Mitt lif och lefverne - 1

MITT LIF OCH LEFVERNE
Af
Albert Engström

Stockholm 1907,
Aktiebolaget Ljus.



INNEHÅLL:
Memoarer.
Mitt första personliga sammanträffande med kolingen och bobban.
Dalarne.
Krångdalen.
Lofoten.
Hos lappar.
Åter hos lappar.
Reval.
Odensholm.
En julafton i Uppsala.
Luskungen.
Ur portföljen.
Gråsälen.
Julharen.
Vetruscheff.
Fanérfabrikanten.
En kvinnosakskvinna.
Grisslehamnsliv.
Religion.
Fruntimmer.
Julseglats.
Monsieur Pernelet.
Nattliga intryck.


MEMOARER.

Jag är en gammal man. Jag har sett och erfarit mycket och mitt liv
har fört mig tillsammans med åtskilliga intressanta figurer, ja, med
samhällets främsta.
Man har upprepade gånger bett mig skriva mina memoarer, men min
blygsamhet har hittills förbjudit mig detta. En man som separerat
från samhället för att plocka rätt på sin egen lilla individualitet,
ser helst framåt, ej tillbaka. "Nur die Dunkelmänner blicken zurück,"
säger Nietschschszhchehe. Kanske har han rätt häri, men om han
hade levat ett så rikt liv som jag, hade han antagligen uttryckt
sig tvärtom. Det är icke nog att bli galen för att bli filosof.
Livet självt för så småningom de rikast begåvade andarna till denna
synpunkt.
Att vid trettiofyra års ålder skriva sina memoarer för ens tanke
direkt på döden. Plötsligt kan en meteorsten slå en i huvudet,
lönnmördarens dolk träffa under skulderbladet eller en förfärligt
stor växel förfalla -- och man ligger i sin silverfotade likkista med
svenska folkets kransar av källor och palmblad som en erinringens och
beundrans sophög över sig. Sedan komma likmaskarna, föryngringens
symboler, till, och om ett par år är man ett kolly, ett gödningsämne,
eftersökt av lantbrukare, men med rynkade näsor beluktat av sina
vänner skalderna och vetenskapsmännen, som kanske till och med stjäla
ens lik, och målarna.
Mina ögon tåras. Men jag tror, att det bästa vi tänkt, ja, även
det sämsta, lever i evighet i våra arbeten, våra tankar och ord,
som vi lämnat efter oss, och som en surdeg komma alltet att jäsa
och förändras i konsistens långt sedan vi slutat att vara till. Vi
kunna visserligen inte lägga en atom till alltets vikt, men vi kunna
åtminstone känna oss lugna i medvetandet om, att vi under vår livstid
trott oss hava lyckats dupera en del folk, visserligen omedvetet,
men ändå! -- och att vår egenskap av personlighet på grund av sin
tillvaro varit nödvändig. Vi äro atomer i en kemisk förening av för
oss obekanta ingredienser. Låt vara att det stundom fräser på ytan
i retorten, men för en lugn och överlägsen betraktare är det hela
alldeles i sin ordning, liv och död, mord och födelse, allt är som
en vindstilla vik. Och om Alexander erövrar världen eller månen
trillar ned och träffar Ryssland och decimerar dess invånareantal,
förefaller det oss tänkare ungefär lika viktigt som då en fluga kliar
eller putsar sina bakben. Me voici! Skulle något ha något av petard
i sig, vore det konsten, men jag tror inte det heller. Vi äro alla
skräddare. Vi äro något slags molekyler i en soppa som röres om av
sig själv. Vi ge fan i att resonera om livets mening, utan ägna oss
åt memoarskrivning.
Jag har ansett mig böra förutskicka dessa anmärkningar, på det att
världen skall få någon aning om sin förnämste redaktörs synpunkter
på tillvaron. Jag tror inte ens på dem jag givit härovan. Att
skriva eller överhuvudtaget yttra sig är en fånighet, som endast
rättfärdigas av individens oförmåga av konsekvens.
* * * * *
Hur väl påminner jag mig icke min födelsedag, den 12 maj 1869! I
Odhners Svenska historia står om Gustav Vasa, att han var född
"troligen den tolfte maj" på gården Lindholmen i Uppland. Det enda
som skiljer mig från Gustav Vasa är, att han är född på gården
Lindholmen i Uppland. Vi äro troligen födda den 12 maj båda två,
men jag är född på gården Bäckfall i Lönneberga socken i Småland.
Jag har alltid sympatiserat med Gustav Vasa -- inte därför att han
var gift tre gånger, utan därför att han klarade sin hyska. Vi
togo emot svenska folket ungefär på samma sätt och under samma
omständigheter, och till vilken grad av fullkomning ha vi inte fört
våra generationer! Vi ha gjort reformation båda två. Gustav Vasa
hade sin Dackefejd -- jag hade min fejd med Lundabohemen. Vi gingo
båda segrande ur striderna. Gustav Vasa gjorde en dumhet: Han gav
sina barn hertigdömen. Jag har, varnad av hans exempel, nästan tagit
som princip att i det längsta avhålla mig från att ge mina barn
hertigdömen. Ännu har jag lyckats undgå att falla offer för en så
nära till hands liggande frestelse.
Hur väl påminner jag mig inte min födelsedag! (Jag återtar
berättelsens tråd.) Plötsligt befann jag mig född och innehavande
största delen av de rättigheter, som staten tillerkänner en
medborgare. Jag var visserligen befriad från en del medborgerliga
förpliktelser, men jag levde -- det var huvudsaken -- och var
förfärligt högljudd. Jag var ganska fet. Inom parentes.
Den barnmorska, som deltog i mina första omsorger om svenska folket,
var av gamla stammen. Det var på denna stenålderstid sed att under
den nyföddes huvud lades en psalmbok, då han för första gången
placerades i den takfästa korg som kallades vagga. Gumman gjorde
mig elegant och lade mig i vaggan samt ilade till en bokhylla för
att hämta den konventionella psalmboken. Hon kom tillbaka med ett
litet franskt lexikon, som såg ut som en psalmbok. Därav min erkända
förmåga att meddela mig även med utlandets publik.
Den därpå följande tiden vill jag kalla min medeltid = en mörk natt
med några lysande stjärnor. Det första äventyr, jag kan påminna mig,
var ett sammanträffande med en igelkott, som låg vid stammen av ett
päronträd i trädgården. Jag petade på igelkotten och grät. Hur ofta
har jag ej sedan träffat igelkottar, människor, som rullat ihop sig
och kommit mig att sticka mig på sina taggar! Jag har ofta önskat att
vara en räv.
Min andra stora händelse var ett äventyr med ett svin. Hur ofta har
jag icke sedermera sammanträffat med dylika.
Vi hade en stor so och jag sprang efter son och kastade sten på
henne. Redan då framträdde mitt vilda småländska, allt fult hatande
kynne. Men en sten var för stor och jag var för liten. Jag stupade på
näsan. Alla läsare, som haft någon närmare beröring med svin, veta
att barnskrik göra dem ursinniga. Jag skrek och son kom samt började
äta upp mig. Lyckligtvis hörde min mor, som satt i vävstolen därinne,
skriket, och räddade mig ur suggans klövar. Det som återstod av mig
var emellertid tillräckligt mycket för att dana en estetiker, en
Schöngeist som den, som skriver dessa rader.
Jag var emellertid fortfarande mycket ung. Det kom sommar och
vinter och annan växling av årstider. Jag blev kär. Det fanns en
flicka -- som antagligen nu är mormor, som jag blev kär i -- ty den
mänskliga naturen tar ju alltid ut sin efterrätt. Men hur mycket jag
än letar i mitt minne, kan jag icke påminna mig detaljerna i detta
kärleksförhållande, varför jag dröjer med det till senare år. Jag
vidrör detta endast för att påpeka, hur vaken gossen var. Jag var
knappa tre år.
Tänken emellertid efter, huru slapp den nuvarande generationen
är. Först vid 22 à 25 år börjar man förlova sig. Tacka vill jag
oss, gamla tidens barn. Vi förlovade oss nästan genast, ehuru
förbindelserna voro av tämligen löslig art. Vi hade ju inga
inkomster, inga ämbeten, inga byxor. Vi hade kolt, men bredvid kolten
ett fast beslut att göra en kvinna lycklig.
Jag flyttade från Bäckfall till en nybruten bygd i Småland, stationen
Mariannelund. Där var tändsticksfabrik och en massa arbetare, som
slogs med järnvägsarbetarna vid N.O.J. om eftermiddagarna. Knivarna
gingo och brännvinsbuteljerna yrde i luften i form av skärvor, sedan
de råkat någon okammad skalle. Vi barn gingo lugnt ibland de kämpande
och lärde oss tagen. Vi lärde oss att kasta sten och sätta krokben.
Vi ha alla sedan haft mycken nytta av allt detta i livet.
Vid Mariannelund, där Emån rinner förbi, såg jag för första gången
Näcken. Det var en kväll -- och Näcken kom på en smal bro från en ö
i ån. Jag rusade hem och var rädd. Men sedan jag fått reda på att
Näcken bara var den s.k. paraffinkäringen, en gumma som paraffinerade
tändstickorna, miste jag på en gång all tro på poesi.
En dag gick jag utanför arbetarkasernen och en flicka av mina vänner,
som kände min skicklighet i stenkastning, sade till mig, i det hon
pekade på ett annat gli, en yngling av mina bekanta: Kan du träffa
Efraim med en sten härifrån?
Jag tog en sten på vägen och slungade den med infernalisk skicklighet
rakt i skallen på Efraim. Jag var bara fem år, men samvetet vaknade,
och jag flydde. Jag tänkte först att ge mig i lag med tattarna som
stundom reste förbi. Jag sprang och sprang och hann till Mari i
porten, portvakterskan. Jag bad henne gömma mig, ty allt var förbi.
Jag hade slagit en pojke till blods och jag vågade aldrig mera gå
hem. Jag var gummans favorit och hon gömde mig. Men mitt onda samvete
vakade, och jag måste gå ut i fabriksgatan och titta. Där såg jag
plötsligt min mor, som spejade efter sin förlupne son. Jag lommade
i väg hem och drar en slöja över det välförtjänta straff som mötte
mig vid min hemkomst. Men jag fattade ett fast beslut att rymma, att
skaffa mig ett svärd och en och en pilbåge med synålspilar, och sedan
ville jag se den mans kropp, som skulle våga sig på mig, där jag
låg uppe i småländska höglandet och spridde död och förintelse runt
omkring mig. Åtminstone ville jag se de jämnåriga pojkar, som kunde
förfoga över en sådan attiralj som jag, och försökte mucka. Jag blev
dock ingen Rinaldo Rinaldini trots alla barndomsdrömmar.
Samtidigt gick Emån mot havet med is och oberäknelig vad vattenhöjden
beträffar. Fabrikspojkarna brukade hoppa ut på förbifarande iskäl
och segla på dem utför fallen. Jag kom en dag vid högt vattenstånd
ned till ån. I en vak låg ett ensamt käl roterande för strömmen,
som brusade fram under den fasta isen. Jag hoppade ut på kälet, det
välte, strömmen drog mig under och under ett par sekunder höll jag
mig fast med fingrarna i iskanten, tills en kvinna, vår jungfru, drog
mig upp vid ena handloven. Hade hon inte varit där just då, hade
ingen fått läsa mina memoarer. Jag antar att mänskligheten står i
tacksamhetsskuld till denna kvinna.
Mitt liv börjar egentligen, då jag på grund av en serie
omständigheter förflyttades till Bohult station, ett par mil från
Oskarshamn.
Först där utvecklade sig gossen till en karaktär. Där var endast
ödemark, kala berg och en järnväg, som gick igenom landskapet. Min
bästa vän från den tiden är polis i Stockholm just nu och ser till,
att jag inte gör några galenskaper om eftermiddagarna, då jag
vistas där.
Gossen var mycket ung då -- endast 7 år. Bredvid stationen fanns
en mosse med ett dike i. Den mossen tog gossens hela fantasi. Det
var en småländsk mosse med porsris och hjortron och vitmossa och en
källa i kanten, den stationskarlen tagit reda på med slagruta. Diket
var minst två alnar brett och traktens ungdom åkte skridsko på det
om vintern. Men det dikets slut förlorar sig i mitt barndomsminnes
dimmiga fjärran. Där vidtog skogen, en jätteskog utan pitprops och i
den skogen funnos sjöar med mal i. Malen finns icke på andra ställen
nordligare än i Emån och några sjöar där bredvid utom i Donau.
Det låg något hemlighetsfullt, just av det som människor tycka om,
i Emån och småsjöarna därnere. Och vi hörde talas om malen, som
likt ålen gick upp i land, men malen tog får, under det ålen endast
skattade ärtåkrarna. Men av malen fångades ibland bjässar på 10 pund,
och vi barn tittade på dem med en blandning av vidskeplig fruktan och
beundran.
Malen fångades av bönderna på jättekrok med påhäktad död kattunge.
Med huru mordlystna blickar betraktade jag icke vår stora katt, på
vilken man väl skulle ha fått något gigantiskt i malväg. Men det
stannade vid bara avsikten, som det oftast händer med de stordåd, som
människorna ämna företaga sig.
Vid denna tid fick jag min första kniv. Det var ett ögonblick i mitt
liv, som jag sent glömmer. Bladet var av något järnbleckliknande ämne
och skaftet var av anilinfärgat trä.
Jag och min lille bror hade beordrats att hämta mjölken från ett
närbeläget skogstorp en mörk höstkväll. Det var oroliga tider
i Småland just då, ty Hjert och Tektor, de båda mördarna och
stortjuvarna, hade sluppit lösa, och litet var stängde sina dörrar
väl om kvällarna. Jag gick och talade lugnande ord med min bror, där
vi läto krukan dingla mellan oss på skogsstigen, medan det susade
hemskt i talltopparna över oss.
Jag hade kniven uppfälld, ty när som helst kunde ju en bov rusa fram
och beröva oss mjölk och juveler och plånböcker. Jag talade mig varm
och gestikulerade och högg kniven rätt genom handen på bror min. Det
blödde förfärligt, men vi voro övertygade om vapnets duglighet. Jag
slapp dask vid hemkomsten, ty det hela hade ju bara varit en yttring
av självförsvarskompetens.
I skogen växte lingon om höstarna. Vi smålänningar _plockade_ icke
lingon, vi _repade_ dem. De hette kröson för resten. Och på fällorna
och banvallarna växte smultron och hallon.
Vad världen är stor, då man är liten! Vi klättrade över bergen en
kvarts fjärdingsväg och inbillade oss vara fjärran från hemmet. Vi
gjorde oss stugor i bergskrevorna och sutto där tills mörkret kom
med mystik och skrämsel. Ibland fingo vi fara med till Högsrum. Det
var en herregård, där Emån flöt förbi med lax och mal i. Det var ett
sagoland, ett sagoslott med alla härligheter magasinerade. Gamla
tapeter med riktiga tavlor i mönstret och en trädgård med bigarrå och
allt som bör finnas i ett Schlaraffenland.
Och vi tittade undrande på engelsmännen, som om somrarna kommo dit
och metade lax på fluga och voro klädda i knäbyxor alldeles som barn
och talade som papegojor, fast inte så begripligt.
* * * * *
Nu kom livets allvar. Skolan började. Jag inkvarterades hos en gammal
arrendator eller kanske hemmansägare, ett original av prima kvalité,
och till rumskamrat fick jag hans dotterson. Barn ha stundom idéer.
Vi voro rika på sådana. Gubben sov middag med stor precision. En dag,
då han låg på sin soffa och snarkade, tog jag ett kol, ett löst kol
ur spiseln och målade om gubben med så raffinerad försiktighet, att
han ej vaknade. Han sov visserligen som ett paket, men ändå --. Jag
förbigår scenen, då han sett sig i spegeln och fattat situationen.
Ett annat brott var mitt tillvägagående med hans gummas största
julost. Jag kom in i skafferiet och fick korn på osten, grep kökets
största kniv, högg in i osten och lät kniven gå några varv i
innanmätet med angreppshålet som centrum, varefter hålet smetades
igen med smör ur en närstående smörbytta. Då gumman klöv sin ost
föll den i några dussin delar, mögel hade angripit den inifrån och
osten var förstörd. Det blev förhör och jag erkände. Jag fick stryk,
och sedan har jag aldrig behandlat ost på det sättet. Stryk är
uppfostrande.
Sedan jag kroppsligen misshandlat min rumskamrat några gånger, fick
jag flytta. Jag var ett elakt barn. Jag kom till skolläraren.
På den tiden gick en stark religiös väckelse genom socknen, och
skolläraren ansåg det förmodligen comme-il-faut att ansluta sig till
rörelsen. Han var så religiös, att han vid varje sked soppa eller
varje knivblad fastare föda -- ty han åt naturligtvis med kniv --
suckade: "Tack käre Gud!"
Kanske hade jag vid det här laget varit adopterad av Waldenström
eller åtminstone varit vinkelpredikant, om icke min sunda natur
reagerat. Jag måste gå med på s.k. böner, där någon idiot talade.
Vi skolbarn hade begåvats med var sitt exemplar av Sankeys sånger
och fingo på bönerna sjunga i kör med bassarna. Stämningen blev
stundom så stark av suggestion och antisuggestion, att vi gräto. Jag
var visserligen bara 7 år, men jag kan ej påminna mig ha sedan känt
någon så odelat hemsk sinnesrörelse som då. En blandning av extas och
fruktan för det okända mystiska.
Dagen efter slogos vi med varandra och voro normala barn. En
skolkamrat, som var 17 år gammal och på grund av bristande
kristendomskunskap ej fått _gå fram_, hade brännvin med sig i skolan
under timmarna och flaskan gick runt under det idioten-skolläraren
med snörvlande stämma och gråtmild ton förklarade den oförklarliga
katekesen.
Man har berättat mig, att de nutida förhållandena högst väsentligt
skilja sig från de dåvarande.
Men en av de väckta drog mig under inflytandet av den heta nästan
sensuellt religiösa extasen, som på grund av hettan i rummet, sången
och de förvirrade, klagande bönerna tog oss fångna, så att jag måste
gråta av en halvt salig, halvt hemsk rädsla.
Mannen hade stundom själv hållit föredrag och lagt ut ordet och jag
hade fått en viss aktning för hans förmåga. Men så kom han hem på
besök. På förmaksbordet låg en almanack i guldsnitt. Den påminde till
det yttre om Sankeys sångbok. Han tog den, slog upp den och sjöng en
av de populärare sångerna, under det att han låtsade läsa i den. Jag
smög mig fram, och upptäckte att han till och med höll boken upp och
ned.
Det var för mycket för mig, jag fattade då först begreppet humbug.
Jag har aldrig sedan gråtit på något läsaremöte.
Tiderna voro onda där nere i Småland just då. En mördare skulle
avrättas vid Långemåla, som låg i närheten. Jag tiggde och bad att få
gå dit och se på, men jag fick ej. Kanske var det riktigt. Jag tror
till och med, att det var riktigt.
Stundom fick jag resa till Oskarshamn. Där såg jag för första gången
havet.
Det luktade tjära vid hamnen och där arbetades på ett helt annat sätt
än det jag sett förut. Jag beslöt att bli sjöman och segla ut till
främmande länder, där det fanns indianer att slåss med. Jag skulle ha
en bössa och skjuta caribous och vapitis, och min gördel skulle hänga
full med de förnämsta hövdingarnas skalper.
Jag hade ett särskilt krigsrop på den tiden: alalalalalala -- la --,
som ofta ljöd mellan tallarna där hemma.
Jag hade läst om indianer i Familjejournalen och gripits av en
mäktig sympati för dem. Jag hade en båge och pilar med sylspets,
som darrande satte sig i trädstammarna. Jag hade tallbössa, ett
mordvapen, som man skaffar sig genom att vrida ur kärnan på en tre à
fyraårig talltopp, och laddar med två pluggar av blånor, en i vardera
ändan, varpå man skjuter ut den yttersta genom att med en träpinne
pressa ihop luften mellan pluggarna. Jag tror att ingen människa
blivit dödad med tallbössa.
Jag läste min första roman. Det var _Den vandrande juden_ av Eugéne
Sue. Jag tycker fortfarande att alla andra romaner äro skräp emot
den. Därnäst läste jag Londons mysterier av Paul Féval. Där finnes en
liten bov beskriven, en ung londonbohemien vid namn Snail. Hur ofta
har jag inte önskat att vara Snail och kunna begå så många brott med
så rent hjärta som han.
Jag läste Familjejournalen, som kanske mer än andra publikationer
har inverkat på den nuvarande generationen. Den var verkligen bra.
Jag har läst om den nyligen. Kan ingen starta en tidning som på
samma sätt inverkar på kommande generation? En blandning av populär
vetenskap, samtidens litteratur, historiska bilder, allt hopgjort av
våra bästa pennor? Vad vi haft glädje av Gernandts journal!
Vi flyttade från Bohult till Hult, en station en mil från Eksjö.
Jag har glömt påpeka, att jag haft en förälskelse även i Bohult.
Hon är gift nu, antagligen korpulent och har svårt att räkna in
barnen om kvällarna. Men Gud, vad jag älskade henne! Jag drömde mig
ett hem tillsammans med henne. Jag var världens starkaste karl och
mest lyckade författare. Jag skrev dagbok om min kärlek. Jag friade
aldrig, ty jag var feg och därtill knappt 9 år. Men jag tror, att
jag kysste henne en gång, och min rörelse var för stark, för att jag
skulle kunna utveckla allt vad jag kände. Kanske jag dock inte kysste
henne. Jag hoppas att hon är lycklig.
Jag kom till Hult, ett landskap av tall och gran och fattigdom mellan
skogshulten. Nya fröjder kommo till, nya slagsmål med nya pojkar och
sammanträffande med de mystiska och socialt högtstående individer,
som satts i tillfälle att besöka Eksjö lägre allmänna läroverk. Jag
fick informator och var ett styggt barn, ty jag läste aldrig över.
Jag tvivlade bara. Jag påstod mig en gång inte tro på historien om
bröllopet i Kana. Min lärare kallade mig -- _faktiskt_ sadducé, och
jag straffades.
Men nu först hade livet börjat. En god vän till mig, som gick i andra
klassen i Eksjö skola och vilkens föräldrar ägde en gård i Hult med
trädgård och andra agremanger, hade under föräldrarnas frånvaro
inbjudit hela skolan att äta äpplen. Skolan var ju inte stor, men
alltid funnos tillräckligt många alumner att plundra en trädgård.
De kommo som gräshoppor och hade portörer med sig och inom några
minuter voro träden skalade. Värden bjöd därpå på kaffe och brännvin.
Det var min första kask. Jag fylldes av beundran för alla dessa
pojkar, som togo sin kask som gamla män. Jag kände mig underlägsen i
fråga om sprit, men jag hade snusdosa, och så långt den räckte lade
vi in mullbänkar eller snusade allt efter behag och förmåga. Jag
började förstå vad livet var.
Min informator, som tjänstgjorde på stationen, försökte sälja
barnbiljetter åt hela sällskapet. Det lyckades delvis, ty de flesta
sågo minderåriga ut, men han upptäcktes innan ännu för mycken
brottslighet tagit sig uttryck.
På sommaren kom fadern till värden vid den stora festen hem, och
min vän fick smörj av sina föräldrar, och en informator, som han
var jämnårig med, och som skulle bibringa honom den vetenskap han
försummat i skolan.
Vårt förnämsta arbete var att bygga en trampolin ut i sjön, som låg
vid deras hem. Vi höggo granar i skogen, kvistade dem och klubbade
ned dem i sjöbottnen från en på en eka byggd ställning. Vi arbetade
nakna, ty stundom kapsejsade båten med ställning och vi måste hoppa i
samt simmande föra vår byggnadsställning i land.
Äntligen blev trampolinen färdig: en serie granstammar två och två
med en planka över som väg.
Hemmasonens och studerandens bror, som var vid pass 7 år,
kunde inte simma, men vi skulle lära honom det. Brodern grep
ynglingen, förde honom ut ytterst på trampolinen och slängde
honom i trots hans protester. Han sjönk som en sten, kom upp
ett par gånger medvetslös och såg ut att gå till bottnen på
allvar, då brodern-vetenskapsmannen fann sig föranlåten att ro ut
och dra upp honom. Han låg sedan till sängs flera dagar, under det
att vattnet rann ur honom. Vi hade lätt kunnat begå ett mord den
gången. Pojken bad att få bedja Fader vår, innan han släpptes i.
Vid denna tid började jag att snärja gäddor. Med en glödgad
mässingstrådsnara kan man göra storverk. Vi började med smågäddor på
en halv fot -- goda stekgäddor -- och slutade med större.
Vi togo kräftor vid bloss. Vi blevo verkligen skickliga i detta slags
fiske och kommo hem med säckar fulla av de trevna vattendjuren.
* * * * *
Jag blev åter kär. Det var en allvarlig böjelse, och jag gav mig fan
på att ingen människa någonsin varit så kär i någon flicka som jag i
min. Men kvinnorna äro sig lika. De begära en social ställning och
att mannen skall ha inkomster nog att köpa hattar av alla möjliga
fasoner åt dem. Jag var inte mer än 12 år och lagen förbjöd mig
att ingå äktenskap. Jag har ofta tänkt över denna konflikt. Gjorde
jag rätt, som lät flickan glida ifrån mig eller borde jag med min
övertalningsförmåga förmått henne att vänta en cirka 15 år till...?
Jag ansåg mig inte ha rätt att hindra henne i hennes utveckling. Jag
gjorde rätt. Nu är hon gift med en annan och är rätt korpulent. Hon
har flera barn och ser ganska välklädd ut på gatorna. Kanske hade hon
inte blivit lyckligare med mig.
Under tiden hade jag läst för diverse informatorer och blivit rätt
hemmastadd i diverse skolämnen. Jag hade blivit 13 år och skulle
försöka att komma in i 5:te klassen i Norrköping.
Jag kom bara in i 4:de, ty jag kunde ingen matematik, sades det. Hur
kortsynta äro icke understundom lärarna! Jag anser matematik vara
mitt huvudämne. Men endast därför att jag råkade påstå att 6x8=42
blev jag underkänd. En småsinthet utan like, ty jag kunde ju vid
närmare eftertanke multiplikationstabellen. Detta underskattande
av min förmåga blev grundläggande för min nuvarande åsikt om det
dåvarande undervisningssystemets dåliga sidor. Jag blev hatfull mot
räknekonsten och många äro de, som sedermera fått lida oskyldigt
straff för sina försök att lära mig den.
Mina läroår i Norrköping kräva nästan sitt särskilda kapitel. Jag
genomlevde där saker, som få ha gjort.
Nu äro de människor döda, som jag bodde hos -- de ha inga släktingar,
och jag kan utan fara relatera, vad en yngling kan råka ut för.
* * * * *
Det är kväll och vi äro ute på kattjakt, tre stycken pojkar, som äro
i besittning av ett salongsgevär. Vi öppna alla portluckor och spana
efter kattor. Plötsligt kommer en katt springande över gatan. Vi se
honom sätta sig på trottoaren, vi dra lott om skottet, en skjuter och
katten upphör att vara till. Vi jagade kattor en hel termin, innan
polisen fick korn på oss. Det blev allt farligare att jaga katt men
därför alltmera lockande. Vi hade läst i jägarförbundets tidskrift
att kattor voro skadliga, och vi decimerade kattstammen i Norrköping
så gott vi kunde. På bakgator smögo vi med kattorna burna vid svansen
ned till Motala ström och sänkte våra offer där. Vi trodde oss
bidraga till jaktvården.
En kamrat, som numera är apotekare, gjorde nitroglycerin. Vi deltogo
livligt i utvecklingen av hans experiment. Slutligen hade han
sprängämnet färdigt. Han vågade inte ha det inne i våningen, utan
placerade det under ett lokus, som människorna kalla avträde. En
vacker dag under stenkastning med denna byggnad som mål sprang den i
luften. Det blev bara träflisor kvar efter den. Vi blevo upptäckta.
En morgon med londondimma sprang jag, sent uppkommen ur sängen, till
skolan. Utanför en krog stötte jag samman med en s.k. buse, vilken
bar en brännvinsbutelj under armen.
Jag kom springande utför en backe och gjorde sammanstötning med
individen så häftigt, att han ramlade baklänges och förlorade
medvetandet. Trots min begränsade tid stannade jag och lyfte upp
karlen. Han vaknade och pekade på buteljen, som låg i småbitar i
rännstenen, och sade med ett rörande tonfall: -- Titta, va herrn ha
gjort.
Jag tog upp min börs, som innehöll 17 öre, och hällde dem i karlens
öppnade hand och sprang till skolan. Jag har många gånger önskat
att kunna rehabilitera mig i den mannens ögon. Men kanske är han
grosshandlare nu och förmögen och allt.
Vi bodde på ett ställe där vi fingo dålig mat. Men på gården fanns
duvor, som stundom slogo ner på fönsterbrädena. Vi lade ut vanliga
rännsnaror av segelgarn och strödda ut ärter på plåten och då duvorna
kommo för att äta ryckte vi till och hade vår middag färdig. Duvstek
är ganska god.
Vi gjorde också jodkväve för att skämta med folkskolealumnerna i
gården.
Man köper jod (kristalliserat) och häller ammoniak över det.
Resultatet blir ett pulver, som vid minsta beröring exploderar, sedan
det torkat. Rör man vid det, gör det ganska ont vid explosionen. Vi
lade ut de halvtorra pulverna på fönsterbläcken så att våra fiender
skulle se dem. Om en stund, sedan de torkat i solen och vi slutat vår
bevakningstjänst, kommo gossarna för att fördärva våra experiment
och sökte skrapa ned jodkvävet med den påföljd att det exploderade
och lämnade duktiga märken på våldsverkarnas händer. Det var vår
glädje att se pojkarna hoppande omkring på ett ben och smällande med
fingrarna under intryck av explosionens våldsamhet.
Jag gör nu ett uppehåll i mina skolminnen, ty jag vill beskriva mitt
liv på landet, både innan jag hade ferier och sedan jag blivit nog
bildad att tillerkännas någon vila från studierna.
Feriesystemet är ganska bra. Funnes det ej, skulle man bli för lärd