Öfversigt af Nordiska Mytologien - 3

_öfverflödets_ gudinna, är en mö med utslaget hår och guldband om hufvudet.
Hon kallas Friggs askmö, emedan hon gömmer de askar, i hvilka Frigg har
sina gåfvor förvarade, som hon genom sin tjenarinna sänder ut öfver jorden.
_Lin_ (fn. _Hlýn_), är _hjelpsamhetens_ gudinna, satt att vaka öfver de
män, som Frigg vill hjelpa och skydda. _Gnå_ (fn. _Gná_), tankens,
_förståndets_ gudinna, sändes af Frigg i ärenden till olika verldar. Hon
har en häst Hofvarpne (fn. Hofvarpnir), som far genom luft och haf.
_Snotra_ (fn. _Snótra_), _vishetens_ och _behagets_ gudinna, är förståndig
och har vackra later. _Vår_ (fn. _Vör_), _edgångens_, _sanningens_,
vaksamhetens gudinna, hör de eder och förslag, som män och qvinnor ingå med
hvarandra, samt hämnar edsbrott, hvilka aldrig blifva dolda för henne.
_Lofn_ (fn. _Lofn_), en _kärlekens_ gudinna, är god och mild att anropa
samt har lofvat Odin och Frigg att befordra föreningen mellan de älskande,
mot hvilkas förbindelse hinder ställa sig. _Sjöfn_ (fn. _Sjöfn_), är
_ungdomskärlekens_ åsynja, som sörjer för att människornas sinne vändes
till kärlek; hon hör närmast till Fröjas krets. _Syn_ (fn. _Syn_),
motbevisningens, _rättegångens_ gudinna, bevakar dörren till gudasalen och
tillsluter den samma för dem, som ej få komma in. Derjämte är hon på ting
satt till värn för åsarnes saker.
Till denna krets synas äfven följande åsynjor höra. _Gefion_ (fn.
_Gefjun_), är den jungfruliga gudinnan, den _första kärlekens_ åsynja,
hvilken de mör tjena, som dö ogifta. Ehuru berörande Friggs väsen,
framträder hon mera sjelfständig: hon deltager i gästabudet hos Öge (§ 23),
och på Lokes förebråelser mot henne svarar Odin, att hon känner lika väl
som han alla människors öden (Märk sagan om Gefion och Gylfe!). _Eir_ (fn.
_Eir_) är _läkedomens_ gudinna. _Mänglad_ (fn. _Menglöð_) är _jorden i_
hela hennes härliga _sommarprakt_; således en uppenbarelse af Frigg.
_Fulla_, fullhet, af _fullr_, full. _Hlýn_ af _hlýja_, värma, vederqvicka,
skydda. _Gna_ af _knega_(?), förmå. _Hofvarpnir_, hofkastaren, af _varpa_,
kasta. _Snótra_; jfr _snótr_, förståndig, klok. _Vör_ af adj. _varr_,
_vör_, _vart_, försigtig, var, varsam. _Lofn_ af _lofa_, lofva. _Sjöfn_;
jfr _sjafni_, sinne, kärlek, älskare. _Syn_, syn, förnekande, afslag,
vägran.
_Gefjun_; härledningen är dunkel; jfr _gefa_, gifva. _Eir_ uttrycker
skonsamhet, lindring, af _eira_, skona. _Menglöð_, glad och glimmande af
smycken, af _men_, smycke, halsband, och _glaðr_, _glöð_, _glatt_, glad.
_Rind_ (fn. _Rindr_) är Odins tredje hustru, den af vinterkölden _stelnade
jorden_. Länge motstår hon Odins kärlek, som förgäfves bjuder henne
sommarens smycken. Slutligen blir hon moder till Vale (§ 19), den starke
krigaren, som skall hämnas Balders död.
_Rindr_ härledes af _rindi_, ett stycke ouppodladt land.
Odins förhållande till Jord, Frigg och Rind är icke endast naturmyt. Odin
är icke blott naturens, utan äfven andens gud, som förmäler sig med det
jordiska sinnet: Jord är det obildade i människoanden, Frigg det ädla
sinnet, Rind det trotsiga sinnet.
Andra Odins hustrur äro _Grid_ (fn. _Griðr_), _Gunnlöd_ (fn. _Gunnlöð_) m.
fl.
Man jämföre hos grekerne Uranos och Gaja, Zevs och Demeter. Jord är Gaja,
Frigg Demeter; hvad svarar mot Rind? De lycklige, de behöfde henne ej; de
kände ej vår långa, stränga vinter (Petersen, sid. 148).

§ 17. Tor.
Odins väsen eller åsamakten öfver hufvud utvecklar sig vidare i Odins
söner; de äro utströmningar af hans allmänna väsen.
_Tor_ (fn. _Þórr_) är son af Odin och Jord, samt den äldste och mäktigaste
af Odins söner. Han är _åskans_ samt den kroppsliga _styrkans_ och
_maktens_ gudom. Han är den visserligen fruktansvärda, men
välsignelsebringande åskans gud, de luften rensande och jorden befruktande
regnskurarnas gud. Han är förfärligt stark och fruktansvärd i sin vrede,
men tillika i hög grad godmodig. Han är en oaflåtlig beskyddare af gudar
och människor, men en fiende till jättarne. Han ljungar icke för att
förstöra, utan för att välsigna jorden. Åkerbruket, i synnerhet jordens
förberedelse dertill, är framför allt föremål för hans omvårdnad.
Vare sig Tor visar sig som yngling eller gubbe, bär han ett rödt skägg.
Hans natur är eld. Styrkans bälte, _Megingjord_ (fn. _Megingjarðr_),
omgifver hans länder; hammaren _Mjöllne_ (fn. _Mjöllnir_) svingar han i sin
hand och har _järnhandskar_ att fatta honom med; han åker på en vagn med
två _bockar_, från hvilkas tänder och hofvar gnistor utflyga, och den
rodnande skyn gifver ett återsken af hans lågande blick. Det rike,
hvaröfver han herskar, heter _Trudheim_ (fn. _Þruðheimr_), och hans sal,
_Bilskirne_ (fn. _Bilskirnir_), har 540 golf (stockverk).
_Þórr_, smdr. af _þonr_ eller _þunr_, betyder eg. dån, dön, dunder; fht.
_donar_, forneng. _þunor_, _þunder_. _Megingjarðr_, kraftbälte, af _megin_,
kraft, och _gjarðr_, bälte, gjord. _Mjöllnir_, eg. mjölnaren, som likt
blixten krossar allt till mjöl. _Þrúdheimr_, styrkans, kraftens verld, af
_þrúðr_, stark; äfven _Þrúðvangar_ pl., af _vangr_, fält. _Bilskirnir_,
glimt-klarnande, såsom blixten glimtvis uppflammande, af _bil_, glimt,
ögonblick, och _skirr_, klar, _skirna_, klarna.
Tors kostbarheter äro tre: bältet Megingjord, som fördubblar hans styrka,
när han spänner det på sig; den skaftkorte hammaren Mjöllne, hvilken alltid
återvänder i Tors hand, när han blifvit kastad mot fienden; samt
järnhandskarne, hvilka han behöfver för att fatta hammarskaftet. Tors
bockar heta _Tanngnyst_ (fn. _Tanngnjóstr_) och _Tanngrisne_ (fn.
_Tanngrisnir_); dessa draga honom i hans vagn, och derför kallas han
_Åka-Tor_ (fn. _Öku-Þórr_). Han kallas äfven _Lorride_ (fn. _Hlórriði_),
_Ving-Tor_ (fn. _Ving-Þórr_) och såsom Åsgårds och Midgårds värn _Veor_
(fn. _Véorr_). Hans tjenare äro _Tjalfve_ (fn. _Þjálfi_) och dennes syster
_Röskva_ (jfr sid. 41).
Efter Tor äro flere ställen uppkallade, såsom Torshälla, Torstuna, Torsång,
Torsåker m. fl. Till hans minne eger vårt språk vidare Torsdagen, tordön
och ordet åska, som är sammandraget af ås-ikja, ås-åka, d. ä. åsens åka,
vagn eller åkning.
_Tanngnjostr_, tandgnistraren; _Tanngrisnir_, den som skär tänderna.
_Öku-Þórr_, den åkande Tor, af _aka_, åka. _Ving-Þórr_; jfr sv. _vinge_,
fn. _vængr_; ordet antyder åskvädrets flygt. _Hlórriði_, glöd- eller
strålkastaren, af _hlóa_, låge, och _riða_ för _vriða_, vrida, kasta,
slunga. _Véorr_, invigaren, beskärmaren, försvararen, af _véa_, utvidgadt
_vigja_, viga, helga, beskärma. _Þjálfi_, den uthållige, af _þjálfa_,
tvinga till arbete. _Röskva_, af _röskr_, rask, stark.
_Tors hustru_ heter _Sif_ (fn. _Sif_), den hårfagra gudinnan, som prålar
med gyllene lockars ymnighet, likasom fältet är smyckadt af gyllene ax. Hon
kan anses för _åkerbrukets_ gudinna, som endast trifves i fred och lugn.
_Sif_ betyder frändskap, vänskap, frid, och är beslägtadt med _säflig_; jfr
got. _sibis_, fredlig, _sibja_, fht. _sibba_, frändskap, forneng. _sib_,
fred, enighet.
Loke hade en gång arglistigt afskurit Sifs hår. Tor hotade då att krossa
alla ben i hans kropp, hvadan Loke måste lofva att ersätta skadan. Han for
till dvergarne, Ivaldes söner, och dessa förfärdigade åt Sif nytt hår af
guld, hvilket växte som annat hår. Sifs hår betecknar de gula sädesaxen;
det är ett verk af dvergarne, d. v. s. sädesaxen frambringas af de i jorden
dolda krafterna.
_Tors söner._ Tor har med en annan hustru _Järnsaxa_ (fn. _Járnsaxa_) två
söner, _Mode_ (fn. _Moði_) och _Magne_ (fn. _Magni_), hvilka öfverlefva
verldens undergång och i den nya skapelsen skola föra hammaren Mjöllne.
_Ull_ (fn. _Ullr_) är Sifs son och styfson till Tor. Han är den ypperste
bågskytt och skidlöpare, har ett fagert utseende och en krigares skick,
samt är god att åkalla i envig. Hans boning heter _Ydalar_ (fn. _Ýdalir_).
Han anses för _vinterns_ gudom, motsatt Balder såsom sommargud.
_Járnsaxa_ af _járn_, järn, och _saxa_, hugga, hacka i stycken. _Móði_, den
modige, af _moðr_, mod. _Magni_, den starke, af _magn_, kraft, styrka.
_Ullr_ är (enligt Säve) det samma som got. _vulþus_, (med bortfallet _v_
och _lþ_ assimileradt till _ll_), fht. _wuldar_ och forneng. _valdor_, ära,
härlighet; gudens namn betyder således: den ärofulle, härlige. _Ýdalir_,
idegrans dalar, af _ýr_, idegran, hvilket träslag helst nytjades till
bågar.
_Tors strider._ Tor är Åsgårds och Midgårds skyddande gudomlighet, och
derför utvecklar sig ock hans väsen i en mängd strider mot gudars och
människors fiender, jättarne.
_Tor och Rungne._ Jätten _Rungne_ (fn. _Hrungnir_) hvars hufvud, hjerta och
vapen voro af sten, hade utmanat Tor till envig. Såsom medkämpe stod vid
hans sida lerjätten Mockerkalfve, och Tor åtföljdes af sin tjenare Tjalfve.
Denne sprang till Rungne och gaf honom det rådet att lägga skölden under
fötterna, emedan Tor, såsom han sade, skulle anfalla honom nerifrån. Då
kastade Rungne skölden under fötterna och fattade sin stenklubba med bägge
händerna. Derpå förnam han blixt och dunder, och såg Tor träda fram i sin
åsakraft. Tjalfve gick mot Mockerkalfve, som föll med ringa ära. Tor
kastade sin hammare mot Rungne, hvilken åter kastade sin klubba mot Tor.
Hammaren och klubban möttes i luften, hvarvid klubban sprang sönder i små
bitar, af hvilka några foro så hårdt i hufvudet på Tor, att han föll till
jorden. Hammaren åter träffade Rungne midt i hufvudet, så att hufvudskålen
krossades. Jätten föll omkull, och hans ena fot kom att ligga öfver Tors
hals. Tjalfve gick dit för att hjelpa Tor, men kunde icke. Så snart åsarne
sporde, att Tor var fallen, kommo de äfven alla för att lyfta bort foten,
men kunde ej rubba honom från stället. Då kom Magne, Tors och jättinnan
Järnsaxas son, som blott var tre nätter gammal. Han lyfte bort foten som
ett intet, och sade: »Det är stor skada, fader, att jag kom så sent; denna
jätte, tänker jag, kunde jag hafva slagit ihjäl med min näfve». Tor reste
sig då upp och helsade vänligt sin son och sade, att han nog skulle blifva
en dugtig karl, »och vill jag», tillade han, »gifva dig hästen Guldmanke,
som Rungne egde». Odin sade då, att det icke var rätt, att han gaf denne
präktige häst åt en jättinnas son, och ej åt sin fader.
Hufvudtanken i denna myt är: ljungelden slår ner i fjället och splittrar
det.
_Hrúngnir_, förmodligen af _hrúga_, rynka, lägga veck på veck, är det
nakna, skrofliga fjället med sina tinnar. _Mökkrkálfi_ af _mökkr_, dimma,
tjocka, och _kálfr_, kalf; »kalf kallas ett mindre föremål i jämförelse med
ett större».
_Tor och Geirröd._ Loke hade en gång låtit fånga sig af jätten _Geirröd_
(fn. _Geirröðr_) samt, för att rädda sitt lif, måst lofva att skaffa Tor
till hans gård, utan att denne hade med sig sin hammare, sitt bälte och
sina järnhandskar. Loke förmådde äfven Tor att företaga denna färd, samt
gjorde honom sällskap, likasom ock Tjalfve. Under vägen tog Tor in hos en
gyg, som hette Grid. Hon hade en gång vunnit Odins kärlek och blifvit moder
till Vidar (§ 19); hon var derför vänligt sinnad mot åsarne. Grid gaf Tor
underrättelse om Geirröd, att det var en hundvis och farlig jätte, och hon
lånade honom sitt starkhetsbälte, sina järnhandskar och sin staf. När Tor
derpå vadade öfver en flod, under det att Loke och Tjalfve höllo sig fast
vid hans bälte, växte vattnet så högt, att det sköljde hans skuldror. Tor
såg upp mot åmynningen och fick se i en klyfta Geirröds dotter Gjålp, som
vållade att strömmen växte. Då tog han en stor sten och kastade efter henne
och sade: »I mynning skall man å dämma.» Med det samma kom han till land
och fick tag i en rönnbuske och steg sålunda upp ur ån. Deraf har
talesättet kommit, att »rönn är Tors räddning.» Sedan Tor och hans
ledsagare framkommit till Geirröd, fingo de härberge i ett gästhus, men det
fans blott en stol, och derpå satte sig Tor. Han märkte då, att stolen
under honom lyftes upp mot taket, och stack derför Grids staf upp mot
bjälkarne och tryckte sig sjelf ned. Stolen sjönk ned igen, och då hördes
ett starkt brak och stort jämmerskri. Under stolen hade suttit Geirröds
bägge döttrar Gjålp (fn. Gjálp) och Greip (fn. Greip), och på bägge hade
Tor brutit ryggen. Derpå lät Geirröd kalla Tor in i salen till lekar. Der
brunno stora eldar, och när Tor kommit midt framför Geirröd, kastade denne
en glödande järnkil på Tor; men Tor grep kilen med järnhandskarne och
slungade honom efter Geirröd, som sprungit bakom en järnpelare för att
skydda sig. Kilen gick genom pelaren och genom Geirröd samt genom väggen
och utanför långt ned i jorden.
_Geirröðr_ af _geir_, spjut, udd, spetsigt föremål, och _hröðr_, jätte.
_Gjálp_, brus, larm (böljornas). _Greip_, klyfta, grep.
_Tor och Skryme._ På en af sina färder öster ut tog Tor, i sällskap med
Loke, natthärberge hos en bonde. Till qvällsvard slagtade Tor sina bockar
och inbjöd äfven bonden med hustru och barn att deltaga i måltiden. Han
befalde, att benen skulle kastas på bockskinnen, som lågo bredvid
eldstaden. Bondens son hade ett lårben af den ena bocken och knäckte det
med sin knif för märgens skull. Nästa morgon vigde Tor bockskinnen med sin
hammare, och bockarne stodo då åter upp, men den ene var halt. Tor vardt
mycket vred, men lugnade sig, då han såg värdfolkets skräck, samt tog i
förlikning deras barn, sonen Tjalfve och dottern Röskva, hvilka sålunda
blefvo hans tjenare och ständige ledsagare.
Tor lät sina bockar blifva qvar hos bonden, begaf sig jämte Loke, Tjalfve
och Röskva på väg till Jättehem, och satte öfver det djupa hafvet. Omsider
kommo de till en stor skog och gingo framåt, tills det mörknade. Tjalfve,
som var en rask fotgängare, bar Tors matsäck. De sågo sig om efter
natthärberge och funno ett mycket stort hus med en dörr, lika bred som hela
huset. Här slogo de sig ned. Vid midnattstid uppstod ett stort jordskalf.
Tor stod upp och kallade på sina reskamrater. De kände sig för och funno en
sidobyggnad till höger, dit de begåfvo sig. Då det dagades, gick Tor ut och
fick se jätten _Skryme_ (fn. _Skrymir_) ligga och snarka i skogen. Han
begrep då, hvarifrån larmet kommit i skogen. Huset, som de legat i, var
Skrymes handske, och sidobyggnaden tummen derpå. Skryme frågar Tor, om han
ville hafva honom till reskamrat, och han svarar ja. På Skrymes förslag
slogo de tillsammans sitt munförråd, och jätten tog matpåsen på ryggen samt
gick framför dem med stora steg hela dagen. Om qvällen uppsökte han åt dem
ett nattläger under en stor ek. Han sade till Tor: »Nu vill jag lägga mig
att sofva, och kunnen J taga matsäcken och göra eder aftonmåltid». Strax
derpå föll han i sömn och snarkade hårdt. Tor tog matsäcken och ville lösa
upp honom, men kunde icke. Då blef han vred, grep hammaren och slog Skryme
i hufvudet. Denne vaknade och frågade, om ett löfblad fallit ned på hans
hufvud samt om de fått mat och vore färdiga att lägga sig. Tor svarade, att
de nu skulle lägga sig. Vid midnattstid hör Tor att Skryme snarkar så
hårdt, att det dånar i skogen. Han går då och slår Skryme midt i hjessan
med hammaren, så att denne trängde djupt in. Jätten vaknar och frågar, om
ett ållon fallit ned på hans hufvud. Tor gick hastigt tillbaka och sade,
att han nyss vaknat samt att det vore midnatt och således tid att än längre
sofva. Något före dagningen märker Tor, att Skryme sofver tungt. Han går
till jätten och slår honom på tinningen, så att hammaren sjunker ned ända
till skaftet. Skryme reste sig då opp, strök sig om kinden och sade: »Mån
det sitter några foglar i trädet öfver mig? Jag tyckte att något föll ned i
hufvudet på mig. Hvad, är du vaken, Tor? Det är nu tid att stiga upp,
fastän J icke hafven lång väg till Utgård. Jag har hört er hviska om, att
jag ej vore liten till växten, men J skolen få se större män, om J kommen
till Utgård. Ett råd vill jag gifva er, att J der ej tagen munnen för full,
ty ingalunda lär man der tåla slammer af slika småttingar; men i annat fall
vänden hellre om, ty det anser jag vara bäst för eder. Viljen J dock draga
vidare, så gån åt öster; min väg går åt norr till de fjäll, som J sen der.»
Skryme tager så matsäcken på ryggen och går från dem in i skogen. Huru vida
åsarne önskade träffa honom igen, det är ej kunnigt.
Tor drog vidare med sina reskamrater. Vid middagstiden sågo de en borg på
en slätt, och de måste böja nacken tillbaka för att se det öfversta af
honom. Så hög var han. De gå dit. Der var en grind, och hon var stängd. Tor
sökte förgäfves öppna grinden, hvarför de kröpo mellan spjälorna och kommo
så in. De sågo nu borgen framför sig, och då dörren var öppen, gingo de in
och fingo se många män, de fleste mycket stora, sittande på två bänkar.
Derefter gingo de fram till konungen, _Utgårda-Loke_ (fn. _Útgarða-Loki_),
och helsade honom. Denne var ej snar att se på dem, men sade omsider
småleende: »Sent är att spörja tidningar långväga ifrån, eller förhåller
det sig annorlunda än jag tänker, att denne pys är Åka-Tor? Men du tör vara
större än mig synes. I hvilka idrotter ären J, du och dina kamrater,
öfvade? Här bland oss får ingen vara, som icke utmärker sig i någon konst
eller färdighet.» Loke, som gick sist, svarade: »Den konsten kan jag att
förtära min mat fortare än någon annan.» Utgårda-Loke säger då: »Idrott är
det, om du förmår det, hvilket vi strax skola pröfva.» Han framkallar från
bänken en man, som hette Loge (fn. Logi), att han skulle täfla med Loke.
Ett tråg bars in fullt med kött, och Loke satte sig vid ena ändan, Loge vid
den andra. De åto bägge det fortaste de kunde och möttes midt i tråget.
Loke hade förtärt allt köttet af benen, men Loge benen också samt tråget
dessutom. Alla tyckte då, att Loke blifvit efter i leken. Sedan vände sig
Utgårda-Loke till Tjalfve och frågade, hvad den unge mannen kunde. Denne
svarade, att han kunde springa i kapp med hvem som helst. Utgårda-Loke
ropar då på en liten pilt vid namn Huge (fn. Hugi) och befaller honom att
springa i kapp med Tjalfve. De började första loppet, och kom Huge dervid
så långt förut, att han vid rännarbanans slut vände om mot den andre. Vid
andra loppet var Tjalfve ännu ett långt pilhåll från banans slut, när Huge
vände om der. Tredje gången kom Huge till målet, innan Tjalfve hunnit
midten af banan. Då sade alla, att den leken var afgjord. Sedan sporde
Utgårda-Loke Tor, hvilken idrott han ville visa dem, då det ginge så stora
rykten om hans storverk. Tor svarade, att han ville dricka i kapp med hvem
som helst. Utgårda-Loke befalde då sin munskänk att taga fram hornet, som
hans hirdmän plägade tömma. Tor såg på hornet och fann det ingalunda vara
stort, men tämligen långt. Han var mycket törstig och drack af alla
krafter, men då han tog hornet från munnen, tycktes honom drycken ej stort
lägre än förut. Då sade Utgårda-Loke: »Det är väl drucket, men icke öfver
höfvan mycket. Nog trodde jag att Åsa-Tor skulle dricka bättre, men nästa
gång skall du tömma det.» Tor drack för andra gången med än mindre
framgång, samt slutligen för tredje gången af alla lifvets krafter, hvarvid
det något sjönk i hornet. Sedan ville han ej dricka mer. Då sade
Utgårda-Loke: »Lätt är nu att säga, att din makt icke är så stor som vi
trodde. Vill du fresta andra lekar?» Tor svarar, att han nog ville fresta
andra lekar, men att det vore underligt, om man hemma hos åsarne skulle
finna det dåligt drucket, samt frågar, hvad för en lek de ville bjuda
honom. Utgårda-Loke sade då, att det vore en ringa sak för hans små svenner
att lyfta hans katt från marken, och att han ej skulle bjuda Tor slikt,
såvida han ej funnit honom vara mindre dugtig än han trott. Derpå sprang en
stor grå katt fram på golfvet. Tor grep då katten under magen och lyfte upp
honom, men katten sköt rygg, allt efter som Tor lyfte, och högre kunde han
ej få upp katten, än att denne lyfte ena foten från marken. »Det gick som
jag tänkte», sade Utgårda-Loke; »katten är stor, men Tor liten mot en af
oss.» »Så liten J än kallen mig», svarade Tor, »så låt hvem som helst komma
och brottas med mig, ty nu är jag vred.» Utgårda-Loke genmäler: »Här är
ingen man, som ej skulle anse det för en skam att brottas med dig; kalla
derför hit gumman, min fostermor Älle» (fn. Elli). Med brottningen gick det
nu så, att ju fastare Tor tog uti, desto fastare stod den gamla käringen.
Sedan brukade hon knep, och till sist sjönk Tor ned på ena knäet. Då gick
Utgårda-Loke fram och sade, att de nu skulle upphöra och att det icke vore
värdt för Tor att uppfordra flere till brottning. Han visade Tor och hans
kamrater till säte, och de blefvo natten öfver samt åtnjöto all gästfrihet.
Följande morgon, då Tor och hans reskamrater ville gå sin väg, följde
Utgårda-Loke dem ut ur borgen och sporde vid skilsmessan, hvad Tor tyckte
om sin färd. Tor yttrade sitt missnöje deröfver, att han af deras
sammanträffande haft mycken vanära. Då sade Utgårda-Loke: »Nu skall jag
säga dig sanningen, då du kommit ut ur borgen, dit du aldrig mer skall
komma, om jag får råda, och dit du aldrig skulle hafva kommit, om jag
vetat, huru stark du är och att du lätt kunnat bringa oss i olycka. Jag har
användt synvillor mot dig. Matpåsen hade jag knutit till med segt järn, så
att du ej kunde upplösa honom. Det första af de tre hammarslagen hade varit
nog till min bane, om det träffat mig i hufvudet; men der du såg vid min
borg ett berg med tre fyrkantiga dalar, den ena djupare än den andra, der
voro spåren af din hammare. Jag sköt berget för slagen, utan att du märkte
det. På samma sätt var det med lekarne. Loke var hungrig och åt dugtigt,
men Loge var elden, som förtärde både tråg och kött. Tjalfve sprang i kapp
med Huge, som var min tanke, och med hans snabbhet kunde han ej mäta sig.
Då du drack af hornet och tyckte att det gick långsamt, skedde ett stort
under. Hornets ena ände stod i hafvet, utan att du såg det; men när du
kommer till hafvet, kan du se, i huru hög grad det är minskadt och du
åstadkommit ebb deri. Att du kunde lyfta katten med ena foten från jorden
förfärade alla, ty det var Midgårdsormen. Brottningen med Älle var också
ett stort under, ty så stark har ingen varit eller skall blifva, att ej
ålder får bugt med honom. Nu skiljas vi åt, och bäst är det för båda
parterna, att J icke oftare besöker mig; ty en annan gång skulle jag också
värja min borg med samma eller andra konster.» Då Tor hörde detta, grep han
hammaren och svängde honom i luften; men då han skulle slå till, var
Utgårda-Loke försvunnen. Han vänder sig om till borgen att förstöra den
samma, men ser endast sköna och vida slätter, ingen borg. Han vänder då
åter om och drager å stad till Trudheim (Snorra Edda).
_Skrýmir_, storskrytare, skrymtare, af _skrum_, skryt. _Hugi_, _hugr_,
tanke, håg. _Elli_ f., ålderdom.
Denna myt är liksom de bägge myterna om Tors strider med Rungne och Geirröd
af yngre ursprung. Tilldragelsen med Tjalfve har troligen utgjort en egen
myt, hvilken här är bifogad endast derför, att Tjalfve var med i Utgård.
Den halta bocken betecknar åskvädrets afstannande genom att stöta på ett
föremål, och följden deraf är starkt skyfall med storm. Skryme kallas
Utgårda-Loke, ty jättarne skulle väl också hafva sin Loke. Det hån, som Tor
får lida af Skryme, den svaghet och vanmakt, åt hvilken han, oaktadt sin
åsakraft, synes vara hemfallen genom trolleri och synvillor,
öfverensstämmer föga med anden i de gamla myterna; dock förekommer en
häntydan derpå äfven i Eddadikterna, t. ex. på de fasta säckbanden och
vistelsen i handsken i Harbarðsljóð och Oegisdrekka (jfr Petersen, sid.
255).
_Tor och Hyme._ Ledsagad af Ty far Tor till hafsjätten _Hyme_ (fn. _Hymir_;
se § 23) för att hos honom hemta en bryggkittel i och för gästabudet hos
Öge (§ 23). I Hymes sal träffar Ty sin moder, en gyllene och brunhvit
qvinna, som gifver sonen en dryck. Hon råder sina gäster att gömma sig
under kittlarne i salen, ty hennes man vore understundom barsk mot
främlingar. Sent kom Hyme hem från fiske. »Hell dig, Hyme», sade qvinnan.
»Vår son, som vi länge väntat, har kommit till våra salar, och med honom
följer jättefienden och människovännen Veor.» »Se, hur de hafva gömt sig
der bakom pelaren!» Pelaren sprang i tu för jättens blick, bjälken brast
och alla kittlarne föllo ned. En var så hårdhamrad, att han förblef hel.
Gudarne kommo fram, och spejande såg den gamle jätten på sin fiende. Hans
hug bådade honom intet godt, men han lät dock slagta tre stutar och koka
dem på en gång. Tor åt ensam två. Måltiden syntes jätten något för stark
och han utbrast: »En annan afton få vi lefva af fiskmat.» Veor svarade, att
han skulle ro ut på viken, om jätten kunde skaffa honom bete. »Det skall du
lätt finna», sade Hyme, »om du har mod dertill, bland mina oxar». Tor grep
då en kolsvart oxe vid hornen och slet af hufvudet. De rodde ut. Hyme ville
stanna vid sitt vanliga fiskställe, men Tor befalde honom att ro längre ut.
Två hvalar drog Hyme upp på en gång, men Tor drog upp Midgårdsormens hufvud
till relingen och slog med sin hammare hufvudskallen på ulfvens broder (se
§ 24). Det dånade i klipporna och tjöt i hålorna, och hela den gamla jorden
for samman, men ormen sjönk tillbaka i hafvet. Ej var jätten glad, då de
rodde tillbaka. På jättens uppmaning drog Tor skeppet med åror och allt i
land och bar jättens hvalar till gården. Derpå uppfordras Tor att ännu
aflägga några styrkeprof, men omsider erhåller han kitteln och drager så
bort med honom. Då komma månghöfdade jättar ur hålor och klyftor för att
förfölja Tor, men denne svänger sin hammare och krossar dem alla, samt
kommer lyckligt med kitteln till de i Öges sal församlade gudarne (Sæm. E.:
Oegisdrekka).
Tor hemtar kitteln hos Hyme, d. v. s. han gör det af vintern fjättrade
hafvet åter öppet och fritt. För öfrigt uttrycker myten åskvädrets strid
med det vilda, upprörda hafvet.
_Tor och Trym._ Tor låg en gång och sof. När han vaknade, var hammaren
borta, detta vapen, som i synnerhet afvärjde de onda makternas anfall och
som jättarne derför ständigt sökte få i sitt våld. Vred vardt Ving-Tor, när
han vaknade och sin hammare saknade. Han sade till Loke: »Hör hvad ingen
vet på jorden eller i himmelen: Hammaren är från guden stulen.» De gingo
till den fagra Fröjas salar, och Tor sade till henne: »Låna mig din
fjäderhamn, att jag min hammare må finna.» Fröja svarade: »Honom ger jag
dig gerna, vore han ock af guld eller silfver.» Loke tog nu fjäderhamnen
och flög, tills han kom till jättarnes verld. Tursadrottnen _Trym_ (fn.
_Þrymr_) satt på en hög, snodde guldband åt sina hundar och hyfsade manen
på sina hästar. Han sporde Loke: »Hur är det med åsar, hur är det med
alfvar, efter du kommer till jätteverlden?» Loke svarade: »Illa är det med
åsar och alfvar. Har du gömt Lorrides hammare?» Trym genmälde: »Ja jag
håller Lorrides hammare gömd åtta mil under jorden, och ingen hemtar honom
upp, om han ej till mig för Fröja som brud.» Då flög Loke på fjäderhamnens
susande vingar till åsarnes gårdar. Han mötte Tor midt i Åsgård, och denne
sporde honom: »Har din möda lönat sig? Säg dina tidningar i luften; ofta
sviker minnet den sittande och lätt brukar den liggande lögn.» Loke
svarade, att Trym, tursadrottnen, hade hammaren och att ingen skulle få
honom åter, med mindre han förde till honom Fröja som brud. De gingo då att
träffa den fagra Fröja, och Loke sade till henne: »Bind dig, Fröja, i
brudelin; vi två skola åka till jättehem.» Vred vardt då Fröja och fnyste
af harm, så att åsaborgen skalf och Brisingskedjan brast i bitar. »Jag
månde bland qvinnor», sade hon, »den mest manlystna vara, om med dig jag
fore till jättehem.» Åsar och åsynjor drogo nu till tings och rådslogo om,
huru de skulle återfå hammaren. Då råder Heimdall: »Låt oss binda Tor i
brudelin, och må han bära den stora Brisingskedjan! Låt nycklar skramla
under bältet och qvinnokläder falla kring hans knän, ädelstenar smycka hans
bröst, och hufvudet höfviskt siras.» Tor svarade: »Mig månde åsar usling
kalla, om jag läte mig binda i brudelin.» Då sade Loke, Löfös son: »Tig du,
Tor, med det talet. Snart skola jättarne bebo Åsgård, om du ej hemtar
hammaren åter.» De bundo så Tor i brudelinet och i den stora Brisingskedjan
o. s. v. Då qvad Loke: »Tillåt mig, Tor, din tärna vara! Vi två skola åka
till jättarnes verld.» Hem drefvos bockarne strax och spändes i skacklor;
bergen brusto och jorden brann i lågor, Odins son åkte till jättarnes hem.
Då sade Trym, tursadrottnen: »Stån upp, jättar, och strön halm på bänkarne,