Nordostpassagens Historia; Eller, Vega-Expeditionens Föregångare - 1

NORDOSTPASSAGENS
HISTORIA
ELLER
VEGA-EXPEDITIONENS FÖREGÅNGARE.
EFTER BÄSTA KÄLLOR
AF
ANTON STUXBERG.
STOCKHOLM
OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1880.


När man öfverskådar de arktiska resornas historia, från äldsta tider till
våra dagar, så mötes man af tre stora frågor, som mer än andra tilldraga
sig uppmärksamheten, derför att deras lösning alltid förefallit så
oöfvervinneligt svår, svårare, kan man säga, än alla andra frågor, som
hafva något samband med forskningarna i de arktiska trakterna. Dessa tre
frågor kunna korteligen utryckas med de orden: nordpolen,
nordvestpassagen och nordostpassagen -- det är de tre stora målen, som nu
under mer än tre århundraden eftersträfvats af olika nationer: engelsmän,
holländare, ryssar, danskar, svenskar, tyskar, österrikare och
nordamerikaner.
Hvad målet för den första frågans lösning beträffar, så innebäres det,
utan vidare förklaring, i sjelfva namnet. Det gäller, rätt och slätt, att
framkomma till nordpolen, det vare sig nu, att detta måste ske med
fartyg, eller, sedan hypotesen om ett ständigt öppet polarhaf numera på
goda grunder blifvit öfvergifven, med slädar, eller slutligen, såsom
några personer föreslagit, med ballonger eller liknande luftskepp.
Deremot torde det vara nödvändigt att förklara, hvad som egentligen menas
med de inom den geografiska literaturen vanliga uttrycken: nordvest- och
nordostpassage.
Med »nordvestpassagen» förstår man en sjöväg från Atlanten till Stilla
hafvet genom den nordamerikanska ögruppen, d. v. s. i nordvestlig
riktning från Europa. Med »nordostpassagen» menas likaledes en sjöväg
från Atlanten till Stilla hafvet, men i nordostlig riktning från Europa,
d. v. s. längs Sibiriens norra kust. Vägarne för de båda passagerna
ligga således inom det rent arktiska området, norra Ishafvet.
Den svåra uppgiften att framtränga till nordpolen har ännu icke blifvit
löst, oaktadt betydliga insatser derför blifvit gjorda både af kapital
och personlig uppoffring. Nordvestpassagen är ännu i sin helhet
ofullbordad; Mac Clure anses som dess finnare, ty allra största delen af
sjövägen mellan Berings sund och Smiths sund genom Nordamerikas
ishafsarkipelag har blifvit tillryggalagd med fartyg, men der finnes ännu
en sträcka, må vara att den är blott tjugufem engelska mil lång, som ännu
aldrig plöjts af en köl. Nordostpassagen slutligen, oaktadt meningarna på
ett par undantag när uttalat sig för dess omöjlighet, är nu gjord
gerning. Om England med rätta gör anspråk på att hafva funnit
nordvestpassagen, så kan Sverige, efter den lyckliga utgången af
professor Nordenskiölds senaste ishafsexpedition från Norge till Berings
sund, med ännu större skäl berömma sig af att hafva funnit
nordostpassagen och dermed också bragt till ett lyckligt slut en af
polarforskningens tre stora hufvudfrågor.
Nordpolen är nu till sist det stora mål bortom »isregionens förgård», på
hvilket framtiden skall koncentrera sina ansträngningar. Der finnes ännu
så mycket outforskadt, der finnas ännu så många upptäckter att göra, att
personer, som varmt intressera sig för den fullständiga kännedomen om
hela vårt jordklot, skola framdeles, liksom förr och nu, egna sin tid åt
dylika ansträngande arbeten. Hindren äro många, men uthålligheten skall
slutligen besegra dem, och föregående expeditioners dyrköpta erfarenhet
skall alltid gifva nyttiga vinkar för och underlätta en efterkommandes
arbeten. Nordostpassagen har sedan den tiden, då man bättre lärde känna
de högnordiska hafvens segelbarhet, alltid gält som den svåraste af de
tre svåra uppgifterna. Nu, sedan denna uppgift är löst, lider det väl
knappt något tvifvel, att man en gång skall lyckas att framtränga till
jordens nordpol. Mattas icke intresset af, komma forskningarna i den höga
norden att fortgå framdeles som under de senaste åren, då skall kanhända
i en snar framtid nordpolen icke längre vara ett önskningsmål, utan denna
snara framtids verkliga besittning. Vi, som fått upplefva
nordostpassagens utförbarhet, skola kanhända också en vacker dag få höra
talas om, att nordpolen blifvit uppnådd.
I det följande skola vi kasta en flyktig blick på nordostpassagens
historia och dervid med några ord beröra frågans ståndpunkt på olika
tider.
Spaniorernas och portugisernas vigtiga geografiska upptäckter i slutet af
1400-talet samt de stora rikedomar, som derigenom strömmade till Europa,
öster ifrån öfver Portugal, vester ifrån öfver Spanien, lockade snart
äfven andra sjöfarande och handelsdrifvande nationer till täflan med dem.
Särskildt för engelsmännen var en sådan täflan af nöden, emedan deras
produkter vid denna tid endast betingade ett ringa pris på den europeiska
marknaden och således icke der kunde finna någon fördelaktig afsättning.
Sebastian Cabota (eller, såsom han vanligen kallas, Cabot)[1], en
venezian, som vid unga år kommit med sin fader till England, hade redan
före midten af 1500-talet genom egna resor och upptäckter, dels för
engelsmäns räkning till New Foundland, dels för spaniorers till
Brasilien, gjort sig ett kändt namn och blifvit upphöjd till »Grand
Pilote of England». Denne Cabot framkastade planen för en sjöväg i
nordostlig riktning till Kina och Indien, och sålunda bildades genom hans
inflytande år 1553 ett sällskap af engelska köpmän, som stälde till sin
uppgift att utföra det af honom gifna programmet.
[1] Sebastian Cabot föddes i Venezia 1475. Vid tjugu års
ålder följde han sin fader Giovanni till London, der
denne år 1496 af Henrik VII erhöll för sig och sina tre
söner rättighet att under kunglig flagga utlöpa med sex
fartyg på upptäcktsfärder. Sebastian Cabot gjorde sin
första resa vid tjugutvå års ålder. Han upptäckte den 24
Juni 1497 Nordamerikas fastland, som man antager New
Foundland (enligt andra Labrador), och hade kommit
ungefär till Chesepeak-bay i Virginia, då han tvangs af
brist på lifsmedel att vända åter till England. Han gick
derefter i spansk tjenst, men vände slutligen efter
flera resor år 1548, vid sjutiotre års ålder, tillbaka
till England, der han af Edvard VI för sina många
tjenster utnämndes till »Grand Pilote». Det var här, som
han framkastade planen till nordostpassagen, för att på
denna väg komma till Kina och Indien. Han lefde ännu vid
åttiotvå års ålder, då Stephen Burroughs expedition år
1556 afgick, och han var sjelf närvarande vid
expeditionens afgång. Antagligen dog han kort derefter,
ty efter denna tid återfinner man ingenstädes mera hans
namn i något företag.
Sällskapet trädde genast i verksamhet och utrustade samma år en
expedition bestående af tre fartyg, som hade till hufvudsaklig uppgift
att söka den nordöstra vägen till Indien.
De tre fartygen utgjordes af a) Bona Esperanza, om 120 tons och med sir
Hugh Willoughby såsom befälhafvare, b) Edward Bonadventura, om 160 tons
och under befäl af kapten Richard Chancellor, samt c) Bona Confidentia,
om 90 tons och under befäl af Master Durfoorth. Expeditionen utgick från
Ratcliff den 20 Maj 1553. Sir Hugh var chef för expeditionen i dess
helhet. Utanför norra Norge skildes fartygen genom en storm den 30 Juli.
Sir Hugh seglade utan uppehåll vidare och kom den 14 Augusti i sigte af
land, antagligen kuststräckan mellan södra och norra Gåskap på Novaja
Semlja. Emedan kusten var omgifven af is och årstiden enligt sir Hughs
förmenande var långt framskriden, vände han åter mot vester och gick till
ankar i mynningen af Arsina-elfven (»Varsina»), vester om ön Nokujeff,
vid 68° 23´ n. br. och 38° 39´ ostl. längd från Greenwich. Efter flera
fruktlösa försök att sammanträffa med landets invånare dukade hela Bona
Esperanzas och Bona Confidentias besättning, sjuttio man, både befäl och
manskap, under genom döden innan följande vår[2]. Sir Hugh och
flertalet af de båda fartygens besättningar lefde ännu i Januari 1554. De
döda kropparne, fartygen och de förda dagböckerna, som för öfrigt äro af
ett mycket magert innehåll, hittades på våren samma år af några ryska
fiskare eller fångstmän. Fartygsinventarierna och varorna fördes till
Cholmogory (de gamle nordboernas Holmgård, i närheten af det nu varande
Archangelsk), men återlemnades sedan på Ivan IV Vasiljevitschs befallning
till engelsmännen, som endast på detta sätt fingo kunskap om sina
landsmäns sorgliga öde.
[2] Forster och Adelung uppge båda, att Bona Confidentia
skilts från Sir Hugh och återkommit till England. Detta
motsäges emellertid af de gamla källskrifterna rörande
resan.
Emellertid seglade kapten Chancellor med det tredje fartyget, Edward
Bonadventura, efter en veckas uppehåll i Vardöhus hamn in i Hvita hafvet
och nådde Dvinas mynning. Den 23 November 1553 begaf han sig från
Cholmogory till Moskva. Han mottogs der i festlig audiens af tsaren,
emedan han utgaf sig för att vara sändebud från kung Edward VI, och
inledde så för Ryssland handelsförbindelsen med Vesteuropa, på samma gång
som han för England öppnade handelsvägen öfver land till det inre af
Asien[3].
[3] För att belysa de närmare omständigheterna, huru England
och Ryssland första gången trädde i förbindelse med
hvarandra, låna vi ur Adelung (»Reisenden in Russland
bis 1700», sidd. 201-202) följande: »När underrättelsen
spridt sig till Moskva om engelsmännens ankomst, gaf
Ivan Vasiljevitsch befallning att på det vänskapligaste
mottaga främlingarne och inbjöd ledaren sjelf att komma
till Moskva, der han blef mottagen med mycken
uppmärksamhet. Chancellor återvände det följande året,
1554, till sitt fädernesland med en skrifvelse från
storfursten till drottning Maria med de utmärktaste
bevis på hans beredvillighet att träda i närmare
förbindelse med England. År 1555 gick Chancellor för
andra gången, på uppdrag af det under Cabots ledning
bildade 'Muscovy Company', med en rik laddning till
Ryssland, der han nu, liksom förra gången, rönte det
bästa mottagande i Moskva och fann en ypperlig
afsättning för sina varor. Då han året derefter anträdde
hemfärden, medsände Ivan Vasiljevitsch diakonen Ossip
Grigorjevitsch Nepea såsom gesandt för att försäkra
drottningen af England om sin vänskap och att med henne
sluta en ännu fastare förening. Men Chancellors fartyg
led skeppsbrott på Skotlands kust, och Chancellor fann
sjelf vid detta tillfälle sin graf i vågorna. De dyrbara
skänkerna, som storfursten skickat åt drottningen, och
alla varor, som engelsmännen tillbytt sig i Ryssland,
gingo förlorade. Den ryske gesandten var den ende, som
lyckades rädda sig; han fortsatte sin resa till London,
der han mottogs och bemöttes med stor utmärkelse, och
återvände sedan år 1557 till Ryssland med rikliga bevis
på drottningens ynnest och bevågenhet.» -- Från denna
tid strömmade fartyg i mängd från Vesteuropa,
företrädesvis från England, till Hvita hafvet, och redan
samma år, som Grigorjevitsch återvände till sitt
hemland, finna vi den sedermera så berömde Jenkinson på
uppdrag af 'the Muscovy Company' i handelsangelägenheter
i Ryssland. Jenkinson kom, liksom Chancellor, att spela
en framstående roll för den framtida samfärdseln mellan
England och Ryssland. Han begaf sig år 1558 långt in i
Ryssland, seglade öfver Kaspiska hafvet och trängde
sålunda långt bortom Rysslands dåtida gräns, fram emot
Bokhara. Fyra särskilda gånger besökte han ytterligare
Ryssland och utverkade slutligen, efter tioårig
bekantskap med storfursten, för det engelska
handelssällskapet ett förmånligt privilegium beträffande
den nordiska handeln.
Följderna af denna resa, som till Vesteuropa bragte den första kunskapen
om det redan för ryssarne bekanta landet Novaja Semlja, blef bildandet i
London af »the Muscovy Company», som stälde till sin uppgift att befästa
och utvidga den vunna marknaden samt att förtsätta upptäcktsfärderna i
nordostlig riktning.
År 1556 den 29 April utgick från Gravesend, på bekostnad af »the Muscovy
Company», pinassen Searchthrift under befäl af Stephen Burrough
(Burrowe), hvilken som »master» medföljt Chancellor 1553. Uppgiften var
att framtränga åtminstone till floden Ob. Den 23 Maj dublerade Burrough
Nordkap, och den 9 Juni framkom han till Kola-bugten, som han benämner
Kola-floden. Här uppehöll han sig till den 22 Juni för att reparera sitt
fartyg, då han begaf sig vidare i sällskap med flera ryska lodjor[4].
Han kringseglade Kanin Nos och Svjatoj Nos, framkom den 15 Juli till
Petschora och inlopp den 25 Juli, efter att vid 70° 5´ n. br. hafva mött
mäktiga isflak, som hvarje ögonblick hotade att pressa sönder hans
fartyg, i Kariska hafvet vid en ö, som han gaf namnet S:t Jakob-ön (70°
42´ n. br.) och som är belägen vid Novaja Semljas sydända. Den 3 Aug.
landsteg han på Vajgatsch-ön, der han vid denna tiden fann flera ryssar.
Hall besökte Bolvanski Nos (d. ä. Afguda-udden) och meddelar derifrån
den första trogna skildring, som literaturen äger öfver samojedernas
offerplatser. På offerplatsen på Bolvanski Nos fann han ej mindre än 300
afgudabilder. Han säger om dem, att de voro »de gröfsta och minst
konstnärliga arbeten han någonsin sett; munnen och ögonen voro på
åtskilliga af dem blodbestänkta, de hade formen af män, qvinnor och barn,
voro ytterst groft tillhuggna och på flera ställen blodbestänkta. Några
af dessa gudabilder utgjordes af en gammal träpinne med två eller tre hak
gjorda med en knif.» Denna korta beskrifning har sin tillämpning ännu i
våra dagar.
[4] En lodja är ett tremastadt fartyg, som lastar från 25
ända till 70 och 80 tons. Masterna äro af ett enda
stycke, och de två främsta bära hvardera ett råsegel,
den bakersta deremot ett gaffelsegel. Hvarje lodja har
10 till 20 mans besättning.
Burrough upptäckte härefter Jugor Schar, men förherskande nordostliga
vindar, drifis och nätternas tilltagande längd beröfvade honom hoppet
att detta år nå slutmålet för sin resa. Han stannade i Jugor Schar till
den 20 Augusti och vände så åter till Cholmogory, dit han kom den 10
September.
Han öfvervintrade i Cholmogory och hade för afsigt att följande året
fortsätta sin resa. Då erhöll han emellertid af engelska regeringen i
uppdrag att uppsöka den Willoughbyska expeditionens förolyckade fartyg.
Han fann fartygen vid Nokujeff-ön, men återvände derefter till
Cholmogory, utan att framtränga till Ob eller Novaja Semlja.
Engelsmännens misslyckade försök att i nordostlig riktning finna vägen
till Kina och Indien föranledde dem att för någon tid vända sina
forskningsresor för samma syfte mot nordvest. Men när äfven de af
Frobisher under åren 1576, 1577 och 1578 företagna tre resorna för
nordvestpassagens finnande blefvo fullkomligt fruktlösa, begynte de på
nytt att söka sin lycka i hafven nordost om Europa.
»The Muscovy Company», som fått privilegium på handeln med Ryssland,
utrustade för den skull år 1580 två barker, George (40 tons) och William
(20 tons), under befäl af Arthur Pet och Charles Jackman, för att uppsöka
den nordöstra vägen till Kina. Den 30 Maj lupo de ut från Harwich och
kommo den 23 Juni till Vardöhus, der de qvarhöllos af motiga vindar till
den 1 Juli. »Pet skyndade med sitt fartyg i förväg, framkom den 10 Juli
till Gåslandet på Novaja Semlja (70° 30´ n. br.), vände derefter mot
Kariska porten, som han fann stängd af is, framkom den 18 Juli till
sydändan af Vajgatsch och Jugor Schar, som efter honom erhållit namnet
Pets Sound, och trängde den 25 Juli till sammans med Jackman 4 till 5 mil
in i det Kariska hafvet, hvilket han åter lemnade redan den 28 Juli,
emedan isen icke medgaf honom någon passage.» (O. Peschel, Geschichte
der Erdkunde, p. 294.) Pet återkom den 26 December samma år lyckligt till
Ratcliff; Jackman deremot öfvervintrade någonstädes på norska kusten
söder om Trondhjem, utgick i Februari månad följande året i sällskap med
ett danskt fartyg, men hördes sedan aldrig mera af.
Detta engelsmännens å nyo misslyckade försök aflägsnade nu deras tankar
för en lång tid på en nordostlig genomfart. För det närvarande känner man
visserligen, att den vägen icke med så stor framgång kan väljas norr om
Novaja Semlja, men om man fäster sig vid dåtidens erfarenheter i saken,
så måste man verkligen finna det förvånande, såsom en auktoritet i början
af detta århundrade uttrycker sig, »att de fruktlösa försöken i ett så
trångt och grundt sund som Jugor, der isen ofta måste ogenomträngligt
packa sig samman, så snart gjorde en ända på alla förhoppningar, och att
ingen föll på den tanken, att försöka kringsegla det nyupptäckta landet
ifrån vester eller norr, der dock hafvet är ojämförligt djupare och
rymligare, och der man alltså hade långt större utsigter till framgång.»
Orsaken dertill har man utan tvifvel att söka dels i bristen på
hjelpmedel, ty dittills hade alla resor blifvit utrustade på privatmäns
bekostnad, dels också i den omständigheten, att man väntade sig bättre
resultat af ett likartadt företag mot nordvest.
Holländarne, som vid denna tid gjorde engelsmännen herraväldet på hafvet
stridigt, väntade emellertid endast på befrielsen från Filip II:s
tryckande regering för att med så mycket större ifver våga sig på dylika
företag.
År 1593 bildade sig ett sällskap af Middelburgska köpmän för att utrusta
ett fartyg för det omnämnda ändamålet. Deras exempel följdes af köpmän i
Eukhuyzen, hvilka kraftigt understöddes af generalstaterna samt prins
Morits af Oranien. Och till dem slöto sig sedermera handlandena i
Amsterdam, som uppfordrades till liknande företag af Peter Plancius, en
af de berömdaste och kunnigaste geografer på sin tid. Genom dessa köpmäns
förenade krafter utrustades fyra fartyg, som år 1594 utgingo från Texel i
Holland, med uppgift att genom en nordostlig genomfart finna vägen till
Indien. Expeditionen leddes af a) Wilhelm Barents från Amsterdam (der
Gesandte jämte en liten Schellingsk fiskarjakt), som gjort sig känd såsom
en erfaren och djerf sjöman, samt b) Cornelis Nai och Brand Isbrand (der
Schwan och Merkur), af hvilka den förre vistats någon tid i Ryssland och
således hade någon bekantskap med ryska förhållanden. Barents skulle
enligt geografen Plancius' föreskrift taga vägen norr om Novaja Semlja,
Nai och Isbrand åter hade att framtränga genom sundet mellan Vajgatsch
och fastlandet.
Fartygen utgingo från Texel de första dagarne af Juni och framkommo till
Kola-mynningen den 29 Juni. Derefter skildes deras vägar.
Barents stälde kursen mot nordost. Den 4 Juli fick han Novaja Semlja i
sigte, der han landsteg vid 73° 46´ n. br., de ryska sjöfarandenas
Mys Suchoi. Han fortsatte färden nordvart, passerade Krestovaja Guba (74°
20´ n. br.), upptäckte Amiralitets-»ön», Tschorni Mys (== Svartenhoek,
75° 20´ n. br.) och Vilhelms-ön, samt ankrade den 9 Juli i
Beerenforth-bugten. Han besökte vidare Krestovi Ostroff och Kap Nassau,
mötte den 13 Juli mycket is, men följde kusten åt till »Troosthoek» och
såg den 29 Juli, då han nått 77° n. br., österut Novaja Semljas
nordspets, som han gaf namnet Iskap (»Yshoek»). Den 31 Juli nådde
Barents Oraniska öarne. Emedan hafvet var betäckt af is och manskapet
gjorde svårigheter, vände han den följande dagen om mot söder för att
sluta sig till Nais parti. Barents följde Novaja Semljas vestra kust
till Kariska porten, der han af drifis hindrades att angöra landets
sydspets. Han stälde då kursen mot sydvest och nådde vid 69° 15´ n. br.
öarne Matvejeff och Dolgoi, der han sammanträffade med Nai, som nyss
återkommit från Vajgatsch.
Nai gick efter skilsmässan från Barents i slutet af Juni österut. Han
passerade den 7 Juli Kanin-halfön, gjorde ett kort uppehåll i Petschoras
mynning (den 18 Juli) och kom den 21 Juli i sigte af Vajgatsch-öns
vestkust. Han gick vidare till Jugor Schar (»De Straet van Nassau»), der
han på Vajgatsch-öns strand, vid 69° 43´ n. br., fann en samling af 400
samojediska afgudar af trä. Den 1 Aug. lopp han in i Kariska hafvet, som
han gaf namnet Nya Nordsjön (»Nieuve Noort Zee»). Han var nära att vända
om, emedan han mötte mycket drifis, men tillryggalade omkring 45 geogr.
mil (180 minuter), hvarefter han fick syn på en låg kust, som gick från
SV till NO. Femtio geogr. mil från Jugor Schar visade sig land i
nordostlig riktning. Nai drog deraf den slutsatsen, att den stora flod
(sannolikt Mutnaja Guba på Samojedhalfön), som flöt ut der, måste vara
Ob, att kusten derifrån fortgick direkt till det mytiska Kap Tabin och
vidare till Kina, att expeditionens uppgift vore löst, och att
följaktligen ingenting mer vore att upptäcka.[5] Kusten mellan Jugor
Schar och den förmenta floden Ob kallade han Nya Holland. Han beslöt nu
att återvända hem. Den 15 Augusti passerade han Jugor Schar på återvägen
och sammanträffade omkring 10 geogr. mil vester derifrån med Barents.
[5] Det skall helt visst förefalla mången besynnerligt, att
Nai af nisa upptäckter kunde komma till en sådan
slutledning. Men vi måste härvid draga oss till minnes,
att man på den tiden alldeles icke hade någon aning om,
att den asiatiska kontinenten sträcker sig ej mindre än
120 längdgrader österut från Ob inom polcirkeln.
Dåtidens uppfattning af Asiens norra gräns grundade sig
på en år 1546 utgifven karta af frih. Sigismund von
Herberstein, hvilken två särskilda gånger, 1517 och
1524, vistats vid hofvet i Moskva och då samlat
materialet till sin i många afseenden epokgörande
publikation -- den första värdefulla karta af Ryssland,
som den geografiska vetenskapen känner. På denna karta
finnes mycket riktigt Irtisch framstäld som en biflod
till Ob, floderna Mesen och Petschora finnas der också,
och Hvita hafvet framställes första gången såsom en arm
af Ishafvet. Men Herberstein förlägger Obs källa till
sjön Kitaisk, och derifrån skulle vägen enligt dåtidens
uppfattning icke vara synnerligen lång till Peking
(Cumbalich, Chambalik). Vi veta nu, att det var genom
bekantskapen med denna karta, som Cabot först föll på
den tanken att söka nordostpassagen, hvartill
Herberstein alltså kan få göra anspråk på att anses som
den indirekte upphofsmannen.
Båda afdelningarna fortsatte sedan till sammans hemfärden. Den 24 Augusti
passerade de Vardöhus, och den 16 September återkommo de till Texel.
Genom de till allt utseende säkra underrättelser om möjligheten af en
nordostlig genomfart till Kina, hvilka medlemmarne af den Naiska
expeditionen och särskildt Linschooten medförde, underhöllos de mest
sangviniska förhoppningar om företagets utförbarhet hos prins Morits af
Oranien och generalstaterna, så att redan det följande året, 1595, utgick
från Holland en ny expedition, bestående af sju fartyg och under ledning
af amiral Nai. Befälet öfver de särskilda fartygen innehades af Vilhelm
Barents, Brand Isbrand Tetgales, Lambert Oom, Thomas Willemson, Hermann
Janson och Heinr. Hartmann. Dessutom medföljde Linschooten, de la Dal,
Heemskerck, Rijp och Buys. -- Expeditionen lemnade Holland den 2 Juli och
skilde sig i två afdelningar, efter att hafva kringseglat Nordkap den 7
Augusti. Den ena afdelningen gick till Hvita hafvet. Den andra gick
österut, mötte is den 17 Augusti vid 70° 30´ n. br. omkring 12 geogr.
mil vester om Novaja Semlja och framkom två dagar senare till Jugor
Schar, som var spärradt af is. Den 25 Augusti gjorde holländarne ett
försök att tränga österut, men förgäfves. Ett nytt försök den 2 September
aflopp bättre. De trängde några mil in i Kariska hafvet, men måste i
följd af is och nordvestliga stormar uppge försöket att komma vidare och
vände åter den 15 September. Barents ensam ville icke vända om; han
yrkade på, att man antingen redan detta år borde segla norrut längs
Novaja Semljas vestkust, eller ock öfvervintra der man då befann sig och
nästa sommar försöka komma vidare. Men hans förslag vann icke bifall af
någon. -- Efter en äfventyrlig hemfärd befann sig expeditionen sent på
hösten åter i Holland.
Generalstaterna, som jämte prins Morits af Oranien deltagit i
utrustningen af denna dyrbara, men alldeles fruktlösa expedition, beslöto
sig nu för att icke vidare offra något på expeditioner i denna riktning.
Men på det icke intresset för nordostpassagens finnande för framtiden
måtte afmattas, utfäste de en belöning af 25,000 gulden.
Geografen Plancius såg emellertid i den föregående expeditionens
misslyckande ett stöd för sin hypotes om ett öppet polarhaf, och att man
följaktligen borde söka vägen till Kina och Indien norr om Novaja Semlja.
Plancius' teoretiska spekulationer och Barents' praktiska
sjömannaduglighet förmådde några köpmän i Amsterdam att än en gång
utsända en expedition för nordostpassagens finnande. Så kom Barents
tredje resa till stånd, »kanhända den mest betydande», säger C. R.
Markham, »näst Hudsons af alla resor, som blifvit företagna till gränsen
för de okända polartrakterna». Två fartyg utgingo från Amsterdam den 10
Maj 1596, under befäl af Jan Corneliszoon Rijp och Jakob van Heemskerck.
Barents deltog såsom styrman på Heemskercks fartyg, men var i sjelfva
verket själen i hela företaget. Rijp och Barents voro af olika meningar
rörande vägen för färden. De båda fartygen följdes till en början åt; de
upptäckte gemensamt Beeren Eiland och af Spetsbergen det nuvarande
Hakluyt Healand och någon del af nordkusten. Men den 1 Juli skildes de
vid Beeren Eiland, då Rijp vände om norrut mot Spetsbergen och Barents
seglade österut.
Den 14 Juli seglade Barents »så långt in i isen, att han icke förmådde
tränga längre fram, ty han kunde ingenstädes se någon öppning i den, och
blef sålunda tvungen att med stor möda och ansträngning lovera ut ur den
igen samma väg som han kommit; han befann sig då vid 74° 10´ n. br.».
Den 17 Juli fick Barents Novaja Semljas vestkust i sigte vid 74° 40´
n. br. Under outsägliga ansträngningar kämpande mot isen, trängde han
nordvart längs landets kust. Den 18 Juli passerade han Amiralitets-ön,
men från den 19 Juli till den 5 Augusti måste han ligga för ankar vid
Korsön, emedan tätt packad is hindrade hans färd. Den 7 Aug. passerade
han Hoek van Trost, men stötte åter på is och måste förtöja sitt fartyg
vid ett stort, 36 famnar djupt och 16 famnar högt isberg. Efter ständig
kamp med ismassorna nådde han den 15 Oraniska öarne och den 19 Hoek van
Begeerte. Han hade nu dublerat Novaja Semljas nordända och stälde altså
kursen mot sydost.
Svårigheterna hade hittills visserligen varit stora nog för Barents och
hans kamrater, men från denna tid begynner en ny rad af pröfningar, långt
värre och outhärdligare än de hittills upplefda, och hvartill sjöfartens
annaler före denna tid icke hafva att uppvisa något motstycke. Vi skola
för den skull något utförligare omtala Barents' följande äfventyr.
Den 21 Augusti inlopp Barents för första gången med sitt fartyg i den så
kallade Ishamnen, hvilken är belägen på Novaja Semljas ostkust vid 76° 7´
n. br. och 68° 34´ ostl. längd. Han gick till ankar derstädes för natten
och försökte följande dagen att tränga vidare mot öster. Men han möttes
av dimma och tätt sluten is, så att han efter något loverande den 23
måste bege sig åter till Ishamnen, der han den 24 instängdes af is. Dagen
derpå blef han åter fri, han följde landets ostkust söderut, men kunde
icke framtränga längre än till Stroom-bay. Härifrån vände han tillbaka
mot norr. Då han passerade Ishamnen den 26 Augusti, blef han på nytt
instängd af isen der. I följd af ostliga vindar, som voro de förherskande
vid denna tid och höllo isen tätt packad mot land, var det honom icke
vidare möjligt att med sitt fartyg slå sig ut ur den af drifis uppfylda
och omgifna viken. Under de sista dagarna af månaden rasade sydostliga
stormar, som försatte fartyget i en mycket farlig kollision med isen. Det
blef ganska illa tilltygadt af denna, det förlorade sitt roder, och man