Mitt lif och lefverne - 4

de närvarande spelade, utan endast hängde på disken och koncentrerade
sitt intresse på utgången av de andras kast. 5 öre kastet, 6 ringar
för 25 öre.
Jag började spela. Jag växlade min tia, en säkerligen ovanlig pjäs på
lokalen, och jag började vinna. Jag vet inte vilken gud, som styrde
mina fingrar, men jag kände, att om jag den kvällen varit i Monaco,
så hade fursten fått slå igen butiken. Framför mig hopades knivar,
dosor, tändsticksbehållare, blyertsetuin och andra underliga ting.
Jag studerade mellan kasten krupiärens, eller vad jag skall kalla
honom, ansikte, och jag såg, att det mulnade allt mer för varje
dyrgrip, som bytte ägare. Och då jag vunnit bortåt 50 föremål, styrde
han sina steg på min person, lutade sig över disken och viskade med
något av supplik i rösten: Kan herrn verkligen tycka, att det är
roligt längre?
-- Visst fan är det roligt, så länge jag vinner! Jag har beslutat mig
för väckarklockan också, och så länge jag har en kopek i min plånbok,
skall jag spela.
Han drog sig lömskt skelande tillbaka och återgick till sitt värv att
flytta vinsterna över till min hög och ersätta de tomma nummerna med
nya juveler.
Jag vann fortfarande. Då högen framför mig började genera mina
rörelser, bad jag mannen flytta undan dem.
-- Herrn kan ju stoppa på sig vinsterna, sade han bistert. Han såg på
klockan och tänkte på sitt lager. Hans ansiktsuttryck gingo i vågor
mellan ilska och resignation, något sådant hade han inte varit med
om, att en "herre" gjorde intrång och tillskansade sig vinster, dem
eljest mer eller mindre knäckta kunder gingo miste om. Folkmassan
omkring jublade för varje lyckat kast och jag ville ej blamera mig
med ett försök på väckarklockan, vilken jag ämnade spara till sista
kastet, d.v.s. min sista femöring.
Äntligen hade jag endast denna. Jag blev naturligtvis nog nervös av
spänningen och kastade fel. Jag måste sluta.
Herrn bakom disken drog en djup suck av belåtenhet, då jag
tillkännagav min avsikt. Folket började troppa av.
-- Men hur skall jag få hem allt det här? frågade jag med avsikt att
skänka tillbaka hela rasket.
-- Tag av sej brallorna och knyt ihop dem nedtill, men akta sej
för bylingen, då herrn smiter om hörn, svarade ringmannen på äkta
söderslang.
Jag lät tanken på återlämnandet fara och såg mig villrådig omkring.
Då nalkades två individer, som hela tiden under livligt minspel och
uppmuntrande tillrop hade åskådat mina segrar. Den ene strök av sig
mössan med en elegant handrörelse och talade.
-- Skulle hänn liksom behöva en expressbyrå, så finns här jäklar å
slå alarm muskler hos mej och kamraten.
-- Dä bra! Plocka på er det som finns och följ med. Jag bor här i
närheten.
-- Ja, om hänn också logera i Kaknässkogen, så klarar vi nog åv den
här bylan -- mot en liten kova förstår sej!
Jag studsade -- ty jag kom ihåg, att jag spelat bort hela min
förmögenhet.
-- Dä bra! Följ med bara!
Vi avtågade.
-- Ser ni, gubbar, började jag ute på gatan, jag har spelat bort 10
stolpar och har inte ett korvöre, men vill ni följa med hem och ta
ett par jamare, så är det välment. För resten kan ni få hela den
här fallerallan att öppna handel med, så ni kan köpa er lite nytt i
klädväg.
Deras kläder voro verkligen bland de minst ändamålsenliga jag sett.
Trasorna dinglade om dem och skjortorna lyste genom sin frånvaro.
-- Nej, för höge faen, vi törs inte göra pengar åv dom här
kortvarorna. Dä bleve bara brak å förhör å rannsakningshäkte, å i
såna här affärder har bylingen ett jäkla övertag. En byling kan få
ett nyfött barn fällt för rån å hemgång å motstånd mot polis, så hänn
får allt försöka å kursa bort grunkorna själv.
Vi knogade uppför mina trappor och jag visade mina hjälpare in i
salongen, tände ljus och hämtade en liter konjak. De ville först inte
sätta sig, bländade som de voro av den orientaliska prakten i rummet
med dess jättedivan och draperier, tavlor och dylikt jobb.

-- Menar hänn allvarsamt, att vi ska slå oss ner här mä dom här
söndagsgåbortkostymerna?
-- Visst ska ni slå er ner, spotta och vara trevliga! Här ä cigarrer.
Jag hällde upp konjak och de drucko med ett rörande välbehag.
Spriten gav dem säkerhet och de satte sig försiktigt på
divankanten. Vi började tala om livet och jag måste erkänna, att
de gåvo mig synpunkter, som jag måste bocka mig för. Ett slags
galghumoristfilosofi, som kan försvara sin plats mycket bättre än den
väl nu avdankade Boström. Under samtalet och inverkan av nitnaglarna,
som kommo allt tätare och tätare, kom även säkerheten. Blygheten
försvann och båda vräkte sig sybaritiskt på kamelsäckkuddarna.
Jag var verkligen litet orolig, att de skulle lämna levande spår
efter sig, men jag kunde ju inte delge dem mina farhågor.
Plötsligt reste den ene sig och började en sorts tal, vari han
tackade för att jag inte var "hög" och "kymig" och "onoslig" som
andra snobbar -- (tackar så mycket) -- och slutade så här: -- Å
eftersom hänn exmerar oss å för resten slänger in nubben i ansiktet,
som han vore dagligt brö, så ska ja be att få lägga bort titlarna!
Vi blevo alltså bröder och samtalet fortsattes till den grad
ogenerat, att jag inte gärna kan referera något ur det.
En idé! Jag hade ett par kostymer som jag ej behövde. Jag frågade
dem, om de ville ha vars en.
-- Plocka bara fram paltorna, du! Juden ska ha sitt också!
-- Nej, dem får ni inte pantsätta. Ni kan ju behöva dem själva, och
då ni kan dra er fram med de där trasorna, går det väl lika bra med
hela och varma kläder.
-- Nu ska du få si, Ludde, att vi kommer å si ut som riktiga
nattvardsbarn. Ä dä verkligen din mening, så tack å skål, din kväsiga
jycke! Såna träffar vi inte te vardags!
Snart hade jag hämtat in allt som hör till två fullständiga
gentlemannakostymer. En redingote med ett par gamla frackbyxor,
en gul sommarkostym, skor, kragar med söndagsblad, halsdukar och
manschetter, och i en handvändning hade de bytt, vilket de ville göra
genast.

De sågo efter metamorfosen nästan makabra ut. I alla händelser kom
det fram något hemskt rörande ur konflikten mellan de orakade,
oklippta, otvättade huvudena och de snygga kläderna. De gingo av och
an i rummet och rörde sig som skådespelare i något klassiskt drama,
de kråmade sig framför spegeln och sökte ordna håret och draga undan
mustaschgardinerna från munnen och bockade sig för mig och varandra,
då de skålade. De -- -- --
Då öppnas dörren och min hustru står där med hela scenen för ögonen.
I en blick fattade hon det yttre av situationen, hon kände igen
min gula kostym, såg den tomma litern på bordet, såg de ruskiga
ansiktena, över vilkas miner nubben redan brett sitt skimmer av dåsig
_lass gehen_. Och hon förstod, att jag återigen gjort en dumhet.
Möblerna och deras okammade hår och vad däruti var etc. etc., och
hon sträckte med en majestätisk åtbörd ut sin hand och pekade stumt
på dörren med ett så energiskt uttryck i ansiktet, att mina gäster
ögonblickligen förstodo. Själv skulle jag nog aldrig kommit mig för
att köra av dem, ty jag är så artig, ser herrskapet!
Jag följde dem nedför trapporna, under det jag bad om ursäkt för det
hastiga avslutandet av vår lilla orgie.
-- Jag förstår skivan, sade den ene. Äktenskapet, äktenskapet! Akta
dej för kitt, sa Glas-Kalle!
Och försvann med kamraten i nattmörkret.


DALARNE.

Underligt, att jag aldrig förut varit i Dalarne! Det är en
försumlighet, som jag inte kan förklara.
Men när jag nu reser över de vida fälten och igenom de folkrika
byarna och söker förstå den sjungande kraftiga fornsvenskan, får jag
ett intryck av att detta är Sveriges hjärta.
Här ligger ett allvar över de blå bergen, som jag aldrig känt
annorstädes, och då jag betraktar den av tvåtusenårig kultur
modellerade bygden tycker jag mig förstå, varför Moramännen måste
höras först av alla, då fara var å färde och pälsklädda bågskyttar
skidade genom skogarna för att mötas på kyrkvallarna.
Allvar är just ordet. Bergen, som några mil längre bort övergå till
fjäll, ha redan här en aning om fjällets form och färg över sig.
Gesundabergets buckla visar de andra bergen, att något i den stilen
måste göras för att kunna höja hjässan så att skogen blir efter.
Och i luften ligger det historia på samma sätt som jorden gömmer
pilspetsar och järnsvärd.
Vi äro på väg till Färnäs stora by. Siljans is lyser under luckorna
i de dragande snömolnen och Sollerön svartnar under ett jättemoln.
Vägen slingrar mellan gråa bodar och härbren. Släden svänger in på
en gård och om några ögonblick äro vi gäster i en gammal stuga,
där en vänlig brasa sprakar i en gammal spis och lyser på vänliga
människors ansikten. Men mest lyser den på ett rött förkläde, en
gitarr, ett vitt linntyg och en ung flickas ansikte. Bakom flickan
famna skuggorna ett hörn av rummet, och ur dunklet där låter en fiol.
Och ännu en fiol.
Skuggorna löpa efter brasans ebb och flod och färgen lever och
talar till mig. Skuggan slukar ett ansikte här, en gest där för att
i nästa ögonblick förvandlas till ljus och hela denna symfoni av
livsyttringar, ljusets och människornas, kommer mig att känna den
renaste av alla fröjder, målarglädjen.
Hur mycket vill herr konsuln och riddaren betala mig för cirka en
kvarts timme av den varan? Jag vill gärna avstå en del av min, ty den
räcker till, om jag får lov att säga det själv.
Medan fiolerna låta sitter jag bakom en stor duk. På andra sidan
duken står Zorn och målar och talar sitt hemlands tungomål. Jag
förstår ännu inte ett dugg, men det ger mig en smak av blod och
hedendom i munnen, då jag härmar det.
På en gång fylles stugan av sång och musik och jag gläder mig åt
flickans omedvetet vackra grepp på gitarren. Hon sjunger "om sommaren
sköna, när marken hon gläds" och den visan sätter mig in i några
ögonblicks stark stämning av en art, som jag inte känt sen jag var
barn. Och åter får jag en känsla av att jag sitter mitt i Sveriges
hjärta.
Och jag kan inte tröttna på att höra omkvädet:
Gud glädje och styrke de män som där bo,
Gud glädje och styrke de män som där bo
vid älvom, på berg och i dalom.
I skymningen äro vi åter i Mora.


KRÅNGDALEN.

Den främling i Dalarne, som icke kommer under Anders Zorns
behandling, får icke se mycket av det som är värt att ses.
Jag har att minnas vänliga, vackra ansikten, jag gömmer på melodier
och minns hjärtliga, kraftiga handslag. Jag skall söka minnas dem så
länge jag lever.
Nu ha vi också varit i Krångdalen. Jag kan icke beskriva vägen dit så
noga. Jag minns bara att det snöade tätt och fint och att vi kommo
till Gopshus by efter ett par mils färd utmed Dalälven. Till vänster
gömde Gopsberget sin skogiga hjässa i ett snömoln och där såg ut
att vara björnmark, vilket det också varit. Vid Gopshus mötte oss
vägvisaren, Stikå-Anders, en jägartyp i lappskor och med kunskap om
ödemarken, vilket kunde behövas, ty från byn till Krångdalens fäbodar
skulle vi ha ännu ett par mil att färdas på igensnöade timmervägar
genom skogarna. Stikå-Anders står bakpå släden.
-- Jag såg ett färskt rävspår i dag! sade han plötsligt.
Jägarintresset rann till mig och inom kort var Stikå-Anders
i berättartagen. Under vintern hade han tagit två mårdar levande
och skjutit tre uttrar i saxen. En flock på trettio stycken
tjädrar höll till omkring Krångdalen och järpe var det också
gott om. Men de voro förbjudna nu, så det -- -- --
Hur han kunnat ta mårdarna levande? Å, man räcker bara fram vanten åt
dem, där de sitta i hålet, och drar tillbaka fingrarna tämligen fort.
Se, mården är av det slaget, att käften går i lås när han biter och
sen är det bara att ta honom om nacken. Man kan också sticka in tummen
i halsen på honom och klämma till om strupen med de andra fingrarna.
Det hade han gjort flera gånger. Se, mården har så liten munhåla, att
den blir alldeles fylld av tummen och då kan han icke bitas. -- Hm!
Vi möta en gammal man, ett barn och en ung kvinna. Hon har svarta
ögon och svart hår och ser ut som hon hade tattarblod. Hon slår ned
ögonen och ler, då vi hälsa. O, min ungdom!
Vägen slingrar fram mellan berg och över tjärnar, där martallar vrida
sig i stränderna, medan höjderna runtomkring taggas av torrfuror, som
höja sig över den friska skogen. Det mörknar, snön faller alltjämt.
Bergen sluta högt uppe bland tunga, snödigra moln.
Det blir kväll och vägspåret försvinner. Stundom springer
Stikå-Anders framför hästen och söker i snön. Ibland gör han en lov
inåt en tjärnkant och ropar något som jag icke förstår. Men Zorn
förstår honom, och plötsligt blixtrar ett ljus därborta, svagt och
ibland försvinnande. Det är Krångdalens fäbodar. Men än är det ett
bra stycke väg dit.
Zorn talar om sin fiskarstuga, som han håller på att bygga vid älven.
Den skall bli färdig till våren. Stikå-Anders faller in: -- Då fåmi
nug nid prisä å sildn, då du byrå a lådim! Vilket betyder: Då få vi
nog ned sillpriset, när du börjar i vår!
Vi tala om vägen och om en del upplysningar vi fått om dess
längd, vilka ej överensstämma med verkligheten. Och Stikå-Anders
filosoferar: -- Vet an int nod sjov, int ä värt fråg nån eller!
Alldeles min filosofi!
Nu svänga vi uppför en backe, förbi några härbren och stanna framför
en stuga, där en vänlig eld lyser ur fönstren. Vi äro i högkvarteret
för timmerdrivningen omkring Krångdalens fäbodar.
Vad skall jag berätta mera? Hur människor kunna äta, vet ni, men jag
vill berätta om Drändj-Karls fiol. Drändj-Karl är en Färnäspojke,
som äger en riktig fiol och en konstnärs förmåga att sköta den. Han
märker timmer häruppe om dagarna, men på kvällen kommer fiolen fram.
Och han spelade för oss.
Nu vet ni, att på dåliga fioler ljuda endast strängarna. En sådan
fiol har ingen själ. Men Drändj-Karls fiol hade det. Medan strängarna
ljödo, lät det inne i fiolen som sus i talltoppar, fast det klang
samtidigt. Vårt svenska furusus håller för resten på att bli
omodernt. Skalderna ha glömt det medan de hållit på att dyka omkring
i sina egna grumliga själar. Ånej, inte alla skalderna. Lite rättvis
skall man väl vara!
Det är som sagt skillnad på fioler. Somliga äro bra nästan genast
då man köpt dem på Österlånggatan, men sådana äro räknade. Somliga
äro förstås gamla och gjorda av virke ur gamla klockstaplar, där
klockringningen och darrningen gjort det omöjligt för trämask att
frodas. Andra äro beskaffade som Orsapojkens fiol. Var gång han
spelade blev det slagsmål, och vad var då naturligare än att han
dängde fiolen i skallen på den närmaste. Den gick sönder och limmades
ihop igen och efter varje slagsmål kom det bättre ljud i honom.
Men när Orsapojken blivit en gammal man och fiolen så småningom
hoplimmats av många hundratusen bitar, spelade gubben en kväll en
långdans. Och då slagsmålet började, drev han fiolen i huvudet på
närmaste gubbe, men då vart det bara sågspån av fiolen. Ty det finns
en gräns även för fioler. För människor finns det också gränser.
Drändj-Karl spelar. Jag kan inte påminna mig ha njutit av några
europeiska trollkonstnärers spel så mycket som av hans. Det var några
gamla polskor, där rytmen tvingar till dans, medan melodin gömmer
skogarnas hela melankoli. Jag tycker att våra gamla polskor äro så
beskaffade. Det klang i fiolen, men när han vid något stråkdrag rörde
vid fiolens själ, klang det också i stugans furuväggar. Zorn sade: --
Det är, som om man sutte i en tunna!
Och han frågade Drändj-Karl: -- Om du skulle komma hit i morgon kväll
och finna stugan tom och fiolen borta, vad skulle du tänka då?
-- I far full emat a di då! Då far jag väl hem till dig!
Varför finns det så mycket musik i Dalarne? Det finns nog musik i
hela Sverige, men det tyckes vara en självklar sak häruppe, där alla
spela och dansa vackert och som jag inbillar mig att musik och dans
böra göras.
Vad överträffar en kväll med musik och visor och muntra historier?
Jag tänkte nu närmast på kvällarna däruppe i fäbodarna. Fjärran från
konstlade människor och växlar och telefoner, medan snön faller över
stugor och härbren, på vilkas dörrar jag läser namnen på kullorna som
levde häruppe för 400 år sedan.
Nu är det natt. Elden har slocknat i spiseln och mina kamrater sova.
Jag kliver ned från min sängplats under taket och går naken ut på
förstubron. Fäbodarna äro tysta och timmerkarlarna sova efter sin
arbetsdag. Endast från en stuga lyser det. Jag ser icke fönstret, men
bakom en svart knut fladdrar ett sken ut över snön och gnistorna ur
skorstenen irra omkring några sekunder som husvilla stjärnor, innan
de drunkna i det blå mörkret. Men snön kyler vasst under fötterna och
jag går in. Nirvana.
Nu är det morgon och solen kastar gnistor på snön och luften är hög
och blå. Nu kokar snart potatisen och medan vi vänta på den ta vi
vars ett par av de vackert svängda skidorna som stå mot väggen och
vars ett par av de vackert skulpterade stavarna och glida över snön
ned mot härbrena och läsa de vackert skurna årtalen på dörrarna och
söka tyda minnena som generation efter generation lämnat efter sig
på de ännu friska stockarna. Och när vi ätit vår sill komma slädarna
fram. Färden går genom skogen ut på tjärnar, där det gula timret
ligger vackert i den blå snön och där märkningen pågår. Låt vara att
det är något galet med timmerdrivningen och att skogen försvinner,
men vackert är det och liv att se på. Jag tror för resten att våra
barnbarns barnbarn få igen skog nog för att kunna avverka den. Ifall
det kan vara en tröst. Skogen kan nog inte dö.
Uppe i en backe ligger en timmerkoja. Där äta karlarna just middag
och där leva de det liv jag föreställer mig att våra förfäder levde,
då Ansgarius kom hit och predikade omanlighetens religion. På ungefär
samma sätt måste de ha legat omkring härden och sett röken stiga
genom fånget. Där på väggen hängde bågarna och yxorna och där uppe på
britsen lågo kvinnorna med tvillingar vid brösten och grälade eller
skrattade högt, så att de starka tänderna lyste i eldskenet, medan
ögonen glänste genom det vilda håret.
Nu sutto bara karlarna omkring härden och stekte kålbullar och drucko
kaffe och dricka. Elden och röken och de fladdrande skuggorna i
stocktaket göra det hela till en syn för gudar och konstnärer.
Vi gå ut i skogen och se på hur torrfurorna falla. Dånet ger eko
bland stammarna, då furan når marken. Det doftar härligt av tjära
och hälsa -- ty tjära är min bästa symbol för hälsa -- och då en
fallande fura skrapar mot en granne, går där en fläkt av barrlukt
genom luften. Inom några minuter är furan stockar, en häst kommer med
en kälke, karlen lassar på och i nästa ögonblick släpas stockarna i
väg mellan träden och det doftar åter av hälsa och tjära i en lång
strimma efter det bortdragande lasset.
En källbäck sorlade djupt under snön och en dryck ur skogvaktarens
hattkull kom oss för ett ögonblick att förakta alla andra drycker.
Nu äro vi åter i slädarna. På myren möta vi två andra slädar och
mellan karlarna i varje släde sticker en lodbössa fram. Ty här äro
alla jägare och tjädern nog inte säker på vilken gren som helst, fast
jakttiden är förbi. Förra vintern satt man i en timmerkoja några mil
härifrån och pratade en kväll och en av märkarna sade: -- Nu skulle
det allt smaka med lite älgkött som ombyte med allt det amerikanska
fläsket. En av karlarna svarade: -- Är det så att ni verkligen vill
ha älg, så skall ni få. På morgonen tog han sin bössa och gick ut, på
kvällen var älgen vid kojan. Kronojägarn var där i trakten och kom
till kojan dagen därpå. Men han var den enda, som inte fick smaka,
tillade berättaren.
Sol över Krångdalens fäbodar, då vi komma ur skogen och hem till
stugan! Vi äta och efter hand kommer kvällen med stjärnor mellan
drivande snömoln. Bjällror klinga. Folket samlas hem ur skogen. Vi
gå in i en stuga, där man naturligtvis äter. Karlen som just står
vid kaffekvarnen är Vengbergs-Matts, björnjägaren. -- Jag har inte
skjutit mer än tre björnar, fan anamma om jag har skjutit flera!
säger han. Men en dag för nio år sen fick han en kula genom höften av
en som tog honom för en älg. Kulan gick igenom snusdosan och stannade
i ryggskinnet och sedan värkte det ut mässingsbitar i mängd och såret
går öppet än. Man kan se att Vengbergs-Matts är jägare.
Åter en kväll med Drändj-Karls fiol och sådant som ger livet värde.
Nirvana. Natt med snö. Morgon med sol och kallt.
Nu äro vi på hemväg, en annan än ditvägen. Skogvaktaren tar med
skidorna och skall följa oss en mil, ty det finns ingen väg. Slädarna
gå sjögång över sten och stock tills vi komma ut på tjärnarna. Där
står ett morgonfärskt utterspår från ett bäckhål i tjärnkanten.
En tjäder susar över oss. Ett rävspår står rakt in i skogen från
en förfallen timmerkoja och ett skidspår från i går skvallrar som
jag hoppas om en lycklig jakt. Utterspåret följer oss tills det
försvinner söderut. Plötsligt förklarar skogvaktaren, att han anser
oss vara kapabla att ta oss fram på egen hand och lämnar oss. Han
ställer sig på skidorna och ser helt Cooperaktig ut där han ränner i
väg söderut med yxan instucken inom skärpet. Jag hoppas, att han tog
an utterspåret.
Nu lämna vi tjärnarnas och myrarnas region och det bär utför en
igensnöad timmerväg. Utför och utför tills vi komma ut på Brändan,
där elden gått fram. Där går landskapet i mäktiga linjer och i
fjärran möter ögat Siljanom.
Snart äro vi i Läde fäbodställe och rasta där. Sedan bär färden på
kända vägar tillbaka till Mora.
-- Detta är strängt taget ingen resebeskrivning, och ingen torde
heller med ledning av min berättelse kunna ta sig fram till
Krångdalens fäbodar. Men jag själv skulle med all säkerhet hitta
tillbaka dit och jag skulle göra det med nöje. Jag upprepar det: Vad
överträffar en kväll med fiolspel och sång och muntra historier? Och
var vilar man sig bättre än i Krångdalen? Var är man mera fjärran
från allt som gör människor onda och elaka och små och giriga?
Då jag tänker på Krångdalen, blir staden med dess trånga gator
ett fängelse med trista korridorer, dit ingen sol når och där
folk springer omkull varandra för att komma först till något
vederstyggligt.
I Krångdalen är jämlikhet och broderskap och gud vet om inte en god
del av Dalarne har en läggning åt det hållet.

Ett vill jag minnas: Människornas ansikten som lyste upp för var gång
Drändj-Karl rörde vid fiolens själ!


LOFOTEN.

_Commonwealth_ backar ut från den väldiga Narvikskajen, vrider sig
bullrande babord hän, glider mellan pråmar och malmbåtar ut på
fritt farvatten, så full speed, och med 11 knops fart svänga vi ut
på Ofotenfjorden. Ty gudarna äro vid gott humör, järtecknen äro
gynnsamma och jag skall få se Lofoten.
Det är en strålande vintermorgon och de vita bergjättarna som på båda
sidor om vår väg resa sig ur fjorden, då och då gömmande hjässorna i
solbelysta moln, glänsa och blända. Vilda och sönderrivna, taggiga,
förvirrande i sin formlöshet, försvinna de i ett kaotiskt blått och
purpurskimrande dis, som består av topp vid topp med evig snö och
moln och glaciärer och sol och skuggor -- var slutar verkligheten,
var börjar sagan? Borta är det befriande lugnet jag nyss njöt bland
Lapplandsfjällen inför ödeviddernas mäktiga allvar och stora linjers
tigande skönhet. Här tyckas sprängda kraterväggar och stup och
obestigliga, spetsiga klippor skrika ut en historia om revolutioner,
som ägt rum långt innan människor började flotta sig fram på fjordarna
och krypa som löss utmed fjällsidorna. Visserligen vet jag, att
vetenskapen lämnat de katastrofistiska teorierna åt sitt värde och att
allt detta kaos av granit bildats genom jordskorpans sammankrympning
på samma sätt som ett äpple blir skrynkligt, och jag tycker att detta
är en mycket ståtligare och vackrare förklaring än även den mest
poetiska, men det behöves ändå litet arbete för att helt och hållet
kunna frigöra sig från skaldernas fördärvliga inflytande.
-- A real hell of toothpicks, is'nt it? säger den engelske kaptenen
som för första gången är här uppe efter att förut ha nöjt sig med
bogsering mellan Tilbury och London. Hur han tog _Commonwealth_ långt
in i Vestfjorden utan lots, är en annan historia, men hans lugna min
förklarar det.
Vid horisonten i väst till syd resa sig två violetta stöder ur havet.
Det är öarna Store och Lille Molla utanför Vaagö, och därinnanför
ligger Svolvær, resans närmaste mål. Utanför Bærö möter oss
Atlantdyningen, och en del av sällskapet bleknar av efter hand. Jag
kan inte hjälpa det, men en sjösjuk gör alltid ett komiskt intryck på
mig. Hans blick blir alltmer profetisk, han ser in i den fjärde eller
en ännu högre dimension, tills han plötsligt känner sig kallad och
störtar till relingen. Även den lustigaste anekdot gör intet intryck
på honom. Jag har stått vid sidan av sjösjuka, och medan deras
inälvor efter hand slukats av det giriga havet, har jag sökt ge dem
en liten ersättning och en ljusare blick på livet genom att servera
dem historier som det verkligen varit humor i, men utan resultat.
Det ser snarare ut som om humor skulle äckla dem. Men sådant är
förlåtligt häruppe, där till och med glaciärerna kalva.
Medan sjösjukan härjar nere på fjorden, stå fjällen oberörda av de
små människornas kval. Där stå Tötta och Skjomtind och Stetind och
Tiltornet och många andra jättar så där mellan 2- och 5,000 fot.
Trots sina modiga 6 fot känner man sig tämligen liten till växten.
Man känner sig nästan tillhöra turisternas fördärvliga och gapande
kategori, om man också inte njuter med ledning av röda böcker. Jag
vill inom parentes tillägga, att innanför _Commonwealths_ reling
fanns ingen turist. Vi voro endast engelska sjömän och folk med
hemortsrätt i Nordlanden och Lofotenbor och jag som verkligen har
andra än turistintressen. Jag ville se nordlandsbåtarna arbeta i
det hav som skapat deras nobla linjer, emedan jag själv äger och
värderar en nordlandsbåt. Dessutom ville jag se folket i båtarna.
_Commonwealth_ behärskades dessutom av sina passagerare, under det
att turister behärskas av båten och traden och tiden och lära sig
lika mycket, vare sig de stå på kommandobryggan och störa mannen vid
ratten eller man slår en ända om deras magar och låter dem släpa i
kölvattnet.
Det är ebb. Ur havet stiga tångbevuxna grund med silverränder
omkring, och mot den svartgröna klibbiga grunden lysa de vita
ejderhannarna. Skarvarna sitta där också som silhuetter och verka
hedendom och fornnordiska ornament. Tejstar nicka och grisslor surra
omkring båten. Allt är liv och härlighet och för en man som är van
vid Östersjön och tycker om ejdern, är Lofoten ett himmelrike.
Motvilligt simma paren ur vår kurs eller lyfta för att slå ned bland
flockar på hundratal, som ligga i säkerhet några alnar längre bort.
Norge har skött om sin ejder.
Nu äro vi vid Vaagö och gå in i Svolværs hamn. Hela Svolvær är nere
på bryggan. Bland hopen av fiskare stå några sjölappar, en bleklagd
degenererad ras, som saknar våra lappars intelligenta drag och vackra
kroppar. Svolvær är vackert mot Vaagekallens bakgrund med dess
fantastiska klippformationer. Det är en hel liten stad med grå och
gula och gröna hus och är centralpunkten i Lofoten.
Dit ha målare kommit och sökt måla Lofotens karaktär. Bäst har Gunnar
Berg lyckats, ty han var född där och förstod folket och båtarna.
För att kunna måla Lofoten är det nödvändigt att vara sund i själ
och kropp och stark och förstå vad som menas med en nordlandsbåt,
vilket är detsamma som att kunna sköta den. Man måste älska dess
linjer och förstå varför man älskar dem. Och därtill måste man förstå
fjällens historia för att fatta deras karaktär, ty skönt blir endast
det förstådda, ej det märkvärdiga. Gunnar Berg förstod det där, men
hans liv blev kort och Lofoten kräver ånyo sin man. Lofoten består av
fjäll och nordlandsbåtar och fisk och blonda starka människor och det
är vid gud inte lätt att reda ut allt det där.
Nordlandsbåten ja! Den har mycket av en vacker löpskidas karaktär.
Dess bord äro tunna och den går snabbt och följsamt som en orm i