Mitt lif och lefverne - 2

och börja på att omdana samhället enligt Marx och Bebel och andra.
Ferierna äro lättja, glädje, ett offer åt det mänskligaste i vår
natur. Ty människan bör vara så litet trist som möjligt. Jag skulle
vilja kalla denna min tillvaro i obygden där hemma med ett något
sentimentalt namn: Mitt livs poesi. Men även sentimentalitet är,
såsom existerande, berättigad.
Förbi järnvägsstationen hemma flyter en å med kräftor i, och gäddor,
abborrar och lake, världens härligaste fisk, på vilken man måste ta
halvan, om man inte är en ouppfostrad, hjärnlös goodtemplare. Vi
snärjde gäddorna med mässingstråd, som vi glödgat i köksspiseln och
doppat i vattensån. På middagarna stå gäddorna, dästa av rov, och
sova under näckrosbladen fläktande i sömnen med fenorna. Då kommer
människobarnet med snaran på ett granspö, träder den om gäddans hals,
gör ett ryck, och fisken sprattlar i strandgräset.
Under stenarna i det lilla fallet lågo lakarna, urtidsfiskar i släkt
med malen, och under strandbräddens gungande tuvor bodde kräftorna i
sina labyrinthålor, och då vi oroade dem genom att hoppa på åkanten,
kommo de baklänges ut ur sina kamrar.
Lyckliga tid, då man iddes kläda av sig för att fånga en
tvåtumskräfta. Men vi voro lätt ekiperade, hoppade ur våra linnebyxor
och höggo, dykande om så behövdes, vårt rov.
Den primitiva människan är på samma sätt som barnet jägare och
fiskare. Låt oss återvända till det tillståndet!
Men om kvällarna blevo vi verkliga fångstmän. Vi klättrade upp i
tallar, vilkas kronor torkat, skattallar, och höggo töre. Kådan
sipprade ut ur träet och det behövdes endast en tändsticka för att
få en eldsvåda i gång. Vi hade en lykta av järnband, där det kluvna
töret låg som bränsle. En av sällskapet bar lyktan, en säcken med ved
och en fångade kräftor. Endast den som varit med om den förbjudna
kräftfångsten vid bloss, kan förstå dess stämning och känna hur
vacker en natt kan vara.
Vi gå på åbottnen i trasiga skor för att vattnet skall rinna ur.
Kräftorna krypa runt omkring oss, och med instinktiv skicklighet ta
vi 2, 4, 6 i taget och stoppa dem i säcken, som vi bära på bröstet.
Stundom fördjupar sig ån till dyhålor i krökarna. Där gå de stora
kräftorna och vi måste dyka och treva under strandtuvorna efter de
flyende vidundren.
Så se vi ett bloss framför oss. Någon annan fackman tar kräftor. Vi
ha också sett, hur vattnet grumlats under de sista minuterna. Vi
släcka blosset, springa in i skogen, snava över tuvor och trädrötter
och gå ned i ån en bit ovanför våra föregångsmän, kanske ägarna till
fiskvattnet. Vi stampa i gyttjan, grumla upp vattnet och ha snart
tillfredsställelsen att se blosset släckas och konkurrenterna gå hem.
Sådant är livet. Man går nämligen alltid mot strömmen.
Och att sedan lastad med kräftor, då dagen börjar rodna, gå in i en
hölada, borra ned sig i höet och under syrsornas musik, medan ångan
från de genomvåta kläderna står som en rök ur höet och kräftorna
prassla i korgen eller säcken, somna in, det är värt mera än plikten
på att ta kräftor vid bloss.
* * * * *
I varje småländsk sjö finnes _den stora gäddan_. I ån hemma fanns den
stora gäddan också. Jag kom en dag efter ett abborrmete och passerade
åbron. Där strax bredvid i vassen stod den stora gäddan. Hon var lång
som en karl och jag tyckte, att hon tittade på mig med baksluga
ögon, gulbrunrött glittrande och så rovgirigt som endast en gädda kan
titta. Jag tycker, att tigern är en diakon visavi gäddan. Jag kastade
ut min krok med daggmask på. Hon gick fram, såg på masken, vände och
gick ut i ån full av värdighet och kraft. Vassen viftade då hon gick
ut. Hon hittades sedermera död med ett ljuster i ryggen. Hon var två
och en halv aln lång.
* * * * *
Det finnes en sjö där nere, om den icke blivit sänkt än. Eller var
det snarare en göl. Stränderna voro gungfly med porstuvor och Ledum
palustre och Andromeda polyfolia. Det fanns rudor i den sjön. Där
såg jag också sjöns stora gädda. Jag gick ut på gungflyt med min
snara, och hon kom ut under tuvan, gjorde helt om och såg på mig. Jag
satte snaran om hennes hals, hon ryckte mig framstupa och försvann
med snara och spö. Där fanns abborrar så gamla, att de hade löss på
huvudet. Detta är ingen fabel.
* * * * *
Mitt i en milsvid hjortronmosse var ett hål med svart vatten, och
i det fanns sutare. Den mossen skall en gång få sin särskilda
historia. Sutarna voro blinda och täckta av grönt slem. Det gungade
en halv mils lång väg runt omkring det svarta hålet. Där hade en
torpare drunknat en gång under hjortronplockning. Vid högsommartiden
var mossen nästan farlig. Porslukten fyllde ens lungor och den
våta värmen steg upp från de tranbärsfyllda tuvorna. Man blev
tokig i skallen och ville sova. Myggen dansade mellan de manshöga
martallarna, och man gick som på ejderdunskuddar. Jag återkommer
senare kanske till den mossen.
* * * * *
Vi togo fisk vid bloss också. Gäddorna och lakarna sovo i lä av
bottenstenarna i ån. Med ett särskilt, inlärt tag höggo vi dem
med blotta händerna. Vi togo andungar, som vi jagade in i någon
återvändsgränd och tvungo att ge sig. Vi voro skinnstrumpor i
miniatyr.
* * * * *
Prästen hemma i socknen har dille och dricker eau-de-cologne i
förskräckliga kvantiteter. Kanhända därav min tämligen minimala
religiositet. Den gamle klockaren är även försupen, men de båda
herrarnas socialt olika ställning gör, att de måste supa i var sin
umgängeskrets. Då jag är hemma, vågar jag ej besöka prästen, ty han
kunde ju se mig dubbel och jag kunde komma i tvivel om, vilken av de
båda som är jag själv. Fortfarande undrar jag över den statsprincip,
som tillåter en präst ha flugan. Jag inbillar mig, att sakramenterna
lida därav. Jag skall väl resa ned en vacker dag och reda ut det där,
ta prästen i kragen, vilken han för längesen borde ha mistat och
tilltala klockaren med den _vox humana_, som finns i hans orgel
också, samt ge honom in en moralisk _spärrventil_.
Hur mycken poesi ligger ej över de fattiga markerna där hemma trots
den försupne prästen och den lika försupne klockaren! Jag ville ta
den decimerade skogens stackars kvarstående trän i famn och dricka
brorskål med enbuskarna och lägga ut stryknin åt träpatronerna. Min
gamla vackra skog är mastspiror och skeppsbjälkar och min unga vackra
skog ligger begraven i Englands kolgruvor. Men fan kommer nog och tar
träpatronerna en dag. Jag skall stå bredvid och hånskratta, ja, just
hånskratta, då han ger sig i väg med dem.
Nu lämnar jag den försupne prästen och den lika försupne klockaren åt
ödet och återvänder till mina sympatier.
* * * * *
Tre fjärdingsväg hemifrån ligger _Skurugata_. Ett berg är kluvet
mitt itu och sprickan är en halv mil lång. Bergväggarna äro på sina
ställen 100 fot höga och nere i djupet bland granitblocken ligger
isen kvar hela sommaren. En vandring där är som en vandring i ett
förhistoriskt landskap. Jättegranar skygga över gången, klipporna äro
gröna av mögelsvamp och örterna som växa där äro vitgröna av brist
på sol. Under klipporna porlar en bäck. Ormbunkar spira i rämnorna,
mossor och lavar droppa av fukt. Stundom blixtrar en bergkristall
från väggen och stalaktitartade tappar hänga ned från de gröna
väggarna.
Under en överhängande bergvägg ligger kantad av gungfly en källa,
källan till Myckaflon, Försjön, Skedesjön och Solgen, säger folket.
Kasta ned en sten i den och du får vänta en kvart innan bubblorna
komma upp. Det är djupt som fan -- och medan du funderar över djupet,
gripes du av en ödemarkskänsla, en ensamhetskänsla, icke hemsk, utan
lugn och vacker. En falk går bredbent och pampig på randen av klyftan
över dig och du ser dig om efter hans bo. En tjäder flyger över och
du hör honom bullra bland träden där uppe.
Du klättrar upp på Skuruhatt, bergets högsta höjd. Under dig ligga
skogarna som en flossamatta. Du ser nio kyrkor från Skuruhatt, om du
har goda ögon, och så länge det klerikala härskar är det ju en fördel
att se kyrkor -- åtminstone bättre än att se flugor! -- fastän kanske
inte!
Där uppe finns ljung och hallonfällor, orre, tjäder och hare, ty
skogen finns kvar än. Ekorrarna betrakta dig från trädstammarna,
ovissa om de skola vara rädda eller ej. Rätt som det är, luktar det
grävling i skogen. Du har väl skrämt upp någon.
Varför fick jag ej jaga, då jag var barn?
Och Hässlåsa damm -- vilken mäktig stämning gav den mig icke! Mitt
inne i skogen mellan ett par bergåsar, långt borta från människors
boningar låg en gammal kvarndamm övergiven sedan hundra år. Där
försökte jag första gången måla efter naturen, som det heter. Vattnet
låg svart mellan näckrosorna och en bäck letade sig ut, där den
gamla kvarnrännan legat. Kanske känner jag något av romantikens
sentimentalitet nedärvt i min själ, då jag ser gamla kvarndammar, men
den sentimentaliteten är i så fall berättigad. Och under stenarna i
bäcken lågo jättekräftor och lakarna stodo gömda med huvudet under
trädrötterna. Stundom längtar jag tillbaka till Hässlåsa damm.
* * * * *
Förr i världen dansade man på landet. Jag vet få människor, som
dansat så mycket som jag. Vi flirtade inte alls, åtminstone inte
jag. Vi bara dansade och gjorde lekar och svettades och voro
kära i varandra, fast vi inte låtsade om det. Kanske är det den
schangdoblaste kärleken, som inte låter sig märkas utan lider i
tysthet. Vad vet jag?
Gud vad jag var kär på den tiden -- 14 à 15 år -- i en flicka, som
bodde några stationer längre ned på banan. Jag nästan upplöstes
i känsla och bad till Gud om kvällarna att förbindelsen en gång
skulle bli legitim. Jag hade ännu intet av den don Juanskaraktär,
som sedermera vid mognare år gjort mig så farlig och eftersökt av
kvinnorna. Jag drömde bara i all enkelhet om en koja och ett hjärta.
Jag tror aldrig att jag tänkte på att barn bli en följd av en hygglig
förbindelse. Ty jag var själv barn och min känsla i all sin skära
nobless grep mig så helt, att jag såg framför mig endast det mer
eller mindre uppnästa och osnutna individuum med hängande fläta och
nippertippsfasoner, som för tillfället bodde i mitt hjärta.
Få människor ha varit så kära som jag och få så älskade. Ty detta
obeskrivliga något, som finnes hos mig och som kommer kvinnorna att
darra, då jag nu med min chapeau-claque under armen, klippt och
nyrakad och i blankskinnsskor svävar i en salong med ett skeptiskt
leende på läpparna, och, sedan jag kysst värdinnan på kardan, börjar
fixera kvinnorna med min halvt satiriska, halvt medlidsamma blick,
gör mig, man påstår det, oemotståndlig.
Men minnet av segrar, som kunde ha vunnits, gör mig vemodig --
Jag har kommit ifrån ämnet, min barndoms förälskelser på landet.
Ytliga förbindelser förekommo ju också. Vanligen friade flickorna
själva, något som hela könet verkligen fortfarit med även sedan jag
blev mogen man. Jag har egentligen ingenting haft emot detta, men det
alstrar en viss lättja hos föremålet för passionen. Man ligger på sin
kanapé och låter slavinnorna befläkta en:
Jag blev en gång i min barndom -- jag var gymnasist -- osynlig
åhörare till ett gräl mellan två flickor i Norrköping. De äro gifta
nu och ha embonpoint och hundratals barn:
Emy: -- Gud vad jag tycker om Albert Engström!
Ida: -- Ja, där får du ingenting, för på sista gymnasistbalen så sa
han, att haø _tyckte om mej! Dä_, du!
Emy: -- Gud, så nedrig du kan va! Just på sista gymnasistbalen så
kysste han mej i korridoren och sa, att han var _galen_ i mej, sa han!
Ida: -- Ja, men mej kysste han, när vi dansade vänstersväng i polka
alldeles mitt för där rektorskan satt, så jag tror att hon såg 'et,
och så sa han, att han inte kunde leva utan mig, sa han!
Emy (snyftande): -- Du bara skojar med mej! Han har bjudit mej på
konditoriet tre gånger, och en gång då vi gick Drottninggatan utför
och du kom över bron, så sa han: Emy, nu smiter vi in i gränden här,
för där borta kommer Ida, å hon ä så efterhängsen, så!
Ida (snyftande): -- Ja, men --
Tora (instörtande): -- Gud, flickor, Albert Engström älskar mej. Han
kysste mej _så_ i går kväll, när han följde mej hem från bjudningen
hos Berglunds. Gud, ni har aldrig varit förlovade någon gång! Det är
nedrigt stiligt, ska ni tro! Men vi kan inte byta ringar förrän jag
har gått och läst. Tänk så nedrigt att man ska behöva gå och läsa! --
Men va lipar ni för, flickor? --

Sådan var jag. Men felet var icke uteslutande mitt eget utan också
försynens, som begåvat mig med ett utseende, vida överträffande
flertalets. Vilken annan som helst skulle i mina kläder blivit
olycklig för sin skönhet, men jag klarade min hyska. Det moraliska
modet har aldrig fattats mig. Nu då jag åldrats under arbete och
studier kan jag med jämnmod se tillbaka på min ungdoms extravaganser.
Jag var för vidlyftig.
Men lämnom för en stund flirten och alla krossade kvinnohjärtan!
Ur barnet växer ynglingen fram, livet kommer med sitt allvar och
drömmaren på skolbänken påminnes allt oftare om sin tillvaro.
De varje termin återkommande sjukmönstringarna voro gossen en källa
till en blandning av glädje och fruktan. Ty på de dagarna slogs man
med de s.k. _kalvarna_, stadens folkskolebarn, och _spolpinnarna_,
arbetarna i bomullsspinnerierna, samt _surbullarna_, arbetets andra
söner. Bakom skolhuset ligger exercisfältet, och där utkämpades
vilda strider, medan en klass höll på med mönstringen och återstoden
ägnade sig åt gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert flätat
läder eller i bästa fall säckstämplar av bly bearbetade vi och
proletariatet varandras ryggar. Med gatsten, käppar och knytnävar i
händerna kastade vi oss in i stridsvimlet och slogos på båda håll som
lejonungar.
Jag har sedan dess fått en kolossal förkärlek för slagsmål och går
stundom ännu och längtar, att någon skall bråka med mig. Det fanns
en ung buse i Norrköping, vilkens blotta namn uppfyllde mig med en
blandning av beundran och fasa. Han hette Skackelkalle och har vid
det här laget nått långholmarens föga avundsvärda ställning. Men
hur kunde icke den pojken slåss! Poliser, borgare, alla voro utan
åtskillnad föremål för hans hårdhänta omsorger. Hans styrka låg
huvudsakligen i hans mod. Han hoppade upp på polisernas nackar, vred
om deras näsor, gav danska skallar, sparkade dem under hakan. Han var
med ett ord en föresyn för oss.
Det var han som lärde mig tjuvmeta lax med fluga. Jag är honom
tacksam därför.
Motala ström bildar enligt Dahms geografi på sin väg genom
fabriksstaden åtskilliga fall. Mellan dessa stod laxen. Med
uppmärksamheten delad mellan polisen och fisken stodo vi vid järnbron
och drogo våra laxar, färdiga att genom Schwarzens valv försvinna
i gränderna, då ordningens väktare nalkades. Man var aldrig så
välkommen på sitt inackorderingsställe som då man kom hem med en lax,
och jag undrar ej på det. Och det var en egendomlig tjusning att begå
lagbrott i Skackelkalles sällskap. Umgänget hade för övrigt sina
sidor. Det kunde hända, att man helt plötsligt och omotiverat fick
stryk av honom. Han var -- för att citera Runeberg -- "en vild unge,
hatade att leva och fruktade intet". Ingen kunde fläta en läderdagg
som han och ingen kunde sätta in en knytnävsstöt mellan magen och
bröstet med bättre effekt.
Frid över Skackelkalles minne!
Med stöd av hans lärdomar och ständigt med hans föredöme för ögonen
utbildade vi oss till tjuvfiskare av rang. Mången mörk natt lågo vi
strax ovanför Oskar Fredriks bro i någon "lånad" eka och pilkade
fisk med våra hemmagjorda grejor, krokar fastsurrade utefter en
fiolbas och en blytyngd i linan. Och då stadens laxfiskare gjorde
sin inspektionsrond och plasket av deras åror plötsligt bröt igenom
bruset av fallen, läto vi båten följa med strömmen, tills vi
kommo i den djupa skuggan av ett brovalv, och hållande oss fast i
räddningskättingen väntade vi där att luften skulle bli ren.
Jag påminner mig (inom parentes) att vi en dag på fluga, jag och en
kamrat, fingo en lax på 21 skålpund efter en timmes styvt arbete med
spöet. För att fredade kunna gå hem med vårt byte, vilket vi fångat
utanför staden, skuro vi laxen i två skivor, stoppade ned den i var
sin byxa och traskade på så sätt förbi de tjänstgörande i poliskåren.
Jag kan lugna ordningsmakten med, att jag numera aldrig tjuvmetar
lax. Egendomligt nog har jag aldrig känt samvetskval över det där
fisket. Människans samvete måste vara av bästa material, nötstarkt
och med gott virke.
I en staden tillhörig skogspark jagade jag för första gången i mitt
liv. Av en bagargesäll hade jag lånat en bössa av något livsfarlig
beskaffenhet. Pipan var fastsurrad vid stocken med mässingstråd
och skottet brann av först efter ett par sekunders fräsning i
krutkammaren. Vårt villebråd var oftast kaniner tillhörande
skogvaktaren. Det klokaste var att avlägsna sig med bytet så fort
sig göra lät. Kaniner voro också ganska välkomna som bidrag till
hushållningen hos den ölutkörare jag bodde hos.
Vid samma tid målade jag min första tavla, ett stilleben med
punschbutelj, cigarrlåda och brinnande och förskräckligt rykande
cigarr. För att få pengar till krut och hagel lottade jag bort
tavlan. Den inbragte hela 9 riksdaleros, vilken förmögenhet gav
anledning till en förfärlig orgie efter lottdragningen, en orgie på
s.k. _äppleöl_, en soppa som jag antagligen skulle reagera högljutt
emot numera, då Uam Var och finkel ingå som viktiga näringsämnen i
den mognade mannens diet.
På eftermiddagarna, då intet viktigare sysselsatte mig, roade det
mig att hjälpa ölutkörarens pigor att korka buteljer. Karlen, en
hedersman av gamla stammen, hade nämligen tappningsaffär. Det är
ganska intressant att lära sig använda korkmaskinen. För varje
hundratal korkade flaskor, fingo jag och pigorna var sin halva öl. Då
vi korkat tusen buteljer hade vårt humör stigit i mycket hög grad.
Inga moln förmörkade vår horisont, ty ölet innehåller som bekant
några procent alkohol.
* * * * *
Studierna upptogo egentligen intet av min tid, men med den
lätthet att fatta som jag fortfarande besitter och den motvilja
för läxläsning som ännu är min huvudegenskap, klarade jag mig
jämförelsevis bra. Kanske bidrog till det goda resultatet en i hög
grad utvecklad kunnighet i _fuskandets_ konst. Det här bör läsaren
icke visa för sina talrika, i skolåldern varande barn. Kanske är det
oriktigt av mig att säga det, men man kan reda sig ovanligt bra genom
att fuska, om man endast gör sig tid att sätta fuskandet i system.
Man får icke slarva med det, utan utveckla det till en vetenskap av
strängt logisk byggnad. Jag vet ingen människa, som fuskat så mycket
som jag, men därför kan jag också någonting.
Staten borde i varje läroverk hålla en lärare i fusk. Såväl lärare
som lärjungar skulle vinna därpå, och vårt land skulle så småningom
befolkas med ett släkte av förslagna prissar, som skulle höja vår
kultur och bräcka närliggande folkslag.
Den som varit lärare, vet ju hur trevligt det är, då disciplarna
kunna sina saker. Och hur lätt vore det icke att uppnå detta
resultat, om man bekvämade sig att tillåta lärjungen läsa innantill,
vilket han ju i alla händelser gör ändå, fast läraren icke ser det.
Jag påminner mig en gammal lärare i svenska och teologi, vilkens
minne jag välsignar, ty han var en första klassens hedersgubbe,
och ett original, vars intressen gingo åt helt annat håll än att
undervisa en massa tjuvpojkar. Vi läste aldrig över vår Norbeck utan
läste innantill.
En vintermorgon, då lektionen skulle börja, befallde lektorn
ordningsmannen släcka gasen. Han släckte.
-- Engström!
Jag reste mig upp.
-- Beskriv det ontologiska beviset för Guds existens!
Jag tog min Norbeck, klev fram till fönstret och stavade vid
morgongryningens bleka och börjande ljus igenom det idiotiska och
småfnoskiga beviset för Guds existens.
-- Läser Engström innantill?
-- Ja, jag står vid fönstret, för det är så mörkt, så --!
-- Ordningsman, tänd gasen igen!
Och gubben drog en lång suck, fortsatte lektionen och slutade den,
som om ingenting hänt. Han tyckte antagligen som jag, att det
ingenting gjorde att läsa innantill ett sådant bevis.
Lärdomens rot är bitter, men dess frukter äro ljuva. Trots fuskandet
och de därpå följande straffen fortsatte jag med min sport och
lyckades dymedelst grundlägga det övermått av kunskaper av olika
slag som sätter mig i stånd att den dag i dag är på ett så utmärkt
sätt sköta världens bästa tidning. Stundom upptäcktes jag och fick
så kallad _pinne_ i min anmärkningsbok, stundom för oskick, stundom
för ouppmärksamhet. Visserligen lyckades jag ibland genom ymniga
krokodiltårar och falska löften om bättring få pinnen annullerad, men
återföll ständigt.
Jag kommer vid tanken härpå till övertygelsen att människan som barn
är oförbätterlig.
Jag skulle naturligtvis kunna lämna en volym intressanta detaljer om
livet inom klassdörrarna, men en lätt förklarlig pietet förbjuder
mig det. Mina anteckningar om skolans lärare, deras karikatyrer och
en noggrann framställning av deras egenskaper i ord och bild äro
överlämnade till Kungl. Biblioteket för att öppnas om 50 år, då
väl allas vår lidelse lagt sig. De bilda -- så mycket kan jag säga
-- en kulturskildring av rang och kommande tiders hävdatecknare
skola ur dem hämta både hugnad och pekuniär förtjänst. Ty vilken
kulturskildrare skulle skriva något, om han inte finge betalt därför?
Vår förströelse på rasterna utgjordes huvudsakligast av slagsmål
klasserna eller individerna emellan. Vi älskade isynnerhet
snöbollskrig. Gymnasium slogs med de fem outsägligt mycket tarvligare
lägre klasserna. Och då klockan ringde till ny lektion, kramade vi
snöbollar, vilka vi i klassrummets värme under timmen bearbetade
till is för att de skulle träffa så mycket hårdare. Med fickorna
våta och glödande av stridslust tyckte vi tiden släpa sig fram.
Att få en fråga under verkligt snöbollsväder var ett intrång i vår
tankeverksamhet. Och att plåga en pojke med Euklides eller latin _är_
faktiskt lönlöst, då han drömmer om Dexippos och statens räddning
genom gossar.
"Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren
knappt en dagsled, ve oss! Ve oss! Knappt en dagsled från Aten."
Det är något att tänka på för oss alla! Låtom oss gömma snöbollar i
fickorna under sommaren!
* * * * *
Jag vill av nyss antydda skäl förbigå, hur jag listade mig igenom
svårigheterna, hur jag på ett fullkomligt oförklarligt sätt smet
igenom studentexamen och vart mogen som genom ett åskslag, köpte
mig en snobbig käpp och utan fruktan rökte de största maggördlade
cigarrer som staden kunde prestera, drack punsch som en svamp och i
min konversation började inblanda ett manligt tamejfan!
Jag lämnade Norrköping klädd i de mest åtsittande byxor någon
någonsin burit, en ask cigarretter i överrocksfickan och följd av
alla flickornas tårar och avskedsskrän. Var och en hade naturligtvis
väntat att bli hemförd som maka av mig, men jag gjorde slag i saken
genom att smita från hela bunten. En del dog av sorg med detsamma, en
del förtvinade långsamt och en del resignerade samt började se sig om
efter nya förbindelser med den kalla beräkning som är somliga kvinnor
egen. Av dessa är flertalet gift eller religiöst -- ty saknad av
manligt umgänge övergår ofta i en stark faiblesse för Ordet. De som
varken äro det ena eller andra, äro rödnästa, fnasiga i ansiktet och
magra, passerade och flänga omkring på baler fortfarande för att lura
någon idiot, som inte vågar fria själv. De gifta ha embonpoint samt
ha i hög grad bidragit till den folkökning vårt land kan glädja sig
åt. Detsamma skulle med all säkerhet även de religiösa göra, om någon
ville gilja till dem.
Detta om mina kvinnliga förbindelser, vilka jag önskar allt möjligt
gott, var och en efter behag, om dessa rader skulle falla under deras
ögon. Förlåten mig.
* * * * *
Jag kom på landet och var mycket elegant, stod på stationsperrongen
och lät beskåda mig av plebs som reste förbi med sina
brännvinskuttingar. Jag dansade, drömde om sommarkvällarna, skrev
förskräckligt med idiotisk vers och blev nu första gången allvarsamt
kär.
Ack, min läsare, när jag såg henne, klädd i vitt pälsbräm i en
kappsläde med björnhud över, tygla sin eldiga travare, då förstod
jag att min frid var slut. Och fick jag då sitta på hundsvotten,
öppnade sig himlen och sfärernas musik ljöd vackrare än det vackraste
handklaver i mina öron. Jag erinrar mig, att jag efter en sådan
åktur, beväpnad med ett jättelikt gammalt familjeparaply från
århundradets början, steg upp på ladugårdstaket och med paraplyet som
fallskärm slungade mig ut i rymden för att ännu en gång få erfara
samma hisnande känsla som i hennes närhet. Till lycka för oss båda,
jag menar läsaren och mig, slog jag inte ihjäl mig.
Jag stal hennes näsdukar och småsnattade litet av varje av hennes
tillhörigheter, tills mina fickor sågo ut som påssjukan själv. Det
enda som jag icke gillade, var att hon ej dansade bra, men jag
inbillade mig, att min kärlek skulle göra henne till sylfid bara vi
väl blivit gifta. Och så skrev jag en dag följande vers:
Jag virkar mig en väv så fin
mer fin än Fröjas brudelin
av tankar som på dig jag tänkt,
av minnen du mig skänkt.
Av allt, vad ädelt, högt och gott
och glatt och ljuvt ett liv har fått,
en bild i väven virkar jag
och ger den dina drag.
Och falla stygga tankar på,
din blick skall ge mig styrka då!
-- Du vet ju, att jag tyda vet
ditt ögas hemlighet!
Jo, jag tackar jag! Det var just vad jag inte kunde! Ty jag vågade
inte fria, utan hon gifte sig med en annan, kanske emedan jag bara
gått och fånat och suckat och talat om Rigel och Vega och den
strålande Aldebaran och gnott igenom hela Vintergatan. Jag hade för
resten inga pengar, inte ens en koja, kanske knappt ett hjärta, ty
jag var bara 20 år.
Det sista jag skrev till henne var detta:
Drömde mig en dröm i stjärnfager natt,
medan sömnen tungt på mitt öga satt -- -- --
Runor skrev han under mitt ögonlock,
lönnliga, men lätt av mig tydda dock -- -- --
Hennes namn jag drömde, som ingen vet,
hennes, som ej anar min hemlighet -- -- --
Jag har glömt resten, men den var med all säkerhet minst lika
idiotiskt sentimental som början, vilket bevisas därav att den inte
tog skruv. Och för övrigt hade jag skvallrat om hemligheten för en
massa.
* * * * *
Emellertid kom livet med sitt allvar. Jag skulle bli informator, och
förvisades med blödande hjärta till det innersta av Småland, 4 mil
från närmaste järnvägsstation. Utom min discipel bestod mitt umgänge
där av en soldat vid Kalmar regemente och en vävskedmakare. Det var
dessa båda, som lärde mig livets mening.
Vävskedmakaren var en ung man och skötte sitt utdöende yrke med
fabelaktig skicklighet alla dagar utom lördagar, söndagar, måndagar
och tisdagar, och stundom inte heller på onsdagarna, om han var
sängliggande till följd av delaktighet i något slagsmål. Jag har
aldrig träffat någon människa som varit så livad för slagsmål som
vävskedmakaren, och sällan någon som med sådant jämnmod tog stryk
för sin kärleks skull om lördagskvällarna, då traktens tärnor
lustvandrade på landsvägarna.
Full av medömkan över hans öde slöt jag mig till honom och han
omfattade mig snart med vänskap, sedan hans lantliga misstänksamhet
väl gått över. Jag täljde stickor till vävskedar åt honom. Jag köpte
en dag en liter 75-öres-konjak -- konjaken var billig på den tiden
-- samt inbjöd soldaten Sköld, en jättelik dräng på en egendom i
närheten, att deltaga i vår orgie, ty vi, vävskedmakaren och jag,
anade blodiga skallar senare på kvällen.
I närheten låg nämligen en fabrik, där man tillverkade något i