Mitt lif och lefverne - 8

Total number of words is 4836
Total number of unique words is 1853
25.6 of words are in the 2000 most common words
34.2 of words are in the 5000 most common words
39.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
med den röda boken demonstrativt i handen och beundra Birger
Jarlsgatans paläer. Han såg rörd ut.
Jag vet att det som fyllde hans ögon med tårar och kom hans hjärta
att svälla av stolthet var den fasta övertygelsen, att de flesta togo
honom för utlänning.
Har någon annan observerat honom? Mina läsare, rannsaken edra njurar!


EN KVINNOSAKSKVINNA.

Klockan 12 på natten skulle ångbåten gå.
-- Säg oss någon bra varieté, kapten, men inte för långt härifrån!
-- Varieté, tja, det beror på -- har herrarna aldrig varit i Amsterdam
förut? Nå, då är saken klar -- då måste ni se Warmoe straat -- vid
den gatan och vid Naess, som är en fortsättning av Warmoe straat,
finns det att välja på. Varieté i vartenda hus, och gatan är lång som
fan, och alla klasser finns det, tag bara ingen förstklassig fröjd,
ty de ä slätstrukna, utan tag tredje, fjärde klass. Akta er bara för
slagsmål, och Herren vare med er! Ni kan förstå: man har gjort en
vits av Warmoe straat och kallar hela stadsdelen De warme Kwarter!
Frid och fröjd!
Snart voro vi inne på Warmoe straat. Den gode kaptenen hade inte
överdrivit. Bara den gatan skulle kunna fylla Sveriges behov av
varieté! Framför de mer eller mindre prunkande entréerna stodo mer
eller mindre gentilt galonerade portierer, vilka då vi passerade läto
dörrarna skilja sig åt och oss ana litet av härligheten därinnanför.
Vi valde emellertid inte första bästa utan drevo gatan framåt med
folkströmmen. Där var liv och stoj. Fulla och nyktra sjömän av alla
nationaliteter sökte efter lämpliga ställen att blöta sina slantar
på, och kvinnor med stora hattar trängdes omkring dem. På alla
möjliga språk skrek man och köpslog. Två lindrigt nyktra matroser
ramlade ut från en port. -- Ur vägen för galna Karlson, era jäklar!
skrek han på rena rama svenskan. -- Akta rej för klacken, tjö!
genmälte min kamrat. -- Ä si på fan, svenskar! Kom med and have a
drink with us -- varför inte det då, ä ni strama, era bönhasar?
drunknade det i sorlet.
_Elysium!_ strålade det grant över en port. Dörrarna skilde sig åt.
Fri entré, sade portieren. Vi slunko in i den stora salen, som låg
i skymning, medan allt ljus var koncentrerat på en estrad, där ett
halvt dussin vitpudrade mamseller sutto i en halvcirkel. En stol var
tom och dess ägarinna sjöng just en engelsk slagdänga, medan hon då
och då illustrerande viftade på kjolen och sparkade i vädret.
Som en pil dök en kypare på oss. -- Behagas det bord? Två gulden, om
jag får be!
Det var alltså den fria entrén.
-- Ge oss vars en curaçao!
Runt om oss satt man vid sina likörer och vid varje bord prålade en
eller två vitsminkade, djärvt blickande och plymviftande damer.
Curaçaon kom. -- Vad äro herrarna för landsmän? frågade kyparen.
Vi visste att det på dessa lokaler var chic att bjuda någon av de
uppträdande på en likör eller en stout, och som alla damerna på
estraden voro av olika nationalitet, gavs det i de flesta fall
tillfälle att få tala sitt hemlands vilda tungomål. Men ingen av oss
var vid humör att tala annat än inbördes. Kyparen upprepade sin fråga
och jag svarade: -- Turkar!
Han log överlägset. Sådant folk har erfarenhet.
Nu kom en tysk visa. Hon som sjöng och sparkade var en liten mörk
mamsell med uppnäsa. Då applåderna tystnat, började hon igen, men,
vad nu då?
-- Vårt land, vårt land, vårt fosterland, pep hon på så äkta
Mosebacketungomål, att något tvivel om hennes hemort var omöjligt.
Alltnog, hon sjöng, och för att göra den för publiken obegripliga
sången njutbarare, sparkade hon och smådansade några pas efter varje
vers. Det tog sig rätt egendomligt ut.
Så fick hon sina applåder och försvann från scenen. En negress,
den enda som inte var vitpudrad, sjöng en hisklig negervisa och
efter henne framsparkade en annan icke fullt så mörk skönhet på
syditalienska den genuina
Chiarasté, chiarasté!
Tu pecché m'abandunato?
Då öppnades en liten dörr bredvid estraden och ut trädde vår
Mosebackeflicka, nu klädd i något litet mindre extravagant toalett
och med en väska på magen. Hon såg sig prövande omkring i salongen.
Plötsligt ilade vår kypare som en meteor rakt på henne, gestikulerade
och pekade på oss.
Hur i herrans namn kunde karlen förstå, att vi voro svenskar?
Den unga damen styrde likaledes med en himlakropps säkerhet rakt på
vårt bord, neg till hälften och hälsade med oefterhärmligt tonfall på
söderdialekt:
-- G'afton! Får jag lov å slå mej ner?
-- Var så god!
Vi svarade utan särskild entusiasm. Kyparen framstörtade igen. -- Vad
får jag lov servera fröken?

-- Giv fröken en curaçao!
-- Ä, ge mej en stout, det kostar lika mycket.
Hon fick sin stout. Hon såg spörjande och glatt på oss. Vi kände en
viss förstämning i luften. Något skulle man väl säga.
-- Nå, hur trivs fröken med att uppträda så här?
-- O, jag trivs _alldeles_ utmärt, o, jaa då! Jag och min syster
uppträder här tillsammans, vi ha uppträtt i alla större städer, jaa
då, London, Paris, jaa då, och språk lär man sig, o, så många språk!
Engelska, franska, tyska, allt, _allt_, jaa då! Pallevufrangsä? Oui,
oui, mossiö. Do you speak english? Oh yes! Aoh yes! O, man lär sig
mycket, bara man får vara ute bland fina människor, o, vi har så fina
bekanta, jaa då, riktigt gentilt folk, o, i utlandet finns det mycket
fint folk!
Hon talade i sträck och på söderflickornas manér, då de vilja tala
elegant.
-- Nå, men är det inte lite tråkigt ibland ändå? Varför inte resa
tillbaka till Stockholm?
-- Ståckålm! O, neej då! O, en föskräcklig sta, Ståckålm! Neej då!
Neej, jag tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand utan några
karar! Jag sjunger bra å har figur å ja reder mej självandes, aldrig
skulle jag villa gifta mej, o, neej då, aldrig i live!
En kvinnosakskvinna alltså! Det fanns således dylika utrikes också!
Hon fortsatte:
-- Att vara gift med en otäck kar, o, neej då, det passar inte mej!
O, jag har klarat mig självandes -- det föstås gift kunde ja ju ha
varit, jaa då, riktigt gift! Men förlovad har ja varit, riktigt
förlovad, jaa då!
-- Vem var det med?
-- O, han var baron! O, en sån vacker kar, o! Allt vad ja ville fick
ja, om ja ville ta en droska, o, ja fick'en mäsamma, jaa då -- å
en bicykel! -- ja sa: Ah, ge mej en bicykel! Nej, sa han, då sa ja
genast: ja, då går ja te en annan kar! -- O, då fick ja genast, vad
ja ville, pengar hur mycke ja ville, tusen, tusen, _tusen_, jaa då!
Å, en hel våning! -- vi bodde tillsammans, man gör alltid så här i
Amsterdam, då man är förlovad -- o, en sån våning, sidenmöbler å
speglar me slipning å mahognybord å -- o!!
-- Nå, men varför gifte ni er inte med honom?
-- O, han dog! -- Ni ä från Ståckålm? O, ja ä också från Ståckålm
-- min mamma hade Flaggen å pappa hade brädgård på Söder! O, jaa då!
Herrarna ä ju grosshandlare?
-- Jaa då!
-- Känner ni Konrad, baron Konrad, o, sån en trevlig kar! Han var här
förra mån, o, vi hade så trevligt, så. -- Ska vi inte äta frukost
i morgon tillsammans? O, de finns så många trevliga reståranger,
riktigt trevliga, o, jaa då.
-- Kanske det! Men nu måste vi gå.
-- Gå?! Nu?! Men ja ä inte ledig förrän klockan två! Sångerskorna
måste stanna kvar i lokalen tills den stängs, jaa då! Ska ni gå nu? Ä
nej! Men ni bjuder väl på en stout till? Tänk, att ni ska verkligen
gå, o, dä tråkit, riktigt tråkigt, så trevliga karar!
Hon fick sin stout.
-- Adjö nu! Far inte illa med er. Far tillbaka till Stockholm, det är
mycket bättre.
-- Ståckålm, o, neej då! O, man klarar sej mycket bättre här, då
man kan språket, o, så många språk! Franska, tyska, engelska! Å,
ja tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand självandes!
Gifta sej! O, neej då! Man ä välan inte fnåski, neej då! Bjuder ni
på frukost i morgon? O, ja har en bicykel, vi kan åka bicykel ut
nånstans --
Vi voro redan ute på gatan och kvinnosakskvinnans svada höggs av av
dubbeldörrarna, som föllo igen.
Genom den växande trängseln arbetade vi oss ned till hamnen och en
halvtimme senare sutto vi i röksalongen vid en grogg på väg hem till
Ståckålm.


GRISSLEHAMNSLIV.

Kalle Andersson och jag äro ute med snäckan och vättarna i det
brännande solskenet för att få oss en pracka -- delvis -- och delvis
emedan det är omöjligt att vistas på land, ty luften som våra lungor
pumpa i sig är glödande och vinden är död. Jag klär av mig utanför
Loskäret och ror naken in under Storkubben. Jag söker reda på en bra
sten och förtöjer båten. Dyningen skvalpar sakta. Tärnorna skrika åt
oss som om vi vore fiender. Taxen, som vi ha med oss, hoppar i land
och nosar efter något i skrevorna. Kanske har någon utter varit uppe
och solat sig med sin avföda.
Vi ha geväret och kikaren, tobak och pipa, drag och öl med oss. Vi
ta en bunt märling och knyta om några pilsner och sänka dem i havets
djup för att de skola få djupets friska kyla innan vi höja deras
temperatur till 37 grader, vilket är vår avsikt.
Och så vänta vi tills det blir tid att äta för att sedan lägga ut
vättarna.
Tillvaron är härlig, vilket nog kan synas på Kalle Andersson här
ovan. Ingen telefon, ingen post kan nå oss, ingen konstkritik eller
annan kritik kan äckla oss. Det kan hända vad som helst i land, utan
att det generar oss.
Kanske äro vi japaner, då vi i kväll lägga till i posthamnen.
Då tiden är vorden fullbordad, lägga vi ut vättarna, sedan vi klätt
på oss litet som ser ut som berget som skall bli vår bakgrund. Det
kommer en bris och en rospigg, som legat för slappa segel ute till
havs, får sig en stunds bidevind och skrämmer till oss en flock
ejder, och vi glädja oss åt den några minuter där den simmar bland
vättarna. Men så höres ett sus av vingar -- en skrak kommer och får
skottet över våra huvuden, gör en kullerbytta, slår i sjön och
stänker upp en hel vattenkonst. Ut med båten och in med fågeln.
Fortfarande ingen telefon.
Och när kvällen kommer med sin svala bris, bränner solen fortfarande
magasinerad i våra ansikten, halsar och händer.
Vi lägga till hemma. Stugorna tyckas sova. Men herre gud vad grönskan
är varm och vad väggarna lysa röda ändå så länge sommarnatten varar.
Skalderna tala om mystik och se älvor och annat, därför att de icke
kunna se tydligt nog i snåren. Men mera mystik är det med färgen.
Jag tycker riktigt att färgen glöder under nattens täckelse, att
skogen är en kalospinterokromatokrene, fast den inte skriker ut sina
hemligheter som om dagen.
Det är sant -- älvor äro ju omoderna nu.
* * * * *
Från fjärdarna smyger kvällsdimman över ängar och gärden och för
med sig en lukt av fuktig jord, pors, barr och tång. Det skymmer,
och ett handklaver låter svagt från någon förstukvist i byn. Det är
uppfordran till dans och kärlekslekar och ho kan stå emot? Flickorna
som just kliva ut över fäjströsklarna, och pojkarna som samlats kring
litern i drängkamrarna lyssna. Ho kan stå emot? Snart är dansen i
gång, och det jämna dunket från loggolvet förkunnar till morgonen,
att kolportören har ett styvt arbete framför sig om han vill försöka
värva proselyter här!
Jag, som är en gammal man med börjande flintskalle, är ute och
plockar daggmask i en rostig hummerburk. Min hatt är hemsk att
skåda, mina skor äro grova och leriga, mitt hår är oklippt och mitt
skägg växer vilt. Den ljuva sommargästande alpstavflicka, som vill
förälska sig i mig, måste bli kär endast i min själ. Min kropp är
den otympliga puppan, ur vilken hon möjligen kan locka fram en
fjärilsvingad psyke om hon är tillräckligt ljuv. Och tillräckligt
listig. Men det är hon nog inte.
Nattdimman strör diamanter i björkarnas hår -- enligt skalderna --
och månen kommer upp konturlös, beslöjad, som en melonskiva i färgen.
Handklaveret spelar Donauwellen med underbara löpningar och drillar.
Det hörs i fjärran, som myggsång, men tydligt och lockande, och
dansdunket är som taktfasta slag på en puka från andra sidan en sjö.
Jag stannar framför en hindrande dyngstack. Ljuset i min lykta lyser
matt. I dyngstackens kant ligga daggmaskarna tätt och glansdagern
på deras kopparglänsande ormkroppar rör sig vackert, där de söka
varandra parvis. Ty inte endast på logen utan också i åkern har man
sånt där för sig. Jag rätar på min värkande rygg och ser ut i mörkret
framför mig. Jag söker bestämma sommarnattens färg, sordinen på
grönskan och skuggorna som leva och fläta sig tillsammans i snåren
till en röra av färg.
Plötsligt hör jag att jag icke är ensam. I ett dike bredvid mig
jagar en padda daggmask. Jag hör då hon slår ihop munnen med ett
smackande ljud och jag lyser försiktigt över hennes jaktmark. Tyst
som Skinnstrumpan närmar hon sig masken och hugger hans huvud i ett
blixtsnabbt tag. Så arbetar hon med framfötterna, alldeles som om hon
skulle nysta till sig masken. Ibland kliar hon sig i huvudet med en
mänsklig rörelse. Och då masken släppt, sväljer hon den. Hennes mage
sväller, och jag antar att daggmasken i början inte ligger stilla i
sitt fängelse. Så går hon på sned till nästa mask och hinner med en
hel del, innan hon däst av vällevnad släpar sig tillbaka in i sitt
snår, sedan hon först tagit sig en klunk vatten ur diket.
Nu börjar Svartklubbens fyr tuta i dimman. Den låter som om
olycka vore å bane, den siar olycka. Skulle man inte kunna stämma
mistlurarna i dur på något sätt? Strax lite gladare!
Att plocka daggmask är en konst, som icke är sämre än någon annan
konst. Jag tror att det skulle göra de eteriska skalderna gott att
för några kvällar slita sig ifrån skaldandet om sina egna själars
dekistillstånd och ägna sig åt jakt på daggmask. Detta inom parentes.
Då jag går hem med min hummerburk full av daggmask, möter jag en
flicka. Hon trallar en visa, hennes hår är i oordning och schaletten
ligger nere på ryggen. Hon tystnar, då hon får se mig och jag hälsar
generat, ty min hatt är ful, mitt skägg är vilt och jag är lerig upp
till knäna. Och månen är uppe.
At forma viros neglecta decet.


RELIGION.

Sedan långa tider var det bekant att fiskarna och lotsarna på
Ramundsö voro Guds barn. Ön ligger långt ute i havsbandet och
nymodiga och hedniska funderingar hade icke fått rotfäste därute.
Man fick icke höra en svordom, gubbarna läste till bords, och om
kvällarna lästes högt ur Arndts postilla. På söndagarna samlades
folket hos mästerlotsen i hans stora sal och tullvaktmästare Erikson
höll föredrag. Ty tullvaktmästaren hade talets gåva och kunde utlägga
även de mest krångliga kapitlen i Pauli brev. Efteråt sjöngs ur
psalmboken eller ur Sankeys sånger, och det hela avslutades med en
bön av tullvaktmästaren eller någon av lotsarna som hade nåden.
Men varannan söndag var en högtid. Ty då kom pastor Johanson ut till
Ramundsö i lotsekan och höll föredrag. Allt vad liv hade var där, ty
pastorn var en man som i allra högsta grad var innehavare av nåden.
Pastorn var en mörklagd och slätrakad karl, vilkens anletsdrag talade
om ett och annat. Kvinnorna suckade i hans närhet och bönderna
knöto nävarna i byxfickorna. Man talade om, att han giljade till
mästerlotsen Evelina och somliga voro nog lumpna att prata om, att
de levde tillsammans ute i markerna alldeles som gifta. Men dessa
ryktens upphovsmän voro pojkar och pojkar prata smörja. Pastor
Johanson var en oförvitlig man, styv i utförandet och utläggningen av
Guds ord. Ryktena skadade icke pastor Johanson.
Ramundsö var en filial av Guds rike på jorden och
söndagseftermiddagarna voro ljuvliga nådestunder för allt folket.
Ända till dess vintern kom, ty då kunde pastorn icke resa dit ut. Då
bodde han i Stockholm eller irrade omkring på landsbygden bedjande
och åkallande.
Det var vår eller början till vår. Isen kom och gick med ström och
vind och längst ute på iskälen lågo sälarna och i brunnarna mellan
kålen låg alfågeln och ejdern tjockt som gröt. Där grälades och
snattrades och putsades och de hungriga måsarna flögo omkring utan
kött på bröstbenet och avundades de feta och rika sjöfåglarna, som
bara behövde gå ned till bottnen och ta vad de behövde.
En fransk brigg på väg till Gävle, som trodde att isen skulle ha
gått sin väg, kom seglande utanför Simpnäsklubb och mötte isen. Det
var hård bris och brisen växte till storm. Ålands hav växte och isen
maldes sönder till snömos. Han försökte hålla sjön mot sydosten, och
folket arbetade dag och natt ända till dess briggen kom in bland
skruvisen och en planka brast i vattenlinjen. Det var natt. Folket
kom ut på ett iskäl som bröts sönder och man efter man försvann i
djupet. Bara en halvvuxen pojke, kajutvakten, sprang och simmade och
hoppade och kröp, tills han kom i land vid Svartklubbens fyr.
Dagen därpå voro Ramundsögubbarna ute och bärgade tre konjaksfat som
lågo och hackade i dyningen utanför Vedskäret. Tre konjaksfat och en
mast med wirerope och full av grejor.
Två veckor efteråt kom pastor Johanson seglande ut med lotsekan för
att övervaka öns själar.
Han lade till vid söderbryggan under sjöbodarna. På bryggan stod
gubben Matts Andersson.
-- Frid med dig, broder, Herren välsigne din ingång! sade pastorn.
-- Va faen ä du för en jävel? Kom hit, får ja titta på dej!
-- Vad går åt dig, käre broder, känner du inte igen pastor Johanson?
-- Köss mej på flasklocket, ä dä Johanson. Håll i mej, Johanson! Har
du Guss ord mä dej? Vill du ha dej en dragnagel, så säj till, men säj
inte nej, jäkla prästgesäll! Här finns, förstår du, _här finns_.
-- Men käre broder, vad tänker du på? Är det sant, att jag skall
träffa dig i ett sådant tillstånd? Käre broder, du, som var ett av
fåren, far du vill eller vad har hänt?
-- Får, sa du -- en sån där jävel som inte kan slå ett halvslag eller
splitsa ett öga! För dej, va?! Kom i land får du si mä vems ande du
guppar! Säjer du något, så får du dej en jäkel, så du far så långt in
i hälsike som dä finns hår på hästar i sju konungariken! _Får_, för
dej!! _Får för dej_! Hi, hi, hi! Kom opp å dansa en bagarevals, men
plocka ut löständerna, annars får du dom i halsen, jäkla Josua!!!
Pastor Johanson lade ut från bryggan. Det behövs bara tre fat konjak
för att förändra en liten skärgårdsös religiösa begrepp. Ramundsön
är nu fullständigt hednisk. Visserligen ha inga konjaksfat flutit
i land mera, men andan är kvar, och pastor Johanson lär nu försöka
sin lycka på Orisselön, understödd av en lotsänka och två troende
tullvaktmästare.


FRUNTIMMER.

Olagus Jonsson hade ett litet helvete tillsammans med sin hustru,
som många ha väl det. Han hade som dräng blivit kär i hennes gula
hår och röda kinder och i hennes mun som såg ut som ett blödande sår
med en knivrispa i. Han hade frågat fan efter tankarna som rörde sig
bakom den blanka pannan och bakom hennes blå ögon, som lyste alldeles
svarta, då hon såg över hans axel i dansen.
Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och Stockholm och litet
varstans. Hon var en torr, benig människa med skäggfinnar och knotiga
armar, som kunde ta ett tag när det gällde. Hon hade kanske också
haft ett litet helvete med Olagus, men man vänjer sig också vid
helvetet, och nu gingo de arbetande vid varandras sida, tigande av
vana och talande endast då den ena parten ville påskynda den andras
arbete.
Skola vi röra mera i deras privataffärer?
Tänkom oss dem som två knarriga gamla människor med livet bakom
sig, fästade vid varandra av vana och slöhet. Åldern kommer och mal
känslorna till grått mjöl, av vilket man icke ens kan baka nödbröd.
Skall jag nu börja skämta igen? Nyss var jag allvarlig, men min
uppgift är ju att berätta lustiga historier.
Då jag stulit mig hemifrån kom jag ofta i närheten av Olagus stuga.
Den låg fjärran från människors boningar, i kanten av en hallonfälla
bredvid ett stalp, där det satt bergkristaller i väggen, och under
gick en fors om vårarna.
På sommarn fanns där knappt något vatten, utom i några dyhålor, där
feta kräftor kröpo omkring. Det gick en gammal spång över forsen
och dess stolpar hade blivit lysved som lyste grönt om kvällarna.
Underliga ormbunkar kantade en damm, där det fanns gäddor, och en och
annan and hittade också dit om höstarna.
På den tiden var jag svår på att snärja gäddor med mässingssnara,
och utmed dammens dystränder stodo gäddorna under näckrosbladen och
halvsovo med magen full av löjor och annan småfisk. Ibland hade den
snärjda gäddan en annan gädda i magen, så stor, att stjärten stack ut
ur munnen.
Alldeles som bland människor. Visserligen ser man inte stjärten
av den slukade, ty människors stjärtar äro icke konstruerade som
gäddors, men den som har ögon ser tämligen bra ändå, vad det är fråga
om.
Nu kommer det humoristiska, om man så vill.
Jag gick med min nyglödgade mässingssnara fäst på min stolthet, en
härlig ung tallstam, smal som ett bamburör och smidig och född i en
hjortronmyr, där allt vackert födes.
(Tillåt mig en parentes.) Ibland det härligaste, som jag minns
från min ungdom, äro de småländska hjortronmyrarna med martallar
försvinnande mot horisonten och under dem en matta av vitmossa med
pors, hjortron, ängsull och odonris. En gång låg jag på rygg i en
sådan där mosse. Det var sommar och alla slags mygg och andra flygfän
flögo över mig. Varje träd var som en orgel full av flygfämusik. Jag
låg där och sjönk ner, tills min rygg blev våt, ty strax bredvid
fanns ett hål i mossen. Det hålet hade ingen botten, men släppte
man ner en rev med en husmask på kroken, högg genast en sutare, en
svartryggad fan med stenålderskaraktär, som såg ut, som om han levat
där och velat vara i fred sedan många hundra år.
Det här om hjortronmyren hör strängt taget inte hit, men lika gärna,
som man i ett sällskap förirrar sig från samtalsämnet, kan jag ju få
dilla ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.
Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag med mitt tallspö och
min snara utefter Olagus' damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån
torpet. Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde, att någon
mördades, och jag sprang uppför branten. Jag stannade framför stugan.
Taktfasta, snabba steg ljödo därinnanför -- dunk, dunk, dunk, tills
de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i mitt öra. Jag
sprang in, jag såg Olagus vridande sig i plågor krypa bort till
tvåmanssängen.
Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.
Bredvid stod gumman med svetten porlande utför pannan.
-- Vad är det fråga om?
-- Tänk sej, herrn, en sån jävel! Ja har vatt van sen tretti år å ta
mej ett halvstop brännvin på mornarna -- å så kommer ja underfund mä,
att kärngfan blandar vatten i spriten å dä har ho hållit på länge mä!
Jesses jäklar! Gud, va ja slo mej!
Olagus hade upptäckt gummans försiktighetsmått och blivit ursinnig
samt förföljt henne genom rummen runt spiseln. Men Olagus hade snavat
över en av de höga trösklarna och slagit knät. Nu låg han där.
I hans öga fanns intet spår av hans ungdoms kärlek till hustrun. Där
fanns bara hjälplöshet och hat.
Alldeles som hos kultiverade människor.
* * * * *
År gingo. Gumman hade dött och Olagus levde ensam så gott han kunde.
Tänk er en gammal torpare som lever ensam utan en kvinna! Han
inrättade sitt liv efter helt andra principer än vi ha. Han blev
alltmer praktisk. Han kokade varje måndag ihop en stor gryta mjöl och
ärter och fläskbitar och kött av fåglar som han skjutit, en _olla
podrida_ av vad landet alstrade. Och han kokade av praktiska skäl
ihop det så hårt, att han kunde skära det med kniv och ta sig en bit,
då han blev hungrig. Inte så dumt!
En dag kom jag till hans stuga. Allt var förfallet runt omkring. Men
det stod rök ur skorstenen och dörren var öppen. Olagus var hemma.
I förstugan hörde jag mummel inifrån köket. Olagus gick omkring och
svor.
Jag öppnade dörren. Olagus hade blivit en liten vithårig, krokryggig
gubbe, som tittade på främlingen med små i smuts inbäddade
blåsvarta mullvadsögon. Han höll en björkslya i handen och uppe på
spiselkransen stod en katta och sköt rygg. Kattans ögon lyste gröna
av hat eller kärlek, vad det nu var.
-- Kan han tänka sig -- den jävla kattan! Hon har fått vana att gå
opp i grytan å göra ifrån sej. Dä förstås, att dä gör mindre för
jag kokar'et så hårt, men nog ä dä faen! Ja, si fruntimmer! Gör dä
samma om di ä djur eller människor, samma släkte ä di! Alltid ska di
fördärva dä en karlstackare behöver -- men nog har en rättighet å bli
förbannad, när di ger sej opp i maten!
* * * * *
Jag vill alltid komma ihåg Olagus' stuga och stalpet och forsen och
kräftorna och gäddorna. Där målade jag min närapå första tavla, grönt
i grönt. Färgen blev tjock som Olagus' gröt, men jag vill påminna
mig att där fanns något av Småland i den. Åtminstone fanns där ingen
teknik.


JULSEGLATS.
Dagen för dopparedan, och än ligger kostern i hamnen!
Blåisen skär, som den vore av stål och nöter och gnager.
Snön ligger tung på kapp och på däck, och styv som av järnplåt
vilar storn på sin bom, ty sist när vi kryssade nordvart,
höllo vi fullt i en by, som jagande bister och blåsvart
sprutade skummet till gaffeln och small som hagel mot duken.
Snart skall kostern dragas i land att vila till våren,
men låt oss pröva ännu en dans medan riggen är uppe!
Stark står Nordan och kall och skoten kyla i näven,
men med vantarna på och luvan ned över örat,
fårskinnsvästen och skor med mjukt och värmande lapphö
och en sup vid hård bidevind, när det biter i näsan,
reder sig människan gott. Från däcket skotta vi yrsnön,
hissa och staka oss ut om udden, och fyllande seglen
vänliga kårar från land ge oss fart. Vi svänga om Loskär,
lovande upp mot en by, som pressar skutan på sida.
Vattnet forsar på däcket i lä och det knakar och knarrar
djupt i skrovet och knastrar i skot och skramlar i rundhult.
Livet är härligt ändå, trots allt, när jag känner i handen
rorkulten leva, som hade han själ, och när sjöarna spotta
pärlande skum över lovarts bog och det darrar i stagen,
grågröna sjöar vältra sig fram och krusande kårar
födda i fjärran svepa förbi och försvinna i fjärran.
Hej! Där skvätte en sjö mot lovarts låring, och blixtsnabbt
tar jag emot dem med ryggen och snart står håret i nacken
styvt av is och ett pansar av is har lagt sig på rocken.
Däcket glänser av is och klyvarn är tumstjock vid peket,
liken svälla, och sprött det klirrar i skot och barduner
när vid en gir de slappna ibland och sträcka sig åter.
Men i salongen skönt i pälsarna vila de andra,
medan på spritköket brinner en glögg. Jag smackar vid tanken.
Livet är ljuvligt ändå och än förbarmar sig Herran!
-- Akta vår glögg! Pass opp för en sjö! Den stegrande skutan
stannar som tveksam högst på dess kam, det rycker och fladdrar,
sliter ilsket och dånar i storn och smäller i klyvarn,
tills med ett stamp det bär nedåt igen, och susande rullar
brottet akter i väg. -- Gick glöggen?! Gud vare lovad!
Langa hit med ett glas och skål för vattnet och jorden,
luften och elden och allt som har liv och andas och rör sig!
Nu är det jul och det doftar av jul! Nu vända vi, gossar!
Ner med rodret och släck på skotet och knuffa på bommen,
blocket är som en skalle av is! Nu länsa vi hemåt.
Skymningen sänker sig ren över sjön, och bakom de vita
stränderna flammar i rött och i guld från den sjunkande solen.
Vänligt ur stugorna tindrar ett sken från härdarnas brasor,
blinkande muntra löften om jul, och när stjärnorna tändas
glida vi in i vår hamn --


MONSIEUR PERNELET.

När den stora glasbassängen med de tjugufem krokodilerna sköts in på
arenan, tystnade sorlet i hela cirkus. Det var verkligen för en gångs
skull ett originellt nummer och den lika originelle förevisaren,
Monsieur Pernelet, måste vara en djärv karl.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Mitt lif och lefverne - 9
  • Parts
  • Mitt lif och lefverne - 1
    Total number of words is 4680
    Total number of unique words is 1765
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 2
    Total number of words is 4583
    Total number of unique words is 1818
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 3
    Total number of words is 4645
    Total number of unique words is 1902
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.8 of words are in the 5000 most common words
    36.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 4
    Total number of words is 4818
    Total number of unique words is 1780
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 5
    Total number of words is 4712
    Total number of unique words is 1925
    22.5 of words are in the 2000 most common words
    31.1 of words are in the 5000 most common words
    36.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 6
    Total number of words is 4755
    Total number of unique words is 1792
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    38.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 7
    Total number of words is 4792
    Total number of unique words is 1802
    25.5 of words are in the 2000 most common words
    35.2 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 8
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1853
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    39.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 9
    Total number of words is 2023
    Total number of unique words is 832
    32.9 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    44.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.