Om Tanke- och Yttrandefrihet - 1

_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 15._


OM
TANKE- OCH YTTRANDEFRIHET

AF
JOHN STUART MILL.
ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN
AF
HJALMAR ÖHRVALL,
professor.
_Andra genomsedda upplagan._
(_Fjärde tusendet._)
[Illustration]
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.


Förord.

Föreliggande småskrift omfattar andra kapitlet af Stuart Mills arbete
_Om friheten_, hvilket utkom i svensk öfversättning år 1881. Detta andra
kapitel, _Om tanke- och yttrandefrihet_, utgör ett helt för sig.
Öfversättningen är omarbetad, hvarjämte det hela för bättre öfversikts
skull blifvit genom rubriker indelat i underafdelningar. Dessutom hafva
några noter samt en utförlig innehållsförteckning bifogats.
_Öfversättaren._

STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1900.


Innehåll.
Om tanke- och yttrandefrihet.

1. _Inledning._ Styrelserna i konstitutionella länder ingripa 5.
numera sällan eller aldrig i yttrandefriheten utom i sådana
fall, då de kunna göra sig till värktyg för allmänhetens
ofördragsamhet; men ingrepp i yttrandefriheten äro lika
oberättigade, när de ske i öfverensstämmelse med den allmänna
meningen, som när de äga rum i strid mot densamma
2. _En åsikt bör aldrig undertryckas, ty man kan aldrig vara 7.
fullkomligt viss om, att den är falsk_
_Inkast 1_: Absolut visshet om insiktens falskhet behöfves ej, 8.
endast tillräcklig säkerhet för praktiskt behof
_Vederläggning_: Fullkomlig frihet för andra att motsäga och 9.
vederlägga våra åsikter, är just det villkor, som berättigar
oss att lägga dem såsom sanna till grund för vårt
handlingssätt
_Inkast 2_: Vissa satser äro så nyttiga och nödvändiga för 12.
samhällets bestånd, att deras diskuterande ej bör få tillåtas
_Vederläggning_: Äfven en åsikts _nytta_ kan bli föremål för 13.
olika åsikter
_Tillämpning_ på konkreta fall: Tron på Gud och ett lif efter 15.
detta eller de allmänt antagna moraliska grundsatserna:
Historiska exempel: Sokrates, Kristus, Markus Aurelius
_Inkast 3_: Lagliga straff äro nyttiga mot skadliga 18.
villfarelser, men i längden maktlösa mot sanningen
_Vederläggning_: Äfven om detta påstående vore sant, skulle det 19.
vara en beklagansvärd villfarelse att förfölja de _personer_,
som förkunna nya sanningar. Men det är dessutom ej sant, att
sanningen alltid triumferar öfver lögnen. Exempel på
motsatsen
_Inkast 4_: Numera dömas ej kättare till döden 20.
_Vederläggning_: Äfven nu finnas lagliga straff mot uttalandet 21.
af vissa åsikter. Exempel härpå. Den sociala ofördragsamheten
förmår människor att dölja sina åsikter; därför kommer aldrig
någon grundlig diskussion af kätterska åsikter till stånd.
Betydelsen af vissa perioder i historien, då auktoritetens ok
var brutet
3. _Äfven om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi söka 27.
undertrycka är falsk, så skulle likväl dess undertryckande
vara ett ondt_
_A._ Ty man får aldrig någon _klar uppfattning_ af en sanning, 27.
ingen insikt i dess grunder, om den ej bringas i strid mot
villfarelsen
_Inkast 1_: Man kan _lära_ personer grunderna för deras åsikter 28.
_Vederläggning_: På detta sätt komma aldrig motskälen till full 29.
rätt.
_Inkast 2_: Det är nog att _några_ finnas, som äga en 31.
fullständig insikt om grunderna för en sanning
_Vederläggning_: Ej ens _några_ få en sådan insikt, om det ej 31.
står öppet för en hvar att framställa sina motskäl.
_B._ Sanningen öfvergår till en död dogm, om den icke bringas i 32.
strid mot villfarelsen. Exempel från religionshistorien:
Kristendomen förr och nu. Moraliska satser, ordspråk o. s. v.
_Inkast_: Är då meningsstrid alltid nödvändig? 37.
_Vederläggning_: Den är alltid nyttig och där den ej längre 37.
finnes, borde någon ersättning därför åstadkommas.
Exempel: Den sokratiska metoden. Medeltidens skolor. Värdet af 38.
negativ kritik.
4. _Stridiga åsikter äro emellertid vanligen endast delvis sanna 39.
eller falska_
Exempel: Rousseaus läror. Liberala och konservativa partier i 41.
samhällsfrågor
_Inkast_: _Några_ allmänt antagna läror innehålla _hela_ 43.
sanningen, t. ex. på det moraliska området den kristna
sedeläran.
_Granskning_ af detta påstående 43.
_Afslutning_ 47.
_Sammanfattning_ 47.
5. _Slutord till dem, som visserligen medgifva yttrandefrihet, men 48.
blott om den användes på ett hofsamt och ärligt sätt._


1. Inledning.

Den tiden är, såsom man kan hoppas, numera förbi, då det var nödvändigt
att försvara tryckfriheten såsom ett skyddsmedel mot en usel och
tyrannisk regering. Intet bevis torde längre behöfva uppställas mot det
oriktiga uti, att en lagstiftande eller värkställande myndighet, hvars
inträssen icke sammanfalla med folkets, skulle vara berättigad att
föreskrifva detta åsikter eller att afgöra, till hvilka läror och bevis
det bör tillåtas att lyssna. Denna sida af saken har dessutom så ofta
och med så mycken framgång blifvit behandlad af tidigare skriftställare,
att vi ej här behöfva uppehålla oss därvid. Ehuru Englands lag med
afseende på tryckfriheten ännu i denna dag är lika litet frisinnad som
under Tudorernas[1] tid, är det föga fara för, att den värkligen skall
_tillämpas_ emot politiska meningsyttringar, utom kanske under någon
tillfällig panik, då fruktan för uppror bringar ministrar och domare ur
fattningen[2]; och i allmänhet taget är det i konstitutionella länder
icke att befara, att regeringen, vare sig den är fullständigt ansvarig
inför folket eller icke, ofta skall försöka att utöfva kontroll öfver
meningsyttringar, — utom i sådana fall, då den kan göra sig till värktyg
för allmänhetens ofördragsamhet. Låt oss därför antaga, att styrelsen är
fullkomligt ense med folket och aldrig tänker på att utöfva något tvång,
annat än i öfverensstämmelse med hvad den anser vara folkets önskan. Men
äfven under denna förutsättning förnekar jag folkets rättighet att
utöfva ett sådant tvång vare sig direkt eller genom styrelsen. Själfva
denna makt är orättmätig. Den bästa styrelse har lika liten rätt därtill
som den sämsta. Den är lika farlig, ja, till och med farligare, om den
utöfvas i öfverensstämmelse med den allmänna meningen, än om den utöfvas
i strid mot densamma. _Om alla människor utom en hade samma åsikt, och
denna enda hade den motsatta, så skulle de icke hafva större rättighet
att nedtysta denna enda person, än han att nedtysta alla andra, om han
hade makt därtill. Vore det så, att en åsikt vore den enskildes
tillhörighet, utan betydelse för någon annan än ägaren, — vore
undertryckandet af en åsikt en oförrätt blott mot en enskild person, —
då skulle det göra någon skillnad, om en sådan orättvisa tillfogades ett
fåtal personer eller många. Men det särskilda onda, som ligger i
undertryckandet af en åsikt, består däruti, att det är en stöld från
hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från samtiden; från dem,
som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad_ _än från dem, som biträda
den undertryckta. Ty om den undertryckta åsikten är sann, så äro de
förra beröfvade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning; om den
är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen den
klarare insikt uti och lifligare uppfattning af sanningen, som är en
följd af dess kamp mot villfarelsen._
Vi skola i det följande undersöka och bevisa hvar för sig följande
tvänne satser: _Vi kunna aldrig vara vissa om, att den åsikt, som vi
söka undertrycka, är falsk; och äfven om vi vore vissa därom, skulle
dess undertryckande likväl vara ett ondt._
-----
Fotnot 1:
En regentsläkt i England, som regerade 1485-1603.
_Öfvers._
Fotnot 2:
Dessa ord hade knappt blifvit nedskrifna, förrän liksom för att på det
kraftigaste jäfva dem, tryckfrihetsförföljelserna af år 1858
inträffade. Detta okloka angrepp på den offentliga yttrandefriheten
har likväl icke föranledt mig att ändra ett enda ord i texten, och ej
häller rubbat min öfvertygelse, att, med undantag af en och annan
sådan panik, den tid, då böter och straff inskränkte den _politiska_
yttrandefriheten, är förbi uti vårt land. Ty för det första
fullföljdes icke åtalen; och för det andra var förföljelsen noga taget
icke af _politisk_ natur. Den åtalade förbrytelsen bestod icke uti
någon kritik öfver samhällsinrättningar eller öfver de styrandes
personer eller handlingar, utan i spridandet af något, som dömdes
såsom en _omoralisk_ lära, nämligen den, att mord på tyranner är en
berättigad handling.
Om bevisen uti denna skrift hafva någon styrka, så bör det råda den
fullständigaste frihet att såsom ett uttryck för en etisk öfvertygelse
framställa och diskutera hvilken åsikt som hälst; den må synas aldrig
så omoralisk. Det kunde således vara öfverflödigt och olämpligt att på
detta ställe undersöka, huruvida nyssnämnda lära förtjänar denna
benämning. Jag skall nöja mig med att påpeka, att detta ämne i alla
tider har inom moralläran varit en öppen fråga; att en enskild
medborgares handling, då han nedgör en brottsling, som genom att
ställa sig öfver lagen har dragit sig undan lagens straff och
kontroll, har af hela folk och af många de visaste och ädlaste
människor blifvit betraktad icke såsom ett brott, utan såsom en
handling af upphöjd dygd, och att den (berättigad eller icke) ej har
karaktären af mord, utan af borgerligt krig. När så är förhållandet,
anser jag, att en uppmaning därtill såsom sådan visserligen i ett
bestämt fall med rätta kan bli föremål för bestraffning, _men endast
om en uppenbar handling har följt, och ett sannolikt sammanhang kan
påvisas mellan handlingen och uppmaningen_. Och till och med _då_ är
det icke en främmande styrelse, utan den, som blifvit angripen, som, i
det den utöfvar själfförsvar, med rätta kan bestraffa anfall riktade
mot dess egen tillvaro.


2. Den åsikt, som man söker genom maktmedel undertrycka, kan möjligen
vara sann.

De, som söka undertrycka en åsikt, förneka naturligtvis dess sanning.
Men de äro icke ofelbara; de hafva ingen rätt att afgöra frågan å hela
människosläktets vägnar och att utestänga hvarje annan person från
möjligheten att själf bedöma den. Den, som förvägrar en annan att lyssna
till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för
gifvet, att _hans egen_ visshet är detsamma som _absolut_ visshet. _Att
förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själf ofelbarhet._ Det
förkastliga i ett sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta
anförda skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt och
vanligt.
Till skada för människornas sunda omdöme har det faktum, att de icke äro
ofelbara, i praktiken långt ifrån erhållit det inflytande på deras
domslut, som man alltid i teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru hvar och
en vet, att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på
nödvändigheten af att vidtaga några försiktighetsmått mot sin
bristfällighet eller som medgifva möjligheten af, att den åsikt, om
hvars sanning de känna sig visse, måhända just är ett af de misstag, för
hvilka de enligt sitt eget medgifvande äro utsatta. Enväldiga regenter
och andra, som äro vana vid oinskränkt lydnad, hafva i de flästa fall
ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan alla frågor.
Personer, som äro i den lyckligare ställningen att understundom få höra
sina åsikter motsagda och som icke äro fullkomligt ovana vid att blifva
rättade när de hafva orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast
för dem af sina åsikter, som delas af deras omgifning eller af de
personer, till hvilka de vanligen vädja: ty i samma mån de hysa ringa
förtroende för sitt eget personliga omdöme, stödja de sig vanligen med
blind förtröstan på "hela världens" eller "alla människors" ofelbarhet.
Men "alla människor", det vill för hvarje individ säga: de människor,
med hvilka han kommer i beröring; hans parti, hans sekt, hans kyrka,
hans samhällsklass. En person, för hvilken detta uttryck omfattar
någonting så vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i
jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och storslagen person.
Ej häller rubbas hans tillit till denna kollektiva auktoritet genom den
tanken, att _andra_ tider, länder, sekter, kyrkor, klasser och partier
hafva tänkt och ännu i dag tänka raka motsatsen till hvad han tänker. Åt
sin "värld" öfverlåter han att svara för, att den har rätt gent emot
andra personers oliktänkande "världar"; och det bekymrar honom aldrig,
att endast en tillfällighet har bestämt, hvilken af dessa talrika
världar, som kommit att blifva föremålet för hans tillit, och att samma
orsaker, som i London gjort honom till en af högkyrkans bekännare,
skulle hafva gjort honom till buddaist eller konfutsian i Peking. Och
dock är det af sig själft lika uppenbart som någon bevisning kan göra
det, att tidsåldrar icke äro mera ofelbara än individer. Hvarje
tidsålder har hyst åsikter, hvilka en följande tid har ansett ej blott
falska utan rent af orimliga. Och lika visst som det är, att mångfaldiga
meningar, som en gång i tiden varit allmänt antagna, förkastas af vår
tid, lika visst är det, att många åsikter, som nu allmänt hyllas, skola
förkastas af en kommande tid.
* * * * *
De inkast, som man sannolikt skall göra mot dessa bevis, skola troligen
framträda i ungefär följande form. "Att man förbjuder spridandet af
villfarelser innebär icke större anspråk på ofelbarhet än hvilken som
hälst annan handling, som en offentlig myndighet utför efter eget omdöme
och på eget ansvar. Omdöme har gifvits människorna för att af dem
begagnas. Bör man väl förbjuda människor att begagna sitt omdöme därför,
att det kan missbrukas? När de söka hindra det, som de anse fördärfligt,
så göra de icke därmed anspråk på ofelbarhet, utan uppfylla blott den
plikt, som ålägger dem att handla efter sitt samvetes öfvertygelse, låt
vara att denna möjligen är felaktig. Om vi, därför att vår mening
möjligen kan vara falsk, aldrig någonsin skulle lägga den till grund för
vårt handlingssätt, skulle vi aldrig tillgodose våra inträssen och
aldrig uppfylla våra plikter. Men en invändning, som kan göras mot allt
handlande, kan icke vara någon tillräcklig invändning mot en särskild
handling till skillnad från andra. Det är de styrandes så väl som den
enskildes plikt att bilda sig så sanna åsikter som möjligt; att bilda
sig dem med omsorg och att aldrig tvinga dem på andra, förr än de äro
fullkomligt säkra på, att de hafva rätt. Men har en regering eller
enskild person vunnit en sådan visshet, då är det icke samvetsgrannhet
utan feghet att rygga tillbaka för att handla efter sin åsikt och att
tillåta meningar, om hvilkas farlighet för människosläktets välfärd i
detta eller ett kommande lif de äro uppriktigt öfvertygade, att
obehindrat utspridas, och detta på den grund, att andra personer i
mindre upplysta tider hafva förföljt åsikter, som nu anses såsom sanna.
Vi böra visserligen, det är sant, taga oss till vara för samma misstag,
men styrelser och nationer hafva misstagit sig i andra saker, uti hvilka
de onekligen med rätta utöfvat sin myndighet. De hafva t. ex. pålagt
orättvisa skatter och fört orättfärdiga krig, men skola vi därför icke
pålägga några skatter alls eller icke föra krig under några
omständigheter? Enskilda personer såväl som myndigheter böra handla
efter bästa förmåga. Därvid är icke fråga om absolut visshet, utan om
tillräcklig säkerhet för det praktiska lifvets behof. Vi böra och måste
antaga, att våra åsikter äro sanna, för att kunna rätta vårt
handlingssätt efter dem, och till något större godtycke än så göra vi
oss icke skyldiga, när vi förhindra dåliga personer att fördärfva
samhället genom utspridandet af meningar, som vi anse falska och
fördärfliga."
På allt detta svarar jag, att det senare är godtycke i mycket högre
grad. _Det är en ofantlig skillnad emellan att förutsätta å ena sidan,
att en åsikt är sann på den grund, att den icke blifvit vederlagd, ehuru
hvarje tillfälle därtill lämnats öppet, och å andra sidan, att taga dess
sanning för gifven i afsikt att icke tillåta dess vederläggande._
Fullkomlig frihet för andra att motsäga och vederlägga våra åsikter är
just det villkor, som berättigar oss att lägga dem såsom sanna till
grund för våra handlingar, och på intet annat sätt kan en varelse med
mänskliga själsförmögenheter få någon förnuftig visshet om att han har
rätt.
Betraktar man det allmänna tänkesättets historia, eller människornas
uppförande i allmänhet, kan man fråga sig: hvarpå beror det, att det
förra så väl som det senare icke är sämre än det är? Visserligen icke på
det mänskliga förnuftets inneboende kraft; ty nittionio personer af
hundrade äro fullkomligt oförmögna att bedöma en sak, som icke är
själfklar, och den hundrades förmåga är endast relativ. De fläste
utmärkte män under hvarje förgången tid hafva hyst många åsikter, som
man nu vet vara falska, samt gjort och gillat mycket, som nu mera ingen
skulle vilja försvara. Hur kommer det sig då, att på det hela taget
förnuftiga åsikter och förnuftigt handlingssätt äro öfvervägande bland
människorna? Om denna öfvervikt värkligen förefinnes — och det måste den
göra, för så vidt icke människosläktets angelägenheter äro och alltid
hafva varit i ett nästan förtviflat tillstånd — så beror detta på en
egenskap hos människan, hvilken är källan till allting, som är
aktningsvärdt hos henne såsom förnuftig eller moralisk varelse, nämligen
den, _att hennes fel kunna rättas_. Hon har förmåga att rätta sina
misstag genom meningsutbyte och erfarenhet. Icke genom erfarenhet
ensamt. Meningsutbyte måste tillkomma för att visa, hur erfarenheten
skall tolkas. Oriktiga åsikter och vanor gifva så småningom vika för
fakta och bevis; men för att fakta och bevis skola kunna göra någon
värkan på förnuftet, måste de framläggas för detsamma. Det är mycket få
fakta, som själfva kunna förtälja sin historia utan förklaringar, som
göra deras mening tydlig. Då således hela styrkan och värdet af det
mänskliga omdömet beror på denna enda egenskap, nämligen att det kan
rättas, om det är felaktigt, så kan man endast _då_ fullt lita därpå,
när medel till dess rättande ständigt finnas till hands. I det fall, att
en persons omdöme värkligen förtjänar förtroende, hur har det kommit
därhän? Jo, emedan han tillåtit andra människor granska hans mening och
handlingssätt. Emedan han haft för vana att lyssna till allt, som kunnat
sägas emot honom, och att draga nytta af det, som var befogat däri, samt
att klargöra för sig själf och kanske äfven för andra falskheten af det
som var falskt. Emedan han insett, att det enda sätt, hvarpå en människa
kan närma sig en fullständig kunskap om någonting, är att höra det, som
kan sägas därom af personer med de mäst skilda åsikter, och att sätta
sig in i alla de sätt, på hvilka det kan uppfattas af de mäst olika
åskådningar. Ingen vis man har någonsin förvärfvat sin visdom på något
annat sätt; och det ligger i det mänskliga förståndets natur att icke på
något annat sätt kunna uppnå visdom. Den ständiga vanan att rätta och
fullständiga sin åsikt genom att jämföra den med andras är så långt
ifrån att orsaka tvifvel och ovisshet vid åsiktens tillämpning i
praktiken, att den fastmer är den enda säkra grunden för ett rättmätigt
förtroende till densamma. Ty då någon äger kännedom om allt, som
mänskligt att döma kan sägas emot honom, och har försvarat sin ställning
mot alla motståndare, — då han vet med sig, att han _sökt_ efter
motsägelser och svårigheter i stället för att _undvika_ dem, och att han
ej utestängt något, som kunnat tjäna till frågans belysning, — då först
har han rättighet att anse sitt omdöme bättre än hvarje annan persons,
hvars åsikter ej genomgått ett dylikt prof.
Det är icke för mycket begärt, att det som människosläktets visaste
medlemmar, de som äro mäst berättigade att lita på sitt eget omdöme,
anse sig nödvändigt behöfva för att ernå en sådan tillit, det borde
också den blandning af ett fåtal visa och många dåraktiga individer,
som kallas allmänheten, underkasta sig. Den ofördragsammaste af alla
kyrkor, den romersk-katolska, tillåter t. o. m. hvarje gång ett helgon
skall kanoniseras en s. k. "djäfvulens advokat" att uppträda, och
lyssnar tålmodigt på honom. Man kan icke medgifva, synes det, den
heligaste man ärebetygelser efter döden, förrän allt, som djäfvulen
kan anmärka emot honom, blifvit upptaget till granskning. Till och med
Newtons lagar[3] skulle icke åtnjuta ett så oinskränkt förtroende som
de nu göra, om det icke vore tillåtet att diskutera dem. De åsikter,
som vi lita på allra mäst, grunda sin visshet helt och hållet på den
ständiga uppfordran till hela världen att bevisa dem vara ogrundade. I
fall denna uppfordran icke antages, eller om den antages men försöken
misslyckas, så äro vi ännu långt ifrån visshet; men vi hafva gjort det
bästa, som människoförståndets närvarande ståndpunkt tillåter. Vi
hafva icke försummat någonting för att gifva sanningen en möjlighet
att uppnå oss; och om meningsutbyte fortfarande står öppet, kunna vi
hoppas att, så framt en sannare åsikt gifves, den skall varda funnen,
så snart människoförståndet förmår fatta den. Och under tiden kunna vi
trösta oss med att hafva närmat oss så nära intill sanningen, som det
är möjligt efter våra förhållanden. Detta är den grad af visshet, som
är möjlig att uppnå för ofullkomliga varelser, och det enda sättet att
uppnå den.
* * * * *
Eget nog medgifva nu somliga det berättigade i krafvet på fritt
meningsutbyte, men motsätta sig att detta kraf "_drifves till
ytterlighet_". De inse ej, att för så vida skälen för dessa fordringar
icke vore giltiga i _alla_ fall, skulle de ej vara det i _något_. Det är
besynnerligt, att de ej märka, att de göra anspråk på ofelbarhet, då de
väl medgifva, att fritt meningsutbyte borde tillåtas i alla sådana
frågor, som kunna vara _tvifvelaktiga_, men angående någon särskild
grundsats eller lära anse, att _den_ ej bör få diskuteras, emedan den är
så _viss_, det vill säga, emedan _de äro vissa_ om, att den är viss. Att
kalla en sats viss, så länge det finns någon, som skulle vilja bestrida
dess riktighet, om han finge tillåtelse därtill, är att antaga, att vi
själfva och de med oss liktänkande äro ofelbara domare, hvilka kunna
döma utan att höra båda parterna.
I vår tid — hvilken man skildrat såsom "utblottad på tro men bäfvande
för tviflet" — då människor känna med sig icke så mycket att deras
åsikter äro sanna, som att de ej veta, huru de skulle reda sig dem
förutan, grundar man den fordran, att dessa åsikter böra skyddas från
att offentligt angripas, icke så mycket på deras _sanning_ som på _deras
vikt för samhället_. Det finnes, påstår man, somliga trossatser, som äro
_så nyttiga_, för att icke säga _så oundgängliga_ för samhällets
välfärd, att det lika mycket är styrelsens plikt att upprätthålla dem
som att skydda hvilket som hälst samhällets öfriga inträssen. Man säger,
att i fall, som äro så trängande och som så uppenbart ligga inom området
för styrelsens pliktutöfning, behöfver den ej vara ofelbar för att anse
sig berättigad, ja, förpliktad att handla på grund af sin egen mening,
understödd af den rådande opinionen. Det påstås också ofta och tänkes
ännu oftare, att endast dåliga människor kunna önska att rubba dessa
nyttiga och hälsosamma trossatser; och att det ej kan vara något ondt
uti att hindra dåliga människor i deras åtgöranden och att förbjuda
sådant, som endast dylika skulle vilja göra. Personer med denna
uppfattning göra berättigandet af inskränkningar i yttrandefriheten till
en fråga icke om lärornas _sanning_ utan om deras _nytta_, och smickra
sig med att på detta sätt undgå beskyllningen att göra sig själfva till
ofelbara domare öfver olika meningar. Men de som äro tillfreds härmed,
märka ej, att anspråket på ofelbarhet härigenom endast flyttas från ett
område till ett annat. _Äfven en åsikts nytta kan bli föremål för olika
åsikter._ Den kan vara lika omtvistad, lika mycket bli föremål för
diskussion, och kräfva diskussion lika mycket som åsikten själf. För att
bestämt afgöra, att en åsikt är skadlig, måste man vara ofelbar i lika
hög grad som för att afgöra, om den är falsk, så framt icke den åsikt
man fördömer har haft fullt tillfälle att försvara sig. Det är omöjligt
att tillåta en kättare att förfäkta nyttan eller oskadligheten af sin
åsikt på samma gång som man förbjuder honom att försvara dess sanning.
En åsikts sanning är en del af dess nytta. Om vi vilja veta, huruvida
det är önskvärdt eller icke att en mening skall blifva trodd, är det väl
möjligt att därvid ej göra afseende på, huruvida den är sann eller icke?
Enligt den mening, som hyllas icke af de sämsta, utan af de bästa
människor, kan ingen åsikt, som är motsatt sanningen, vara värkligt
nyttig. Och kan man väl hindra personer från att framställa denna
invändning, då man vill belägga dem med ansvar därför att de förneka en
lära, som man försäkrar dem vara nyttig, men som de tro vara falsk? De
som hylla de allmänt antagna åsikterna, underlåta aldrig att draga all
möjlig fördel af denna invändning. Man skall aldrig finna, att _de_
behandla frågan om nyttan såsom helt och hållet oberoende af frågan om
sanningen. Tvärtom, det är framför allt just emedan deras lära är
"sanningen", som de anse kunskapen därom eller tron därpå så
oundgänglig. Man kan aldrig åstadkomma någon klar utredning af frågan om
en åsikts nytta, så länge ett så afgörande skäl (som att åsikten i fråga
är "sanningen") endast får användas på den ena sidan men icke på den
andra. Och då lagen eller allmänna opinionen icke tillåter, att
sanningen af en åsikt underkastas meningsutbyte, så äro de i själfva
värket fullkomligt lika ofördragsamma gent emot ett förnekande af
åsiktens nytta. Det enda medgifvande de göra är, att åsikten möjligen
icke är absolut nödvändig eller att det icke är en positiv förbrytelse
att förkasta den.
För att fullständigare belysa, huru skadligt det är, att man förbjuder
uttalandet af vissa åsikter därför, att man själf förkastat dem, torde
det vara önskvärdt, att vi tillämpa vårt resonnemang på några konkreta
fall; och jag väljer då framför andra dem, som ära minst gynnsamma för
mig — det vill säga sådana, i hvilka skälen mot yttrandefrihet både med
afseende på sanningen och nyttan anses starkast. Antag, att den åsikt,
man anfallit, är tron på Gud och ett lif efter detta, eller någon af de
allmänt antagna moraliska grundsatserna. Att strida på ett sådant område
innebär en stor fördel för en obillig motståndare; ty han skall säkert
säga (och mången, som icke önskar vara obillig, skall säga det inom
sig): "är det dessa läror, som ni icke anser tillräckligt vissa för att
ställas under lagens skydd? Är tron på Gud en sådan mening, att ni