Om medeltidens skådespel - 04

  så flink och färdig?
   "An kunsten was he jo de beste,
   o wig nu is he de leste."
  Då infinner sig ändtligen Lucifers gunstling, "portans clericum", såsom
  det står skrifvet i skådespelet. Den sistnämnde hade, läsande i sitt
  breviarium, blifvit anfångad af den onde anden. Framförd till Lucifers
  tribunal erhåller klerken bitande tillvitelser derföre, att han, som
  bordt visa salighetens väg åt andra menniskor, nu sjelf kommit till
  afgrunden. Men den andliges närvaro väcker dock en brännande ängslan
  hos Lucifer, helst presten plågade honom med scholastisk dialektik samt
  derjemte "drecht dat wigwater an der nesen." Derföre säger Lucifer: "de
  pape heft my de har vorsenghet", och tillägger:
   "Satanas, lat den papen gan,
   ik enkan van hette nicht lengber stan."
  Fall af harm efterkommer Satanas sin herres befallning. Den andlige
  blir fri och aflägsnande sig slungar han en exorcism emot satan,
  hvilken med jämmer erfar dess kraft, och blir tillika hånad af Lucifer:
   "Haddestu den papen bytiden heten gan,
   so droftestu nicht so schemeliken stan."
  Men också denne sjelf undgår icke prestens hot:
   "Kumpt Ihesus noch ens vor dyre doren,
   he schal de ganzen helle vorstoren."
  Detta synes i början mindre upprört afgrundsfursten, än medvetandet af
  den eviga fördömelse, uti hvilken han och hans anhang, för högmodet som
  är alla synders urgrund, blifvit försänkta. Och det är derföre han
  "lamentando" utbrister:
   "Dor mynen homut bun ik vorlaren,
   o wig dat ik je wart ghebaren!
   o we wafen my vil armen!
   we schal sik over my vorbarmen?
   -- -- -- -- -- -- -- --
   homud is en ambegyn aller sunde,
   homud heft uns duvele senket in afgrunde,
   de mynsche is to den vrouden karen,
   de we duvele hebben vorlaren."
  Då nu så var, återstod blott att i ilsken förtviflan bringa i afgrunden
  så många syndare som möjligt:
   "He si leye edder pape,
   here, ridder edder knape,
   bischop, Cardinal edder pawes,
   Hyntzke, Hermen edder Clawes,
   klostemunne edder bagyne,
   se si eyslik edder fine,
   wan se de sunde hebben dan,
   se scholen myt uns duvelen to der hellen gan."
  Men plötsligt begynner prestens hotelse att plåga Lucifers inbillning.
  Skrämd deraf vill han hasta till sin afgrund för att i förening med
  sina demoner väl förvara helvetets portar och de innelyckta själarne.
  Dock, sjuk som han var och utmattad af själsqval måste han bedja sina
  tjensteandar släpa sig fram:
   "O knechte, myn jamer is so lank,
   von kummer bun ik worden krank,
   wolde gy my to der helle dreghen?"
  Hånande framsläpa desse sin herre till hans bostad. Och sålunda ändas
  "das Teufelspiel".[114] Omedelbart härefter afslutas hela skådespelet
  af "Conclusor" med en uppmaning till alla de församlade att akta sig
  för djefvulens arga list. Men emedan det eviga lifvets hopp var beredt
  genom Frälsarens uppståndelse, skulle härjemte alla förena sig uti en
  fröjdesång:
   "Des wille wy uns vrowen in allen landen
   unt synghen: Christus is up ghestanden".[115]
  En sådan oerhörd sammanblandning af det burleska med det allra
  heligaste uppstod genom det komiska mellanspelet, som efterhand insmög
  sig uti det andeliga dramat. Ett sådant intermezzo framkallades af de
  marknader och folkförlustelser som voro förenade med de stora
  kyrkofesterna. Isynnerhet erbjöd påskhögtiden, efter den långa fastan,
  ett efterlängtadt tillfälle att gifva luft åt en länge återhållen
  lefhadslust. Deraf förklaras äfven närmast tillkomsten af åtskilliga,
  ofta ganska råa pöbelscener, hvilka uti den mest skärande motsats till
  mysteriernas högstämda innehåll afbröto det religiösa skådespelets
  sammanhang. Ibland figuranterna uti denna pöbelkomedi, hvarest
  prygelscener, skymford och grofva tvetydigheter utgjorde den förnämsta
  kryddan, bör, utom hin Onde och hans följe, förnämligast omnämnas den
  redan förut omtalade qvacksalvaren-krämaren, hvilken jemte sin tjenare
  _Rubin_ förehade allehanda bouffonnerier. Men emedan utrymmet förbjuder
  att detaljera desamma, och de föröfrigt stå utom allt förnuftigt
  sammanhang med mysterierna, skola vi härom endast anföra, att uti
  påskspelena allmänt förekommer en scen, der _Mercator_ -- "eyn arczt
  wit bekant, meister Ypocras", som "hat durchfaren manche lant, Hollant,
  Probant, Russenlant, Prussenlant" o.s.v. -- säljer salfvor åt qvinnorna
  som voro på väg till Herrans graf. Men hvilken vidrig kontrast emellan
  qvinnornas fromma sånger, af hvilka en lyder:
   "Sed eamus et ad ejus
   properemus tumulum,
   si dileximus viventem,
   diligamus mortuum
   et ungamus corpus ejus
   oleo sanctissimo",
  samt det derpå följande köpslageriet, hvarvid Mercator och Rubin
  framstå såsom listige och snikne krämare och qvinnorna -- pruta![116]
  Efter den långa, af Mercator inledda, profana episoden[117] vidtager
  åter den fromma handlingen vid qvinnornas ankomst till den Uppståndnes
  graf.
  För att tillfredsställa den stora massans smak, gick man slutligen så
  långt, att man tillät tillochmed det allra heligaste antaga en burlesk
  anstrykning, ehuru man derföre icke synes föreställt sig att detta
  skulle oskära andakten. Så framställer sig Frälsaren, uti ett
  tyskt mysterium från femtonde seklet, för de tre Mariorna i en
  örtagårdsmästares skepnad, och ger dem tillvitelser för det de så
  tidigt om morgonen drefvo omkring. Och då de spörja honom om deras
  herre, svarar han:
   "Ich kann dein ja nicht gewarten,
   Ich muss graben mein garten.
   Ich bereite mein pastarnack
   Und stopfe den in meinen sack
   Und will damit zu markte lauffen
   Und mir des Brodes kaufen".[118]
  Någongånsg kunde det plumpa skämtet urarta till de gröfsta
  anstötligheter, såsom t.ex. då uti ett fransyskt mysterium Gud Fader
  sågs sofvande på sin thron under Kristi korsfästelse och grafläggning,
  samt uppväcktes af en engel med ord uti den råaste pöbelton.[119]
  För öfrigt bör anmärkas, att alla medeltidens litteratur- och
  konstalster bära en skarpt markerad prägel af tidehvarfvets
  åskådningssätt. Det chaos, uti hvilket all forntid låg för medeltidens
  folk, gjorde att äfven personer från antiken måste ikläda sig en för
  dem fremmande kostym. Men en sådan anakronism företer sig icke endast
  uti den yttre drägten. Äfven institutioner, som icke tillhörde den
  klassiska hedendomen, öfverfördes på densamma utan all tvekan. Så t.ex.
  skänker en uti skådespelet "Himmelfart Maria" uppträdande konung åt
  sina krigare ridderlig drägt och insignier, hvilkes symboliska
  betydelse han förklarar, samt lägger de dubbade riddarena på hjertat en
  sannskyldig riddares pligter. Om ridderlighet tala föröfrigt krigarne
  uti detta skådespel jemnt och samt. Och uti ett annat ("Auferstehung
  Christi") svära väktarena vid Frälsarens graf "by unsern ritterlichen
  eren".[120] Derföre finnas i mysterierna så många situationer, hvilka
  förefalla oss löjliga, ehuru de i den naiva okunnighetens tidehvarf
  icke så uppfattades. Men när vi i våra dagar läsa, att Paulus
  titulerades _Monseigneur Saint Paul_; att Gud Fader kallade Adam i
  paradiset: _beau frère_; att Kristus vid nattvardens instiktelse sjöng
  sin första messa, samt kallade krigsknektarne som grepo honom _beauls
  seigneurs_; att Nero, äfvensom Frankernes konung Chlodwig och den
  heliga Ignatius, svuro vid Muhammed[121] m.m.m.m., kan man svårligen
  undertrycka utropet: o sancta simplicitas!
  Mysterierna, hvilkas ursprung och väsende vi i det föregående sökt
  utreda, hade under tidernas lopp allt mer och mer förlorat sin
  lithurgiskt-kyrkliga karakter samt iochmed detsamma till det mesta
  emanciperat sig från sacerdotal ledning. Detta sammanhängde, såsom
  förut blifvit nämndt, med det kyrkliga lifvets förfall i allmänhet. Men
  härtill kom en annan väsendtlig orsak. Det _tredje ståndet_ hade under
  korstågs-perioden tillkämpat sig en social emancipation samt bildat
  _kommuner_. Borgerskapet inom dem hade fördelat sig i särskilda
  _skrå_-korporationer. Och det var nu till desse sistnämnde, ledningen
  af de dramatiska mysterierne förnämligast öfvergick i det trettonde
  århundradet. Med utomordentligt intresse omfattades dessa skådespel,
  som numera gåfvos på modersmålet,[122] och utbreddes isynnerhet från
  förenämnde tid, i alla kristna länder.[123] Huru likväl det latinska
  språket delvis ännu länge derefter bibehölls i mysterierna, är på sina
  ställen omtaladt. Men i alla fall blef i hvarje land modersmålet det
  öfvervägande, sedan skrå-brödraskapen begynt uppföra andeliga
  skådespel, hvilka på särskilda tider hos särskilda nationer erhöllo en
  alltmer verldslig karakter, och tidigast såsom det synes, hos
  Fransoserne, hvilkas religiösa drama redan i det trettonde seklet visar
  sig fullkomligt fritt från kyrkligt inflytande.[124]
  De äldsta dramatiska föreningar af ofvansagde art, vi funnit omnämnda,
  äro brödraskapet _del Gonfalone_ i Rom, år 1261, och sällskapet
  _Batutti_ i Treviso, år 1264. Medlemmarne uti dessa begge föreningar,
  hvilka uppförde passionshistorien, synas, åtminstone de i det sednare
  sällskapet, nästan uteslutande hafva bestått af lekmän.[125] Men den
  mest bekanta och tillika den ryktbaraste dramatiska associationen under
  medeltiden var _la Confrérie de la Passion_, stadfästad af franska
  konungen Carl VI år 1402.[126] Detta är den första formligen
  sanktionerade organisation, theatern erhållit.[127] Aktörerna uti detta
  dramatiska samfund, hvilka af konungen behedrades med titel af hans
  "_chers et bien-aimés confrères_", och till största delen bestodo af
  borgare och handtverkare, inredde sin theater uti "l'hôpital de la
  Trinité".[128]
  Uppförandet af ett mysterium var ett evenement för en provins, ja
  tillocbmed utom densamma.[129] Ty sådana skådespel kunde blott sällan
  gifvas, emedan härtill erfordrades en ofantligt stor personal, som
  skulle inöfvas i sina roler, samt för öfrigt stora tillrustningar.
  Också åtnöjde sig icke menniskorna i medeltiden med dramatiska
  mysterier, som skulle hafva räckt endast några timmar. Nej, flera dagar
  å rad, stundom bela veckor fortsattes dessa skådespel, hvilka icke voro
  indelade i akter, utan i "dagsverk" (journées).[130] Och dagsverk, i
  ordets egentliga mening, voro äfven dessa sceniska representationer, ty
  de fortforo ofta både för- och eftermiddagar, med endast några timmars
  afbrott. Men så behöfdes ock den långa tiden alltför väl, då de
  andeliga dramerna stundom börjades med verldens skapelse eller
  syndafallet ocb slutades någongång först med -- yttersta domen. Hvilken
  ofantlig mängd af bibliska personer måste icke uppträda på en sådan
  scen! Och då härtill kommo englar, både goda och onda, skaror af helgon
  och martyrer, samt dessutom ännu en hop mythologiska, klassiska ocb
  fingerade personer -- låt ock vara att många bland dem icke hade något
  att säga, utan voro endast stumma figuranter --, kan man lätt
  föreställa sig, att flere dagsverk erfordrades till fullbordandet af
  detta vidlyftiga arbete. Och sedan hvilken omständlighet så väl i
  monolog som dialog! Ty det var en samvetssak att göra bibelparafrasen
  så uttömmande som möjligt. Mysteriernas grotesk-komiska intermezzo
  bidrog ock uti icke ringa mån att förlänga skådespelen. Men framför
  allt förlängdes desamma genom de i stor mängd inflätade hymnerna samt
  öfriga sångpartier.
  Så långa och vidunderliga dessa sceniska framställningar än voro, synes
  likväl åskådarenas tålamod hafva varit outtröttligt. I våra dagar
  förefaller detta nog sällsamt. Men man såg saken med helt andra ögon i
  medeltiden och ännu någon tid derefter. Då betraktades sådana skådespel
  såsom verksamma medel till from uppbyggelse, gemensam för åskådare och
  aktörer. Derföre ansågos de äfven såsom andra religiösa fester, under
  hvilka man, så länge de varade, borde afhålla sig från verldsligt
  arbete. Då "Mystère de Saint Martin" 1496 gafs uti staden Seurre,
  hade man utfärdat det påbud, "que nul ne fût si osé ni si hardi de
  faire oeuvre mécanique en ladite ville l'espace de trois jours, pendant
  lesquels on devait jouer le mystère".[131] Mysterierna voro härjemte en
  "charge communale", jemförlig på sätt och vis med "la choragie
  antique", såsom sistnämnde författare yttrar sig.[132] För aktörerne
  voro dessa representationer stundom förenade med ganska drygt ansvar
  och otrolig ansträngning, ty det finnes antecknadt att desamme
  förbundit sig "par corps et sur leurs biens, à parfaire l'emprise; item
  étoient ténus de faire serment et eulx obligier par devant hommes de
  fiefs et jurez de cattel et notaires, de jouer ès jours ordonnez par
  supérintendantz." Och emedan den dramatiska handlingen så naturtroget
  som möjligt skulle utföras, inträffade fall då i den fromma ifvern
  sjelfva lifvet sattes på spel. Så hände år 1437, då passions-mysterium
  gafs i Metz, att en prest, som spelade Frälsarens rol, "fat presque
  mort en la croix, s'il n'avoit esté secouru; et convient que un autre
  prestre fat mis en la croix pour parfaire le personnage du
  crucifiement." Och om en annan prest, som vid samma tillfälle
  föreställde Judas, säges det, att han "fat presque mort en pendant,
  car le coeur lui faillit, et fat bien hastivement despendu,
  et porté en voye".[133]
  Medeltiden saknade en utvecklad konst-poesi. Derföre var ock, i
  dramatiskt hänseende, den idéens och formens sammangjutning till en
  harmonisk enhet, som är ett oeftergifligt vilkor förr all skön konst,
  okänd i detta tidehvarf. Mysteriernas sublima tanke framskymtar väl här
  och der, men den kaotiska formen insveper densamma åter snart i dunkla
  moln. Det hela förlorar sig uti en brokig mångfald af episoder och
  enskildheter, framställda i episk bredd, hvarigenom den dramatiska
  handlingens trådar brista. Härigenom uppstår en följd af särskilda
  handlingar, allt lösare sammanbundna, ju flera de äro. Visserligen är
  grupperingen af det bibliska stoffet stundom rätt sinnrikt utförd, men
  strängt bundne, som dramaturgerne det voro, vid bibelordets
  ordningsföljd, hvilken så litet som möjligt borde rubbas, kunde de med
  bästa vilja icke åstadkomma annat än en blott approximativ dramatisk
  enhet uti de andliga skådespelen. Och hvad den sceniska framställningen
  beträffar, hvarigenom dramat erhåller kött och blod, en andligt
  förkroppsligad gestalt, måste densamma naturligtvis stå uti ett
  omedelbart sammanhang med texten och sålunda förete en sällsam anblick.
  Härom hafva vi väl redan i det föregående meddelat några notiser, men
  skola nu till slut, i sammanhang med beskrifningen om scenens yttre,
  tekniska inrättning, härtill bifoga åtskilligt som närmare belyser
  nämnda sak.
  Huruvida några sceniska tilbedelser blifvit gjorda i kyrkorna, så
  länge de religiösa skådespelen derstädes uppfördes, är väl icke
  tillräckligt utredt; men man har dock anledning att förmoda, att
  någon liten flyttbar theater äfven der blifvit uppställd, äfvensom
  på kyrkogårdarna, dit scenen först förflyttades från templet.[134]
  Sedan torg och andra öppna platser härefter blefvo den skådebana,
  på hvilken mysterierna uppfördes, gjordes naturligtvis mycket
  större tillrustningar. Ehuru underrättelserna härom öfverhufvud äro
  sparsamma, kan man dock af dem göra sig en allmän föreställning
  om theaterns inrättning, hvilken hufvudsakligen synes hafva varit
  likartad i alla kristna länder under medeltiden. Scenen bestod af tre
  afsatser eller våningar, till hvilka man stundom uppklef på stegar.
  Uti den öfversta, i fonden belägna, afdelningen thronade den heliga
  Treenigheten, omgifven af englar och helgon. Gud Fader sågs hvitklädd
  och med krona på hufvudet. Freden, Rättvisan, Barmhertigheten och
  Sanningen stodo vid hans sida. Denna lokal föreställde det himmelska
  paradiset, med grönskande träd. Den medlersta våningen, som var den
  vidsträcktaste, var den jordiska vädjobanan med många särskilda
  lokaler, hvilkas benämning stundom var skriftligen påtecknad.[135]
  Den nedersta afsatsen var helvetet, som vanligen utgjordes af ett
  draksvalg, hvilket efter behof öppnade och tillslöt sig.[136] Men
  stundom fick den Onde åtnöja sig med ett stort kar, "darin ein und
  aus zu springen, als der rechte Höllenhund".[137]
  Kallelsen till sådana skådespel skedde stundom genom ett högtidligt
  trumpetskall (le cri du jeu). Skådespelarne framträdde i procession
  på scenen och uppstämde en andelig hymn, hvarefter de fördelade sig
  i grupper. Härpå uppträdde härolden, som förekommer under många
  benämningar, såsom _Herold, exlamator, proclamator, argumentator,
  actor, præcursor, expositor ludi, meneur du jeu_. Denne person,
  som var en slags theaterdirektör eller regissör, hvilken ledde
  anordningen af skådespelet, utlade i en prolog styckets innehåll
  samt lät åskådarena veta hvilken rol hvarje aktör hade att utföra.
  Någongång saknades dock härolden, i hvilket fall skådespelarne
  presenterade sig sjelfva. Härolden, ehuru icke uppträdande som aktör,
  måste likväl hafva haft en ganska besvärlig befattning. Ty det var
  jemväl hans sak att mana åskådarena till tystnad och uppmärksamhet
  genom ett esomoftast upprepadt _silete, silentium habete_. Och detta
  var sannerligen ingen lätt sak med en af tusentals personer bestående
  folkskara. Dessutom var det häroldens åliggande, att, så mycket
  möjligt var, för åskådarena förtydliga bibeldramemas sammanhang
  genom kommentarier, som anbragtes emellan särskilda scener. Äfven
  slutade han icke mindre hvarje "journée" med en from uppmaning till
  folket, att allvarligen besinna hvad de under dagens förlopp hade
  sett uppföras, än det hela med en likartad epilog, som på sätt och
  vis uttalade styckets moral; hvarefter församlingen skildes sedan den
  afsjungit en hymn, vanligast _Te Deum laudamus_.[138]
  Skådespelarne fördelte i grupper, såsom sagdt blifvit, intogo platser
  inom särskilda afdelningar, der de förblefvo sittande tilldess turen
  kom till dem att uppträda på scenen, "donec ordo eum tangat". Då ägde
  de hvar för sig att uppstiga från sina platser, "sargat a loco suo",
  samt träda fram, hvarefter de återvände dit, derifrån de hade kommit.
  Ehuru åskådarena under dagar och veckor voro i tillfälle att se sina
  aktörer, skulle de ändock naturligtvis anses vara frånvarande alltid
  då de icke agerade. Ingen egentlig scenförändring ägde rum. Också
  fanns intet theaterperspektiv, emedan kulisser saknades. Lokalenoch
  dekorationerna -- uti hvilka sistnämnda stundom, isynnerhet hos
  Fransoserne, utvecklades icke ringa prakt -- förblefvo öfverhufvud
  desamma. Dock synas emellanåt lokaliteter, som under en dag icke
  behöfdes, på någon följande blifvit tillsatta. Handlingarnas mängd
  var emellertid så stor, att hvarochen af dem icke kunde förrättas uti
  sin särskildt erforderliga lokal. Derföre omtalas ock uti ett tyskt
  "Passionsspiel" "eine gemeine burge, dar in man kront, geislet, das
  nachtmal und ander ding volbringt." Eljest fordrade man att allting
  skulle framställas med största möjliga naturtrohet. Derföre förblef
  äfven åsnan, som användes vid Kristi intåg till Jerusalem, under hela
  denna dag stående på theatern. För öfrigt bortburos icke saker, som
  ej mera behöfdes, utan ställdes blott åsido, såsom t.ex. bordsservis
  och öfverblifna anrättningar efter en måltid. Men då många handlingar
  icke kunde i verkligheten utföras, måste man åtnöja sig med
  symboliska antydningar. Så föreställdes det att djefvulen hade gått
  in i Judas, genom en lefvande svart fågel, hvilken han fasthöll i
  fötterna och lät flaxa framför sin mun. De aflidnes själar i Hades
  föreställdes genom hvita linnetyg, som drogos öfver de spelande,
  o.s.v.[139]
  Den ursprungliga theater-kostymen, så länge skådespelen gåfvos
  i kyrkorna, var den vanliga prestkåpan samt för heliga personer
  mess-skruden. Och äfven sednare synas de som utfört sistnämnda
  roler begagnat presterlig drägt. Så vidt bekant är, uppträdde inga
  qvinnor på scenen under medeltiden. Alla qvinnoroler spelades förthy
  af personer af det manliga könet. All slags maskering var föröfrigt
  mycket omtyckt uti detta fantastiska tidehvarf. Och dåtidens
  pittoreska drägter voro redan iochförsig så målande, att de erbjödo
  en theatralisk anblick.[140]
  Mysteriernas innehåll, sådant det företedde sig vid medeltidens
  utgång, var så allmänt omfattande, att det i sig upptog hvarje art
  af dåtidens dramatik. Bibehållande sin ursprungliga musikaliska
  och historiska natur, hade mysterierna härjemte redan tidigt
  infört pantomimen uti många tableaux vivants, hvilka ur det gamla
  testamentet framställde förebilder till det som fullbordades i
  det nya förbundets tider. Dessutom hade genom det grotesk-komiska
  mellanspelet farcen efterhand inträngt i det andliga skådespelet. Och
  härtill kommo ännu elementer af de dramatiska _Moraliteterna_,[141]
  hvilkas väsende vi nu gå att betrakta.
  Hos hvart och ett folk, som äger en litteratur, synes, isynnerhet
  uti dess litterära bildnings äldre stadier, allegorien hafva spelat
  en vigtig rol. Behofvet att åskådliggöra abstrakta begrepp uti
  en konkret form är oafvisligt för menniskor som på naturlifvets
  ståndpunkt ännu dväljas i andens sömn, ehuru det härmed icke är
  sagdt, att en mera utvecklad bildning skulle helt och hållet
  utesluta det allegoriska åskådningssättet. Ty äfven den klassiska
  antiken, tillochmed på höjden af sin utveckling, var icke fremmande
  för detsamma. Men öfverhufvnd torde dock ett sådant åskådningssätt
  företrädesvis tillhöra hvarje litteraturs barndom. Och hvad de
  ny-europeiska folken vidkommer, hos hvilka "barbariet var engång
  fosterländskt" under långa sekler, måste bildningsarbetet, äfven i
  språkligt hänseende, isynnerhet hos de nationer hvilkas tungomål
  utgått ur flera stridiga elementer, hafva varit så svårt, att
  användandet af allegorin för att uttrycka abstrakta begrepp redan
  derföre ofta blef en nödvändig nödfalls-utväg.
  Allegorin inträngde äfven uti medeltidens uppspirande konst. Måleriet
  och skulpturen framställde allegoriska grupper. Men också poesin i
  allmänhet, och särskildt den dramatiska, införde allegorin. Denna
  förekommer redan uti Hrotsvitha's dram "Sapientia", om hvilken
  Magnin yttrar sig: "Ce drame _allegorique_ est un des premiers et
  sans contredit un des plus remarquables modèles de ce qu'on a appélé
  dans la suite _moralités_".[142] Och uti mysterierna i allmänhet
  förekomma allegoriska personer på flera ställen. Förut är omtaladt
  huru uti dessa Guds egenskaper föreställas personifierade. Men äfven
  andra abstrakta begrepp uppträda i desamma under personlig gestalt.
  Uti en tysk dram från tolfte seklet: "Ludus paschalis de adventu
  et interitu Antichristi", framställes på sådant sätt icke blott
  Antichrist -- "denna fantastiskt tänkta personifiering af alla emot
  kristendomen fiendtliga makter" --, utan härtill ännu Hedendomen,
  Synagogan, Kyrkan, Tron, Kätteriet med flera.[143] Uti "Mystère de
  la Passion" plågas Judas, efter sitt förräderi, af den allegoriska
  personen Désespérance.[144] Och synnerligen personifieras uti
  mysterierna enskilda laster. De onda andarne framträda vanligen såsom
  representanter hvar för sig af särskilda arter af personifierad ilska
  och förderf.[145]
  För att lätta uppfattningen af de sällsamma dramatiska moraliteternas
  uppkomst och utbildning, är det nödigt att ännu förutsända
  några upplysningar. Uti den äldsta franska moderna litteraturen
  bör det mönster uppsökas hvarefter de öfriga romaniska folkens
  nationallitteratur bildats. Och hvad särskildt det allegoriska
  elementet beträffar, synes tillochmed Dante hafva från de franska
  trouvérernas skola lånat sina "majestueuses allégories" och uti
  "le Roman de la Rose" funnit en förebild, hvilken han dock,
  väsendtligen ledd af sin egen mäktiga genius, vida öfverträffat.[146]
  Nämnde Roman de la Rose, börjad af Guillaume de Lorris, på
  Ludvig den Heliges tid, och fortsatt af Jean de Meung, under Filip
  den Skönes regering, åtnjöt ända till renaissancens tidehvarf det
  allra högsta anseende. Detta ofantligt vidlyftiga allegoriska
  poem var den chevalereska kärlekens och galanteriets verkliga
  codex. Men utom det fantastiska, mystiska och sentimentala, uti
  hvilket allt en sinlig glöd framlyser, innehåller denna dikt,
  synnerligen uti dess ofvannämnde fortsättning, en den skarpaste
  satir öfver tidens sociala, politiska och religiösa förhållanden.
  Och allt detta var insvept i allegorisk drägt.[147] "Une muse ou
  plutôt une fée régnait: l'allégorie", yttrar sig Philarète Chasles om
  denna tids mani för allegorier.[148] Dygder, laster, alla känslor
  uti de finaste nuancer, äfvensom de mest klyftiga distinktioner i
  allmänhet, uppträda personifierade, och åtnjuta alla feodaladliga
  företrädesrättigheter, såsom sistnämnde författare säger: "Ces
  personnagea imaginaires jouissent du privilége de la noblesse: chacun
  d'eux a ses chapelains, ses destriers, ses clercs, ses châteaux
  et ses oratoires." Vurmen för den allegoriska genren stegrades
  slutligen till den smaklösaste öfverdrift, exempelvis då Olivier de
  la Marche uti sin "le Triomphe et Parement des Dames" yttrar, att en
  rättskaffens qvinnas drägt bör hafva _ceinture de chasteté, tablier
  de diligence, et pantoufles d'humilité_.[149]
  Troubadourer och Trouvèrer underhöllo och lifvade genom egna
  skönlitterära alster smaken för allegorier, hvilken genom _Cours
  d'Amour_ och andra derefter bildade poetiska föreningar än vidare
  utvecklades. De bekanta _Jeux Floraux_, sedan 1324, bidrogo ock
  väsendtligen att utbreda det allegoriska skriftställeriet. Och
  följden af allt detta blef, att furstliga och andra förnäma
  personer författade rimmade afhandlingar, _"beaux dictiez"_, uti
  hvilka täflingssånger i den "glada vetenskapen" satiren sällade sig
  till allegorin. Uti hof och slott samtalade man i allegorier. Vid
  fêter och tornerspel komplimenteredes bålde riddare af allegoriska
  personer.[150] I de feodala slotten plägade man uppföra smärre
  pantomimer, uti hvilka så väl bibliska, klassiska och moderna, som
  ock allegoriska personer uppträdde i kostym. Dessa förvandlades
  efterhand till talpjeser.[151] De såkallade _jeux-partis_ och
  _entremets_, hvilka uppfördes i de aristokratiska borgarne i det
  tolfte och trettonde seklet, torde hafva varit sådana skådespel.[152]
  Men vid slutet af det fjortonde seklet omtalas i Frankrike
  allegoriska dramer under ett nytt namn, de såkallade _Moralités_.[153]
  Och det var först med dessa skådespel, allegorin, hvilken redan
  länge förut hade beherrskat den romantiska litteraturen, i stort
  inkom på den dramatiska scenen.
  Moraliteterna synas ursprungligen varit rent allegoriska skådespel,
  af religiös och moralisk tendens. Derföre uppträda i desamma
  dygder och laster, känslor, lidelser m.m. personifierade. Men
  det karakteristiska i dessa allegoriska dramer är, att alla dessa
  abstrakta personifikationer stå i strid emot hvarandra. Det Ondas och
  det Godas makter kämpa om segern öfver den menskliga anden. Genom
  den konflikt emellan motsatta lidelser, som tillhör moraliteternas
  väsende, äro de mera dramatiska än de episkt beskrifvande
  mysterierna, helst de sednare, bundna af bibelordets textsammanhang,
  innehålla en rad af på hvarandra följande handlingar. Dramat fordrar
  en vida strängare concentrering än mysteriernas nästan vers för
  vers och ord för ord fortlöpande bibelparafras. Och dessutom är
  den dramatiska handlingen väsendtligen beroende af de kollisioner,
  som uppstå derigenom att särskilda individer söka att verkliggöra
  sina sjelfmant förelagda ändamål.[154] Mysterierna sakna väl icke
  heller dylika konflikter, men dessa framstå der fragmentariskt
  infogade uti episoder, som störande afbryta handlingens erforderliga
  enhet och utveckling. Uti de religiösa moraliteterna är deremot
  den dramatiska sammanhållningen jemförelsevis större i det att de
  sceniskt framställa innehållet af den kristna sedoläran, efter fri
  bearbetning. Också voro moraliteterna, vid valet af motiver, icke
  uteslutande bundna vid bibeln; ty de behandlade härjemte redan tidigt
  äfven jordlifvets konflikter i allmänhet, skärskådade från allmänt
  sedlig synpunkt.[155]
  Hen ehuru nu moraliteterna på ofvansagda sätt hade ett friare
  utrymme än mysterierna, kunde de likväl icke, så länge de endast
  framställde en personifiering af abstrakta begrepp, tillvinna sig
  den stora mängdens bifall, emedan de uti dessa skådespel uppträdande
  allegoriska gestalterna saknade dramatiskt lif och rörelse. Sådana
  bleka, blodlösa hamnar kunde hvarken anslå känslan eller fattas