Molnbilder: Dikter - 4

Skrifver hon väl alllid så?
Icke alltid döljer jag
Inom mig så milda tårar,
Dessa komma ur ett bröst
Fullt af ungdomsfriska vårar,
Denna tärnans första tår
Är blott dagg på hjertats vår.
Men ibland är jag ett bud
Från ett sviket hopplöst hjerta,
Från en glömd och sorgsen brud
O då är jag tung af smärta,
Dyster går jag då och grå
Ofver himlens ljusa blå.
Men den skälmska flägten vek
Lätt ur molnets famn och flyger
Bort i yster fröjd och glad
Till sin gosse budet smyger:
Alla dystra tvifvel glöm,
Hon har blifvit vek och öm.
Sänd med mig ett litet bud,
Jag vill ge det min vänninna
Skyn deroppe -- så skall bäst
Budet till din flicka hinna;
Och om flägt och sky vill så
Skall du snart som brudgum stå.


Gråa Moln.

Af vindens vingar burna
De samlas vidtikring,
Tills snart af himlabågen
Är synligt ingenting,
Men allt som förr var himmelsblått
Är töcknigt nu och kallt och grått.
Från öster kom en molnsky
Så tårfylld och så tung.
Det var en dyster saga
-- -- -- -- --
Sin sorg den uppå himlen skref
Så att på jorden töcknigt blef.
Från söder kom en annan,
En sky af egen art:
Min slutna tårekälla
Med magt jag öppnar snart,
Och gråter öfver land och haf
Min sorg uppå historiens graf.
Från vester kom en tredje:
Min saga är ej lång,
Den vida vestra verlden
Den blev mig dock för trång,
Med allt sitt nyhetsmakeri
Blef lifvet der ett raljeri.
Från nord kom sist en fjerde,
Den var visst tung och grå:
Godafton, mina vänner,
Nu är jag här också,
Från öster, vester, söder, nord
Vi samla moln omkring Vår jord.
Nu låt oss flitigt hväfva
Åt jorden sorgedok,
Det passar väl sen menskan
Dernere blef en tok,
Som glömt sig sjelf och blifvit matt
Och molnen mörkna, det blir natt. --


Svarta Moln.

En molnfull dag det var
Och himlen var så mulen,
Och fast det sommar var
Var luften mörk och kulen;
Men bakom moln och sky
Gick solen, gömd för verlden,
Månn' det var meningen
Att osedd sluta färden.
Och sömnig syntes soln
Och trött, men ur dess hjerta
Sprang fram en stråle, väckt
Af blygsel och af smärta:
Vår verld är himlens pell!
Ej molnenas, men svaga,
Om väldet läto vi
Af molnen oss bedraga.
Det lågar inom mig,
Jag hatar dessa skyar.
Af grått kan blifva svart
Och natt kan bli af skyar;
Af fel kan blifva brott,
Det är en välkänd lexa,
Och ur ett håglöst lif
Kan endast skam uppvexa.
Vi haft en töcknig dag
Men vi få ännu värre,
Vi känna ganska väl
Lifsnattens dystra herre;
Hans verk är icke hälft,
Han plägar icke stanna,
Vår håg är feg och svag,
Men modig är hans panna.
Och det blir natt ännu
Förrn vi det minsta ana,
Då sofva vi så tyst,
Men hög står mörkrets fana.
De svarta svarta moln
Kring himlens pell utbredas;
Så skall vår ljusa jord
I mörkrets armar ledas.
O, tvi vår svaga kraft,
Hvad skygga vi för striden!
Men det är vår natur
Att mera älska friden.
Dock nej! så går det ej,
Så är ej verldens mening,
I ljus -- i mörker ej
Sker tingenas förening.
Friskt flägta opp vårt ljus,
Du verldens klara fackla,
Vi stå ej svaga mer
Sömndruckna der och vackla,
Vi vaknat och vår kraft
Nu kampen käckt förnyar
Mot denna dystra dag
Och dessa mörka skyar.
Snart skymtar ren en fläck,
En liten uti natten,
Friskt nu men med modig
I stridens tömmar fatten;
Vi segra om vi slåss;
Vi segra om vi våga,
Och tända, våra bloss
Igen på himlens båga.
Så hörde jag engång
Emellan molnens skara
En herrlig sångarröst,
Hvem månde sångarn vara?
Min själ jag vingar gaf
Och flög emot det ljudet,
Då fann jag att från soln
Kom detta segerbudet.
Jo jo, deroppe der,
Der kämpas hårda strider,
Så lika dem som vi
Läst om i fordna tider;
Deroppe är ett lif
Fullt utaf tusen frågor,
Der brottas natt och sky
Med soln och solens lågor


Sagan om Jätten som blef Dvärg.

Trompetare blås opp till storm,
Blås opp en frisk fanfar,
Nu blir det annan lek utaf
Än uti tordna dar.
Trumpetarn fattar sin trumpet
Och blåste en ton så käck,
Att gubben och gumman föllo omkull
Af häpnad och af skräck.
Men gubben och gumman hade en son
En jätte så bål och stor,
Han vid trumpetarns djerfva ton
Med handen till svärdet for:
Farväl min mamma, farväl min far,
Nu går jag till strids -- adjö!
Jag är en jätte och jag ville slåss,
Min klinga är icke slö.
Och ut gick sonen, en jätte stor,
Högt svängde sin arm han -- hej!
I dvärgar små, hvem vågar sig hit,
Hvem vågar sig mäta med mig?
Och fram gick jätten och talte käckt,
Han talte så det förslog,
Och för att gifva åt ordet kraft
Han svärdet ur slidan drog.
Han gjorde ett uffall och gjorde två
Och spetsade luft och vind,
Och mod och stolthet strålade skönt
På jättens purprade kind.
Så gick han framåt med hurtigt mod
Och slogs som vi ofvan sagdt,
Och skygg vek luften och vinden skyggt
För jättens ljungande makt.
Han höjde en fana och ropade högt:
Jag dör för min fanas färg,
Kom hit om du vågar och strid med mig
Du mörkrets föraktliga dvärg.
Och vid han talte han svängde sitt svärd
Med ständigt vexande hast,
Så högg han med makt det i marken ned;
Der satt nu hans klinga fast.
Och rundt om honom, en gräslig chor,
Fräckt grinade dvärgarne nu:
Drag ut ditt svärd, du förfärliga man,
Ha! Ha! det förmår icke du.
Och högt ljöd skrattet kring jätten, vildt
Han ryckte på klingan. Nej!
Ljöd svaret, kryddadt af ilsket hån,
Förgäfves bemödar du dej.
Då sänkte vår jätte sin höga ton
Och sade beskedligt: förlåt,
Om fritt ni gifver mitt goda svärd,
Så vandra i frid er stråt.
Men allt ljöd grinet i ugglechor,
Allt starkare, starkare blott,
Och jättens alla bemödanden
De hade ej något förmått.
Och svetten stod uppå pannan het
Och arbetet kostar på,
Och jätten krymper allt mer och mer,
Och hastigt och fort ändå.
Och blir allt mindre och mindre der,
Så liten till slut som en dvärg,
Och fanan sjunker utur hans hand
Och smutsar sin rena färg.
Och dvärgarne dansa med lust derpå
Vår lilljätte är musikant,
Det heter i sanning på hvardagsspråk
Att modigt stå på sin kant.
Och lilljätten lemnar violen och går
Sjelf lustig och hoppar i vals,
Och dansar med dvärgarnes kärngar i ring,
Och skäms ej och blygs icke alls.
Men viljen J veta hvem jätten är,
Som blifvit en dvärg så snart,
Så kasta en blick i vårt nya lif,
Och allt skall blifva er klart.
Det är väl ej en, och ej två, och ej tre,
Ej fyra och fem gudnås,
De blifva väl många, om, som det ser ut,
Våra söner på fädrena brås. --


Är det verkeligen omöjligt.

Hvarför skulle du ej kunna
Älska mig igen,
Är det verkligen omöjligt
Är det så, min vän?
O då är jag mycket fattig,
Äger ingenting,
Intet, stackars gosse, eget
Uppå jordens ring.
Ty mitt hjerta har jag gifvit
Längesen åt dig,
Och naturen har ej unnat
Annat just åt mig.
Derför älska mig så äger
Jag din kärlek -- då
Skola äter jordens kungar
Svårt att täfla få.


Det ringer i Öronen.

I.
Det händer sig i någon enslig stund
Då ingen yttre flägt det lugn kan störa,
Som laggt sin stjernefrid på hjertats grund,
Att det helt plötsligt ringer för vårt öra,
En ringning oftast skarp, men stundom äfven
Melodiskt ljuf som vågens suck i säfven.
Förstår du detta ljud, dess enkla ton,
Hur verkar den uppå ditt tysta sinne?
Tror du att den, ett bud från himlens zon,
Vill väcka i ditt bröst ett himmelskt minne?
Nej närmre jorden sänk din andes vingar
När denna ringning i ditt öra klingar.
Din själ är lugn, du ryckt den ur det brus,
Som jemt omsvärmar dig i dagens hvimmel,
Och redan tänder fantasien sitt ljus
Och känslan öppnar mildt sin vackra himmel,
Och hjertat slår igen de fordna slagen
Från morgonstunderna af lefnadsdagen.
Då klingar det, då ringer det så klart
För dina öron och ditt hjerta svarar,
Och hvad ej tanken fattar -- underbart
Din väckta känsla undrena förklarar,
De ljusa synerna, som glada milda,
Sig leende ikring din ande bilda.
Och åter sitter du så tyst och stum
Allena på ditt rum och allt är stilla,
Och ute hvälfver natten mörk och skum
Och jorden svartnar i dess dystra villa
Och längtar ängslig efter ljus och frälsning,
Då ringer det, förstår du denna helsning?
Ditt bröst är lätt, bekymrens hårda lott
Ej känner du på dina skuldror trycka,
Och just du säga skall: vårt lif är godt,
Och tacka himlen för din frid och lycka,
Då ringer det en sång uti ditt öra,
En sång hvars toner all din frid förstöra.
Förstår dn denna ringnings tysta bud,
Förstår du väl de underbara ljuden?
Är det en helsning ifrån herren Gud,
Hvars tydning här blef menskorne förbjuden
Nej närmre jorden sänk din andes vingar
När denna ringning i ditt öra klingar.

II.
En saga känner jag -- den låter så:
Guds englar sutto leende i salen,
Och sågo ned med sina ögon blå
Uppå den ännu tomma menskodalen,
Och der var tyst, ej något väsen rördes,
Och intet ljud från lilla jorden hördes.
Då sade englarne: låt oss ge ljud
Åt stjernan der, som vandrar fram så stilla
Och lof de fingo utaf herren Gud
Att väcka menniskan till lifvets villa.
Så föddes vi, så tändes vi till lifvet,
Af englars händer uti våra gifvet.
Men att ej ljudlöst genom alltet gå
Gafs hvar och en af oss en bjellras tunga,
Som, hur vi genom lifvet resa må,
Vår resemelodie den skulle sjunga;
Men denna bjellra är vårt menskohjerta
Och klingar ömsom uti fröjd och smärta.
Nu händer det i någon enslig stund,
Då vi oss helt åt tysta drömmar viga,
Att, från ett annat menskohjertas grund
Utflugna, toner till vårt öra stiga,
Då klingar det, då hörs en ringning stilla,
Som ökar eller skingrar drömmens villa.
Än klinga toner ack! så ljuft och gladt,
Visst helsningar ifrån ett lyckligt hjerta,
Och än, än låter det så sorgset, matt.
Visst suckar af en broders dystra smärta;
Men ofta, ofta -- oss en rysning fattar,
Då jublar brottet eller tviflet skrattar.
Men hur den klingar sorgset eller gladt,
Den lilla hjellran, detta rika hjerta,
Så stannar hon engång och det blir natt,
Då tystnar glädje och då söfves smärta,
Och öfver alla mensklighetens tårar
Strö himlens englar sina löjens vårar.


En Ögonsaga.

Den bästa saga som jag vet
Är sagan om ett öga,
Ett öga klart och blått, minsann!
Som himlens hvalf, det höga,
Ett öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Jag är just icke den som lätt
Tror uppå allt som säges,
Uppå min tankes vigtskål allt
Med tviflets vigter väges;
Så trodde jag engång också
Ej uppå Gud i himlen blå.
Jag hade tyst min tro för mig
Om alla dessa tingen,
Att alla verldars upphofsman
Just speciell var ingen.
Det var min tro -- men hur den svann
Jag här för er berätta kan.
Att blomman väckt af vårens kyss
Kan vakna opp och dofta,
Det läste i naturens bok
Jag full af glädje ofta,
Men trodde på mitt eget sätt
Att vår och blommor voro ett.
Att hösten uppå sommarns bön
Strör frukter öfver jorden,
Deröfver var för längesen
Jag undervisad vorden
Af ängars grön och åkrars gull
Och odlarns lada som var full.
För vinterns köld och stormens brus,
För norrskensflammans låga,
För alla vackra stjerneljus
På nattens himlabåga,
För allt det der med klarhet jag
Uppställt för mig en enkel lag.
Och jag var lugn derrid och glad
I alla lifvets stunder,
Och tänkte mig just ej vid allt
En högre makt inunder;
Jag trodde, att af egen märg
Naturen fick sin vackra färg.
Då hände det engång att jag
Fick se dig vackra flicka,
Och hur det var, kom jag för djupt
Att i ditt öga blicka,
Ditt öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Ditt öga och då tänkte jag
Hvarför må detta öga
Så underljufligt locka mig
Att skåda mot det höga,
Det höga blåa hvalfvet der,
Som utspändt öfver jorden är.
Och hur jag såg på himlen än,
Och än uppå den ljusning,
Som i ditt öga öppnats mig,
Betogs jag af en tjusning,
Som om min själ ljuft svepte sig;
Då hände detta under mig:
Ditt öga, huru tändes det?
Hvar fick det denna fägring,
Som underljufligt lockar mig
Lik någon själens hägring
Ifrån ett ännu bättre land
Än jordens blomsterklädda strand?
Jag tänkte hit, jag tänkte dit,
Jag sökte att förklara
Ditt ögas makt uppå min själ,
Den ljufva underbara,
Dock länge gick jag utan svar
Om hvad ditt ögas saga var.
Men nu likväl, jag känner den,
Dess toner mot mig strömma,
Var lugn min lilla gudavän,
Jag skall den ej förglömma;
Men evigt minnas båda två,
Din saga och dess källa blå.
Ditt öga är en himmel blå
Med en gudomlig mening,
Naturen fattar jag och dess
Storartade förening;
Jag ser den är en glädjeskrud
Åt alltets herre, himlens Gud.
Och efter du haft kraft att så
Mig öfvertyga flicka,
Så låt mig ofta, ofta få
Uti ditt öga blicka,
Och i ditt hjertas helgedom
Den sköna sagan läsa om.


En utflygt i Lifvet.

Lyran tog jag uti handen,
Sången på min lapp jag bar,
Så gick jag engång i lifvet,
Lifvet som min glädje var.
Kom emot mig tyst en sälle,
"Jag vill följa dig, han sad',
Jag vill lära dig att läsa
Sanningen på lifvets blad."
Nå välan så mycket bättre,
Kanske du är blifven klok,
Och med mera klarhet fattar
Skönheten i lifvets bok.
Och vi gingo, jag var munter,
Han var kall -- men tiden gick,
Lifvets evigt nya former
Tjusade min unga blick.
Ned vi sågo uti lifvet,
Herrligt öfverallt, min själ
Vidgades af glad förhoppning
För mitt slägtes framtidsväl.
Stolt sågs menskan, himlens ättling,
Gå sin ljusa bana fram,
Och hans andes blixtrar brötos
Trottsigt mot materiens dam.
Men de segrade -- den råa
Kraften vek i denna strid,
O! hvad det är skönt att skåda
Ned uti en verksam tid.
Skåda ned från diktens himmel,
Stämma lyran opp till sång.
Och med känslans veka toner
Följa tankens segergång.
O! jag var så glad så lycklig
Och till vännen sade jag:
Sista länken af sin boja
Bryter menskan, det blir dag.
Och på snillets vingar burna
Stiga snart vi mer och mer,
Tills allfader oss till mötes
Himlens skönsta löje ler.
Men till svar ses vännens öga
Mörkna vildt vid detta tal:
Föga känner du om lifvet
Uti denna dystra dal.
Föga känner du om lifvet,
Föga om dig sjelf du vet,
Känner icke menskoslägtet
Och dess djupa hemlighet.
Ty ditt drömomgjutna öga
Ser blott lifvets blomstergård,
O! men ser ej -- kall och dyster
Såsom jag, dess kyrkogård.
Menskolifvet är en öken,
Menskoslägtet är dess son,
Hvar oas af odlarns händer
Skapad är ju blott ett lån.
Hvarje andens steg på banan
Framåt -- blomsterströr sin stig,
O men se tillbaka endast,
Öknen följer ständigt dig.
Hur du stretar, hur du bygger,
Hur du odlar, hur du sår,
Flygtigt svinna dina skördar
Som naturens glada vår.
Ett steg framåt, ett tillbaka,
Så är lifvets stora lag;
Ofver Menskoandens öden
Vexla evigt natt och dag.
"Fega spöke, vik tillbaka,
Du är lögnens son, jag vet,
I mitt hjerta lefver sagan
Om min andes herrlighet.
"Fega spöke, vik tillbaka,
All din vishet är blott hån,
Fega spöke, vik tillbaka,
Du är lögnens usla son."
"Ja, jag är en son af lögnen
Och mitt tal är tviflarns hån,
Men just derför är jag äfven
Menskoandens egna son."
Och han vek, men än ljöd svar
Kryddadt af hans ilskna skratt:
Fadda drömmare -- jag viker,
Men du minnes mig, godnatt!


Eden.

O, jag vill dig trogen vara,
Trogen uti lust ock nöd,
Genom lifvets alla skiften,
Och när du sänks ned i griften
Vill jag sjelf nedsjunka död.
Så hon svor, han trodde eden,
Gifte sig och redde bo,
Stackars tok! känt är ditt öde,
Förn du vandrat till de döde
Sviker dig din fasta tro.
Ett år gick som menskoåren
Pläga gå sin lugna färd,
Fredligt lefde de tillsamman
Och den helga hemfridsflamman
Lyste öfver deras verld.
Men när året gått och åter
Kommit, var förändrat allt,
Och i trotts af sina eder
Följde de med tidens seder
Och förhållandet blef kallt.
"Du har svikit dina löften,
Du har blifvit kall mot mig!"
Bästa! du har fåfängt skrutit,
Dina eder har du brutit'
Och totalt förändrat dig.
"Jag, min herre, jag som fordom
Samma kärlek bär till er."
Oh jo jo -- det lär jag känna,
Men förändringen är denna:
Du är icke vacker mer. --
Qvinnans bästa ed om trohet
Vore eternellens lott!
Annat mannen lätt förgäter,
Han sin lefnadslycka mäter
Efter ytans måttstock blott.


Marie.

i.
Jag vet en saga, sann och verklig,
Den har en enkel melodie,
Den bur ett namn, som klingar vackert,
Ett vanligt menskonamn: Marie.
Marie var ung, Marie var vacker,
Hon ägde ögon, hvilkas glans
De allraskönsta blommor äro
I mina minnens rika krans.
Jag mötte henne, djupt jag sänkte
Min blick i hennes veka själ;
Men ödets hårda lagar bjödo
Och stum jag nickade farväl.
Jag kom igen. Ren hade våren
Och sommarn flytt och hösten stod
Blek, vacklande och svag, i striden
Mot vinterns kalla öfvermod.
Hvar bor Marie? Hon bor allena
Uti ett tyst och vackert rum,
Men lemna för i qväll besöket,
Ty natten hvälfver mörk och skum.
O nej, kom visa mig blott vägen
Till hennes hem. -- Nåväl, min vän,
Den blomma som ditt öga söker
Är bruten ren för himmelen.
Då, då steg om jag riktigt minnes
En tår uti mitt ögas vrå,
Men öfver hjertats stilla verldar
Gick hviskande en saga så:

II.
Gud satt deroppe uti himlen
Uppå sin thron och englarne
Hemburo honom sina offer
Ifrån de tusen verldarne.
Då steg till sist den yngsta engeln,
Ljuslockig, fram till Herrans thron:
Jag bringar dig ett ljufligt offer
Från alltets lägsta region.
Och engeln räckte fram en blomma,
En ros så skär i mjellhvit hand:
Den har jag sett och stilla plockat
På lilla jordens vackra strand.
Men Gud tog blomman -- ned i kalken
Bröt lifvet vid hans blick och fri
Hon fällde skruden och en engel
Stod salig der -- det var Marie.

III.
Så öfver hjertats tysta verldar
Gick sagan hur den väna dog,
Men hon satt sjelf deroppe redan
Och ned uti mitt hjerta log.
Oja, jag känner detta löje,
Jag känner det så väl, så väl,
Det slår så himmelska accorder
På strängarne utaf min själ.
Det slår accorder höga rena,
O! den som ägde magt ändå,
Att obemängda dessa toner
För jordens söner sjunga få.
Men själens strängaspel beständigt
Förstöres sen dess harmonie,
När ljuden af det yttre lifvet
Sig blanda i dess melodie.


Domen.

Den store Domarn sitter nu till doms,
Han dömmer dem som felat, dem som lidit,
Han dömmer uslingen, som glömt sitt folk,
Han dömmer hjelten, som förgäfves stridit.
Han dömmer alla, stora eller små,
Och vid han dömmer ler han mildt ändå.
Ty hur man dem må skilja eller kalla
Vid skiljda namn, de äro menskor alla.
På jorden ljuger man, man ljuger käckt,
Ty mensklig klokhet är ju lögnens moder,
Man ljuger sig till dygd -- men vid den dom
Som fälls i himlen -- hejda dig min broder!
Ljug icke der -- det båtar ej ändå,
Din lön skall du som alla andra få;
Dig gagnar lögnen ack! deroppe föga,
Ty genom hvarje veck ser domarns öga.
Der träder fram till Domarbordet blek
En usling med sin korta lefnads saga:
Mitt hela lif var blott en följd af svek;
Guds englar gråta för den fallna svaga,
Men domarn ler: din enkla dom är så,
Gå i min vackra ljusa himmel gå,
Allt hvad du handlat, känt och tänkt i lifvet
Står klart och tydligt på din panna skrifvet.
Till domarn träder nu en annan fram,
Han skälfvande sig till sin bikt bereder:
Jag ägde makt dernere, jag var stor,
Men alldrig stod jag i de godas leder.
Och åter ler den höge Domarn: gå,
Som du har sått så skall du skörda få,
Uti min sal skall du diu mantel sakna,
Ty der, der äro alla hjertan nakna.
Nu träder fram en man, fri är hans blick:
Jag lefvat, jag, såsom en menska, herre,
Just ej så dygdigt som jag kunnat, men
Bra många dock det gjort än vida värre.
Min lust var nöjet, då jag menska var
Lättsinnets fana jag i lifvet bar,
Jag kysst hvar njutning -- jag har tömt pokalen
I trottsig väntan uppå framtidsqvalen.
Och åter kom en ann, han var så tyst,
Hans röst var matt: jag böjde mig för lagen
Och njöt så litet som blott möjligt var
Dernere af den korta lefnadsdagen;
Det hoppas jag i himlen få igen.
Gå in, log domarn, dygderike vän,
Och in gick mannen Himlen honom starke,
Pä pannan bar han hyckleriets märke.
Sist kom en man: jag stridt for rätt och sannt,
Men icke skuldfritt är ändå mitt sinne,
Från jordens torfva för jag hit med mig
Nog månget dystert -- äkta menskligt minne.
Min sak var en, jag var en annan, jag,
Men lugn jag blickade mot domens dag,
Om vi der nere alldrig skulle falla
Så vore vi ju ljusa englar alla.
Men uti himlens sal der mötas de,
Som stigit opp, dit opp från jordens stränder
På hvarje kind mer eller mindre sig
En blygselns dunkla rodnad hastigt tänder;
Ty nu står hjertat naket, alla se
Hvad ägarn förr höll under täckelse,
Allt annorlunda är än man sig tänkte
Då tro man än åt ytans skimmer skänkte.
Hvem blyges mest? månn' det är han som ren
Härnere fritt bekände hvad han brutit,
Månn' det är hycklarn som för jordens folk
Med kufvade begär och dygder skrutit?
Väl är det han, som blyges mest ändå
För hvilken svårast är att naken gå,
För hvilken nu den klara himladagen
Lyft dok och slöja ifrån själsbehagen.


Den finska Ynglingen.

Preludium.
Vida Saimens böljor blå
Leende mot stranden vandra,
O hur' ljuf är denna strand,
Blommor, vågor om hvarandra.
Hör förgätmigej så blå,
Der en böljas glada glitter,
Lif och friskhet ur hvart veck
Af naturens klädning spritter.
Furuskog på gråa fjäll
Skyahögt vid stranden stiger;
Men en nordisk sommarkväll
Allt till frid och trefnad viger.
Sveper allt uti sin färg,
Blandad utaf fröjd och smärta,
Hälften togs af vesterns gull,
Andra hälften ur vårt hjerta.
Målad så i hjertats färg,
Kärleksfärg, ler för vårt öga
Denna herrliga natur
Som en hägring af det höga.
Dessa blommor, denna våg,
Dessa furukrönta tjällar,
Dessa molnens tysta tåg,
O, och dessa Juniqvällar,
Qvällar, som blott norden har,
Qvällar blott på Saimens stränder!
Under är det ej att så
Sig vår själ i kärlek tänder.
Under ej att folkets håg
Sammansmälte med naturen;
Men af denna kärleks kyss
Blef vår unga kärlek buren.
Vår natur, vår andes bild,
Mera djup den är än eldig,
Och vår kärlek den blef mild
Men tillika stark och väldig.
Är du den jag tror så skall
Du min saga väl behjerta,
Intet snille helsar dig,
Men ett varmt och trofast hjerta.

Melodie.
Bäddad uppå strandens blommor
Drömde gossen i sia frid;
Allestäds den är sig lika
Barnaårens ljufva tid,
Här och der i nord och söder
Äro alla barn ju bröder,
Bröder uti fröjd och frid,
Hel dig sköna barnatid!
Men en hviskning gick kring nejden
Steg ur vågens klara bröst,
Och utöfver strandens blommor
Smög sig dallrande en röst,
Nattens tärnor tårar fällde
Ofver hvad det budet gällde,
Tårar på de blomstren blå,
Men det budet klingar så:
Fjerran borta ut på vågen
Väcktes lifvet af en flägt,
Skymningen bör vika undan
Lifvet byter om sin drägt,
Drömmarne på flykten ila,
Slut är skymningsstundens hvila,
Och vid glada flägtars sus
Helsar solen; det blir ljus.
Vakna gosse, du är vorden
Yngling -- drömmarne förgå,
Dag det blef för dig på jorden
Och du skall i lifvet gå.
Vakna! och till lif han vaknar,
Ej sin barndoms frid han saknar
Lätt han uti Lifvet går,
Der han stolt som yngling står.
Hel dig sköna ungdomsyra,
Mel din tro på skönt och godt!
Ägde du all verldens krafter,
Vore allt en himmel blott.
Men din kraft, din kraft är ringa,
Dina ord och sagor klinga,
Och din vilja större är
Än den kraft du i dig blir.
Också dina drömmar blekna,
Också du skall vakna än,
Lifvets morgondager svinner
Och det middag blir min vän,
Då, när morgonen förliden,
Stundar snart den hårda tiden,
Då din kraft sitt prof består,
Visa då hvad du förmår.
Må din ungdomsvilja smälta
Med din manna kraft till ett!
Berg kan menskokraften välta