Om medeltidens skådespel - 02

julhelgen inrätta en krubba -- _praesepe_ --, för att kunna gifva de
händelser som inträffade vid Kristi vagga en dramatisk form. Uti samma
helgade rum framställdes likaledes på ett theatraliskt sätt de tre
konungarnes tillbedjan af Kristusbarnet samt huru desamme åt den
nyssfödde Frälsaren framburo sina håfvor. Äfven magernes stjerna
figurerade vid detta tillfälle. Och redan från fjerde seklet äger man
en vexelsång emellan Maria och magerne, tvifvelsutan bestämd att
utföras i kyrkan.[35] Sådana julspel befinnas stundom haft ett
vidsträckt omfång. Så förekomma i dem än menniskans skapelse, än
syndafallet, än profetior om återlösarens ankomst m.m. Dessa
skådespel slutas icke heller, alltid med Kristi födelse och dermed
närmast förenade omständigheter. Man har exempel uppå, att desamma
utsträckts till den heliga familjens flykt till Egypten samt Guds
befallning om dess återvändande. De gammaltestamentliga parallelerna,
hvilka i julspelen användas, förefalla ofta nog sökta: t.ex. paradiset
såsom en motbild af stallet i Bethlehem, Rachels klagan öfver sina barn
såsom en förklang af Marias klagan, det bethlehemitiska barnamordet,
såsom förebildande Kristi lidande, återvändandet från flykten till
Egypten, hans uppståndelse från de döda o.s.v.[36]
Men ibland kyrkohögtiderna erbjöd Påsken, som redan på Constantin den
Stores tider firades med synnerlig prakt, under många festliga dagar
sjelfmant anledning till uppförande af talrikare andeliga skådespel än
någon af de öfriga högtiderna. Också insåg presterskapet, under den
hierarkiska perioden, ganska väl nödvändigheten af att efter den långa
fastan upplifva sina åhörares sinnen äfven genom dramatiska
representationer, hvilka derjemte voro egnade att genom lefvande
åskådning djupare inskärpa kristendomens dogmer hos ett folk som var
genomträngdt af en lågande, ehuru blind auktoritetstro. Derföre
erhöll ock det så kallade påskspelet, _ludus paschae_, efterhand en
utsträckning, som omfattade icke blott Kristi lidande, död och
uppståndelse samt stundom äfven hans himmelsfärd, ja någongång
tillochmed sjelfva yttersta domen, utan härtill ännu icke mindre
Frälsarens hela öfriga lefnadshistoria än profetiorna om hans ankomst
till verlden.[37]
Det torde blifva omöjligt att afgöra, hvilken af de kristna
kyrkohögtiderna först blifvit dramatiskt framställd. Kanske voro flera
ibland desamma nära nog samtidigt föremål för en sådan behandling. Men
de äldsta och talrikaste till gudstjensten sig hänförande
skådespelstexter, man känner, äro de latinska påskspelen.[38] Dessa
synas närmast blifvit föranledda af en symbolisk handling,
föreställande Kristi grafläggning, hvilken förekommer såsom en
mycket gammal sed i den kristna kyrkan. Man plägade nemligen
långfredagseftermiddagen nedlägga crucifixet uti ett inom sjelfva
templet iuredt grafkapell, för att derifrån, påskmorgonen under
högtidlig sång, upplyfta detsamma. Folket sammanströmmade
i täta massor för att åse denna Kristi uppståndelse betecknande
korsupphöjelse-ceremoni. Men emedan den vidskepliga tron hade rotfästat
sig hos mängden, att hvarochen som med egna ögon kunde vara vittne till
detta upplyftande af crucifixet icke skulle dö under det löpande året,
blef det en nödvändighet att besluta, det denna ceremoni skulle
förrättas af presterskapet inom lyckta dörrar före folkets inträdande i
kyrkan.[39] Härifrån var öfvergången lätt till ett dramatiskt utförande
af Kristi uppståndelse. Också äger man åtminstone redan från det
elfte seklet en anvisning härtill uti ett latinskt _Mysterium
Resurrectionis_. Saken gäller den scenen, då qvinnorna framgingo till
Kristi graf, hvilken utfördes af tre andelige män uti en drägt som
skulle föreställa de tre Mariornas: _Primum procedant tres fratres
praeparati et vestiti in similitudinem trium Mariarum.[40] Den
dramatiska tillgången härvid framlyser klarare uti följande mera
omständliga framställning: Duo sacerdotes se cappis induunt, sumentes
duo thuribula, et humeraria in capita ponent, intrantes chorum,
paulatim euntes versus sepulchrum, voce mediocri cantantes: _quis
revolvet nobis lapidem_, quos diaconus, qui debet esse retro
sepulchrum, interroget psallendo: _quem quaeritis_, deinde illi: _Jesum
Nazarenum_, quibus diaconus respoudet: _non est hic_. Mox incensent
sepulchrum et dicente diacono: _ite, nuntiate_, vertent se ad chorum,
remanentes super gradum, et cantent: _surrexit dominus de sepulchro_
usqve in finem. Finita antiphona domnus abbas incipiat: _te deum
laudamus_ in medio ante altare, moxque campanae sonentur in
angularibus.[41] Ifrån det tolfte århundradet har man en teckning af
meranämnde scen, uti hvilken man ser tre prester klädde som qvinnor,
bärande rökelsefat, samt engeln, sittande på den toma grafven.[42] Mone
har meddelat ännu åtskilliga andra, mera utvidgade, påskspelstexter
ifrån det trettonde och fjortonde århundradet. Uti några af dem
uppträda, utom förut nämnda personer, äfven Frälsaren (dominica
persona) och flere eller färre apostlar, samt uti ett stycke dessutom
profeterna. Dessa skådespel innehålla jemte kyrkotexten oftast äfven
rimmade verser, hvilka sistnämnda, ehuru af kyrkan icke auktoriserade,
likväl tolererades, med vilkor att de voro affattade i kyrkostil. Härom
upplyses man af ett i de fransyska kyrkorna hållet latinskt påskspel,
från det trettonde århundradet, uti hvilket följande anvisning lemnas:
"si qui autem habent versus, de hac repraesentatione compositos, licet
non autenticos, non improbamus_".[43] Såsom profstycke af ett påskspel,
samt för att härjemte ännu närmare belysa det ofvansagda, må här
meddelas följande, hufvudsakligen af kyrkotext bestående, dramatisering
af scenen vid grafven.
_In reeurrectione_.
Angelus dicit.
Quem quaeritis in sepulchro, o christicolae?
Mulieres respondent.
Jesum Nazarenum crucifixum, o coelicola.
Angelus dicit.
Non est hic, surrexit sicut praedixerat; ite, nuntiate,
quia surrexit de sepulchro.
Mulier secum cantat.
Quis revolvet nobis ab ostio lapidem, quem tegere
sanctum cernimus sepulchrum?
Angelus inquirit.
Quem quaeritis, o tremulae mulieres, in hoc tumulo plorantes?
Respondent mulieres.
Ihesum Nazarenum crucifixum quaerimus.
Angelus dicit.
Non est hic, surrexit, sed cito euntes dicite discipulis
ejus et Petro, quia surrexit Ihesus.
Mulieres redeuntes secum cantant.
Dicant nunc Judaei, quomodo milites custodientes
sepulchrum perdiderunt regem ad lapidis positionem? quare
non servabant petram justiciae? aut sepultum reddant, aut
resurgentem adorent nobiscum, dicentes alleluja.
Venientes autem ad discipulos dicunt.
Ad monumentum venimus plorantes, angelum domini sedentem vidimus
ac dicentem, quia surrexit Ihesus.
Chorus.
Te deum laudamus.[44]
Till de skådespel som behandla Jesu lefverne, och utgöra hufvudcykeln
af medeltidens andeliga dramer, ansluta sig närmast de så kallade
"Mariaspelen." Det var ett älsklingsämne för medeltidens skalder, att
med bildrika ord söka uttrycka den heliga Jungfruns klagan vid sin
Sons kors. Den berömdaste latinska Marieklagan är _Stabat mater_. Dessa
_planctus b. Mariae virginis_, ehuru dialogiserade, äro likväl mera
blott lyriska utgjutelser af en djup och innerlig känsla än egentligen
dramatiska alster, hvarföre de äfven oftast befinnas förbundna, såsom
rörande episoder, med Kristi dramatiserade korsfästelse och begrafning.
Dock förekommer en och annan Marieklagan såsom särskildt dramatiskt
stycke, äfvensom Mariehimmelsfärd, grundad på legenden.[45] Men
dessutom uppfördes andeliga skådespel äfven vid andra katholska
religiösa fester. Också voro några söndagsevangelier, t.ex.
domsöndagens, dramatiserade. Likaså några apokryfiska evangelier.
Och en särskild dramatisk krets, äfven den af väsendtligen andeligt
innehåll, ehuru ofta innerst uppgrumladt af djup vidskepelse, utgick ur
helgona-legenderna.[46]
Ehuru denna afhandling har en öfverhufvud alltför allmän karakter för
att här tillåta ett mera specielt skärskådande af några enskilda
dramatiska arbeten, vore den likväl nog för mycket ofullständig, om den
alldeles med stillatigande förbiginge en författarinna, hvars rykte hos
hennes landsmän varit så stort, att tillochmed de mest betydande
män skänkt henne en gärd af beundran, och att man benämnt henne _den
tionde sånggudinnan_. Om detta fruntimmer, Hrotsvitha, en nunna i det
saxiska benediktinerklostret Gandersheim, yttrar sig en af
hennes gamle biografer: "Rara avis in Saxonia visa est." Och Magnin,
som egnat hennes dramer, dem han utgifvit i fransysk öfversättning,
en kritisk forskning, säger om henne: "Cette Sapho chrétienne, ...
comme l'appellent ses compatriotes, ne fut pas seulement une merveille
pour la Saxe, elle est une gloire pour l'Europe entière. Dans la nuit
du moyenâge, on trouverait difficilement une étoile poétique plus
éclatante".[47]
Hrotsvitha uppträdde såsom författarinna under sednare hälften af det
tionde seklet, -- ett århundrade, som man är van att anse för
medeltidens stjernlösa midnatt. Så mycket större uppmärksamhet förtjena
derföre litterära prestationer, hvilka erbjuda bilden af en oas uti en
öcken, helst de förråda en nära bekantskap med Horatius, Virgilius,
Ovidius, och framför allt med Plautus och Terentius.[48] Utom
åtskilliga i poetisk form troget återgifna legender, samt några
historiska qväden, har Hrotsvitha efterlemnat sex dramer, af Celtes och
andra, men ej af författarinnan, benämnda komedier, ehuru deras
innehåll är väsendtligen af tragisk art. Dessa dramatiska arbeten äro
alla, liksom hennes öfriga litterära qvarlåtenskap, författade på
latin. Uti Hrotsvithas eget företal till sina dramer finner man
anledningen uppgifven till deras författande. Hon säger nemligen, att
många funnos, som hänförda af den klassiska litteraturens bildade språk
föredrogo de hedniska böckerna framför de heliga skrifterna. Detta
gällde isynnerhet läsningen af Terentii komedier, så befläckade dessa
än voro med lättfårdiga skildringar af fallna qvinnors osedliga vandel.
För att afleda en sådan för det kristliga sinnet förderflig lecture,
hade hon föresatt sig att, i motsats till den hedniske poeten,
dramatiskt afmåla heliga jungfrurs kyskhet (sacrarum castimonia
virginum), utan att likväl derföre sky en imitation af den omtyckte
Terentii skrifsätt.[49] Men denna imitation är af alldeles negativ art.
Den består förnämligast blott i ofvannämnda motsats: ett förherrligande
af den af kristendomen genomträngda qvinnans seger öfver frestelsen i
stället för den hedniska och omoraliska qvinnans, sådan hon tecknas i
Terentii komedier, fall och undergång. Situationerna äro stundom ganska
ömtåliga. Men hennes innerligt religiösa sinnelag afspeglar öfverallt
en skär, jungfrulig kyskhet. Diktionenn röjer intet spår af en genom
sinliga lidelser grumlad fantasi.[50]
Hrotsvithas sex dramer äro: Gallicanus, Dulcitius, Calimachus, Abraham,
Paphnutius, samt Sapientia. Dessa grunda sig på legender, hvilkas
innehåll öfverhufvud troget återgifves, så att inventionen förnämligast
inskränker sig till detaljerna. Orts- och tidsenheten är i allmänhet
icke iakttagen. Ehuru scenen är förlagd till kristendomens äldre
martyrperiod, befinnes dock det tionde seklets lokal- och tidsfärg
troget anbragt i dessa dramer, hvilka redan såsom den tyska dramatikens
äldsta kända minnesmärken äga en större betydelse.[51] Men härtill
kommer ännu deras inre värde i och för sig. Uti desamma framblixtra
drag af djup och innerlig känsla samt med psykologisk sanning utförd
karaktersteckning. Men emedan här icke är tillfälle att ingå uti en
detaljerad framställning af deras innehåll, må endast följande yttrande
af Magnin om Calimachus anföras: "La troisième comédie, _Callimaque_...
est de tous les drames de Hrosvita, celui qui, par la délicatesse
passionnée des sentimens, l'exaltation du langage et le romanesque de
la légende, se rapproche le plus du drame de nos jours. On a dit
souvent que l'amour est un sentiment moderne, né en Occident, du
mélange de la mysticité chrétienne et de l'enthousiasme naturel aux
races dites barbares. Toujours est-il bien remarquable que ce soit
Hrosvita, une religieuse allemande, contemporaine des Othons, qui nous
ait legué la première et une des plus vives peintures de cette passion,
peinture sur laquelle prés de neuf cents ans ont passé et qu'on dirait
d'hier, tant nous y trouvons déjà les subtilités, la mélancolie, le
délire de l'ame et des sens, et jusqu'à cette fatale inclination au
suicide et à l'adultère, attributs presque inséparables de l'amour au
XIX siècle".[52] Också finner Magnin, samt med honom Barack, en
öfverraskande likhet emellan Hrotsvithas "Calimachus och Drusiana" samt
Shakespeares "Romeo och Julia".[53] -- Föröfrigt må här anmärkas, att
skådespel till de heliga martyrernas ära -- likartade med Hrotsvithas
dramer, såsom äfven grundade på legender, men deruti olika, att de
synas haft till föremål endast af kyrkan kanoniserade helgon -- äro
ganska gamla, törhända samtida med de i det föregående omtalade, med
kyrkofester förbundna, latinska andeliga skådespelen. Dessa martyrspel,
icke mindre rika på underverk än Hrotsvithas så kallade komedier, stodo
i sammanhang med de pompösa processioner och de kyrkliga ceremonier som
tillhörde helgonfesternas begående. Munken Geoffroy föranstaltade i
England redan omkring 1110 uppförandet af ett skådespel, hvarom det
heter: "apud Dunestapliam, quemdam ludum de sanctâ Katerinâ _quem
miracula vulgariter appellamus_, fecit." Och en engelsk författare,
ifrån sistnämnda sekel, Stephanides säger i en beskrifning öfver
London: "Lundoniae pro spectaculis theatralibus, pro ludis scenicis,
ludos habent sanctiores, representationes miraculorum quae sancti
confessores operati sunt, seu repraesentationes passionum quibus
claruit constantia martyrym".[54]
Ibland de många uti kulten efterhand införda ceremonierna, benämndes
en, nemligen korsupphöjelsen, såsom förut blifvit nämndt,
_resurrectionis mysterium_. Det sista ordets grundbetydelse af det
dolda, det hemlighetsfulla, egnade sig väl att uttrycka Guds rikes
hemligheter i allmänhet, samt särskildt och ursprungligen den gudomliga
mandomsannammelsen samt återlösningen; derföre betecknades
ock med ordet mysterium en dramatiserad framställning af Frälsarens
lif, men förnämligast af hans lidande och död samt uppståndelse ifrån
de döda.[55] Annu i trettonde och fjortonde seklerna kallades endast
sistnämnda skådespel mysterier.[56] Härefter begynte bibliska skådespel
i allmänhet äfvensom de på helgonlegender grundade att erhålla detta
namn. Och slutligen erhöllo mysterierna en ännn mera omfattande
betydelse, så att äfven verldsliga skådespel af allvarligare innehåll
erhöllo denna benämning.[57]
Mysterierna -- till sitt begrepp således ursprungligen identiska med
påskspelen -- synas från det elfte seklet varit allmänna i Frankrike,
Tyskland, England, Italien och Spanien.[58] Uti hvilket af dessa
länder, de först uppstått, är icke tillräckligt utredt. Men likartade
principer framkalla öfverallt likartade fenomener. Och religionen var
under medeltiden den medelpunkt, från hvilken alla så väl det enskilda
som det offentliga lifvets facer såsom radier utgingo. Man kunde
derföre deraf sluta, att mysterierna framträdt något så när samtidigt
uti ofvansagda länder. Dock hafva några författare, med afseende å
deras uppkomst, tillerkänt Frankrike förstfödslorätten. Så säger
Sismondi, att Fransoserne framför alla andra moderna folkslag hafva
"esprit inventif", att det tillhört dem att "découvrir les premiers
cette vie nouvelle qu'on pouvait donner aux ouvrages de l'esprit, par
la représentation dramatique", samt att "ce furent eux encore qui dans
le temps où le théâtre des anciens était complétement oublié, songèrent
les premiers à mettre sous les yeux de spectateurs rassemblés, ou les
grands événemens, qui ont accompagné l'établissement de la religion
chrétienne, ou les mystères dont elle ordonne la croyance".[59] Hase
yttrar sig i detta afseende: "Die erste Entwicklung dieser geistlichen
Spiele im 11 Jahrhunderte ist bis jetzt für Frankreich beurkundet", men
tillägger: "bald haben alle germanische und romanische Völker daran
theilgenommen".[60] Och Mone icke allenast anför flera drag af fransyska
förebilder i de tyska mysterierna, utan finner dessutom uti medeltidens
skådespel åtskilliga beröringspunkter med den gallikanska liturgin från
det sjette århundradet, hvilka han anser förtjena uppmärksamhet,
emedan, såsom han säger: "solche Andeutungen ... können zu dem Beweise
führen, dass in Frankreich das Schauspiel des Mittelalters entstanden
ist".[61]
Vi hafva i det föregående försökt att i allmänna drag karakterisera det
latinska andeliga dramat, sådant det var under medeltidens hierarkiska
period. Vi komma nu till den tidpunkt då detta sacerdotala drama icke
längre tillfredsställde den stora mängdens sceniska behof. Man begynte
fordra mera handling än den ringa tillstymmelse som härtills förefanns,
samt ett rikare innehåll än kyrkotexten allena kunde meddela. Men genom
tillfredsställandet af sådana fordringar, beträddes en farlig väg. Ty
ju mer mysterierna nu öfverskredo den af kyrkan föreskrifna lithurgin,
desto vidsträcktare fält öppnades för missbruk och villfarelser af
hvarjehanda slag. De heliga dogmernas innehåll begynte profaneras genom
godtyckliga tillsatser, de åt Gud invigda templen oskäras på ett
himmelskriande sätt genom menniskofunder af den förderfligaste art.
Derföre sökte äfven påfven och enskilda synoder, under loppet af det
trettonde århundradet, att genom allvarliga påbud forvisa sådana
förfärligt urartade skådespel från Herrans hus.[62] Derifrån försvunno
de ock slutligen, men blott för att framställas af andra aktörer och på
andra språk samt på en annan scène under bar himmel, utan att
derföre förneka sitt ursprungliga, andeliga grundväsende. Men
öfvergången till detta nya stadium, som synes hafva erfordrat en lång
tid, förbereddes likväl i sjelfva kyrkorna, under kleresiets uppsigt
och medverkan. Jemte och i bredd med det latinska språket infördes nu
äfven modersmålet. De gamla latinska kyrkohymnerna fortforo att sjungas
såsom forut, äfvensom den heliga skrifts ord att reciteras på latin,
men de sednare erhöllo omedelbart härpå en utläggning på folkspråket
Spelordningen var fortfarande länge affattad på latin, och åtskilliga
roler, isyhnerhet heliga personers, utfördes af klerker. Men lekmän
öfvertogo dock de flesta rolerna. Och följden häraf blef den, att
skådespelet slutligen alldeles förverldsligades samt att de andelige
afträdde från all befattning med detsamma.[63]
Förr än vi skrida till en närmare utredning af nämnda förändrade
dramatiska förhållanden, torde det vara lämpligast att här vidröra en
art af dåtidens skådespel, uti hvilken man igenkänner ett starkt
genljud af tidehvarfvets religiösa grundton, med tillblandning af dess
fantastiska tros- och begreppsförvirring. Det sublima och det
groteskt-komiska gingo ofta hand i hand vid sådana representationer.
Och en anspelning af bitande satir öfver tidens så väl andliga som
verldsliga förhållanden vågade här och der framsmyga sig, än lekande,
än med utmanande djerfhet.
Pilgrimsfärder till det heliga landet under korstågsperioden synas
hafva gifvit den första väckelsen till dessa skådespel. De återvändande
botgörarena framställde, på öppna platser och gator, för sina
hemmavarande, af lågande trosnit och den lifligaste nyfikenhet
genomträngda landsmän scener ur den underverld, de med egua ögon
skådat, samt dessutom och framförallt scener ur Kristi lefnads- och
lidandeshistoria. Man tror att sådana representationer blifvit gifna i
det tolfte eller åtminstone det trettonde seklet.[64] Och ifrån sednare
hälften af sistnämnda århundrade var det brukligt, åtminstone i
Frankrike, att vid furstliga fester, under bar himmel, uppföra
skådespel, som af Villemain karakteriseras sålunda: "Ces
représentations étaient fort simples: tout le monde y jouait, on
allait, on venait dans un certain ordre; on changeait deux, ou trois
fois de costume. Le peuple était chargé de representer le peuple; on le
divisait quelquefois en Chretiens et en Sarrasins, en Romains et en
Jnifs. C'était une pantomime å laquelle on mélait le jeu de quelques
machines".[65] Huru det heliga och det profana sammanfördes i brokig
förvirring uti dessa vidunderliga representationer, framlyser lifligt
uti skildringen af den fest, Philip den Sköne gaf år 1313 vid det
tillfälle, han gaf ridderslaget åt sina tre söner. En samtida poet,
Godefroy de Paris, qväder härom, ibland annat, följande:
"Là vit-on Dieu sa mère rire,
Renart fisicien et mire;
Et si virent lors mains preudommes,
Nostre Seingnor mengier des pommes;
Et nostre Dame sans esloingne,
Ovec les trois roys de Conloingne,
Et les anges en paradis
Bien entor quatre vingt et dis;
Et les ames dedens chanter...
Dyables i ot plus de cent...
Là vit-on Dieu et ses apostres,
Qui disoient leurs patenostres
Et là les inocena ocire,
Et saint Jehan, mettre à martire
Véoir pot on et décoler...
Et Renart chanter une épître
Là fu véu et évangile...
Et d'autre part
Adan et Ève,
Et Pilate qui ses mains lève...
Mestre Renart i fu evesque
Véü, et pape, et arcevesque".[66]
Ännu åtskilliga andra scener erbjuder detta regellöaa
spektakel. Ingen dialog förepörjes. Personerna röra sig
blott såsom stumma figuranter.
Med förbigående af andra exempel på likartade dramatiska upptåg, må här
ännu anföras en scène vid konung Carl VI:s gemål Isabellas af Baiern
högtidliga intåg i Paris år 1389, naivt och färgrikt målande, som
vanligt, framställd af Froissart, som var, såsom han sjelf säger,
närvarande "à toutes ces choses." Man såg der "un ciel nu et
tout estellé très richement, et Dieu, par figure, séant en sa
majesté, le Père, le Fils et le Saint-Esprit; et là, dedans
ce ciel, jeunes enfans de choeur, lesquels chantoient moult
doucement, en formes d'anges, laquelle chose on véoit et
oyoit moult volontiere. Et à ce que la roine passa dedans
sa litière dessous, la porte de paradis ouvrit et deux anges
issirent hors; et tenoient en leurs mains une très riche couronne d'or
garnie de pierres précieuses, et la mirent les deux anges et l'assirent
moult doucement sur le chef de la roine, en chantant tels vers:
"Dame enclose entre flenre de lis,
Roïne estes vous de Paris,
De France et de tout le pays.
Nous en rallons en paradis".[67]
Genom modersmålens införande uti de latinska andliga skådespelen,[68]
erhöllo de mera färg och lif. Väl är det sannt, att den latinska
bibelöfversättningens, den af kyrkan sanktionerade Vulgatas, ord
återgåfvos i början så troget som möjligt på de moderna språken, men
det låg i sakens natur att en friare parafras af bibelordet skulle
inträda ju mer lekmannainflytandet lyckades att göra sig gällande. Och
detta inträffade i samma mån som hierarkins makt och betydelse begynte
sjunka. Den omedelbart efter den latinska bibeltexten följande
öfversättningen på folkspråket skulle ursprungligen vara en
_bibelförklaring_, hvars betydelse, såsom sådan, icke bör underkännas.
Denna sistnämnda version var ock jemförelsevis trogen så länge prester
och klosterbröder med sina lärjungar uteslutande uppförde de, af de
andelige sjelfve författade, till omfånget ännu inskränkta bibliska
dramerna. Men förhållandet blef mycket förändradt sedan lekmän begynte
uppträda på scenen.[69] De andeliga skådespelen erhöllo nu efterhand
ett oerhördt omfång. Aktörernas antal uppgick snart till hundradetal.
Lekmännen förstodo icke latin. Derföre måste allt flera delar, och
slutligen hela pjeserna öfversättas till modersmålet. Bearbetningarna
tillväxte i antal och blefvo iochmed detsamma allt friare. Styckena
erhöllo en nationel och lokal prägel, som de andeliga dramerna förut
alldeles hade saknat. Men härtill kom ännu en tillsats af det
groteskt-komiska, det burleska, hvilket slutligen gaf det ytterst
urartade religiösa skådespelet sin bane. Till detta komiska element,
som spelade en vigtig rol i medeltidens sednare dramatiska alster,
skola vi längre fram återkomma.
Såsom ett kort profstycke på den ofvannämnda bibelparafraseringen,
hvilken alltid synes varit på rimmad vers, må här anföras, ur ett tyskt
påskspel från fjortonde seklet, den scen då Kristus efter nattvardens
instiktelse företager fottvagningen med sina lärjungar. Denna föregås
uti den af Mone införda skådespels-texten omedelbart af Frälsarens ord:
"Ett nytt bud gifver jag eder, att j älsken eder inbördes, såsom jag
hafver älskat eder, på det j ock skolen älska eder inbördes."
_Ihesus cantet: mandatum novum etc. et dicat_. (Joh. 33, 34.)
Ich wil uch geben ein nuwe gebot,
daz ir nit brechent dorch keine not,
ir sollent einander lieb han,
rehte als ich uch han gedan.
_Tunc praecingens se linteo et apprehensâ pelvi cum
aquâ lavet pedes singulorum et cum pervenerit ad Petrum,
cantet Petrus: non lavabis, et dicat_ (Joh. 13, 6-9.)
Herre meister, ez sal nit sin,
daz dü waschest die vüze min.
_Reepondet Ihesus cantant: si non lavero tibi etc. et dicat_.
Lezest du dir die vüze nit
waschen hie zü dirre zit,
so inhast du sicherlich
kein deil an mime rich.
_Respondet Petrue cantans: domine, non tantum pedes
etc. et dicat_.
Herre, die rede sai nit sin,
wasche nit alleine die vüze min,
wasche mir daz heubet und auch die haut,
e ich so dure worde gepant.
_Post lotionem resedeant, cantat: scitis quid fecerim_
[dicat Ihesus] (Joh. 13, 12-15.) o.s.v.[70]
Förestående utdrag är ur det icke mindre än trettonhundra fyrtio verser
långa skådespelet "Leben Jesu".[71] Detta berör allt det hufvudsakliga
af Kristi offentliga uppträdande, ifrån hans dop till hans
uppståndelse. Inga rimmade latinska verser, såsom i många andra
skådespel, utan blott kyrkohymner eller bibelord förekomma i detta i
allvarlig kyrkostil hållna stycke, som dessutom uti bemödandet att
jemförelsevis strängt hålla sig till dogmerna röjer en författare af
det andliga ståndet. Ehuru det tyska språket i detta skådespel finnes
genomgående infördt, är dock spelordningen, såsom äfven föregående
profstycke utvisar, antydd på latin, äfvensom den latinska kyrkotexten
på många etållen angifven.[72] Orden "dicat" och "cantet", som på många
ställen förekomma, tillkännagifva, att kyrkotexterna och hymnerna
sjöngos, men parafrasen på modersmålet blott lästes. Men att ingå uti
närmare detaljer af detta skådespels innehåll, förbjuder ej mindre
utrymmet än planen för denna afhandling. Må här blott tilläggas, att
författarne till de så kallade mysterierna i allmänhet icke förtjena
all den ringaktning, de särdeles i slutet af det föregående och början
af det närvarande århundradet fått röna. Ty de ådagalägga stundom en
stor skicklighet uti att sammanställa evangelisternas berättelser i ett
organiskt sammanhang, hvilket bevises äfven af sistnämnda skådespels
anordning.[73] Mone säger om de forntyska skådespelen: "Manche
derselben haben eine tief gedachte Gruppirung der Personen und ihrer
Geschihten, und fassen die innern Beziehungen des geschichtlichen
Zusammenhangs in so gedankenvoller Betrachtung auf, dass sie auch in
dieser Hinsicht ihren alten Namen Mysterien verdienen".[74]
Angående mysteriernas musikaliska beståndsdel må ännu nämnas, att
musiken, tillfölje af det som i det föregående ofta blifvit antydt, uti
dessa skådespel obestridligt spelat en vigtig rol, ehuru de författare,
som berört detta ämne, härom lemnat högst sparsamma underrättelser.
Deandeliga skådespelen voro mest melodramer, med omvexlande tal och
sång, samt hade musikaliska ouverturer. Vanligast öppnades skådespelet
med hymnen _Veni Sancte Spiritus_, hvari jemväl åskådarena instämde.
Äfven körerna, hvilka ofta förekomma, synas icke blifvit utförda utan
all konst. Chorgossarne torde väl oftast hafva sjungit dessa körer, men
äfven hela den församlade menigheten, hänförd af religiös känsla,
utbrast emellanåt i sådana samljud. "Tout à coup", yttrar sig Le Roy
(l.c. pp. 117-118), "au milieu du spectacle, où l'orgue tenait lieu