Mjölnarflickan vid Lützen: Ett tvåhundrafemtioårigt minne - 2

"Annchen!"
Den fattiga mjölnarflickan kunde icke längre beherska sig. Nästan utan
att hon visste om huru det gick till, låg hon vid Joseph von Bierichs
bröst, trofast omsluten af hans armar.


IV.

Efter ett längre samtal, hvarunder särdeles vigtiga öfverläggningar
egde rum, återvände Mathias Gründler till sin ungefär en fjerdedels mil
från Mayers väderqvarn belägna stuga.
Under hemgåendet retade den hetsige Gründler upp sig ännu mera, och
slutligen liknade han mera en ilsken tjur än en menniska. En skällande
byracka (hund) mötte honom på vägen. Under normalt tillstånd bekymrade
sig Mathias Gründler aldrig om dessa fyrfotade individer, utan lät dem
alltid skälla sig trötta under det han obekymrad gick sin väg framåt,
endast då och då stötande med knölpåken i marken, liksom för att göra
hunden uppmärksam på, att det icke vore lönt att han försökte bitas. Nu
deremot, i sitt ilskna tillstånd, lyfte Mathias Gründler påken och gaf
hunden ett så våldsamt slag öfver ryggen, att det stackars djuret
tjutande och krypande drog sig undan.
"Ja ja, har jag knäckt ryggen på dig, så är det också din egen skuld",
brummade Gründler och fortsatte, obekymrad om det slagna djurets
lidande, sin väg. Han hade dock icke gått många steg förrän hundens
egare, lockad af djurets tjut, skyndade fram och stälde sig i vägen för
Mathias Gründler.
Länge dröjde det icke förrän trätan var i full gång. Hundens egare var
ovettig för det stryk hans skyddsling fått; Mathias Gründler deremot
försvarade sig dermed, att han icke önskade bli biten, allraminst af en
hund och det just nu, då hundgalenskapen (rabies canina) gick i orten.
"Men, han bits inte", envisades hundens egare och stampade i marken.
"_Han kan bitas_", svarade Mathias Gründler och stötte sin knölpåk
häftigt i marken så nära hundegarens fötter, att denne fann sig
föranlåten att skyndsamt retirera ett par steg bakåt.
Det ena ordet gaf naturligtvis det andra och retade ännu mera de båda
motståndarne, som tycktes vara i besittning af ungefär samma
kroppskrafter. Slutet på den lifliga trätan skulle utan tvifvel blifvit
ett slagsmål, om icke Mathias Gründlers förhoppningsfulle son och
vackra Annchens påtvingade brudgum i detsamma anländt till platsen. När
hundegaren då märkte, att den långe och fräknige räkeln, hvilkens yttre
mera påminde om en humlestör än om en menniska med kött och blod, tog
sin motståndares parti, skyndade han undan allt hvad han kunde, följd
af sin linkande och tjutande hund samt af Mathias Gründlers och hans
sons spetsiga speglosor.
Sedan Mathias Gründlers vrede öfver de förolämpningar han rönt af den
okände hundegaren någorlunda hunnit lägga sig, sade han till sonen utan
alla vidare omsvep:
"Jag fruktar för att Annchen Mayer rakar din näsa förbi, pojke."
Franz betraktade fadren på ett sätt, som kom denne att skrattande
utropa:
"Ja, se du inte så rasande dum ut nu. Tror du inte att jag förstår hvad
jag säger?"
Nej, det tycktes Franz icke begripa, ty hans blickar blefvo dummare för
hvarje minut som gick. Slutligen kunde han dock frampusta dessa ord,
under det han ifrigt gned sig i pannan:
"Annchen rakar min näsa förbi... Det der... begriper jag inte. Hvad
pratar ni nu för slag, far?"
"Sanning, pojke. En annan har troligtvis lagt beslag på henne."
"Hvem är det?" svarade Franz och drog till hälften ut den långa
slidknifven ur bältet.
"Joseph von Bierich, papisten."
Franz Gründler gaf till ett rytande, som hördes vida omkring på
slätten.
"Jaså, den der stackarn, som ni räddade för ett år sedan vid
Breitenfeld", sade han derpå föraktligt.
"Ja, just han", menade gubben Gründler. "Annchen har ju skött honom
under hans sjukdom, alldeles som om han varit hennes fästman, och det
förundrar mig alls inte, om hon blifvit kär i honom, för det är nog en
vacker karl, och deraf kan du alls inte skryta, ha, ha, ha!"
Vid dessa ord skrattade Mathias Gründler så ilsket som han icke gjort
på länge, samt började att derefter mäta vägen till hemmet med stora
steg.
Den stackars Franz stannade emellertid qvar några minuter i en ömklig
ställning. Hufvudet var lutadt mot bröstet, de långa armarne hängde
slappa nedåt sidorna och de stora knäskålarne, af hvilka delar
sorglustigt tittade ut genom de trånga, sönderspruckna byxorna, slogo
emot hvarandra. Der han nu stod, företedde han en verkligt ömklig bild
af förtviflan och dumhet. Den underrättelse, som fadren gifvit honom,
hade utöfvat ett mägtigt inflytande på hans af naturen slöa sinne.
Redan från den tidigaste ungdomen van att betrakta Annchen som sin
blifvande hustru, kom underrättelsen om att bon älskade en annan öfver
honom som en iskall dusch.
Men plötsligt ryckte han upp sig ur den försoffning, i hvilken den
nedslående tidningen försatt honom, och satte efter fadren i fullt
språng. Tack vare sina långa ben kunde han snart hinna upp Mathias
Gründler.
"Men fader Mayer bar ju sagt, att Anncben ska' bli min", stånkade han
så snart han befann sig vid fadrens sida, och vid dessa ord såg han på
honom så ångestfullt, att den gamle icke kunde låta bli att tröstande
utropa:
"Sant nog, Franz, men ser du, qvinfolken nu för tiden ä' alldeles galna
i knektarne. Vore det bara fred, så tror jag nog du skulle få ha
Annchen för dig sjelf, men nu..."
"Ni sa' ju, att han är papist", inföll Franz häftigt, liksom vore detta
den räddningsplanka, han så girigt grep efter.
"Ja visst sa' jag det, men flickorna ä' så konstiga nu för tiden. De
bry sig inte alls om religionen, bara de få sin vilja fram. Men vill du
lyda mig, så ska' jag ge dig ett godt råd."
"Ja, far, hit med det!"
"Du ska' sjelf gå till Annchen och fråga henne, om det är sant hvad
folket pratar."
"Hvad pratar folket då om?" sporde Mathias Gründlers förhoppningsfulle
son och såg dervid så genomdum ut, att fadren utbrast i högsta grad
förargad:
"Hade jag vetat, att jag skulle få en så dum räkel till son, skulle du
aldrig blifvit född. Begriper du inte, din åsna, att folket talar om
Annchens kärlek till papisten och skrattar åt dig på baken derför, att
du är nog dum att tro att hon vill ha dig till man?"
En brännande rodnad sprang vid dessa fadrens ord upp på sonens magra,
utstående kindknotor. Händerna trefvade ånyo i bältet och för andra
gången blottades knifven, men nu helt och hållet.
"Jaså, folket skrattar åt mig", sade Franz halfhögt under det han
mekaniskt lekte med knifven. "Jag har lust att veta hvem det är som
skrattar."
Mathias Gründler betraktade några ögonblick sonen med pröfvande
blickar, och då han kring dennes läppar märkte ett så fast drag af
beslutsamhet, som han icke kunde påminna sig förut ha sett der, sade
han, under det han närmade sig Franz:
"I stället för att hålla dig till skrattarne, bör du uppsöka
papisten... du förstår... qvällarne ä' mörka nu, och..."
Han fullbordade icke sin mening utan gjorde i stället en betecknande
rörelse med ena banden. Derpå sade han:
"Men det, som ska' göras, måste göras snart, ifall det ska' lända till
någon nytta. Begriper du nu?"
Franz svarade ingenting. I stället instack han knifven återigen i
bältet, nickade betecknande åt fadren och skyndade in på den gångstig,
som ledde framtill Heinrich Mayers icke långt ifrån väderqvarnarne
belägna lilla vackra stuga.
När Mathias Gründler såg hvilken väg sonen tog, gnuggade han förnöjd
händerna, under det han utropade:
"Pojken är inte så dum som jag trodde, men rysligt slö är han. Få nu se
om hans tycke för Annchen kan pigga upp honom. I sådant fall tror jag
inte, att papistens lif är mycket värdt. Skulle önska att Franz ville
visa, att mitt blod rinner i hans ådror."
Med dessa ord skyndade Mathias Gründler, i sitt innersta belåten med
det verk och den uppryckning han gifvit sonen, in i sin stuga, hvars
dörr han försigtigt tillslöt efter sig.
Långe Franz fortsatte emellertid sin gång fram mot Heinrich Mayers
stuga. Redan på långt afstånd upptäckte hans skarpa blickar Anncben
stående i dörren. Hon såg bort mot Lützen, det kunde Franz tydligt se,
och redan denna omständighet gjorde att hans blod kom i en häftig
svallning.
"Det synes nog, att hon tycker om papisten", mumlade han för sig sjelf,
"annars skulle hon inte stå så der och koxa dit bort. Om jag skulle
först som sist gå till staden och fordra räkenskap af förföraren! Ja...
nej... far sa' ju, att jag först skulle tala med henne. Kanske att allt
endast är ett nedrigt förtal. Men, jag ska' gå så, att jag öfverraskar
henne oförhappandes."
Med dessa ord tog han en lång omväg förbi de andre qvarnbyggnaderne och
lyckades att, osedd af Annchen, som med ifrig längtan skådade bortåt
Lützen, dit fadren förbjudit henne att begifva sig, komma på baksidan
af Heinrich Mayers hus. Hans hjerta klappade så våldsamt, som om det
ville sprängas, och han måste sansa sig några minuter innan han
förmådde träda fram.
Det lilla mjölnarhuset omgafs af en nätt trädgårdstäppa, ordnad och
planterad af Annchens egna händer. Ett vackert gulmåladt spjelstaket
skyddade vidare täppan för obehöriga personers och djurs inträngande.
Långa ben äro alltid bra vid så kallad "plankning". Detta fick Mathias
Gründlers älskogskranke son också nu erfara.
Utan den ringaste svårighet klef han öfver staketet och smög sig
derefter nedhukad genom den lilla, sandade gången fram till det hörn af
huset, mot hvilket Annchen under sitt spejande vände ryggen.
Den unga flickan var så försjunken i sina tankar, att hon alls icke
märkte Franz. Denne sträckte sig så långt fram han kunde och spände
örhinnorna, för att tilläfventyrs kunna uppfånga någon af de många
meningar Annchen mumlade för sig sjelf med knappt hörbar röst. Men han
bedrog sig häruti; endast djupa suckar ur den unga mjölnardottrens
beklämda bröst hunno fram till hans öron.
Men dessa djupa suckar pinade honom mera än han anade. Han skrufvade
fram och tillbaka och kom vid ett dylikt tillfälle att oförsigtigt nog
skrubba ena armen hårdare mot husknuten, än som ämnadt var.
Annchen hörde det frasande ljudet och vände sig hastigt om. Vid åsynen
af Franz blef hennes vackra anlete pionrödt och hon utropade, under det
hon utmanande betraktade sin långe friare:
"Jaså, du håller dig inte för god att lyssna. Fy, Franz! Hur har du
kommit in?"
"Deröfver", svarade Franz Gründler och pekade menlöst på staketet.
"Hå hå, du går således alldeles som en tjuf om natten", inföll den unga
mjölnardottren försmädligt.
"Jag är ingen tjuf", svarade långe Franz förnärmad.
"Det har jag heller aldrig sagt", inföll Annchen och intogs af medömkan
öfver sin friares dumhet, "men du känner väl ordspråket, som säger om
en person, som liksom du smyger sig på en annan, att han kommer som en
tjuf om natten."
"Känner nog det", svarade Franz och tycktes för några minuter vakna
ännu mera upp ur sin slöa likgiltighet, "men jag känner också ett annat
ordspråk, och det ett bibliskt till på köpet", fortfor han och
betraktade den vackra mjölnardottren med skadeglada och triumferande
blickar.
"Ett bibliskt ordspråk", utbrast Annchen och såg förvånad på Franz,
"hvad är det för ett ordspråk?"
"Det säger, att 'den förbjudna frukten smakar alltid bäst'. Har du inte
hört det?"
Till en början kunde icke den unga flickan utfundera hvad Franz menade,
men till slut fann hon det. En brännande rodnad betäckte hennes kinder
och hals, då hon svarade:
"Du kommer för att förebrå mig. Gör det, men jag kan inte ändra mitt en
gång fattade beslut."
Franz hade under tiden närmat sig förstugubron.
Hans gång liknade en drucken menniskas, så osäkert trampade han på den
sandade gången, och hans blickar voro så bedjande, då han hviskade:
"Annchen, säg att det är osanning hvad folket pratar om dig och..."
Den stackars ynglingen hejdade sig sjelf här. Tungan nekade att göra
tjenst, då han ville uttala det förhatliga namnet.
"Hvad är det som folket pratar?" inföll Annchen raskt. "Bara skräp, kan
jag tro."
"Ja, Gud gifve att det vore så", svarade den stackars Franz och torkade
de stora svettperlorna ur ansigtet. "Ingen skulle bli gladare deröfver
än jag."
"Men säg då hvad det är frågan om", ropade den vackra flickan otåligt.
"Har du alldeles förlorat målföret?"
"Inte alldeles, men nära nog", svarade Franz med halft jemrande ton.
"Jo, hör på, Annchen, hvad folket pratar om. Men, hvarför vänder du dig
bort? Kan du inte se mig rakt i ansigtet?"
När den unga flickan nu hörde, att det skulle bli allvar af med
bekännelsen, och hon kände med sig sjelf hur hon ytterligare rodnade
men icke nu af samma orsak som förra gången, hade hon för några
ögonblick vändt sig bort för att söka bemästra sin rörelse och
återvinna det lugn, som höll på att lemna henne. Då Franz gjorde sin
sista fråga "kan du inte se mig rakt i ansigtet?" hade det lyckats
henne att återfå sitt lugn.
"Jo, nog kan jag se dig rakt i ansigtet", sade hon derför temligen
obesväradt. "Hvad är det folket pratar om?"
Franz var i föga mindre afundsvärd ställning än Annchen. Hvarje gång
det olyckliga namnet skulle öfver hans läppar fastnade det der.
Slutligen gjorde han en förtvinad ansträngning och framstötte med ett
ljud, som mera liknade en oxes bölande läte än en mensklig röst:
"Jo folket säger, att du tycker om pap... pap... papisten", skrek han
till med tonvigt på de två sista stafvelserna.
Den stackars pojkens löjliga och på samma gång förskräckta uppträdande
hade inverkat så mycket på Annchen, att hon nära nog gifvit till ett
gapskratt. Hon hade likväl nog takt i sig att i tid qväfva detsamma. I
stället sade hon:
"Jag förstår inte hvad du menar, bäste Franz. Hvilken papist?"
"Joseph von Bierich, vet jag", svarade Franz Gründler raskt, ty sedan
början en gång blifvit gjord, var det ej så svårt att komma fram med
sjelfva namnet.
"Bäste Franz", svarade den unga mjölnardottren, som nu var fullkomligt
lugn, "inte är Joseph von Bierich någon papist, inte."
Franz gjorde stora ögon. Han höll på att återfalla i sin dumma slöhet
igen.
"Jo, nog är han det", svarade han till slut. "Blef han inte funnen vid
Breitenfeld i fjol och erkände han inte att han..."
"Hör på, Franz", afbröt Annchen, fattade långe Gründler i armen och
drog honom med sig ned i trädgårdstäppan, "du är nog en bra pojke, det
vet jag, fastän gubben far din retar upp dig. Joseph von Bierich har
varit kejserlig officer, men är det inte längre, Han har varit katolik,
men har nu öfvergått till den lutherska läran. Förstår du nu?"
"Jaha", utbrast Franz Gründler långsamt, "men är det sant, att du
tycker om honom?"
"Ja, det är sant", svarade Annchen raskt.
Utan att yttra ett ord slet sig Franz lös från det tag, som Annchen
fattat om hans arm, rusade samma väg som han kommit, hoppade i ett enda
skutt öfver staketet och ilade derefter så snart hans långa ben det
tilläto bort mot Lützen.
"Store Gud, hvad kommer åt honom", jemrade sig Annchen och vred
förtvinad händerna, under det hon häftigt gick fram och tillbaka i den
lilla täppan och såg efter den alltjemt springande Franz Gründler.
"Hans utseende blef så förfärligt, då jag sade, att jag älskar Joseph!
Himmelens Gud, tänk om han i sin dumhet springer åstad och gör honom
något illa. Han slägtas på fadren, säger alltid far, och Mathias
Gründler är känd för sitt häftiga lynne. O, nej, jag kan inte dröja
längre, jag måste bryta mot fars befallningar; fader Wolf skall ändock
alltid beskydda mig. Gud, jag måste till Lützen för att se om någon
olycka händer Joseph. Gode Gud, tillräkna mig ej att jag är olydig mot
min far."
En stund derefter syntes också Annchen på en liten omväg af alla
krafter skynda bort mot den lilla staden. När Heinrich Mayer senare på
dagen kom hem för att taga sin dotter i en grundlig upptuktelse, var
huset tomt. Han sökte öfverallt i de två rummen, han ropade dottrens
namn både inne och ute, men något svar fick han ej.
Pustande sjönk han ned på den lilla pinnsoffan, under det han i
jemrande ton utbrast:
"Annchen, Annchen, nu har du styrt det vackert åt mig!"


V.

En af katolikernes mest frejdade härförare, någre säga den förnämste,
var Albert Wenceslaus Eusebius Wallenstein, en grym, högmodig och
hänsynslös man, så snart det gälde att bringa fattade planer till
mognad. Han började som partigängare och anförare för det värsta
slöddret af krigsmanskapet, och svingade sig under de oupphörliga
religionskrig, som Österrike vid den tiden förde, genom den kraft han
utvecklade, upp till rikedom och anseende.
Emot grefven af Mansfeld vann han såsom den kejserliga härens
befälhafvare flere segrar, förhärjade derefter Holstein och vände sig
slutligen mot Stralsund för att rycka denna protestantiska stad ifrån
den svenska besättning, som försvarade densamma, "om den ock vore
bunden med kedjor vid himmelen", såsom hans öfvermodiga skryt lärer
fallit. Men här kunde han ingenting uträtta, hvadan han med harmen i
hjertat måste lemna Stralsunds fasta murar.
Ungefär samtidigt härmed höll kejsar Ferdinand riksdag i Regensburg.
Vid detta tillfälle anklagade Tysklands katolske kurfurstar Wallenstein
icke allenast för högmod och en omättlig ärelystnad, utan framhöllo
äfven de förskräckliga grymheter, som denne fältherre begått och ännu
begick i det af hans trupper redan så godt som utsugna Tyskland.
Maximiliam af Bayern var den värste anklagaren och slutet härpå blef
att Wallenstein afsattes från sitt befäl. Då han fick vetskap härom lär
han på sitt bord ha nedskrifvit följande vers:
"Presternas _reformation_
Bringar kejsaren från hans _thron_
Och mig från min _reputation_.
De Kurfurstar skola bekomma sin lön."
Det gick också, såsom vi veta, galet för Wallensteins efterträdare,
Tilly. Dödligt sårad vid Lech, afled han strax derpå i Ingolstadt.
Wallensteins stjerntydare Seni hade vid sin herres afsättning sagt sig
kunna läsa i stjernorna, att den dag snart skulle komma, då kejsaren
skulle tvingas till att gifva honom fullständig upprättelse. Efter
Tillys död och svenskarnes inträngande i Bayern kom också denna stund.
Bud på bud skickades af den i ett grufligt trångmål stadde kejsaren
till Wallenstein, der denne på sina gods i Mähren höll ett hof fullt ut
lika präktigt som kejsarhusets i Wien. På ett af kejsarens mest
bönfallande bref uttalade Wallenstein dessa sanna ord: "När höga herrar
icke mera behöfva sina redskap, kasta de bort dem till glömska och
förakt."
Efter långa underhandlingar gaf ändtligen Wallenstein med sig. Hans
blotta namn var nog att inom en jemförelsevis kort tid under hans banér
samla krigarskaror, lystne efter rof och plundring, och länge dröjde
det icke, förrän han såg omkring sig en fullt rustad här om något öfver
fyratio tusen man.
Med denna här gick han Gustaf Adolph till mötes. Efter några motgångar
på ömse sidor, och sedan pesten börjat härja i de båda lägren drog sig
Wallenstein upp mot Sachsen, i akt och mening att grundligt straffa
dess kurfurste Johan Georg för hans förbund med Gustaf II Adolph och
för de infall han gjort i Böhmen efter slaget vid Breitenfeld. Han
närmade sig Sachsen i sträckmarscher, och branden från protestantiska
städer och byar betecknade den väg han tog.
Då Wallenstein skyndade mot Sachsen, befann sig Gustaf Adolph i södra
Tyskland. Sedan den sistnämnde förgäfves sökt att medelst ett anfall
mot Bayern draga den papistiske härföraren dit ned, skyndade han efter
den kejserliga hären mot Sachsen.
När Wallenstein märkte, att Gustaf Adolph ämnade stanna qvar i södra
Tyskland skickade han bort sin underbefälhafvare Pappenheim, men
återkallade honom genast, då han fick veta att den svenske konungen
uppgifvit sin plan och under ilmarscher nalkades honom.


VI.

Mäster Wolf stod just och höll på med den nya pipan till den pistol,
som Joseph von Bierich råkat göra otjenstbar, och var som bäst i farten
med att i hufvudet räkna ut hur mycket han skulle få i behåll af de
två guldmynt, som löjtnanten gifvit honom i ersättning, då Franz
Gründler hufvudstupa rusade in i verkstaden och skrek:
"Hvar är den förbannade papisten? Jag ska' hugga nacken af honom och
det genast ändå!"
Nu höll det rakt på att gå mäster Wolf på samma sätt som det gått
Joseph von Bierich. Det var nemligen så nära som på ett hår, att han
tappat den nya och polerade pistolpipan i stenarne, då han varsebfef
den beskedlige Franz Gründler i denna sinnesstämning. Håret stod nästan
på ända, mössan hade åkt ned på nacken; ögonen voro glåmiga, för att ej
säga fåniga, och mellan de långa magra fingrarne höll Franz den
blänkande knifven.
Snurrande omkring som en galning ropade han ständigt på papisten, allt
under det han högg och stack omkring sig värre, än om han bestått en
kamp med i luften sväfvande osynliga andar.
Mäster Wolf tänkte också, att Franz plötsligt mistat förståndet och
sade för den skull, sedan han försigtigtvis försett sig med en af sina
största släggor:
"Beskedlige Franz Gründler, hur är det med dig? Är du sjuk, min
stackars gosse?"
Dessa välmenande ord verkade som en iskall dusch på Franz Gründlers
upphetsade sinne. Det såg alldeles ut som om han tillförne alls icke
varseblifvit mäster Wolf, ty vid dennes ord hoppade han ordentligt till
och släppte i förskräckelsen knifven. Mäster Wolf böjde sig skyndsamt
ned, upptog den och lade den varsamt bredvid sig under det han på nytt
sade: "Hvad i Herrans namn går åt dig, beskedlige Franz Gründler? Har
den lede fått magt med dig, så att du blifvit rent af förgjord,
eller..."
Mäster Wolf talade ej till punkt och orsaken till att han sjelf afbröt
sina ord var åsynen af den stackars Franz Gründlers ömkliga ställning,
i det närmaste liknande den han innehade, när fadren lemnade honom på
gångstigen till hemmet.
Nu skämdes dock Franz icke så litet. Han vågade till en början ej
upplyfta hufvudet för att se mäster Wolf i ansigtet. Men sedan denne
ännu en gång vänligt tilltalat honom, tog ändtligen Franz mod till sig,
rätade på sig en smula och stammade under låga snyftningar:
"Jag är så olycklig så!"
"Du, Franz, olycklig", utbrast den gamle pistolsmeden hycklande, ty han
visste nog hvad som fattades Mathias Gründlers pojke, "hur ska' jag
förstå det?"
Franz Gründler gömde för några ögonblick hufvudet i handen och, vi
måste öppet tillstå det, grät bitterliga. Allt hans förra mod var
totalt bortblåst; han hade icke så mycket som ett uns qvar deraf.
När mäster Wolf såg detta gick han sakta bort till verkstadsbordet, tog
försigtigt Franz Gründlers knif och gömde den på en hylla. Han trodde
icke pojken mer än nätt och jemt efter de galenskaper han redan sett af
honom. Derpå trädde han åter fram till den älskogskranke gossen, lade
sin hand på hans axel och sporde:
"Hur mår din far, Franz?"
Mäster Wolf trodde att han skulle kunna förströ pojken genom att afleda
hans uppmärksamhet från det ömtåliga ämne han grubblade på. Två gånger
måste han upprepa sin fråga, innan Franz kunde svara dessa ord:
"Far, han mår nog bra, men med mig bär det rakt åt fanders hvad det
lider."
"Hur så, Franz? Har du ondt i magen?"
Franz Gründler, som tog detta skämt för rena allvaret, svarade i
sorgsen ton under det han lade handen på hjertat:
"Nej, men här."
"Hvad vill det säga?" sporde mäster Wolf i menlös ton. "Jag förstår dig
inte, Franz."
"Ack, fader Wolf", utbrast den stackars pojken och blef blodröd i
ansigtet, "ni förstår nog, fastän ni nu ska' låtsas som om ni inte
gjorde det. Ni vet utan tvifvel att jag och Heinrich Mayers Annchen
ska' bli ett äkta par med tiden och..."
"Nej, det vet jag sannerligen inte", inföll mäster Wolf och tog på sig
en så oskyldig min som möjligt. "Vet du, Franz, jag är nyfiken. Hvad
kommer nu åt dig? Är du missnöjd med Annchen, den vackraste flickan i
trakten kring Lützen?"
"Ja", svarade Franz Gründler med så lågmäld stämma, att mäster Wolf
knappt hörde det.
Efter något betänkande lydde Frans Gründler mäster Wolfs råd. Han
utsträckte sig så lång han var på soffan, och upptog dervid hela dess
längd. Sedan han suckat och pustat några gånger tog sömnen ut sin rätt
och inom kort snarkade Joseph von Bierichs förfärlige rival med
vidöppen mun och näsan i vädret så våldsamt, som om han velat lyfta af
taket på verkstaden.
"Ja, håll du bara på", sade mäster Wolf småskrattande, "du blir ingen
farlig motståndare till löjtnanten."
Den gamle pistolsmeden hann knappt få sista ordet öfver läpparne, då
Joseph von Bierich inkom i verkstaden.
"Hvad är det för en figur?" sporde han och betraktade förvånad den nu
snarkande Franz Gründler.
"Er rival, herre", svarade mäster Wolf och såg godmodigt på löjtnanten.
"Min rival", utbrast denne och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka.
"Hvad vill det säga?"
Mäster Wolf berättade derpå sakens hela sammanhang, och när detta var
gjordt, omtalade han Franz Gründlers första stormande uppträdande för
en stund sedan. Han slutade med dessa ord:
"Och eftersom knifven ligger der uppe på hyllan, så ser ni, att ni kan
vara fullkomligt lugn, herre."
Joseph von Bierich kunde ej skratta, hur gerna han än hade lust
dertill, ty han insåg ganska väl, att saken också hade sin djupt
allvarsamma sida. Utan att besvara mäster Wolfs ord gick han fram till
den sofvande, lutade sig öfver honom och betraktade så länge och
uppmärksamt hans drag, som ville han för alltid inpregla dem i sitt
minne. När detta var gjordt, vände han sig till mäster Wolf och sade:
"Jag fick i dag ute i staden en ovälkommen underrättelse."
"Hvad då?" sporde den gamle pistolsmeden och såg förbluffad upp från
sitt återtagna arbete.
"Jo, Wallenstein lär vara i anryckande mot Sachsen påstods det."
Det verktyg, som mäster Wolf höll i handen, släppte han af lutter
förskräckelse. Hela hans kropp skälfde och rösten darrade betydligt, då
han sade:
"Jag minnes nog när Tilly var här förra året och jag tror att det i
Lützen inte ska' finnas en enda person, som har glömt det, jaja, förlåt
mig min frispråkighet, men jag säger ändock, att ä' Wallensteins
knektar bara hälften så grymma och rofgiriga som Tillys voro, då ä' de
djeflar i alla fall och bäst är då att knalla sig undan så fort som
möjligt."
"Ja, jag vet ej huruvida ryktet talar sant eller ej", svarade Joseph
von Bierich. "Jag ville bara förbereda er på hvad jag hört, om ni...
ni..."
Löjtnanten teg och sänkte hufvudet ned mot bröstet.
"Jag vet hvad ni menar", inföll mäster Wolf godmodigt. "Ni önskar, att
jag skickar ett bud till Annchen."
"Behöfs inte", hördes i detsamma en ljuf qvinlig stämma från dörren,
mot hvilken både mäster Wolf och Joseph von Bierich stodo med ryggarne
vända, i följd hvaraf de ej kunnat se när Heinrich Mayers vackra dotter
andtruten och blossande röd som en pion rusade fram.
"Hvar i Herrans namn är Franz Gründler?" stönade hon omedelbart efter
det hon uttalat ofvan nämnde ord.
Stillatigande och med en skymt af svartsjuka pekade Joseph von Bierich
bortåt vrån, der Franz Gründler låg och snarkade.
Annchens grufliga hjertängslan förbyttes inom några sekunder i raka
motsatsen och från hennes läppar klingade ett skratt, så godt och
hjertligt, att den lilla kanariefogel, som mäster Wolf hade i en bur i
fönstret ofvanför soffan, och som förskräckt och stum flytt upp på
öfversta pinnen i sitt fängelse, när Franz Gründlers föga melodiska
näsmusik träffade honom, nu i stället började drilla af hjertans lust
och gamman.
Det var en duett så förtjusande, att till och med den omusikaliske
Franz Gründler vaknade dervid. Med aldrig så liten fantasi skulle man
här kunnat taga Annchen för en qvinlig Orpheus och Franz för en stock
eller sten, som dansade vid det klingande musikaliska skrattet.
Stackars Franz dansade bokstafligen, fastän i "nattmössan", upp från
soffan. Efter ett par väldiga gnuggningar lyckades det honom ändtligen