Om medeltidens skådespel - 03

d'orchestre, des cantiques étaient entonnés par les acteurs et répétés
en choeur par toute l'assemblée:
"Allons faire nostre _Oremus_,
Chantons _Te Deum laudamus_.
"Tel est, à peu près, le _final_ de tous les miracles et mystères qui
nous ont été conservés".[75]
Huruvida choren är en väsendtlig beståndsdel af det kristna
medeltidsdramat, liksom den fordom var det i den grekiska tragedin, är
en fråga som här icke bör med tystnad forbigås. Den antika choren
tillhörde den bildningsperiod, då hvarken statens lagar eller religionens
dogmer ännu förmådde att fjettra den individuela handlingens sjelfviska
godtycke. Under de sedliga förvecklingar, som härigenom nödvändigt måste
uppstå, framgår choren, såsom representant af det substantielt allmänna,
utan att likväl ingripa i handlingens fria gång, blott uttalande sitt
omdöme, än beklagande, än varnande, än vädjande till de höge gudarnes
makt och rättvisa. Choren är sålunda lyrisk, ehuru den derföre icke
förlorar den episka karakteren af substantiel allmänhet.[76] Men
chorens införande, i grekisk mening, uti den romantiska tragedin har
misslyckats. Kristendomen har gifvit icke mindre de menskliga än de
gudomliga tingen en högre förklaring. Derföre äro ock den antika
chorens dunkla orakelspråk icke längre berättigade. Äfven den handlande
personens sjelfviska trots emot ett blindt fatum har försvunnit. Hon
kan nu med subjektiv innerlighet hängifva sig åt en tingens ordning,
uti hvilken hon igenkänner en gudomligt ledande försyn. Också
framställa medeltidens mysterier ingen handling uti den ursprungligt
grekiska meningen.[77] Och choren i dessa dramer -- ursprungligen
tillhörande gudstjensten samt efter mysteriernas förflyttning från
kyrkan ännu bibehållen i desamma -- var blott ett lyriskt uttryck af
den religiösa samkänsla, som på andaktens vingar i toner uppsvingade
sig mot himlen.
Äfven toner af verldsligt innehåll ljuda någongång i de andeliga
skådespelen, t.ex. såsom kärleksqväde i Maria Magdalenas eller hennes
tillbedjares mun.[78] Hennes person framhålles eljest med afgjord
förkärlek framför andra uti mysterierna förekommande individer. Hon
framstår der såsom en typ af det åt en ohejdad verldslust hängifna
sinnet. Än är det yttre prydnad och grannlåt, som på ett barnsligt --
naivt sätt fängslar hennes håg, än nöjenas hvirfvel, som kommer henne
att glömma lifvets högre allvar. Utan qvinlig blygsamhet föreställes
hon slutligen, isynnerhet i några franska påskspel, såsom djupt fallen
och på branten af sin undergång. Men då, ångerfull och förkrossad,
nedkastar sig den botfärdiga Magdalena till Frälsarens fötter, som full
af förbarmande emottager synderskan med dessa trösterika ord:
Lève -- toy, femme, va en paiz,
Pardonnez te sont tes meffaits,
Ta parfaite foy t'a saulvée.[79]
Såsom profstycke må anföras nedanstående dialog emellan Magdalena, ännu
i sorglös verldslust, och den allvarliga, kärleksfullt varnande Martha:
_Tunc Maria Magdalena cum una puella et II juvenibus curizet dicens_.
Ich bin ein ledig junges wip
unt tragen einen stolzen lip,
ich wil mit freuden vrolich sin,
zu danzen stet das gemude min.
weme freude ist swere,
daz ist mir gar unmere.
_Tunc dicat ad eam Marta_.
"Maria liebe swester min,
gesteme den wilden mude din,
gedenke, daz uns got hat gegeben
in dirre werlet ein krankes leben,
in dem wir gedienen sollen
godes riche, ob wir ez wollen;
dar ume wende dinen müt,
daz ist dir an der selen gut".[80]
Magdalenas historia, kort före hennes omvändelse, är i de dramatiska
mysterierna utspäckad med en mängd scener af ganska verldslig
beskaffenhet. Detta bevisar det profana elementets inträngande
i skådespel, hvilka ursprungligen voro fremmande för detsamma.
Härigenom erhöllo mysterierna ett efterhand allt mer och mer
omfattande innehåll. Och sedan klerkerne upphört att författa
sådana dramer, blefvo, ehuru äfven desse hade gjort sig skyldige
till många verldsliga tillblandningar, genom troubadourer och andra
lekmän, till det nu starkt travesterade bibelämnet tillagda många
dramatiserade scener ur romantiken och nationalhistorien, hvilka allt
efter omständigheterna lokaliserades.[81] Dessa redan förut antydda
förhållanden föranleda oss att, med särskildt fästadt afseende vid
det groteskt-komiska och satiriska i medeltidens dramer söka belysa
vårt ämne från en annan, men detsamma likväl väsendtligen tillhörande
synpunkt.
Menniskonaturen har sina kontraster. Visheten och dårskapen finna
tillräckligt utrymme inom samma individ. Ifrån den sublimaste
hänförelse kan hon så lätt nedsjunka tillochmed till ett
förlöjligande af det, åt hvilket hon kort förut egnat sin tillbedjan.
Derföre bör det förefalla mindre oväntadt, att äfven det komiska
elementet insmygt sig i det andeliga medeltidsdramat. Länge förr
än detta skedde, hade likväl redan några dramatiska upptåg, hvilka
stodo i förening med traditioner om de romerska saturnalierna, banat
sig väg ända in i kyrkan. Den kristna julhögtiden inföll nemligen på
samma tid som Romarne firade sin fröjdefest till minne af Saturni
gyllene ålder. Folket ville icke heller nu försaka den fröjd som
åtföljde den fordna hedniska festen. Förtryckt, som det var,
slafvande under dagens tunga och hetta, fordrade dock äfven det att
åtminstone en gång om året få njuta sin "libertas decembris".[82] Och
emedan allt under medeltiden gerna antog en kristligt-andelig prägel,
blef den hedniska gudstjensten i början ett föremål för gyckel.
Man iklädde sig hvarjehanda masker, mest föreställande vilda djurs
skepnader, emedan djurfäktningar vanligen hade stått i förbindelse
med de hedniska festerna. Den hedniske offerpresten uppträdde och
begycklades. Men sedan minnet af hedendomens religiösa orgier hade
utplånats, öfvergick gycklet på den kristna kulten. Icke blott de
liturgiska ceremonierna, äfven sjelfva kyrkotexten och musiken
parodierades. Men i stället för den fordne offerpresten, uppträdde nu
en "narrbiskop", utstyrd med kåpa, mitra, kräckla och kors. Festen
öppnades högtidligt med orden: "silete, silentium habete", hvarpå
församlingen lika högtidligt svarade: "Deo gratias." Narrbiskopen
förrättade härefter messan, uti hvilken det heliga upplöste sig i
ett burleskt charivari. Den allvarliga, högstämda kyrkosången var
förvisad för tillfället. I dess ställe hördes skärande dissonancer
af jamningar, hvisslingar, tjut. Och härunder ringdes kyrkans
klockor med full fart. Uti en vild yrsel strömmade man ur kyrkan,
och med den uttågande massan förenade sig på gatorna hvarjehanda
gyckelmakare, sjungande satiriska kupletter. Denna _narrfest_
(festum stultorum, fatuorum), hvilken är urgammal, emedan redan
Augustinus befinnes hafva ifrat emot densamma, firades icke allenast
i kyrkorna af prester och andra tempeltjenare, utan äfven i munk- och
nunnekloster.[83] Ett narrfesten liknande upptåg, ehuru jemförelsevis
af menlös art, var "la fête des Innocents", då messan förrättades
af en "barnbiskop", och den hierarkiska ordningen föröfrigt för
tillfället var omvänd, så att det högre presterskapet hade de lägre
förrättningarna.[84]
En annan, äfven ganska gammal religiös farce var _åsnefesten_, som
synes blifvit firad till minne af Jungfru Marias flykt till Egypten.
En präktigt utstyrd flicka, med ett barn i sin famn, fördes på
ryggen af en åsna i procession till kyrkan. Åsnan framleddes till
högaltaret. Härpå firades messan med pomp och ståt. Efter dess slut
härmar presten tre gånger åsnans skriande, hvilket af folket i chorus
besvarades lika många gånger med _hinham, hinham, hinham_. Till slut
uppstämdes "Sire Asnes" till ära en halft latinsk, halft fransysk
sång, hvaraf första versen lydde:
Orientis partibus
Adventavit Asinus;
Pulcher et fortissimus,
Sarcinis aptissimus.
Hez, Sire Asnes, car chantez,
Belle bouche rechignez,
Vous aurez du foin assez,
Et de l'avoine à plantez.
Dialog ooh sång omvexlade i denna farce, uti hvilken flera bibliska
personer uppträdde, t.ex. Moses, Aron, Bileam ridande på en åsna,
m.fl.[85].
Sådana ursinniga orgier, föröfvades uti Guds hus. Uti några af dessa,
såsom narrfesten, förmärkas tydliga spår af djupt inrotad hedendom. Men
härtill komma, på en annan scen, ännu andra dramatiska företeelser af
grotesk-komisk art, hvilka äfven hafva sin upprinnelse i hedendomen och
ådagalägga huru denna traditionelt fortlefde hos medeltidens folk.
Dessa företeelser förtjena uppmärksamhet icke allenast ur allmän
kulturhistorisk synpunkt, utan äfven särskildt i dramatiskt hänseende,
emedan de utgöra den antika scenens anslutningspunkt till den
moderna.[86]
Men man bör härvid erinra sig, hvad förut blifvit nämndt, att den
antika dramatiken i högre mening, länge undergräfd, hade, vid
medeltidens ingång, genom folkvandringarne förlorat sin sista
lifsgnista. Det är derföre en annan källa, man måste uppsöka, för att
uppfånga bilden af antikens dramatiska genius, sådan den i bizarr,
fantastisk gestalt afspeglade sig för nya på verldstheatern uppträdande
nationer, hvilka, emedan deras verldsåskådning ursprungligen
var rotfäst på hednisk grund, uti gamla romerska traditioner länge
förnummo kära genljud af egna fornminnen.
Det var på den regellösa folktheatern, i vidsträcktaste betydelse,
antikens dramatiska minnen fortplantades hos de kristna folken. Det var
genom denna alla folk i alla tider tillhöriga theater, den klassiska
hedendomens dramatiska spel och lekar, såvidt görligt var, blefvo
omedelbart förbundna med de elementer till dylika, som förefunnos hos
de celtiska och germaniska folkslagen.[87] Och sedan kristendomen
ibland dem blifvit utbredd, torde äfven den nya läran icke varit utan
allt inflytande på de gamla sceniska bruken.[88] Men vare sig härmed
huru som helst är det åtminstone säkert, att den stora massan
synnerligen omhuldade de eljest, såsom förut blifvit omordadt, af stat
oeh kyrka förskjutne komedianterna. Deras gyckelspel skänkte folket på
torg och andra öppna platser, en kär förströelse. Äfven rika och
förnäma personer befinnas hafva gerna åsett deras dramatiska
prestationer, hvarmed de förra plägade hemma i sina hus roa sina
gäster. Allvarliga varningar emot dylika förlustelser uteblefvo väl
icke. Så skrifver t.ex. Alcuin på Carl den Stores tid; "Nescit homo,
qui histriones et mimos et saltatores introducit in domum suam quam
magna eos immundorum sequitur turba spirituum." Men sådana varningar
blefvo utan verkan. Icke långt derefter omtalar en erkebiskop Agobard,
att man ända till öfvermått undfägnade skändliga gyckelmakare med
starka drycker, under det man lät församlingens fattiga dö af hunger:
"Inebriat histriones, mimos turpissimosque et vanissimos joculatores,
quum pauperes Ecclesiae fame discruciati intereant." Tillochmed säges
det hafva varit vanligt, att sådana aktörer, bildande en art trupper,
erhöllo tillträde till furstliga fester, der de ofta begåfvades med
dyrbara skänker, ehuru dock icke exempel saknas derpå, att de äfven
blifvit rätt snöpligen affärdade från sådana samqväm.[89] Dessa
gyckelmakare, hvilka vanligen förbundo sina sceniska upptåg med sång
och spel på något instrument, voro ett kringirrande slägte -- _homines
vagi_, såsom de äfven benämndes -- från den ena staden samt furste- och
adelsborgen till den andra. Det finnes omtaldt, att de någongång ända
till hundradetal varit församlade från skilda länder. Och ända till
Skandiens bygder framträngde "the _gärande_" "aff mongom landom", såsom
rim-krönikan säger, och erhöllo dyrbara gåfvor, t.ex. vid hertigarne
Waldemars och Eriks förmätningar:
"The gärande fingo ther dyra hafvor,
Örs ok gangare ok andra gafvor,
Kläde ok Sölf ok alle handa,
Sva at the foro gladi hem till landa".[90]
Öfverallt i Europa, och synnerligen i dess sydliga länder, förekommo
sådana spelmän och komedianter, under hvarjehanda benämningar, hvilka
dock såväl i södern som norden synas haft en likartad betydelse af
gyckelmakeri. Kydqvist, som lemnat en intressant filologisk-historisk
undersökning öfver detta föga utredda ämne, uppräknar en stor mängd
benämningar på dessa scenens enfans perdus. Utom de latinska orden:
_histriones, mimi, ministelli, thymelici, scurrae, joculatores,
ludiones, lusores,_ förekomma i hans afhandling: _juglator, joglar,
jogleor, jngler, jongleur, guchelare, kokeler, giocolatore, giocolare,
ludrer, minstrel, leikari, lekare, loddare, lyddare, lakara, kocklare,
göcklare, gycklare, gärande, spilman, pipare, bombare, trumpare,
fidlare o.s.v._[91] Spelman och gycklare synas öfverhufvud varit
identiska begrepp under medeltiden. Och "det allmänna omdömet fästade
vid spelmans-egenskapen någonting löjligt, tillochmed då den var parad
med hjeltebedriften".[92] Endast troubadourerne, stundom förnäma och
högtbildade personer, hvilka med accompagnement af harpa, som ansågs
ädlare än andra instrumenter, afsjöngo sina sånger, synas aldrig varit
underkastade det allmänna åtlöjet, men så mycket mer drabbade detsamma
deras beledsagare jonglörerna, hvilka uppträdde med burleska danser,
taskspelerier och andra upptåg.[93] Ehuru man gerna såg dem öfva sina
konster, voro likväl de och deras vederlikar hemfallna under det
föraktliga löjets gissel. Men icke nog härmed, äfven den medborgerliga
rättslösheten låg tung öfrer dessa föraktade varelser, så att t.ex.,
såsom det uppgifves i Sachsenspiegel, mansboten för spelmän utgjordes
"af en mans skugga." (Spilleuten und allen den, die sich zu eigen
geben, den gibt man zu bus den schatten eines manns).[94] Äfven i
Sverige var lagen lika hård emot sådana personer, som kan ses af
Vestgötha-Lagens "Lekare-Rätt", der det är stadgadt: "Varder Lekare
slagen, det skall alltid ogildt vara".[95]
Alla förut anförda latinska namn på gycklare, äfvensom _jongleur,
minstrel, spilman,_ m.fl., hvarifrån Sveriges lekare och dylika icke
synas göra undantag, "voro under medeltiden stående rubriker för allt
slags putsmakare, jemväl hofnarrar och folknarrar".[96] De så kallade
hofnarrarne, hvilka voro anställde i tjenst icke blott vid furstliga
hof utan i allmänhet hos förnäma personer, äfven af det andeliga
ståndet, och bibehöllos långt in på nyare tider, buro en egen löjlig
drägt, hvartill ibland annat hörde åsneöron, bjellror och narrstaf,
samt tvenne horn på hufvudet.[97] Icke sällan uppträdde äfven
medeltidens gycklare, ifrån hvilkas krets ofvannämnde narrar
ursprungligen utgått, under hvarjehanda förklädningar, än i
djurskepnader, än såsom spöken, tomtegubbar, jättar och onda andar m.m.
Med danser, ofta nog obscena, lindansarekonster och taskspelerier, allt
beledsagadt af sällsamma åtbörder, roade dessa nomadiserande
upptågsmakare både hög och låg. Men de hade härtill ännu andra
befattningar. De utbjödo till salu örter och andra läkemedel, hvilka
folket under den magiska medicinens månghundraåriga tidehvarf ansåg
besitta en undergörande kraft, sedan de under sång, besvärjelser och
mystiska ceremonier blifvit behörigen beredda. Och dessa jonglörer, uti
hvilkas sånger många vidskepliga fornminnen, ända från den gråa
hedendomen, genljödo, ansågos par préférence vara synnerligen väl
qvalificerade farmaceuter och läkare. Möjligt nog, att verkan af deras
lifselixir emellanåt betviflades. Men emellertid förtjenar
detta deras qvacksalveri uppmärksamhet, emedan uti medeltidens andeliga
skådespel läkaren, som tillika är köpman, åtföljd af narren, spelar en
framstående rol.[98]
Att presterskapet skulle ifra emot gycklarena och deras konster, är
sjelffallet, helst hednisk vantro och vidskepelse derigenom underhöllos
hos folket. Dessutom närdes hedendomen hos de nyeuropeiska nationerna,
hvilka länge blott till namnet voro kristna, genom de qväden ur den
episka folksagan, som sjöngos af oftanämnde menniskor, och
hvartill den stora massan med begärlighet lyssnade. Men om ock de
fleste andelige stämplade gycklarena såsom djefvulens anhang, utföll
likväl domen stundom mildare. Så sade t.ex. Thomas Aqvinas, denne
_doctor angelicus_, som på sin tid gällde som ett orakel, sin åsigt
vara, att histrionernas spelyrke i och för sig icke vore förkastligt,
blott detsamma med sans och hof utöfvades, och det så mycket mindre,
som menniskonaturen kräfde en sådan vederqvickelse. Klokheten och
psykologisk erfarenhet manade till eftergift för ett folknöje, som hade
slagit för djupa rötter för att genom stränga förbud kunna utrotas.[99]
Uti kulturhistoriskt hänseende är en undersökning om gyckelspelarnes
sociala ställning icke oberättigad, helst äfven härigenom något ljus
sprides öfver den europeiska medeltids-odlingens äldre tider. Men det
är icke så mycket denna sakens allmänna sida, vi afsett med föregående
framställning, som särskildt den omständighet, att gyckelmakarne, såsom
i det föregående redan blifvit antydt, omedelbart förbundo antikens
skådespel med medeltidens,[100] samt att deras spel innehåller en
tillstymmelse till komisk dramatik. Dessa personer uppträdde dessutom,
såsom vi straxt få se, äfven på en helt annan scen, men deras
prestationer förnekade icke heller der sitt grundväsende. Och det var
just ur denna källa, det grotesk-komiska elementet hufvudsakligen
inströmmade i medeltidens andeliga skådespel, mysterierna, till hvilka
vi nu återvända.
Att det sublimt-tragiska, som tillhörde mysteriernas begrepp, kunde
befläckas af tillsatser af grotesk-komisk art, förefaller vid
första påseendet nog oväntadt och besynnerligt. Väl har man allmänt
sökt förklaringen till detta sällsamma fenomen i menniskonaturens
väsende, der ytterligheter beröra hvarandra så nära, att den fina
gränslinjen emellan desamma med största lätthet öfverträdes. Men
om man ock icke kan bestrida sanningen af denna psykologiska
grundsats, borde åtminstone det heligas område vara fridlyst emot
all besmittelse. Och likväl --, så har det icke varit. Medeltidens
kyrkliga förhållanden öfverhufvud erbjuda de mest ojäfaktiga bevis
på en upprörande sammanblandning af det heliga och det profana.
Hvad under då, att tidehvarfvets dramatik framställde en likartad
tafla! Det vidunderliga, det fantastiska, det groteska låg innerst
i ett folkmedvetande, hvarest hedendomens skuggor långsamt veko för
kristendomens gryende ljus.
Vi hafva sett, att sådana religiösa farcer som narr- och åsnefesten
blifvit uppförda i kyrkorna. Och emedan dessa skändliga uppträden, af
eftergift för de barbariska folkens råa föreställningssätt, redan under
den tidigare medeltiden kunde äga rum i sjelfva Guds hus, är det icke
osannolikt att äfven det sacerdotala dramat, som behandlade
mysterierna, af samma orsak varit behäftadt med någon burlesk oart, så
mycket det än i allmänhet synes varit presterskapets allvarliga
sträfvande att utestänga allt sådant ofog från helgedomen. Ehuru
bevisen för detta antagande äro få, må likväl anföras, att en
byzantinsk författare från elfte seklet omtalar, det en art
skådespelare, med biskopens tillstånd, fått inträda uti en kyrka i
Konstantinopel samt att sålunda genom oanständiga danser, sånger, tal
och åtbörder de heliga hymnerna och ceremonierna blifvit störda.[101]
Mera bevisande äro dock påfven Innocentii III:s samt några synoders
förbud emot likartade dramatiska upptåg i kyrkorna, hvarom förut
blifvit nämndt. Men först efter det att de andeliga skådespelen
icke mer gåfvos i kyrkor, sedan theatern blifvit uppslagen på
vida, öppna platser och lekmän hade, på modersmålet, i mängd
uppträdt på scenen, synes det komiska elementet vunnit en allt större
utsträckning, ju längre det led. Och hvilka kunde väl nu anses
vara lämpligare att utföra de komiska rolerna, än företrädesvis
_gycklarena_, hvilka ända från hedenhös genom skicklighet i sitt
fack hade tillvunnit sig en allmännare uppmärksamhet. Också
synas de blifvit använde redan förrän det andeliga dramat
helt och hållet hade emanciperet sig från sacerdotal ledning.[102] Och
denna association knnde utan svårighet verkställas, helst dessa
jonglörer, långt ifrån att vara fremmande för det andeliga skådespelet,
tvcrtom tillocbmcd på egen hand skola uppfört mysterier.[103]
Men hvilket var det komiska stoffet par préférence i medeltidens
mysterier? I det föregående är förut omnämndt, att djurmaskeringar, ett
arf från antiken, användes vid narrfestens kristna saturnalier, samt
att gycklarene plägade bland annat uti djurskepnader uppträda med
sina konstmakerier. Också var den herrskande lusten för dylika
metamorfoser ett betecknande uttryck af föreställningssättet hos
menniskor som stodo naturlifvet mycket närmare än civiliserade
nationer. Derföre var ock djurfabeln mycket en vogue hos medeltidens
folk. Häraf synes äfven lättast kunna förklaras, att den personifierade
onda principen, djefvulen, uti folkföreställningen framstod med
svans, horn, bockfötter, svart och luden kropp m.m. Fantasin
utrustade den bizarre gestalten med ännu flere andra attributer, hvilka
varierade efter omständigheterna. Djefvulen framställde öfverhufvud,
genom en förening af det förfärande och det groteska, bilden af det
idealiskt fula.[104] Härigenom blef han, såsom en, ehuru karrikerad,
fantasibild af det onda, en poetisk person,[105] införd i dramat, att
trots all sin förskräcklighet, vara det nyare komiska elementets första
ock förnämsta representant.[106] Såsom sådan fortfor han, till folkets
omätliga förlustelse, under medeltiden och ännu längre att vara
hjelten icke mindre i de mest sorgliga dramer än i de tokroligaste
komedier.[107] För öfrigt är han i sina handlingar icke bunden af några
den fysiska eller moraliska verldens lagar. Frestaren kan efter behag
antaga hvilken skepnad som helst. Besvärjelser, trolldom, list och lögn
användas allt efter omständigheternas kraf. Också lyckas hans
förderfliga anlag utomordentligt väl. Gud sjelf kan, efter medeltidens
begrepp, icke alltid skydda sina tillbedjare. Endast vid den heliga
jungfruns förmedling stannar den onde rådvill och maktlös. Och derföre
är ock det första vilkoret för hvarje förbund med djefvulen, att
afsvärja Jungfru Maria.[108]
För att närmare förtydliga de förkroppsligade onda andarnes uppträdande
uti de dramatiska mysterierna, må här ur det fransyska skådespelet
_Mystère de la Passion_ följande scen anföras:
Gud Fader sitter på sin thron, omgifven af sina englar. Han vill att
alla menniskor skola saliga varda. Men hans rättvisa kräfver att
saligheten skall förvärfvas. Då uppstår en lång debatt öfver denna sak
emellan Guds personifierade egenskaper: Mildheten och Barmhertigheten å
den ena sidan, samt Rättvisan och Sannfärdigheten å den andra,
hvarefter Gud af sin oändliga godhet besluter att utgifva sin enfödde
Son till ett försoningsoffer för menniskornas synder. Men då öppnas
afgrundens gap, och ut störtar derifrån Lucifer, som i raseri öfver den
Högstes beslut framkallar sina tjensteandar med följande energiska
skymford:
"Diables d'enfer horribles et cornus,
Gros et menus, aus regardz basiliques,
Infames chiens, qu'estes-vous devenus?
Saillez tous nudz, vieulx, jeunes et charnus,
Bossus, tortus, serpens diaboliques,
Aspidiques, rebelles tyranniques,
Vos pratiques de jour en jour perdez.
Traistres, larrons, d'enfer sortez, vuidez...
Venez à moy, mauldis espritz dampnez!"[109]
Uti en annan scen i samma mysterium framställes Maria, såsom ett
treårigt barn, uti templet samtalande i andeliga ämnen med sina
leksystrar.[110] Det englalika uti hela hennes väsen upprör det
innersta hos Satan, som, i dyster förkänsla af den stundande gudomliga
återlösningen, orolig framrusar på skådeplatsen och samtalar med
Lucifer och Belial:
_Sathan_.
Hau! Lucifer, prince des dyables!...
_Lucifer_.
Et qu'y a-t-il, Sathan?
_Sathan_.
Je voy
Ce que jamais diable ne vit.
_Bélial_.
Sathan, Sathan, rappaise-toy;
Conte à Lucifer nostre roy
Que c'est que ton esprit ravit.
_Sathan_.
Je croy quant ja lui auray dit
Que de despit il crevera...
Tout nostre enfer destruit sera,
Nostre renom s'abolira,
Et bref nous serons destruits tous.
_Lucifer_.
Sathan, qu'y a-t-il, dis-le nous!
_Sathan_.
Une vierge sur terre est née,
Si saige et si morigenée,
Et en vertus si très parfaicte!...
_Lucifer_.
Et que est-elle?...
_Sathan_.
Elle est plus belle que Lucresse,
Plus que Sara dévote et saige,
C'est une Judic en couraige,
Une Hester en humilité,
Et Rachel en honnesteté,
En langaige est aussi benigne
Que la Sibille Tiburtine.
Plus que Pallas a de prudence;
De Minerve elle a la loquence.
C'est la non pareille qui soit;
Et suppose que Dieu pensoit
Rachepter tout l'humain lignaige
Quant il la fist.[111]
Uti det tyska mysterium _De resurrectione_ inledes "das Teufelspiel"
genom den latinska rubriken: _Tunc diaboli educunt Luciferum,
catenatum, qui sedens in dolio lamentando dicit_. Uti denna jämmerliga
belägenhet håller Lucifer först en monolog, uti hvilken han med
bitterhet, blandad med vemod, klagar öfver förlusten af de från Hades
bortryckta själarne, hvilka ingingo i det rike, derifrån han och hans
olyckskamrater blifvit uteslutne:
"Patriarchen unt propheten
unt alle, de dar mynschen heten,
se weren sundich edder nicht,
we nemen se al an unse richt,
de sint uns al to male untswunden,
wente Ihesus heft se untbunden
unt brochte se an synes vader rike,
dar wy armen al ghelike
worden schemeliken afgheslaghen.
Nu mote wy an der helle plaghen."
Men detta qvalfulla vemod aflöses omedelbart af begäret att uti det på
jorden lefvande menniskoslägtets förderfvande finna en ersättning för
förlusten af egen sällhet:
"Doch wille we wesen unvordraten
unt nummer ave laten.
nu uns de hilgen aldus untslyken,
So wille wy na den sunderen kyken."
Och nu afsänder Lucifer sina tjenare, ibland hvilka han anser Satanas
för sin förnämsta handtlangare, såsom efter hans mening den slugaste,
ehuru denne i skådespelet föreställes såsom en dum djefvul, på jagt
efter menniskor af alla stånd och yrken, hvilkas synder han härjemte på
ett löjligt sätt uppräknar. De onde englarne sprida sig åt alla
väderstreck. Men knapt voro de borta, förrän Lucifer blir orolig och
kallar dem tillbaka. Men de höra honom icke, ehuru han anstränger sitt
rytande till det yttersta. Slutligen återvänder dock Satanas, klagande
deröfver att han och hans medtjenare, genom återkallandet i förtid,
gått miste om det åsyftade rofvet. Lucifers oro ökas. Han återkallar
ännu engång de öfrige afgrundsandarna, hvilka nu inställa sig och
erhålla nya förhållningsorder. Astrot, som säger sig lupit väl hundra
hvarf hela verlden omkring, men förgäfves, får derföre uppbära skarpa
förebråelser, helst han för ingen del motsvarat de föreställningar,
Lucifer gjort sig om honom:
"Ik mende, gy weret ducent -- kunste -- heren,
nu mach ik jw noch wol anders leren".[112]
Komiska drag hafva icke saknats uti de föregående situationerna,
isynnerhet uti Lucifers satir öfver de herrskande lasterna hos skilda
stånd. Men nu blir satiren lokaliserad. En luminös idée uppstår i
Lucifers hjerna. Man behöfde icke löpa veriden ikring för att erhålla
erforderliga subjekter, då sådana funnos på nära håll i -- Lybeck. Der,
menade afgrundsfursten, erbjöds ett ypperligt tillfälle att "vele zelen
vorwerven", så väl klerker som lekmän af alla klasser.[113] Och
omedelbart härpå skyndade sig tjensteandarne, utan motsägelse, till den
anvista orten. Der ansattes förnämligast näringsidkare, såsom bagare,
slagtare, värdshusvärdar, skomakare, skräddare, väfvare o.s.v. Efter
välförrättade ärender återkommo de utskickade, "et sic portant animas
ad Luciferum." Denne anställer räfst och ransakning med de fångne,
hvilka för honom bekänna sina synder och bedja om nåd, som naturligtvis
icke beviljades. Alla budbärare hade återvändt, med undantag endast af
Satanas. Lucifer ser sig omkring, med oroliga blickar. Kunde väl
Satanas plågas af gikt eller någon annan krämpa, han, som förut varit