Mitt lif och lefverne - 6

grund som annars skulle ha skaffat oss nattarbete, och voro räddade.
Båten lägger till längs _Mejt_, och lotsen stiger ombord. Hans gång
på vårt däck är stolt som en vikings och med sina nakna fötter går
han säkert som på sitt eget stugugolv. Lova, falla, lova, falla, och
under det han lotsar oss in i hamnen, lär han oss vägen ut därifrån,
vårt nästa behov.
-- Här på stranden ser ni tre stora stenar. Då ni seglar ut, skall
kapellet vara i linje med den mellersta stenen. Strax till vänster om
kapellet står en rönn. Tar ni den rönnen i linje med stenen, så går
ni på grund.
Så säger han plötsligt: -- Är ni svenskar?
-- Ja.
-- Vi äro av samma stam. Gud välsigne!
Och han räckte fram handen åt oss. Det var, som om vi skulle ha
hälsat på någon av våra förfäder tio släktled tillbaka i tiden. Hans
tal flöt lugnt och klart utan onödiga ord, värdigt och vackert, och
då vi äntligen lågo i hamn och han gått ombord på sin skötbåt, kände
vi att vi voro hela öns välkomna gäster.
Det var sent, men vi gåvo oss ej tid att vänta till följande morgon.
Vi rodde i land vid ett litet hus med livräddningsstationernas
allvarliga röda kors på dörren och vandrade upp mot byn, vars gråa
tak skymtade bland gröna träd på halvannan värsts avstånd. Vägen gick
över en sandslätt med låga enbuskar och här och där små sävkantade
gölar, där ejdrar, måsar och småspovar orädda simmade omkring eller
gravitetiskt spatserade på stränderna. Vi komma till det lilla
kapellet med sin kyrkogård, över vilkens port en gammal galjonsbild,
föreställande en präst i 1700-talets dräkt, tronade.
Kapellet verkar blankslitet av stormarna och gravstenarna se ut som
tvinande växter av förhistoriskt ursprung. Det torra gräset frasar
under våra steg och jag tänker på de döda gamla svenskarna som trötta
av brottningar med havet slumra härnere.
Vi fortsätta vägen och snart äro vi i byn. Askar skugga de grå,
sävtäckta husen, och medan skymningen sänker sig får jag en stämning
av medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma för 500 år
sedan, och jag är viss om att det gjorde det. Ur en ladugård kommer
en kvinna tassande i sälskinnsskor och vi tilltala henne. Hon svarar
på en underlig gammalsvenska, och medan vi prata, kommer folk till.
Om några minuter äro vi förstådda, välkomna, och gäster i en stuga,
som snart fylles av byns män och kvinnor. Ty vi äro svenskar, riktiga
svenskar från det gamla Sverige och blodet binder.
Varför får jag icke bli sentimental? Låt mig vara omodern och för
några ögonblick känna, hur tårarna fylla mina ögon, tårar av glädje
över att ha fått komma hit.
I den stora, svartrökta, rena stugan dukas vår kvällsvard upp av
kraftiga blåögda kvinnor. På bänkarna bredvid oss sitta våra gamla
blonda vikingar med vackert skurna ansikten och fråga oss om Sverige,
men vi överväldiga dem med frågor om Odensholm.
Över dörrposten läser jag årtalet 1905 och frågar, varför just det
årtalet står där. Varje nyår målas det nya årtalet dit i varje stuga
för att öborna skola komma i någon slags kontakt med tiden, som flyr.
Ty faktiskt är deras liv inrättat på samma sätt som vårt för ett
halvt årtusende sedan.
Sedan många århundraden har Odensholm varit befolkat av svenskar, men
för 600 år sedan kom pesten och gjorde ön till en öken. Sedan kom
en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår värd pekar på en liten
pojke och säger: -- Den där pojken är tionde ledet från den Erik, som
seglade hit från Sandhamn. Vi kalla oss Erkas efter honom.
Efter pesten hade estniska sjörövare sitt tillhåll här, men Gustav
II Adolf lät befolka ön med svenskar för att få ordning i trakten.
En gång länge efteråt kommo kapare från fastlandet för att röva och
plundra. Men dimma kom från sjön, och Odensholmsborna togo sig före
att dunka på sina kokkärl, varpå kaparna blevo rädda och lämnade
ön. De hade satt sina båtar i land vid ett rev, som därefter kallas
Kaparevi.
Sagans ande fyller stugan, och det berättas den ena historien efter
den andra.
Ön har privilegier från Gustav II Adolf eller Kristina och lämnar i
skatt sedan urminnes tider 4 tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad,
sammanskott från de 7 familjer med tillsammans omkring 100 medlemmar,
som bo där. Men nu vet man icke, till vem det där skall lämnas. En
estländsk baron sades ha köpt ön och kom för att förändra villkoren,
men öboarna betrakta sig fortfarande som svenskar och i sin goda rätt
på grund av de månghundraåriga privilegierna och underkasta sig ingen
förändring.
Vi sågo deras ögon glöda, då de talade om baronens försök. De talade
om sina sälbössor och försäkrade att de skulle ha gått man ur huse
och skjutit så länge krut och bly fanns.
Min själ blev varm.
Vi åto kvällsvard. Brunt bröd, smör, flundra, stekt i svinflott, rökt
torsk, Odensholms specialité, rökt flundra, filbunke, hembryggt öl,
mjölk -- som man ser mat för gudar och hyggliga människor. Sällan
har jag njutit av något så mycket som av den rökta torsken och det
goda brödet. Så snart ett glas var tömt, påfylldes det genast av den
vaksamma värdinnan, ända tills man insåg, att man måste vända det upp
och ned. Svensk uppmärksamhet.
Under tiden talades om Odensholm och om Sverige. Med oss talades
en noggrant grammatikalisk högsvenska, inlärd ur svenska tidningar
och svenska böcker, men sinsemellan och till kvinnorna talades
gammalsvenska, vårt och deras fäders språk, fast på en särskild
dialekt.
Nu vill jag översätta lotsens, som seglade oss in i hamn, samtal med
oss på Odensholmsvenska. Eller kanske det närmar sig Runösvenska. I
varje fall är det intressant:
-- Fall maira! En storan stain er frafere!
Här oba stråndi sen I tri stor stain. Tåtå ni gå segol, tå ska kappli
bli uti räsa mä mittmillastain.
Oba vinstursia kappli står en rauni braiver. Om ni tova hon raunia
uti räsa mä han stain, så gå ni på grunne.
Bara uti hit hamne hövan I inga räddoa fer inga vär! (Men här i
hamnen behöver ni inte vara rädda för någon storm.)
Mitt i natten gå vi ombord igen för att sova. Skummet ryker över
jöllen och stormen tjuter i vanterna. Men vi bara längta till
morgondagen och våra släktingar i land.
* * * * *
"Um Geesa givor en vikar, så ska skrävlinga bli tiner!"
Detta är ett ordspråk som användes då man vill underskatta en karl,
och betyder fritt översatt: -- Om gud låter mej få en säl, ska du få
framfötterna!
Framfötterna äro nämligen intet värda. Men Odensholmarna visade oss
de riktiga framfötterna, för att nu för en gångs skull göra en ordlek.
Deras stugor stodo öppna för oss, och vid måltiderna bullades allt
upp. Vi drucko tremännings öl ur trästånkor, där träet hade insupit
ölets själ så att kanten kändes stark och god att suga på. Torsken
doftade och brödet doftade.
Vägg om vägg med oss röktes torsken, där den hängde på sina
takstänger, jag måste sätta mig där och teckna interiören och låta
mina kläder supa in den hälsobringande röken som sedan generationer
trängt in i takbjälkarna och gjort dem svarta och vackert blanka.
I stugans fönster står en underlig växt i en kruka. Jag frågar, och
får veta att det är kajennpeppar -- "för att ha i brännvinet, när
karlarna blir livsjuka".
De karlarna, de äro sig lika, till och med på Odensholm! Kvinnan
som upplyste mig om kompositionen verkade stenålderskvinna och hade
antagligen fått klart för sig att endast karlars sjukdomar kräva
brännvin och kajenn!
Vi gå omkring på gårdarna. Plötsligt se vi en levande silhuett mot
luften. Det är en pojke som är uppe på stegen för att se efter
i havet om någon behöver livräddning. Då får jag reda på, att
Odensholmarna i år ha räddat 4 skeppsbesättningar utan att få en
kopek för besväret. Det är en herr Gut i Reval, som tydligen kan
lämna upplysningar om, vart pengarna tagit vägen.
-- Inte begär vi pengar för sådant, men då det betalas ut pengar,
varför skulle vi inte få dem?
Jag lovar att påminna herr Gut. Jag hoppas att han får läsa det här.
På väggen i en stuga läser jag följande nyårsgratulation med
teckningar: 1905 "Ett gott nitt år, att fiskar får som ingått år.
"Gud må giva lick och hels åt folk å kriar te trivas i år: och än
själar och alar mä vintån fås."
Jag går omkring och njuter av allt detta liv. Jag beundrar takens
drakhuvuden, som påminna mig om vikingafejder och allt vårt svenska
bohemeri som lever kvar hos oss än trots allt.
Jag går upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som går
omkring ensam och oförstådd och skrämmer urinvånarnas ejdrar genom
att spruta hagel över de små gölarna i månskenet.
Jag beundrar kvinnorna som jag möter, magasin för hälsa och sundhet.
Jag ser ut över havet och gläder mig åt landskapets fina och förnäma
färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag går in i en stuga
och beundrar barometern som hänger i taket. Materialet till den
har måst hämtas på fastlandet. Jag beundrar de friska barnen och
kvinnorna och förvånar mig över att det icke har blivit inavel på en
så avsides liggande ö.
-- Men vi tar från fastlandet. Sade man mig. Då kan jag förstå.
Vad skall jag säga mera? En gång skall jag komma tillbaka till
Odensholm och bo där. Jag hoppas att de sju familjerna, Brus, Grejs,
Nibondas, Marks, Erkas, Nigårds och Stavas icke betrakta mig som
främmande.
Jag ber mina läsare skicka svenska böcker till dem. Adressen är t.ex.
Brus
Odensholm
Estland.
Albert Engström.


EN JULAFTON I UPPSALA.

Jag ämnade tentera i grekiska i februari och måste tillbringa julen i
Uppsala för att icke förlora tid hemma på landet genom festande, dans
och slädpartier.
Endast den, som fjärran från sitt hem julat i den staden, kan sätta
sig in i stämningen. Mellan husraderna lyser det tröstlösa vemodet ur
lyktorna, och inne i de små studentlyorna ligger det ännu hemskare
och dystrare. Stjärnorna, som gnistra på den svarta himmeln över den
lilla staden, ha intet att göra med barnens muntra och sprakande
julstjärnor, som tindra över lustiga julbloss och rykande hästar,
medan bjällrorna klinga i en rytm, som bådar dans. Och den vida
slätten runt omkring är arktiskt öde och full av mörker. De få ljusen
äro som lanternor på infrusna fartyg.
Men inne på Gästis sitta de stackars hemlösa i de skummaste hörnen,
en och en, och drömma vid sina fattiga toddar om lackdoft och
julgransglitter.
Jag skulle alltså jula i Uppsala. Vi voro två, som skulle dystra till
tillsammans, den gamle Ernst Fridolf och jag.
Jag kinesade hos honom, ty jag vågade ej gå till min egen lya, där en
arg städerska krävde pengar, och där ved varit en okänd lyxartikel
sedan flera dagar. Jag kinesade på Ernst Fridolfs soffa, ty i Uppsala
ligger värden i den bästa sängen. Vi hade ingen ved, men lampan hade
olja och värmde på sitt vis. Jag fick hölja in mig i Ernst Fridolfs
virkade sängöverdrag, en vintergata av bomullsstjärnor med mellanrum
stora nog att få en hand igenom, men det räckte två gånger omkring
min magra juniorkropp, och var turen god, täckte yttersta lagrets
stjärnor det inres mellanrum.
Det enda som kom mig att se livet i ett någorlunda rosenrött skimmer
var, att jag ägde en femma, vilken skulle räcka för oss båda under
vilo- och festdagarna. Tobak hade vi. Frukost, biffstek och porter,
fingo vi på krita på det lilla Concordia. Resten skulle nog vår herre
sköta om, och under mellandagarna skulle vi hälsa på farbror Yxlöv.
Farbror Yxlöv kräver sitt särskilda kapitel. Han var avlägsen
släkting till Ernst Fridolf, mjölnare i goda omständigheter och
bodde ungefär en mil utanför staden. Han var ett gammalt original,
som på sin väg genom livet listat ut en hel del saker. Han kunde
allt och var traktens faktotum, finsmed, finsnickare, kvacksalvade
litet och kunde sätta trädgårdar i gång som ingen annan. Hans enda
huvudfel var, att han tyckte om ett glas ibland, men detta är ju
en allmäntmänsklig egenskap. Mot följderna av överdrivet festande
hade han ett medel, som ej bör undanhållas läsaren. Innan han tågade
till kalaset, drack han litet olja, ty han hade listat ut, att oljan
på grund av sin lätthet alltid måste ligga i ett tunt lager ovanpå
det han förtärt och dymedelst hindra spritångorna att stiga upp i
knoppen. Han försäkrade, att medlet var probat och osvikligt.
Nu bör ni känna farbror Yxlöv till en viss grad.
Julaftonen kom, och efter en stadig frukost på Concordia gingo vi hem
till vårt rum för att överlägga om, hur vår femma lämpligast skulle
användas.
Det var smällkallt både ute och inne. Frosten satt vit på dörrlås
och fönster, och man märkte ej, då en pipa slutrökts, ty andedräkten
förvillade.
Att vi skulle köpa punsch för tre kronor, var en självklar sak.
Resten skulle användas till julklappar, och dessa skulle tillfalla
pigorna, som tjänade hos baningenjören, ty med dem hade vi åkt
karusell på Feitska tomten, och de voro världens skönaste kvinnor.
De brukade nicka åt oss från köksfönstret, då vi flanerade utanför
järnvägsstationen, och sådant intresse måste ju belönas.
Vi gingo ut i julmarknaden. Ernst Fridolf köpte en sidenschalett för
1,25 och jag en s.k. bild att sätta på spegeln under den pighimmel
jag förmodade vara draperad över den enkla byrån. Bilden var en
porslinsdocka, klädd endast i en dansöskjol. Jag tyckte själv, att
det var djärvt köpt, men studenter äro nu en gång för alla upplagda
för lättare skämt. Det hör till ungdomen, och jag antar, att det är
normalt.
Vi avlevererade dyrgriparna, sedan vi slagit in dem i mystiska
jättepaket och försett dem med oändligt kvicka deviser. Baningenjören
tog själv emot dem i tamburdörren. Hans panna lade sig i veck, och
hans blick gick genom märg och ben, och vi rodnade ynglingens rodnad.
O, du heliga ungdom!
Nu skulle vi fira vår ensamma julafton och köpte två liter punsch,
Ulanders Fin de Siècle. Det började skymma, då vi väl installerat oss
i vårt kalla wigwam.
Vi hällde upp vars ett glas och drucko under tystnad. Piporna
glimmade. Mörkret smög sig in i rummet. Vi tänkte på dem där hemma,
som saknade oss i kväll, och något snörde till våra strupar och
hjärtan. Och vad skulle det bli av oss, lata som vi voro? Den lilla
flik av luften, som vi sågo över bakgårdens snöbetäckta hustak, lyste
giftigt blågrön av solnedgångens rester, och frosten på rutorna
gnistrade.
Vi tände lampan. Vi eldade i spiseln med alla de tidningar vi ägde.
Det var en kort fröjd. Om vi skulle offra en stol? Vi kunde gärna
offra den där, vars ryggstycke alltid hoppade ur, då man lutade sig
emot det. Det var ju en idé, och vi drucko för idén och plockade
stolen isär. Vi måste spänta stickor ur sitsen, och efter uppoffrande
av en halv tändsticksask flammade julbrasan. Ett dricksglas fotogen
gjorde den till en lusteld. Det dånade i den spruckna kakelugnen, och
den blev en tredje kamrat, en glad fyr som berättade historier och
skrattade ett bullrande, smittande skratt.
Men vi borde allt gå ut och titta på folklivet. Vi gingo ned på gatan
för att vika ut på torget -- och där i hörnet sågo vi en figur, som
vi kände igen.
Det var farbror Yxlöv! Han såg något beskänkt ut. Han hade tydligen
glömt oljan.
-- Goddag, farbror! Farbror är inne och köper julklappar, kan jag
förstå!
-- Skulle just börja på nu! Jag har varit i stan hela dagen, men jag
träffade på vaktmästar Svensson och han bjöd på frukost, och förbaska
mej den har blåst av än.
-- Vill inte farbror dricka ett glas punsch hos oss? Enkelt och
flärdfritt! Farbror har ju hela dan på sig.
-- Nåja, ett glas då! Men sen får jag lov att uträtta mina
kommissioner. Kommer ni ut mellandagarna?
-- Säkert som i en ask! Vi ha skickat återbud till en hel massa
ställen bara för farbrors skull.
-- Ho, ho, ho -- ni har väl inte så många att gå till kan jag tro!
-- Joo då! Vi ä bjudna till inspektor och till den och den! men helst
vill vi förstås ut på landet. Kom nu, farbror, så tar vi ett glas!
Farbror Yxlöv följde med upp. Brasan höll på att falna ned, och kylan
började åter härska i rummet.
-- Det var fan, vad ni har kallt! Kan ni inte sätta in några trän?
-- Nej, den förbaskade städerskan har strejkat, ingen människa är
hemma, och fan vet, var nyckeln till vedboden hänger. Men vi kan ju
elda på med punsch. Skål, farbror! Skål, skål!
Farbror Yxlöv tycktes vara särskilt upplagd för festande. Han drack
den ena bottenfocken efter den andra, han började sjunga och berätta
historier, sluddra på målet och skrika. Klockan blev mycket, och vi
vågade påminna om hans kommissioner. Men det borde vi aldrig gjort!
-- Jaså, ni vill att jag skall gå? Jag är inte nog fin åt herrarna?
Det är heller inget nöje att sitta i en iskällare med ett par
oförskämda pojkvalpar. Ingen skall säga, att jag snuggar, ingen! --
ta mej fan. Yxlöv kan gå! Han går på fläcken!
Där hörde ni! Han går, han går, men stick inte ut näsan till mej, för
då bussar jag hund på er, lymlar där!
Han tömde ilsket sitt glas, fyllde på ett nytt och tömde det.
-- Bli generad av såna där barnungar i stormhattar, gubbevars, som
ni inte har betalt. Ni rider mej på näsan, för ni kan tala latin och
hebreiska och engelska, men vet ni va jag kan? Vet ni dä? Jag kan be
er --. Nu tar jag det sista glaset hos er, snobbyngel -- åja! -- slå
opp nästa flaska, jag kan betala om det kniper!
Gubben Yxlöv var tydligen rakt på snusen.
Vi slogo upp nästa flaska och hällde i gubbens glas. Han tömde det
och reste sig vinglande från soffan.
-- Trodde jag var i sällskap med bildat folk -- _kräk_ ä ni! Dä ä
just va ni ä! Stick inte näsan hem till mej! Gör'et inte! Ja bussar
hund på er!
-- Får vi inte följa farbror till skjutsen och hjälpa till med
kommissionerna?
-- Ja, ja _ska_ gå, men jag behöver inte bli utmotad. Ja går -- gå
-- hår -- sir ni inte, att ja ä på vä -- häg? Jäklar, vad ä min luva
-- hadde en skinnluva -- eller ä dä katten, som ligger i hörnet där?
-- Han riktade en spark in i kakelugnshörnet och tog en överhalning.
-- Dä min luva! Dä ä dä! Ni grinar, gröngölingar, för ni tror ja ä
sned, men ingen har varit så nykter, som jag ä nu! Ingen, hör ni!
Han påtade i hörnet och fick tag i mössan.
-- Men får vi inte följa farbror?
-- Följa mej! Den, som följer mej, får sej en torvel, så han aldrig
vaknar mer! Jag har rett mej utan hjälp i 55 år, och såna där jäklar
som driver med gammalt folk --
-- Ja, men farbror --
Gubben Yxlöv sparkade upp dörren och var ute i trappan. Hans
stövelsinkor smällde mot trappstegens järnskoningar.
-- Vi måste se efter honom. Vi stå inte till svars!
Vi rusade ut och ned på gatan. Yxlöv var försvunnen i folkvimlet.
Vad skulle vi göra? Vi hade fördärvat utsikterna för oss, men Yxlöv
var ju också oefterrättlig. Vår framtid under mellandagarna såg
hotande ut, och ingen kamrat fanns kvar att vigga av. Men vi hade
druckit några glas punsch och punsch, måttligt njuten, föder idéer.
Jag fick en djärv sådan.
-- Vi gå upp i poliskammarn!!
Ernst Fridolf betraktade mig frågande. Vi hade haft en del att göra
med polisen, flyttat skyltar, ställt till gruff, släckt lyktor och
dansat ringdans omkring den fruktade konstapeln n:r 9 Morin på torget
en natt under de beryktade oroligheterna, då upprorslagen lästes upp
från poliskammarens trappa av Raaben själv. Vi hade listat in ett
halvt dussin båtshakar i polismästarens trappuppgång, anspelande på
en gängse lögnhistoria om den riksbekante hedersmannen. Vi voro inom
poliskåren icke betraktade som guds bästa barn.
-- Jo, vi går dit och bjuder konstaplarna på punsch. Du förstår, att
i kväll måste de vara vekhjärtade -- julafton och frid i all naturen.
Tror du, att några studenter förut ha bjudit konstaplarna på punsch i
poliskammarn? Nej, var lugn för det! Och vi kunna få fördelar av det
i en framtid.
Ernst Fridolf var med om saken, jag stoppade litern i fickan, och
om några minuter stegade vi in i gemaket, där vi många gånger
förut stått som syndare, anklagade för brott mot nattfriden och
ordningsstadgan.
Konstaplarna tittade förvånade på oss. Jag harskade mig.
Jag höll ett tal, där jag påpekade julhögtidens betydelse. På en dag
som denna borde vi glömma allt groll. Visserligen vore studentkåren
på grund av vissa sorgliga tillfälligheter sedd i ogynnsam dager av
polismyndigheten, och stundom, beklagligt nog, vore förhållandet
vice versa, men i denna strid vore den ädlast, som räckte handen
eller rättare litern till försoning. Vi hade tänkt oss de vakthavande
konstaplarnas känslor på julaftonskvällen, en kväll då ingen
bråkar i staden, då en vakt är obehövlig, ty kärlekens och fridens
ande svävade ju över all ängden, liksom stjärnan för närmare två
tusen år sedan stod still över krubban. Låt oss tömma en fridens,
en förståendets, ja, en kärlekens bägare i Ulanders utmärkta Fin
de Siècle-punsch till ett tecken på en varaktig och efterlängtad
försoning. Bakom oss stod hela studentkåren, hela universitetet från
rector magnificus till vaktmästaren i skånska nationen, en nation
som i Uppsala var så obetydlig, att den icke ens existerade. Med
ett ord hela det Sverige, som en gång skall bekläda alla ämbeten,
från statsministerns till -- vad skall jag säga? Med ett ord, skål
och tack för den tid som varit! Måtte vi få uppleva många liknande
julaftnar tillsammans!
Jag räckte litern till vakthavande överkonstapeln -- och si! -- han
grep den. Det fanns bara ett dricksglas, det på kommissariens bord,
och man vågade icke röra det, ty vederbörande kunde ju möjligen
komma på inspektion. Vi drucko alltså fyrmännings ur buteljen, och
julens ängel svävade med fridfulla vingslag över hela scenen. Den var
enastående. Vi kände oss ha uppfyllt en mission.
Klirrr! Telefon! En konstapel sprang till apparaten.
-- Ursäkta, herrarna, men dom telefonerar, att en karl ligger full
nere i järnvägsparken. Vi måste hämta honom.
-- Jag vet, vem det är, förklarade jag divinatoriskt. Det är
farbror Yxlöv! Inte behöva herrarna båda gå och hämta honom! En är
tillräcklig -- jag följer med! Sedan kan vi ju dricka ur resten --
det är tråkigt att behöva skiljas så här brådstörtat!
Jag förstår ännu inte, hur julstämningen kunde gripa konstaplarna
till den grad, att de gingo in på mitt förslag. Ernst Fridolf
stannade kvar, och jag begav mig med en konstapel springande ut i den
smällkalla kvällen nedför Vaksalagatan och in i järnvägsparken. Efter
en stunds sökande funno vi karlen. Det var farbror Yxlöv.
Det blev ett sorgligt tåg tillbaka till poliskammaren. Konstapeln
och jag buro den gamle mannen i gullstol, och han sov och drog
timmerstockar. Ostörda av vandrare passerade vi hela vägen. Jag
talade med konstapeln om mitt dåliga samvete. Gubben hade fått punsch
av oss.
-- Åja, det är ju inte så farligt så här vid jultiden! Vi kan ju
lägga in honom och låta honom nyktra till, så får han gå i morgon.
-- Slipper han plikta då?
-- Å, på sin höjd en femma -- men vi kan ju för resten låta honom
gå. Herrarna ha ju varit så trevliga och gemytliga, så för herrarnas
skull -- och i natt blir det nog ingen inspektion. Det är alltid så
lugnt i stan såna här kvällar.
Vi placerade farbror Yxlöv i arresten. Han sov som en kappsäck,
tillsnörd och polletterad och inställd i ett magasin.
Vi återgingo till punschen, det, som fanns kvar, nämligen, ty Ernst
Fridolf hade skålat tämligen ordentligt med sin konstapel under vår
frånvaro. Vi fingo i oss historier om äventyr från det nattliga
Uppsala, vi skålade, vi lade bort titlarna. Jag försökte sjunga, men
det påstods, att sång ej passade på vaktkontoret. Ernst Fridolf sjöng
ändå och utvecklade allt det gemyt, som var honom eget, så att sången
fick passera.
Jag undrar, om någon julafton någonsin bragts så hemtrevligt av några
vakthavande konstaplar. Och då vi bröto upp, sedan vi vridit ur de
sista dropparna Fin de Siècle-punsch, tryckte vi våra gamla fienders
händer hjärtligt och länge och önskade, att de snart måtte bliva
avlösta för att få ägna sig åt det trevna familjelivet, hustrurna som
väntade, och barnen som ropade på polis.
Denna julafton är den enda jag icke tillbragt i mitt hem. Lyckan har
gynnat mig, och jag önskar samma lycka åt alla dem, som läst detta
ungdomsminne till slut.
P. S. Vi vågade icke hemsöka farbror Yxlöv under mellandagarna.
Vi hade ju våra skäl, och för övrigt kom räddningen som vanligt i
överraskande och oanad form. Alles geben die Götter ihren Lieblingen.


LUSKUNGEN.

Det artade sig till hunger och dyr tid i Småland. Det är inte länge
sedan. Man behöver inte vara 50 år för att minnas det.
Det hade knappt kommit någon vårflod, och sen snön hade gått sin
kos, kom torkan. Vägarna sprucko, åkrarna sprucko, och gräset, som
trängde sig upp med små tvinande strån, brände solen brunt. Vattnet
sjönk i sjöarna och bäckarna torkade ut. Emån letade sig fram bland
bottenstenarna med ljumt vatten och gölarna stodo stinkande av
ruttnande gräs och bubblande strandgyttja. Och solen stod röd och
förfärande och obarmhärtig och tycktes dröja i sin bana för att
stråla ned ofärd över marken.
I kyrkorna läste prästerna upp psalmbokens trollformler mot torka
och bönderna gnällde trollsånger för att nedkalla regn, men det kom
intet regn. Deras gud ville straffa det vrånga och horiska släktet,
ty måttet var äntligen rågat. Smålänningarna framhärdade i synden,
de voro slappa i tron, och det hade de för resten varit sedan många
hundra år. De hade visserligen fått en duvning då och då i form av
missväxt och kolera, men de kunde inte förstå att de syndat mer än
vanligt på sista tiden. Bönderna tyckte sig behandlade orättvist och
började tvivla. Men tvivlet är den farligaste synden, sade prästerna,
som hade sina grova löner och inte behövde vara rädda för att maten
skulle ta slut i deras visthusbodar. Bedjen och åkallen, sade de och
vibrerade med rösten och slogo i predikstolarna, som de hade lärt sig
av andra präster. Men tvivlen icke!
Under tiden brann solen allt hetare. Brunnarna torkade ut och
kreaturen råmade efter vatten och föda, ty vinterfodret var på
upphällningen. Det sjöngs och bads i gårdarna, men himlen lyssnade
icke.
Folket gick som i en dröm. Man såg tecken och under i luften.
Hägringar syntes i skyn med krigshärar och moln av underlig skapnad.
Allt flera började tvivla på prästernas ord och bönens makt. Om vår
otro och synd är orsaken till allt detta, sade de, varför förhindrar
inte Gud vår synd och otro, då han är allsmäktig? Inte kan den
allgode Guden vilja att något ont finns till, om han är barmhärtig
och vill endast det goda. -- Gud tillstädjer stundom det onda,
svarade prästerna, för att pröva människorna. -- Är det barmhärtigt?
frågade bönderna. -- Vi förstå inte Guds rådslag, svarade prästerna,
men han vill alla människors frälsning. -- Varför tillstädjer han då
prövningen, där lite var kan gå under? frågade bönderna åter. -- Vi
människor förstå intet av det Guds ande tillhörer, svarade prästerna.
Sådana samtal rubbade trosstyrkan i församlingarna och ledde till
många misshälligheter, Trons pelare vacklade oroväckande i Emådalen,
och det hände att prästerna fingo ordentligt med stryk, då de gingo
hem från kalas hos länsmannen eller socknens kapten. Ty jorden skulle
förgås i alla fall, och prästerna visste intet. Det var en förfärlig
tid.
Jorden skulle förgås. Många tecken förebådade en sådan katastrof, som
i det stora hela inte hade betytt så mycket i universum, åtminstone
inte ekonomiskt.
Men smålänningarna voro intresserade, ty de hade dåliga samveten och
voro inte riktigt säkra på att inte prästerna ändå trots sin oförmåga
av logik hade rätt i mångt och mycket, fast nog var det jäkligt att
de skulle ha det bra, mat och dricka fullt upp, under det man led nöd
i stugorna runt om prästgårdarna. Kanske var det i alla fall bäst med
bön och åkallan, då prästen ordinerade sådant.
I en socken långt inne i Småland, inte så långt från Emåns källor,