Om medeltidens skådespel - 07

Total number of words is 4008
Total number of unique words is 1956
17.8 of words are in the 2000 most common words
24.8 of words are in the 5000 most common words
28.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Sverige med afgjordt företräde vänd åt det andeliga hållet, och
detta förnämligast i polemisk-dogmatisk rigtning. Hvad den svenska
dramatiska litteraturen under detta tidskifte vidkommer, känner man,
efter Tobiæ Comedia, från sednare hälften af femtonhundratalet
endast följande trenne skådespel, alla i handskrift: _Comoedia
Studiosorum, Holofernis och Juditz Historia samt De Creatione Mundi
eller Om Meniskiones Skapelse och hennes Fall_.[233] Men ehuru så
få spår af dramatiska kompositioner qvarstå från denna tid, har
deras antal likväl sannolikt varit vida större. Från det följande
århundradet förefinnas talrikare så väl andliga som verldsliga
skådespel.[234]
På sextonhundratalet hafva, så vidt vi kunnat finna, följande
skådespel, af andeligt innehåll, blifvit tryckta dels i Sverige dels
i Finland, samt troligen alla uppförda: _Josephi Historia_ och
_Konnungh Dawidhz Historia_, begge sannolikt af Thomas Petri
Gevaliensis;[235] _En lijten andelig Tragoedia om the 3 vijsa Män_,
af Olffsson; _Salutaris Jesu Christi Nativitas_, af Pachius, på tyska,
(spelt inför Drottning Christina); _Acta et Martyria Apostolorum. Thet
är Een Tragico-Comoedia om Apostlarnes gärningar och jämmerliga
marteringar_, af Brask; _Itt gudeligit Samtaal eller andelig
Prosopopoeiae Dicht, aff then helige Bernhardo Componerat, verterat och
på Rijm affsatt aff Josepho Chaerbero; Genesis Aetherea eller Jesu
Christi Födelse_, af Kolmodin, uppfördt i Åbo år 1659, _Rebecca_, en ny
och andelig Comoedia, af Beronins; samt slutligen _Thet Himmelske
Consistorium tilhoopa kallat, för våra förste Föräldrars ynkeliga
affall skull: vthi een lijten Skohle öfning och Comoedia medh någre
Skohle-gåssar, närwarande Höge sampt Lägre Ståndz-Personer, uppå
Wijborghs Slott repräsenteradh och förestält Anno 1674_; af
Carstenius.[236] I det sjuttonde seklet uppfördes äfven skådespel på
latin. Och under sednare hälften af detta århundrade synes man
isynnerhet i Åbo bafva interesserat sig för sådana dramatiska
representationer, af andligt innehåll, enligt Wieselgrens ord: "På
latinska andliga komedier skaffade man sig bättre tillgång i Åbo genom
att 1670 upplägga, utur 'Corn. Schonæi Terentius Christianus s.
Comoediae sacrae': _Comoed. Dyscoli, Josephus, Pentecoste, Triumphus
Christi, Daniel_".[237] Slutligen bör tilläggas att några skådespel af
religiöst innehåll finnas i handskrift, såsom t.ex. _Judas Redivivus,
thet är en christelig Tragico-Comoedia_ -- enligt Rydqvist (a st., s.
235) den utmärktaste och friast behandlade af alla här ofvan nämnda
religiösa dramer på svenska, innehållande några äkta tragiska
beståndsdelar --;[238] _Christianus Redivivus eller Christtrognas
Dygdespegel, i en lustig comoedia författat_, af Lundius; samt
_Josephus venditus, en svensk comoedia_, af Brask.[239]
Dessa religiöst-moraliska skådespel äro till innehållet
öfverensstämmaude med andra kristna länders mysterier, sådana
de framstå efter medeltidens utgång. De bibliska dramerna följa
öfverhufvud troget bibeltexten.[240] Men någongång tilläggas dock
saker som äro alldeles fremmande för den tid och de personer, dramen
behandlar. Huru sällsamt låter det t.ex. icke att få höra den man,
Josef möter, då han på sin faders befallning utgått för att uppsöka
sina bröder i Sichern, sjunga en svensk folkvisa, der Frälsarens namn
förekommer:
Joseph.
Käre Fadher iagh gåår nu åstadh,
Och wil beställat, som tu migh badh.
_Hic errat in solitudine_, Och honom möter een bondbe.
Min käre Wen, höör migh itt ordh,
Wijss migh rätte wäghen til min Fadhers hiordh.
Rostiens.
Thenna wäghen skal tw rätt framgåå,
Ingen annan wägh tu pass vppå.
Joseph.
Faar wäl min wen, iagh tackar tigh,
At tu rättan wägh, wijste migh.
Rusticus.
Faar och tu wäl min wen så from,
Rätt nu han på wäghen kom.
Ty gåår iagh min koss j fagre wädher,
Så gladeligb iagh een wijsa quädher.
_Duffuan sitter på Lilie quist, gudh rådhe,
Hon siunger så fagert om Jesu Christ
Men Gudh giffue oss sina nådher_.[241]
Någon dramatisk enhet söker man förgäfves i dessa skådespel. Så
finner man t.ex. uti Josepbi Historia omedelbart efter Jakobs
välönskningar för sina söners förnyade resa till Egypten Ruben
samtala med Josef och adressera till honom följande ord:
Ruben.
Hell wari tigh tu Förste godh,
Gudh giffue tigh altijdh itt frit modh.
Joseph.
I ähre nu alle komne igen,
Löp min drengh och waar ey seen.
Lät maat tilpynta, lät all tingh wara rede,
Och lätt duken på bordhet bredhes.
Leffuer edher gamble Fadher än,
Heller hwadh seije j fremmande Män,
Ähr thetta Benjamin eder yngste broder,
Som haffuer födt Josephs Modher?
_Här skijndar han sig från them för gråt skull_.
Ruben.
Ja, nådighe Herre, wår Fadher måår wäll,
Han önskadhe E. N. wara hell och säll. o.s.v.[242]
Ibland de anförda svenska skådespelen stå, enligt Rydqvist,
"Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" på
gränsen mellan mysterier och moraliter.[243] Och i sjelfva
verket utmärker redan sjelfva titeln på det förstnämnda stycket,
hvars innehåll vi föröfrigt icke känne, att pjesen är en religiös
moralitet. Ty berörde titel lyder sålunda: "Itt gudeligit Samtaal
eller andelig Prosopopoeiæ Dicht, vthi hvilken the Gudhomlighe
Egenskaperne, Rättfärdigbeten, Sanningen, Barmhertigheten, Fridhen
och Allvijsheten, med Gudh Alzvoldigh, om Menniskiones Fall och
Vprättelse, vthi Discours-vijs anförde blifva".[244]
Till samma art af skådespel hör äfven det ofvan nämnda i Finland
uppförda "Himmelske Consistorium." Dess innehåll, som för oss har
ett inhemskt intresse, är i korthet följande. Adam och Eva beklaga
sig öfver syndafallet. Den sednare, som nu för sent önskar att hon
"hade smakat något annat i ställe för detta förbannade äplet",
menar att Adam icke hade bort tillstädja henne en sådan dårskap,
eller åtminstone icke sjelf följa exemplet. Men härtill svarar Adam
helt artigt: "Mitt eendaste Hjerta! skulle iagh så grymm och afwogh
stella migh emoot tigh, som så mången kärleks glädje och lust i
tigh altijd funnit hafwer, at iagh tigh i någor måtto mootsträfwa
skolie. Håller du migb tå _för een beest_ eller omeniskligh, at iagh
tiu kärleek wärt umgänge icke lijda och efterfölia måtte." Gud
Fader, efter att i en lång monolog hafva ådagalagt menniskornas
otacksamhet och brottslighet, sammankallar af medömkan öfver de
fallna sitt Consistorium, sina _Himmelske Möör_, på det att han, såsom
orden lyda, "förnimma må hvad står til görande", samt presiderar uti
andra akten i rådet, med Freden, Nåden, Mildheten, Långmodigheten m.fl.
till venster om sig, och till höger Rättfärdigheten, Strängheten,
Stadigheten, Heligheten och Sanningen. Consistorium uppmanas att
yttra sina åsigter om "desse ynckelige persohner, som för wåra ögon
ståå", Adam och Eva, hvilka under rådplägningen äro tillstädes
äfven som Mensklige slechtets eländighet, deras advokat, samt
Lucifer, deras anklagare. Freden talar till menniskornas förmån.
Med henne instämmer Enigheten. Men derföre får den sistnämnda en
skarp tillrättavisning af Rättfärdigheten, som frågar henne om hon
är _klok eller nöchter_. Rättfärdigheten och Strängheten yrka på hårdt
ansvar, hvilket naturligtvis också Lucifer tillstyrker. Vänligheten
vill ännu lägga sig ut för menniskornas sak, men blir snäst af
Lucifer med orden: "Tig du näsvisa qvinna, war tyst tu owettige
och krysta läpparna tilsamman." I tredje aktens början instörtar
Lucifer med tjenare för att basta och binda Adam och Eva, sägande:
"Jo, jo! mina trognaste camrater! Tager Cerberi kädjor, glömmer
intet Handklofvarna. Slår, binder, sargar, skonar intet." Under det
befallningen verkställes, heter det om Consistoriales: Dessemellan
sucka samptelige Himmelens Möör. Men Nåden förhindrar menniskoparets
bortsläpande, med en sång, hvars första strof begynnes med orden:
"Lät bli, lät bli, tu arge skalker, Tag bort tiu näbb tu glupig
falker." Adams och Evas sak utföres allt fortfarande pro et contra.
Den för menniskorna bönfallande Mildheten yttrar bland annat: _Ack!
käre, lät migh icke fåå repuls!_ Rättfärdigheten, häröfver förgrymmad,
är obevekligt sträng, och vill att man "gäntzligen" skall "vräka och
upphäfva" Freden och Mildheten. Med henne förena sig Stadigheten och
Heligheten. Lucifer "_gillar theras tahl_", sägande: "Herr Domare,
desse hafva icke så galit dömbt. _Eija förty, o mine käre, krapser them
i ett huj härifrån med eder_." Men då Långmodigheten, Sachtmodigheten,
Alsmechtigheten, Godheten och Mensklige Slechtets Eländighet med
kraft tala för menniskornas förskoning, samt äfven Änglarnes Chor
instämmer i förbön för desamma, bevekes slutligen Fadren att säga
till Lucifer: "Tag bort tin band, tu förbannade, och gack bort til
dit herberge: ännu är menniskjan tig icke tildömbd." I fjerde akten
fortsättes Consistorii öfverläggning med all ifver. Äfven dogmatiska
bevisningsgrunder användas. Och då ändtligen menniskornas sak börjar
ljusna, "_begynna Adam och Eva se gladlynt ut; men deremot taga
djeflarna på rasa_." Slutligen håller Visheten ett tal, hvaruti hon
dogmatiskt bevisar, att menniskornas Frälsare måste vara både Gud
och menniska. Consistoriales förundrade öfver detta tal, "foga sina
hufvuden tilhopa." Uti fortsättningen af talet framställer Visheten
förslaget om Guds Sons menniskoblifvande, samt förenar sig med hela
den venstra sidan af rådsförsamligen uti en bön härom, på vers, till
Sonen. Han, som härpå uppstiger, förklarar sig villig att blifva
ett försoningsoffer för menniskornas synder, samt erhåller Fadrens
samtycke till återlösningsverkets utförande. Sedan härefter de
systrar som framför andra gynnat de fallna dödliga, hade på latin
afsjungit _ära vare Gud i höjdene_, tillslutes skådeplatsen. Dock visa
sig ännu "i öpningen" Adam och Eva, yttrande sin tacksamhet samt
instämmande i psalmen: _O Jesu Christ som mandom tog_.[245]
Detta allegoriska stycke, som lifligt erinrar om de gamla
medeltidsmysterierna, uti hvilka, såsom vi hafva sett, Guds egenskaper
likaledes framställas personifierade, har äfven ett mellanspel,
inflätadt i de skilda akterna. Detta mellanspel är delvis lånadt ur
Stjernhjelms ballet _Then fångne Cupido_. Cupido, Venus och Diana med
sina Nympher, Pallas, Aesculapius, två Satyrer, drengen Doris, samt
herdarne Tityräs och Melibäus uppträda häruti på scenen.[246]
Att icke heller de svenska mysterierna och moraliteterna sakna
groteskt-komiska partier, ses af ofvanstående på sina ställen nog
grofkorniga dramatiska komposition. Men öfverhufvud öfverträffa
dock Nordens religiösa och moraliska skådespel i sedligt allvar
det mellersta och synnerligen det södra Europas. Det nordiska
folklynnet var för mycket inåtvändt, för att kunna känna en hjertlig
lust och fröjd vid sådana dramatiska bouffonnerier, som förtjuste
de sydligare, lättrörligare nationerna. Derföre forekomma ock
dylika afarter blott sparsamt i de svenska dramerna af religiöst
innehåll. Stundom saknas det komiska elementet helt och hållet,
såsom t.ex. i Josephi Historia. Naturligtvis orenades de katholska
andeliga medeltidsskådespelen i Sverige mera än de protestantiska
af burleska tillsatser. Då Olaus Petri uti företalet till sin Tobiæ
Comoedia säger om föregående svenska dramatiska skribenter: "Om
the ellies hadhe altijdh så rett drabbat sanningen", torde han
härmed närmast hafva åsyftat inblandningen af profana, det heliga
sårande föremål i de andliga dramerna.[247] Men helt och hållet utan
sådana andakten störande utväxter voro dessa skådespel icke heller
efter reformationens införande i Sverige. Härpå lemnar det förut
anförda bevis. Och vi kunna tillägga följande exempel. Uti Olffssons
"Tragoedia om the tree wisa Män" förekomma, efter första aktens slut,
dessa ord: "1 medler tijdh figurers eller något annat kortt wijl"
(kurzweile); hvarmed afses, enligt Rydqvist, "förmodligen skuggspel,
pantomim eller annat upptag".[248] Att för öfrigt slika roligheter
vanligen iörekommo i de verldsliga skådespelen, synes deraf, att
samteliga Messenii dramer voro försedda med en såkallad _lustig
person_.[249] Och kanske uppträdde, äfven uti andliga spel, narren i
Sverige, liksom annorstädes, med diverse improvisationer.
Beträffande farcen, så är det i det föregående omnämndt, att
gycklare, jemväl från utlandet, under medeltiden med framgång
uppträdt i Sverige, och med all sannolikhet kan antagas, att
deras prestationer der såsom annorstädes varit till största delen
improviserade. Må det ock äga sin riktighet, att, såsom Rydqvist
(Skandia VII, 214) säger, Sverige, så vidt kändt är, icke "haft
någon egentligen lokaliserad folkmask", och att detta lands "Dummer
Jöns, Jon Blund och andra personifikationer af vissa svagheter äro
blotta abstraktioner, utan åskådlighet och dramatisk bestämdhet;"
så finnas likväl af både in- och utländske författare åtskilliga
burleska varelser omtalade, hvilka i narrkostym i Sverige,
ännu på femton- och sextonhundratalet, uppträdde vid särskilda
tillfällen såsom gycklare (Skandia VII. 206, 207). Dessa voro
hof- eller folknarrar. Och härtill komma åtskilliga intyg från
reformations-seklet, hvilka ovedersägligen ådagalägga tillvaron af
en gammal folkförlustelse i meranämnda land, jemförlig med Tyskarnes
fastlagsspel. Vi hafva förut omnämnt, att hvarjehanda maskeringar
voro vanliga vid dessa dramatiska lustbarheter. Så skedde äfven i
Sverige. Olaus Magnus säger, att man under de sex sista dagarne
före fastan plägade derstädes anställa maskrader, hvilka stundom
voro så ohöfviska, att de väckte allmän förargelse. Och att man
äfven vid den svenska karnavalen, liksom vid den tyska, tillåtit sig
satiriskt skämt och hån, framgår ur det begrepp, ordet "Fastelagen"
fordom synes inneburit. Till närmare förklaring häraf bifogas några
historiska upplysningar. Gustaf I tillstadde att man så skymfligen
behandlade Peder Sunnanväder och Mäster Knut, till straff för deras
brottslighet, att de "bleffue införde i Stockholm genom Norra Port
medh en _Fastelagen_, them til Försmädelse, Hån och Spott, och wore
klädde i gambla uthnötte och slarffuota Chorkåpor, åther affuoga
satte på suultna Hästar", den förre "medh en Halm Crona på Hoffuudet
och ett Träswärd widh Sijdhon", den sednare "medh en Biskopz Hatt
aff Näffuer, och fölgde them en stoor hoop i Larffua klädher"
(maskerade personer), "som ropade ti Folcket." Och när delinqventerne
schavotterade, "wordo monga Rijm them til stoor Spott ther upläsne
aff them, som i Larffua kläderne wore".[250] Tegel berättar
äfvenledes, att Biskop Brask gjorde "sigh sjelff til Fastelagen",
för att genom ett slikt gyckelspel roa Gustaf I, då denne konung var
hans gäst i Linköping.[251] Äfven sjelfva konungen fruktade, såsom
det heter i Vesterås Recess 1527, "att slige fastelagen företoges
med honom, som mz mongom androm skedt är", samt ville hellre afstå
sin spira "enn att man skall tagha sig nogon ny _fastelagen_ för mz
honum".[252] Ännu kan tilläggas, det Olaus Petri klagar, att af
gudstjensten blifvit "fögho better än en _fastelaghen_".[253] Häraf
synes följa, att "Fastelagen", som ursprungligen utmärkte aftonen
och natten före fastan, och sedermera i vidsträcktare mening hela
karnavalstiden, under tidernas lopp äfven särskildt betecknat
hufvudpersonen i karnavalsmaskraderna samt slutligen ett hånfullt
gäckeri i allmänhet.[254]
Reformationstidehvarfvet synes småningom hafva utrotat den gamla,
på katholsk grund hvilande svenska farcen, hvars beskaffenhet
eljest är foga känd, emedan densamma veterligen icke hunnit att
från improvisation träda i skrift.[255] -- Att för öfrigt farcen
öfverallt blifvit modifierad efter skilda tiders och nationers
skaplynne, samt ännu i dag fortlefver, behöfver en gång för alla
blott antydas.
Liksom de danska religiösa och moraliska skådespelen, voro äfven de
dermed nära beslägtade svenska[256] enligt all sannolikhet till
det mesta skolkomedier, uppförda af djeknarne vid landets skolor
och gymnasier. Från det sjuttonde seklets början fanns, såsom
Wieselgren (Sv. Sk. Litten III, 508) säger, "en theater möjligtvis
i hvarje schola." Men äfven vid rikets universiteter förehades
dramatiska öfningar.[257] Så uppfördes t.ex. Messend "Disa" i
Upsala af studenter år 1611.[258] Och Åbo Akademies sjelfva
invignings-högtidligheter afslötes, den 17 Juli 1640, med en under
professor Wexionii inseende af studenterne uti högskolans auditorium
superius uppförd "Comoedia", benämnd _Studentes_. Detta moraliska
skådespel, som gafs under lifliga bifallsyttringar af de talrikt
närvarande åskådarne och åskådariunorna, afsåg det akademiska lifvet
samt föreställde "huru somlige föräldrar visa sig mycket knappe att
bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige;
men andre bestå dem allt hvad de åstunda, genom hvilken obetänksamma
frikostighet sönerne blifva försummelige, ohörsamma och förlorade:
huru somlige ynglingar slå sig till yppighet, spel och andra laster,
samt blifva förderfvade; men andre beflita sig om vetenskaper, dygd
och Gudsfruktan, samt blifva berömlige och ypperlige män".[259]
Skolkomedierna (i ordets vidsträcktaste betydelse omfattande
äfven skådespelen vid universiteterna) förekomma väl, såsom förut
blifvit sagdt, ännu under loppet af det adertonde seklet, men vid
medlet af det sjuttonde århundradet synas de upphört att omhuldas
med lika allmänt intresse som tiilförene. Åtminstone rigtades de
högre samsällsklassernas håg mot representationer af en helt annan
art. Dessa voro de icke allenast i Italien, utan äfven i Spanien,
Frankrike, Tyskland och annorstädes mycket omtyckta herdaspelen.
Efter det trettioåriga krigets fasor älskade man att i diktens verld
framtrolla ett Arkadien, der herdar och herdinnor i idyllisk
frid figurerade vid sidan af gudar och gudinnor. Äfven allegoriska
personer uppträdde. Musik, dans, präktiga kostymer och dekorationer
voro ett bihang till dessa vid hofven och förnäma privatfester
vanliga representationer. Härtill kommo de så kallade _värdskaperna_
-- ett slags hofmaskrader, hvarest furstliga värdar och värdinnor,
för ställande brudföräldrar vid ett bondbröllop eller dylikt,
uudfägnade sina gäster, tillhörande hofkretsen, men för tillfället
utklädde till bönder o.s.v., -- samt balletter och operor.[260]
Likartade dramatiska förlustelser infördes samtidigt äfven i Danmark
och Sverige. Uti sistnämnda land utgaf Stjernhjelm, på flera språk,
sina balletter -- "ett slags uppränningar till operor", uti hvilka
mest klassiskt-mythologiska och allegoriska personer uppträdde --
för den konst- och praktälskande drottning Christinas hoffester,
äfvensom _upptåg_, "allegoriska representationer utan dans, med en
blandning af vers och prosa." Äfven skådespel på italienska språket
gåfvos vid Christinas hof.[261] Af ofvan nämnda orsaker begynte, vid
sagde tid, de andliga ooh sedolärande skådespelen öfverallt småningom
aftyna. Men emedan den europeiska civilisationen rotfästades
jemförelseviv sent uti Norden, hade denna ock i sjelfva verket en
längre medeltid än det öfriga Europa. Derföre torde det icke sakna
allt intresse, att se huru den från sistnämnda tidehvarf härstammande
dramatiken hade gestaltat sig uti vårt undangömda fosterland då när
mysterierna och moraliteterna öfverhufvud icke mera voro annat än ett
svagt genljud blott från den långt aflägsna bildningsperiod, ur hvars
sköte de hade upprunnit. Men saken har härjemte ett ännu mera specielt
intresse. Ty vi komma härigenom till den svensk-finska dramatikens
vagga, då vi nu gå att skrifva om Finlands förste kände dramaturg.


Jakob Pehrsson Chronander.[262]

Finlands litterära häfder återspegla troget det nationala armodet.
Dess vitterhet, vare sig på det ena eller det andra af landets tvenne
tungomål, är i stånd att uppvisa så få utmärkta namn, att i forskarens
ögon äfven en ringare förmåga måste tillvinna sig åtminstone en relativ
betydenhet. Det torde derföre rätt väl kunna försvaras att bland
Finlands minnesvärde män upptaga dess till tiden förste, ehuru till
snillet föga utmärkte dramatiske skald, utan afseende derpå att han
till börden var svensk. Ty mannens poetiska verksamhet inrymmes hel och
hållen inom de år han tillbragte vid akademien i Åbo, och hans minne
skulle för efterverlden äga ingen betydelse, vore det ej för några,
under hans ungdomslif vid Auras stränder företagna ströftåg inom
"sånggudinnornas" område. Dessa vittra öfningar hafva förvärfvat honom
ett rum i alla svenska litteraturhistorier, ehuru dessa om hans öfriga
värf och lefnadsöden hafva mycket litet att förmäla. Icke heller har
det velat lyckas oss att vinna synnerlig upplysning om hans personliga
förhållanden, oaktadt mycken härpå använd tid och möda, mera kanske än
hela saken varit värd, ty de förhoppniugar, hvartill den unge skalden
och vetenskapsidkaren i Åbo berättigade sin samtid, tyckas icke gått i
fullbordan under hans sednare obemärkta embetsmannabana. Hvad vi om
hans lefnad kunnat inhemta, består i följande:
Jacobus Petri Chronander var född i Vestergöthland. Hans föräldrar
äro obekanta, liksom hans födelseår, ehuru detta sannolikt kan
utsättas till början af 1620-talet. Han begaf sig i sin ungdom till
Åbo, der han inskrefs som student år 1643.[263] Här tycks han
forvärfvat sig flere vänner och gynnare, deribland den på sin tid
ansedde professoren Mich.[264] Wexionius, hvilken ock, att döma af
den "Censura" som i det följande skall anföras, synes haft ganska
fördelaktiga tankar om Chronanders litterära förmåga. Tor hända
hade han i främsta rummet sin dramatiska talang att tacka för det
att han blifvit bemärkt äfven på samhällets höjder. För denna
förmodan talar åtminstone den omständighet, att hans _Bele Snack_,
dedicerad till riksrådet och presidenten i Abo Hofrätt Jöns Kurck
"till Laucko, Anoila, Kiulaholm och Klackeberg etc.", samt dennes
fru Christina Horn "till Humblesund och Runagård etc.", blifvit,
enligt författarens egen utsago, tryckt på nyssnämnde förnäma
personers bekostnad samt tvenne gånger uppförd till firande af deras
bröllopsfest. Med afseende barn, samt för öfrigt för att antyda
rigtningen af hans i Åbo idkade studier, torde följande afskrift ur
dedikationen här förtjena att införas, helst vi om hans personliga
förhållanden under vistelsen i Finland, utom det förut sagda, inga
andra underrättelser äga, än de meranämnde dedikation jemte en
annan till hans vän Johannes Wassenius,[265] och ännu en dylik
till assessorn Petrus Vigelius, äfvensom åtskillige hans vänners
lyckönskningsverser innehålla.[266] Chronander "Tilskrijfwer och
Dedicerar Vndertienstligen" sin _Comoedia_ Bele Snack till sin "Nådige
Herre och Gunstige Patron så ock Hans Nådes kärälskande Hws Frw" på
följande sätt:
"Eders Nåde Wälb. Herre är Jagh icke ringa förorsakat
Vndertienstligen betacka, när Jagh rätteligen hoos mig öfwerlägger,
the Nådige och Höggunstige, vthaff E. N:dea medfödde Höghbeprijselige
mildbeet, Jagb så wäl som månge andre Studerande Personer ehrfarit och
rönt hafwer. I synnerheet kan, eller må jag icke forbij gåå den höga
Gunst aff E. N:de Mig wederfaren är, i thet mig såsom det berömliga
Studii Juridici ringa Dyrckare, bleff för en tijd sedan, jempte mina
Stndia Academica effterlåtet E. N:des och thet Konglige Hoffrättz
Höglofl. Collegii Högwijse taal, nyttige Discurser och skarpsinniga
Jndicia höra och bijwistas, och altså Theoriam med Praxi sammanfoga,
hwilket Jagh med tacksampt Hierta bekänner, migh, vthi min ringa
Progress, icke lijtet till Fordeel och fortsättiande warit. Nu såsom
Jagh ödmiukeligen altijd der hän hafwer trachtat och åtänckt, huru och
på hwadh sätt E. N:de Jagh något Vnderdånigt tacksamheetz Tekn kunde
see låta, Föresatte jag mig til E. K:des gladelige och Högthijdelige
Brölloppz-Fäst, med then Ädle och Wälborne Frw, Frw Christina Horn,
bägges E. N:der til Ähra och ödmiuk Tienst, een ny Comoedia att
sammansättia, och den sedan Agera låta, om sådan Materia, som med
sielfwe tijdhen sigh bäst lämpar och beqwämer. Hafwer altså thetta
mitt ringa Wärck vnder bägges E. N:ders' Kampn aff Trycket welat
låta vthgåå, deelss min skyldiga vnderdåniga Tienst at afläggia,
deels at Comoedien medh E. N:ders bekåstnadt är afftryckt, deels
och, såsom förnämhligast är, E. N:ders hugneliga Heders-Dagh, med
innerligh Lyckönskan, Heder och Prydnadt at Celebrera. Bedher
altså med Vndertienstligh tilförsicht ödmiukeligen, at thetta
Mitt ringa doch wälmeenta Wärck aff E. Nåde Nådigst vptagas, som
thet Vnderdånigst offereras." Härefter nedkallar författaren den
Högstes välsignelse till detta äktenskap, samt innesluter sig uti de
högförnäma makarnes "beskydd" och "Waanlige höghbeprijslige Gunst och
Benägenheet" Här kan ock nämnas, att prologen till detta stycke är
dedicerad till grefve Pehr Brahe och ofvannämnde riksråd Jöns Kurck.
-- Synnerligen omhuldad tycks Chronander varit af assessorn i Åbo
Hofrätt Petrus Vigelius, adlad Ekenberg, som "ansågs för en utmärkt
lärd och skicklig man".[267] Ty då Chronander tillegnade nyssnämnda
disputation "Maecenati propensissimo ac _nutritio_ meo liberalissimo",
såsom han benämner Vigelius, innebär detta, att han ansåg honom
för sin verklige fosterfader. Så sparsamma dessa underrättelser om
vår författares enskilda förhållanden än äro, ådagalägga de likväl
tillräckligt, att han genom tacksamhetens och tillgifvenhetens band,
under sin vistelse i Finland, varit fästad vid åtskillige utmärkte
män.
Chronanders förnämste gynnare, Kurck, Wexionius (berömd på sin tid
äfven såsom rättslärd) och Vigelius, äfvensom hans förtrogne vän
Wassenius, voro alla jurister. Också var det åt rättsvetenskapen, han
egnade sin verksamhet och det med sådan framgång, att han blef en af
de sex som under det sjuttonde århundradet veterligen tillvunnit sig
juridisk fakultetsgrad vid Finlands universitet.[268] Tvenne examina,
"unum privatum, alterum publicum", berättigade enligt Konung Karl X
Gustafs Constitutiones för Upsala Akademi, af år 1655, gällande äfven
för den i Åbo, i äldre tider till erhållande af fakultetsgrader vid
de svenska universiteterna. Om och när Chronander undergått det förra
lärdomsprofvet, bestående uti ett enskildt förhör inför fakulteten
(den juridiska i Åbo då representerad af en enda professor), äross
obekant. Vi veta icke heller om ett sådant förhör, som medförde
kandidatgrad i den fakultet, inför hvilken det anställdes, före
nämnde konstitutioners införande erfordrades. Dock är detta sannolikt
Licentiatgraden finnes "icke ens vara omnämnd och än mindre någon
tidpunkt för dess inträdande bestämd." Dock kan i sjelfva verket
"publicum examen", som "consistet in disputationibus, orationibus
ac lectionibus",[269] anses motsvara sistnämnda grad. Chronander
disputerade är 1651 för juridisk grad under præsidium af M.
Gyllenstolpe, den förenämnde Wexionius, som 1650 blifvit adlad,[270]
"de obligationibus ex contractu vel quasi contractu".[271] Axelson
uti sin disp. "de primordiis et incrementis poeseos svecanae",
utg. i Upsala 1748 under Hydréns praesidium, benämner Chronander
Jur. Licent. Hammarsköld, uti sitt ofta citerade arbete, sid. 66,
säger ock att han blef juris licentiat i Åbo. Denna titel ger honom
äfven Stiernman, i sin "Aboa literata", p. 37. Och Babenius, uti
sitt programm till juris doktors-promotionen i Upsala 1818, säger
att Chronander blifvit utnämnd till juris doktor i Åbo, dock utan
promotionsakt.
Utom förenämnde gradualdisputation har vår författare, på latin,
skrifvit "Oratio Amplissimæ Regionis Westrc-Gothiae, descriptionem,
veraque ac digna encomia repraesentans, 1646 in fol".[272] samt
"Fasciculus Juridicus, praecipua Digestorum contenta, secundum seriem
Titulorum, novem disputationibus comprehendens, cum collatione Juris
Svecani. Quem sub moderamine -- -- -- Mich. Gyllenstålpe Wexionii
-- -- -- publice in Academia Christinea, quae Aboae est, disputando
proposuit et intra biennium consumavit Jacobus Pet. Chronander, W.
Gothus. Aboae 1651".[273]
Efter sistnämnda år ända till slutet af år 1660 hafva vi ingen annan
kännedom om Chronanders lif och verksamhet än att han under denna tid
(huru länge, veta vi icke), enligt Stiernman (Aboa lit. p. 37) och
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Om medeltidens skådespel - 08
  • Parts
  • Om medeltidens skådespel - 01
    Total number of words is 3911
    Total number of unique words is 1705
    17.9 of words are in the 2000 most common words
    25.2 of words are in the 5000 most common words
    29.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 02
    Total number of words is 3974
    Total number of unique words is 1943
    14.8 of words are in the 2000 most common words
    20.7 of words are in the 5000 most common words
    25.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 03
    Total number of words is 3974
    Total number of unique words is 1968
    17.3 of words are in the 2000 most common words
    24.1 of words are in the 5000 most common words
    28.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 04
    Total number of words is 4027
    Total number of unique words is 1883
    17.5 of words are in the 2000 most common words
    25.4 of words are in the 5000 most common words
    29.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 05
    Total number of words is 3972
    Total number of unique words is 1889
    17.5 of words are in the 2000 most common words
    26.1 of words are in the 5000 most common words
    29.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 06
    Total number of words is 3952
    Total number of unique words is 1770
    17.7 of words are in the 2000 most common words
    26.0 of words are in the 5000 most common words
    30.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 07
    Total number of words is 4008
    Total number of unique words is 1956
    17.8 of words are in the 2000 most common words
    24.8 of words are in the 5000 most common words
    28.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 08
    Total number of words is 3831
    Total number of unique words is 1937
    12.3 of words are in the 2000 most common words
    17.3 of words are in the 5000 most common words
    19.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 09
    Total number of words is 3920
    Total number of unique words is 1824
    16.9 of words are in the 2000 most common words
    24.7 of words are in the 5000 most common words
    27.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 10
    Total number of words is 4006
    Total number of unique words is 1835
    17.5 of words are in the 2000 most common words
    24.0 of words are in the 5000 most common words
    28.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 11
    Total number of words is 3688
    Total number of unique words is 1707
    15.4 of words are in the 2000 most common words
    21.0 of words are in the 5000 most common words
    24.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om medeltidens skådespel - 12
    Total number of words is 2534
    Total number of unique words is 1298
    19.4 of words are in the 2000 most common words
    27.6 of words are in the 5000 most common words
    31.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.