Mitt lif och lefverne - 9

Under frenetiska applåder steg han upp i bassängen till de krälande
vidundren som hälsade honom med att smälla ihop sina ohyggliga
käkar. Hans enda vapen var en liten käpp, med vilken han avvisade de
närgångna. Det gällde att se upp, ty vid minsta förbiseende hade han
varit förlorad. Hade han halkat skulle han ha varit en död man inom
några sekunder, och inom några minuter skulle icke så mycket som en
byxknapp varit kvar av hela herr Pernelet.
Nu började föreställningen. Krokodilerna skulle matas. En medhjälpare
kom med kött och krokodilerna började kräla uppför herr Pernelet, som
slängde in bit efter bit i de vita gapen. De höggo efter hans fingrar
och ansikte, ty för en krokodil är det icke stor skillnad mellan olika
slags kött. Med den lilla käppen parerade han skickligt de smällande
huggen av de närmaste medan han sparkade undan dem som ville
åt hans ben.
Han kastade ett stort stycke mitt ibland krokodilerna och vattnet i
bassängen förvandlades ögonblickligen till vitt fräsande skum. Det
stänkte högt i luften och genom de gröna glasväggarna skymtade då
och då de stridandes kroppar. De väldiga stjärtarna piskade vattnet
och smällde ilsket mot varandra och bassängväggarna. Herr Pernelet
steg ur bassängen och ur den skummande oredan och vimlet bände han så
småningom med en stång upp två krokodilhuvuden över vattenytan. De
beto i var sin ända av köttstycket och piskade förtvivlat floder av
vatten över förevisaren.
Emellertid var matningen slut och herr Pernelet steg åter upp i
sitt och krokodilernas element, där han satte sig på ryggen av den
största, en hundratjugufemåring med munkorg. Denne reagerade mot
ryttaren och sökte kasta av honom. Nå, ritten varade ju ej så långt
stycke, och herr Pernelet höll sig kvar.
Genom förmedling av cirkusens sekreterare, kom jag att göra
bekantskap med Mr Pernelet. Jag fick tillåtelse att från nära håll
betrakta krokodilerna. Vi träffades ute i ryttargången.
Mr Pernelet kom, och vi betraktade krokodilerna tillsammans. Han
talade franska med spansk accent, en underlig pidginfranska, en
blandning av franska, spanska och italienska och dålig tyska.
Han bar en sombrero och hans hy var mörkbrun. Hans kinder voro fulla
av ärr och ungefär vartannat finger var borta. Jag bjöd Mr Pernelet
på en whisky -- men först måste vi betrakta krokodilerna på ännu
närmare håll. Vi gingo till bassängen.
-- Maura! attendez!!
En av Mr Pernelets väninnor kom fram med öppnat gap och väntade på en
köttbit som hon också fick. Negro! Venez!!
Hundratjugufemåringen närmade sig, han som bar munkorg. Näsan låg
över vattnet och ögonen lurade hemskt.
Jag stod och beundrade Mr Pernelets krokodiler. Han visade mig, hur
de kände sina namn. Jag frågade om han inte ville komma genast som
gäst på den där whiskyn, och han kom.
Nu låter jag Mr Pernelet tala.
-- Ni är artist! Jag är lycklig att träffa en människa som er. Jag
är också artist fast på ett annat område. Jag sysslar med krokodiler
-- det är också en uppgift. Skål på er!
Jag skålade med Mr Pernelet.
-- Hur har ni egentligen kommit på idén att ägna er åt krokodiler?
-- Monsieur, varje människa har sin uppgift. Jag var sjökapten, jag
kom på en engelsk skuta ned i Röda Havet. Vi strandade och jag kom i
land, jag hade pengar och rustade en expedition. Ni förstår -- att gå
månadtals under tamarinder med lianer och apor i och icke se himlen
under månader. Ormar! Och skorpioner! Vi levde på svarta apor och
leoparder -- ni förstår -- och i kärren fanns flodhästar och pelikaner.
Det var där jag fångade krokodiler! Jag hade 50 stycken från början,
som jag släpade med mig genom urskogen. Mat? Herre Gud! De levde av
mina negrer och ibland av aporna, som jag sköt. Monsieur! Jag är
själv en krokodil!
-- Men monsieur ser inte precis ut som en krokodil!
-- Monsieur! Jag är en krokodil. Jag äter allt. Jag minns i Afrika!
Vi åto sköldpaddor och pelikaner och svarta apor och rinoceros och
lejon.
-- Men krokodilerna äta också negrer!
-- Monsieur! Jag har ätit negrer och jag vill rekommendera dem.
Fötterna äro särskilt bra. Händerna äro inte heller illa. Ryggen är
dålig -- men herre gud -- man kan ju inte begära något av en neger.
Vi drucko whisky och skålade.
-- Jag är lycklig att träffa en artist, sade Mr Pernelet. Ni är gift!
Ni är lycklig? Inte sant? Jag är gift -- men min hustru förstår inte
krokodilerna. Hon går aldrig på cirkus.
-- Alltså är Mr Pernelet inte lyckligt gift! Vore jag specialist på
krokodiler, skulle min hustru vara min bästa medhjälpare i facket.
-- Monsieur, sade herr Pernelet. Ni känner inte kvinnorna!
-- Monsieur Pernelet, svarade jag, jag inbillade mig känna dem. Men
kanske misstar jag mig?
-- Monsieur! Med all säkerhet!
Jag svarade indignerat: -- Man måste möjligen umgås med krokodiler
för att förstå kvinnans verkliga beskaffenhet. Menar ni verkligen det?
Monsieur Pernelet svarade: -- Krokodiler äro barn emot kvinnor! Jag
går hellre obeväpnad in i min krokodilbassäng än in i en salong. Se
på mina händer!!
Jag hade redan sett Mr Pernelets händer. Ungefär vartannat finger var
bortslitet av krokodilerna.
-- Jag går in i en salong -- jag talar med kvinnorna, jag är älskvärd,
jag är man, jag är Mr Pernelet -- hur mycket tror ni jag riskerar? Jag
vill säga: Jag umgås hellre med krokodiler än med kvinnor.
Jag svarade: -- Jag umgås hellre med kvinnor än krokodiler -- kanske
på grund av att jag icke är specialist på krokodiler. Den jakten
kräver kanske också sin man -- men jag har inte mod -- jag riskerar
fingrarna.
Monsieur Pernelet gav mig en lång blick, tömde sin grogg och sade: --
Jag går hem! Madame Pernelet undrar kanske var jag håller hus i kväll.


NATTLIGA INTRYCK.

Jag sitter min ovana trogen uppe till efter midnatt och arbetar.
Havet dånar utanför -- dyningen efter stormen i kväll arbetar ännu i
stränderna. Vinden är nordost och min gardin vajar som i takt med det
växande och avtagande bullret. Gud vet var blåsten tränger in, men
nordosten har sina hemliga vägar!
Jag tar på min fårskinnsrock, smyger utför trappan och vrider om
förstunyckeln.
Marken är ju vit!
Visst kom ett och annat korn i skymningen, men nu är ju nästan
skidföre.
Stormen har knappt bedarrat, märker jag, men luften är klar och
snön har slutat falla. Havet ligger som svartnat bly, men brotten
utanför Loskäret blänka till ibland med en kall blåvit glans. Och i
stränderna jäser vågen vitgrön, en nyans mörkare än klippornas blå
snö.
Jag går ner till mitt utvalda berg, den yttersta udden av mitt
område, där jag snart skall ha en liten stuga nitad fast i graniten.
Då sjön går hög, skall skummet spruta över dess fönster, och därinne
skall jag ha en kamin och ett staffli. Där må ni tro kan gå sjö!
Efter var storm driva bitar av det vrak jag kallar mitt i land i
viken bredvid, teakträbjälkar med mässingsbultar i. Nu är väl bara
bottnen kvar med sin stenballast, ty i väl trettio år har det legat
där. Men då vintern kommer på allvar, slå vi hål på isen och fiska
teak. Och uppfinna möjligen någon kratta att peta ur ballasten med.
Över det blysvarta havet står himlen mörkblå och brotten lysa
visionärt, irrblosslika. Längst ute arbetar en skuta i sjön. Jag ser
endast dess babordslanterna, hur den doppar i sjöarna, försvinner
ibland och glindrar svagt igen, som slocknande.
Men över himlen i norr vrider sig med regelbundna mellantider
Svartklubbens fyrsken, alldeles som om en ofantlig vit vinge skulle
svepa över Ålands hav, en jättesvan som flaxar emot stormen.
Medan jag står här på berget just där min stugas nordöstra hörn skall
skruvas fast i klippan och skummet yr över min fårskinnsrock, kommer
jag ihåg seglingar jag gjort, medan jag ännu hade min ruttna koster
kvar. Den var en likkista och läkte på babords låring som om den
varit törstig. Jag skötte om den, stack med kniven och kittade, men
det hjälpte inte. Borden sågo friska ut -- ända tills den en dag på
vårkanten där den stod uppstöttad på stranden fick sig en knuff av
den påskjutande havsisen så att stöttorna bräcktes och han ramlade på
sidan. Då befanns det, att två av borden i vattenlinjen på babords
låring bestodo av snus med ett tunt lager av ek och ett tjockt lager
av olja och fernissa utanpå.
-- Vi sätter en blyplåt på, sade Grisslehamns-experterna. Sjön håller
nog ihop skutan.
Jag skänkte den frikostigt till experterna.
Nå, med den kostern hade jag seglat två år i rad ända till dagen
före julafton, då jag lät lägga upp den och hade ett så kallat
båtuppdragningskalas för landets söner, som hjälpt till med
oskadliggörandet av den stolta galejan.
Den som seglat på vintern, vet vad det vill säga. Vinden är stålhård,
skummet fryser till is på däcket, peket som doppar i sjön växer i
omfång, och stormklyvarns nedandel kan bli alnstjock. Blocken bli
allt svårhanterligare och bli runda som barnhuvud av is. Skoten
frysa fast och man måste fram med kniven. Medan natten faller på och
stormen växer. Då undrar man stundom, varför man givit sig ut på
havet, när man kunde ha en bekväm stol framför en kakelugn och en bok
av någon djävul att läsa i.
Jag kommer ihåg två seglingar med den där kostern på vintern. Det
blåste hård nordost och klyvarskotet sprang. Det gällde att få in den
smattrande ändan av skotet och jag kröp föröver för att knyta ihop
grejorna. Skepparen som satt till rors lade upp skutan i vind, men
seglet slängde så förbannat, att jag ett ögonblick befann mig med ena
benet utanför relingen. Jag lyckades hålla mig kvar, hur, vet jag ej,
men i detsamma kom en sjö och slängde mig ner mot masten. Jag fick
tag i nagelbänken och hasade mig ned akteröver.
Mitt försök att knyta ihop ändarna hade lyckats utan att jag visste
det. Ta mig tusan jag än vet hur jag hunnit med det. Jag kan
åtminstone ej påminna mig ett enda handgrepp själv.
En annan gång länsade jag hemåt efter en orrjakt på en av öarna
i Singöfjärden. Plötsligt märkte vi, att vi i mörkret seglat fel
och måste börja kryssa. I den kryssningen fick babords låring sin
beskärda del, och inom kort hade vi vatten i salongen. Det mörknade
och vi förlorade bestämt landsikte. Jag stod vid rodret, men rätt
som det var upptäckte jag att ankaret där i förn ville ge sig i
väg. Jag bad min kamrat ta rodret och kröp föröver för att surra
ankaret. Däcket var is och kommen fram till masten slog jag ändan av
klyvarfallet om livet och begav mig asande på magen fram till klyset.
Jag minns än att min känsla av sjövildhet icke alls var så stor som
den nu är, då jag berättar episoden. Vi kommo emellertid hem i hamn
med en alns vatten i salongen. Och vatten är en dålig ballast.
Nu har jag passerat den naturliga utvecklingen från koster till
motorbåt och sedan reaktionen tillbaka till kostertypen, eller
rättare till den norska livräddningssköjten av Colin Archers typ. Den
är tills vidare mitt ideal. Nu drar jag mig fram med en plåttäckt
blekingseka, som jag köpt av Kalle Andersson. Den är 13 fot lång och
indäckad som kanot och kan trotsa vilket väder som helst, om man bara
täcker över sitthålet. Med tre rev inne och -- om man vill ha en
kamrat med -- en lugn och förstklassig prisse, kan man segla nästan
vart man vill med den båten. Eller rättare: med en större båt av
den typen kan man segla nästan vart man vill. Med litet mera järn i
botten är den okanterbar.
Allt det där tänker jag på, medan jag står på min bergudde. Stormen
tar till och vågorna slicka min byggnadsgrund allt högre och högre.
Men luften har klarnat och jag kan urskilja stjärnorna, och då jag
kliver hemåt genom drivorna, ser jag vintergatan välva sig över mig
och mitt hem, en driva av stjärnor, hopyrd av samma kraft som den som
täcker mina berg med snö och kommer Ålands hav att dåna mig i sömn.