Mjölnarflickan vid Lützen: Ett tvåhundrafemtioårigt minne - 3

Total number of words is 4560
Total number of unique words is 1493
31.7 of words are in the 2000 most common words
42.3 of words are in the 5000 most common words
46.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
att få upp ögonlocken en smula. Men allt efter som han såg, spärrades
de upp mer och mer och snart liknade hans af naturen stora ögon ett par
ostindiska tekoppar.
Annchen hade ömt slutit sig intill Joseph von Bierich. Det var en
vacker grupp som detta unga par framstälde.
Återigen måste Franz Gründler gnugga sig i ögonen för att se, om han
icke såg galet. Nej, det gjorde han inte. Der stod ju Annchen, hans
brud, vackrare än fordom, och med båda armarne slingrade kring en ung
och vacker mans hals. En blytung suck undslapp Frans Gründlers bröst
och åtföljdes genast af en annan om möjligt ännu tyngre, då han hörde
den närstående mäster Wolf halfhögt mumla för sig sjelf:
"Stackars Franz! Det der är en svår pina för den stackars gossen."
Franz ämnade just nu öppna munnen för att säga något, då en af mäster
Wolfs lärpojkar i detsamma rusade in i verkstaden och skrek:
"Papisterna ä' här!"
"Vet du hvad du säger, pojke?" röt mästaren och fattade pojken i örat.
"Ja, mästare. Långt i söder brinner det öfverallt, och massor af bönder
komma flyende från landet."
Vid lärpojkens ankomst vaknade Frans Gründler plötsligt ur sin
försoffring, som hållit honom fängslad. Utan att nämna ett enda ord
eller ens taga afsked smög han sig ut ur verkstaden. Men om Joseph von
Bierich och Annchen kunnat se de hatfulla blickar, som han gaf dem vid
utgåendet, skulle de nog inte så förtröstansfullt på samma gång uttalat
dessa ord:
"Med oss har det ingen fara. Vi kunna nog hinna undan."
Liksom alla slöa naturer hade Franz Gründler ändock, såsom vi af det
föregående sett, vissa ögonblick, då slöheten måste gifva vika för en
friskare känsla. Denna nya och så att säga ovana känsla herskar då med
oemotståndlig makt öfver individen och för den blindt framåt utan att
låta den stanna förr, än den begått någon dumhet mot andra, eller
störtat sig sjelf i olycka.
Så med Franz Gründler. Vi ha förut sett huru han var ett fullkomligt
viljelöst verktyg för sin uppbrusande känsla, men när denna väl stormat
ut inträdde slappheten. Åsynen af Joseph von Bierich och Annchen, samt
de omedelbart derpå följande underrättelserna om de kejserliges
anryckande ingåfvo honom blixtsnabbt en tanke, den han genast skyndade
att sätta i verkställighet, såsom vi af det följande få se.
Till utseendet lugn, men till sitt inre glödande af svartsjuka, irrade
han på måfå gata upp och gata ned utan att egentligen reflektera öfver
alla de uppträden han blef vittne till. Ett enda ord stod med
outplånliga elddrag inristadt i hans själ och han uttalade tidt och
ofta detta ord för sig sjelf: "Hämnd!"


VII.

Heinrich Mayer förblef icke länge i den ställning vi sednast lemnat
honom. Sedan han genom långa meningar till fyllest uttömt hela sitt
bedröfvade hjerta, reste han sig upp, tog till vandringsstafven igen
och skyndade så fort han kunde till Mathias Gründlers stuga.
När denne fick se sin gamle vän så bedröfvad gick han emot honom och
sporde:
"Hur kommer det sig, att jag får besök af dig så här dags på qvällen?"
"Annchen har trotsat mina befallningar", sade gubben Mayer både sorgset
och harmfullt.
"Hur så?"
"Hon finnes inte hemma."
"Förmodligen har hon gått till gamle Wolf", inföll Mathias Gründler med
en försmädlighet i tonfallet, som betydligt stack Heinrich Meyer.
"Ja du, det kan hända", svarade denne efter en stunds begrundande, "men
jag anar en olycka."
"Gör du?"
"Ja. Hvar är Franz?"
"Han gick för en stund sedan för att helsa på Annchen."
"Det är omöjligt. Jag skulle då ha sett honom".
Nu var det Mathias Gründlers tur att bli orolig.
"Har du inte sett till pojken min!" skrek han.
"Nej, säger jag."
"Då har kanske någon olycka inträffat såsom du sa'", inföll Mathias
Gründler.
"Ja, vi få lof att ta' reda på barnen", inföll Heinrich Mayer. "Om vi
skulle gå in till staden?"
"Topp, det är jag med om."
Några minuter derefter voro Heinrich Mayer och Mathias Gründler på väg
till Lützen för att söka efter sina barn, dem de ansågo såsom nära nog
förlorade.
Under det Frans Gründler, såsom ofvan blifvit nämndt, på vinst och
förlust ströfvade omkring uppnådde han omsider en af de södra
stadsportarne. Grubblande och med hufvudet dinglande hit och dit likt
kläppen i en klocka, såg han knappt hvart han gick, ända till dess han
gjorde en halsbrytande kullerbytta öfver en på marken liggande kanon.
En full skrattsalva från några i närheten stående sachsiske soldater
ljöd hånande i den stackars Franz Gründlers öron.
"Långa skacklor har den der göken", skrek en klotrund korporal och höll
båda händerna för magen liksom för att hindra den från att spricka.
"Och han har också visat dem på ett sätt, som en akrobat knappast kan
göra efter", sade en annan.
Det olyckliga offret för dessa och andra skämtsamma infall reste sig
emellertid sakta upp och aftorkade med afviga handen det blod, som
ymnigt rann ur den mot sanden sönderskrapade kinden. Hans utseende vann
härigenom föga; tvertom såg han nu ännu mera löjlig och ömklig ut, då
han med skygga blickar betraktade de på hans bekostnad storskrattande
soldaterne.
"Du måtte inte ha nog styrsel på dina långa ben, min gosse", sade i
detsamma den klotrunde korporalen och vaggade fram till Franz. "Det är
allt förargligt att ha såd'na der bihang ibland."
Korporalen tyckte nog att han framkrystat en qvickhet, men mäkta lång i
synen blef han då Franz raskt inföll:
"Åhnej, det är inte fånigt alls. Nog är det bättre än att inga ben ha",
slutade han och sneglade förstulet på korporalen.
"Hvarifrån är du?" sporde denne i barsk ton. Driften med hans ben kunde
han ej så lätt smälta.
Franz Gründler uppgaf sitt namn och sin hemvist och fick derefter detta
besked:
"Du har visat vanvördnad mot mig och derför arresterar jag dig. Följ
godvilligt med, annars tar jag dig med våld."
Den förfärlige krigaren såg härvid med sina grymma förstenande
basiliskögon på Frans Gründler. Denne vågade ej heller fram med någon
bön om försköning, utan följde efter korporalen som en hund, ständigt
utsatt för knektarnes haglande speglosor. Den stackars Franz Gründler
hade nu råkat ur askan i elden. Hur mycket han än brydde sin hjerna med
att utfundera hvad han skulle göra, kom han ändå icke till något
afgörande resultat.
Och så kom aftonen lugn och stilla. Innanför porten höllo soldaterna på
att spela kort och tärning, under det ölstånkorna flitigt gingo laget
rundt.
"Jag har hört", sade en gammal soldat, en af dem, som i början af
slaget vid Breitenfeld sprang i kapp med den flyende Johan Georg
(Öl-Göran) ända fram till Eulenburg, "att friedländaren åter närmar sig
de här trakterna. Det är en karl, som inte är god att ta's med, ska'
jag säga."
"Har du varit i fejd med honom?" sporde den närmast sittande kamraten.
"Ja vars, i Böhmen."
"Det lär vara en sträng herre."
"Mycket sträng, omenskligt sträng till och med. Jag kände en gång en
gammal krigsbuss, som länge tjenat under honom, men fått afsked för
ålderdoms skull. Han talade mycket om friedländaren, ni vet väl att
Wallenstein kallas så, efter det han blifvit utnämnd till hertig af
Friedland, och berättade bland mycket annat om hur kort om hufvudet han
är. Om det någon gång hände att någon af hans soldater förbrutit sig
och man då frågade hvad man skulle göra med honom, svarade han nästan
alltid kort och godt: 'Häng den besten!' är och förblir hans oryggliga
dom, slut."
"Då tycker jag att han inte skulle få många soldater", inföll knekten
nummer två.
"Många soldater", utbrast Öl-Görans följeslagare på flykten till
Eulenburg, "jo du kan lita på, att han får flere än han vill ha. Och
orsaken den är lätt förklarad. Plundra, mörda, röfva, bränna och skända
det få hans knektar allt efter behag. Detta gör att han endast behöfver
öppna sin mun, så strömma massor af krigare till hans fanor."
"Sant nog", inföll den klotrunde korporalen, som hittills varit en tyst
åskådare af spelet, "men det är ju klart, att han då ska' ha det sämsta
slöddret i sin här."
"Gör ingenting", svarade den förste talaren, "sådant folk, som
ingenting har att förlora, men mycket att vinna, slåss alltid bäst.
Detta vet också friedländaren och derför tycker han bäst om sådana
soldater."
"Jag har hört", sade en tredje, "att han lär vara i anmarsch hit."
Den klotrunde korporalens af välmåga skinande anlete blef i en hast
allt blekare. Han lyckades dock bemanna sig och svarade, utan att någon
af hans underlydande sett färgskiftningen i hans anlete:
"Må han komma, vi frukta honom ej. Vår sak är rättvis och en sådan sak
hjelper Gud."
"Men inte kan vi stå emot friedländarens hela härsmakt?" inföll den
tredje i ordningen.
"Vakarne ä' goda och soldaterne tappre", svarade korporalen och
bröstade sig, "och..."
I detsamma hördes steg af en vildt galopperande häst utanför porten. En
bister stämma röt till posten att öppna, och när ryttaren sprängde
förbi de spelande knektarne, ropade han:
"Wallenstein är öfver oss! Till vapen! till vapen alle som kunnen bära
ett dylikt!"
Den scen, som nu följde var öfvermåttan liflig och... löjlig.
Soldaterne bortkastade icke blott korten och tärningarne, utan äfven
gevären och sprungo för brinnande lifvet. Korporalen var den förste,
som tog till harvärjan, men för sina korta bens skull blef han efter.
När österrikarne i detsamma bröto in genom porten kröp den manhaftige
korporalen in i ett prång. Till en början gick det bra, men snart
fastnade händer och kunde på inga vilkor hvarken komma fram eller
tillbaka.
I denna ställning upptäcktes han af kroaterne, som roade sig med att
skjuta till måls på den stackars korporalens åt dem vända betydliga
akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgaf den
storskrytande sachsaren, till påseende ej olik ett grynsåll, andan
under sina grymma fienders omenskliga lek.
När Franz Gründler såg att knektarne flydde åt hvar sitt håll, ämnade
också han göra bruk af sina långa ben, men tog miste och rände i fullt
lopp rakt på en kejserlig infanteriafdelning. Österrikarne, som tyckte
att det var ett egendomligt sätt att gifva sig fången, mottogo
skrattande den stackars Franz Gründler, som darrande i alla lemmar
berättade, att han var en fredlig landtman, inkommen till staden för
att sälja grönsaker. Under tumultet hade hans varor gått förlorade och
han stod der nu fattigare än förut.
Sedan en lägre officer sniket genomsökt hans fickor och endast funnit
några slantar af mindre valör, befalde han med kort och iskall röst,
att Franz Gründler skulle skjutas.
Det var förfärliga ögonblick för den stackars Franz. Han ville falla på
knä, men de långa benen nekade att böja sig; han ville tala, men äfven
tungan, denna lem, som annars är så svår att hålla i styr, nekade att
göra tjenst.
Först när tre soldater af vildt utseende stego fram för att verkställa
domen, fick den lifdömde mål i munnen.
"Skjut mig för Guds skull inte", skrek han, "jag har något vigtigt att
berätta."
"Hvad är det då?" sporde officeren och gaf soldaterne ett tecken att
lugna sig.
"Här finnes i staden en kejserlig officer, som blef fången vid
Breitenfeld, men nu öfvergått till lutherska läran."
"Talar du sanning", röt officeren och betraktade Franz Gründler med
genomborrande blickar.
"Ja, herre, vid min salighet."
"Känner du honom?"
"Ja, herre."
"Hvad heter han?"
"Joseph von Bierich."
"Ah, och jag som trodde, att du var död", mumlade officeren mera för
sig sjelf. "Nu ska' jag betala dig för gammalt groll. Vet du hvar han
bor?" fortfor han derefter, vänd till Franz.
"Ja, herre", svarade denne skälfvande i alla lemmar.
"Godt, då ska' du ledsaga oss dit. Får jag Joseph von Bierich,
affällingen, i mitt våld, ska' du få behålla lifvet, annars är du
dödens man."
"Följ mig bara, och jag ska' säkert ledsaga er dit, der han finnes. Det
är ej lång stund sedan jag såg honom der."
I spetsen för omkring femtio man begaf sig derefter den kejserlige
officeren med Franz Gründler såsom vägvisare i riktning mot mäster
Wolfs verkstad.


VIII.

Lärpojkens förskräckta utrop: "papisterna ä' här", hade på Joseph von
Bierich ungefär samma verkan som en så iskallt vatten på en upphettad
jernstång. Från att vara varm af kärlek och lycka blef han med ens kall
och lugn så mycket omständigheterna det kunde medgifva. Hade han varit
ensam, skulle saken ej det ringaste bekymrat honom, men nu hade han ju
Annchen att också försvara.
"Hvad är att göra, mäster Wolf?" sporde han derför. "Gif mig ett godt
råd!"
"Antingen måste vi fly eller gömma oss", svarade den gamle
pistolsmeden. "Få papisterne tag i mig, så blir jag tvungen att göra
vapen åt dem, och det vill jag ej för allt i verlden. Heldre döden än
förfärdiga vapen mot mina trosförvandter."
"Men kanske att allt bara är skrämskott", inföll Annchen.
"Tycker du att folket i dylikt fall skulle fly så der skocktals",
afbröt mäster Wolf och pekade på de genom gatan flyende och skrikande
menniskohoparne.
"Eller kanske att detta bus, som ligger så undangömdt, ska' bli
skonadt", fortfor Anncben.
"Har du någonsin hört att Tillys eller Wallensteins skaror lemna ett
enda bus ogenomsökt i den stad de komma till?" sporde vidare mäster
Wolf bittert. "Ja, ja, förlåt, löjtnant, jag kanske sårar er, men..."
"Jag vet nog att du talar allt för sant och kan ej bli ond derför",
inföll Joseph von Biericb, i det en tung suck böjde hans bröst. "Men
säg nu hvad vi ska' ta oss till".
"Ja, tiden skyndar", utbrast Annchen ängsligt.
"Det är allt för sent att fly nu", menade den gamle pistolsmeden
eftertänksamt.
Josepb von Bierich inföll då:
"Du anser då, mäster Wolf, att vi måste gömma oss, eller hur?"
"Ja, det anser jag."
"Nåväl", inföll löjtnanten och tryckte Annchen hårdt till sitt bröst,
"kan du gömma oss så, att ingen af de kejserlige får tag i oss, då
skall också din lycka vara gjord. Jag är rik och..."
"Håll inne dermed, herre, om ni ej vill såra mig", afbröt mäster Wolf.
"Tror ni att jag gör detta för slem vinnings skull? Nej, det är endast
af vänskap för Annchen och hennes fader, ty jag önskar dem all möjlig
lycka både i detta och det tillkommande lifvet."
Annchen och Josepb von Bierich tryckte varmt den gamle pistolsmedens
händer.
"Men", fortfor denne efter en kort paus, "endast med _ett_ vilkor kan
jag rädda er."
"Och det är?" sporde de båda älskande på en och samma gång.
"Att I troget följen mina befallningar."
"Det vilja vi göra."
"Till en början", fortfor mäster Wolf, "måste ni låta tonsurera er. För
er, löjtnant, blir det ej påkostande, men ni, jungfru Annchen, skall
kanske finna det svårt att låta klippa af edert vackra hår. Ni måste
dock betänka två saker, först att detta är enda medlet till er räddning
och sedan att håret med tiden nog växer ut igen."
"Och sedan?" sporde Josepb von Bierich medan Annchen teg.
"Sedan anlägger ni, löjtnant, en munkdrägt, Annchen en nunnedrägt,
förstås. För sådana ha de vilde krigarne ännu en smula vördnad. Jag bar
lyckligtvis två dylika härinne."
Annchen gaf genast sitt bifall. Icke så Joseph von Bierich. Han hade
länge beundrat den unga flickans utomordentligt vackra hår och var
tvehågsen huruvida han skulle tillåta att det afklipptes eller ej.
"Kan det ej gå att lägga upp det", sade han derför. "Se bara på detta
hår", fortfor han och upplöste detsamma, så att det flöt i vågor ända
ned till golfvet, "är det ej både synd och skam att förstöra en dylik
prydnad?"
"Detta medgifver jag gerna", svarade mäster Wolf, "men tänk bara på
hvad som kan hända om..."
"Det är derför inte sagdt, att mästers onda spådom ska' slå in", afbröt
löjtnanten.
Mäster Wolf svarade käckt:
"Men, jag tycker att det är bäst att taga det säkra för det osäkra."
"Så tycker äfven jag", svarade Annchen.
"Du vill då låta afklippa din utomordentligt vackra hårprydnad?" sade
Joseph von Bierich.
"Ja, heldre än att falla i de påfviskes händer", svarade den unga
flickan raskt.
"Rätt så, min flicka", inföll mäster Wolf, "det höres att du rätt
fattat storleken af den fara, som hotar er."
Slutet på denna tvist blef den, att ett försök gjordes, huruvida
Annchens hår nödvändigt behöfde klippas af, och följden blef den, att
detta alls icke var af nöden. Kapuschongen skylde ändock tillräckligt
den unga flickans hufvud.
"Nu gäller hon för eder korgosse, löjtnant", sade mäster Wolf. "Glöm
inte det."
"Nej."
Den gamle pistolsmeden förde derefter sina skyddslingar till en liten
bakport, der allt ännu var lugnt.
"Men ska' inte ni, mäster Wolf, också följa med?" sporde Joseph von
Bierich.
"Nej, jag stannar hemma och hoppas, att den svenske konungen nog skall
komma till vår räddning nu liksom för ett år sedan."
"Men, han är ju i södra delen af landet", inföll löjtnanten.
"Sant, herre, men ett bud, som i förgår kom från Nürnberg, berättade
annorlunda. Mäster Degel, guldsmeden vid stora torget, har nemligen en
son, som arbetat i den nämnde staden, och det är han, som berättat, att
den svenske konungen skyndar hit uppåt. Då blir det bra. Har Tilly fått
stryk vid Breitenfeld, ja, ja, förlåt mig, löjtnant, så kan också
Wallenstein få detsamma vid Lützen. Se så, skynda er nu, jag hör att
det kommer folk borta på gatan."
Den gata, vid hvilken mäster Wolf bodde, var både krokig och smal. Den
gamle pistolsmedens bostad och verkstad lågo just i sjelfva krökningen.
I samma ögonblick som mäster Wolf stängde bakporten efter de båda
flyktingarne, bultade det på främre porten. När pistolsmeden förstulet
tittade ut genom en glugg öfver porten såg han till sin stora häpnad,
att det var kejserlige soldater, som stod nedanför. Men ännu mera häpen
blef han, då han igenkände Franz Gründler bland dem.
"Det är han, som förrådt Annchen och löjtnanten", tänkte pistolsmeden.
"Jo, du är mig just en skön fogel du. Önskar att du vore hängd i
närmaste träd."
"Öppna genast!" skrek den österrikiske befälhafvaren.
"Vänta till dess jag får tag i nyckeln", hördes mäster Wolfs röst
innanför porten. "Hvad är ni för folk, som inte kan låta en ärlig
menniska sofva i fred om nätterna? Jag har nog styft arbete om dagarne,
och behöfver derför hvila, när jag så kan få."
"Ja, nog ska' du få hvila och det för alltid", skrek österrikaren.
"Öppna bara genast!"
Den grofva bommen för porten blef i detsamma aflyftad. Österrikarne
stormade in under det deras anförare skrek:
"Undersöken noga hvarje vrå i det här rucklet; ja, hvarenda springa, ty
affällingen kan lätt gömma sig der! Satan tycker om sitt folk."
Under hånfullt jubel spridde sig knektarne öfverallt. De vände upp och
ned på allt och strödde under hånskratt mäster Wolfs arbeten vida
omkring, bemägtigade sig hans redan färdiga vapen och bröto sönder allt
hvad de kunde komma öfver.
Officeren sjelf höll sig icke för god att hålla till godo med ett par
rikt inlagda dubbelpistoler, dem mäster Wolf hade till lagning från
Lützens borgmästare. Hans knektar, som vid plundringen föregingos med
goda exempel, ratade icke heller hvad de kunde komma öfver. Mäster
Wolfs hela bo var således inom mindre än en half timme helt och hållet
utplundradt.
Under det detta pågick höllo tvenne soldater vakt om Franz Gründler
utanför verkstadsdörren. Den stackars pojkens belägenhet var i sanning
icke den bästa, ty för hvarje underrättelse som kom, att de eftersökte
ej kunde anträffas, svor officeren de förfärligaste eder öfver den, som
narrat honom att göra denna långa omväg, allra helst som bytet ej blef
så rikligt som han hade väntat.
"Men, jag försäkrar, att de ska' finnas här inne", jemrade sig Franz
Gründler. "Det var inte så länge sedan jag träffade dem här i
verkstaden."
"Nå, så ska' vi väl röka ut dem då", sade officeren hånskrattande.
"Tutta på rucklena!"
Förgäfves bad mäster Wolf om förskoning; de österrikiske pikarne stötte
honom tillbaka. Förgäfves bedyrade han, att Joseph von Bierich icke
befann sig inom hans egendom. Officeren sade i stället:
"Har han gömt sig, den kanaljen, så ska' jag nog röka ut honom."
Mäster Wolfs hus var icke det enda, som i dessa ögonblick stodo i
ljusan låga. Så långt blickarne kunde nå öfver staden syntes brinnande
boningar och rundt omkring Lützen var en lysande krans af påtända byar
och enskilda hus, en sorgligt skön tafla i den mörka novemberqvällen.
Just som Wallenstein höll in sin springare på Lützens torg och med
skadeglädje i sina blickar såg på sitt hemska verk, framsprängde en af
hans adjutanter i vildaste karrier. Då hästen stannade framför hertigen
af Friedland, segnade den sakta ned och uppgaf andan.
Adjutanten berättade med andan i halsen, att Gustaf Adolph icke var
långt borta.
"Hur långt är han härifrån?" sporde friedländaren, icke utan synbar
oro.
"Ungefär tre mil."
"Och ni har ej förr gifvit mig underrättelse derom", sade Wallenstein
med en grym blick på den af trötthet nästan uppgifne officeren.
"Herre", svarade denne oförskräckt och såg Wallenstein modigt i ögonen,
"om ni såsom jag skulle jagas i öfver åtta dagar utan att komma ur
sadeln, tre dagar vara utan mat, instängd i en eländig håla, utanför
hvilken Stålhandskes finske ryttare hålla vakt, och ändock lyckas smyga
er ut, så tror jag, att ingen menniska, vore det än kejsaren, skulle ha
något att förebrå er för. Gör med mig hvad ni behagar. Jag vet dock att
jag gjort min pligt."
Wallenstein, som visste, att adjutanten var en af hans skickligaste och
mest pålitlige officerare, öfverräckte till honom en börs och gaf honom
tillåtelse att begifva sig till hvila, för att med friska krafter kunna
uppträda i den stundande striden.
Friedländarens tåg gick derefter ut ur staden och lägret uppdrogs strax
i norr om densamma vid de väderqvarnar, som der gjorde ett välkommet
afbrott i den öfverallt rådande enformigheten. För att försvåra den
svenske konungens anfall lät Wallenstein gräfva en bred och djup graf
tvärs öfver landsvägen och planterade der några batterier grofva
kanoner.
Så rustad inväntade han "snömajestätet."


IX.

När Joseph von Bierich och Annchen Mayer väl hört den lilla bakporten
stängas efter sig, slöto de sig intill hvarandra och tackade innerligt
Gud tur, att de befunno sig utanför pistolsmedens hus. Mäster Wolf hade
nemligen sagt sig hysa starka misstankar på Franz Gründler, såsom den
der skulle vara nog lågsinnad att kunna förråda dem för österrikarne.
"Ja det tror jag honom nog om", sade nu Annchen, "det är inte första
gången han visar sin svartsjuka."
"Så mycket större skäl för oss att söka komma ut ur staden", inföll
Joseph von Bierich. "Om någon af mina bekanta finnes i Wallensteins
här, och jag är säker på att många dylika finnas, ska' inte munkkåpan
förmå skydda mig, så mycket är säkert."
"Men hvart skola vi fly?" hviskade Annchen bestört och ända till det
yttersta rädd.
"Bara vi komma ut ur staden, sa styr nog Gud våra steg", svarade Joseph
von Bierich förtröstansfullt.
Öfferallt på gatorna svärmade lutheraner och katoliker om hvarandra. I
hvartenda hörn var det mer eller mindre blodigt slagsmål.
Våra båda förklädde älskande höllo en gång på att bli indragne i ett
dylikt slagsmål. Joseph von Bierichs kännedom om munkarne kom honom
dock väl till pass. Mot sin vilja måste han likväl nu predika korståg
mot lutheranerne, och detta gjorde han stående på en hörnsten, så
kraftigt, att alla lutheranerne i en enda blink jagades från platsen.
"Det är förfärligt", yttrade han derefter till Annchen, under det de
skyndade framtill stora torget, för att derifrån leta sig en väg ut
till landsbygden, "men jag kunde icke handla på annat sätt."
"Inte förebrår jag dig", svarade Annchen och tryckte ömt hans hand, "du
har ej kunnat handla på annat sätt för att rädda oss."
På stora torget var en förfärlig villervalla. Menniskor, hästar,
kanoner, allt blandades i en gräslig förvirring, genom hvilken dock
hördes detta rop, i början dämpadt, sedan starkare:
"Svensken kommer!"
Joseph von Bierich och Annchen trodde knappt sina öron när de hörde
detta, men de skulle snart få bekräftelse på denna glada tidning.
Skyddad af sin munkdrägt gick Joseph von Bierich fram till en grupp
officerare, som han såg vid ena hörnet af torget, höjde sin hand och
uttalade den betydelsefulla formeln:
"Pax vobiscum."
Officerarne korsade sig andäktigt. Den föregifne patern fortfor:
"Är det sant, att den gudlöse kättarkonungen är i antågande?"
"Ja", svarade den ene officeren spotskt, "den heliga jungfrun vare
lofvad! Sedan han förut brutit hornen af sig mot Alte Veste, ska' han
väl nu helt och hållet gå under."
Joseph hade hört nog. Fattande Annchen vid ena handen skyndade han
efter de ut ur staden ilande trupperne, men hade icke hunnit mer än
till halfva torget, då en hand plötsligt ryckte honom i kåpan. Den
falske munken vände sig häftigt om och drog till hälften dolken, färdig
till försvar.
"Stilla, stilla". hviskade mäster Wolf, ty det var han, som af en
händelse träffat på sina vänner. "Stanna här, så få vi nog se ett
skådespel, som vi aldrig ha sett förut, åtminstone ej du, Annchen."
"För Guds skull tala ej så högt", inföll Joseph von Bierich. "Lyssnande
öron finnas öfverallt."
Den gamle pistolsmeden sänkte tonen en smula då han sade:
"Det är Franz Gründlers slut, som vi få se."
Annchen kände hur hon bleknade. Benen ville knappt bära henne och hon
skulle ha fallit till marken, om ej Joseph von Bierich och mäster Wolf
gemensamt uppehållit henne.
"Men hvarför ska' han då dö?" sporde hon, under det kallsvetten rann
utefter hennes panna.
"Ja, hvarför ska' han dö?" frågade äfven Joseph von Bierich förvånad.
"Derför att han velat förråda eder."
"Mig."
"Ja."
"Förlåt mig, mäster Wolf, men jag begriper sannerligen ingenting."
"Då ska' ni få höra. Medan den österrikiske officeren var som bäst i
farten med att tutta på mina hus, ni kan se branden der borta, strax
till höger om kyrkan, lyckades jag smyga mig undan och fick då höra
hvad österrikaren sade till Franz. Just så här sa' han: 'Du har
bedragit oss.' 'Nej', sa' Franz, 'han finnes bestämdt här inne.' 'Men,
du ser ju sjelf, att här inte en gång finnes en katt', svarade
officeren. 'Dumt att jag inte kunde få tag i honom och betala honom för
gammalt i Wien.' Slutet på visan blef att officeren befalde sina män
att föra den stackars Franz Gründler till stora torget och skjuta
honom. Ja, se der kommer tåget. Ser ni inte der vid lyktskenet hur
hvitt den olycksalige pojkens ansigte är? Det är svartsjukan, som
drifvit honom till detta steg."
Under det mäster Wolf talade, hade Annchen plötsligt fått en idé. Utan
att närmare redogöra för densamma, hviskade hon:
"Det är synd om Franz, jag vill rädda honom."
Joseph von Bierich och mäster Wolf betraktade henne med förfärade
blickar.
"Är du galen?" sporde den först nämnde och kramade den unga flickans
hand så våldsamt, att hon nära nog uppgifvit ett rop af smärta.
"Ja, det samma frågar jag också", sporde mäster Wolf.
"Nej", svarade Annchen. "Låt mig bara hållas och allt ska' gå bra."
Mäster Wolf visste förut, att det skulle vara omöjligt att försöka
hindra den unga mjölnardottern från att sätta sitt beslut i
verkställighet. Tillsammans med Joseph von Bierich trängde han sig för
den skull fram mellan de tätt sammanpackade menniskohopar, som dels af
nyfikenhet, dels af medömkan strömmat till för att åse exekutionen.
Franz Gründler var hvit i synen som ett lakan, då han fördes fram på
torget. Det fladdrande skenet från oljelamporna och från soldaternas
facklor gjorde hans utseende ändå hemskare.
Soldaterne voro uppstälde och officeren skulle just gifva tecknet, då
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Mjölnarflickan vid Lützen: Ett tvåhundrafemtioårigt minne - 4
  • Parts
  • Mjölnarflickan vid Lützen: Ett tvåhundrafemtioårigt minne - 1
    Total number of words is 4562
    Total number of unique words is 1525
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mjölnarflickan vid Lützen: Ett tvåhundrafemtioårigt minne - 2
    Total number of words is 4583
    Total number of unique words is 1501
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mjölnarflickan vid Lützen: Ett tvåhundrafemtioårigt minne - 3
    Total number of words is 4560
    Total number of unique words is 1493
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mjölnarflickan vid Lützen: Ett tvåhundrafemtioårigt minne - 4
    Total number of words is 1648
    Total number of unique words is 733
    38.6 of words are in the 2000 most common words
    46.5 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.