Om medeltidens skådespel - 01

OM MEDELTIDENS SKÅDESPEL
och deras fortgång till sednare tider,
med särskildt fästadt afseende vid
Finlands äldste dramatiske författare
_Jakob Pehrsson Chronander_.

Akademisk afhandling
hvilken,
med den vidtberömda Historisk-Filologiska Fakultetens
vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland tillstånd,
till offentlig granskning framställes
af
D:r Gustaf Edvard Ingelius,
Vice Bibliothekarie,
uti historisk-filologiska lärosalen
den 25 September 1861
p.v.t.f.m.



Kristendomen är lifsgrunden för menniskoslägtets högsta andeliga
utveckling. På en tid då ett allmänt sedligt förfall hade genomträngt
det verldsbeherrskande romerska riket, då den menskliga anden,
omtöcknad af mörker, förgäfves sökte en lösning af lifvets djupaste
frågor, kom "i tidens fullbordan" "ett ljus till hedningarnas
omvändelse", "vägen, sanningen och lifvet."
Ur denna lifgifvande källa begynte den moderna vetenskapen och konsten
att framvälla. Men detta skedde först småningom under seklers tysta
arbete. Allt vetande har sin historiska kontinuitet. Derföre fortlefde
ock, efter kristendomens uppträdande i verlden, den hedniska litterära
kulturen ännu länge, ehuru alltmer vissnande och vanställd. Slutligen
funno antikens engång så herrliga litterära alster sin graf under den
nedstörtande romerska verldskolossens ruiner. Blott några fragmenter af
vetandets skatter räddades från gruset af den allmänna förstörelsen.
Romarene kände sig aldrig rätt hemmastadde i konstens ideala verld.
Skönhetsbegreppet uppnådde hos dem aldrig någon högre sjelfständig
utveckling, jemförlig med den hos Grekerne, sånggudinnornas och
gracernas förklarade gunstlingar. Men behofvet af litteraturens och
konstens lifvet förädlande njutningar blef dock på längden oafvisligt.
Och Romarene voro lycklige nog att i sådana saker, dem de sjelfve icke
förmådde frambringa, finna de värdigaste föremål att efterlikna i
Hellas' ovanskliga snillefoster. Dramatiken, som klarare än något annat
afspeglar det nationela medvetandet hos folken, kan äfven derföre sägas
vara den högsta konstarten, om den ock icke alltid utvecklar sin
blomkrona skönast och herrligast då folkanden i politiskt och socialt
afseende uppnått sin höjdpunkt, utan stundom förr, stundom sednare.
Emellertid sammanföll i Grekland, den antika konstens mönsterland,
dramatikens kulmination med det politiska lifvets högsta utveckling.
Med den politiska frihetens och den sedliga kraftens förfall aftynade
det grekiska dramat. Rom ärfde det besegrade folkets kultur, men den
grekiska inspirationens skaparekraft i diktens underverld kunde hon ej
ärfva. Derföre blef äfven Roms dramatiska poesi i allmänhet
osjelfständig.
Medeltidens skådespel kunna icke rätt uppfattas utan
kännedom om och sammanhang med den hedniska theatern, sådan den
företedde sig under de första kristna seklerna, då polytheismen var
herrskande, samt ännu en längre tid derefter. Derföre torde ock en kort
framställning af denna theaters tillstånd, så vidt detta blir möjligt
ur de torftiga underrättelser, man härom äger i behåll, här försvara
sitt rum.
Efter den romerska republikens undergång, och sedan
riket erhållit ett monarkiskt statsskick, undanträngdes den
efter grekiskt mönster bildade tragedin och komedin nästan
helt och hållet af _pantomimen_. En öfvergång till dessa
dramatiska föreställningar utgjorde _mimerna_, ursprungligen
åtbördsspel med dans, hvartill längre fram fogades monolog eller
dialog. De voro ett slags till en del skrifna, till en del
improviserade farcer, föreställande scener ur det romerska folklifvet,
med nog grofkornigt skämt, gränsande till det obscena. Dessa små dramer
uppfördes af skådespelare utan masker. Qvinnorolerna spelades nästan
alltid af qvinnor. På Caesars tid synas mimerna erhållit en större
regelbundenhet samt ett mera bildadt språk än tillförene. De förekomma
ännu i det fjerde seklet.[1]
Pantomimen, hvilken sedan kejsaretiden såges blifvit införd, var
väsendtligen åtbördsspel. Med förtjusning sågos pantomimerna, dessa
lefvande statyer, hvilka med talande mimik konstnärligt kunde uttrycka
de finaste nyanser af de lidelser som uppröra ett menskligt hjerta,
samt utföra en dramatisk handling med en sanning, som gjorde det talade
ordet umbärligt. Också slösa flere författare de mest öfverdrifna
loford på pantomim-skådespelarenas talang. Så såger t.ex. Cassiodorus:
"His sunt additae orchestarum loquacissimae manus, linguosi
digiti, silentium clamosum, expositio tacita", samt "Quibusdam
gesticulationibus facit intelligi quod vix narrante lingua aut
scripturae textu possit agnosci." Och Cyprianus uttrycker sig angående
samma sak: "Cui ars sit _verba_ manibus expedire".[2] Men ehuru
pantomimen förnämligast genom sitt åtbördsspel i förening med dans vann
sin stora ryktbarhet, ingick, såsom beståndsdel i skådespelet, äfven en
text benämnd _canticum_, som afsjöngs med musikaliskt accompagnement,
hvadan uttrycket: _agere, saltare canticum_ begagnades i betydelsen af
uppföra en pantomim. Stundom, ehuru mycket sällan, utfördes
representationen utan musik och _canticum_, hvilken sistnämnda vanligen
lånades ur tragiska och episka poeter samt äfven annorstädes ifrån.[3]
Uti pantomim-balletten, som uppnådde den högsta elegans och
fullkomlighet i sitt slag, uppträdde i sednare tider äfven aktriser,
med de mest obeslöjade behag. Sådana representationer förekommo äfven i
enskilda hus vid festmåltider. Danserskor från Grekland, Syrien,
Spanien och andra länder infunno sig på sådana banketter. Ännu i fjerde
och tillochmed femte seklet synas pantomimerna, hvilka funnos till ett
otroligt stort antal, hafva åtnjutit publikens oförminskade ynnest.[4]
Men denna smak var i sedligt afseende ytterst förderflig både för Rom
och provinserna, ty öfverallt hade den passionerade förkärleken för
pantomimen inträngt. Också söka många författare i pantomim-spelen en
af de väsendtligaste orsakerna till det stora rikets gränslösa
sedeförderf.[5]
Men ehuru nu pantomimerna, hvilka genom sitt talande åtbördsspråk
lyckades göra sig begripliga för alla de talrika massor af menniskor
af olika nationalitet som strömmade till Rom, företrädesvis omhuldades,
och härjemte smaken för gladiators- och djurstrider samt kappränningar
var allmän och liflig, fortfor dock äfven komedin oafbrutet under de
tre första kristna seklerna samt förekommer ännu i det fjerde.
Tillochmed den antika äfvensom den derefter bildade tragedin, ehuru
beröfvad den fordna choren, hade under nämnda tid ännn icke utdött
Först efter förra hälften af det femte seklet synes hon spårlöst
försvinna. Till bevis för dessa sceniska föreställningars tillvaro kan
anföras, att Lactantius upphäfver sig emot sin tids komedi och tragedi
för deras osedliga innehåll, att Claudianus omnämner tragedin och
komedin, samt att Chrysostomus omtalar särskilda roler som aktörerna
spelade. Men dessutom finnas i behåll två komedier från det fjerde
seklet: _Ludus septem sapientium_ och _Querolus_. Den förra, författad
af Ausonius, är en liten pjes, bestående blott af på hvarandra följande
monologer, utan handling och upplösning.[6] Den sednare, Querolus, "det
sista stora monumentet af den antika komedin",[7] såsom Magnin säger,
enligt styckets prolog en imitation af Plauti _Aulularia_, innehåller
många kristna tankar samt afspeglar det fjerde seklets seder lifligare
än något annat arbete. "Cet ouvrage", såsom han vidare yttrar sig "est
à la fois une comédie de caractère, de moeurs et d'intrigue,
étincelante d'esprit, de verve et de poésie".[8] Dessutom återstå
fragmenter af ännu några andra skådespel.[9]
Sålunda fortforo så väl _ludi circenses_ som _ludi scenici_ ännu under
loppet af det fjerde seklet. Polytheismen var för djupt inrotad i
tänkesätt och seder för att de gamla skådespelen, för hvilka den stora
massan vurmade, skulle kunnat utan den största svårighet utplånas.
Dualismen mellan den nya verldsomskapande kristendomen och den gamla
hedniska traditionen upphörde blott långsamt med den sednares
utrotande. Detta låg i sakens natur. Också förestafvade de förste
kristne kejsarnes politik skonandet af hedniska seder och bruk så vidt
möjligt var. Äfven theatern tolererades, ehuru man ej härvid förfor
konseqvent. Först under Gratianus och Valentinianus begynte ett mera
systematiskt anfall emot den hedniska theatern. Den förra förbjöd alla
spektakel på de stora kyrkohögtiderna samt söndagarna. Ett dylikt
förbud finnes utfärdadt äfven af Theodosius. Men folkets passion för
dessa nöjen ville icke vika. Derföre finner man ock att ännu Honorius
auktoriserade de gamla skådespelen, likväl med förbud emot offer och
hednisk vidskepelse. Under honom blefvo dock gladiatorstriderna, hvilka
redan Constantinus, ehuru utan verkan, hade förbjudit, nästan utrotade.
Endast några spår häraf förefinnas ännu sednare.[10]
Att den förderfvade hedniska theatern skulle från kristligt-moralisk
synpunkt blifva ett föremål för det högsta ogillande, är sjelfklart.
Också underläto icke kyrkofäderna att med värma och kraft uppträda emot
alla arter af de antika skådespelen. Tertullianus anför i sin skrift
"de spectaculis" bland annat, att, ehuru han medger det den heliga
skrift på intet ställe uttryckligen förbjuder skådespel, den kristne
genom dopet afsvurit sig djefvulen och allt hans väsende samt derföre
borde afhålla sig från förlustelser, uti hvilka hedniskt afguderi så
väsendtligen ingick. Den kristnes hjerta borde vara den heliga andes
fridlysta tempel, aflägsnadt från lidelsernas strider. Man skulle
derföre afhålla sig från den farliga scenen, der syndiga tankar och
handlingar drefvo sitt demoniska spel. Och äfven i konstnärligt
afseende borde man ringakta representationer, hvilkas idkare voro
belagda med allmän infami.[11] Clemens Alexandrinus finner likaså i
lidelsernas väckande samt särskildt i komediernas och pantomimernas
upprörande obsceniteter ett kraftigt skäl att förklara sig
emot theatern. Cyprianus säger, att mimerna helt oförtäckt
lära äktenskapsbrott och otukt. Med kraft ifrar Lactantius
emot de sedeförderfvande skådespelen; emot komedin med dess
företrädesvis erotiska motiver, ett gift så mycket farligare, som
språkets och formens behag kastade en förförisk slöja öfver
sinligheten; emot tragedin, som befläckades af mord, blodskam och andra
gräsligheter; samt emot histrionernas och mimernas all sedlighetskänsla
på det gröfsta hånande framställningar. Derföre och emedan de gamla
skådespelen stodo i den innersta förening med den hedniskt-religiösa
kulten, borde de undflys, såsom afledande sinnet från den ende, sanne
Gudens dyrkan. Hufvudsakligen samma skäl anför Chrysostomus emot
theatern. Kristendomen hade då redan någon tid varit statsreligion, men
passionen för skådespel derigenom ingalunda aftagit. Tvertom uppträdde
kristne sjelfve såsom skådespelare. Äfven Augustinus hänrycktes i sin
ungdom af den herrskande theaterlusten, såsom orden: _rapiebant me
spectacula theatrica_ uti hans _Confessiones_ utvisa. Men sednare
ogillade han högeligen dessa nöjen såsom närande hedendomen i
menniskans hjerta. -- Dylika bevekelsegrunder som kyrkofäderne anfört
emot den antika theatern, hafva äfven andra andeliga uttalat.[12]
Öfverhufvud befinnes den gamla kristna kyrkan hafva fördömt theatern
såsom hednisk och förderfvad.[13] Tillochmed åtskilliga kyrkomöten
fattade stränga beslut emot densamma. Skådespelare fingo icke blifva
kristne förrän de hade öfvergifvit sitt yrke, och blefvo uteslutna ur
den kristna kyrkans gemenskap om de återgingo till scenen. Efter
allvarlig bot och ånger kunde de dock blifva befriade från en sådan
exkommunikation, mot vilkor att icke mer återvända till denna djupt
föraktade samhällsklass, hvars medlemmar icke blott af allmänna
opinionen utan äfven genom af högsta makten utfärdade edikter
stämplades såsom _inhonestae personae_, och ansågos såsom utan
räddning förlorade varelser.[14]
Undergräfna, såsom vi hafva sett, af staten och kyrkan, synas efterhand
mest alla skådespel upphört i det vestra romerska rikets provinser,
under loppet af det femte seklet. De med allt skäl fördömda demoniska
lustbarheterna funno icke mer någon tillflyktsort. Öfverallt ramlade
theatrarna, och tidens armod mägtade ej ur gruset återuppresa dessa
kolossala konst-monumenter, hvilka blifvit oskärade af en helgerånande
oren ande.[15] Blott i Rom och Ravenna qvarstodo theatrarna något
längre,[16] utan att den antika konstens bättre ande, som hade vikit
samtidigt med försvinnandet af Roms sedliga kraft, någonsin mer kunde
frammanas.
Det var de stora folkvandringarna som fulländade den hedniska theaterns
ruin. De vilde krigarena räckte en hjelpsam hand att utföra det
katholska presterskapets straffdomar emot densamma, helst förstörandet
af dessa hedendomens stamhåll förklarades för en Gudi behaglig gerning.
Inträdande uti en helt ny krets af idéer, uti en verld, för
hvars kultur de utan traditionens upplysande fackla voro alldeles
fremmande, öfverlemnade sig de barbariska horderna åt en blind
förstöringsdrift. Också lyckades det förträffligt att tillintetgöra
konstskapelser som nnmera saknade all lifgifvande princip. Och den
antika theaterns öde att upphöra såsom konstanstalt var härigenom
afgjordt, helst dess förstörare saknade allt begrepp om densamma såsom
sådan, och dessutom voro nästan fullkomligt obekanta med
dess prestationer. Med rätta uttrycker sig derföre Magnin:
"Le moyen âge n'a pas connu le grand théâtre antique: à peine les
barbares ont-ils entrevu la dernière ombre de ces admirables
solennités, et entendu le dernier écho de la dernière comédie grecque
ou latine".[17] Dock alldeles spårlöst försvunno likväl icke alla den
antika dramatikens elementer. Men härom länge fram.
Med medeltiden inträdde ett nytt, vigtigt tidskifte i den
menskliga andens utvecklings-process. Såsom sjelfva namnet
utmärker, var det medeltidens mission att förmedla den antika
bildningen med den moderna. Väl har detta påstående skenet emot sig. Ty
den vandalism, med hvilken man öfverhufvud förfor emot antikens
litteratur- och konstalster, synes hellre vittna om en förödelsens
styggelse än om en traditionel anknytning vid en föregående
kultur. Men den ännu i sina ruiner vördnadsbjudande grekiskt-romerska
civilisationen, förädlad och helgad genom kristendomens
verldsombildande makt, inympades icke dessmindre tyst och omedvetet hos
de talrika nya folk som nu uppträdde på den europeiska verldstheatern,
för att i brokig, ofta fantastisk, färgskiftning afspegla de gryende
nationaliteterna. Den allmänna menskliga bildningen, då högst
representerad af den antika, utvecklades sålunda på nationel grund och
botten. Väl är det uti det halfdunkel som höljer medeltidens hela
bildningsprocess mycket svårt att upptäcka alla de källsprång, ur
hvilka den antika knlturen inströmmat i det moderna medvetandet. Men
derföre är man icke berättigad att förneka den traditionela bildningens
allmänna lag. Och skulle icke kulturen så hafva fortgått, vore äfven
den såkallade "renaissancens" tidehvarf oförklarligt.
Men huru är det med denna bildningens historiska kontinuitet i
dramatiskt hänseende sedan den antika theatern, såsom här ofvan
nämndes, hade försvunnit? Besvarandet af denna fråga inleder oss i
utredningen af dramats ursprung.
Den mimiska instinkten är dramats källa. En sådan imitations-drift
förefinnes i alla tider och hos alla folkslag, äfven dem som stå på den
lägsta grad af bildning. Upplyste resande intyga, att de tillochmed hos
vildarne i det inre Afrika och på söderhafvets öar samt annorstädes
sett små dramer uppföras, stundom beledsagade af sång och dans samt
pantomim-spel. Det dramatiska sinnet synes derföre vara menniskonaturen
medfödt. Det är en plastisk drift som röjes äfven hos barn, hvilka
gerna i sina lekar efterhärma fullväxta personer eller ock återgifva
scener ur sin egen lilla verld.[18]
Men emedan all skön konst ursprungligen utgår ur religiös grund, bära
äfven de äldsta dramatiska föreställningarna prägeln af detta ursprung.
Och det är presterskapet som i samhällenas första tider, icke blott hos
antikens kulturfolk, utan öfverallt, såsom innehafvare af all
intelligens och gudomens tolkar, haft det största inflytande äfven på
dramats utbildning.[19] Hvarje folk har således halt sitt sacerdotala
drama. Och ju innerligare presterskapet beherrskat folkets tänkesätt
och inbillningskraft, desto mer uteslutande har ock dramat varit bundet
vid den religiösa kulten. Derföre synes ock Judarnes dramatik hafva
inskränkt sig till dramatiska elementer i deras gudstjenst: en
praktfull tempel- och offertjenst, tempelmusik, offerdanser och
dramatisk vexelsång. För öfrigt hafva Judarna, hvilka liksom
Muhammedanerna afsky bilderdyrkan och anse hvarje afbildning af Gud
och af menniskogestalten, emedan denna är skapad efter Guds beläte,
för syndig och hednisk, i likhet med de sednare motvilja för den
imiterande dramatiska konsten.[20] Med förbigående af andra folkslag,
i hvilkas religiösa kult man upptäckt dramatiska elementer, bör här
omnämnas, att äfven hos Grekerna, den antika bildningens högsta
representanter, dramat utgått ur samma källa. I den lyriska chorsången
i förening med dans, ur hvilken detsamma ursprungligen härflutit,
röjer sig en religiös betydelse. Denna sång var en vexelsång emellan
chorföraren och hans följeslagare, uti hvilken den förre reciterade
Dionysos' öden och choren uttryckte i dithyramber de känslor af sorg
och glädje, som härunder framkallades. Och emedan Dionysos benämnes
"befriaren" från jordlifvets tvång och vedermödor, kan man icke undgå
att i denna myth finna "det personifierade uttrycket af en hedendomens
dunkla längtan efter den som komma skulle", ehuru icke i kristendomens
rent andliga mening.[21]
I grund af detta dramats allmänna religiösa ursprung, bör det icke
förvåna att äfven en kristlig dramatik skulle uppstå. I sjelfva verket
finner man spår häraf i litterära produktioner redan från det andra
kristna seklet. Och från det fjerde århundradet äger man en tragedi,
Khristos paskon, tillskrifven Gregorius Nazianzenus. Detta dramatiska
alster, hvilket till en betydlig del är lånadt från åtskilliga af
Euripides' tragedier, söker att i klassisk form ingjuta ett kristligt
innehåll, ehuru detta tillfölje af nämnda lån måste blifva nog
grumladt. Också förtäljes sjelfva handlingen blott genom budbärare.
Chorens idé är den antika. Marias klagan öfver Frälsarens lidande, som
framstår såsom styckets egentliga medelpunkt, är icke utan drag af hög
pathos. Denna tragedi, som icke var bestämd för scenen, innehåller
embryoniskt det ämne som framdeles utgjorde kärnan af det kristna
dramat.[22]
Det är i den fornkristna _gudstjensten_, med dess återlösningsverket
betecknande symboler, man bör söka ursprunget till ett kristligt drama.
För att fästa ett vid hedendomens sinliga åskådningssätt traditionelt
bundet folk vid den nya läran, var det nödvändigt att gifva den kristna
kulten en så vidt möjligt var till ögat och fantasin talande gestalt.
En sådan framställde ock den kristna urliturgin, efter hvilken alla
följande liturgier, ehuru i förkortad form, äro bildade. Föremålet för
detta storartade symboliska drama var, såsom antyddes, en sinnebildlig
framställning af Kristi hela återlösningsverk. Derföre ingingo
häri, såsom momenter, redan skapelsen och syndafallet. Längtan efter
förlossning, profetiorna om densamma, samt deras fullbordan genom
Kristi födelse äro lifligt betecknade. Likaså Frälsarens läroembete
samt hans död såsom ett försoningsoffer för mensklighetens synder.[23]
Väl är det sannt, att dessa symboler ännu icke utgöra drama, i ordets
egentliga betydelse. Men _vexelsångerna_ emellan presterskapet, cboren
och församlingen -- de så kallade antiphonierna och responsorierna --
samt _vexeltalen_ emellan biskopen, presbytererne och diakonerne,
innehålla redan, jemte förenämnda symboler, dramatiska elementer,[24]
som erhöllo en högre utbildning i sednare hälften af sjette seklet,
genom Gregorius den Store, uti nattvardsmessan.[25]
Ur dessa elementer på kristligt-religiös grund och botten uppstod
medeltidens drama under sjelfva tempelhvalfvet.[26] Man åtnöjde sig
icke på längden med en blott symbolisk liturgi, så imponerande den än
var. Icke heller var det tillräckligt att man i religionens tjenst
dessutom hade införlifvat poesin, musiken, målarekonsten och
skulpturen, för att gifva ett rikare, mångsidigare uttryck åt de
kristna idéerna. Den lifliga och naturfriska fantasin fordrade en ännu
större Åskådlighet. Och detta föranledde formliga dramatiska
framställningar, förnämligast af Kristi lefverneshistoria,
föranstaltade af presterskapet, sedan det icke mer kunde stäfja
massornas oemotståndliga skådelystnad. Det var sjelffallet att sådana
skådespel, som utgingo ur kyrkans eget sköte, äfven skulle ställas
under dess presters omedelbara tillsyn och ledning. Dramats heliga
föremål hade i annat fall så lätt kunnat oskäras. Också uppträdde, så
vidt kändt är, endast personer tillhörande det andliga ståndet länge
uteslutande på den nya scenen. Men var ens sådane skådespelares
uppträdande berättigadt? kunde man härvid fråga. Hvarföre icke?
Kristendomen innehåller intet emot skön konst fiendtligt. Hon qväfver
och dödar icke det sinliga, utan genomtränger detsamma renande,
helgande, förklarande. Hon är en förmedling af det sinligt sköna och
det andligt sanna. Och detta begrepp är verkliggjordt såsom ideal i
Guds menniskovordne son, hos hvilken "gudomens fullhet bodde
lekamligen." Ur denna sublima dogm har, liksom hela den moderna sköna
konsten, äfven den moderna theatern härflutit och har i densamma sitt
berättigande.[27]
Tiden, när de första skådespelen uppfördes i kyrkorna, kan väl aldrig,
i anseende till det ogenomträngliga dunkel, uti hvilket den äldre
medeltiden är insvept, noga utredas. Också är det omöjligt att till
punkt och pricka utpeka på verldsuret den stund då en bildningsart,
vare sig hvilken som helst, först uppträder. Vetenskapen, konsten,
samhällsinstitutionerna, -- äro alla i detta hänseende oupplösliga
gåtor.
Vi hafva i det föregående antydt, att hvarje folk haft
sin hierarkiska period, då presterskapet i religionens namn
beherrskade all intelligens. Så hafva äfven de kristna folken haft sin
hierarki, och denna ganska långvarig. Ända från den tid då kristendomen
upphöjdes till statsreligion, samt isynnerhet efter det de germaniska
folkslagen hade bildat stater på det vest-romerska rikets ruiner,
fortfor denna hierarki, visserligen stundom tillochmed häftigt
bestridd, men aldrig besegrad, att äga bestånd till utgången af det
trettonde seklet, samt att äfven derefter, ehuru till sitt innersta
undergräfd, vara den makt som gaf grundtonen åt medeltidens idéer ända
till dess reformationen ohjelpligen bröt den katholska enheten och
inledde den menskliga anden uti en väsendtligen modifierad
begreppssfer. Dessa allmänna konturer äro här uppdragna, för att inom
denna ram kunna gifva en teckning af medeltidens theater.
Medeltidens andliga skådespel, utgångna, såsom vi hafva sett, ur
liturgin, hade, liksom den sistnämnda, ursprungligen till föremål en
framställning af Kristi återlösningsverk. Men emedan dramat icke kunde,
såsom den blott symboliskt betecknande liturgin, på engång återgifva
alla facerna i detsamma, inskränkte man sig till att på de
högtidsdagar, då särskilda momenter ur Frälsarens lif och
verksamhet utgjorde gudstjenstens föremål, liksom i skilda
akter, en för hvarje helgedag, dramatisera den motsvarande
bibeltexten. Derföre återfinnas ock i dessa skådespel högtidsdagarnas
kyrkotext antingen helt och hållet eller till en del. Och för alla de
kyrkofester som särskildt behandla Jesu lefverne, ända från julen till
Kristi himmelsfärd, äger man i behåll religiösa skådespel, hvilka
utgöra medeltids-dramats hufvudcykel.[28]
Ämnet var det sublimaste, man kunnat välja för dramatisk behandling.
Härom yttrar sig en författare: "Zuerst im Advent die Vorbereitung,
gleichsam der Prolog zu dem ergreifenden Schauspiel, dann im
Weihnachtsfest die Geburt des göttlichen Helden; in dem der
unschuldigen Kinder und der Epiphanien die bedeutsamsten Momente,
welche seine Wiege umgeben und sein Jugendleben erfüllen; hierauf in
jedem der einzelnen Festtage, welche den Ostercyklus bilden, die
Gedächtnissfeier der Passion und Auferstehung in ihren wichtigsten
Umständen; im Himmelfabrtsfeste zuletzt der Schlussact des göttlichen
Lebens: hier haben wir ein Ganzes von höchst dramatischer Gestalt, und
das geistliche Schauspiel musste durch Anschliessen an diesen Typus von
selbst zu weiterer Ausbildung gelangen".[29] Men detta skådespel,
sådant det uppfördes, företer en väsendtligen episk karakter, i det
detsamma, fullkomligt obekymradt om de så kallade dramatiska enheterna,
i antik och modern mening, framställer en cykel af handlingar såsom ett
helt, och hvarje särskild handling, från början till slut omständligt
utförd, såsom en del af det hela. Uti en sådan handlingarnas
gruppering, så vidt möjligt var, i organiskt sammanhang i
öfverensstämmelse med bibelordet, hvilken måste betraktas såsom den
enda möjliga enheten i medeltidens andeliga drama, öfverensstämmer
detta med tidehvarfvets skulptur och måleri, som äfven älskar att i
grupper framställa hela den heliga historien.[30] En sådan på episoder
rik mångfald är väl, äfven i dramatiskt hänseende, icke fremmande för
den romantiska poesin öfverbufvud, men dennas sjelfständighet, att i
sig upptaga samt med fantasins rätt och frihet gestalta och utbilda
verklighetens stoff, hvaraf hon eljest är bunden,[31] saknade det
religiösa medeltidsdramat, så länge det strängt höll sig till
bibelordet. Derföre kunna icke heller de esthetiska konsttheorierna
tillämpas uppå detsamma.
De bibliska skådespelen, hvilka ursprungligen öfverallt i de katholska
länderna voro affattade på det latinska kyrkospråket och utgjorde en
del af sjelfva kulten, fortforo, till en del ännu i det trettonde
seklet, att på nämnda språk uppföras af personer tillhörande det
andeliga ståndet. Det latinska andeliga dramat uppnådde tillika med
hierarkin under loppet af det elfte, tolfte och början af det
trettonde århundradet sin höjdpunkt. Det var äfven då måleriet,
skulpturen och musiken, i kyrkans tjenst, i de vördnadsbjudande
göthiska domerna -- dessa medeltidens mästerverk -- lifiigast uttryckte
den kyrkligt-hierarkiska idékretsen.[32] Men någon högre utbildning
kunde, af skäl som redan blifvit antydda, sådana skådespel likväl icke
uppnå. Det latinska språket, som var okändt af den stora mängden, var
härtill äfven en väsendtlig orsak, ibland annat derföre, att den
nödvändiga vexelverkan emellan scenen och publiken härigenom stördes.
Dessutom gjorde de spelandes ringa antal, att ingen mera komplicerad
dramatisk handling kunde utföras.
Också innehöllo oftanämnda skådespel i början ganska ringa af det man
kunde benämna dramatiskt. De voro då kanske endast mimiska
framställningar af ritual-böckernas texter, hvarmed stundom förenades
profeterande scener ur gamla testamentet samt visioner ur Johannis
uppenbarelsebok, utförda af de spelande såsom tableaux vivants.
De liturgiska vexelsångerna, antiphonierna och responsorierna, gåfvo
härtill en slags musikalisk-dramatisk dialog, hvilken först sednare
erhöll en större utsträckning, sedan ritualtexterna, förbundna med
bibelställen, utbildats till mera sammanhängande episkt-dramatiska
berättelser uti recitativet (_cantitatio_) och den egentliga
kyrkosången (_cantus_). Genom de föredragandes gående fram och tillbaka
erhöll taflan mera lif och rörelse, hvarigenom en dramatiskt framställd
handling upprann.[33] Ur denna musikalisk-lithurgiska grund utvecklades
småningom det andeliga skådespelet.
Såsom förut blifvit nämndt, utgjorde de särskilda kyrkofesterna till
åminnelse af Frälsarens lefverneshistoria det första och förnämsta
ämnet för den kristna dramatiken. Redan i slutet af det fjerde
århundradet skall en hymn, uppstämd af presten i englarnes samt
besvarad af folket i herdarnes namn, varit nästan allmänt införd i
kyrkorna.[34] Och sedan ett halfbarbariskt folk blifvit det herrskande,
begynte presterskapet, för att tillfredsställa dess vid sinliga bilder
bundna fantasi, att, till minne af Kristi födelse, i kyrkorna under