Om medeltidens skådespel - 05

af tanken. Det var icke möjligt att gifva åt desamma en utpräglad
individualitet, hvilka attributer man än använde för att söka göra
dem begripliga, medan bibeldramernas älskade gestalter stodo varma
och lefvande för folkets ögon. De, uti sådant skick, så impopulära
moraliteterna skulle väl ock snart hafva spårlöst försvunnit, om
ej nya lifgifvande elementer från mysterierna hade inkommit i
desamma. Det behöfdes härtill mera bibliskt stoff än blott moraliska
abstraktioner. Verkliga personer med kött och blod måste derföre
införas. Och emedan i sådant afseende den bibliska parabeln närmast
öfverensstämde med moraliteternas begrepp, ställde man vid sidan af
de allegoriska personerna äfven bibelns rike man och Lazarus, de
visa och fåvitska jungfrurna,[156] m.fl. Men icke engång denna
brokiga samling förmådde tillräckligt fängsla åskådarenas sinnen.
Härtill erfordrades ännu nya omskapande elementer, hvilka i det
följande skola beröras, sedan förut några prof på de rent abstrakta
moraliteterna blifvit framställda.
De religiösa moraliteterna äro stundom genomträngda af mysticism.
Så är föremålet för en moralitet själens förmälning med Jesus. De
uti densamma förekommande personerna äro Jesus, Själen, _Charitas_,
_Veritas_, Goda Ingifvelsen, Synderna, Rättvisan och Zions
döttrar.[157] En annan moralitet framställer de nio grader, hvarigenom
den i synd fallna menniskan inkommer i paradiset, på sätt som följande
innehållsförteckning utvisar: "L'homme produit de nature au monde,
qui demande le chemin de Paradis et y va par neuf journées; la
première de nature à pêché, la seconde, de pêché à pénitence
passant par liberal arbitre, la troisième, de pénitence aux divins
commendemens, la quatrième, des commendemens aux conseils, la
cinquième, des conseils aux vertus, la sixième, des vertus aux
sept dons du St. Esprit, la septième, des dons aux béatitudes, la
huitième, des béatitudes aux fruits du St. Esprit, la neuvième, des
fruits du St. Esprit au jugement et Paradis".[158]
Den fransyska moraliteten: "Bien-Advisé et Mal-Advisé" personifierar
dygden och lasten. Bien-Advisé och Mal-Advisé föreställas hvardera
vandrande på sin särskilda väg, den ena ledande till salighet, den
andra till förderf. Den förre, efter att hafva tagit råd af Tro
och Förnuft, träffar på sin väg Ånger, Bön och Ödmjukhet. Dessa
allegoriska personer, iklädda qvinnodrägt, understödja Bien-Advisé
uti dennes bemödanden att för förvärfvande af himmelska håfvor
beröfva sig alla jordiska egodelar. Tillochmed mantel och skor måste
derföre afklädas. Mal-Advisé faller, under sin vandring, i dåliga
rådgifverskors våld. Dessa äro Förmätenhet, Yppighet, Uppror, Dårskap
och Hyckleri, hvilka släpa sitt offer till en krog, der de slutligen
öfverlemna Mal-Advisé, med ett rep om halsen, åt Förtviflan, som för
honom rakt fram till Dåligtslut.[159]
De gamla engelska moraliteterna (moral plays, moralities) äro,
liksom andra länders, af religiöst-moralisk natur. En ibland de
mest bekanta är _Every Man_. Moraliteten begynnes med en af
Bndbäraren (messenger) framförd prolog, som i korthet redogör för
styckets innehåll. Härpå uppträder Gud Fader på scenen, klagar
öfver menniskornas urartande, kallar på Döden och befaller honom
att frambringa Every Man (Hvarochen), som representerar hela
menniskoslägtet, inför den gudomliga domstolen. Bäfvande söker då
Every Man, i sin nöd, skydd hos Godtsällskap, Förvandtskap och
Kikedom. Men då dessa, den ena efter den andra, öfvergifva honom,
vänder han sig till Godgerning. Efter att hafva förebrått Every Man
för långvarig försummelse att anlita henne, förer Godgerning honom
till sin syster Kunskap, och denna till Bekännelse, en helig man, som
älägger honom en botgörelse, hvilken han verkställer på skådeplatsen;
hvarefter han annammar sakramentet. Nu öfvergifves han af Styrka,
Skönhet, Öfverläggning och slutligen Besinning, alla allegoriska
personer, men Godgerning qvarstår vid hans sida tilldess han dör.
Härpå nedstiger en engel och sjunger Reqviem. Moraliteten afslutas
sedan af "Doctor" med en epilog, som inskärper styckets moral.[160]
Men moraliteterna afsågo icke uteslutande själens välfärd. Äfven
kroppens helsa var någongång deras föremål. En sådan medicinsk
moralitet är den fransyska: _la condemnation de Banquet_. Hos Banquet
samlas till gästabud åtskilliga personer: Frossen, Läckerhet,
Jag-dricker-eder-till (Je-bois-à-vous) och andra. Vid ett fönster
utanför matsalen visa sig Slagfluss, Gikt, Kolik m.fl. Äfven dessa
inkallas af Banquet. Men nu uppstår en så häftig strid emellan de
förra gästerna och de sednast ankomna, att af de förstnämnda fyra
nedfalla döda på valplatsen. De återstående instämma derföre Banquet
till rättegång inför domaren Erfarenhet, hvilken ådömer Souper ett
straff, derföre att denne frambragt alltför många fat, med tillagd
hotelse att låta hänga honom, om han understode sig att nalkas Diner
på närmare afstånd än sex lieues. Härefter befaller Diète, en torr
och gravitetisk personlighet, att arrestera Banquet och döma honom
till döden. Läkemedel, en allegorisk person liksom alla de andra, är
ålagd att uppläsa domslutet:
"Que le Banquet par sa faulte excessive
En commettant cruelle occision,
Sera pendu à grant confusion".[161]
Sådana voro de ursprungliga, rent _allegoriska_ moraliteterne, hvilka
öfverhufvud buro prägeln af en religiös anda och ett sedligt allvar.
Detta framlyser t.ex. ur prologen till "Bien-Advisé et Mal-Advisé":
"Nous faisons protestacion
Que n'est point notre intencion
De rien dire contre la foy,
Contre Dieu ne contre la loy".[162]
Också afsågo moraliteterna att väcka andelig uppbyggelse hos åskådare
och skådespelare. Lifvade af en gemensam andakt, afsjöngo så väl de
förre som de sednare hymner till den Högstes ära, på samma sätt som i
mysterierna.[163] Men profana elementer inträngde tidigt i sistnämnda
skådespel. Och samma fall inträffade med moraliteterna. De erhöllo en
burlesk-komisk tillsats i likhet med bibeldramerna. Härigenom uppstod
en lika förvirrad sammanblandning af det sublima och det groteska, som
i mysterierna. Djefvulen, som var mysteriernas förnämsta lustiga
person, erhöll samma rol äfven i moraliteterne, der han vanligen
åtföljdes af en allegorisk figur: Lasten (Vice), hvilken såsom narr och
rolighetsmakare dref sitt spel med menniskor och afgrundsandar. Så
sammanflöt i femtonde och sextonde århundradet föreställningen om den
onda principen med den om det löjliga i allmänhet.[164] Den satiriska
farcen, lokaliserad, är gemensam för mysterierna och moraliteterna, af
hvilka de sednare ännu mindre än bibeldramerna kunde umbära ett sådant
bihang, emedan åskådarenas intresse i motsatt fall svårligen kunnat
hållas vaket.
Men den stora hopens sceniska behof tillfredsställdes icke nog af de af
kyrkan auktoriserade mysterierna, icke ens sedan en utväxt af burlesk
komik anslutit sig till det andeliga skådespelet. Ännu mindre kunde, af
här ofvan uppgifven anledning, moraliteterna, hvilka förnämligast
senterades af de jemförelsevis mera bildade klasserna, uppfylla nämnda
behof. Också erfordrades så stora tillrustningar och kostnader till
hvardera slaget af dessa representationer, att de blott sällan, vid en
eller annan högtidlig fest, kunde uppföras. Derfore, och till följe af
den naturliga dramatiska instinktens kraf, stod, alla kyrkans förbud
oaktadt, den stora folktheatern på torg och gator alltid öppen för den
skådelystna mängden, som härvid af hjertans grund fröjdade sig öfver de
förut beskrifna gycklarenas prestationer.[165] Men vi skola icke längre
uppehålla oss vid dessa jonglörer. Det kan vara nog att endast tillägga
det de synas blifvit använde såsom skådespelare äfven uti
moraliteternas komiska partier,[166] samt att för öfrigt dessa
vagabonder, hvilka innästlade sig hos både höga och låga, voro
kolportörer af de idéer som rörde sig på samhällets djup. Allt, så väl
profant som heligt, var ett föremål för deras skoningslösa gyckel. Det
feodala samhällets personer och institutioner mönstrades af denna
farliga areopag, så mycket farligare, som den sorglöst ringaktades af
de privilegierade klasserna, hvilka icke synas hafva anat att de
föraktade gyckelmakarnes satir var ett uttryck af _vox populi_.
Sedan folket kommit till något medvetande af sin sociala ställning,
upprördes dess känsla af de skärande dissonancerna uti samhällets hela
organisation. Sålänge den religiösa hänförelsen ännu var lefvande och
chevaleriet samtidigt bibehöll sin ursprungliga idealiska karakter,
varsnade man mindre dessa missförhållanden. Men så snart kyrkans
tjenare begynte att allt mer och mer förverldsligas, och feodaladelns
rofgirighet att tillväxa, alstrade det stigande fortrycket hos massorna
en motsvarande förbittring, hvilken stundom öfvergick till öppet våld,
men dock oftast gaf sig luft i satiren. Medeltidens folksång och saga
bära vittne härom. Det är i satirens drägt, medeltidens tänkesätt
friast och fullständigast uppenbarar sig. Vi hafva förut antydt hvilket
inflytande "le Roman de la Rose" i sådant afseende utöfvade. Om
fortsättaren af detta berömda verk, Jean de Meung, yttrar sig Lenient:
"Il est véritablement l'Homére de la satire au moyen âge".[167] Men på
ett djupare, innerligare och mera omfattande sätt uttrycker dock ett
annat litterärt alster från medeltiden denna epoks idéer.
Detta verk, seklers arbete, är "Reineke Fuchs" (Reinardus
Vulpes, le Renart, Reinaert), hvars första uppkomst åtskilliga nationer
tillegnat sig. Rikt och snart sagdt obegränsadt är innehållet af denna
allmänt bekanta folkbok,[168] hvilken, under den i medeltiden så
omtyckta djurfabelns form, parodierar icke mindre kyrkan och statens
institutioner än skilda samhällsklasser och enskilda personer, samt
ingriper i alla lefnadsförhållanden på ett oförargeligt, men
likväl djupt och kraftigt sätt; hvarom Lenient (l.c. p.
149) ibland annat träffande uttrycker sig: "Tout ce que le
moyen âge a vénéré, pratiqué avec foi, avec amour, pélerinages,
croisades, miracles, pieuses légendes, duels judiciaires, confession,
chevalerie, papauté, se retrouve là parodié sans éclat, sans violence,
avec une ironie douce et legère, qui n'est pour cela ni moins vive, ni
moins profonde." Reineke framrullar taflor, der verldslige och andelige
potentater ingalunda äro tecknade med ljusa färger. Isynnerhet
får presterskapet uppbära skulden för det mesta onda.[169]
Men grundkarakteren i denna satiriska folkdikt är, såsom
redan sjelfva namnet tillkännagifver, en utläggning af huru
fintlighet och list förmå besegra den råa styrkan, samt huru
omöjligt det är, att göra lycka i verlden utan dessa egenskaper.[170]
Medeltidens samhällsförhållanden gåfvo ett rikt ämne
för den satir, vi i det föregående funnit genomgå le Roman
de la Rose och le Renart. Men ett ännu friare fält än litteraturen,
erbjöd theatern för dess gissel. Också hafva vi redan funnit huru
satiren röjde sig uti mysterierna och moraliteterna. Dessa dramers
allvarliga grundämne föreskref dock någon gräns för dess lopp. Men
otyglad deremot kunde densamma alltid framrusa på jonglörernas scen.
Och härtill öppnades ännu, under medeltidens sista århundrade, en ny
bana för det satiriska elementets verksamhet: uti den från de bibliska
och moraliska skådespelen emanciperade _Farcen_.[171]
Farcen utgick närmast ur de fransyska _fabliaux_ och _contes_,[172]
hvilka företrädesvis behandla hvardagslifvets tilldragelser. Slotts-,
stads- och kloster-anekdoter af hvarjehanda slag, men framför allt
kärleks- och äktenskapshistorier utgöra det förnämsta föremålet för
dessa berättelser, en genre, uti hvilken fordna tiders Fransmän
isynnerhet excellerade. Qvinnan är själen i dessa fabliaux. Den äkta
mannen framställes gemenligen såsom dum och bedragen. Munken och
presten spela en vigtig rol. Den vinningslystne krämaren är icke
bortglömd. Äfven den lifegne bonden, visserligen grof och tölpig, men
med ett elakt, satiriskt smålöje på läppen och ett träffande ordspråk i
munnen, finner en plats i dessa naiva, men stundom nog obscena
historier, hvilka för öfrigt icke heller utesluta ädlingen, ehuru de
företrädesvis röra sig inom den borgerliga medelklassen.[173] Den
fransyska farcen bestod i en dramatisering af de särskilda
samhällsklassernas seder och lefnadssätt, uti en yrt lekande och
öfverdådig form, ehuru utan konstnärlig utbildning. Dessa bouffonnerier
berörde med all fransysk liflighet och glädtighet det sociala lifvets
svaga sidor. Intet stånd skonades. Klerker och lekmän af alla klasser
voro lika utsatta för den satiriska farcens anfall. Och dagens
chronique scandaleuse erbjöd ett önskadt tillfälle att gifva ett
skarpare eftertryck, en lifligare farg åt det hela.
Les clercs de la Basoche insågo snart att de torra,
abstrakta moraliteterna icke kunde behaga åskådarena. De
begynte derföre att äfven uppföra farcer. Men vid samma
tid uppstod ett annat dramatiskt samfund, priviligieradt af
franska konungen Carl VI, _les Enfants sans soucy_. Medlemmarne
uti detta skådespelaresällskap bestodo af ungt, sysslolöst folk, till
större delen tillhörande de högre samhällsklasserna.[174] Denna glada,
sorglösa ungdom förlustade sig sjelf och andra med farcer som benämndes
soties.[175] Direktören för detta sällskap, som bar en capuchon beprydd
med två åsneöron, kallade sig _le Prince_ eller _le Roi
des Sots_.[176] Dessa i början rivaliserande sällskap kommo
snart väl öfverens och voro sedan ofta förenade. Åtskilliga
andra dylika föreningar sammanslöto sig efterhand med la Basoche
och les Enfants sans soucy.[177] Religion, politik, moral,
samhällsinstitutioner, privatlifvet, -- allt underkastades
dessa farceurers dom. Det var derfore icke underligt, att de ådrogo sig
många enskilda personers och äfven parlamentets vrede. Dock befinnes
Ludvig XII hafva uppmuntrat den censur, la Basoche genom sitt spel
utöfvade öfver laster och missbruk. Också lät han les Enfants sans
soucy år 1511 uppföra Gringore's emot påfven Julius II rigtade bitande
farce "la Chasse du Cerf des cerfs", en ordlek öfver den antagna
påfvetiteln: _Servus servorurn Dei_. Men under Frans I:s regering
blefvo dessa representationer inställda "sous peine _de la hart_" samt
upphörde derefter för alltid.[178]
Ehuru Italien är den katholska kristenhetens stamsäte, synas likväl den
klassiska antikens hedniska traditioner, hvilka i detta land voro
nationela, hafva derstädes fortlefvat i folkmedvetandet långt in i
medeltiden. Derföre är det ock sannolikt, att Italienarnes eå omtyckta
urgamla, mest improviserade lustspel (commedia dell' arte) härleder sig
från de gamle Romarnes mimer.[179] Också framlyser detta burleska spels
omedelbara samband med antiken deraf, att den italienska farcens
förnämsta komiska person, Arlecchino, är kostymerad i likhet med de
romerska mimer, som benämndes _planipedes_, hvilka med bara fotter
(planis pedibus) uppträdde på proscenium, samt dessutom hade rakade
hufvuden, svärtade ansigten, och en brokig drägt. Ty äfven den moderna
Harlekin bär en mångfärgad drägt, som bildande ett sammanhängande helt
saknar egentlig fotbeklädnad, samt dessutom en svart mask och en liten
hatt som knapt betäcker det rakade hufvudet. Den italienska
folktheatern har ännu åtskilliga andra stående komiska roler, hvüka
erinra om dylika i den romerska antiken. En sådan är t.ex. Scapino,
hvilken jemte Arlecchino af toskanska skriftställare benämnts Zanni,
ett ord, sannolikt härledt af det latinska Sannio, och betecknande
egenskaper som tillhöra Harlekin, enligt Cicero's (de Oratore lib. II.
cap. 61.) härom meddelade beskrifning: "Quid enim potest tam ridiculum
esse quam Sannio est? qui ore, vultu, imitandis moribus, vocibus,
denique corpore ridetur ipso?" En annan burlesk gestalt, Pulcinella,
synes omedelbart härstamma från den latinska Maceus.[180] Dock har man
först från medlet af det femtonde århundradet säker underrättelse om
den italienska farcen.[181]
Emedan burlesk-komiska elementer redan tidigt hade orenat Spaniens,
liksom andra länders, andeliga skådespel, samt dessutom jokulatorer
äfven i detta land finnas omtalade,[182] torde väl ock den egentliga
farcen, såsom en särskild dramatisk art, der hafva varit bekant under
medeltiden. Men med säkerhet kan detta dock icke afgöras, emedan hela
den spanska medeltidslitteraturens öden äro insvepta i mörker.[183]
Först hos dramatikern Juan de la Encina (f. 1468, d. 1534) finnes en
bestämd åtskilnad emellan andeliga och verldsliga skådespel, de
sedermera benämnda comedias _divinas_ och _humanas_. Och ibland
de sednare förekomma två dramer, hvilka tillhöra farcen.[184]
Underrättelserna om den engelska farcen under medeltiden äro sväfvande
och dunkla. Men helt säkert existerade äfven då detta slags skådespel i
England, helst detsamma i det sextonde seklet befinnes hafva på det
högsta förtjusat hela det engelska folket samt skänkte den
store Shakespeare's snille rika ingifvelser. Hof- och folknarrar
uttryckte då i sina bouffonnerier, Iigs, sådant som i folkets innersta
medvetande fann en allmän genklang. Också voro på denna tid
dessa tokroliga figurer, hos hvilka humorn spelade på djupet,
theaterpublikens älsklingsgestalter.[185] Det vore intressant
att uti aflägsnare tider kunna uppspåra utvecklingsgången af dessa
grotesk-komiska företeelser, hvilka i England hade en så framstående
nationel betydelse. Men af förenämnda skäl, samt emedan detta för
öfrigt öfverskrider vår förmåga, inskränke vi oss till endast några
antydningar. Vid medeltidens banketter i förnäma hus uppfördes en art
små allegoriska dramer, som i Frankrike benämndes _entremets_,
_intérludes_. Ifrån detta land öfverkommo de till England. Dessa pjeser
afsågo förnämligast ett underhållande skämt. Men emedan den allegoriska
formen var för mycket sväfvande och abstrakt, aflade man densamma
slutligen, och inkom härigenom mer och mer på det verkliga lifvets
konkreta område. En komisk-satirisk, till karikatyr gränsande, teckning
af personer och förhållanden, äfven från det lägre folklifvet,
utmärkte efterhand dessa dramatiska stycken, hvilka, i saknad
af all egentlig handling, på ett fullkomligt fritt och obundet sätt
uttalade befängda infall och qvickheter, utan att derföre sakna en
didaktisk-moraliserande rigtning. En ibland de förnämsta författare
till sådana farcer är John Heywood, som var mycket gynnad af konung
Henrik VIII. Hans dramatiska kompositioner skola, ehuru i en något
högre utbildning, hafva stor likhet med dem af samma art, tysken Hans
Sachs diktat. Att dylika prestationer inom de lägre samhällsregionerna
skulle ikläda sig en ännu mera karikerad gestalt än vid hofvet och hos
de förnäma, synes kunna antagas såsom sjelffallet.[186]
I Tyskland framträdde medeltidsfarcen under namn af _Fastlagsspel_
(Fastnachtsspiel). Detta regellösa skådespel utgick ur förklädningar
som voro sedvanliga under karnavalen, då maskerade personer gingo från
gård till gård hos sina bekanta, der de tillställde hvarjehanda upptåg.
De uppförde äfven små dramer, hvilka i början torde hafva inskränkt sig
till endast en mimisk representation. Men efterhand uppstodo ett slags
karaktersmasker med dialog. Aktörerna, som tillhörde den borgerliga
samhällsklassen och förnämligast voro handtverkare, dramatiserade
scener ur hvardagslifvet, sådana desamma presenterade sig inom deras
sfer. Situationerna uti dessa troligen mest improviserade dramatiska
upptåg voro komiskt-burleska. Om den sceniska apparaten bekymrade man
sig icke det ringaste.
Efter väl förrättadt värf samt erhållen undfägnad, förflyttade sig det
lustiga sällskapet till en annan gård, hvarest samma upptåg, med för
tillfället erforderlig variation, blef förnyadt. Men så menlösa och
okonstlade voro fastlagsspelen icke alltid. Det hände ock att man hade
väl öfvertänkt sina roler, att de husliga sederna träffades af satirens
gissel, samt att de inrotade missbruken, i socialt, kyrkligt och
politiskt afseende, underkastades en sträng censur. Och isynnerhet
blefvo kyrkans förderfvade tjenare af desse fastlagsgycklare så hårdt
angripne, att reformationens luttringseld derigenom uti icke ringa mån
förbereddes.[187]
De genom handel och näringsflit uppblomstrande tyska riksstäderne,
framför allt Nürnberg, voro stamhållet för sådana fastlagsspel. Det var
ock i sistnämnde stad, der mästaresången tidigast utbildades, en
"Meistersänger" Hans Rosenplüt, som lefde vid medlet af femtonde
seklet, utom en mängd rimmade komiska berättelser och sånger,
efterlemnat äfven fastlagsspel, hvilka, jemte dylika af hans samtida
Hans Folz, som ock lefde i Nürnberg, äro de äldsta med säkerhet kända
dramatiska alster af nyssnämnde art. Men dessa kompositioner sakna allt
konstnärligt värde. Språket är rått. Ett ytterst plumpt och grofkornigt
skämt utgör deras förnämsta krydda. De behandla med förkärlek erotiska
föremål. Det hela bär prägeln af en inskränkt kälkborgerlighet, utan
några spår till idealisk lyftning.[188] Uti reformationstidehvarfvet
antog fastlagsspelet en polemisk-dogmatisk karakter, förenad med den
skarpaste satir öfver de kyrkliga missbruken. I sådant afseende utmärka
sig isynnerhet Niclas Manuel's två fastlagsspel, uppförda i Bern år
1522. Deras tendens röjes redan af namnet på de personer som uppträdde
i hans "_Todtenfresser_" -- så benämnes den ena af de nyssnämnda
dramerna --, utgående ur själamessans indrägtighet för det andeliga
ståndet. Ibland dessa personer må anföras: abboten Nimmergnug, dekanten
Scbindebauern, prosten Geizsack, pastorn Wetterleich, biskopen
Wolfsmagen, kardinalen Hochmuth samt påfven Entchristelo. Såsom prof på
den bitande skärpa som genomgår hela detta skådespel gäller följande:
_Pabst Entchristelo_:
Der Tod ist mir ein gut Wildpret,
Dadurch mein' Diener und mein Räth
Mögen führen hohe Pracht
In allem Wollust Tag und Nacht
Dieweil wirs haben gebracht dahin,
Dass man nit anders ist im Sinn,
Dann dass ich also gewaltig sei,
Wiewohl ich leb von Büberei.
Noch mög ich die Seel in Himmel lupfen,
Dadurch ich manchen Vogel rupfen.
Auch wähnen sie, ich hab den Gwalt,
In die Höll zu binden, wer mir gefallt...
Pastor Wetterleich klagar för påfven öfver den nödställda belägenhet,
uti hvilken påfvedömet råkat genom bibelöfversättningen:
O heiliger Vater, nu hilf und rath,
Damit wir bleiben bei unserm Staat --
Die Layen merken unsre List,
Wo Du nit unser Helfer bist --
Der Teufel nehm die Druckergesellen,
Die alle Ding in Deutsch stellen,
Das alt und neu Testament,
Ach, wären sie halb verbrennt...
Unsre Kunst die hilft nit meh,
Paulus thut uns Leiden web,
Mit sein' tief gegründten Episteln,
Die schmecken mir gleich wie grob Disteln,
Wo man nit mag mit Bannbriefen schaffen,
Dass sie nit thäten wider uns Pfaffen.
Detta skådespel gjorde ett så djupt intryck på sinnena, att, såsom
krönikeskrifvaren Anshelm förtäljer, "durch diss wunderliche und vor
nie als gotteslästerlich gedachte Anschauwungen ward ein gross Volk
bewegt, christliche Fryheit und bäbstliche Knechtschaft ze bedenken und
ze underscheiden".[189] Theatern var i reformationsseklet ett ofta
anlitadt och verksamt medel för den protestantiska lärans inskärpande,
icke allenast i Tyskland och Schweitz utan äfven i England och
Skottland. Också de inre stridigheterna inom den nya kyrkan blefvo
dramatiskt framställda. Från katholikernas sida uppträdde man sällan på
scenen till försvar af den gamla samt vederläggning af den nya läran.
Dock skedde sådant någongång.[190]
Genom den upplifvade bekantskapen med antiken uppstod i Italien det
lärda skådespelet, _Commedia erudita_, hvilket till största delen
inskränkte sig till öfversättningar eller efterbildning af grekiska och
romerska dramatiker. Men emedan detta icke utöfvade något märkbart
inflytande uppå medeltidens skådespelsväsende i allmänhet, kan det vara
nog att endast omnämna, det åtskilliga på latin skrifna theaterstycken
föregått Politiani dram "Orfeo", som blifvit kallad för den första
tragedi på italienska språket samt uppförd 1472; hvartill kan tilläggas
Bibiena's "Calandra", författad omkring 1490, hvilken man anser för den
första komedi på italiensk prosa.[191] Dock, ehurn den klassiska
dramatiken iochförsig är fremmande för vårt ämne, bör det likväl icke
med tystnad förbigås, att ett nytt slag af skådespel, som kan betraktas
såsom en mellanlänk emellan det andliga och det lärda dramat, i latinsk
drägt uppstod vid medeltidens utgång. Dessa skådespel, hvilka äro kända
under namn af _skolkomedier_, och synas närmast haft skolelevernes
behof af praktisk kunskap i latinska språket att tacka för sin
uppkomst, infördes veterligen först i Tyskland, af de såkallade
humanisterne. Den äldsta dramatiska produkt af sådant slag, vi funnit
omnämnd, är Reuchlins' "Henno", en komedi i fem akter, spelad af
studenter -- ty äfven desse plägade uppträda såsom aktörer i skoldramer
-- år 1497. En annan representation af samma pjes föranstaltades
sednare af Melanchton till Reuchlins ära.[192]
I början synas förnämligast Terentii komedier hafva blifvit
uppförda.[193] Skolföreståndarene afsågo härvid hufvudsakligen det
latinska språkets inpräglande i elevernes minne, men härjemte äfven ett
ledigare skick hos desamma, samt frimodighet att uppträda infor en
större allmänhet. De betänkligheter och skäl, som möjligen kunde
anföras emot sådana representationer, måste vika, di äfven Luther
förklarade skolkomedierna vara nyttiga.[194] Också befinnas studenterne
i Wittenberg under Luthers lifstid hafva uppfört latinska
theaterstycken utan att han haft något att anmärka deremot.[195]
Det skulle på längden hafva blifvit nog enformigt att inskränka sig
till endast Terentii sex samt härtill möjligen ännu några af Plauti
komedier. Derföre begynte skollärarene sjelfva författa latinska
komedier, hvilkas representationer de torde hafva ledt såsom
regissörer. Äfven synas de hafva uppträdt i prolog och epilog. Sådana
skådespel befinnas stundom hafva blifvit gifna såsom ett fastlagsnöje.
Afven föranleddes dessa dramatiska öfningar af de årliga skolexamina
samt andra högtidligheter. Elevernes föräldrar och syskon funno ett
stort behag uti åskådandet af dessa föreställningar, hvilket än mera
förökades derigenom, att, i likhet med det som hade skett med de gamla
latinska mysterierna, äfven en öfversättning eller förklaring på
modersmålet efterhand bifogades. Slutligen gåfvos dessa dramer helt och
hållet på modersmålet. Ehuru de icke hade något konstnärligt värde,
inverkade dock deras författares förtroligare bekantskap med antiken
åtminstone i någon mån uppå skoldramats formela utbildning. Men
skolkomedierna erhöllo snart ett väsendtligen förändradt innehåll.
Reformationen blef en häfstång för tidens alla ideela intressen. Allt,
äfven dramatiken indrogs uti denna krets. Också hade tidehvarfvet
sjelft ett dramatiskt skaplynne. Stora karakterer uppträdde då i
storartade konflikter emot hvarandra. Intet under derföre, att ock
skolkomedierna gingo i polemisk-dogmatisk härnad emot katholicismen.
Men sedan äfven den stridande protestantismen sjelf hade stelnat uti en
nog kärf orthodoxi, förlorade äfven dramat sin spänstighet och
rörlighet. Allmänna moraliska betraktelser, med en strängt didaktisk
rigtning, samt härjemte bibliska historien, till största delen gamla
testamentets, utgjorde härefter föremål för skolkomediernas
dramatisering. Allegoriska och klassiska personer fingo plats jemte de
bibliska. Äfven det burlesk-komiska elementet var icke alldeles
uteslutet, ehuru icke blott skollärare utan ock pastorer voro
skolkomediernas författare. Dock synes djefvulen och andra
vederstyggliga masker efterhand hafva försvunnit från skolans
dramatiska scen. Åtminstone voro sådana figurer förbjudna att der
uppträda genom en förordning af hertig Albrecht af Preussen år 1585.
Men många slippriga saker, grofkorniga och obscena, tillät man i
nyssnämnde sekel och ännu långt sednare halka öfver de unge aktörernes
läppar.[196]
Ibland de talrika uti skolkomedierna dramatiserade bibliska ämnena,
hvilka vanligen framställdes uti en långsläpig omskrifning af
bibelordet, utan poetiskt fri lyftning, med tillkännagifven afsigt att
gälla såsom en dygde- och lastspegel, må exempelvis omnämnas