Om medeltidens skådespel - 11

Stores tid. Men detta påstående är icke bevisande. Magnin redogör (uti
Journal des Savants, 1846, pagg. 76-93) för ett dramatiskt stycke från
det elfte seklet, af Raynouard benämndt "Les vierges sages et les
vierges folies", ehuru i sjelfva handskriften endast rubriken: _Hoc est
de mulieribus_ förekommer. Stycket består, enligt Magnin, af tre skilda
dramer. Utom Frälsaren förekomma der de visa och fåvitska jungfrurna,
Moses, flere profeter, David, engeln och de tre Mariorna vid grafven,
Virgilius, Sibylla m.fl. Detta anses vara det äldsta monument af
dramatisk poesi i Frankrike, och är skrifvet på provencaliska och
franska samt delvis på latin. Jmfr Le Roy, a.a., 7-9, Hase, a. a., 31,
samt Magnin, les orig. d. th. mod., 315.
[69] In dem geistlichen Schauspiel gingen die lateinische Kirche and
das teutsche Volk neben einander; im dreizehnten Jahrhundert
hatte dieses noch wenig Antheil, im vierzehnten Jahrhundert aber
war die Kirche nur noch Begleiterin des teutschen Textes, im
fünfzehnten zog sie sich ganz zurück und das Schauspiel wurde weltlich.
Mone I. 54, 55. Mutatis mutandis anse vi detta kunna tillämpas äfven på
de andra europeiska kulturländernas dramatik under medeltiden.
[70] Mone, Sch. d. Mitt:s t. 51, 99, 100. Här må nämnas, att det
äldsta kända latinskt-tyska andeliga skådespelet är från det trettonde
århundradet. Ibid., s. 53.
[71] Detta skådespel var dock på långt när icke bland de längsta. Man
äger tyska andeliga dramer af mer än fyratusen versers längd samt
ännu längre fransyska skadespel af samma art. Mone, l.c., II. 154.
[72] Mone, I. 51-54.
[73] Alt, l.c., 357, 358.
[74] Mone, I. 3.
[75] Jmfr Hase, l.c., 50, 51. och Mone, Altt. Sch., 23. Alt (a. arb.,
555) finner uti dessa andeliga sångspel _oratoriernas_ ursprung.
Gervinus (Shakespeare I. 79) delar samma åsigt. Mankell (Medelt.
skådesp., s. 171), har meddelat prof på tre medeltids-melodier, från
11--1300-talet, hvilka, såsom han säger, "bevisa, att jemväl de gamlas
sång egde, hvad hvarje godt sångmotiv borde ega, nemligen
verklig _melodi_."
[76] Jmfr Hegel, Aesthetik, III. 548. "Der Chorgesang, den
individuellen Charakteren und ihren innern und äusseren Streit
gegenüber, spricht die allgemeinen Gesinnungen and Empfindungen in
einer bald gegen die Substantialität epischer Aussprüche, bald gegen
den Schwung der Lyrik hingewendeten Weise aus." Ibid. s. 498. En
intressant framställning af chorens betydelse samt huru densamma af
skilde författare, ibland dem Johan Ludvig Runeberg, blifvit uppfattad,
förekommer i ett litterärt föredrag af J.J. Wilh. Lagus.
Se Litter. soiréer i Helsingfors, s. 184 ff.
[77] Schon die ältesten sogenannten Mysterien, Moralitäten und
sonstigen Farcen, von denen das romantische Drama ausging, stellen kein
Handeln in jenem ursprünglich griechischen Sinne, kein Heraustreten
aus dem unentzweiten Bewusstseyn des Lebens und des Göttlichen
dar. Hegel, anf. arb., III. s. 549.
[78] Le Roy, anf. arb., pagg. 181, 218. Mone, II. 60. Hase, 182.
[79] Le Roy, 214 ff. Uti ett latinskt mysterium från tolfte seklet
säger Frälsaren till Magdalena:
Dilexisti multum, o femina,
Tui fletus tua peccamina
Diluerunt.
Se Le Roy, pag. 226. -- Hase, (a. arb. s. 82) yttrar
sig om Maria Magdalena: "Maria Magdalena, nach der katholischen
Tradition dieselbe nicht nur mit der salbenden Sünderin, sondern
auch mit der Schwester der Martha, ist eine beliebte Figur der
Osterspiele."
[80] Mone, I. s. 79. Med anledning af Magdalenas här ofvan anförda
ord bör nämnas, att äfven _danser_ förekomma i mysterierna,
men "doch unsers Erinnerns nicht bei heiligen Personen", säger
Hase, a.a., s. 81.
[81] Jmfr Hase, a. a:, 48, 49, 84, 85.
[82] Horat. Satir. lib. II. v. 4.
[83] Flögel, Geschichte des Groteskekomischen, 159-167. Alt,
415-417. Lenient, 429-432. Om det gräsliga ofog som bedrefs i kyrkan
vid denna narrfest, säger Du Cange (Glossar. med. e. inf. lat.
voce Kalendae): Divini ipsius officii tempore larvati, monstruosi
vultibus aut in vestibus mulierum aut leonum vel histrionum, choreas
ducebant, in choro cantilenas inhonestas cantabant, offas pingues supra
cornu altaris juxta celebrantem missam comedebant, etc.
[84] Lenient, La satire en France au Moyen age, pp. 432, 433.
[85] Lenient, a.a., 433, 434. -- Alt, a.a., 418. -- Flögel, a.a.,
167-170. Sistnämde författare omtalar ytterligare många andra farcer
vid kristna fester (sidd. 170 o. ff.). Man försökte att genom
stränga förordningar göra ett slut på dessa kyrkan vanärande upptag,
men först långt in på nyare tider synas de fullkomligt hafva
upphört.
[86] Magnin, a. a., XI.
[87] Jmfr Magnin, a. a., XV. -- Wolf, a.a., s. 365.
[88] Freytag, ehuru icke underkännande den romerska bildningens stora
inflytande, anser att Germanernas sceniska spel uppstått ur en
sammansmältning af nationela och kristna elementer, s. 10 o. ff. Dock
bör det icke lemnas onämndt, att Rydqvist i sin sakrika och grundliga
afhandling om "Nordens äldsta skådespel" söker bevisa att
medeltidens folk-theater hos nationer af germanisk härkomst
hufvudsakligen bestod af elementer från den romerska antiken. Se
Skandia, 7:e bandet, s. 197-202.
[89] I detta afseende förtjenar att anföraa hvad Otto von Freisingen i
sin krönika yttrar om tillgången vid kejsar Henrik II:a af Tyskland
förmälningsfest: "Quumque ex more regio nuptias Inglinheim
celebreret, omne balatrorum et histrionum collegium, quod, ut assolet,
eo conflexerat, vacuum abire permisit, pauperibusque ea, quæ
membris Diaboli subtraxerat, large distribuit." Se Alt, anf. arb.,
401, 402.
[90] Freytag, a.a. s. 18 o. ff. -- Rydqvist, anf. st., sidd. 177, 184.
Ihre (Glosa. Suiog. I. 665) lemnar oafgjordt om ordet "görande" bör
härledas ur _göra_, hvarigenom det blefvo liktydigt med _aktör_, eller
ur det isländska _gä_, som betyder glädje. Rydqvist hyllar förstnämnde
härledning, men Ihre ansluter sig närmare till den sednare,
helst "gärande" och "lekare" befinnas använda såsom synonymer.
I hvardera fallet torde dock gärande betyda en kringvandrande
gyckelmakare, kanske med bibegrepp af en gästande. Se härom
närmare Ihre, l.c. pp. 664, 665.
[91] Rydqvist, Nordens äldsta skådespel, passim. -- Till ytterligare
upplysning i saken må anföras: Glossariis IX et X sæc. nonnulla nomina
istorum hominum germanica insunt, ut _sangari_ sive _singari_
cantor, _svegelari_ tibicen, _fidelari_, fidicen, _trumbalari_
tympanista, _sprangari_, saltator, _salsari_ saltator, _scirno_ scurra,
_goukalari_ joculator, _germinari_ incantator. _Lodder_ cum nota quadam
homo vagus nominatur, ita ut ex ipsa copia verborum id genus hominum
notissimum et divulgatum fuisse intelligatur. Freytag, a.a, 18, 19.
[92] Rydqvist, a. st., 188.
[93] Rydqvist, a. st., 185-187. Alt, s. 404 o. ff.
[94] Grimm, Rechts-Alterthümer, s. 677. Jmfr Rydqvist, a. st., s. 182.
[95] Ibid., s. 172. Lekare karakteriseras här med orden: "den som med
_Giga_ går, eller med Fidla far, eller trumma." Straffbestämningarna,
rörande slika personer, voro ytterst hånfulla och komiska. Se
härom mer på sistnämnde ställe.
[96] Ibid., s. 215.
[97] Ibid., s. 205, 206.
[98] Jmfr Freytag, ss. 18-32.
[99] Jmfr Alt, s. 402, 403, 412-415. Freytag, s. 22.
[100] Gaukler, Spieler, Hofnarren und Sänger in ihren
verschiedenartigen Productionen sind die unmittelbarsten Schöpfer
dramatischer Aufführung und die Pfleger der Schaulust geworden.
Gervinus, Shakespeare, I. s. 85.
[101] Villemain, Littérature du Moyen âge, II. pp. 218, 219.
[102] Wolf, a.a., s. 568. Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht. II.
s. 366.
[103] Es fehlt nicht an Spuren, dass eben diese Banden sich auch der
geistlichen Schauspiele, der Mysterien, bemächtigt und sie, es muss
dahin gestellt bleiben, in welcher Gestalt und unter welchen
Veränderungen, zu gewerbmässigen Darstellung gebracht haben. Prutz,
Gesch. d. deutsch. Theat., s. 19.
[104] Jmfr Freytag, 28, 29, samt Lenient, 411.
[105] Jmfr Hase, 312.
[106] Gervinus säger att djefvulen "der Satyr der neuen Zeit", är "die
ursprünglichste Gestalt der neueren Carricatur und die komische
Figur der himmlischen Bühne." Gervinns, Deutsch. Dicht. II. 368.
[107] Lenient, 414.
[108] Ibid. 180-184. Man ansäg den heliga Jungfrun kunna frälsa
hvarochen syndare som anropade henne om hjelp. Karakteristiska äro i
detta afseende följande ord uti en _ludus ascensionis_.
_Deinde dicit Ihesus discipulis suis_.
Ir zwölf botten, ich fragen üch gemeine,
was sprechent die lüt von mir und miner müter reine?
_Petrus dicit_.
Ich sprich das sicherlich,
das du bist gottes sun von himelrich
und die werdu müter din
die ist all der welt ein _erlöserin_.
Mone, Sch. d. M. s I. 254, 260.
Märkeliga äro ock i samma hänseende de ord som uti skådedespelet
"Himmelfart Maria" yttras af Frälsaren (Dominica persona) till sin
moder:
Ich wil dir selbir geben balt
ubir alle sunder dy gewalt,
daz du selber [dy] _erlösen_ salt
von des tüfels gewalt.
Mone, Altt. Sch., 84, 85.
Då Jungfru Marias förbön någongång framställdes såsom fruktlös,
kunde de svåraste skrupler hos åskådarena uppstå, såsom bland
annat framgår af detta Hase's (d. g. Sch., 51, 52) anförande: Zu
Eisenach wurde nach Ostern 1322 vor Landgraf Friedrich das Spiel
von den klugen und den thörigten Jungfrauen aufgeführt. Als nun
die 5 Thörinnen auch durch die Fürbitte der seligen Jungfrau Maria
nicht Gnade fanden, da fuhr der Landgraf aus: "Was ist dann
der Christen Glaube, wenn der Sünder durch die Fürbitte der
Mutter Gottes und aller Heiligen nicht Gnade erlangen kann!...
Und es begann jene Verdüsterung, in welcher dieser heldenmüthige
Fürst die letzten Jahre seines Lebens zubrachte." Ännu uti
reformations-tidehvarfvet egnades den katholska andeliga sången
företrädesvis åt Jungfru Maria. Se Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht.
II. 272.
[109] Le Roy, a.a., 167, 168. De onda andarne föreställas i medeltidens
dramer alltid skymfande hvarandra.
[110] Man finner att Marias rol i skådespelet måste hafva blifvit
spelad af flera personer, emedan hon der uppträder vid tre, åtta och
tretton års ålder, samt slutligen såsom Frälsarens moder. Le Roy,
s. 197.
[111] Le Roy, pagg. 195-197.
[112] Mone, II. 19-21, 33, 71-79.
[113] Ibid. 21, 79, 80. "Man sieht hier den Anfang der menschlichen
Komödie, deren Inhalt aber noch religiös bleibt... Die Spöttereien und
Missverhältnisse zwischen Lübeck und Wismar sind als satirischer
Zug ebenso diesem Schauspiele einverleibt, als Dante Menschen und
Geschichten seiner Zeit in sein Werk verwebte." lbid. s. 21.
[114] Mone, II. 22-26, 80-104. Lucifer och hans anhang framställa
många drag af tragi-komisk art vid det tillfälle, då de i Hades
bundna andarne förlossas. Lucifer i sin nöd vänder sig äfven då
företrädesvis till Sathanas, hvilken han kallar "min vil über kumpan."
Mone, Altt, Schansp. 118.
[115] Mone, II. 105, 106.
[116] Mone, Altteutschc Schausp., 17, 18, 125, 132-134. Hase, a.a.,
78, 79.
[117] Mone, Altt. Schausp., 123-138.
[118] Överskon, Den danske Skueplads, I. sidd. 18, 19.
[119] Père Eternel, vons avez tort,
Et devriez avoir vergogne.
Votre Fils bien-aimé est mort,
Et voos dormez comme un yvrogne.
Gott d. Vat.
Il est mort?
Der Engel.
D'homme de bien.
Gott d. Vat.
Diable emporte, qui en savais rien.
Se Alt, a. a., s. 389.
[120] Mone, Altt. Sch. 96-101, 115.
[121] Hase, a. a., 74-76, Mono, I. 97, II. 132.
[122] Magnin, les orig. du théâtre mod., XXIII-XXIV.
[123] Pruts, a.a., s. 16.
[124] Wolf, a.a., 568.
[125] Alt, 393, 394. -- Utom af do borgerliga skråen, oppfördes
andeliga dramer äfvcn af andra korporationer, såsom t.ex. af de
studerande vid universiteterne, hvilka i medeltiden voro ett slags
religiösa samfund, samt af skol-elever. La Harpe, VXI. p. XVII.
Gervinus, 6. d. deutsch. Dicht. IL 359.
[126] Le Roy, a.a., 131. Sismondi, I. 334.
[127] Voilà le monument le plus ancien d'une sorte de Constitution
regulière doncée au théätre. Villemain, a.a., p. 228.
[128] Lenient, p. 337. Le Ror har genom text-kritik och andra
undersökningar kommit till dea öfvertygelse, att man uti ett
manuskript, som har till öfverskrift "La passion de Iesu Christ, en
rime franchoise", äger i behåll samma mysterium som "confrères"
uppförde i Paris. Le Roy, pp. 131 ff., 161. ff.
[129] Lenient, p. 337. Le Roy, p. 115.
[130] Ibland sådana långa skådespel må omnämnas "la Passion en vingt
journées" och samma mysterium "en vingt-cinq journées." Det sednare
uppfördes i Valenciennes år 1547, och var författadt af en
Roland-Girard, "clercq du Béguinage en ladite rille, et fabricateur
par son art rhétorical de toutes les dites vingt-cinq journées."
Le Roy, pagg. 128-130.
[131] Saint-Marc Girardin, Du drame religieux en France. Se Rev. d. d.
M. 1858, t. XIII. p. 207.
[132] Gurardin, a. et, p. 208. Rika och förnäma personer befinnas hafva
offrat stora summor på de andeliga skadespelen. Men eljest synes
inträdes-afgiften hafva varit frivillig och ringa. Overskou, s. 27.
Hase, s. 34.
[133] Le Roy, pp. 115-117.
[134] Jmfr Rydqvist, a. st., s. 232.
[135] Rydqvist, 232-233. Trutz, 36. Hase 35-37. Uti ett tyskt
passionsspel från det femtonde seklet, i handskrift med bifogade
sceniska notiser från det följande århundradet, då de andeliga
skådespelen ännu gåfvos under bar himmel, förekommer ett stort antal af
här ofvannämnda lokaler: "Herodes hauss", "Pilatus hauss", "Kaivas
hus", "das huss in [dem] das nachtmal war" o.s.v. Uti samma
teckning upptagas äfven "der himmel" och "die hel." Se Mone, II.
154-157.
[136] Rydqvist, 233. Le Roy, 167. "Et estoit la bouche d'enfer très
bien faite, car elle ouvroit et clooit, quand les diables vouloient
entrer et issir", heter det om det förut nämnda passionspelet i Metz
år 1437. Se Le Roy, pag. 117.
[137] Hase, 37.
[138] Jmfr Mone, Altt. Sch. 21, 109, 110, 145; samt Sch. d. Mitt:s II.
30, 31, 119, 120, 184-187, 378, 411, 412. Le Roy, 265, 266.
Ovcrskou, 26-28. Hase, 34, 38, 39.
[139] Mone, II 158-163, 184.
[140] Hase, 39, 40.
[141] Jmfr Gerrinus, Shakespeare, I. 90, 91.
[142] Magnin, Hhrosvita, a. st., pag. 458. Barack säger väl, att nämnda
stycke "keineswegs" är en dramatisk moralitet; men då han tillägger,
att dramen framställer den strid och seger öfver hedendomen, en
kristlig moder, Sapientia, samt hennes tre döttrar, Fides, Spes och
Charitas, utstått och vunnit, samt att Hrotsvitha sökt att teckna dessa
personer "sorgfältig ihrem Namen nach", så äro vi mera böjde att med
Magnin antaga pjesen vara en "modèle" till de sednare utvecklade
moraliteterna. Jmfr Barack, a. st., XXXVII.
[143] Hase, 25-30.
[144] Le Roy, 258.
[145] Alt, 395.
[146] Jmfr Sismondi, a.a., I. 346, 347.
[147] Lenient, 122-128, 156-158.
[148] Phil. Chasles, Etudes sur le seizième siècle en France, pag. 40.
[149] Phil. Chasles, l.c., 40, 41, 43.
[150] La Harpe, t. VII, pp. XXX, XXXI. Phil. Chasles, 41. Alt, 407,408.
[151] La Harpe, t. VII, pp. XXVIII, XXIX. Jmfr Gervinus, Shakespeare,
I. 86.
[152] Magnia, les orig. 3. th. mod., XXX, XXXI.
[153] _Les clercs de la Basoche_, som gåfvo dessa skådespel,
privilegierades väl redan år 1303, men befinnas först på den i texten
uppgifna tiden hafva begynt uppföra sina "Moralités." Se Magnin, uti
Journal des Savants 1846, pag. 549. -- Dessa "Clercs de la Basoche",
hvilka man anser vara moraliteternas egentliga uppfinnare, voro unga
jurister och rättsbiträden åt prokuratorerne och advokaterne i Paris.
Såsom en priviligierad dramatisk förening, bildade Basocbisterne ett
gille, hvars hufvudman benämndes "Roi de la Basoche." Benämningen "la
Basoche" härledes från _basilica_ såsom pretorns tribunal först
kallades. Sismondi, I. 344. Alt, 395. Lenient, 335.
[154] Jmfr Hegel's Aesthetik, III. 487, 490.
[155] Jmfr Gervinus, Shakespeare, I. $1, 82.
[156] Jmfr Alt. 398. Haee, 43.
[157] Alt, 395. Lenient, 338, 339. Uti moraliteterna förekomma stundom
personer med latinska namn, såsom af det ofvanstående synes. Andra
dylika allegoriska personer äro Caro, Mundus, Demonia. Lenient, 337.
[158] Alt, 395, 396.
[159] Lenient, 338.
[160] Alt, 396. Hase, 44, 46. Flögel, IV. 198-200. Uti medeltidens
sednare så väl mysterier som moraliteter förekomma ofta scener i form
af en juridisk process. Så t.ex. då den syndiga mensklighetens sak
utageras inför den Högstes thron emellan Rättvisan och Barmhertigheten,
hvarom förut blifvit nämndt. Då rättsväsendet vid den feodala statens
förfall uppstod, erhöllo juristerna ett vidsträckt inflytande, äfven i
litterärt afseende. Och emedan dramat samtidigt begynte utbildas, är af
ofvan antydda skäl förklarligt huru t.ex. clercs de la Basoohe, hvilka
voro idel jurister, kunde blifva moraliteternas egentliga upphofsmän.
Dock hvad särskildt processformen i dramat vidkommer, bör densamma icke
ensamt tillskrifvas juristerne. Äfven scholastikernes disputationer
innehålla något likartadt. Och för öfrigt låg ett sådant
betraktelsesätt i tidens hela anda. Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch.
Dicht, II. 373, 374.
[161] Alt, 397, 398. Lenient. 338.
[162] Lenient, 340.
[163] Le théâtre disait l'Ave, Maria ou chantait le Te Deum laudamus:
c'est le finale ordinaire de toutes les moralités; le pablic disait
Ave, Maria avec le théâtre, et chantait le Te Deum. Girardin, Du drame
religieux en France, uti Revue des deux mondes, 1858, tome XIII, pag.
208.
[164] Gervinus, Shakespeare, I. 92, 93.
[165] "Il resta toujours en dehors de l'Église un surcrôit de sève et
de passion mimique non satisfait, qui exigea, nonobstant toutes
défenses, le maintien dans les carrefours des farceurs et des
baladins." Magnin, les orig. du th. mod., X.
[166] Alt, 399.
[167] Lenient, 156.
[168] "Was sich in einem grossen Raume, was sich durch alle Klassen,
noch mehr aber, was sich im Laufe langer Zeiten als bewährt und
ohne Widerrede als trefflich in der öffentlichen Meinung erhält,
dem forsche man doch ernstlich nach", säger Germinus om Reineke
Fuchs, samt att denna populära skapelse ännu under reformationstiden
hade en stor betydelse. Germinus, Gesch. d. deutsch. Dicht.
II. 405, 410.
[169] Ibid., sidd. 408, 409.
[170] Lenient, pagg. 145, 146, 151.
[171] Detta särekildta slag af skådespel, egentligen af franskt
ursprung, har tvifvelsutan sitt namn (farces, farcituree, prosea
farcies, épïtres farcies) af latinska ordet _farcio_, med hänseende
till den brokiga blandning af olika språk och olika ämnen, som deri
ingå. Jmfr Magnin, les orig. du tb. mod., pag. 304, samt Lenient, pag.
341.
[172] Lenient, pag. 324.
[173] Sismondi, l.c., 317, 318. Lenient, pag. 82 ff. Hegel, Aesthetik,
III. 412. På samma ställe yttrar sig sistnämnde författare, att
fabliaux och contes äro "eine Gattung, welche in reinster Weise mit
gebildeterem Geist Boccaccio zur Vollendung brachte."
[174] Lenient, pag. 341.
[175] Orden "farce" och "sotie" synas stundom blifvit använda om
hvarandra. En fransysk författare, Thomas Sibillet, säger: "Le vrai
sujet de la farce ou sottie française sont badineries, nigauderies et
toutes sottises émouvantes à ris et à plaisirs." Lenient, pag. 342. Le
Roy (p. 408) definierar "sotie" på följande sätt: "La sotie participe
de la _farce_ par le ton, et de la _moralité_ par l'allégorie. Elle a
plus que cette dernière un but satirique."
[176] Lenient, pag. 342. Le Roy, pag- 303.
[177] Lenient, pagg. 342-344, 386 ff.
[178] Lenient, pagg. 345-350, 386. Under en annan mildare form bibehöll
sig likväl den gamla fransyska farcen, och erbjöd ännu långt sednare
ett rikt fält för Molière's snille. För öfrigt har denna farce
frambragt typer, som under sekler qvarstått pä scenen. Ibid., pagg.
344, 351.
[179] Flögel, Gesch. des Groteskekom., 28.
[180] Flögel, l.c, 32 ff. All, anf. a., 523-525.
[181] Flögel, l.c., s. 68.
[182] Jmfr Törnegren, Primordia artis scenicae Hispanorum, pagg. 20,21.
[183] Ibid., pag. 20.
[184] Alt, a.a., 501-504. Törnegren, l.c., pagg. 27-29.
[185] Jmfr Gervinus, Shakespeare I. 88-90.
[186] Jmfr Gervinus, Shakespeare I. 88-88. Flögel, Gesch. d. kom.
Litt. IV. 206, 207.
[187] Jmfr Alt, 22, 23, 421-23. Prutz, 20, 21.
[188] Prutz, 21, 22, 40-43. Alt, 421, 422.
[189] Alt, 426, 428, 431, 432, 449, 450. Prutz, 72, 73.
[190] Haze, 99, 104-109.
[191] Alt, 520, 522. Flögel, Gesch. d. kom. Litt. IV. 129-134, 136,
137.
[192] Prutz, 118, 119. Alt, 465. Alla skoldramer äro indelale i akter.
Medeltidens mysterier och moraliteter icke mindre än farcerna sakna
denna indelning.
[193] Dock finnes äfven Plautus omnämnd. Den kursachsiaka skolordningen
föreskrifver ännu 1580 spelandet af Plauti och Terentii komedier. Hase,
114.
[194] "Comödien zu spielen soll man umb der Knaben in der Schule willen
nicht wehren, sondern gestatten und zulassen, erstlich, dass sie sich
üben in der lateinischen Sprache; zum Andern, dass in Comödien fein
künstlich erdichtet, abgemalet und fürgestellt werden solche Personen,
dadurch die Leute unterrichtet, nnd ein Iglicher seines Ampts und
Standes erinnert und vermahnet werde, was einem Knecht, Herrn, jungen
Gesellen und Alten gebühre, wohl anstehe und was er thun soll, ja, es
wird darinnen fürgehalten and für die Augen gestellt aller Dignitäten
Grad, Aempter nnd Gebühre, wie sich ein Iglicher in seinem Stande
halten soll im äusserlichen Wandel, wie iu einem Spiegel." Med dessa
ord ådagalägger Luther nyttan af skådespel samt tillägger: "Und
Christen sollen Comödien nicht ganz und gar fliehen, drumb, dass
bisweilen grobe Zoten und Bühlerei darinnen seien, da man doch umb
derselben willen auch die Bibel nicht dürfte lesen." (Tischreden, 6:r
Bd., sidd. 336, 337) Dessutom anser han (uti sina "Vorreden") Judiths
bok och Tobie bok för ursprungliga dramer, hvilka såsom sådana, jemte
andra, skulle blifvit uppförda af Judarna: "Und mag sein, dass sie
solch Gedicht gespielet haben, wie man bei uns die _Passio_ spielet und
ander Heiligen [andere heilige] Geschicht." Se häröfver äfvensom
det föregående Luther's sämmtl. Werke ed. Irmischer, Bd. 62, sidd.
336, 337. Bd. 63, sidd. 91-93.
[195] Alt, s. 464.
[196] Jmfr Alt, 459 ff. Prutz, 119, 120. Hase, 114 ff.
[197] Alt, 475 ff. Hase, 115 ff. Pratt, 120.
[198] Jmfr Prutr, 122, 123, samt Hase, 126, 126.
[199] Spelade i Bourges 1536, i Paris 1541 samt i Tours 1547. Le Roy,
280. Phil. Chasles, 128.
[200] Jmfr Phil. Chasles, XXVI, 128, 129.
[201] Hase, s. 194.
[202] Detta dramatiska samfund förekommer ännu 1615. Le Roy, pag. 267.
[203] Hase, l.c. Saint Marc Girardin, anf. st., 206, 210.
[204] Jmfr Hase, ss. 195 ff.
[205] Hase, 146-151, 154, 155, 163, 192, 193. Jmfr Alt, 509,
512-515.
[206] Flögel, Gesch. d. kom. Litt., IV. 198.
[207] Prutz, 115, 118. Alt, 500.
[208] "Justa canones conciliorum, prohibemus rectoribus ne admittant
spectacula, ut ficta pastorum adoratio, vulgò _Bethleem_, inter
officium natalitiorum Christi et alia hujusmodi, ut Passionis ejusdem,
vel unius aut alterius illius circumstantiae figurativa
repraesentatio." Se Le Roy, 151, 152, 156.
[209] Hase, 132-141. Uti Leipziger Illustrirte Zeitung für 1860
förekommer en afbildning och beskrifning öfver Oberammergauer
skådespelet sistnämnde år. Med oförminskadt intresse synes den stora
mängden af åskådare af alla stånd, som äfven då sammanströmmade
till Oberammergau, hafva öfvervarit representationerna.
[210] Alt, 477, 478.
[211] Le sqvelette moqueur entrelace ses tibias d'une façon grotesque
ou solennelle; le rire contracte sa mâchoire; ses poses, ses airs
d'importance sont ceux d'un lugubre _gracioso_. Lenient, 421.
[212] Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht., III. s. 102.
[213] Jmfr Prutz, 172-176. Gervinus, Gesch. d. d. Dichtung III, 100 ff.
samt samma författares Shakespeare I. 95, 96. Hase, 191. Alt,
473. Rydqvist, a. st., 214.
[214] Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht. III. 426, 427, samt
Shakespeare I. 84, 90-92. Sismondi, I. 344.
[215] Overskou, Den danske Skuepl. I. 3, 4, 8, 33-35. Skolelever och
studenter synas nästan uteslutande uppträdt såsom aktörer i Danmark,
äfven offentligt, på femton- och sextonhundratalet. Men också voro
skolgossarne då något äldre än nu för tiden. "De vare andre Karle
end nuomstunder; Karle, som havde Been i Panden og Skjaeg paa Hagen",
säger ännu 1723 en man om eleverne på den tiden han gick i skolan.
Overskou, I. 34, 35.
[216] Ibid., 37-39.
[217] Ibid., 45, 48.
[218] Ibid., 44, 48, 49.
[219] Overskou, I. 42, 43, 69, 70.
[220] Ibid., 56, 57, 76, 77.
[221] Ibid., 80.
[222] Overskou, I. 78, 70.
[223] Hammarsköld, Svenska Vitterheten, andra uppl., pag. 105.
[224] Atterbom, Svenske siare och skalder, II. s. 12.
[225] Rydqvist, i Skandia 7. Band. sidd. 170, 171.
[226] Jmfr Rydqvist, a. ut., sidd. 242-240 och Hammarsköld, anf. a.,
s. 18.
[227] Wieselgren, Sveriges sköna litteratur II, 516, 517, Rydqvist,
a. st., 242 ff.
[228] Hammarsköld, 23. Wieselgren, II. 498-503. Rydqvist, (a. st,
228) säger att sistnämnda stycke icke "är uppstäldt i samtal" samt
att det "har i och för sig ingenting dramatiskt." Men om likväl
ofvan upptagne stycken verkligen blifvit sceniskt uppförda (hvilket
ej synes oss omöjligt, emedan deras innehåll icke strider emot
medeltidsdramernas art), kunna vi dock icke instämma uti Wieselgrens
åsigt, att de i sådant fall böra räknas bland fastlagsspelen, emedan
desammas hela inre väsende tillhör mysterierna. Möjligen kan dock det
äfven af sistnämnde snillrika författare anförda "Samtal mellan Jul och
Fasta" tillhöra karnavalsspelet, så vidt man kan döma efter
Hammarskölds (l.c.) korta antydning af detta styckes innehåll.
[229] Den första upplagan är tryckt i Stockholm år 1550. Hammarsköld,
I. s., pag. 46.
[230] Rydqvist, a. st., 237. Hammarsköld, 43, 44. Detta skådespel,
hvilket, liksom de flesta svenska af andligt innehåll, torde vara en
efterbildning af utländskt mönster, har prolog och epilog samt
består af tre _delar_ (akter). Det är affattadt pä såkalladt
knittelrim. Det kärnfulla, ehuru konstlöst enkla språket, samt den
fromma tonen hafva ett anslående behag. Jmfr Hammarsköld, 44, 45.
Wieselgren, III. 485, 486.
[231] Jmfr Wieselgren, II. 497, 498.
[232] Jmfr Sveriges Sköna Litt. I. 136, 140.
[233] Se företalet till Josephs Historia, ånyo af trycket utgifven.
Stockholm 1849. (Femte upplagan.)
[234] Om de sednare, hvilka egentligen icke tillhöra vårt ämne, må i
förbigående blott nämnas, att Johannes Messenius, vid seklets början,
hade för afsigt att dramatisera hela den svenska historien uti ett
galleri af femtio komedier och tragedier, ehuru han ej kom att författa
flera än: "Disa comoedia; Svanhvita Comoedia; Signill, tragoedia; Blanka
Märeta, tragoedia; Christmanna Comoedia; Gustaf I:s Comoedia."
Messenius åsyftade på detta sätt att, i likhet med Shakespeare, "bilda
ett slags dramatiskt epos af sitt fäderneslands historia", men hans
"sannfärdiga comedier" och "lustiga tragedier" tala alldeles icke någon
jemförelse med Shakespeare's dramer. Ty platta, prosaiska, i tunga
knittelverser, sakna de dessutom dramatisk enhet och kostym. Men dessa
dramer gjorde dock, för deras fosterländska innehåll, lycka på sin tid.
Och de i desamma inflätade sångstyckena, stundom bestående i äldre
folkvisor, stundom af författaren sjelf diktade i folkvisans manér, äro
öfverhufvud af värde. Wieselgren, III. 483, 484. Hammarsköld, 61, 62.
Atterbom, II. 52, 53.