Mjölnarflickan vid Lützen: Ett tvåhundrafemtioårigt minne - 1

MJÖLNARFLICKAN VID LÜTZEN
Ett tvåhundrafemtioårigt minne

Upptecknadt af
J. O. ÅBERG.


Stockholm,
F. & G. Beijers förlag,
1892.


I.

Tidigt en morgon i slutet af oktober månad år 1632 tittade mjölnaren
Heinrich Mayer ut genom en af gluggarne på sin på en af kullarne vid
Lützen belägna qvarn, gnuggade sig åtskilliga gånger i ögonen och
mumlade derefter, sedan han gäspat ett par gånger, som om han ville att
munnen skulle gå ur led:
"Ingen förtjenst! Hur ska' jag bära mig åt? Det är de förbannade
papisternas skull. Skolmästaren sa' i går, att det går ett rykte att de
komma hit igen. Hur var det inte i fjol, när Tilly kom till den här
trakten! Ingen förtjenst, ingen förtjenst! Håller det här på länge, så
få både Annchen och jag svälta ihjäl. Öl-Göran, puh... puh", utbrast
han högre och spottade ut genom gluggen, "hur kom jag att tänka på
honom? Oh, nu har jag det. Joseph, pojken min, var ju olyckligtvis med
i slaget vid Breitenfeld, men det måste jag till hans heder säga, att
inte var han med när Öl-Göran, den Gud fördöme, så fegt öfvergaf sin
här och rymde fältet. Pojken stupade som en tapper karl. Hå, hå ja mej;
Fastän jag förlorat honom, så är det ändock en tröst att..."
"Halloh, gamle björn", ljöd i detsamma en stark och skroflig karlröst
nedifrån, "hvad står du och pratar för slag för dig sjelf? Har du
blifvit... ja ja, det gör detsamma! Hvad är det du pratar?"
Den gamle mjölnaren, som på ett långt ifrån behagligt sätt väcktes ur
sina tankar af dessa ord, strök luggen ur pannan och såg nedåt med en
halft förvånad halft förtretad blick. Sedan han länge med blickarne
sökt efter interlokutören och ändtligen funnit honom, ropade han, under
det hans läppar drogo sig till ett bredt och godmodigt grin:
"Jag hörde nog, att det var du, Mathias."
En kort och tjock karlfigur syntes med detsamma komma fram från en
invid qvarnen belägen brädhög. Pustande under sin ofantliga fetma
vaggade han fram ända till dess han kom rakt under gluggen, satte
derefter en knölig påk bakom sig och lutade sig, stödd på denne, så
mycket bakut som han kunde utan att förlora jemnvigten, hvarefter han
sade med sin skrufliga röst:
"Det står inte rätt till, vän Heinrich."
"Hvad är det som inte står rätt till", sporde mjölnaren och tog sig
eftertänksamt om hakan.
"Äh, begriper du inte hvad jag menar, hva' sa'?"
"Nej, fördöme mig Gud om jag det begriper", svarade Heinrich Mayer
buttert. "Det är mycket, som inte står rätt till nu för tiden. Så till
exempel ha papisterne..."

"Hvad hin bryr jag mig om papisterne", afbröt Mathias Gründler häftigt.
"Den svenske kungen må gerna ta's med dem bäst det honom gitter. Nej,
det är någonting annat, som inte står rätt till."
Med dessa ord återtog den hederlige Mathias, hvilkens pussiga ansigte
blef mörkare allt eftersom han sjelf rätade upp sig, sin naturliga
ställning och stötte knölpåken så våldsamt i marken, att stenar och
grus yrde omkring honom. Sedan han på detta sätt ett par gånger gifvit
luft åt sin vrede, sade han:
"Jag ger fan papisterne. Nu är det fråga om Annchen, flickan din."
Heinrich Mayer ordentligt hajade till, då han förnam dessa ord. Sedan
han väl hemtat sig från både sin förvåning och förskräckelse sporde
han:
"Är flickan sjuk då? Nog var hon frisk för en stund sedan, när jag gick
hemifrån."
"På den frågan kan jag svara både _ja_ och _nej_"; inföll Mathias
Gründler och stötte ånyo med knölpåken i marken.
Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då Heinrich Mayer
försvann från gluggen. Några ögonblick derefter hördes likväl hans
klumpiga steg i qvarntrappan och inom några minuter stod den reslige
mjölnaren, till kroppen en fullkomlig motsats till Mathias Gründler,
nere på marken.
"Hva' fan pratar du för smörja!" skrek Heinrich och borrade sina hvassa
ögon in i Mathias'. "Är du galen, eller..."
"Nej, det är Annchen som är galen", inföll Mathias lugnt, under det han
ånyo satte påken bakom ryggen och stödde sig på den.
"Annchen galen", skrek Heinrich Mayer, "vet du hvad du säger, karl?"
"Ja visst, flickan är ju kärleksgalen, vet jag."
"A--h", frampustade Heinrich Mayer långdraget och betydligt lättare om
hjertat. "A--h!"
"Men", fortfor Mathias Gründler, och hans blickar mörknade ännu mera,
"inte i pojken min. Vårt aftal angående giftermål mellan våra barn går
nog i putten."
Nu var det Heinrich Mayers tur att stämma ned den höga tonen.
"Du är bestämdt galen", sade han.
"Ja", svarade Mathias Gründler med en så djupt sorgsen ton, att
Heinrich tyckte att det var synd om honom, "jag önskar att jag vore
det, så att jag sluppe se all den nesa, som den förbannade papisten
drar öfver oss, hederlige karlar, och öfver detta samhälle."
Heinrich Mayer spärrade upp sina ögon så mycket han förmådde.
"Hvad menar du för en papist?" sporde han förvånad.
"Jaså, har du glömt det!"
Mayer sökte både länge och väl i sitt minne, men hur mycket han än
ansträngde detsamma kunde han dock ej leta ut hvad kamraten funderade
på. Slutligen sade den gamle mjölnaren:
"Om du rätt så hotade att slå ihjäl mig, skulle jag inte kunna gissa
mig till hvad du menar för en papist."
"Ah, nu är du kortsynt, Heinrich", svarade Mathias Gründler otåligt.
"Har du glömt Joseph von Bierich?"
Heinrich Mayer hoppade till; under det han skrek så högt han förmådde:
"Ah, nu förstår jag! Du menar den der österrikaren, som vi hittade så
svårt sårad två dagar efter slaget vid Breitenfeld, der den satans
Tilly måste rymma fältet, och der pojken min fick sin bane?"
Mathias Gründler nickade till en början utan att svara. Slutligen sade
han, under det hans stämma blef mera hotande och mörk: "Så är det, vän
Heinrich. Vi ha födt upp en orm i vår egen barm. Hvarför läto vi honom
inte ligga der han låg?"
"Du vet väl att det var Annchens skull", inföll den gamle mjölnaren
dystert. "Hon bad ju så bevekande och när gamle Wolfs hustru Margit
också förenade sina böner med hennes, kunde vi inte motstå längre. Det
var ju alldeles omöjligt att förutse, att von Bierichs blessyrer skulle
vara så svårläkta, att han inte förr än nu kunde resa sig upp. Mer än
ett helt år har gubben Wolf varit tvungen att herbergera honom och det
har han nog gerna underkastat sig, eftersom officeren är rik, efter
hvad jag hört sägas. Jag tror inte, att hvarken Wolf eller hans hustru
vilja bli af med papisten ännu på en lång tid. Men", fortfor den gamle
mjölnaren, under det han begrundande lät hufvudet sjunka ned mot
bröstet, "jag kan inte begripa hur Annchen kunnat sammanträffa med
papisten så ofta. Hon är sällan ute och gamle Wolf bor ju i Lützens
ytterkant, så att..."
Ett försmädligt leende krusade Mathias Gründlers läppar när han
svarade:
"Du är då bra kortsynt. Tror du inte att Annchen kunnat träffa honom
annat än om dagarne?"
Heinrich Mayer hoppade ånyo till, och hans grofva väderbitna anlete
öfverdrogs af en glödande rodnad, då han med kraftig stämma utslungade
dessa ord:
"Skäms du inte, gamle inpiskade räf, att komma fram med dylika
förnärmande påståenden! Jag vet nog hvad du syftar på. Du menar, att
min dotter haft nattliga möten med vår religionsfiende. Nej, denna
skymf är för stark", skrek den gamle mjölnaren hotfullt och gick
Mathias Gründler rakt på lifvet, "aldrig trodde jag att du skulle kunna
vara så lågsinnad."
"Se så", medlade gubben Gründler, som inom sig sjelf ångrade att han
väckt så starka och obehagliga sinnesrörelser hos den gamle hederlige
och af alla allmänt omtyckte Heinrich Mayer, "det är kanske icke så
farligt som folk pratar."
"Jaså, folk pratar också", mumlade Heinrich Mayer och vacklade några
steg baklänges. "Och det skulle inte vara farligt, det", fortfor han
med höjd stämma. "Oh, du känner inte till, hvilken olycka det
djefvulska pratet kan åstadkomma!"
"Sansa dig", bad Mathias Gründler och fattade gamle Mayers händer. "Om
du vill, så ska' vi först undersöka saken innan vi döma."
Dessa ord uttalade Mathias Gründler med så mycken värme, att den gamle
mjölnaren genast fann sig lugnare.
"Ja, det ska' vi", svarade han också genast. "Man bör inte döma förr,
än man har bevis. Jag var nyss för häftig."


II.

I södra utkanten af staden Lützen voro pistolsmeden Wolfs hydda och
verkstad belägne. Vid det tillfälle vi inträda i verkstaden, var gubben
Wolf ifrigt sysselsatt med att reparera en dyrbar pistol, som han kort
förut erhållit till lagning. Gubben betraktade noga det vackra och
dyrbara vapnet, i hvars kolf voro inbrända dessa bokstäfver: J. v. B.
"Jaha", muttrade den gamle pistolsmeden för sig sjelf, "det här vapnet
är mycket vackert och antagligen förfärdigadt af en wiensk pistolsmed,
men nog tror jag att jag skulle kunna göra ett bättre sådant. Kolfven
är något för klumpig och..."
"Men, det skjuter bra, ska' ni tro, fader Wolf", afbröt i detsamma en
manlig stämma och en högrest mansfigur, som bar venstra armen i band,
förmörkade dörröppningen. "Jag tror nog att ni skulle kunna göra en
lika bra pistol", fortfor den nykomne leende, "men se _bättre_, det tror
jag visst inte. Eller kanske att ni anser er kunna öfverträffa gamle
Moritz i Prag?"
"Har han gjort vapnet?" sporde Wolf en smula förlägen. "Jag trodde att
den var från Wien."
"Nej, Prags förnämste pistolsmed har förfärdigat vapnet på min begäran.
Se här står hans märke."
"Besynnerligt att jag förut inte sett det", utbrast Wolf. "Jag har ju
arbetat hos Moritz i åtta år och vet nog hvad han duger till. Han är
den skickligaste pistolsmed i Österrike."
"Ja, i Sachsen också", tänkte nykomlingen infalla, men hejdade sig vid
en blick på Wolfs snopna ansigte. I stället gick han fram till den
gamle pistolsmeden, klappade honom vänligt på axeln och sade med en
ton, som han gjorde så mjuk och inställsam som möjligt: "Har ni träffat
jungfru Annchen nyligen, fader Wolf?"
Vid denna fråga upplyfte pistolsmeden hufvudet, såg några ögonblick
forskande på nykomlingen och sporde derefter:
"Jag förstår inte det förhållande, som råder mellan henne och er,
löjtnant von Bierich."
Den unge bleke mannen rodnade starkt och kunde ej svara på en ganska
lång stund. Härunder lade Wolf pistolen ifrån sig, satte båda händerna
i sidorna och fortfor under det han skarpt fixerade löjtnanten:
"Jag ska' rent ut säga er, att den der förbindelsen inte passar sig."
Under det Joseph von Bierich befann sig i detta brydsamma tillstånd,
hade han mekaniskt fattat en lös pistolpipa, den han häftigt vände
mellan fingrarne. Då Wolfs senaste ord träffade hans öron, släppte han
pipan. Den föll hårdt mot stenläggningen vid dörren och sprang sönder.
"Jo, nu har ni gjort, vackert åt mig", utbrast gamle Wolf, under det en
mörk sky af harm drog öfver hans anlete. "Den der pistolen ska' vara
färdig om ett par dagar, och..."
"Hjelpes väl med detta", afbröt von Bierich raskt och drog upp ett par
guldmynt, dem han lade på verkstadsbordet. "För en så skicklig
pistolsmed som ni är, mäster Wolf, ni har ju berättigadt anseende för
att vara den skickligaste i Sachsen, blir det väl ingen svårighet att
förfärdiga en annan pipa, så att ni må kunna ha vapnet i ordning på
bestämd tid."
Detta vädjande till hans skicklighet jemte åsynen af guldet gjorde att
mäster Wolf med ens blef mildare till sinnes.
"Åh, jag tänkte inte så illa som orden föllo sig", utbrast han derför
och stoppade försigtigt ned guldmynten i sin djupa förskinnsficka. "Ser
ni, löjtnant von Bierich, jag är en fattig man, såsom ni väl torde ha
sett under det år ni varit i mitt hus och derför måste jag noga se på
förtjensten. Väl är Margit en duktig qvinna och jag värderar henne
också mycket derför... men... men..." stammade han och strök med ena
handen öfver läpparne, liksom för att hindra den framträdande
förlägenheten... "ja, ja, ni förstår nog, löjtnant, att det är
qvinnornas sed att liksom vara om sig och..."

"Ja, jag begriper nog hvad ni menar, fader Wolf", afbröt löjtnanten
skrattande. "Men, säg mig, hvad ni menade med att förbindelsen mellan
mig och jungfru Annchen, den vackra mjölnardottren, inte passar sig?"
Mäster Wolfs förlägenhet ökades för hvarje minut, och Joseph von
Bierich måste derför ännu en gång upprepa sin fråga.
"Vill ni nödvändigt veta det?" sporde mäster Wolf och såg forskande och
på samma gång sorgset på löjtnanten.
"Ja!"
"Men om jag sårar och förtörnar eder?"
"Har ingen fara, jag känner mig stark nog att nu kunna möta hvilken
motgång som helst, utom en enda."
"Och hvad skulle det vara för en motgång, som ni ej kan bära?" sporde
mäster Wolf nyfiken.
"Låt mig behålla den hemligheten för mig sjelf så länge", bad von
Bierich. "Fram nu med edra motskäl."
Sedan gamle Wolf en stund hostat och harklat frampustade han slutligen
dessa ord:
"Derför att eder ställning är så olika här i lifvet, ska' jag för det
första säga er."
Joseph von Bierich tog förbluffad ett par steg tillbaka, under det
handen öfverfor det manligt vackra ansigtet.
"Hvad pratar ni nu för galimatias, fader Wolf", utbrast han derpå. "Väl
är jag adelsman och rik, men har alltid trott och tror ännu, att deri
ej ligger något ondt. Dessutom förmodar jag, att kärleken skall veta
att häfva dessa dumma ojemnheter. Tror inte ni också detsamma, mäster
Wolf?"
"Er emellan kanhända", svarade den gamle pistolsmeden och aftorkade med
afviga handen den svettiga pannan, "men det finnes andra, som också
vilja ha sitt ord med i det laget, ska' jag säga."
"Jag känner bara en, och det är Annchens fader, gamle Heinrich Mayer."
"Men jag känner två till, jag", inföll mäster Wolf och betraktade
Joseph von Bierich icke utan en djup farhåga.
"Hvilka skulle det vara?" sporde löjtnanten och ryckte obehagligt till.
"Mathias Gründler och hans son Franz."
"Hvad ha de för anspråk?" utbrast löjtnant von Bierich häftigt och såg
på mäster Wolf med genomborrande blickar. "Ar det gubben eller sonen,
som ska' äkta Annchen?"
"Sonen förstås", svarade mäster Wolf och kunde ej underlåta att le åt
Joseph von Bierichs ifver.
"Men, Annchen älskar mig!"
"Det lär inte Heinrich Mayer bry sig det ringaste om", inföll gamle
Wolf allvarligt. "Han och Mathias Gründler ha för länge sedan, ja så
fort Annchen var född, kommit öfverens om, att Franz och Annchen ska'
bli ett äkta par, och det lär nu inte kunna ändras", slutade mäster
Wolf med en ton, som lät mer än vanligt sorgsen. "Hvad de båda gubbarne
en gång sagt, det stå de vid, så mycket vet jag."
Löjtnant von Bierich hade under mäster Wolfs tal gått ifrigt fram och
tillbaka i verkstaden. En ganska lång stund var det tyst der inne.
Endast ljudet af löjtnantens steg och mäster Wolfs taktmessiga
hammarslag kunde förnimmas.
Under den ifriga gången blef Joseph von Bierich allt mera lugn.
Slutligen stannade han framför mäster Wolf och sporde:
"Är detta allt ni har emot mig?"
"Nej", svarade den gamle pistolsmeden med så lågmäld stämma, att det
fordrades löjtnantens fina hörsel för att kunna höra den.
Joseph von Bierich tog ett par steg tillbaka, under det han med
sväfvande röst gjorde denna fråga:
"Hvad annat kan det då vara? Jag är riktigt nyfiken att få höra det."
Mäster Wolf stod som på nålar. Han lade genast arbetet ifrån sig, ref
sig en stund betänksamt i håret och yttrade derefter:
"Derför att ni är... är... papist."
Löjtnanten gaf till ett gapskratt, och detta förbryllade till den grad
mäster Wolf, att han burdus släppte icke allenast hammaren utan äfven
den pistoldel han var sysselsatt med att bearbeta.
"Ni skrattar"; sade han harmfullt, "men jag tycker att det inte är
någonting att skratta åt."
"Jo visst är det så, hederlige fader Wolf", sade Joseph von Bierich,
sedan han väl skrattat ut, "allra helst som jag inte längre är --
papist."
Nu var det mäster Wolfs tur att göra stora ögon.
"Inte... pa... pa... pist", stammade han och tog sig om pannan, liksom
ville han reda de tankar, som i dessa ögonblick stormade in på honom.
"Nej, fader Wolf", svarade löjtnanten, "under det Annchen skötte mig
har hon bragt mig till den öfvertygelsen, att Luthers religion är mera
förnuftig än den jag förut stridt för. Kärleken till Annchen har också
gjort att jag..."
"Nå, det är en annan sak", utropade mäster Wolf glad, redan innan
löjtnanten han tala till punkt. "Då tror jag inte att Heinrich Mayer
ska' neka er sin dotter... om... om... han bara törs för Mathias
Gründler och dennes son", slutade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.
"Törs! Hvarför törs han inte?"
"De ä' så hämndgirige, båda två."
"Låt det bli _min_ ensak, fader Wolf", inföll Joseph von Bierich. "Jag
har förut tämjt dylika hämndgiriga naturer, men ett vill jag bedja om,
och det är att ni inte talar om det för någon, eho det vara må att jag
är lutherskt sinnad. Jag vet nog ändå hur jag ska' handla, så att allt
får ett godt slut."
"Topp", svarade mäster Wolf och besvarade Joseph von Bierichs
kraftfulla handslag, "ja ska' tiga som muren."


III.

Joseph von Bierich hade nyligen inträdt i tjänstgöring vid Tillys här,
när denne ryktbare fältherre besegrade danske konungen Kristian den
fjerde vid Lutter am Barenberge, en liten by i braunschweizska
hertigdömet. Detta fältslag utkämpades år 1626 och dermed var den
öfvermodige Kristians deltagande i trettioåriga kriget för alltid
slutadt.
Härefter följde von Bierich "den gamle korporalen", som Gustaf II
Adolph i sin rättmätiga harm öfver den gräsliga ödeläggelse, som Tilly
lät öfvergå Magdeburg, kallade denne papistiske general. Hän ogillade
också på det högsta alla de skändligheter, som de kejserlige soldaterne
öfvade hvart de tågade fram, och sökte för den skull att efter bästa
förmåga lindra nöden och afstyra sina underlydandes grymma ofog.
Men som detta måste ske i hemlighet, han skulle annars ha blifvit
hållen för en förrädare, kunde Joseph von Bierich naturligtvis icke
uppträda med all den kraft han önskade. Hans af naturen goda hjerta led
derför dag ifrån dag öfver att han nödgades bevittna de mest upprörande
scener.
Född på det stora adliga godset Bierich, ungefär en mil söder om Prag,
hvilket gods egdes af hans fader, en gammal före detta rådsherre och
sträng katolik, var han sina föräldrars enda barn och i följd deraf
ständigt föremål för deras ömmaste omsorger. De husitiska lärorna, som
vid tiden för den unge Josephs barndom ånyo började taga fart i Böhmen,
motsades så mycket som möjligt af den stränge och katolskt renlärige
Arnold von Bierich, som genast vid sonens födelse lät inskrifva honom
såsom officer vid ett i Wien förlagdt infanteriregemente.
Gossens milda, nästan qvinliga sinnelag, ett arf efter den kort före
hans afresa till hufvudstaden aflidna modern, gjorde dock, att han
småningom började eftersinna huruvida icke husiternas läror ändock,
hade någon sanning i sig. Detta eftersinnande måste dock ske i största
hemlighet, så att hvarken fadren eller kamraterne finge vetskap derom,
ty i hvilketdera fallet som helst vore han olycklig. Icke nog med att
fängelset och pinbänken väntade honom; när de religiösa lidelserna på
ömse sidor hade nått sin höjdpunkt, vore äfven hans framtida bana
förstörd. Den stränge fadren skulle också utan tvifvel göra honom
arflös.
Under det dessa slitningar marterade Joseph von Bierichs själ kom
underrättelsen om Gustaf II Adolphs landstigning på tysk jord till de
förtryckte protestanternes hjelp. Denna tidning väckte i Wien ett
oerhördt hånlöje, och "snömajestätet", som snart skulle smälta i
Söderns brännande solstrålar, var bittida och sent utsatt för de mest
ilskna och på samma gång spefulla yttranden.
Joseph von Bierich deltog dock aldrig i dessa skamliga och hånfulla
utlåtelser, dertill egde han allt för mycken takt, men han vågade ej
heller fälla ett enda ord till de förhånades försvar.
Under tiden började Gustaf Adolph den lysande segerbana, som efter
endast två år skulle sluta med hans hjeltedöd vid Lützen, men som
oaktadt sin korthet ändock gifvit "snömajestätet" ett namn såsom en af
mensklighetens störste välgörare, i det att han genom sitt energiska
uppträdande tillförsäkrade sina af katolskt våld lidande protestantiske
bröder den frihet i sin religionsutöfning, som de så länge under
Mansfeld med flere kämpat för.
Underrättelserna om de föraktade svenskarnes oupphörliga segrar väckte
till en början knappast någon uppmärksamhet i Wien, der det hötte, att
när blott Tilly hunne samla sin kringspridda här, skulle de objudne
gästerne snart åter kastas tillbaka öfver Östersjön.
Magdeburgs omenskliga uppbrännande och plundrande väckte naturligtvis
oerhördt jubel hos massan af folket i Österrike och dess hufvudstad. De
mera sansade, bland hvilka Joseph von Bierich också befann sig, skakade
dock på hufvudet och menade på, att detta grymma handlingssätt alls
icke kunde vara Gudi behagligt, och väntade för den skull en olycka.
Tilly sjelf blef efter Magdeburgs fall mera dyster och sluten. Den lit
han alltid tillförne haft till sig sjelf försvann som genom ett
trollslag. Han blef vankelmodig i sina beslut och tycktes gång på gång
undandraga sig ett möte med den konungslige motståndare, om hvilken han
förut endast talat med öfvermod. Förgäfves sökte han att bekämpa de
inre förebråelser, som isynnerhet i ensamma stunder anklagade honom för
Magdeburgs förstöring. Härar och folk kunde han besegra, men sitt eget
hjertas gnagande tillvitelser förmådde han icke bringa till tystnad.
Följden af denna hans obeslutsamhet visade sig snart, då han anföll
svenska lägret vid Werben, en liten stad, belägen i Mark-Brandenburg.
"Den gamle korporalen" försökte här att taga lägret genom förräderi,
men blef sjelf, sedan Gustaf Adolph lyckats få vetskap om förräderiet,
så kraftigt tillbakakastad, att han kort derefter såg sig tvungen att
lemna landet, allrahelst som lifsmedel började fattas honom och hans
folk.
Genom den kort derpå utkämpade drabbningen vid Breitenfeld blef Tilly i
grund slagen. Nära var det också, att han blifvit tillfångatagen. Han
räddades dock och skyndade som en flykting till Halle, der han af en
barberare förbands. Men sorgen öfver det lidna nederlaget gjorde att
han grät, naturligtvis på samma gång också af harm och förödmjukelse
öfver den motgång, som så oförmodadt drabbat honom.
Af det föregående veta vi, att det var i slaget vid Leipzig eller
Breitenfeld, såsom det också kallas efter den plats, der det egentligen
stod, som Joseph von Bierich blef svårt sårad. Han hade varit med i de
ofantliga fyrkanter, som Tilly skickade ned mot Gustaf Horns flygel och
här hade han råkat in i det värsta handgemänget. Flere gånger sårad var
han lika många gånger fångad af svenskarne, men lyckades ändock att
komma fri. Nära nog dignande af trötthet och blodförlust tillsade honom
Tilly sjelf att söka hvilan, och von Bierich ämnade just följa den
gamle fältherrens råd, när vägen plötsligt stängdes af en mängd finnar,
som under den tappre Stålhandskes befäl anföllo med rasande häftighet.
Den trupp, i hvilken Joseph von Bierich befann sig, sprängdes snart.
Sjelf blef han liggande medvetslös på det blodiga slagfältet.
Hur länge han legat der i denna ställning visste han icke, men då han
vaknade såg han tre män och en ung flicka stå lutade öfver sig. Då han
gjorde ett svagt försök att resa sig upp, höjde den ene af männen
(Mathias Gründler) en lång pik för att genomborra honom med. Den unga
flickan sprang dock genast emellan och Joseph von Bierichs lif var
räddadt åtminstone för ögonblicket.
Hemförd till pistolsmeden Wolfs bostad sväfvade han under flere månader
mellan lif eller död, ty de sår han erhållit voro af lifsfarlig
beskaffenhet nästan allesammans.
Annchens milda och rent qvinliga sinnelag kunde icke lida att en
medmenniska, låt vara en katolik, våndades så i hennes omedelbara
närhet utan att försöka att lindra hans plågor. Till en början gick hon
till gamle Wolf blott och bart af ren nyfikenhet, men slutligen tilltog
intresset för den sårade mer och mer för hvarje dag. Hon uppmuntrades
också genom läkarens utsago, att hennes omvårdnad skulle i hög grad
hjelpa till att förbättra den sjukes tillstånd.
Fadrens ogillande af dessa täta besök gjorde visserligen Annchen till
en början orolig och nedstämd, men slutligen blef hennes sinne lugnare
äfven i detta fall och tanken på att hon endast och allenast gjorde sin
pligt verkade ännu mera uppfriskande på henne. Olyckan plägar draga
själarne till hvarandra, säger man. Så ock här. Då Joseph von Bierich
ändteligen blef så pass återstäld, att han kunde öfvertänka, hvad som
händt, hängaf han sig, utan att tänka på, att han befann sig hos sin
motståndare, åt en i början häftig förtviflan. Tilly var ju slagen och
hela den ligistiska hären stadd i upplösning. Hvad skulle slutet derpå
blifva? Förgäfves grubblade Joseph von Bierich derpå; ju mera han
grubblade, desto mera förvärrades hans tillstånd. Han föll ånyo i en
tung dvala, som räckte ett par dagar.
När han ändteligen vaknade upp igen, förbjöd honom läkaren strängeligen
att vidare tänka på det förflutna. Nu skulle han endast se framtiden
ljusare an, om han ville bli återstäld till helsan igen.
Under dessa långa och tråkiga timmar vid sjukbädden hade Joseph von
Bierich och Annchen tillräcklig tid att tala om hvarjehanda. De talade
dock mest i religion. Den förstnämnde var dock i början icke så litet
skygg och gaf nästan alltid undvikande svar på Annchens frågor. Dessa
gjorde dock så mycket att han, i början mot sin vilja, kom att mer och
mer tänka på hvad den unga flickan så ifrigt framhöll. De idéer han
också besjälats af under sin vistelse i Österrikes hufvudstad funno
också nu mera näring hos honom och länge dröjde det icke, förrän han
öppet bekände för Annchen, att han på allvar började hylla de lutherska
lärosatserne.
Men han afgaf samtidigt också en annan bekännelse, och det var att han
älskade den unga mjölnarflickan. Annchen blef häraf så förskräckt, att
hon som en jagad hund sprang till sitt hem, der hon nu hade sin första
sömnlösa natt.
Han, den rike officeren, älskade henne, den fattiga och obemärkta
mjölnardottren! Var detta väl en sanning eller endast ett bittert hån?
Vid tanken på detta sistnämnda begynte den stackars flickan att gråta
konvulsiviskt, ty äfven hon hade fattat kärlek till den sårade. Detta
visste hon icke förut, men i detta ögonblick stod denna känsla klar för
henne.
Hvad skulle fadren, Mathias Gründler och dennes son, med hvilken
Annchen ju var trolofvad redan i vaggan, säga härom? Det svindlade för
hennes ögon och ingen blund kom den natten i dem. Tankarne tumlade om i
hennes lilla täcka hufvud alldeles som hafvets fräsande vågor under
stormen.
Mot morgonen blef hon dock lugnare, och då hon med bevingade steg vid
soluppgången ånyo ilade fram på en af de smala gångstigar, som öfver
kullarne förde fram till den lilla staden Lützen, var hon nästan lika
glad som förut.
Ett tätt moln skymde dock hennes bländhvita panna, då hon redan på
afstånd såg mäster Wolfs lilla inbjudande stuga titta fram på sidan om
ena stadsporten, och det var med en nästan klanglös stämma hon hviskade
för sig sjelf, under det hon pressade händerna mot det våldsamt
klappande hjertat:
"Hvad skall han säga i dag? Gud, hvad jag är orolig! Är någon olycka i
antågande?"
Då hon inträdde i det rum, der Joseph von Bierich hvilade, sof denne
ännu. Annchen gick så tyst hon förmådde, men som hon alltjemt hade
ögonen fästade på den sårades vackra, fastän starkt aftärda anlete,
märkte hon icke, att en stol stod rakt i hennes väg. Stolen kastades
omkull och vid det buller, som deraf förorsakades, vaknade von Bierich.
Han reste sig häftigt och förskräckt upp, men då han varseblef Annchen,
öfver hvilkens täcka anlete en glödande rodnad dragit sig, sträckte han
ut båda armarne och hans läppar framhviskade endast men med ett ömt
uttryck detta namn: