Mitt lif och lefverne - 5

Total number of words is 4712
Total number of unique words is 1925
22.5 of words are in the 2000 most common words
31.1 of words are in the 5000 most common words
36.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
sjön, då den länsar för sitt råsegel. Så voro våra vikingaskepp
inrättade, då vi erövrade England och Frankrike och hela Europa (för
att tala skrytsamt). Den kan också kryssa, men den farten är farlig,
och man lär sig icke handgreppen och allt det invecklade maskineriet
på en dag. Men vacker är seglingen och nordlandsbåten är ädlingen
bland båtar, där den snabbare än vilken båt du vill klyver sjön för
akterlig vind. I aktern sitter hövitsmannen och styr och för honom
gäller det i storm att icke låta seglet slå back, ty det betyder
stjälpning. Du förstår att det icke var fega män som sökte sig
över till Island och Grönland och Vinland det goda med de båtarna.
Förstäven verkar som då en man med av självkänsla höjt bröst går fram
mot en fiende och vet att han skall segra.
Havsfisket kräver en serie storlekar av båten för olika ändamål,
från den minsta -- kjæxen -- till den största -- femböringen. Mellan
dessa ligga halvtredjerummingen, trerummingen, halvfjärderummingen,
firerummingen, halvfemterummingen och ottringen allt efter antalet
tofter och årtullar. Jag räknar upp detta, emedan det intresserar mig
själv.
Men i Svolvær mötte oss också ett annat slags kultur. I stället för
fisklevertran flöt champagne och bordeaux i stora floder, och där
jag hade väntat att en karg natur skulle medföra försakelser och
umbäranden av alla slag, föllo ripor och torsktungor (delikatess)
och sydfrukter ned som från himlen. Och älskvärda kvinnor talade om
Ellen Key och kåserade om Strindberg, Heidenstam, Hamsun, Ibsen,
Björnson, Aanrud, Kinck -- medan torsken, kulturbäraren, stimmade
runt omkring Vaagö, omedveten om att det i alla fall är han som
sätter oss i stånd att äta så, dricka så och tala så.
Och en timme senare somnade jag under en ejderdunsbolster vid
läsningen av Lofotpostens underrättelser om fisket:
_Onsdag_.
Reine: Smaagarn 120 -- 700 -- 300, tonætters Storgarn 150 --
700 -- 250, Natliner 40 -- 400 -- 180, Dagliner optil 200,
Skøiter 150 -- 600, Fiskedampskibe 800 -- 1,500. Fisk 25 -- 27,
usløjet 32, Lever 20 -- 23.
For Risvær skal der efter Forlydemle være fisket rigtig gott
optil 400.
Jag begrep inte ett dyft.
Följande dag ångade vi i väg längre mot sydväst, förbi Vestvaagö
med sin Himmeltind och sin Urtind, som gömde topparna i moln, till
Flakstadö, där vi lade oss ett par timmar i hamnen vid Sund för
att köpa fisk och livnära oss. Runt omkring båten simmade ejder i
hundratal, trängdes mellan bryggornas pålar eller klevo ovigt omkring
på strandklipporna. Ångbåtar med agn och mat ombord kommo och gingo.
Måsarna skreko. Ejder och skarvar flögo omkring nästan inom räckhåll.
Två korpar kretsade över en bergudde. Båtar i hundratal kommo hem
från fisket länsande med sina bruna segel förbi _Commonwealths_ akter
och karlarna i gula oljekläder vinkade hälsningar åt oss. Där var liv
och där låg hälsa i luften.
Vi lättade ankar med Reine på Moskenesön som mål. Horisonten var
taggig av segel, ty därutanför låg fiskeflottan i fullt arbete, 1,200
båtar med 5,000 man, och fiskade torsk.
Snart lågo vi mitt i fiskeflottan, i ett virrvarr av nordlandsbåtar,
listerbåtar och ångbåtar, och om några minuter befann jag mig ombord
i Nikolai Pedersens fra Roglen, Harstad, ottring, sysselsatt med
unionspolitik. Det var verkligen den gode Nikolai, som började, ty
jag skulle aldrig ha hittat på det samtalsämnet. Vårt samtal är min
hemlighet, men jag kan berätta att vi kommo utmärkt överens. Och
under det vi talade om nordens framtid drog Nikolai in torsklinan,
medan en annan Roglenbo högg fångstkroken i torskarna som duggade
tämligen glest för tillfället. Så småningom gledo vi ifrån politiken
och jag fick en lektion i fiske med storgarn och smågarn, dagliner
och natliner och dybsagn, vilken jag belönade med historier om
Östersjöålen och vad Grisslehamnsfisket kan inbringa sina utövare.
Vad man kan förälska sig i alla grejorna på en båt och i en båt. När
de använts en tid, verka de självväxta genom nötningen och få samma
färg. Hela Nikolais båt med årtullar och åror och manskap och tinor
och allt såg ut som ett enda redskap blekt av saltvatten och vind och
nött till en ändamålsenlig form, och verkade som en skulpterad krok
av ben. Sådant är konst, sådant är liv. Farväl, Nikolai!
Vi gå in i Reine hamn, dit alla båtarna samlas i kvällningen. Men där
har också samlats en massa slödder, parasiter som suga ut arbetarna
och sälja kram, som köpes då akvaviten börjar verka. Där finnas bodar
med leksaker och plyschalbum och vykortsalbum. Ägde jag Reine skulle
jag förbjuda denna kommers, ty det är fattiga fiskare som bli lidande
på den.
Reine är vackert, och där koncentrerar sig fisket och handeln just
nu. Allt är torsk och torsklukt. Torskslem och tran ligger som
en hinna överallt, man halkar och vadar i torskavfall. Inne på
telegrafen luktade det torsk och i den enda salong jag besökte i
Reine luktade det torsk. Båt efter båt lägger till vid bryggorna med
torsk upp till relingen och karlarna diskutera lastens värde. Där är
rop och glam och skratt, mäns djupa bas och pojkars diskant. Pojkarna
se helt stolta ut i sina oljekläder, ty den uniformen likställer dem
med fäderna och i den fostras de till hjältar på havet. Kvinnor ser
man ej. De sitta hemma och vagga de sista tvillingarna. Det är gott
om barn i Lofoten, 10 till 15 barn av samma mor är icke ovanligt. Vad
beror detta på? Månne på Golfströmmen, ty den inverkar nästan på allt
i Norge.
Jag besöker fiskoljefabriken och trankokeriet och inspekterar
torkningen av torsken, den saltade klippfisken och den osaltade
stockfisken, som hänger i hundratusental på sina torkställningar. Jag
förstår att livets mening delvis är torsk. Allt är stort tilltaget
här under de vita fjällen. Bara skillnaden mellan ebb och flod är 5
meter.
Vi lämnade Reine och ångade hem till Svolvær. Jag läste Lofotposten
en gång till och somnade vid fisketelegrammen.
Vaknade åter och vi satte kurs på Narvik, sedan vi först gjort en
titt in till Kabelvaag, som en gång var Lofotens huvudort, där det
levdes Klondykeliv under fisket. Där dansades cancan och spelades
kort. Akvaviten flöt och båtlaster bytte ägare.
Havet låg vitt som mjölk under den bleka solen. Och då ejdrarna lyfte
och slogo ned, sprutade det som av silver i mjölkhavet. Vi gingo in i
den beryktade Troldfjorden, "det styggeste sted i Lofoten", säga en
del Lofotenbor. Det tycker icke jag. Möjligen hemskt vackert. På en
fjällsida stod ett färskt utterspår, om det kan intressera. Och små
snöskred stodo som skidspår från fjälltinnarna ända ned i havet.
Strax innan det mörknade passerade vi Skjærvö, ty vi gingo en annan
väg hem än bort. Man berättade mig att på Skjærvö ligger en skatt
nedgrävd. Den kan upptäckas endast Sankt Hansnatten och endast av en
40 års jungfru. Den blir nog aldrig bragt i ljuset.
Snart glimma ljusen i Narvik, och med ljuskastaren söka vi oss väg
till kajen.
Lofoten har tagit mig och jag måste se det en gång till!


HOS LAPPAR.

Med snöglasögon på näsorna och liggande på rygg i våra
vargskinnspälsar hade vi åkt ut till lapparna, som höllo till en mil
norr om Kurravaara. Det blev liv och rörelse utanför kåtorna, när vi
pinglade uppför fjällsluttningen.
Solen sken klart och snön bländade och som glada färger på en vit
palett lyste och skimrade lapparnas dräkter. Hundarna skällde, våra
hästar stegrade sig och skakade bjällrorna, man ropade hälsningar,
barnen pulsade omkring i drivorna. Där var liv och lustighet.
Vi skulle köpa torrkött och ett par färska renstekar. Handeln var
snart uppgjord och ett par pojkar gåvo sig av för att hämta en ren.
Vi hade passerat hjorden på andra sidan sjön. Under tiden skulle vi
vara gäster i kåtorna, där maten just kokades och det starka, gröna
kaffet stod på elden. Om några ögonblick lågo vi bekvämt utsträckta
på renhudarna bland hundarna, som motvilligt makade åt sig.
Det var i gubben Sarris kåta. Sarri är gammal och rik och hans gumma,
som är mörkbrun och har tusen rynkor i sitt kloka ansikte, där ett
par svarta, glänsande ögon slugt betrakta främlingarna, rör om i
grytan med doftande renkött och renben. Så småningom fylles kåtan
alltmera med lappar från andra hushåll. Där rökes och skrattas och
vår finske tolk får hundra frågor att besvara. Men han frågar också
tillbaka. En av flickorna i kåtan är 25 år gammal och ogift. Hon
säger att hon törs inte. Skoj och skratt bland oss och lapparna. En
unge kryper omkring på björkrismattan, där snön skiner igenom. Han är
naken om ben och mage, men han skrattar och leker som om ingen köld
funnes.
Middagen är färdig. Renkött och rentunga, renben och renbuljong! Jag
undrar just hur den av oss mår just nu på jaktstigen efter de tre
liter buljong han satte i sig utom de kilo kött och de meter renben
han lät försvinna. Men härligt är det och passar bland fjällen och
buljongen är icke alls gjord på Liebigs köttextrakt eller några
slags kapslar, utan är den enda riktiga buljong i världen. Så 4
koppar kaffe och fram med piporna. Mätta luta vi oss bakåt på de
mjuka renfällarna och se på hur röken stiger blå genom fånget mot
solbelysta moln.
När vi kommo ut ur kåtan, var renen hämtad och stod bunden vid en
björk. Litet ackorderande om priset, ett par pojkar draga omkull
honom, den ena sticker sin kniv mellan hans framben, tar ett par steg
åt sidan och låter honom sköta sig själv, fast han håller fast i
grimman. Renen springer upp, gör några kast, vacklar och faller tungt
åt sidan. Han är död och om några minuter är han styckad. Sådant är
livet.
Ännu dröja vi ett par timmar hos gubben Sarri. Kaffet flödar åter och
språklådan är öppen. Men när solen börjar sjunka ta vi avsked, ta på
pälsarna och äro inom kort på återvägen.
Moln dragas ihop i söder. Snart börjar snön falla. Det mörknar och i
kolsvarta natten åker jag sovande in i Kiiruna. Dess elektriska ljus
väcker mig, och vit som en snögubbe stiger jag ur släden. En smak av
renben och buljong sitter kvar i munnen, men inom 5 minuter är den
borta. Minnet är varaktigare.


ÅTER HOS LAPPAR.

För några dagar sedan fick jag ett brev från Luleå. Där stod att
solen höll på att komma och att isarna hade gått och att allt var
härligt.
Nu när jag sitter på mitt ägande hemman i Grisslehamn, där havet
är sommarblått och träden ännu ha vårens unga gyllene grönska, där
hundkaksen växer mitt yngsta barn över huvudet och man önskar att man
vore oxe för att riktigt kunna njuta av det kraftiga gräset, kommer
jag att tänka på Lappland, där snön ligger kvar än. Förra gången jag
var där, snöade det midsommaraftonen i Kiiruna, så att landskapet
några timmar verkade vinter. Men solen är kraftigare där än här nere,
och dagen därpå var det vår igen.
Över myrar, som ångade i solhettan, genom våta drivor på fjällens
nordsidor, över bäckar med skvalande isvatten hade jag tagit mig fram
till ett lappläger och var gäst i en kåta.
Jag kommer ihåg, hur jag genast kände en stark hemkänsla i tältet.
Det föreföll mig som om jag varit borta i främmande land hela mitt
liv och först nu kommit hem. Jag njöt så som jag aldrig förut njutit
av livet. Ett stort och starkt, medvetet lugn kom över mig, och jag
kände som om musklerna knötos hårdare och kraftigare av hälsa och
lycka. Det var just lyckokänslan jag kände. Luften var som kyligt
vin, och människorna bland vilka jag satt verkade upphöjda över
småaktigheter och futtighet. Jag fick klart för mig att denna min
känsla av lycka måste bero på någon släktskap med fjällfolket. Jag
känner inte till min släkt så värst långt tillbaka i tiden, men med
all säkerhet har någon lapp eller annan nomad varit framme och tittat.
Nu, när jag kom upp till Lappland igen i vintras och kom in i en
kåta, kände jag denna hemkänsla om möjligt starkare. Jag skulle vilja
följa med fjällapparna och leva mitt återstående liv med dem. Jag
känner visserligen att jag borde ha tänkt på detta förut och att det
är för sent nu, men jag känner samtidigt, att jag har gått miste om
den verkliga lyckan i livet, därför att jag icke bröt nog tidigt med
den så kallade kulturen.
Det här artar sig tydligen till ett kåseri om mig själv. Min avsikt
är emellertid att skriva något om lapparna.
Jag var i Jukkasjärvi på ett stort möte mellan landshövdingen och en
massa lappar. Lapparna ha också sin norska fråga. Norrmännen klaga
över att renarna göra skada på deras odlingar, då de komma över
fjällen ned mot havet. Så snart en norsk bonde hittar en tuss renhår
på sina ägor, begär han skadeersättning. Odlingar, som skulle kunna
inhägnas, inhägnar han ej, ty då kan han ej begära skadeersättningen,
vilken han betraktar som en inkomst. Lapparna, som följa sina renar
över gränsfjällen, äro svenska undersåtar. Därav följa konflikter
naturligtvis. Men lapparna borde naturligtvis också vara norska
undersåtar, ty de måste ju följa sina renar, då dessa gå till
Norge. Frågan är svårlöst, men min åsikt är, att vi i det längsta
böra undanröja svårigheterna för det folk, vars land vi erövrat och
dragit järnvägar igenom och som vi underminera med gruvhål. Lappland
är lapparnas land och vi äro inkräktarna. Vi böra åtminstone låta
lapparna dö ut så smärtfritt som möjligt, om de nödvändigt måste gå
under för den annalkande kulturen.
Om allt detta pratade vi i gubben Sarris kåta, medan kaffepannan
sjöng över elden och vi bolmade vår norska tobak. Det var festdag
i Jukkasjärvi och solen strålade med värme och glädje över de vita
fälten och de grå stugorna. Framför skolhuset hade man slagit upp två
kåtor och vi frossade på kaffe med torkad renmjölk i. Vi voro gäster
hela dagen. Vi köpslogo med finnarna om bonader och ryor och gjorde
storartade affärer med lapparna i knivar och skor. Jag köpte ett par
bandskor av min väninna, gumman Prosti, som är absolut säker på att
jag har ett stort hus i Stockholm och är en av Skandinaviens rikaste
män. Nå, man uppträder ju stundom så! Gumman Prosti och jag kallade
varandra du efter landets sed.
Jag fick undervisning i lapparnas sätt att märka sina renar. Jag
misstänker att få svenskar söder om Jämtland ha reda på det.
Renmärkena inregistreras, och myndigheterna i Lappland ha måst göra
studiet av dem till en särskild och ganska besvärlig vetenskap. Om
det roar skall jag här nedan lämna ett litet schema över märkningens
grundtyper och några prov på renmärken. Mig intresserar detta, och
möjligen kan någon annan bli intresserad.
Man påstår, och jag anser det ganska troligt, att en lapp bland sina
hundra renar genast upptäcker om någon med en annans märke kommit i
hjorden. Han går upp på någon höjd, så att han får en överblick över
djuren, och om något har ett hak mer eller mindre i ena örat än hans
egna, kommer lasson fram och främlingen avlägsnas.
Vid den femte koppen kaffe börja jakthistorierna. Niia är en stor
jägare. Han har skjutit 6 björnar. Vargarna har han inte räknat,
och järvarnas antal har han glömt. Men hans svarta ögon lysa, då
han talar om, hur han skidat efter vargen, tills han måst slänga av
sig alla plaggen utom byxorna och hur svetten blev ispärlor på hans
bröst, innan han fick knäcka ryggen på fienden.
I Jukkasjärvi kyrka är det gudstjänst, och det är en stor händelse,
ty det är endast en gång om året lapparna kunna komma dit. Då viges
det, döpes och begraves. Då är där _liikutuksia_, den læstadianska
extasen med gråt och omfamningar. Framme vid altaret stå kistorna
och prästen läser. Lapparna gråta i kör, rytmiskt med stigande och
fallande styrka, en underlig låt som av vilsna hundars tjut och
skall. De döda i kistorna ha kanske legat där i månader, och sorgen
bör ha trätt i bakgrunden, men anständigheten fordrar högljudd klagan.
Jag går in i sakristian och läser på en träplatta verserna av de tre
fransmän som år 1681 besökte Jukkasjärvi och Torneträsk:
Gallia nos genuit, vidit nos Africa, Gangem
Hausimus, Europam que oculis lustravimus omnem,
Casibus et variis aeti terra que mari que
Stetimus hic tandem. Nobis ubi defuit orbis.
Vi lämna kyrkan och gå på stor fest hos gubben Sarri. Renbuljong,
renkött, renben. Vi äta såsom de där aldrig ha ätit, och
anständigheten fordrar att vi äta mer än vi behöva. Flottet breder ut
sig från mungiporna över ansiktet och vi skina av tillfredsställelse,
där vi hugga in med slidknivarna på de väldiga köttbitarna. Renmärg
med renlever, salt och peppar är en mat för de odödliga gudarna.
Men det börjar skymma och risslorna med sina fällar äro i ordning.
Hästarna frusta vit rök, ty på kvällen smäller kölden till. Utanför
stugan, där vi ha kvarter, står en säng halvt begravd i snön. Ty en
finne dog i den sängen för 14 dagar sen och hans ande kommer varje
natt och vilar sig i den. Han kommer inte ensam utan följd av andra
dödas andar, och man vill naturligtvis inte ha allt det följet
inomhus. Därför skall sängen stå ute minst tre veckor. Efter den
tiden komma andarna inte dit. Om man slår någon i ansiktet med den
trasa, varmed liket tvättats, får han förmågan att se andarna, både
den sist dödes och andra begravdas.
Nu resa vi från Jukkasjärvi i den mörknande kvällen. Det är kallt och
vi tala med varandra ur molnstoder. Då det svartnar till natt fara vi
över Luossajokki, vars vatten sorlar dovt under snön, och om ett par
timmar få vi till ledstjärnor de elektriska ljusen på Kiirunavaaras
sluttning.
Tvärs över himlen, från horisont till horisont, står ett norrsken
i fyra böljande blåvita band. Det knarrar under medarna och kölden
biter i ögonlocken. Hästarna äro vita av rimfrost och min högra
mustasch har frusit fast vid vargskinnspälsen, men nu äro vi hemma.


REVAL

Reval den 30/7 05.
Söndagsstillhet nere i _Mejts_ salong. Gastarna spola däcket över mitt
huvud och en av dem sjunger:
Gråt ej, om på det vida hav
en enslig grav jag får.
Du kan ej pryda där min grav
med rosor och en tår.
Genom springan under skylightet ser jag ett virrvarr av master mot
den varmblå luften och längst borta Reval med gamla svenska murar och
torn.
Men över den gammalvärdiga stadens grå och röda silhuett skrika
Alexander-Newskijkatedralens fem barbariskt gyllene lökkupoler,
att det gamla svenska Reval vid vårt gamla svenska hav nu är en av
trösklarna till Orienten. I väldiga slupar passera ryska matroshopar
på väg till staden. På piren mitt emot oss hojta vodkastinkande
kuskar, höljda i lumpor av orientaliskt snitt med pärlstickade skärp
och låga, på mitten åtsnörda stormar. Estniska bönder med vilda skägg
och obarmhärtiga ögon hänga över vedskutornas relingar och bekika de
ryska bönderna i röda blusar som ro stenlastade båtar, besläktade med
nordlandsbåten och dschonken. På kajen bakom vår blågula fladdrande
duk stå Yachtsmän och tala tyska, ryska, estniska och beundra vår
båt, ty den är ren och fin, ädlingen bland yachterna i klubbhamnen.
Ville jag, som jag nyss gjorde, klättra upp i klubbhusets flaggstång,
skulle jag kunna se en rysk eskader ute på redden, farlig att
skåda som ett rövarband på en sekundateater, och bakom den utanför
sandrevlarna en kappsegling -- ty det är söndag och frisk bris.
Sådan är ögonblickets situation.
Det ligger en viss tjusning i att okänd, utan idiotiska guider
ströva igenom en gammal stad av Revals valör. Och dess valör är
mycket hög. Jag ville smeka de gamla husens buktiga, av århundradena
adlade linjer. De växa ej brutalt upp ur gatan utan deras väggar äro
en omärklig fortsättning av den. Det nyas, det oanvändas stelhet
är borta och hemmets värme och åldringens överseende slår emot dig
i varje hörn. Deras kanter äro rundade som i avsikt att ej skada
dig. Och gotikens längtan uppåt stämmer dig till poesi. Tag bara
kärleksfullt i de gamla dörrhandtagen som nötts av generationer och
stig aktsamt på trappstegen, dem århundraden ha slipat med alla slags
steg, rädda, djärva, värdiga, sorgsna.
Du stiger in på gamla gårdar, där varje kvadratfot är en dikt, en
historia om allt av himmel och helvete som kan rymmas i en själ. Bry
dig inte om soporna, om stanken, om trasorna och fattigdomen. Men se
in genom något litet fönster, om ditt öga hittar genom geranierna
och Kristiblodsdropparna. Bakom vart och ett sitta människor i de
små rummen och vänta på döden. Strumpstickorna klirra mot varandra,
man älskar, man äter, som man älskat och ätit därinne i många hundra
år. Det är som då jag står i skogen och ser på en myrstack, som
halvsover. Det sysslas därinne, man släpar på ett gammalt nött barr,
en takbjälke eller en gammal kär möbel, alldeles som du flyttar en
länstol i ditt rum.
Jag hör icke bullret på gatan bakom mig, där jag står med ansiktet
tryckt mot rutan. Jag bryr mig ej om de fulla kuskarna eller
småstadseleganternas sladder eller kvinnornas fnitter på trottoaren.
Jag lyssnar till tystnaden i själva muren, och till sorlet av
skuggorna som jag älskar att skapa därinnanför. Kanske dog någon av
min egen släkt därinne. Han slogs som en djävul under den tappre
grev Pontus och roffade åt sig så mycket av bytet att han blev en
välbesutten man, och blev kär i en halvvild estnisk bondflicka och
gifte sig och lade bort soldatmaneren och dog som jämförelsevis
hederlig borgare just i den här kammaren. Requiescat in pace!
Med mössan i hand går jag in i den gamla domkyrkan. Under de
nötta golvstenarna sova våra gamla slagskämpar, ädlingarna från
1500-talet, som voro gentlemän av sin tid utan näsduk, ty de snöto
sig i fingrarna och ströko av på de vackert stickade skörten,
medan de höviskt konverserade med sina ädelborna damer, på vilkas
spetskragar lössen kröpo i väldiga processioner. Sådan var tiden.
Jag tänker mig den gamle fältöversten Karl Horn och hans gemål,
som okunniga om vår tids ondska sova under stenen som jag trampar
på med mina moderna gummiskor. Jag tänker mig honom med dödmannens
stränga och hemlighetsfulla min och de uttorkade ögonhålorna skådande
in i det som ännu är gåtor för de nu levande, med handen på det
vackra värjfästet och rocken gulnad och skör som fnöske. Och i
kistan bredvid hans gemålen, ur vars sköte en ny gren på det gamla
stamträdet växte fram, frisk och grönskande. Jag vet ej, varför jag
vill stryka hennes döda stenpanna med min levande varma hand -- det
är ett slags hälsning både till de döda och de ännu ofödda släktena
-- kanske också en hälsning till min egen mor -- vad vet jag?
Här ligger Pontus de la Gardie med kung Johans dotter vid sin sida på
sarkofagen. Hon är vacker och mild, han är hård och obeveklig, men
med knäppta händer vänta de på samma förintelse. Över dem skymmer det
i de grå valven. På väggarna hänga vapensköldar av ätter, vilkas namn
nu äro halvt bortglömda i det gamla fosterlandet. Luften är tung av
minnen och dammet som virvlar i solskenet är som om det vore upprört
av mäktiga vingslag från de gamla seklernas jätteörnar, som osynliga
kretsa omkring däruppe under taket med kronor om halsarna och svärd
och äpplen i klorna.
Jag är ingen Bædeker och min mening är icke att föra någon staden
runt och slösa med gamla minnen, dem jag helst behåller för mig
själv. Jag vill endast upplysa om att i Schwarzhäupterhaus finnas
goda porträtt av våra svenska regenter från Gustav Vasa till och
med Ulrika Eleonora. Två porträtt finnas av Karl XII, av vilka det
ena föreställer någon engelsk barnkung. Jag skulle kunna beskriva
vaktmästarens suveränt överlägsna min, då jag förklarade att det ena
icke är äkta. Men äkta var hans vaktmästarlogik, då han invände: Wenn
das Eine echt ist, muss auch das Andere echt sein.
Han var tydligen ein echtes Schwarzhaupt.
Jag går på måfå in genom en vacker femtonhundratalsport i ett vackert
hus och går uppför en trappa. Det är kanske ingen trappa, utan en
stege, som man slagit sönder och satt ihop igen och vridit i spiral.
Det stinker av smuts, det är kolsvart. På små dörrar i våningarna
läser jag estniska, gamla svenska, tyska och ryska namn. Sopor fylla
hörnen, blecksaker, buteljskärvor, trasor, ben, träbitar, och själva
skymningen luktar snusk. Jag har föresatt mig att gå ända upp på
vinden, om också en bov står bakom varje dörr. Jag kommer in i en
familj, som inte kan mer än estniska utom husmodern, som kan litet
tyska. Och genom att använda min tyska och blanda upp den med finska
lyckas jag förvärva mig så mycket förtroende, att jag icke blir
utkastad. Jag blir till och med bjuden på öl av husfadern, ty jag är
svensk, och husmoderns mormor var svenska. Varifrån? Visste icke!
Jag reser ut ur staden till Katharinenthal för att äta middag. Där
finns Peter den stores lilla hus och jag beskådar hans sängkammare,
där han sov med sina kvinnor och sina tre adjutanter. Jag gråter
nästan, icke av rörelse, ty jag är icke ryss, men något av storhet
låg i alla fall över sängarnas enkelhet och hans tofflor, som han
glömt att taga med sig i graven. Jag skulle gärna ha velat träffa
honom personligen.
Jag åt middag med vodka, stäppgräsvodka, som egentligen bör slås på
kläderna, ty det luktar av stäppens hö och något masurka, jag åt
Borschtschxstswsch, en härlig soppa, och ryska gurkor, med vilka
änglarna borde livnära sig. Jag drack kaukasiskt vin och talade ryska
med slavarna.
Jag har nu varit i Reval i tre dagar och i natt segla vi till Wormsö.
Jag tror mig ha studerat Revals karaktär tillräckligt för att bilda
mig ett omdöme.
På kvällarna, när allt flyter ihop i skuggor mellan husraderna och
skymningen lägger sig över de ryska skyltarna och butikfönstrens kram
och allt är tyst, kan jag lätt drömma mig sexhundra år tillbaka i
tiden. Samma hus som då peka med sina spetsiga gavlar mot stjärnorna,
fast ett annat släkte klättrar i deras trappor. Men jag kan, när jag
vill, låta fantasin befolka gator och torg med gubbar i snabelskor
och uddskörtade rockar och ställa till ett litet medeltidsbråk mellan
en vildsint estnisk fiskarpojke och en tungrodd dansk lansknekt.
Vill jag ha sagan tillbaka, går jag upp på Slottsberget, där
Lindanissa, esternas gamla fästning, en gång stod, och där
dannebrogen föll ned från himmelen. Djupt nere i berget sover Kalev,
sagohjälten Kalevipoegs fader, en sömn som kanhända icke kommer att
vara i evighet.


ODENSHOLM.

Så länge jag lever, skall jag minnas en liten havsvik med solbelyst
sandstrand, där små ilskna vågor krossas till skum bland lösryckt
tång och glattslipade kalkstenar. Utanför en rad klippor och grund,
där vita bränningar dåna, rullar Finska viken mörkblå med fräsande
toppar. Det blåser storm, men luften är ljum och på stranden, där
havsvinden brett ut enbuskarna som gröna mattstumpar, springa tre
män omkring som vilda och glada barn, Zorn och Gallén och jag. Vi
ha badat och dricka solen och dofterna från havet med våra munnar
och kroppar. Och när vi lägga oss på rygg på den torrbrända marken
där små tvinande blommor dofta, sveper blåsten om oss som böljande
silke och vi spänna och knyta musklerna i glädje över att vara till.
Vi känna oss i släkt med ejdrarna som kretsa utanför näthusen och i
släkt med de vita stormmolnen som jaga varandra in mot Estland.
I går kommo vi hit i den börjande skymningen. Under långa timmar av
stiltje hade vi sett den lilla öns kapell och fyrtorn hägra i vår
kurs från Baltischport, där barbarer i gendarmuniform sökt göra vårt
liv surt.
Alltnog -- vi närmade oss Odensholm. Ön är skyddad av fästningsverk,
byggda av istidens ingenjörer, en ringmur av grund med små kryphål
emellan, där inseglingen är hasard, om man inte är i besittning av
de hemliga korten, och det voro vi icke. Kvällsbrisen gav fart åt
skutan, och plötsligt gulnade vattnet. Mellan de ljusa bottenstenarna
vaggade tångruskorna och vi beredde oss på en liten grundstötning,
då vi upptäckte en fiskarbåt på väg ut till havs. Vi hissade
lotsflaggen, vi varsnade grund överallt. Vi sökte gå ut samma väg
vi kommit. Då vänder fiskarbåten, man svänger armarna och pekar. Vi
falla av, skutan får fart och vi tro oss klara, då fiskarbåten, rodd
av kraftiga armar, är alldeles inpå oss, och en man ropar på svenska:
-- Fall mera! Det ligger en stor sten framför er! Vi föllo förbi ett
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Mitt lif och lefverne - 6
  • Parts
  • Mitt lif och lefverne - 1
    Total number of words is 4680
    Total number of unique words is 1765
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 2
    Total number of words is 4583
    Total number of unique words is 1818
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 3
    Total number of words is 4645
    Total number of unique words is 1902
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.8 of words are in the 5000 most common words
    36.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 4
    Total number of words is 4818
    Total number of unique words is 1780
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 5
    Total number of words is 4712
    Total number of unique words is 1925
    22.5 of words are in the 2000 most common words
    31.1 of words are in the 5000 most common words
    36.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 6
    Total number of words is 4755
    Total number of unique words is 1792
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    38.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 7
    Total number of words is 4792
    Total number of unique words is 1802
    25.5 of words are in the 2000 most common words
    35.2 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 8
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1853
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    39.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mitt lif och lefverne - 9
    Total number of words is 2023
    Total number of unique words is 832
    32.9 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    44.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.