Nordostpassagens Historia; Eller, Vega-Expeditionens Föregångare - 2

begynte hysa grundade farhågor, för dess fullständiga undergång. Den 3
Sept. inträdde visserligen en förändring till det bättre, isen begynte
fördela sig en smula, men vidriga vindar hindrade fartyget att löpa ut,
isen hopade sig på nytt kring det samma, det undergick ytterligare skador
och blef redlöst liggande på ena sidan.
Från denna stund sväfvade Barents och hans folk icke längre i ovisshet
om det öde, som hotade dem. De lefde sig så småningom in i den
föreställningen, att de måste tillbringa vintern här, och fattade derför
det beslutet att föra i land ett gammalt segel, vapen, ammunition,
proviant och timmer, samt att, för den händelse de möjligen kunde blifva
fria, ställa i ordning och förbättra den redan på stranden befintliga
båten.
Den 7 Sept. företogo några af manskapet en utflygt längs stranden. De
upptäckte en liten flod, vid hvars mynning hafvet uppkastat en stor mängd
drifved, och sågo spår i snön, som de trodde härröra från renar och
elgar. Det ogynsamma vädret, särskildt de häftiga nordostvindarne, som
varade de två följande dagarne, var icke just egnadt att inge dem något
hopp om en slutlig befrielse; och då vintern redan var i antågande, hade
de följaktligen intet annat val än att förbereda sig på en
öfvervintring.
Det blef alltså beslutadt att bygga ett hus på land, och utan dröjsmål
grep man verket an. I främsta rummet hade man att utvälja en passande
bygnadsplats, och åtta man, väl beväpnade för att afvärja isbjörnarnes
anfall, ginge åter ut för att uppsöka och hemföra den drifved, som
påträffats redan förut. Enligt beräkning borde denna drifvedssamling vara
tillräcklig icke allenast till bygnadsmaterial, utan äfven att elda med
under den långa vintern. Vi kunna lätt tänka oss hvilken glädje detta
fynd framkallade hos hela manskapet.
I midten af Sept. togo de talrika, af holländarne städse mycket fruktade
mötena med isbjörnar sin början. Det var redan så kallt, att hafsvattnet
afsatte två tum tjock is. För vinterbostadens uppförande begyntes nu
framforslingen af drifveden från den 6,000 steg aflägsna fyndorten, och
för detta ändamål begagnades slädar, som drogos hvardera af 8 man. I
medeltal framforslades 4 slädar drifved om dagen.
Under senare hälften af Sept. blef hafvet närmast omkring mer eller
mindre isfritt. Men fartyget var fortfarande omgifvet af is, och då
holländarne redan uppgifvit allt hopp om att kunna återvända detta år,
funno de sig i sitt öde och begynte den 26 Sept. förberedelserna för
uppförandet af vinterbostaden. Kölden blef redan hinderlig för deras
bygnadsarbete, och tid efter annan upprepades björnarnes besök. Trots
deras jämförelsevis stora antal var det dock för holländarne alltid en
oroväckande sak, då en björn eller flera ville göra deras bekantskap.
Hade de icke genast en brinnande lunta till hands, så måste de reda sig
med sina hillebarder och spjut, och till och med då de sköto på
björnarne, gagnade detta mestadels snarare till att skrämma bort de
närgångna bestarne än att såra eller döda någon bland dem. Kölden var den
27 Sept. så skarp, att om någon under bygnadsarbetet tog en spik i
munnen, frös denna genast så fast, att blod följde med, då den åter togs
ut.
Den 29 Sept. på eftermiddagen gick vinden öfver på ostkanten och medförde
under natten och följande dagen en så våldsam snöstorm, att det icke var
möjligt för manskapet att hemta drifved. Snöstormen tilltog den 1 Oktober
under en hård nordostvind med sådan häftighet, att man knappast kunde
andas, och man kunde då se framför sig högst två till tre
fartygslängder.
Den 12 Oktober flyttade hälften af manskapet, åtta man, in i det nybygda
huset och tillbragte der natten för första gången. Men de måste ännu
fördraga köld och rök, ty de voro icke försedda med tillräckligt varma
kläder, och icke heller hade de ännu gjort sängplatserna och eldstaden i
ordning. Nu fortsattes transporten af alla lifsmedel och andra brukbara
saker från fartyget till vinterbostaden dit återstoden af manskapet, åtta
man, inflyttade redan den 24. Under den sista slädtransporten blefvo de
åter angripna af tre isbjörnar, men de drefvo dem på flykten med sina
hillebarder. I samma mån, som solen för hvarje dag höjde sig allt mindre
öfver horisonten, blefvo nu också fjällrackorna synliga, af hvilka den
första dödades den 27 Oktober och genast stektes och åts; hennes kött
smakade som kanin, och holländarne åto sedan kött af fjällrackor med
mycken begärlighet hela vintern igenom. Af isbjörnarnes kött deremot
gjorde de alldeles ingen användning. Sedan all proviant och andra
nödvändighetsartiklar blifvit inflyttade i vinterbostaden, fullbordade
och afslutade de anordningarna i husets inre. De satte vägguret i gång,
upphängde lampan, som matades med björnfett, och hopförde så mycket
drifved, som de kunde komma öfver, hvarvid de hade att kämpa mot starka
snöfall och svåra stormar. Den 3 November syntes solen sista gången öfver
horisonten. Från denna dag tog den långa arktiska vinternatten sin
början.
Till förberedelserna för vintern hörde också att ombesörja bad, hvilket
skeppsläkaren åtog sig. Såsom badkar tjenade ett stort vinfat, i hvilket
den ene efter den andre kröp ner. Denna badtillställning, sannolikt att
döma ett ångbad, var en verklig välgerning för manskapet och bidrog helt
säkert i väsentlig mån till dess sundhet. På proviant var i allmänhet
ingen brist. Särskildt voro holländarne väl försedda med kött och fisk,
mindre deremot var mängden af bröd, som också för den skull efter den 8
November utdelades i smärre rationer. Minst hade man qvar af
dryckesvaror, det öl, som ännu fans, hade till en del blifvit
förderfvadt, svagt och utan smak, och vinet begynte snart att minskas, så
att från den 12 November utdelades deraf endast två glas dagligen per
man, men mestadels gömde de sina vinrationer för särskilda högtidliga
tillfällen och drucko i vanliga fall (smält) snövatten. Af fjällrackor,
som förekommo talrikt, sedan solen försvann, då deremot isbjörnarne icke
syntes till allt ifrån denna tid ända tills solen åter visade sig öfver
horisonten, hade de godt färskt kött, som de skattade lika högt som
vildt. De uppstälde för den skull räffällor och drefvo hela vintern en
flitig och inbringande fjällracksfångst. Fällorna vitjades dagligen,
alltid fingo de åtminstone en fjällracka om dagen, en gång till och med
fyra; de begagnade icke blott deras kött såsom föda, utan de förfärdigade
äfven pelsverk af deras skinn, såsom mössor och dylikt.
Under hela November månad var kölden icke så skarp, vädret icke så
dåligt, att holländarne dömdes att för någon längre tid hålla sig inom
hus. De kunde regelmässigt gå att vitja sina fäller, hemta drifved och
emellanåt besöka fartyget. Endast två dagar omnämnas särskildt, då de af
väderleken tvungos att hålla sig inomhus, men icke på grund af stark
köld, utan af svåra snöfall.
December månad skaffade holländarne mera bekymmer än November, kölden
tilltog, brännmaterialen visade sig otillräckliga, snöstormarne
försvårade vistandet i det fria, proviant och dryckesvaror voro
otillräckliga för en sådan öfvervintring. Den af ohyflade trästycken
hopfogade vinterhyddan var naturligtvis något luftig och kunde icke
hållas tillräckligt varm med ved allenast i den mån kölden tilltog. De
tilltäppte för den skull skorstenen och försökte elda med stenkol, som de
hemtade från fartyget; genom ett sådant förfaringssätt tilltog värmen
visserligen ganska hastigt, men koloset medförde naturligen en lifsfarlig
bedöfning af de inneboende personerna, hvilka endast genom att skyndsamt
öppna skorstenen och dörren kunde rädda sig från en eljest säker död. Men
när dessa öppnats, gick åter mycken värme förlorad. För den skull
underhöllo de stundom alldeles ingen eld, men då inträdde snart en ännu
mycket märkbarare köld, på väggarne och sofplatserna bildade sig tjock
is, vägguret stannade, och endast med möda kunde sanduret hållas i gång.
När kölden blef synnerligen skarp, begynte till och med vinet att frysa,
så att det måste tinas upp före måltiden. De sökte nu att bekämpa kölden
genom en möjligast varm beklädning och genom att särskildt värma
fötterna. De sista dagarne i månaden hade holländarne att kämpa med en ny
svårighet. Då togo snöfallen så öfverhand, att deras vinterhydda
fullständigt snöade in, och de måste formligen gräfva sig ut, alldeles
som ur en källare. Detta oaktadt förblefvo de vid godt mod och räknade på
att de med December månads utgång hade öfverlefvat största delen af
vinternatten, och att de nu efter en icke allt för långt aflägsen framtid
hade att motse solens uppgång öfver horisonten.
Såsom det gamla året hade gått till ända, så trädde det nya året 1597 in.
Det gjorde sitt inträde med häftig köld, stormar och snöfall. Under hela
fyra dygn lemnade holländarne icke sin hydda. Hvad som fans qvar af
vinförrådet gömdes nu delvis för möjligen kommande ännu sämre tider. All
den drifved, som de med så mycken möda släpat ihop, var redan uppbränd,
och de hade nu ej annat att göra än att elda med några husgerådssaker af
trä. Då inträffade den 5 Januari en förändring i väderleken: det blef
stilla och mildt, holländarne kunde åter gå ut i det fria och hemta nytt
bränsle. Emedan det var trettondedagsafton, beslöto de att festligt fira
dagen, så vidt deras tillgångar det medgåfvo. För detta ändamål uttogo de
sina hopsparade vinrationer, bakade pannkakor i olja och tillredde annat
extra bakverk af hvetemjöl. De voro alla glada och muntra, liksom vore de
hemma bland de sina och hölle der en stor fest, fjärran från denna
tröstlösa ensamhet i ett skoglöst, snöbetäckt land, hvars enda befolkning
utgjordes af dem, skilda hundratals mil från sina hem. Den 21 Januari
gjorde de den iakttagelsen, att fjällrackorna begynte uteblifva; detta
höllo de för ett tecken dertill, att björnarne snart åter skulle visa
sig, och detta blef också sedermera mycket riktigt händelsen. Så länge
björnarne voro försvunna, gjorde fjällrackorna sina besök, och kort innan
björnarne åter visade sig, försvunno fjällrackorna nästan fullkomligt.
Då holländarne den 22 Januari roade sig i det fria med bollspel, varsnade
de åter igen ett dagsljusets tilltagande, hvaraf några drogo den
slutsatsen, att solen snart skulle visa sig öfver horisonten. Och då
Gerrit de Veer och Heemskerck den 24 Januari promenerade utefter
stranden, sågo de till sin stora glädje den sedan den 3 November
försvunna solens rand ofvan horisonten. De två följande dagarne hade de
visserligen icke denna anblick, emedan dimma rådde, men de fingo en
ersättning derför den 27 derigenom, att de alla den dagen sågo solens
hela skifva ofvan horisonten.
Februari gjorde sitt inträde med storm och snöfall, hvilka hopade allt
mera snö kring hyddan, så att de den 3 Februari begynte underhålla
förbindelsen med ytterverlden genom skorstenen, emedan det föll sig långt
beqvämare än att hvarje gång skotta undan de djupa snösamlingarna utanför
dörren. Den 12 Februari fäldes en björn af nio fots längd och sju fots
höjd, som gaf dem minst 100 skålp. fett, hvilket var dem mycket välkommet
såsom brännmaterial i deras lampor; björnköttet kastade de ut åt
fjällrackorna, som ännu visade sig en och annan gång. Den nya
tillökningen af brännmaterial för lamporna medgaf dem nu någon tid
bortåt att mer, än som förr varit fallet, under vintern sysselsätta sig
med läsning och dylikt.
Mars månad stälde holländarnes tålamod på ett hårdt prof. Den
återvändande vinterkölden, som de redan trodde sig vara förbi, det
ogynsamma vädret och svårigheten att långt bort ifrån tid efter annan
hemskaffa de nödvändiga vedförråden begynte att inverka skadligt på deras
under vintern i allmänhet ganska goda helsotillstånd. Nu talas för första
gången i dagboken om »de sjuka», som lågo i sina bäddar och uppvärmdes af
de friska genom heta stenar, hvaremot de friska åter sökte hålla sig
varma genom att gå och springa i det fria. -- Den sista veckan af April
var vackert, angenämt väder, och från och med den sista i samma månad var
solen dag och natt öfver horisonten.
I Maj begyntes förberedelserna för att lemna vinterhyddan och anträda
återresan till Holland. I den fasta öfvertygelsen, att detta snart nog
skulle lyckas dem, gjorde de den 1 Maj slut på den sista återstoden
nötkött, som ännu var förträffligt bibehållet och, såsom dagboken
uttrycker sig, »endast hade det felet, att det icke räckte längre». En
hård storm från sydvest sopade den 2 Maj hafvet nästan fullkomligt rent
från is, men issamlingen vid fartyget låg fortfarande qvar, så att
manskapet begynte uppge hoppet om att någonsin kunna begagna sig af det.
För återresan satte de derför sin enda lit till de båda odäckade båtarne.
Fartygets befälhafvare Heemskerck hade visserligen till en början
förklarat, att de skulle qvarstanna i Ishamnen till slutet af Juni,
emedan han hoppades, att fartyget då skulle kunna vara fritt från den
omgifvande isen, men manskapet önskade allt efter som tiden framskred,
att man skulle lemna fartyget åt dess öde, öfverge det och begagna
båtarne ensamt för återfärden. Manskapet hade Barents på sin sida, och
denne lyckades också vinna befälhafvaren för manskapets mening. Den 14
Maj, efter två veckors agitation, lofvade befälhafvaren att gå manskapets
önskningar till mötes, i fall icke fartyget vore isfritt i slutet af Maj.
Men månaden gick till ända, utan att der visade sig någon utsigt, att
fartyget vid den tiden kunde komma loss.
Den 27 Maj begynte holländarne sätta i stånd och tackla båtarne. De hade
länge sedan fått nog af vistelsen i vinterhyddan och hade redan en vecka
i förväg gjort sina klädespersedlar och andra saker resklara, för att
icke framdeles öda någon tid derpå. Alldeles isfritt blef hafvet icke
under hela Maj månad, ty ostliga vindar förde hvarje gång mer eller
mindre drifis in mot kusten. Eljest äro icke många tilldragelser af
särskildt intresse att omtala från denna månad: man fann bland annat, att
björnarne voro mindre djerfva och närgångna än förut, man hemtade drifved
sista gången den 14 Maj, och då man en vecka senare ännu behöfde något
material att elda med, nedref man vinterhyddans utbygnad och begagnade
den som ved. Holländarne nedrefvo slutligen också en del af sjelfva
vinterhyddan för att användas vid båtarnes färdigbygnad.
I första hälften af Juni fortsattes förberedelserna för återfärden med
fördubblad ifver. Af de meteorologiska uppgifterna framgår, att nu också
den arktiska sommaren tog sin början. Den 6 Juni omnämnes det första
regnet, som kom med sydvestlig vind, marken begynte tina upp, och de
under vintern använda filtstöflarne måste utbytas mot läderstöflar.
Arbetena för afresan voro af trefaldig art, först båtarnas sluttimring,
vidare deras och lifsmedlens transport till öppet vatten öfver en
betydlig landsträcka och öfver hopskrufvad is, slutligen äfven
transporten af två sjuka, styrmannen Barents och en af matroserna, till
platsen för afresan.
Den 3 Juni, efter sex dagars arbete, blef den mindre båten segelklar, och
sex dagar derefter, den 9 Juni, den större. Medan en del af manskapet
förrättade detta arbete, förde de andra till hafvet de saker, som skulle
följa med hem. Dertill kunde ännu slädarne användas. Från den 4 Juni
fördes många slädladdningar till afgångsplatsen. Alla sakerna inpackades
i små, lätt handterliga balar, det ännu återstående vinet fyldes på små
fat, för att man i nödfall med lätthet skulle kunna lossa och lasta dessa
ting. Der funnos så många saker, att det syntes tvifvelaktigt, huruvida
allt kunde rymmas i båtarne.
Det svåraste arbetet var transporten af de båda båtarne till hafvet.
Holländarne måste för det ändamålet först med stor ansträngning och möda
genom isflaken utarbeta en jämn väg med yxor, hackor, skyfflar o. d. Men
äfven detta hårda arbete utfördes med gladt mod, när de ännu till sist
hade att afvärja angreppet af en stor, mager isbjörn. Detta arbete
fullbordades den 12 Juni. Den 14 Juni var allt i ordning för afresan. De
båda sjuka, Barents och matrosen, fördes först från vinterhyddan på
slädar till afgångsstället. Barents skref dess förinnan ett bref, i
hvilket han skildrade expeditionens öden och öfvervintringen, och som han
upphängde i rökfånget insydt i en ammunitionspåse. Dessutom nedskref
befälhafvaren Heemskerck två bref, ett för hvarje båt, i hvilka de skäl
anfördes, som gåfvo anledning till den vågade återresan i två odäckade
båtar. Härpå befalde de sitt öde i Guds händer och afseglade den 14 Juni
1597 från den plats, der de hade tillbragt nära tio månader. De togo
samma väg som de kommit, foro så vidt möjligt i närheten eller i sigte af
land, kringseglade Novaja Semljas nordända och följde derefter landets
vestkust till Kariska porten. Derifrån stälde de kursen mot Petschoras
mynning, följde ryska kuststräckan vesterut och anlände lyckligt den 2
September till Kola, efter en båtfärd, som varat två och en half månader
och omfattar en väglängd af sexton hundra sjömil, alla krokar
frånräknade. Den 1 November 1597 kom expeditionen åter till Amsterdam,
helsad af folkets jubelrop, men af de sjutton man, som öfvervintrat i
Ishamnen, voro numera endast tolf i lifvet. Barents hade dött strax efter
det båtfärden begyntes, den 19 Juni, dagen innan expeditionen dublerade
Iskap. Hans ben hvila förmodligen någonstädes på Novaja Semljas
ogästvänliga nordkust[6].
[6] Sedan holländarne den 14 Juni 1597 lemnade Ishamnen, har
denna intill den 7 September 1871, således under en tid
af 274 år, bevisligen icke varit besökt af menniskor. År
1871, efter det att norska fångstmän redan två år förut
inträngt i hafvet öster om Novaja Semlja, kom den gamle
ishafsfararen E. Carlsen från Tromsö af en händelse att
med sitt fartyg inlöpa i Ishamnen den 7 September.
Carlsen fann der på stranden åtskilliga lemningar af ett
förolyckadt fartyg och längst in i bottnen af viken ett
hus, som han genast igenkände hafva tillhört
holländarne. Huset hade 32 fots längd, 20 fots bredd och
var bygdt af 1-1/2 tum tjocka, 14 till 16 tum breda
furuplankor. I det numera förfallna huset hittade
Carlsen och hans folk en mängd saker, sammanlagdt
omkring 150 olika artiklar. Bland dessa må särskildt
nämnas: gevärspipor, svärd, hillebarder, lansspetsar,
verktyg, brynstenar, grytor, ljusstakar, tennstop, ett
väggur, en flöjt, lås, en metallklocka, en kista (som
innehöll filar och andra verktyg), några
klädespersedlar, som voro förmultnade, en trefot, som
tjenat såsom härd, samt tre böcker, af hvilka den ena
utgjordes af ett väl bibehållet exemplar af Mendozas
»Kinas historia» i holländsk öfversättning. Utanför
huset funnos massor af ren-, säl-, björn- och
hvalrossben. När Carlsen återkom till Hammerfest den 4
November, inköptes de af honom funna relikerna af
engelsmannen Lister Kay, som sedermera öfverlemnade dem
åt nederländska regeringen. De deponerades i marinmuseet
i Haag, der ett hus, framtill öppet, blifvit
konstrueradt för att inrymma dem. De Jonge har egnat
dessa reliker en särskild skrift, »Nova Sembla. De
voorwerpen door de Nederlandsche zeevaarders na hunne
overwintering ald aar 1597, achtergelaten en in 1871
door kapitein Carlsen teruggevonden», tryckt i Haag
1872. Han pröfvar först deras äkthet, lemnar derefter en
berättelse om Barents' resa, behandlar sedan den frågan,
huruvida någon resande besökt platsen för
öfvervintringen före 1871, och ger slutligen en
detaljerad beskrifning af de olika sakerna jämte
historiska och antiqvariska upplysningar.
Det var att vänta, att den olyckliga utgången af Barents'
öfvervintringsexpedition skulle verka afskräckande från upprepade företag
i samma syfte och betydligt sänka de förhoppningar, som man dittills hyst
om programmets slutliga lösning. Dertill kom ännu en annan omständighet,
den nämligen, att samtidigt med Barents' tredje resa hade vägen till
Indien kring Goda Hopps-udden utan svårighet blifvit tillryggalagd af
Cornelius Houtman (1595--1597), dennes exempel manade till efterföljd,
och der bildades ett holländskt-ostindiskt handelskompani, som sedan på
denna väg begynte sin välsignelserika kolonialverksamhet i de ostindiska
farvattnen.
Men der fans ännu i England en man, som höll hårdnackadt fast vid det
gamla programmet om en passage i nordvestlig, nordlig eller nordostlig
riktning. Det var Henry Hudson, känd lika mycket genom sina många och
vigtiga geografiska upptäckter som genom sin tragiska död.
Hudson hade under sin första ishafsresa 1607, sedan han upptäckt
Grönlands ostkust, gjort ett fruktlöst försök att norrut från Spetsbergen
tränga fram öfver polen. Han beslöt för den skull att försöka sin lycka i
nordostlig riktning. Det följande året, 1608, utgick han den 22 April
från Thames med ett litet fartyg, som »the Muscovy Company» utrustat för
hans räkning. Han kringseglade Nordkap den 3 Juni, träffade sex dagar
senare vid 75° 30´ n. br. den första isen, som han undkom efter några få
stötar, kryssade sedan långsamt vidare, tills han genom våldsamma nord-
och nordostvindar såg sig tvungen att vända, och gick den 25 Juni till
ankar utanför Novaja Semljas vestkust vid 72° 12´ n. br. Han fann på
stranden en mängd hvalben och renhorn och såg här och der i hafvet
hvalar, hvalrossar och sälhundar. Landet gjorde på Hudson öfver hufvud
taget ett angenämt intryck. Han upptäckte en stor flod (sannolikt
Gussinicha), som kom från nordost, och utskickade en del af sitt manskap
med uppdrag att utforska, om här icke möjligen vore den sökta
genomgången. Men manskapet återvände utan önskadt resultat. Han gjorde nu
ett sista försök att förbi Vajgatsch-ön intränga i Kariska hafvet; men
oöfvervinneliga hinder spärrade hans väg. Beröfvad hoppet att finna
nordostpassagen, anträdde han den 6 Juli återfärden och landsteg den 26
Augusti i Gravesend. -- Denna Hudsons resa är så till vida af vigt för
den fysikaliska geografien, som derunder anstäldes de första
iakttagelserna öfver magnetnålens inklination i de arktiska trakterna.
Hudson hade emellertid på visst sätt ännu icke uppgifvit allt hopp. Två
år senare, 1610, då han var gången öfver i holländskt-ostindiska
kompaniets tjenst, upprepade han försöket att finna en nordostpassage.
Han lemnade Texel den 25 Mars, passerade en månad derefter Nordkap och
stälde så kursen rakt på Novaja Semlja. Den 4 Maj fann han hela landet
omgifvet af ännu obruten is. Han vände för den skull den 19 Maj åter till
Vardöhus och gick derifrån öfver till Nordamerika i afsigt att i denna
riktning finna en sjöväg till Indien.
År 1612 försökte en holländare, Jan Corneliszoon van Horn, att norr om
Novaja Semlja framtränga mot öster. Från ön Kildin stälde han kursen
direkt mot Novaja Semlja och framkom dit den 30 Juli. Han seglade längs
kusten norr ut ända till den 8 Aug., då han möttes af tät, med landet
sammanhängande is. Han följde ismassans rand ända till 76° 30´ n. br. och
vände först der tillbaka mot Novaja Semlja. Han styrde derefter mot
nordvest längs efter en isbarrier intill 77° n. br., gick på nytt
tillbaka mot kusten, men anträdde sedan återfärden till Holland.
Det så kallade Nordiska eller Grönländska kompaniet, som bildat sig i
Holland år 1614, utrustade år 1625 ett fartyg för ett förnyadt försök att
i nordost finna vägen till Kina. Befälhafvare för fartyget blef Cornelis
Bosman. Han utgick från Texel den 24 Juni, passerade den 24 Juli ön
Kolgujeff och fick den 28 Juli Novaja Semljas kust i sigte vid 71° 55´ n.
br. Ända till den 3 Augusti hade han att oafbrutet slå sig fram genom is.
Först denna dag lyckades det honom att inlöpa i en med tolf till tretton
holmar uppfyld vik. Den 7 Augusti gick Bosman åter till segels, den 10
inträngde han i Jugor Schar, och den 13 i Kariska hafvet. Mäktiga
ismassor drefvo honom snart tillbaka till sundet, hvarigenom han kommit.
Den 24 Augusti utbröt en våldsam storm från nordost, hvarunder fartyget
förlorade sina båda ankaren. Bosman hade nu ej annat val än att, med
eller mot sin vilja, återvända till Holland. Han återkom dit den 1
September.
Detta var holländarnes sista försök att finna en nordostlig väg till
Indien. Den fruktlösa utgången af alla resor, som de gjort, föranledde
dem nu att inskränka sig till den visserligen ojämförligt längre, men i
alla händelser säkra vägen kring Afrika. Väl återfinna vi efter denna tid
holländska fartyg i Novaja Semljas och andra arktiska haf, en holländare
vid namn Vlaming gjorde till och med år 1664 en ganska märklig resa kring
Novaja Semljas nordända och trängde långt in i Kariska hafvet -- men
emedan dessa resors mål var ett helt annat, nämligen fångsten af hvalar
och andra trangifvande djur, så kunna de icke komma under behandling vid
denna öfversigt.
Efter många misslyckade försök mot nordvest begynte man åter under sista
hälften af sjuttonde århundradet att i England tänka på en
nordostpassage. Mångahanda och till största delen icke mycket sannolika
underrättelser om de arktiska hafvens isfrihet, äfvensom om resor, som
skulle hafva blifvit företagna af holländska fartyg till ovanligt höga
breddgrader, ja, ända till sjelfva polen, och några hundra mil österut
från Novaja Semlja, Barents' mening, att Kariska hafvet är isfritt 20 mil
från kusten, samt slutligen egna och sjelfständiga funderingar ingåfvo
John Wood, kapten i engelska marinen, en erfaren och skicklig sjöman, som
hade åtföljt sir John Narborough på hans resa genom Magellans sund, den
öfvertygelsen, att man med säkert hopp om ett lyckligt resultat skulle
kunna söka denna genomgång midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja.
Besluten att egna sig åt detta företag, ingick han 1676 till konungen och
hertigen af York med en skrifvelse, i hvilken han framstälde 7 motiv och
3 faktiska bevis[7] för sin åsigt. Båda pröfvade riktigheten af hans
framställning, och konungen gaf befallning, att fregatten Speedwell
skulle ställas till kapten Woods disposition, under det att hertigen i
förening med flera magnater inköpte pinken Prosperous, som under befäl af
kapten William Flawes skulle åtfölja Speedwell.
[7] Motiven voro: 1:o Barents hade uttalat den meningen, att
isen sträcker sig icke mer än 20 mil ut från Grönlands
och Novaja Semljas kuster, och ett mellanrum af 160 mil
utgöres af öppet haf; 2:o ett bref från Holland,
offentliggjordt i »Philosophical Transactions»,
ådagalägger, att ryssar hade funnit hafvet öppet norr om
Novaja Semlja; 3:o några holländare, som lidit
skeppsbrott på Korea, hade berättat, att der på kusten
fångats hvalar med isittande engelska och holländska
harpuner; 4:o en för mr Joseph Moxon af holländare
berättad egendomlig historia; 5:o berättelsen om ett
holländskt fartyg, som varit polen nära på en grads
afstånd -- hvilken berättelse gifvits honom af kapten
Goulden; 6:o kapten Gouldens påstående, att all drifved
funnen på Grönland var svårt sönderäten af hafsdjur; 7:o
berättelsen om två fartyg, som seglat 300 mil österut
från Novaja Semlja (berättelsen finnes tryckt i
»Philosophical Transactions»). -- De faktiska bevisen
voro: 1:o Vid polen är lika varmt som under norra
polarcirkeln -- det bevisas af grönländares erfarenhet;
2:o några icke fullt begripliga påståenden om
vindförhållanden och dimmor; samt 3:o jordmagnetismens
inflytande kan icke i någon förvillande grad inverka på
en säker passage tvärs öfver polen.
Wood och Flawes utgingo från Thames den 28 Maj 1676, passerade Nordkap
den 19 Juni och stälde sedan kursen mot nordost. Den 22 Juni, då de
enligt beräkning befunno sig vid 75° 53´ n. br. och 39° 48´ ostl. längd,
stötte de på sammanhängande is, som sträckte sig från VNV till OSO. Under
förutsättning, att denna is sammanhängde med Spetsbergen, styrde de längs
efter dess rand österut. Fyra dygn seglade de i denna riktning och lupo
in i hvarje öppning, som de trodde sig se i isen, men det visade sig, att
den hade bildat en alldeles sammanhängande och ogenomtränglig mur. Den 26
Juni på aftonen sågo de på 15 mils afstånd Novaja Semljas höga och