Öfversigt af Nordiska Mytologien - 2

_Alfvarne_ framställas såsom sköna, ljusa och luftiga väsenden. De äro små,
späda och fina; i synnerhet är _älfvan_ (alfqvinnan) outsägligt skön, och
hennes röst ljuder med en späd silfverklang. Alfvarne äro mot gudar och
människor vänliga och hulda, såsom _ljusets_ och _luftens_ utvecklande
_krafter_. Från solnedgången till hanegället dansa de i månskenet på ängar
och kullar, i gröna lundar och dalar; om morgonen ser man deras spår i
daggen. Från luften skjuta de med pilar, och deraf får man älfskott
(älfbläst). Man offrade åt alfvarne (fn. _álfablót_), likasom åt åsarne,
och åsar och alfvar nämnas ofta tillsammans i motsats mot jättarne.
_Alfheim_ (fn. _Álfaheimr_) ligger åsaverlden nära, och Frö, fruktbarhetens
gud, erhöll det i tidens begynnelse såsom tandgåfva[4].
_Dvergarne_ stå visserligen åsarne fjärmare, men arbeta dock i deras
tjenst, samt hamra och smida konstiga ting till gudars och människors gagn.
De äro små och klumpiga, bo i jordens inre, i klyftor och stenar, och kunna
icke fördraga ljuset, hvarför de hafva en hjelm att skyla sig med, när de
någon gång komma fram deri. Till dvergarnes område hör _allt, som i jordens
inre_ hemlighetsfullt _verkar_ till människornas bästa: ur jordens sköt
skjuter eken fram, ur jordens sköt bryter guldådran fram; under jorden
bildas de af dvergar, och när de utbreda sig i ljusets glans, blifva de en
välsignelse för människan.
Åtskiljandet af _ljusalfvar_ (fn. _ljósálfar_) och _mörkalfvar_
(svartalfvar; fn. _ðökkálfar_, af _dökkr_, mörk) synes vara af senare
ursprung. Mörkalfvarne förekomma i den äldre Eddan endast i Hrafnagaldr
(str. 25) i förbindelse med dvergarne, som bo likasom desse nere i jorden.
Nästan inga särskilda alfvar nämnas (ingen individualisering eger rum),
emedan de sysselsätta sig med sjelfva naturtingens utveckling, och deras
verksamhet blott är en underordnad riktning af åsarnes. Såsom alfvar nämnas
blott _Völund_ (fn. _Völund_) och hans bröder. Dvergarne deremot uppträda
såsom individer, då de vid vissa tillfällen förfärdiga allahanda redskap åt
gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin höfding:
_Modsogne_ (fn. _Motsognir_, saft- eller kraftsugaren) _Durin_ (fn.
_Durinn_ af dur, slummer) och _Dvalin_ (fn. _Dvalinn_ af _dvali_, dvala,
sömn).
_Vättar_ (fn. _Vættir_) är ett gemensamt namn för flere liknande väsenden,
som förekomma i sånger och sagor, samt i folktron under olika namn. De
omtalas i synnerhet såsom beskyddare af enskilda ställen. Slutligen har man
_hafsmän_ och _näckar_ (flodgubbar). Märk folktron om dvergar, troll,
nissar, tomtar och lyktgubbar!
_Vættr_, pl. _-ar_, ting, oting; t. _vicht_, hvaraf _nicht_.

§ 10. Åsar.
_Åsar_ (fn. _æsir_, af sg. _áss_) kallas verldens _skapare_ eller _ordnare_
och _upprätthållare_. De äro _tankens_ och _lifvets andar_, som
genomströmma hela naturen och söka böja henne under den andliga viljan.
Dagligen samlas de för att rådslå om verldens öde. Dem tillägges mänsklig
gestalt och mänskligt uppträdande, men allt i högre och ädlare mått; de
höra och se skarpare samt färdas med oändlig snabbhet. Odin tillägges
allmakt; alla kallas blida, hulda, välgörande, visa, höga, heliga.
Åsagudarne uppräknas i Snorres edda i följande ordning: _Odin_ (fn.
_Óðinn_), _Tor_ (fn. _Þorr_), _Balder_ (fn. _Balður_), _Njord_ eller
_Njärd_ (fn. _Njörðr_; egentligen en af vanerne), _Frö_ eller _Frej_ (fn.
_Freyr_; också en af vanerne), _Ty_ (fn. _Tyr_), _Brage_ (fn. _Bragi_),
_Heimdall_ (fn. _Heimdallr_), _Höd_ (fn. _Höðr_), _Vidar_ (fn. _Viðarr_),
_Vale_ (fn. _Vali_), _Ull_ (fn. _Ullr_), _Forsäte_ (fn. _Forseti_), _Loke_
(fn. _Loki_, uttalas Låke).
_Asynjor_ (fn. _Ásynjur_) eller gudinnor äro: _Frigg_ (fn. _Frigg_), _Saga_
(fn. _Saga_), _Eir_ (fn. _Eir_), _Gefion_ (fn. _Gefjun_), _Fulla_ (fn.
_Fulla_), _Fröja_ (fn. _Freyja_; en vana), _Sjöfn_ (fn. _Sjöfn_), _Lofn_
(fn. _Lofn_), _Vår_ (fn. _Vörr_), _Syn_ (fn. _Syn_), _Lin_ (fn. _Hlin_),
_Snotra_ (fn. _Snótra_), _Gnå_ (fn. _Gná_), samt _Gärd_ (fn. _Gerð_; eg. en
gyg), _Skade_ (fn. _Skadi_; eg. en gyg), _Jord_ (fn. _Jörðr_), _Idun_ (fn.
_Iðunn_), _Nanna_ (fn. _Nanna_), _Noss_ (fn. _Hnoss_), _Rind_ (fn.
_Rindr_), _Sigyn_ (fn. _Sigyn_), _Rån_ (fn. _Rán_; eg. en gyg) m. fl.
_Áss_ (i st. f. _ans_), pl. _æsir_, måhända af _áss_, pl. _-ar_, bjälke, ås
(takås), och betyder _æsir_ då: pelarne, de verldsordningen upprätthållande
stolparne, de sammanhållande verldsbjälkarne (Säve); ordet har intet
sammanhang med Asia. _Ásynja_, fem. af _áss_. Om de särskilda gudanamnens
betydelse se § 15 och följande.
_Gemensamma benämningar_ för gudarne äro vidare: _megin_, makterna,
krafterna; _regin_, de styrande (regentes); _höpt_, de häftande,
sammanhållande; _bönd_, band, de verlden förbindande makterna; _tívar_
(lat. _divi_), _díar_, _goð_, gudar. Hvad här tillägges åsarne gäller äfven
till en del vanerne (se § 11).
_Gudaverlden._ Så snart sjelfmedvetandet vaknar hos människan, träder
naturen fram såsom en motsats mot henne, och hon känner sig såsom en makt
gent emot naturen. Denna sjelfmedvetandets makt, idealiskt uppfattad och
satt utom människan, är gudaverlden, åsarne. Denna andens makt söker
genomtränga naturen och böja henne under sin vilja; åsarne frambringa icke
det ursprungliga, men de ordna och upprätthålla det. Deras förhållande till
naturen är en motsats, som går ut på förening. Med vanerna (§ 11) kommer
denna förening till stånd och dermed uppnår åsalifvet sin högsta
utveckling. Striden med jättarne slutas visserligen icke, men Tor
förblifver alltid segrande, och till och med några vänskapliga förhållanden
uppstå. Men inom gudaverlden sjelf uppstår en splittring: Loke skiljer sig
från Odin och ställer sig sjelfständig mot åsarne. Dermed är det onda
uppkommet, hvilket småningom genomtränger hela verlden och slutligen, då de
förut segerrikt bekämpade makterna resa sig med ny kraft, medför hennes
undergång (jfr H. Lüning, sid. 47).
_Åsagudarnes antal._ Ofta framhålles åsarnes tolftal, men det framträder
dock ej tydligt. På Idavallen uppföra åsarne åt sig tolf säten och dessutom
ett högsäte åt allfader. »Det är 12 gudomliga åsar», men vid uppräknandet
(i Snorres Edda) blifva de 14, Loke inberäknad, hvarvid dock Härmod (se §
19) och Höne fattas. För att få fram tolftalet måste man frånskilja Njord
och Frö, som äro vaner, Höne, hvilken såsom gisslan kom till vanerne, samt
Loke i följd af hans affall. Följaktligen äro de tolf åsarne: _Odin_,
_Tor_, _Balder_, _Härmod_, _Ty_, _Brage_, _Heimdall_, _Höd_, _Vidar_,
_Vale_, _Ull_, _Forsäte_.

§ 11. Vaner.
_Vaner_ (fn. _Vanir_) kallas det lugna, böljande hafvets, det allt
organiskt lif genomträngande _vattnets gudomligheter_. De beteckna vattnets
alstrande krafter, men likasom vattnet (hafvet) i sig upptager hela naturen
och återspeglar henne, likaså är hos vanerne kunskapen om det förflutna och
det tillkommande. De äro derför befrämjare af vetande och kultur, af
välstånd och ordnadt samhälle. Då åsarne äro den fasta tankens gudar, äro
vanerne den rörliga känslans gudar. Åsar och vaner bekrigade i början
hvarandra, men slöto sedan fred och genom deras förbindelse uppnår
gudalifvet sin högsta utveckling.
När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvarandra gisslan. Vanerne
gåfvo åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja (se § 22), hvilka sålunda
upptogos bland åsarne, och dessa gåfvo åt vanerna Höne (§ 7), med hvilka de
sände Mime, och för honom fingo de sjelfva Kvåse (se § 21).
_Vanir_ pl. af samma rot som _vinr_, vän.
Från vattnet utgår jordens fruktbarhet, och vattnet eller det flytande
elementet i allmänhet är ett oundgängligt vilkor för allt organiskt lif.
Vid haf och floder utvecklar sig lifvet mäktigare och betydelsefullare, och
fisket, det äldsta näringssättet, är fäst dervid. Först sedan åsarne
förbinda sig med vanerna, vattnets gudomligheter, utvecklar sig
gudaverksamheten i sin fulla glans och utgjuter sitt ymnighetshorn öfver
jorden. Jfr öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder (se § 23).

§ 12. Nornor.
_Nornor_ (fn. _Nornir_) kallas _ödets_, den nödvändiga utvecklingens
_gudinnor_. De heta _Urd_ (fn. _Urðr_), _Vardande_ (fn. _Verðandi_), och
_Skuld_ (fn. _Skuld_), forntid, nutid och framtid. De sitta vid Urds brunn
och uppfriska verldsträdet med källans vatten och jordämne (se § 14). Deras
värf är således att _hålla verlden vid makt_, och från dem utgår den
skapelsens föryngring och förnyelse, som allt lifs utveckling förutsätter.
Icke blott det materiella, utan äfven det andliga lifvets utveckling beror
af dem, och de råda också för den enskilda människans öde. De bestämma
lifvets gång, utspänna sin väf (lifvets väf) öfver hela verlden från solens
uppgång till hennes nedgång, från lifvets morgonrodnad till dess afton.
Hvad de bestämma är en nödvändighet, mot hvilken gudarne sjelfva ingenting
förmå.
_Norn_, pl. _Nornir_; jfr _njörva_, sätta samman, hopfästa, väfva. _Urðr_
af _verða_, varda, impf. _varð_, pl. _vurðum_ l. _urðum_, p. p. _vurðinn_,
betyder således »den vordna», forntiden. _Verðandi_ (icke _Verandi_) af
_verða_, betyder »den vardande», nutiden, ty nutiden endast varder; den är
icke, emedan när den är, är den redan förbi. _Skuld_ af _skulu_, skola,
betyder »den som skall varda».
Föreställningen om nornorna har utgått från tron på ett förutbestämdt,
oföränderligt öde. Denna tro, som ännu är allmän hos vår allmoge, möta vi
öfverallt i våra gamla skrifter. Häri ligger en förnimmelse af det nära
sammanhang, som eger rum i hela naturen, och den nära föreningen mellan den
kroppsliga och den andliga; intet väsen eger bestånd för sig allena, ingen
händelse föranledes blott af någon enskild. Föreställningen om en
oundviklig, kall och sträng nödvändighet, öfver hvilken sjelfva gudarne
intet förmå, har sin grund i den för hedendomen oupplösta motsägelsen
mellan naturnödvändigheten och den fria viljan. Derpå beror förhållandet
mellan nornor och åsar. Nornorna utgå från jätteverlden, från den råa
naturen, och i den samma ligger en nödvändighet, en ogenomskådlig
utveckling, som viljan alltjämt söker komma på spåren och beherska. Åsarne
äro medvetandet, som lika nödvändigt vill göra sig gällande, men motståndet
ligger i naturen. Odin söker öfverallt blifva herre öfver den samma; han
talar med Mime, med visa jättar, med valan i underjorden, men framför allt
gäller det att utforska nornornas vilja, att lära känna naturkrafternas
beskaffenhet. Det är således två olika verkande makter, som dragas till
hvarandra, och blott i deras förening födes det något; nornorna komma till
åsarne (se § 7), först då begynna de skapa (Petersen, sid. 113).
Jfr grekernas Moirai. De grekiska nornorna spinna, våra utspänna sin väf
från öster till vester. I senare sagor blifva nornorna ofta förvexlade med
valkyriorna (§ 20).
_Fylgjor_ (fn. _Fylgjur_) och _Hamingjor_ (fn. _Hamingjur_) äro med
nornorna närbeslägtade väsenden. De äro fästade vid personer, antingen en
hel slägt eller enskilda personer, då nornorna deremot äro hela verldens
öde. Det är skilnad mellan öde, fatum, som betecknar hela verldsordningens
sammanhang, och lycka, fortuna, som utdelas af de mindre nornorna. Dessa
äro antingen milda eller vreda, beskydda eller förderfva. De uppenbara sig
derför i olika gestalter: närmast såsom qvinnor (äfven för män), men ofta
visa de sig såsom djur. _Diser_ (fn. _Dísir_) äro liknande väsen, qvinliga
dämoner, som, goda eller onda, inverka på de enskildes öde, men, såsom det
synes, icke äro fästade vid bestämda personer.
_Fylgja_, pl. _-ur_, af _fylgia_, följa, betyder »den åtföljande»,
skyddsande, genius. _Hamingja_ af _hamr_, gestalt, hamn, betyder »den
skiftande», föränderliga, lyckan. _Dis_, pl. _-ir_, brukas såsom namn både
för gudinnor och halft gudomliga qvinnor.
Jfr Valorna, valkyriorna, gudarnes hamnskifte!

§ 13. De nio verldarna och språken.
_De nio verldarna._ Likasom andra folkslag i forntiden förestälde sig också
våra förfäder, att jorden vore kretsrund och flat och att himmelen såsom
ett fast hvalf hvilade deröfver. Himmel och jord omtalas i de gamla
skrifterna såsom indelade i nio verldar: öfver och utom jorden: _Muspell_
(öfverhimlen), _Åsgård_ (himlen), _Ljusalfheim_ (jordens yta); på jorden:
_Vanaheim_ (vattnet), _Midgård_ (den af människorna bebodda jorden),
_Utgård_ (jordens yttersta omkrets, jättarnes verld); under jorden:
_Svartalfheim_ (närmast under jordytan), _Hälheim_ (djupt ner i jorden, de
dödas verld), _Nifelheim_ (dimmans obebodda verld, der också de fördömda
sägas bo).
Mellan gudars och människors verld finnes en å, _Ifving_ (fn. _Ifing_), som
öppen skall rinna under tidernas lopp och aldrig fryser till.
_Ifing_ af _if_ eller _ifi_, tvifvel.
Här talas blott om denna tidens verldar, hvarför det är ett uppenbart fel
att dit räkna Gimle (se § 26). Såsom det synes, tänkte man sig Häls rike
såsom en särskild afdelning af Nifelheim. I fysisk bemärkelse är Ifving
luften, som sväfvar fram och tillbaka och aldrig fryser till; i andlig
bemärkelse (ss. hos Grundtvig) betecknas dermed, att den stora striden
mellan gudomsgnistan i oss och det djuriska elementet icke kan biläggas.
_Språken._ En sång i Eddan, som heter Allvismál, lär oss att känna de
särskilda väsendenas språk. De ord, som höra till gudars och människors
tungomål, äro ofta urgamla, men återfinnas i verkliga språk (tyska och
nordiska), medan de andra väsendenas vanligen äro simplare ord eller
omskrifningar och figurliga talesätt. Så t. ex. heter jorden hos människor:
_jörðr_, jord; hos åsar: _fold_, land; bland vaner: _vegar_, vägar; bland
jättar: _igroenn_, alltid grön; bland alfvar: _groandi_, groende; bland
dvergar: _aurr_, ler.
Jfr Homeros, som äfven gör skilnad på gudars och människors språk samt
anför ord af båda.

§ 14. Yggdrasil.
Verlden föreställes också under bilden af ett träd. Askträdet _Yggdrasil_
(fn. _Yggdrasill_) är bilden af verlden såsom ett helt, såsom en enda stor
organism. Det beskrifves sålunda. Det är det största och bästa träd; dess
grenar utbreda sig öfver hela verlden och nå upp öfver himmelen. Det har
tre rötter, som sträcka sig öfver måttan vida. Den ena roten är hos åsarne,
den andra hos rimtursarne, den tredje i Nifelheim. Till hvarje rot hör en
källa. _Hvärgälme_ (se § 1) är under den sista, och der gnager ormen
_Nidhugg_ (fn. _Nidhöggr_) roten nedantill. Under rimtursarnes rot är
_Mimes brunn_ (fn. _Mimis brunnr_); i honom äro klokskap och mannavett
dolda. _Mime_ (fn. _Mimir_), som eger den samma, är full af visdom, ty han
dricker hvar dag af källan. Dit kom Odin och bad om en dryck ur källan, men
fick honom icke, förrän han satt sitt ena öga i pant. Askens tredje rot når
upp till himmelen, och under denna är den heliga brunn, som kallas _Urds
brunn_ (fn. _Urðarbrunnr_). Der hafva gudarne sitt domställe. Hvarje dag
rida åsarne dit öfver Bäfrast eller åsabron, undantagandes Tor, som går
till fots och vadar öfver flere floder. Der står en fager sal under asken
vid brunnen, och från den samma komma tre mör, som kallas _Nornor_ (se §
12). Dessa nornor hemta hvar dag vatten ur brunnen, hvilket de ösa öfver
asken, att hennes grenar ej må vissna. Detta vatten är så heligt, att alla
ting, som komma deri, blifva hvitare än ägghinnan. Daggen, som faller från
trädet på jorden, kallas honungsfall, och deraf näras bina. Tvänne foglar
födas i Urds brunn; de heta svanor, och från dem härstammar detta
fogelslägte. Det sitter en örn i askens grenar, som är kunnig om mycket,
och mellan hans ögon sitter höken _Väderfalne_ (fn. _Veðrfölnir_). En
ekorre, _Ratatosk_ (fn. _Ratatöskr_), springer beständigt upp och ned i
asken, samt bringar afundsord mellan örnen och Nidhugg. Dessutom äro der
fyra hjortar, som löpa omkring i askens grenar och bita löf; men i
Hvärgälme hos Nidhugg äro så många ormar, att ingen tunga kan säga det.
_Yggdrasill_ härledes af Odins binamn _Yggr_, grubblaren, och _drasill_,
_drösull_, bärare, häst: trädet kallas Odins häst eller bärare, emedan Odin
hängde derpå i nio nätter, innan han uppfann runorna. _Niðhöggr_ af _nið_,
mörker, eller _nið_, försmädelse, hat, och _höggva_, hugga. _Mimir_; se §
23. _Veðrfölnir_ af _veðr_, väder; men om slutet kan hänföras till _fölna_,
blekna, är ovisst. _Ratatöskr_ af _rata_, gå, färdas omkring; härledningen
af _töskr_ är oviss.
Yggdrasils-myten framställer den fornnordiska folktrons föreställning om
verlden såsom ett sammanhängande organiskt helt under en den mest
storartade och allt omfattande bild, hvilken söker sin like inom alla
mytologier. Verldsträdet är »en symbol, som förenar den omedelbara
mytologiens grundfaktorer så att säga i ett poetiskt system» (Hammerich).
Måhända har myten utgått från det gamla offerträdet med dess källa, hvaraf
tingsträdet ännu är en qvarlefva.


II.
Gudalifvet.

§ 15. Odin.
Åsarne stå i den innerligaste gemenskap med hvarandra, de hafva ett
gemensamt ursprung, och det är _Allfader_ (fn. _Alfaðir_), som från
begynnelsen varit till, men såsom en kraft, hvilken ännu icke yttrat sig.
Den sig förverkligande Allfader blir _Odin_ (fn. _Óðinn_), från hvilken
alla andra åsar utgå.
_Odins väsen och namn._ Odin är _solens och himmelens gud_, det allt
genomträngande väsendet: »som en andeflägt genomströmmar han lifvet och
herskar deri». Han är _gudars_ och _människors fader_. Han skapar icke
tingens begynnelse, men han ordnar och upprätthåller allt; lifvet utgår
ifrån honom och i denna mening kallas han skapare (fn. _gautr_). Alla
andliga väsenden mottaga från honom sin lifsande. Med Vile och Vi skapar
han himmel och jord, med Höne och Lodur människan, och sjelf gifver han
henne ande. Från honom komma alla andeliga gåfvor: skaldskap och
inspiration och all kunskap (runor); men han är också krigets upphof. Han
är den äldste af alla gudar, och huru mäktiga de öfriga gudarne än äro,
tjena honom dock alla som barn sin fader. Hans väsen är olikt de andras
deri, att han icke är bunden vid någon enskild verksamhet, utan omfattar
alla på en gång, ej är inskränkt till någon tid, utan är tidens konung och
herre. Derigenom är han Allfader. Åsarnes rika, sköna krans i Valhall är ej
annat än en återspegling af Allfaders rika, mångsidiga natur. Han är denna
tidens, denna verldens gud och i henne är han allsmäktig. Mångfaldiga äro
de gåfvor, hvilka Odin förlänar: synkraft, skaldskap, vältalighet, klokhet,
mod, seger, förlig vind, rykte, rikedom, vapen, smycken o. s. v.
Den stora mångfalden i Odins väsende betecknas genom ett stort antal namn.
Dessa kunna hänföras till följande klasser, hvilka kunna afse a) hans
gudomlighet i egenskap af ordnare och herskare: _Allfader_, _Ygg_ (fn.
_Yggr_), _Göt_ (fn. _Gautr_, _Aldagautr_) m. fl.; b) hans makt i naturen:
_Svinn_ (fn. _Svinnr_, _Fjölsvinnr_), _Gångläre_ (fn. _Gángleri_),
_Gagnråd_ (fn. _Gagnráðr_), _Vägtam_ (fn. _Vegtamr_), _Vidre_ (fn.
_Vidrir_) m. fl.; c) hans kroppsliga form: _Grane_ (fn. _Grani_), _Brune_
(fn. _Bruni_), _Sidskägg_ (fn. _Sidskäggr_), _Grimme_ (fn. _Grimnir_),
_Bålögd_ (fn. _Báleygr_) m. fl.; d) hans höghet i egenskap af poesiens,
stridens och segerns gud: _Fimbulty_ (fn. _Fimbultyr_), _Ropt_ (fn.
_Hroptr_), _Valfader_ (fn. _Valföðr_), _Härfader_ (fn. _Herjaföðr_),
_Segerfader_ (fn. _Sigrföðr_) m. fl.
_Óðinn_ härledes af verbet _vaða_, impf. _óð_, vada (jfr lat. _vadere_),
framgå med kraft, oemotståndligt; slutligen: frambryta ursinnigt, med
raseri, hvaraf adj. _óðr_, got. _vods_, rasande. _Alfaðir_, alltets skapare
och fader. _Yggr_, grubblaren, af _ugga_, tvifla, frukta. _Gautr_ af
_gjóta_, impf. _gaut_, gjuta; således blifver _gautr_ = den som göt, utgöt,
skapade. Andra låta _gautr_ betyda »den talande» af _gauta_, tala[5].
_Aldagautr_ af _öld_, hvars pluralis _aldir_ betyder både människor och
tider, och således är betydelsen af _aldagautr_, _aldafaðir_, människornas
och tidernas skapare och fader. _Svinnr_ (också _Sviðr_), klok, förståndig;
_Fjölsvinnr_ af pref. _fjöl_, mycket (ty. _viel_), _Gángleri_, vandraren,
af _ganga_, gå. _Vegtamr_, van vid vägen, af _vegr_, väg, och _tamr_, van,
tam. _Gagnráðr_, den gode rådgifvaren, af _gagn_, nytta, gagn, och _ráða_,
råda; eller den mycket rådige, kloke, af prefixet _gagn-_, genom,
mycket[6]. _Viðrir_, väderherskaren; jfr _viðra_, vädra. _Grani_, den
skäggige, af _grön_, gen. _granar_, läpp, skägg kring munnen. _Siðskeggr_,
som har långt skägg, af _siðr_, långt nedhängande, sid, och _skegg_, skägg.
_Brúni_, som har stora ögonbryn, af _brún_, ögonbryn. _Grimnir_, som har
hölje eller mask, af _grima_, mask. _Báleygr_, som har brinnande ögon, af
_bála_, bränna på bål, och adj. _eygr_, försedd med ögon, af _auga_, öga.
_Fimbultyr_, runogud; jfr anglosax. _fymble_, hemlig kunskap. _Hroptr_
betecknar Odin såsom krigets gud; jfr _hrópa_ (ursprungligen?) ropa, håna,
baktala. _Valföðr_ kallas Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne, af
_valr_, val, urval (af de fallne), och _faðir_, i sammansättning vanligen
_föðr_, fader. _Herjaföðr_, hjeltefader, af _herr_, gen. _herjar_,
hjelteskara, här. _Sigrföðr_, af _sigr_, seger.
_Odins utseende och attribut._ Odin föreställes såsom en gammal, högväxt
man, enögd, med djupsinnigt, grubblande anlete och långt skägg samt en
bred, sid hatt; i strid eller vid ridt med guldhjelm och en blå mantel samt
spjutet _Gungne_ (fn. _Gungnir_) i handen. Han bär en guldring, _Dröpne_
(fn. _Draupnir_), på armen; två korpar, _Hugin_ (fn. _Huginn_) och _Munin_
(fn. _Muninn_), sitta på hans skuldror; två ulfvar, _Gäre_ (fn. _Geri_) och
_Fräke_ (fn. _Freki_), ligga vid hans fötter, och karlavagnen rullar öfver
hans hufvud. Han sitter på en hög stol och ser ut öfver all verlden, eller
far han fram i stormen på sin häst _Sleipne_ (fn. _Sleipnir_).
_Gungnir_; jfr sv. _gunga_. _Draupnir_, drypringen, af _driúpa_, drypa,
droppa. _Huginn_, tanken, af _hugi_, _hugr_, håg, tanke. _Muninn_, minnet,
af _muna_, erinra sig. _Geri_, den glupske, af _gerr_, glupsk. _Freki_, den
lystne, af _frekr_, lysten. _Sleipnir_, den glidande.
Spjutet Gungne, hvilket Odin fick af konsterfarne dvergar, Ivaldes söner,
träffar alltid och vänder af sig sjelft tillbaka i hans hand. Det är
symbolen af makt och herravälde. -- Ringen Dröpne är fruktbarhetens symbol.
Då dvergen Brock gaf ringen åt Odin, sade han, att hvar nionde natt skulle
åtta lika stora ringar drypa af honom. -- Odins korpar, som sitta på hans
skuldror, hviska honom i örat alla tidningar de höra och se. Han sänder dem
ut, när det dagas, att flyga kring hela verlden. -- Odins ulfvar få all
föda, som står på hans bord, ty sjelf lefver han af vin allena. -- Odins
häst Sleipne är den yppersta och hurtigaste häst, som på sina åtta ben går
lika bra i land, på vatten och i luft. Utom denna hade han äfven
stridshästen Blodighof.
_Odins vandringar._ Det, som uttryckes genom Odins korpar, häst o. s. v.,
uttryckes på ett annat sätt genom Odins vandringar. Rastlös genomvandrar
Odin verlden, han genomtränger naturen för att öfver allt väcka andligt
lif, för att pröfva människans sinne och för att utforska kunskap om
tingens väsen, ursprung och ände.
Såsom _Gagnråd_ (se sid. 29) uppsöker Odin jätten _Vaftrudne_ (fn.
_Vafþruðnir_) för att utforska dennes vishet och mäta sig med honom. De
förelägga hvarandra ömsesidigt frågor öfver verldens ursprung och ände, och
den, som icke kan besvara den andras frågor, skall hafva förverkat sitt
hufvud. Odin öfvervinner jätten, som på den sista frågan igenkänner honom
samt betages af vördnad och skräck. Nu är jättens undergång gifven, när han
vågat sig i strid med Odin (Sæm. E.: Vafþruðnismál); d. v. s. det
materiella går under, när det beröres af anden; det kan ej längre bestå i
sin grofva natur.
Såsom _Grimne_ (sid. 29) kommer Odin till sin ovärdige fosterson _Geirröd_
(fn. _Geirrödr_), och af denne satt mellan två eldar förkunnar han
åsaverldens härlighet, ömkar sig öfver sin fallne fosterson och förkunnar
honom döden, i det han gifver sig tillkänna (Sæm. E.: Grimnismál). Här
granskar och pröfvar Odin människosinnet.
Såsom _Vägtam_ stiger Odin ned i underverlden och väcker valan för att
utforska sin son Balders öde (Sæm. E.: Vegtamskvida).
Framför allt är det _Mime_, af hvilken Odin söker utforska tingens
förborgade väsen. För en dryck ur Mimes brunn, hafvets yttersta källa,
sätter han sitt ena öga i pant, och derför är han enögd; ur Mimes mun
mottager han hugrunor; vid de hotande förebuden till verldens undergång,
när Mimes söner begynna leka (verldshafvet reser sina stora böljor), då
talar Odin med Mimes hufvud, lyssnar till de brusande vågornas stämma för
att erfara, hvad de gömma i sitt sköte. Hvad som föregår i himmel och på
jord, det ligger klart för Odins flammande solöga, men det är icke nog för
honom; hafvet är alltings början och ursprung, och i dess urkälla, i de
förborgade djupen söker Odin med det andra ögat intränga; anden sänker sig
ned i erinringens djup (Lüning, sid. 52). Odins öga är solen; det pantsatta
ögat är den nedgångna, underjordiska, nattliga solen (Geijer).
_Odins högsäte._ Icke blott under sina vandringar utforskar Odin
verldsalltets alla höjder och djup, utan han har äfven sitt högsäte
_Lidskälf_ (fn. _Hliðskiálf_), från hvilket han hvarje morgon öfverskådar
verlden, utsänder sina korpar, samt hör och ser allt, som sker. Detta
högsäte är i _Valaskälf_ (fn. _Valaskiálf_), den första boning, som gudarne
bygde åt Odin och med silfver täckte. En annan Odins boning är _Gladsheim_
(se § 7); der är _Valhall_ (se § 20), hvarest Odin mottager de fallna
hjeltarne.
_Hliðskiálf_, till härledningen omtvistadt, synes betyda ett vakttorn, från
hvilket man fritt kan skåda omkring åt alla sidor, samt är icke att
förblanda med det vanliga högsätet (fn. _hásæti_) i dryckessalen.
Att Odins dyrkan fordom var allmän i vårt land, dertill kan man sluta af de
många ställen, som blifvit uppkallade efter honom. Dylika namn äro
Odensala, Odensvi, Odensåker, m. fl. Fjerde dagen i veckan, Onsdagen eller
Odensdagen, är äfven uppkallad efter honom.

§ 16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor.
Odin, himmelens och jordens herre, hvilken åt alla sidor genomträngt sin
skapelse, står i den innerligaste gemenskap med den samma, och derigenom
utvecklar sig hela fullheten af hans väsende; d. v. s. han förmäler sig med
sin skapelse, och ur denna förmälning framgå de andra gudarne. Närmast
förmäler sig Odin med jorden, hvilken framträder på trefaldigt sätt, såsom
Jord, Frigg och Rind.
_Jord_ (fn. _Jörðr_) är Odins första gemål och betecknar den ursprungliga,
ännu _icke odlade_ och bebodda _jorden_. Hon heter äfven _Fjörgyn_ och
_Lodyn_ (fn. _Hlódyn_) samt är moder till Tor, den äldste och starkaste af
Odins söner.
_Jörðr_, got. _airþa_, fht. _erda_, jord; jfr det ofta förekommande namnet
Herta, hvilket är en oriktig bildning, utgången från Taciti Nerthus
(Petersen, sid. 149). _Fjörgyn_; jfr got. _fairguni_, berg. _Hlóðyn_ af
_hlóð_, härd, eldstad.
_Frigg_ (fn. _Frigg_) är Odins andra och förnämsta hustru, den _odlade_ och
bebodda _jorden_. Från henne stamma de gudar, som hafva bygt och bebo
Åsgård. Hon är den yppersta bland gudinnor, åsars och åsynjors drottning.
Med Odin sitter hon i Lidskälf och ser ut öfver all verlden; hon känner
derför människans öden, men säger intet derom. Hon herskar öfver hela
naturen på jorden; men i synnerhet är hon äktenskapets gudinna, och till
henne bedja qvinnor i barnsnöd, äfvensom vid ofruktsamhet. Hennes boning
heter _Fänsalar_ (fn. _Fensalir_); der satt hon och begret sin sons, den
ljuse Balders, död.
_Frigg_ är en utvidgad form af _fri_, som motsvaras af fornsax. _frí_,
qvinna, och af fn. _frí_, älskare, af got. _frijón_, älska. _Frigg_ betyder
således eg. den älskade, makan, den fruktsamma[7]. _Fensalir_ (Völuspá,
str. 37); i Schleswig betyder _fen_, _fenn_ (eng. _fence_) inhägnadt land.
Allmogen i Sverge kallar stjernbilden Orion Friggs spinnrock, och detta
hänvisar på den spinnande, husliga husfrun. Frigg och Fröja förblandas
stundom, men behöfva det ej, ty den förra är åsadrottning, den senare
vanadis. Frigg är moderskärleken, Fröja älskog.
_Friggs tjenarinnor_, som äro yttringar af hennes väsen, hvilket vi i dem
närmare lära känna, äro följande. _Fulla_ (fn. _Fulla_), fullhetens,