Nordostpassagens Historia; Eller, Vega-Expeditionens Föregångare - 1

  
  NORDOSTPASSAGENS
  HISTORIA
  ELLER
  VEGA-EXPEDITIONENS FÖREGÅNGARE.
  EFTER BÄSTA KÄLLOR
  AF
  ANTON STUXBERG.
  STOCKHOLM
  OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
  
  STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1880.
  
  
  När man öfverskådar de arktiska resornas historia, från äldsta tider till
  våra dagar, så mötes man af tre stora frågor, som mer än andra tilldraga
  sig uppmärksamheten, derför att deras lösning alltid förefallit så
  oöfvervinneligt svår, svårare, kan man säga, än alla andra frågor, som
  hafva något samband med forskningarna i de arktiska trakterna. Dessa tre
  frågor kunna korteligen utryckas med de orden: nordpolen,
  nordvestpassagen och nordostpassagen -- det är de tre stora målen, som nu
  under mer än tre århundraden eftersträfvats af olika nationer: engelsmän,
  holländare, ryssar, danskar, svenskar, tyskar, österrikare och
  nordamerikaner.
  Hvad målet för den första frågans lösning beträffar, så innebäres det,
  utan vidare förklaring, i sjelfva namnet. Det gäller, rätt och slätt, att
  framkomma till nordpolen, det vare sig nu, att detta måste ske med
  fartyg, eller, sedan hypotesen om ett ständigt öppet polarhaf numera på
  goda grunder blifvit öfvergifven, med slädar, eller slutligen, såsom
  några personer föreslagit, med ballonger eller liknande luftskepp.
  Deremot torde det vara nödvändigt att förklara, hvad som egentligen menas
  med de inom den geografiska literaturen vanliga uttrycken: nordvest- och
  nordostpassage.
  Med »nordvestpassagen» förstår man en sjöväg från Atlanten till Stilla
  hafvet genom den nordamerikanska ögruppen, d. v. s. i nordvestlig
  riktning från Europa. Med »nordostpassagen» menas likaledes en sjöväg
  från Atlanten till Stilla hafvet, men i nordostlig riktning från Europa,
  d. v. s. längs Sibiriens norra kust. Vägarne för de båda passagerna
  ligga således inom det rent arktiska området, norra Ishafvet.
  Den svåra uppgiften att framtränga till nordpolen har ännu icke blifvit
  löst, oaktadt betydliga insatser derför blifvit gjorda både af kapital
  och personlig uppoffring. Nordvestpassagen är ännu i sin helhet
  ofullbordad; Mac Clure anses som dess finnare, ty allra största delen af
  sjövägen mellan Berings sund och Smiths sund genom Nordamerikas
  ishafsarkipelag har blifvit tillryggalagd med fartyg, men der finnes ännu
  en sträcka, må vara att den är blott tjugufem engelska mil lång, som ännu
  aldrig plöjts af en köl. Nordostpassagen slutligen, oaktadt meningarna på
  ett par undantag när uttalat sig för dess omöjlighet, är nu gjord
  gerning. Om England med rätta gör anspråk på att hafva funnit
  nordvestpassagen, så kan Sverige, efter den lyckliga utgången af
  professor Nordenskiölds senaste ishafsexpedition från Norge till Berings
  sund, med ännu större skäl berömma sig af att hafva funnit
  nordostpassagen och dermed också bragt till ett lyckligt slut en af
  polarforskningens tre stora hufvudfrågor.
  Nordpolen är nu till sist det stora mål bortom »isregionens förgård», på
  hvilket framtiden skall koncentrera sina ansträngningar. Der finnes ännu
  så mycket outforskadt, der finnas ännu så många upptäckter att göra, att
  personer, som varmt intressera sig för den fullständiga kännedomen om
  hela vårt jordklot, skola framdeles, liksom förr och nu, egna sin tid åt
  dylika ansträngande arbeten. Hindren äro många, men uthålligheten skall
  slutligen besegra dem, och föregående expeditioners dyrköpta erfarenhet
  skall alltid gifva nyttiga vinkar för och underlätta en efterkommandes
  arbeten. Nordostpassagen har sedan den tiden, då man bättre lärde känna
  de högnordiska hafvens segelbarhet, alltid gält som den svåraste af de
  tre svåra uppgifterna. Nu, sedan denna uppgift är löst, lider det väl
  knappt något tvifvel, att man en gång skall lyckas att framtränga till
  jordens nordpol. Mattas icke intresset af, komma forskningarna i den höga
  norden att fortgå framdeles som under de senaste åren, då skall kanhända
  i en snar framtid nordpolen icke längre vara ett önskningsmål, utan denna
  snara framtids verkliga besittning. Vi, som fått upplefva
  nordostpassagens utförbarhet, skola kanhända också en vacker dag få höra
  talas om, att nordpolen blifvit uppnådd.
  I det följande skola vi kasta en flyktig blick på nordostpassagens
  historia och dervid med några ord beröra frågans ståndpunkt på olika
  tider.
  Spaniorernas och portugisernas vigtiga geografiska upptäckter i slutet af
  1400-talet samt de stora rikedomar, som derigenom strömmade till Europa,
  öster ifrån öfver Portugal, vester ifrån öfver Spanien, lockade snart
  äfven andra sjöfarande och handelsdrifvande nationer till täflan med dem.
  Särskildt för engelsmännen var en sådan täflan af nöden, emedan deras
  produkter vid denna tid endast betingade ett ringa pris på den europeiska
  marknaden och således icke der kunde finna någon fördelaktig afsättning.
  Sebastian Cabota (eller, såsom han vanligen kallas, Cabot)[1], en
  venezian, som vid unga år kommit med sin fader till England, hade redan
  före midten af 1500-talet genom egna resor och upptäckter, dels för
  engelsmäns räkning till New Foundland, dels för spaniorers till
  Brasilien, gjort sig ett kändt namn och blifvit upphöjd till »Grand
  Pilote of England». Denne Cabot framkastade planen för en sjöväg i
  nordostlig riktning till Kina och Indien, och sålunda bildades genom hans
  inflytande år 1553 ett sällskap af engelska köpmän, som stälde till sin
  uppgift att utföra det af honom gifna programmet.
   [1] Sebastian Cabot föddes i Venezia 1475. Vid tjugu års
   ålder följde han sin fader Giovanni till London, der
   denne år 1496 af Henrik VII erhöll för sig och sina tre
   söner rättighet att under kunglig flagga utlöpa med sex
   fartyg på upptäcktsfärder. Sebastian Cabot gjorde sin
   första resa vid tjugutvå års ålder. Han upptäckte den 24
   Juni 1497 Nordamerikas fastland, som man antager New
   Foundland (enligt andra Labrador), och hade kommit
   ungefär till Chesepeak-bay i Virginia, då han tvangs af
   brist på lifsmedel att vända åter till England. Han gick
   derefter i spansk tjenst, men vände slutligen efter
   flera resor år 1548, vid sjutiotre års ålder, tillbaka
   till England, der han af Edvard VI för sina många
   tjenster utnämndes till »Grand Pilote». Det var här, som
   han framkastade planen till nordostpassagen, för att på
   denna väg komma till Kina och Indien. Han lefde ännu vid
   åttiotvå års ålder, då Stephen Burroughs expedition år
   1556 afgick, och han var sjelf närvarande vid
   expeditionens afgång. Antagligen dog han kort derefter,
   ty efter denna tid återfinner man ingenstädes mera hans
   namn i något företag.
  Sällskapet trädde genast i verksamhet och utrustade samma år en
  expedition bestående af tre fartyg, som hade till hufvudsaklig uppgift
  att söka den nordöstra vägen till Indien.
  De tre fartygen utgjordes af a) Bona Esperanza, om 120 tons och med sir
  Hugh Willoughby såsom befälhafvare, b) Edward Bonadventura, om 160 tons
  och under befäl af kapten Richard Chancellor, samt c) Bona Confidentia,
  om 90 tons och under befäl af Master Durfoorth. Expeditionen utgick från
  Ratcliff den 20 Maj 1553. Sir Hugh var chef för expeditionen i dess
  helhet. Utanför norra Norge skildes fartygen genom en storm den 30 Juli.
  Sir Hugh seglade utan uppehåll vidare och kom den 14 Augusti i sigte af
  land, antagligen kuststräckan mellan södra och norra Gåskap på Novaja
  Semlja. Emedan kusten var omgifven af is och årstiden enligt sir Hughs
  förmenande var långt framskriden, vände han åter mot vester och gick till
  ankar i mynningen af Arsina-elfven (»Varsina»), vester om ön Nokujeff,
  vid 68° 23´ n. br. och 38° 39´ ostl. längd från Greenwich. Efter flera
  fruktlösa försök att sammanträffa med landets invånare dukade hela Bona
  Esperanzas och Bona Confidentias besättning, sjuttio man, både befäl och
  manskap, under genom döden innan följande vår[2]. Sir Hugh och
  flertalet af de båda fartygens besättningar lefde ännu i Januari 1554. De
  döda kropparne, fartygen och de förda dagböckerna, som för öfrigt äro af
  ett mycket magert innehåll, hittades på våren samma år af några ryska
  fiskare eller fångstmän. Fartygsinventarierna och varorna fördes till
  Cholmogory (de gamle nordboernas Holmgård, i närheten af det nu varande
  Archangelsk), men återlemnades sedan på Ivan IV Vasiljevitschs befallning
  till engelsmännen, som endast på detta sätt fingo kunskap om sina
  landsmäns sorgliga öde.
   [2] Forster och Adelung uppge båda, att Bona Confidentia
   skilts från Sir Hugh och återkommit till England. Detta
   motsäges emellertid af de gamla källskrifterna rörande
   resan.
  Emellertid seglade kapten Chancellor med det tredje fartyget, Edward
  Bonadventura, efter en veckas uppehåll i Vardöhus hamn in i Hvita hafvet
  och nådde Dvinas mynning. Den 23 November 1553 begaf han sig från
  Cholmogory till Moskva. Han mottogs der i festlig audiens af tsaren,
  emedan han utgaf sig för att vara sändebud från kung Edward VI, och
  inledde så för Ryssland handelsförbindelsen med Vesteuropa, på samma gång
  som han för England öppnade handelsvägen öfver land till det inre af
  Asien[3].
   [3] För att belysa de närmare omständigheterna, huru England
   och Ryssland första gången trädde i förbindelse med
   hvarandra, låna vi ur Adelung (»Reisenden in Russland
   bis 1700», sidd. 201-202) följande: »När underrättelsen
   spridt sig till Moskva om engelsmännens ankomst, gaf
   Ivan Vasiljevitsch befallning att på det vänskapligaste
   mottaga främlingarne och inbjöd ledaren sjelf att komma
   till Moskva, der han blef mottagen med mycken
   uppmärksamhet. Chancellor återvände det följande året,
   1554, till sitt fädernesland med en skrifvelse från
   storfursten till drottning Maria med de utmärktaste
   bevis på hans beredvillighet att träda i närmare
   förbindelse med England. År 1555 gick Chancellor för
   andra gången, på uppdrag af det under Cabots ledning
   bildade 'Muscovy Company', med en rik laddning till
   Ryssland, der han nu, liksom förra gången, rönte det
   bästa mottagande i Moskva och fann en ypperlig
   afsättning för sina varor. Då han året derefter anträdde
   hemfärden, medsände Ivan Vasiljevitsch diakonen Ossip
   Grigorjevitsch Nepea såsom gesandt för att försäkra
   drottningen af England om sin vänskap och att med henne
   sluta en ännu fastare förening. Men Chancellors fartyg
   led skeppsbrott på Skotlands kust, och Chancellor fann
   sjelf vid detta tillfälle sin graf i vågorna. De dyrbara
   skänkerna, som storfursten skickat åt drottningen, och
   alla varor, som engelsmännen tillbytt sig i Ryssland,
   gingo förlorade. Den ryske gesandten var den ende, som
   lyckades rädda sig; han fortsatte sin resa till London,
   der han mottogs och bemöttes med stor utmärkelse, och
   återvände sedan år 1557 till Ryssland med rikliga bevis
   på drottningens ynnest och bevågenhet.» -- Från denna
   tid strömmade fartyg i mängd från Vesteuropa,
   företrädesvis från England, till Hvita hafvet, och redan
   samma år, som Grigorjevitsch återvände till sitt
   hemland, finna vi den sedermera så berömde Jenkinson på
   uppdrag af 'the Muscovy Company' i handelsangelägenheter
   i Ryssland. Jenkinson kom, liksom Chancellor, att spela
   en framstående roll för den framtida samfärdseln mellan
   England och Ryssland. Han begaf sig år 1558 långt in i
   Ryssland, seglade öfver Kaspiska hafvet och trängde
   sålunda långt bortom Rysslands dåtida gräns, fram emot
   Bokhara. Fyra särskilda gånger besökte han ytterligare
   Ryssland och utverkade slutligen, efter tioårig
   bekantskap med storfursten, för det engelska
   handelssällskapet ett förmånligt privilegium beträffande
   den nordiska handeln.
  Följderna af denna resa, som till Vesteuropa bragte den första kunskapen
  om det redan för ryssarne bekanta landet Novaja Semlja, blef bildandet i
  London af »the Muscovy Company», som stälde till sin uppgift att befästa
  och utvidga den vunna marknaden samt att förtsätta upptäcktsfärderna i
  nordostlig riktning.
  År 1556 den 29 April utgick från Gravesend, på bekostnad af »the Muscovy
  Company», pinassen Searchthrift under befäl af Stephen Burrough
  (Burrowe), hvilken som »master» medföljt Chancellor 1553. Uppgiften var
  att framtränga åtminstone till floden Ob. Den 23 Maj dublerade Burrough
  Nordkap, och den 9 Juni framkom han till Kola-bugten, som han benämner
  Kola-floden. Här uppehöll han sig till den 22 Juni för att reparera sitt
  fartyg, då han begaf sig vidare i sällskap med flera ryska lodjor[4].
  Han kringseglade Kanin Nos och Svjatoj Nos, framkom den 15 Juli till
  Petschora och inlopp den 25 Juli, efter att vid 70° 5´ n. br. hafva mött
  mäktiga isflak, som hvarje ögonblick hotade att pressa sönder hans
  fartyg, i Kariska hafvet vid en ö, som han gaf namnet S:t Jakob-ön (70°
  42´ n. br.) och som är belägen vid Novaja Semljas sydända. Den 3 Aug.
  landsteg han på Vajgatsch-ön, der han vid denna tiden fann flera ryssar.
  Hall besökte Bolvanski Nos (d. ä. Afguda-udden) och meddelar derifrån
  den första trogna skildring, som literaturen äger öfver samojedernas
  offerplatser. På offerplatsen på Bolvanski Nos fann han ej mindre än 300
  afgudabilder. Han säger om dem, att de voro »de gröfsta och minst
  konstnärliga arbeten han någonsin sett; munnen och ögonen voro på
  åtskilliga af dem blodbestänkta, de hade formen af män, qvinnor och barn,
  voro ytterst groft tillhuggna och på flera ställen blodbestänkta. Några
  af dessa gudabilder utgjordes af en gammal träpinne med två eller tre hak
  gjorda med en knif.» Denna korta beskrifning har sin tillämpning ännu i
  våra dagar.
   [4] En lodja är ett tremastadt fartyg, som lastar från 25
   ända till 70 och 80 tons. Masterna äro af ett enda
   stycke, och de två främsta bära hvardera ett råsegel,
   den bakersta deremot ett gaffelsegel. Hvarje lodja har
   10 till 20 mans besättning.
  Burrough upptäckte härefter Jugor Schar, men förherskande nordostliga
  vindar, drifis och nätternas tilltagande längd beröfvade honom hoppet
  att detta år nå slutmålet för sin resa. Han stannade i Jugor Schar till
  den 20 Augusti och vände så åter till Cholmogory, dit han kom den 10
  September.
  Han öfvervintrade i Cholmogory och hade för afsigt att följande året
  fortsätta sin resa. Då erhöll han emellertid af engelska regeringen i
  uppdrag att uppsöka den Willoughbyska expeditionens förolyckade fartyg.
  Han fann fartygen vid Nokujeff-ön, men återvände derefter till
  Cholmogory, utan att framtränga till Ob eller Novaja Semlja.
  Engelsmännens misslyckade försök att i nordostlig riktning finna vägen
  till Kina och Indien föranledde dem att för någon tid vända sina
  forskningsresor för samma syfte mot nordvest. Men när äfven de af
  Frobisher under åren 1576, 1577 och 1578 företagna tre resorna för
  nordvestpassagens finnande blefvo fullkomligt fruktlösa, begynte de på
  nytt att söka sin lycka i hafven nordost om Europa.
  »The Muscovy Company», som fått privilegium på handeln med Ryssland,
  utrustade för den skull år 1580 två barker, George (40 tons) och William
  (20 tons), under befäl af Arthur Pet och Charles Jackman, för att uppsöka
  den nordöstra vägen till Kina. Den 30 Maj lupo de ut från Harwich och
  kommo den 23 Juni till Vardöhus, der de qvarhöllos af motiga vindar till
  den 1 Juli. »Pet skyndade med sitt fartyg i förväg, framkom den 10 Juli
  till Gåslandet på Novaja Semlja (70° 30´ n. br.), vände derefter mot
  Kariska porten, som han fann stängd af is, framkom den 18 Juli till
  sydändan af Vajgatsch och Jugor Schar, som efter honom erhållit namnet
  Pets Sound, och trängde den 25 Juli till sammans med Jackman 4 till 5 mil
  in i det Kariska hafvet, hvilket han åter lemnade redan den 28 Juli,
  emedan isen icke medgaf honom någon passage.» (O. Peschel, Geschichte
  der Erdkunde, p. 294.) Pet återkom den 26 December samma år lyckligt till
  Ratcliff; Jackman deremot öfvervintrade någonstädes på norska kusten
  söder om Trondhjem, utgick i Februari månad följande året i sällskap med
  ett danskt fartyg, men hördes sedan aldrig mera af.
  Detta engelsmännens å nyo misslyckade försök aflägsnade nu deras tankar
  för en lång tid på en nordostlig genomfart. För det närvarande känner man
  visserligen, att den vägen icke med så stor framgång kan väljas norr om
  Novaja Semlja, men om man fäster sig vid dåtidens erfarenheter i saken,
  så måste man verkligen finna det förvånande, såsom en auktoritet i början
  af detta århundrade uttrycker sig, »att de fruktlösa försöken i ett så
  trångt och grundt sund som Jugor, der isen ofta måste ogenomträngligt
  packa sig samman, så snart gjorde en ända på alla förhoppningar, och att
  ingen föll på den tanken, att försöka kringsegla det nyupptäckta landet
  ifrån vester eller norr, der dock hafvet är ojämförligt djupare och
  rymligare, och der man alltså hade långt större utsigter till framgång.»
  Orsaken dertill har man utan tvifvel att söka dels i bristen på
  hjelpmedel, ty dittills hade alla resor blifvit utrustade på privatmäns
  bekostnad, dels också i den omständigheten, att man väntade sig bättre
  resultat af ett likartadt företag mot nordvest.
  Holländarne, som vid denna tid gjorde engelsmännen herraväldet på hafvet
  stridigt, väntade emellertid endast på befrielsen från Filip II:s
  tryckande regering för att med så mycket större ifver våga sig på dylika
  företag.
  År 1593 bildade sig ett sällskap af Middelburgska köpmän för att utrusta
  ett fartyg för det omnämnda ändamålet. Deras exempel följdes af köpmän i
  Eukhuyzen, hvilka kraftigt understöddes af generalstaterna samt prins
  Morits af Oranien. Och till dem slöto sig sedermera handlandena i
  Amsterdam, som uppfordrades till liknande företag af Peter Plancius, en
  af de berömdaste och kunnigaste geografer på sin tid. Genom dessa köpmäns
  förenade krafter utrustades fyra fartyg, som år 1594 utgingo från Texel i
  Holland, med uppgift att genom en nordostlig genomfart finna vägen till
  Indien. Expeditionen leddes af a) Wilhelm Barents från Amsterdam (der
  Gesandte jämte en liten Schellingsk fiskarjakt), som gjort sig känd såsom
  en erfaren och djerf sjöman, samt b) Cornelis Nai och Brand Isbrand (der
  Schwan och Merkur), af hvilka den förre vistats någon tid i Ryssland och
  således hade någon bekantskap med ryska förhållanden. Barents skulle
  enligt geografen Plancius' föreskrift taga vägen norr om Novaja Semlja,
  Nai och Isbrand åter hade att framtränga genom sundet mellan Vajgatsch
  och fastlandet.
  Fartygen utgingo från Texel de första dagarne af Juni och framkommo till
  Kola-mynningen den 29 Juni. Derefter skildes deras vägar.
  Barents stälde kursen mot nordost. Den 4 Juli fick han Novaja Semlja i
  sigte, der han landsteg vid 73° 46´ n. br., de ryska sjöfarandenas
  Mys Suchoi. Han fortsatte färden nordvart, passerade Krestovaja Guba (74°
  20´ n. br.), upptäckte Amiralitets-»ön», Tschorni Mys (== Svartenhoek,
  75° 20´ n. br.) och Vilhelms-ön, samt ankrade den 9 Juli i
  Beerenforth-bugten. Han besökte vidare Krestovi Ostroff och Kap Nassau,
  mötte den 13 Juli mycket is, men följde kusten åt till »Troosthoek» och
  såg den 29 Juli, då han nått 77° n. br., österut Novaja Semljas
  nordspets, som han gaf namnet Iskap (»Yshoek»). Den 31 Juli nådde
  Barents Oraniska öarne. Emedan hafvet var betäckt af is och manskapet
  gjorde svårigheter, vände han den följande dagen om mot söder för att
  sluta sig till Nais parti. Barents följde Novaja Semljas vestra kust
  till Kariska porten, der han af drifis hindrades att angöra landets
  sydspets. Han stälde då kursen mot sydvest och nådde vid 69° 15´ n. br.
  öarne Matvejeff och Dolgoi, der han sammanträffade med Nai, som nyss
  återkommit från Vajgatsch.
  Nai gick efter skilsmässan från Barents i slutet af Juni österut. Han
  passerade den 7 Juli Kanin-halfön, gjorde ett kort uppehåll i Petschoras
  mynning (den 18 Juli) och kom den 21 Juli i sigte af Vajgatsch-öns
  vestkust. Han gick vidare till Jugor Schar (»De Straet van Nassau»), der
  han på Vajgatsch-öns strand, vid 69° 43´ n. br., fann en samling af 400
  samojediska afgudar af trä. Den 1 Aug. lopp han in i Kariska hafvet, som
  han gaf namnet Nya Nordsjön (»Nieuve Noort Zee»). Han var nära att vända
  om, emedan han mötte mycket drifis, men tillryggalade omkring 45 geogr.
  mil (180 minuter), hvarefter han fick syn på en låg kust, som gick från
  SV till NO. Femtio geogr. mil från Jugor Schar visade sig land i
  nordostlig riktning. Nai drog deraf den slutsatsen, att den stora flod
  (sannolikt Mutnaja Guba på Samojedhalfön), som flöt ut der, måste vara
  Ob, att kusten derifrån fortgick direkt till det mytiska Kap Tabin och
  vidare till Kina, att expeditionens uppgift vore löst, och att
  följaktligen ingenting mer vore att upptäcka.[5] Kusten mellan Jugor
  Schar och den förmenta floden Ob kallade han Nya Holland. Han beslöt nu
  att återvända hem. Den 15 Augusti passerade han Jugor Schar på återvägen
  och sammanträffade omkring 10 geogr. mil vester derifrån med Barents.
   [5] Det skall helt visst förefalla mången besynnerligt, att
   Nai af nisa upptäckter kunde komma till en sådan
   slutledning. Men vi måste härvid draga oss till minnes,
   att man på den tiden alldeles icke hade någon aning om,
   att den asiatiska kontinenten sträcker sig ej mindre än
   120 längdgrader österut från Ob inom polcirkeln.
   Dåtidens uppfattning af Asiens norra gräns grundade sig
   på en år 1546 utgifven karta af frih. Sigismund von
   Herberstein, hvilken två särskilda gånger, 1517 och
   1524, vistats vid hofvet i Moskva och då samlat
   materialet till sin i många afseenden epokgörande
   publikation -- den första värdefulla karta af Ryssland,
   som den geografiska vetenskapen känner. På denna karta
   finnes mycket riktigt Irtisch framstäld som en biflod
   till Ob, floderna Mesen och Petschora finnas der också,
   och Hvita hafvet framställes första gången såsom en arm
   af Ishafvet. Men Herberstein förlägger Obs källa till
   sjön Kitaisk, och derifrån skulle vägen enligt dåtidens
   uppfattning icke vara synnerligen lång till Peking
   (Cumbalich, Chambalik). Vi veta nu, att det var genom
   bekantskapen med denna karta, som Cabot först föll på
   den tanken att söka nordostpassagen, hvartill
   Herberstein alltså kan få göra anspråk på att anses som
   den indirekte upphofsmannen.
  Båda afdelningarna fortsatte sedan till sammans hemfärden. Den 24 Augusti
  passerade de Vardöhus, och den 16 September återkommo de till Texel.
  Genom de till allt utseende säkra underrättelser om möjligheten af en
  nordostlig genomfart till Kina, hvilka medlemmarne af den Naiska
  expeditionen och särskildt Linschooten medförde, underhöllos de mest
  sangviniska förhoppningar om företagets utförbarhet hos prins Morits af
  Oranien och generalstaterna, så att redan det följande året, 1595, utgick
  från Holland en ny expedition, bestående af sju fartyg och under ledning
  af amiral Nai. Befälet öfver de särskilda fartygen innehades af Vilhelm
  Barents, Brand Isbrand Tetgales, Lambert Oom, Thomas Willemson, Hermann
  Janson och Heinr. Hartmann. Dessutom medföljde Linschooten, de la Dal,
  Heemskerck, Rijp och Buys. -- Expeditionen lemnade Holland den 2 Juli och
  skilde sig i två afdelningar, efter att hafva kringseglat Nordkap den 7
  Augusti. Den ena afdelningen gick till Hvita hafvet. Den andra gick
  österut, mötte is den 17 Augusti vid 70° 30´ n. br. omkring 12 geogr.
  mil vester om Novaja Semlja och framkom två dagar senare till Jugor
  Schar, som var spärradt af is. Den 25 Augusti gjorde holländarne ett
  försök att tränga österut, men förgäfves. Ett nytt försök den 2 September
  aflopp bättre. De trängde några mil in i Kariska hafvet, men måste i
  följd af is och nordvestliga stormar uppge försöket att komma vidare och
  vände åter den 15 September. Barents ensam ville icke vända om; han
  yrkade på, att man antingen redan detta år borde segla norrut längs
  Novaja Semljas vestkust, eller ock öfvervintra der man då befann sig och
  nästa sommar försöka komma vidare. Men hans förslag vann icke bifall af
  någon. -- Efter en äfventyrlig hemfärd befann sig expeditionen sent på
  hösten åter i Holland.
  Generalstaterna, som jämte prins Morits af Oranien deltagit i
  utrustningen af denna dyrbara, men alldeles fruktlösa expedition, beslöto
  sig nu för att icke vidare offra något på expeditioner i denna riktning.
  Men på det icke intresset för nordostpassagens finnande för framtiden
  måtte afmattas, utfäste de en belöning af 25,000 gulden.
  Geografen Plancius såg emellertid i den föregående expeditionens
  misslyckande ett stöd för sin hypotes om ett öppet polarhaf, och att man
  följaktligen borde söka vägen till Kina och Indien norr om Novaja Semlja.
  Plancius' teoretiska spekulationer och Barents' praktiska
  sjömannaduglighet förmådde några köpmän i Amsterdam att än en gång
  utsända en expedition för nordostpassagens finnande. Så kom Barents
  tredje resa till stånd, »kanhända den mest betydande», säger C. R.
  Markham, »näst Hudsons af alla resor, som blifvit företagna till gränsen
  för de okända polartrakterna». Två fartyg utgingo från Amsterdam den 10
  Maj 1596, under befäl af Jan Corneliszoon Rijp och Jakob van Heemskerck.
  Barents deltog såsom styrman på Heemskercks fartyg, men var i sjelfva
  verket själen i hela företaget. Rijp och Barents voro af olika meningar
  rörande vägen för färden. De båda fartygen följdes till en början åt; de
  upptäckte gemensamt Beeren Eiland och af Spetsbergen det nuvarande
  Hakluyt Healand och någon del af nordkusten. Men den 1 Juli skildes de
  vid Beeren Eiland, då Rijp vände om norrut mot Spetsbergen och Barents
  seglade österut.
  Den 14 Juli seglade Barents »så långt in i isen, att han icke förmådde
  tränga längre fram, ty han kunde ingenstädes se någon öppning i den, och
  blef sålunda tvungen att med stor möda och ansträngning lovera ut ur den
  igen samma väg som han kommit; han befann sig då vid 74° 10´ n. br.».
  Den 17 Juli fick Barents Novaja Semljas vestkust i sigte vid 74° 40´
  n. br. Under outsägliga ansträngningar kämpande mot isen, trängde han
  nordvart längs landets kust. Den 18 Juli passerade han Amiralitets-ön,
  men från den 19 Juli till den 5 Augusti måste han ligga för ankar vid
  Korsön, emedan tätt packad is hindrade hans färd. Den 7 Aug. passerade
  han Hoek van Trost, men stötte åter på is och måste förtöja sitt fartyg
  vid ett stort, 36 famnar djupt och 16 famnar högt isberg. Efter ständig
  kamp med ismassorna nådde han den 15 Oraniska öarne och den 19 Hoek van
  Begeerte. Han hade nu dublerat Novaja Semljas nordända och stälde altså
  kursen mot sydost.
  Svårigheterna hade hittills visserligen varit stora nog för Barents och
  hans kamrater, men från denna tid begynner en ny rad af pröfningar, långt
  värre och outhärdligare än de hittills upplefda, och hvartill sjöfartens
  annaler före denna tid icke hafva att uppvisa något motstycke. Vi skola
  för den skull något utförligare omtala Barents' följande äfventyr.
  Den 21 Augusti inlopp Barents för första gången med sitt fartyg i den så
  kallade Ishamnen, hvilken är belägen på Novaja Semljas ostkust vid 76° 7´
  n. br. och 68° 34´ ostl. längd. Han gick till ankar derstädes för natten
  och försökte följande dagen att tränga vidare mot öster. Men han möttes
  av dimma och tätt sluten is, så att han efter något loverande den 23
  måste bege sig åter till Ishamnen, der han den 24 instängdes af is. Dagen
  derpå blef han åter fri, han följde landets ostkust söderut, men kunde
  icke framtränga längre än till Stroom-bay. Härifrån vände han tillbaka
  mot norr. Då han passerade Ishamnen den 26 Augusti, blef han på nytt
  instängd af isen der. I följd af ostliga vindar, som voro de förherskande
  vid denna tid och höllo isen tätt packad mot land, var det honom icke
  vidare möjligt att med sitt fartyg slå sig ut ur den af drifis uppfylda
  och omgifna viken. Under de sista dagarna af månaden rasade sydostliga
  stormar, som försatte fartyget i en mycket farlig kollision med isen. Det
  blef ganska illa tilltygadt af denna, det förlorade sitt roder, och man