Mitt lif och lefverne - 7

bodde en tiggare i en förfallen backstuga. Han var en riktigt
gammaldags trasig och barfotad tiggare och kallades Smugen, och
han levde i sin koja med sin käring och en get. Varken han eller
gumman tvättade sig någonsin, och Smugens tiggarpåse var om möjligt
trasigare än hans paltor. Jag har själv sett Smugen då jag var 4 år
gammal och minns honom rätt bra. Han hade blivit ett inventarium i
Emådalen och gick icke ohjälpt ur något kök.
En dag vandrade Smugen och käringen tysta sin väg fram emellan ett
par byar under den brinnande solen, Smugen först och käringen några
steg efter, ty tiggare bjuda sällan sina fruar armen och gifta
män tala ännu mera sällan med sina fruar -- om dessa båda nu voro
gifta -- jag vet det inte. Då upptäckte Smugen något underligt vid
vägkanten.
Det kan knappt beskrivas. Det var en kompakt spolformig massa som
rörde sig framåt vid dikesrenen. Smugen stannade och såg. Den var en
aln lång och bestod av millioner löss -- och runt omkring var marken
betäckt av tusentals löss, som rörde sig i samma riktning som den
stora kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var löss alltigenom, löss
som lågo på varandra och hängde tillsammans och rörde sig. Det var
hemskt och underligt.
Smugens käring kom fram, och hon visste vad det var.
Det var Luskungen, ofärden som gick fram över Småland, sakta men
säkert. Det hade hon fått veta av sin mormor, att när Luskungen
visade sig, skulle det bli en vinter som man ej sett maken till.
Folk skulle frysa ihjäl och mat skulle fattas, och tiggarnas död var
given, då inte bonden hade en brödkaka i taket. Än var det sommar men
snart blev det höst och sedan kom det förfärliga, att jagas från gård
till gård och ligga i lador, där det inte fanns ett strå hö och så
somna i en driva utanför en stugudörr.
I nästa gård berättade Smugens käring om Luskungen. Det var hemskt
att höra och Guds straffdom låg över Emådalen.
Folk gick och såg på vidundret, där det kröp framåt. Det var grått
och olycksbådande och gick så sakta, sakta, och efter några dagar
hade det hunnit till korsvägen vid kyrkbyn -- ty det kom bara en aln
framåt om dagen. Där såg det ut som om det ville vika av inåt kyrkan,
men en kväll togo några drängar halm med sig och lade den omkring
Luskungen och tände eld.
Det sprakade och smällde, som då man tänder eld på en enrisbuske, men
han rörde sig framåt ändå. Då hämtade de mera halm och täckte honom
fullständigt. Det blev ett bål och underligt var att lössen, som
kröpo runt omkring, styrde kurs in i elden och förgingos där.
Luskungen förde med sig en religiös väckelse i socknarna. Folket
delade sig i två läger, mot och för Luskungens betydelse. De klokare
prästerna läto företeelsen verka utan att ge sig in på vetenskapens
hala fält, de fåvitska nedsatte Luskungen till en naturhistorisk
egendomlighet och blevo misstrodda. Smugens käring var den som
segrade över alla partier. Det skulle bli en förskräcklig vinter, och
det blev det.
Hösten kom utan gröda och folket längtade efter åska och svarta
moln. Åska blev det också i en socken, då adjunkten var ute i
socknebud, och blixten slog ned mellan hästen och vagnen. Hästen
segnade ned på knäna, men ingen skadades. Vintern blev den hårdaste
i mannaminne. Allt Sverige hade lidit av sommarens torka, så att
tiggare översvämmade landet och förtvivlade strykare rånade folk
på kyrkvägen. Barn kommo bort under snöstormarna och folk hittades
ihjälfrusna i drivan.
Men nästa vår kom med flod och regn och grön brodd och alla jordens
dolda krafter levde upp, och Emådalen fick mångfalt igen efter det
hårda året.
Jag kommer ihåg, hur Smugen berättade denna historia innan jag ännu
fyllt 5 år. Han satt på pallen bredvid järnspiseln med sin bruna
lappade påse och hade göra med att hålla sitt grå hår ur ögonen och
klia sig, medan han åt sillen och ordnade brödbitarna, ty de största
skulle gömmas. Marcus Larsson hade målat honom en gång i hans stuga
med gumman och geten, och den tavlan är stulen, som de flesta av
Marcus Larssons smålandssaker, men Larsson var lättsinnig som de
flesta målare och hade mest nöje av att skramla i fickorna med sina
värdelösa medaljer -- berättar min mor, som såg honom på den tiden
han åkte med spann genom grindarna hemma utan att öppna dem förut,
och lät sin ateljé brinna, därför att det var så vackert. Men det hör
ju inte hit.
Jag har också hört historien om Luskungen, som förvirrade
Emådalbornas religiösa begrepp, några år senare, av folk som sett
den, släktingar till mig, hederliga smålandsbönder, kyrkvärdar och
häradsdomare, som skulle ansett det under sin värdighet att komma med
något, som under någon form någonsin skulle kunna inrangerats under
begreppet fantasi. Så att jag tror irreligiöst.


UR PORTFÖLJEN.

Vi ha alla med en viss spänning avvaktat resultatet av konklavens
arbete. Redan på förhand visste jag att Rampollas val skulle ha
mötts av protest från Österrike, och stor var min glädje, då jag av
tidningarna erfor, att Sarto, min gamle vän Sarto, blivit påve.
Jag erinrar mig ännu livligt mitt första sammanträffande med Sarto.
Det var år 1894 i Rom. Jag hade tagit in på ett blygsamt italienskt
hotell, Albergo della Pace, vid en bakgata på så pass långt avstånd
från Corson, att jag kunde uppfriska mig med en lagom promenad, innan
jag började deltaga i den långsamma processionen på trottoarerna. Jag
hade några dagar fåfängt väntat på ett rek från Sverige, befann mig
utblottad på pengar och kände mig ensam i främmande land.
Jag gick alltså till hotellets _padrone_, visade mitt pass och
mina korrespondentkort, avslöjade mitt ekonomiska bryderi och
frågade, om han trodde mitt ärliga ansikte (jag hade då ännu icke
anlagt helskägg). Han trodde mig, och jag återtog min förra diet:
livsfarliga ostron, ty det var höst, _risotto con cappe_ eller _con
fegatini_, fårkotletter i olja och ett härligt _vino nostrale_.
En middag fick jag en vänlig inbjudning från min värd att deltaga i
en familjesupé i hans privata våning.
Jag infann mig kl. 8, uppsträckt så gott jag kunde, presenterades
för värdinnan, en korpulent dam med omisskännliga spår av den
speciella skönhet som är campagnans barn egen, och jag blev så
småningom föreställd för det övriga sällskapet, två à tre välmående
lantmän, en polsk liten dam, skinntorr och med en svada som översteg
mina djärvaste drömmar, två allvarliga prästmän av lägre rang samt
_monsignore Sarto_, som livligt underhölls av fyra unga damer,
kolsvarta i anseende till håret med långa skuggande ögonfransar,
tunga ögonlock och en eld i pupillerna, som kom mig att tänka på
Pompejis sista dagar.
Vi drucko te och åto konfityrer. Plötsligt slog sig en av de
unga damerna ned vid pianinot och spelade upp en Strauss. Värden
dansade ut med sin fru, jag bockade mig så gott jag kunde för en av
kardinalens ungdomar och valsade förtvivlat och bra som vanligt. Jag
tror att jag dansar vals bra, men min dam kunde inte dansa. Möjligen
tarantella, men vals kunde hon inte. Hon vilade centnertungt på min
arm och såg mig in i ögonen med ett outgrundligt leende. Jag stannade
slutligen och förde henne till sin plats vid monsignore Sartos sida,
samt frambråkade några artigheter på min dåliga italienska. Sarto tog
till ordet:
-- Ni är svensk, min son? Jag hörde det av vår värd. Ett vackert
land, men öde och isigt, säges det. Ni dansar bra.
-- Ja, åtminstone gärna, ers eminens, svarade jag bugande. Men jag
hade väntat att få se något genuint italienskt i dansväg, något
passionerat, något livligare än den moderna valsen.
-- Ni är varmblodig, min son, sade Sarto. Dansa svenskarna?
-- Joo då, hambo och polska och en massa saker med livad rytm i.
-- Visa oss då något -- hambo till exempel!
Jag gjorde några hambosteg solo för kardinalen.
-- Bravissimo! -- Å! när jag var ung dansade jag också, alldeles som
ni med glöd och passion! Hur var det igen! Man niger redan i början
av takten och svänger runt! Så skall det dansas! Men ni borde ha en
dam!
-- Jag tror, efter det lilla försöket med min nådiga här, att jag
inte riktigt kommer överens med italienskorna. Men får jag ha den
djärvheten att bjuda opp ers eminens --
Och vid Gudarna! -- reste sig inte kardinalen upp, jag lade min arm
kring hans föga smärta midja, och vi dansade ut. Efter ett par takter
var han med, och efter tre fyra svängar kring salen satte jag varsamt
ned den andfådde prelaten på hans stol.
Nu blev det liv i sällskapet. Man trängdes omkring mig för att få
undervisning i denna arktiska och originella dans. Jag dansade som en
vansinnig och hade äran att ännu ett par gånger få föra den blivande
påven i virvlarna.
Men klockan blev tolv. Kardinalen drog sig tillbaka efter att ha
tagit ett vänligt avsked av sin ungdomlige läromästare. De andra
avtroppade så småningom, och snart låg jag i mitt sovrum, vägg i
vägg med den blivande kyrkofursten -- sagt i förbigående och icke det
ringaste skrytsamt.
Men min natt blev sömnlös, ty kardinalen snarkade. Han tycktes vara
s.k. konstsnarkare. Det finns över huvud taget intet ljud i naturen,
som han icke kunde återge fullkomligt illusoriskt. Det var intressant
i början, men jag tröttnade så småningom och avvaktade daggryningen i
ett tillstånd av höggradig nervositet.
Kardinalen avreste till Venedig med första morgontåget.
* * * * *
Andra och sista gången jag hade äran sammanträffa med Sarto, var
kort därefter på piazzan i Venedig. Jag stod och matade duvorna
utanför ingången till kampanilen -- den gamla -- och såg plötsligt
kardinalen långsamt vandra framåt på väg till San Marco. Jag bugade
mig vördnadsfullt. Han kände igen mig.
-- Ni är på hemresa, min son! Hälsa er nordpol och hälsa Bitter! Ni
känner kanske Bitter?
-- Nej, men han lär vara en utmärkt man.
-- Hälsa i alla fall och farväl!
Han nickade vänligt och försvann snart i den ärevördiga domen.
Sedan dess har jag inte träffat honom. Kanske har han glömt
mig. Eller kanske dröjer hans minne ännu gärna vid den enkla
danstillställningen på Albergo della Pace, där han för några fattiga
ögonblick fick kasta av sin värdighets mask och vara sig själv. Icke
förrän nu har jag fullständigt fattat, att fångenskapen i Vatikanen
innebär en försakelse av allt mänskligt, en försakelse som icke ens
tiarans guld och ädelstenar och en liten våning på 10,000 rum kan
ersätta.


GRÅSÄLEN.

Matts Ers och Östergren ha tagit in laxnätet, ty det är hård nordost
och sjön växer. I sjöboden har Matts en liter, gömd undan gummans
läseri och onda humör. Medan den vandrar från mun till mun efter
ärliga klunkar, kommer Jan Matts till, och litern får ytterligare en
avnämare.
I lä under berget gassar solen och spriten värmer och gubbarna bli
stortaliga och mogna för deras mandom värdiga bedrifter.
-- Hä vore hinte gott hå ta sej fram, hom hen komme hi den 'är sjön,
som 'an liknar sej till hå bli, säger Östergren.
-- Den 'är sjön! Din toker, hä väl hingen sjö! Hä ä som hå röra hom
hi hen potta, varken mer heller mindre, opponerar sig Matts Ers.
-- Du hä tokug du, säger Jan Matts. Hen bleve hyr hutåv skvalpet hå
brottena hå gungningen.
-- Hyr? väsnas Matts Ers. Ja 'ar hinte badat på håtminstningen tretti
hår, men hä sätter ja hopp hen liter på, hatt ja ska simma till
Loskär, bå dit å dän, hom hä hockså fölle slagregn hå kom flod, som
skriften säjer.
-- Skryta hå skräppa kan du, när du 'ar fått starkt, säger Jan Matts.
Men du hä väl hinte för mer hän vår fader Habraham, som döder här! Då
finge du hällt lära dej 'alva dykarekonsten, för du ginge till botten
hå bleve hålmat, dä va du bleve! Men hen liter vågar ja, hifall du hä
lessen ve laxfisket hå käringen din!
-- Dä sagt, hå havslaget! Slå hav, du Höstergren!
Matts Ers började med överlägsen min att kläda av sig och stod snart
i bara mässingen.
-- Ska du hi hinte 'a dej hen dragnagel, hinnan du börjar svälja
saltvatten? Schål!
-- Schål! Matts Ers kliver i och begynner med stadiga simtag klyva
sjön.
* * * * *
Vid fönstret i sin stuga sitter Ålands-Henrik och läser Östhammars
tidning, då och då kastande en blick utåt havet.
-- Men va hi hattan 'älsike hä dä där? Dä hä hen gråsäl himellan
Loskäret hå 'älludden. Titta du, Stava, hä dä hinte hen säl därute i
sjön?
Mor Stava tittar.
-- Jo visst hä dä väl hen säl, fast ja tycker 'an hä liksom lite
knollrig hi 'uvet.
-- Knollrig? Du hä tokug, ditt skrälle! Jo visst 'älsike hä dä hen
säl!
Ålands-Henrik tar sin gamla lodbössa från väggen och springer ut.
Han smyger och tar bebetäckning av strandklipporna, gör några hopp
framåt, då sälen är skymd av en sjö och står orörlig, då den är
synlig. Sälar ha ögonen med sig.
Den här sälen gör sig ingen brådska. Han är bestämt _fel_ på något
vis, tänker Henrik.
Så småningom har skytten nått Köpmanholmens udde, tar stöd mot en
sten och börjar sikta.
Pang!!! Kulan slår i ett par tum framför näsan på Matts Ers och
vattnet sprutar över simmarens ansikte. Han spottar bara ett tag och
fortsätter, ty han har ej hört skottet för skvalp och brus.
-- Jäken anakka! säger Ålands-Henrik för sig själv och börjar ladda
om nedhukad bakom en sten. 'An hä väl fel, hefter 'an hinte dyker.
Men Östergren och Jan Matts ha hört skottet och upptäcka
Ålands-Henrik. I ett fatta de, att Matts Ers liv hänger på ett hår.
Ropa duger ej. Det hörs icke i blåsten. De börja springa, så att
tången yr dem om benen. Det tar ju litet tid att ladda en sälbössa,
och om de inte hinna fram till jägaren, innan han kommit sig i
ordning, blir det säkert begravning i Grisslehamn.
Ålands-Henrik laddar lugnt och ordentligt med litet större krutmått,
ty sälen har hunnit några famnar längre bort. Han stöter ned kulan
med vana och säkra tag. Så lägger han sig ner och tar sikte igen.
-- Den 'är gången skall jag hällt peta 'ål hi skallen på dej, din
ståte!
Men i nästa ögonblick känner han ett stadigt tag i sin rockkrage, han
rycker till, och skottet går i stranden.
-- Vem hin hi 'äl --?!
-- Hä du tokug, ska du skjuta Matts Ers? säger Östergren. 'Ar du
hinte högon hå si mä?
-- Hå fasen, säger Ålands-Henrik, 'ar ja skjutit på Matts Ers? Ja
trodde hä var hen gråsäl, fast Stava tyckte 'an var liksom knollrig
hi 'uvet. Hä var två bortkastade kulor, hä, fast hä var ju liksom hen
nåd, hatt ja sköt breve, förstås, för räxten!
* * * * *
Matts Ers har nått Loskäret, känt botten under fötterna och börjat
återvägen. De övriga tre gå runt viken och möta honom vid sjöboden,
just då han stiger upp ur vattnet.
-- Va sa ja? säger Matts Ers. Hä var hen lättköpt liter! Slå haldrig
vad mä mej, för då dummar du dej, Jan Matts!
-- Nu hä dä du, som ska bestå den litern på Höstergren hå mej, som
'ar räddat livet på dej. Hålands-'Enrik trodde du var hen säl hå sköt
två skott hefter dej, hå vi sprang hå varskodde 'onom.
-- Hå jäken, säger Matts Ers. Men då hä dä väl du 'Enrik, som ska
bestå, som slapp ifrån hå bli olycklig!
-- Bestå? Dä hä väl du, som ska bestå, hom någon ska bestå, du, som
kunde 'a stått lik hi sjöbon hi kväll, din stolle, som ger dej hi hå
badar, så hen hinte kan tro hannat, hän du hä hett oskäligt djur. Hå
mina två bortskjutna kulor kan väl vara värda hen sup minst!
-- Ja, hinte består ja, säger Östergren. För räxten tycker ja, hatt
hä vår 'Erre, som 'ar bestått hi dag!
-- Ja, säger Jan Matts, Höstergren 'ar rätt, hå när vår 'Erre 'ar
bestått så mycke, som hi dag, så kan 'an nog bestå litern med, när
hinte Matts Ers vill bestå. För räxten kan hen hinte begära, hatt hen
gråsäl, som hä knollrig hi 'uvet, ska bjuda på brännvin!


JULHAREN.
Väckarklockan med klirrande larm på stolen vid sängen
fått mig i byxen med fart och jag tassar trappan utföre,
vrider dörrens gnisslande lås och tittar på vädret.
Flingorna falla ej mer, och över havet i öster
gulnar molnets understa rand och siar om solen.
Mjuk som en ull ligger snön som föll på kvällen och härligt
stå mina spår som sigiller i vax på tröskel och trappa.
Vadmalskläderna på och islandströjan och lappskon
stoppad med hö och med brokiga band att binda om benet.
Plunta och pipa, gevär och vantar och udda patroner,
skidor på axeln och stav, och jag går till min sovande hundgård!
Krut kryper yrvaken ut ur kojan och sträckande benen
mornar han sig med en vid och lättjefullt klagande gäspning.
Gnällande Kula far upp och slickar husbond om hakan,
sätter sig ned och jagar ett tag i pälsen och tuggar
lystet med smällande käk efter loppan som biter i länden.
Nu har jag kopplena på och skidan bunden på foten.
Halvt av hundarna dragen jag går och väcker kamraten
trummande lätt med knogen en marsch på hans frostiga ruta.
Snarkningen tystnar och matt en låga blixtrar, då stickan
drages mot fållbänkens kant och han tänder ljuset i staken.
Härligt väder och lugnt och en spårsnö, fallen från himlen.
Hundarna vädra mot vind och rycka i stramande koppel
medan kamraten i kammaren går och stökar i strumpläst.
Nu han drager pjäxorna på och skuggan på fönstrets
rullgardin med sin målade kvarn och sin bonde med säcken
växer och minskas och svinner sin kos, tills det knarrar i dörren,
klinkan faller igen och en snugga glimmar i förstun.
Tigande tar han ett koppel och tyst vi smyga om knuten
strandens vassar utefter och längs med diket och över
stättan och in i hagen, där blått mellan enarna mörkret
vilar än över snön. Bland buskarna rinner ett rävspår.
Här har mickel stannat ibland och grävt efter råttor.
Här har han tagit ett språng, kanske nyss, då jag knäppte på rutan.
Krut borrar nosen i snön och Kula vädrar och gnisslar,
kopplet står som en sträng, men husbond tänker på haren,
som på sin holme i åkern vid sjön bör sitta i skygd av
buskarna efter sitt knappa kalas på rågbrodd och aspbark.
Här ligger åkern med holmen av en och mariga tallar.
Hej! här är traj, och här är en fläck där han krafsat och ätit.
Grönskan lyser i snön och ett spår står klart emot holmen,
och vi göra en ring, men på andra sidan om snåret
rakt emot ledet där skogen tar vid, står ett pin färskt språngspår.
Av med kopplen och aj, aj, aj! Han är redan i farten,
aj, aj, aj, som musik mer skön än de saliga änglars
klingande klockrent och eggande friskt går det buktande drevet
upp över åsen och ned emot sjön och ger eko i bergen
medan jag hastar att hinna i pass och kamraten försvinner
över gärdslet och skyndar i språng till den isiga stranden.
Aj, aj, aj, hållen i, mina barn, ty den skälvande husbond
väntar att haren skall göra en bukt över berget och vika
in över ängen och aj, aj, aj, komma häråt på stigen.
Aj, aj, aj, hör jag Kulas falsett och Krutgubbens åj, åj,
följande landskapet, eka i berg och försvinna i stranden.
Herre min Gud, det är liv, det är jakt, och den stigande solen
lyser på mig och på snön och på allt, och jag längtar att måla.
Aj, aj, aj. Pang! Pang! Alls todt! Det kom från kamraten.
Men lika gott, om det ej blev jag som fick äran av skottet,
har jag skälvt för drevet ändå och i sinnet ha dunkla
urtidsdrifter kallats till liv. Jag far över stättan
utför backen till sjön, där den leende skytten med haren
väntar hundarna. Aj, aj, aj, de komma på spåret.
Krut hugger tänderna i och morrar ilsket åt Kula,
som min kamrat kanske gjort åt mig, om vi jagat tillsammans
för en million av år sen och jag hade hittat på haren.
Kniven fram och snart är julharen passad och granris
stucket i buken, sen Krut och Kula läskat i blodet
flämtande tungor och fått sin andel av huvud och inkråm.
Kopplen och skidorna på! I den vaknande dagen vi glida
hemåt, medan morgonens sol oss bränner på ryggen.
Julharen tynger ej i grävlingsväskan, och pluntan
tynger ej mer, ty en stor, en allt försonande slaktsup
torkat den inuti. Det är sed bland skyttar i norden.


VETRUSCHEFF.

Vi sutto och läste dagens tidningar i salongen, då jungfrun kom in
och sade att en karl stod ute i tamburen och ville tala med mig.
-- Låt honom komma in, sade jag.
I detsamma öppnade han själv dörren och kom in. Han var en liten
sluskigt klädd figur med det mest osympatiska ansikte jag sett. Han
skelade med vänstra ögat, som dessutom var sårigt och sjukt. Vänstra
handen var förkrympt och föreföll så tunn att man såg benen mot
ljuset genom den, och han sökte dölja den genom att oupphörligt draga
ned en smutsig ärmlinning så långt som möjligt. Kostymen var för
övrigt ovanlig i färg -- en färg av torra ormbunkar eller torrt enris.
-- Mitt namn är Vetruscheff, sade han, konstnär och litet av varje.
Och i det han log på ett så obehagligt sätt, att jag kände som myror
på mig, gjorde han en akrobatgest med ena benet, böjde båda knäna
och ställde sig på tåspetsarna. Så började han halvt nedhukad vrida
sig långsamt åt vänster. Jag tänkte just be honom gå sin väg, då han
plötsligt började snurra runt så hastigt, att jag aldrig sett något
liknande.
Jag trodde att jag fått påhälsning av någon galen akrobat och
överlade, hur jag lättast skulle bli av med honom, då han med ens tog
ett panterskutt fram till pianot, öppnade det, sköt stolen åtminstone
en meter från instrumentet och började spela. Under spelet hoppade
han upp och ned på stolen på samma sätt som en ryttare i skarpt trav.
Jag förstod ej hur han kunde spela med sin förkrympta vänstra hand
och i sådan ställning, men han spelade så som jag aldrig förr hört
någon göra det, något vilt och hemskt, men genialiskt.
Så reste han sig, såg lömskt på mig och sade:
-- Det var musiken till min dans!
Därpå slöt han det friska ögat, öppnade det igen -- och ögongloben
var försvunnen. Det var som om jag skulle sett in i en tom dödskalle.
-- Det är någon trollkonstnär, som inte är riktigt klok, tänkte jag
och sade:
-- Tack för er föreställning, den var briljant, men jag har verkligen
inte tid längre. Vill ni ta emot något för ert besvär, så se här?
Jag öppnade min portmonnä, där jag hade några sedlar och en massa
silver, mer än man vanligen brukar bära på sig. För att lättare kunna
leta ut den summa jag ämnade ge honom hällde jag ut alltsammans på
divansbordet, varvid ett par kronostycken rullade ned på golvet. Jag
lutade mig ned för att ta upp dem, men råkade i detsamma få tag i en
svart garnända, vilken följde med den ena kronan upp.
Då jag skulle kasta garnändan, kom den på ett oförklarligt sätt om
min arm, och då jag med andra handen skulle avlägsna den, råkade jag
samtidigt kasta en blick i portmonnän. Där låg bland pengarna en
hoptrasslad garnända.
-- Var fan kom garnet ifrån? tänkte jag, tog garnändan ur portmonnän
och ämnade kasta bort den. Den trasslade sig om min vänstra arm.
-- Förlåt, sade den främmande, jag skall hjälpa er!
Han gjorde en rörelse i luften med ena handen, tog med den andra i en
av de båda på mina ärmar liggande trådarna -- och inom mindre än en
sekund var jag från hals till midja omspunnen med en stickningsartad
vävnad med tämligen glesa maskor. Mina armar lågo innanför densamma
tryckta mot bröstet och jag kunde ej röra dem.
Jag själv och mitt sällskap stodo stela av förvåning.
-- Men hur bär ni er åt?
-- Det är min hemlighet, och jag kan för resten inte förklara den för
er, om jag också ville. Men jag skall söka ge er en antydning om det,
fast jag tvivlar på att ni blir klokare för det. Vill ni följa mig ut?
Han löste mig ur mitt nätverk lika hastigt som han klätt det på mig
och jag följde honom med någon tvekan.
Bakom boningshuset stod en halvt förfallen visthusbod. Dit förde han
mig och sade:
-- Se nu noga på väggen där!
Han gjorde en rörelse med den sjuka handen snett mot väggen, och i
det halvmurkna virket bildades ögonblickligen dunkelblå linjer av
samma byggnad som på en blixtfotografi. Så grep han med den andra
handen i luften och drog till sig en mängd spindelvävstunna trådar på
samma sätt som då man drar ut osmälta lumpremsor ur ett gråpapper.
I nästa ögonblick lösgjorde han på liknande sätt ur väggen ett grövre
gulaktigt snöre med röda fläckar i.
-- Förstår ni nu? Det röda i det här snöret är vävt av torkade och
hopspunna ådror från dina hjärteväggar. Det andra i snöret är det som
jag icke kan tala om. Och han såg ondskefullt på mig.
-- Är ni eller jag galen? ropade jag.
I stället för att svara slöt han sitt friska öga och öppnade det igen
som förut. I mörkret inne i hans huvud såg jag något som liknade
en lång törntagg eller en blodig vass och tunn tand som rörde sig
upp och ned och i samma ögonblick vaknade jag badande i svett och
förbannade alla drömmar. Det var mitt i natten. Jag tände ljus och
återtog läsningen av "Aus einer kleinen Garnison".


FANÉRFABRIKANTEN.

Följande typ är icke gjord; han existerar verkligen.
Han är fanérfabrikant och hans fabrikat är förstklassigt. Det finns
kanske ingen, som kan yttra sig så ingående om fanérets egenskaper
och om olika trädslags användbarhet till fanér. Men fanéret fyller
icke ut hans liv.
Han är icke nöjd med sin tillvaro. Han har kommit på vilse plats, och
hans längtan efter harmoni med sig själv tar sig uttryck, som visa,
att hans tankar äro fjärran från fanéret och allt som kan tänkas i
samband därmed.
Vid första ögonkastet påminner han något litet om målaren, professorn
greve Georg von Rosen, ehuru han naturligtvis saknar dennes ytterst
distingerade sätt att uppträda. Detta känner han och har därför
låtit göra sina skoklackar något högre än grevens, vilket i någon
mån hjälper upp saken. Han har därtill små anlag för målning och på
somrarna händer det ganska ofta, att man kan få se honom ute vid
Rosendal framför ett staffli, försjunken, som det tyckes, i studiet
av färgernas spel i lövverket och terrängen.
Men konsten har mycket litet att skaffa med detta tilltag. Hans
glädje och stolthet över att bli tagen för greven överträffar vida
ett erkännande av studiens förträfflighet. Då vädret är lämpligt och
människorna lustvandra i den härliga ängden står han således där och
verkar greven, tills middagstiden är inne, då han slår ihop sina
grejor och självmedvetet och höljd av ära vandrar till staden.
Stundom promenerar han i torget, men då som blott och bart
fanérfabrikant, isynnerhet om han fått någon bekant i sällskap. Då
underlåter han aldrig att hälsa på de framstående personer, som komma
i hans väg, för att imponera på sitt sällskap.
-- Vet du, vem det där var? Kors, känner du inte igen honom! Det var
baron Daelman, belgiske ministern.
Baronen besvarar naturligtvis något förvånad fanérfabrikantens rätt
kordiala hälsning och det uns av förbindlighet han som diplomat av
gammal vana offrar åt den obekante, kommer denne att växa minst en
tum.
-- Nå, men honom känner du väl igen? Det var konstigt! Det var
generalkonsul Gjæstvang, har du inte sett honom i automobil? Han har
persiska sol- och lejonorden bland annat.
Generalkonsuln hälsar med den utsökta artighet, som är honom egen,
fast han kanske undrar, vad fanérfabrikanten är för en kurre.
-- Herre gud, känner du inte honom heller? Du tycks vara absolut
okunnig om, vilka storgubbar som verkligen finnas här i stan. Känner
du inte doktor Sven Hedin, utan vilken engelsmännen nu inte skulle
vara i Lhassa! Du är mej en snygg en!
På det sättet frotterar sig fanérfabrikanten med vår huvudstads
storheter.
Under turistsäsongen älskar han att förekomma i engelsk sportdräkt
med Bædeker i hand. Men då hälsar han varken på bekanta eller
obekanta, utan är främlingen, som tar del av Stockholms säregna
soltorkade skönhet.
Då jag sist var i staden, såg jag honom sitta högst på mailcoachen