Mariquita, och andra historier från verldens utkanter - 5

frågade hvad han vidare ämnade göra; hvad han ämnade taga sig till med
hustrun och den nya familjemedlemmen.
Han blickade litet förvånad på mig och sade att pojkstackaren ju inte
rådde för olyckan. Med honom fick det väl blifva som det var, "men",
tillade han, "hustru min ska' ha stryk".
Det lät ju helt lugnande. Jag framkallade en skugga af ett smålöje på
hans läppar genom att återställa pipan, som ofördröjligen insattes på
sin gamla plats, och så skref jag ut hans likvid.
Han mumlade någonting "till tack för min vänlighet", räckte mig handen
och gick. Men i dörren vände han ännu en gång på hufvudet och sade med
en bekräftande nick till mig: "jaa, stryk ska' hon ha".
En half timme senare såg jag honom med filten och arbetskläderna
hoprullade i ett bylte under armen vandra med långa, jemna steg på
vägen åt San Joé. Det föreföll mig som om der legat någonting af en
klar, bestämd föresats i hans stadiga fjät och i de taktmässiga bloss
han sög ur sin välstoppade pipa samt för hvartannat steg blåste ut i
den friska morgonluften.
Inom par minuter försvann han bakom den första skogsdungen på sin väg
hem till Kuusamo och sedan har jag icke återsett Antti Ulukka. Men
kände jag honom rätt, så fick hon verkligen stryk -- och det hade hon
ju på det hela taget ärligt förtjenat.


WILLIAM ANILIN.

Till professionen var han egentligen garfvaregesälL hemma från Ylistaro
och hette Wille Annila. Men sedan han en tid arbetat på en norrländsk
såg och derunder lärt sig litet svenska, ansåg han sitt namn tarfva
någon modernisering, och då han ju visste att Anilin var en grann färg,
tyckte han att Wilhelm Anilin skulle låta nog så styft såsom namn.
Sedermera hade han begifvit sig till sjös och när han så uppsnappat ett
par ord engelska, insåg han genast att Wilhelm klingade ytterst simpelt
i bredd med William, hvilket han dädanefter antog som dopnamn. William
Anilin var derföre den firma under hvilken han numera dref omkring i
verlden och det hade han tillochmed lärt sig skrifva -- med en prydlig
släng nedantill.
Sjömanslifvet hade han snart fått nog af, hade sedan vistats på olika
trakter i Förenta staterna och nu slutligen hamnat nere i tropikerna,
der han var kock för ett lag arbetare då jag gjorde hans bekantskap.
Särdeles reputerlig att se på var han just inte, då han med en
obegripligt kort pipsnugga i munnen, ett förkläde, tillverkadt af en
gammal kaffesäck, framför sig och en mössa af samma material på
hufvudet, stod och rörde i sina grytor. Men flink och behändig var han
och hade synnerligt höga begrepp om sin egen värdighet, den ingen fick
understå sig att träda för nära. För öfrigt var han af undersätsig
gestalt samt hade ett par långa, seniga armar och mycket korta ben,
glest skägg, som inte rakades oftare än hvarje likviddag, ett bra nog
fyrkantigt ansigte, stripigt hår af obestämd ljus färg och gråblå ögon,
små, men ofantligt pigga och vakna.
Något annat språk än finska kunde han egentligen inte, men sjelf trodde
han sig tala både svenska och engelska, när han gaf till lifs en
obegriplig rotvälska, den ingen kunde bli klok på. Och det gjorde han
hvar gång han konverserade med någon som han ansåg vara åtminstone sin
jemlike i bildning.
Jag var till slut tvungen säga honom att jag var betydligt klen såväl i
svenska som i engelska och bad honom derföre vara god och tala finska
med mig. Han upptog min anhållan vänligt och försökte småleende trösta
mig med ett: "ten lär you nog qvick", men erbjöd sig lyckligtvis ändå
inte att gifva mig lektioner utan höll sig derefter på min nivå och
talade finska.
Roligast var han när lördagskvällen kom, arbetet för veckan var slutadt
och skurandet af grytorna undanstökadt, ett göra det han inte ansåg af
nöden oftare än om lördagarna. Under veckans lopp var han intet annat
än kock och ansåg sig som sådan stå betydligt öfver den vanliga mobben,
hvilken endast i tjensteärenden -- så att säga officielt -- tilläts
inträda i köket. Men på lördagsaftnarna steg han ned från sin piedestal
och blef medborgare och sällskapsmenniska igen.
Om vädret då var vackert samlades en hel skara af hans landsmän, af
hvilka det fans bortåt ett femtiotal i lägret, omkring honom under ett
väldigt brödfruktträd, som stod i omedelbar närhet af mitt rum, genom
hvars glesa väggar man kunde höra hvart ord som talades. Och det var
sannerligen värdt att höra på då William Anilin slog upp sin språklåda
och nedlät sig till att underhålla sina mindre beresta, okunniga
landsmän.
O! I milde gudar så han ljög! Det fans intet land på jordklotet som han
ej besökt, ingenting mellan himmel och jord som han ej kände till. Och
allt hvad regenter eller annars högt uppsatta personer hette hade han
åtminstone sett, om också icke haft någon närmare beröring med.
Det hvimlade i hans berättelser af sådant folk som "Austraalian
kejsari", "Kiinan kuningatar" (enligt hans uppgifter lätt igenkänlig på
den totala afsaknaden af fötter), indiska kungar, arabiska prinsar och
andra mer eller mindre mythiska personligheter.
Men sådana historier voro ändå bara oskyldig barnlek i bredd med
berättelserna om hans egna äfventyr till lands och vatten. Alla de
odjur, sjömans fantasin under århundradenas lopp kallat till lif, och
åtskilliga andra derjemte; dem William Anilin skapade för sitt eget
privata bruk, uppträdde i de mest hårresande kombinationer och i
äfventyr så storslaget lögnaktiga till sin uppränning, att de kunnat
komma salig friherre von Münchhausen att stöna af afund ännu i grafven.
Sådana småsaker generade honom inte det minsta som t.ex. att efter ett
skepsbrott hafva nödgats vandra två och en half mil (om engelska eller
svenska glömde han tala om) längs ryggen af den stora sjöormen, hvilken
lyckligtvis just då var sysselsatt med att plocka ned kokosnötter med
stjerten från några palmer på stranden och sålunda kunde användas som
brygga öfver till fastlandet från det klippref der fartyget strandat.
Sådant, menade han, kunde ju hända enhvar, som hade helst någon tur.
Han för sin del hade nog varit med om värre.
Det var t.ex. hela hopen värre att, såsom det engång händt honom då han
tog ett bad utanför brasilianska kusten, blifva upplockad och sväljd af
en stor sjöfogel.
Knifven hade han naturligtvis lemnat kvar på stranden jemte sina
kläder, och kunde derföre inte karfva sig ut, utan måste gifva sig till
tåls tills han blef utvärpt i ett ägg. Tre runda veckor tog det för
fogeln i fråga att rufva äggen och han kunde försäkra att de veckorna
inte varit trefliga. Sedan hade det blifvit bättre, ehuru visst de sex
andra kycklingarna, som kläckts på samma gång, varit så glupska att han
kommit åt blott en obetydlig del af födan, som af modren hemtades till
boet.
Räddad derifrån hade han blifvit af ett parti kineser, hvilka lära vara
synnerligt begifna på de späda ungarna af förenämda andart och i
ändamål att komma åt den företagit den svåra och farliga klättringen
upp i trädet, der boet var bygdt.
Hos dem hade han haft det bra och förtjenat dugtigt med penningar genom
att införa förbättrade methoder i garfvandet af negerhudar, dem
kineserna importerade från Arabien och dem de förut endast högst
ofullkomligt förstått att behandla. Så som han beredde dem betingade de
mycket högre pris på marknaderna i Indien, der förnämt och rikt folk
endast ogerna i finare lag lära begagna skodon af annat läder.
Hos kineserna skulle han nog stannat tills han hunnit få ihop en
anständig förmögenhet, men der som annorstädes, hvar han kommit i
beröring med det täcka könet, hade kvinfolken varit så galna efter
honom att han inom kort kommit på spänd fot med hela den manliga
befolkningen samt slutligen blifvit tvungen att lemna trakten och
dermed naturligtvis alla sina ljusa utsigter till rikedom.
Dermed kom han, som vanligt litet senare på kvällen, öfver på kapitlet
om sina erotiska äfventyr, hvilka på intet vis voro mindre märkliga än
de andra; om ock fullkomligt omöjliga att närmare beskrifva.
Huru mycket hans åhörare egentligen trodde af de ständigt i allt
bjertare färger skiftande historierna är inte godt att säga, ty det
hade de längesedan kommit underfund med att uttalandet af det ringaste
tvifvel om berättarens sannfärdighet genast bragte honom till tystnad
och sålunda gjorde slut på roligheten.
Bland de yngre tycktes nog den åsigten vara förherrskande att William
Anilin var den störste lögnare som någonsin brukat munläder, men bland
de äldre, mindre skeptiskt anlagda naturerna, fans det nog mera än en,
som inte var så alldeles säker om hvad han kunde tro och hvad icke. Att
Anilin här och der skarfvade till betydligt, insågo de nog, men de hade
ju redan sjelfva sedan afresan från hemmet i Finlands skogsbygder sett
och hört så mycket som förut skulle förefallit dem otroligt, att de
inte mera riskerade förklara just någonting för alldeles omöjligt.
Någon närmare utredning kunde heller icke åstadkommas, ty det var, som
redan nämnts, en öm punkt hos kocken-sagoberättaren att han inte tålde
någon kritik af sina historier.
-- Om du vet det bättre så är det ju onödigt att jag berättar -- lydde
det vanliga svaret på gjorda inkast. Och sedan hjelpte inga ursäkter.
Det var slut ända till nästa lördag.
En annan punkt, som var kanske ännu ömmare hos Anilin, var hans
tillgifvenhet för hemlandet och allt hvad dertill hörde. Derom tålde
han heller icke några förklenande yttranden utan att genast på det
skarpaste snäsa till den oförsigtige, som lät slikt komma sig till
last.
Så fick han nog af matlagningen och beslöt sig för att styra kosan
tillbaka till New-York igen. Köket var öfverlemnadt i efterträdarens
vård jemte kaffesäcksförklädet och mössan, Anilin sjelf klädd i
helgdagsståt med hvit skjorta och högblå kravatt, samt åhörareskaran
ovanligt talrikt församlad för att fira den sista aftonen i lägret med
ett par flaskor s.k. cognac.
Jag hade i god tid begifvit mig till mitt rum för att få höra något
riktigt extra rosenrasande befängdt såsom slutkapitel i William Anilins
äfventyrsserier. Men jag hade bedragit mig i grund. Det blef intet
äfventyrsberättande alls, utan först bara ett utbyte af nyheter från
hemlandet, dem posten medfört samma dag, och sedan ett allmänt samtal
om hvars och ens utsigter och planer för den närmaste framtiden.
De fleste ämnade sig hem sedan de fått något ihopsparat för att sedan
lefva i lugn och ro på någon egen liten lägenhet. Endast bland de yngre
fans det en och annan, som menade att man inte borde åtnöja sig med
alltför litet utan hellre försöka på ännu något år. Kanske hade man tur
och kunde förtjena ihop så mycket att man rentaf kom hem som rik karl.
Ty derom voro nog alla ense att det var fattigt der hemma i Finland och
klent med förtjensten. Här ute skulle man samla hvad man behöfde för
att sedan der hemma inrätta sitt lif efter egen önskan. Hemåt skulle
man nog förr eller senare söka sig igen, det fans ändå inte något land,
der man hellre ville stanna. Till den åsigten nickade gubbarna sitt
tysta bifall och bolmade fundersamt vidare ur sina snuggor.
Men en ung, öfvermodig fyr, som först nyligen kommit öfver och ännu
inte hunnit glömma de tre årens exercis i Wasa, ville inte ena sig med
de andra.
Han kunde icke förstå, sade han, hvad som öfverhufvudtaget bragte folk
att längta tillbaka till Finland. Hvarföre skulle man byta ut den
dollar man här förtjenade mot en mark der hemma? Och det för att få
frysa och emellanåt kanske svälta ännu dertill. Här hade man då
åtminstone bra mycket bättre föda, och att frysa kom alls inte i fråga.
Då blef William Anilin vred och tog sig före att ge pojkspolingen huden
full med ovett.
-- Du är en valp, sade han, ingenting annat än en valp och talar just
som du är klok till. Ingen menniska kan lefva af bara hvetebröd och
ingen heller i bara sommarväder. Den dag kommer nog ännu då också du
blir led på sådant lif och ger allt hvad du har för att komma hem till
Finland igen. Der behöfver man heller inte svälta och frysa om man bara
arbetar som en karl, det är ändå det bästa land på jorden och -- ja, nu
hurra vi gossar!
Och gubbarna stämde upp ett ljud som dånade tillbaka från bergen på
andra sidan dalen och kom vrålaporna nere vid floden att tystna af skam
öfver oförmågan att konkurrera med slik björnalåt.
Och jag? jo, jag försökte först draga på munnen en smula -- men det
blef ingenting af. Man blir så underlig till mods emellanåt der ute i
vildmarkerna.


DEN NYA KAPTENEN.

Det var en brokig hop af folk det hade samlats vid jernvägsarbetet der
nere i tropikerna. Skandinaven och finnen från den yttersta norden,
tysken, som är allestädes närvarande på hela jordklotet, irländaren,
som trifves öfverallt der tillgången på whisky och slagsmål icke är
alltför liten, den amerikanske äfventyraren, som drifver verlden
omkring i hopp om att någonstädes få tag på det "buciness", som skall
göra honom rik, negern från Westindien, som är för lat att arbeta hemma
på sin rika ö, den snedögda, gulskinnade kinesen, som knogar ihop ett
par tiotal dollars för att sedan etablera sig som affärsman -- alla
voro de representerade bland arbetareskaran.
Ett vildt, laglöst sällskap utgjorde de och många af dem voro efter
vanliga begrepp knappast värda ett ordentligt rep att hängas med. Men
förstod man dem och tog dem från den rätta sidan, kunde man göra hvad
som helst med dem. Hunger och törst och brännande solsken och
strömmande regn voro lika många bagateller, dem de inte ens tänkte på
när de väl voro i tagen, vare sig sen att det gälde arbete eller en
muntration, der spirituösa och slagsmål spelade hufvudrollen.
Det var ingalunda hvar man som dugde att föra befäl öfver en trupp af
det folket, men så svårt var det inte heller som det i första
ögonblicket föreföll. Slapphändt fick man inte vara med dem, men heller
icke petig och onödigt sträng i småsaker. Det behöfdes bara en dosis
varmt hjerta för att förstå huru en man den ena dagen nära på kunde slå
ihjäl sin kamrat samt dagen derpå taga lasten af en mulåsnas såriga
rygg för att sjelf bära den genom den värsta dyn; och derjemte behöfdes
det ett kallt hufvud för att hålla styr på följet, när de fått i sig
tillräckligt med sprit och kände behof af en allmän batalj, af att
spränga lägret i luften, eller af någon annan liten rolighet i samma
stil.
Det fans dem bland befälet som varit arbetare sjelfva och ändock kommo
jämmerligt till korta när det gälde att leda sina förra kamrater, och
det fans andra för hvilka den värste banditen i hela lägret skulle
låtit fyrdela sig om det kunnat vara hans "kapten" till någon nytta
eller glädje.
Jag kände en kapten -- så kallades cheferna för arbetslagen -- hvilken
var en mycket dugtig karl, förstod sin sak i grund, visste precist huru
mycket man kunde begära af arbetarne och sällan eller aldrig lemnade
dem ur sigte, som var strängt rättvis och aldrig bråkade med någon för
småsaker men hvilken dock alltid var på efterkälken med sitt arbete och
aldrig vågade röra sig bland sitt folk utan en väldig revolver
dinglande vid sidan. Hans närmaste granne vid linjen åter var en man
som aldrig förut haft med sådant folk att skaffa, som endast då och då
gjorde en rund öfver arbetsplatsen och då ingalunda såg genom fingrarna
med någon försumlighet, men som deremellan alltid hade ett vänligt ord
för folket, när helst de träffades utom tjensten. Han hade alltid mera
arbete gjordt än nära på hvarje annan på linjen, och endast en enda
gång, så vidt jag vet, lät han så mycket som märka att han alls egde en
revolver.
Det var första dagen då han kom till lägret. Vi voro alla församlade i
kommissariatsbutiken, då de båda kassörerne och den nya lägerchefen
redo upp, ty det var månadslikviddag och då brukade såväl arbetare som
befäl från närliggande läger samlas hos oss. Men det var en farlig dag
derjemte, isynnerhet för en nykomling, ty sådana dagar flöt whiskyn i
strömmar och arbetarne voro alltid färdiga att ställa till ofog,
hvarvid en nykomling, som inte var van vid och kände dem, lätt kunde
råka i obehagligheter och en gång för alla förlora sitt anseende och
dermed alla utsigter att någonsin bli respekterad af sitt folk.
Det sågo vi nu genast allesamman att det var den nya kaptenens första
erfarenhet af vildmarkslif, ty har man någon idé derom förut, så kommer
man inte klädd i rock och vidbyxor och gula läderdamasker med en hel
bundt saker bakom sig på hästryggen. Man har långstöflar, korderojbyxor
och ylleskjorta och vet att en rock bara är till besvär i värmen, medan
man inte släpar med sig annat än en filt och på sin höjd en
reservskjorta till ombyte.
Och så rökte den olyckliga menniskan cigarett och lyfte på hatten när
han steg af hästen och sade "god afton mina herrar" -- i stället för
att begagna en anständig pipa samt nicka som andra bruka och säga
"halloh, gossar".
Att några bland arbetarne, som alltid voro fulla af upptåg och sattyg,
skulle försöka sin lycka med den figuren, var så temmeligen klart. Vi
nickade förstulet åt hvarandra som om vi tagit hans mått och funnit det
inte förslå.
-- Kan han rida? frågade Jack Loofs, en f.d. cowboy från Texas, af
kassören när den nye kaptenen vände ryggen till.
-- Håll vad om det, svarade kassören, och rädd är han inte heller.
Så blef det allmän föreställning och ett par glatta lag af dryckesvaror
för att förmedla den närmare bekantskapen.
Alldeles illa var han nu inte när man hörde honom tala och nog hade han
varit bland folk förut, men det var på långt när icke tillräkligt för
att reda sig med arbetarne. Innan han kommit i beröring med dem var det
bäst att inte bilda sig något omdöme om honom.
Att det icke skulle räcka länge innan han fick tillfälle att skära ihop
med folket insågo vi genast när den förman, som haft chefskapet
omhänder tills det blefve besatt, kom fram och sade att han helst ville
öfverlemna allt ifrån sig utan uppskof.
Vi sågo igen på hvarandra och förstodo godt att karlen gjorde det af
ren gemenhet. Han visste nog att dagen inte skulle slutas utan något
spektakel och hoppades att den nya kaptenen genast skulle råka ut för
någon obehaglighet. Men denne såg lika lugn ut som förut när han steg
upp och gick öfver till förmannens rum för att taga emot arbetslistor
och materialförteckningar.
-- Här blir roligt ska' ni få se innan kvällen är förbi, sade Jack
Loofs, Texasbon, då den nya kaptenen gått ut. Jag slår vad om en omgång
varor att gossarna derute ställa till något f--nstyg, och håller den
der herrn med damaskerna inte tungan rakt i munnen, så är det allt bäst
han sliter sina fina ridbyxor på återvägen i morgon. Här slår han sig
inte ut. --
-- Jag håller, sade kassören, densamme som förut gifvit nykomlingen
vitsord att kunna rida. Om han inte biter ifrån sig så det förslår, så
betalar jag, annars går omgången på Jacks konto. --
-- Bra, sade denne, och då vi ögonblicket derpå hörde ett tjut nere åt
barackerna till fortsatte han högst lifvad: hvad var det jag sade? Det
är Jim Kelly som är på krigsstråten och då räcker det inte länge förrän
roligheten börjar. --
Jim Kelly var irländare, en dugtig arbetare, men vild och oregerlig,
ja, nästan lifsfarlig när han drack, och det gjorde han hvar gång han
kom öfver pengar. Nu hade han fått sin likvid och hade redan hunnit
intaga åtskilligt, det kunde man godt se då han med ännu ett vildt tjut
kom upp till kommissariatsbutiken, stack in hufvudet genom dörren och
frågade efter den nya kaptenen.
-- Han är inte här, svarade kassören, och kommer inte hit på en god
stund ännu så det är inte värdt du väntar, Jim. -- Han önskade tydligen
uppskjuta afgörandet af vadet.
-- Hvar i h--vete håller han hus, svor Jim. Innan jag går på arbete för
honom vill jag bli bekant med honom först, det är inte för mycket
begärdt.
-- Är det mig ni vill träffa så står jag till tjenst, hörde vi den nya
kaptenens röst bakom Jim. Hvad vill ni?
Jim vände sig om och vi stego upp allihop för att se hvad som nu skulle
komma. Utanför hade en hop af de värste lymlarne i hela lägret samlat
sig, tydligen i förväntan på något extraroligt.
Ett ögonblick mönstrade Jim den nya kaptenen som såg högst lugn, men
alls inte nöjd ut.
-- Dricka med er vill jag, sade han rått. Här är rom, fortsatte han och
tog sjelf en klunk ur flaskan. Nu är det er tur och dricker ni inte så
får ni flaskan i skallen. --
Kaptenen vek ett steg tillbaka och drog i detsamma obegripligt flinkt
revolvern ur fickan.
-- Bort med flaskan, sade han barskt, begagnar ni den så använder jag
den här. --
De andra arbetarne trängde framåt också de, och vi beredde oss litet
hvar på att ingripa, då den nya kaptenens röst igen hördes:
-- Ni andra, sade han halft vänd till dem, har ingenting med den här
saken att skaffa. Om karlen här vill ha stryk så kan han få det på ett
anständigt sätt, men blanda sig flera i leken så skjuter jag.
-- Det är rätt, hördes ett par röster. Bort med buteljen, Jim, efter
kapten vill slåss. --
Det var irländaren genast med om. Flaskan lemnade han åt en af de
andra, kastade hatten åt sidan och såg själaförnöjd ut åt det stundande
nöjet.
-- Akta er, sade kassören till den nya kaptenen då han tog emot hans
rock, hatt och revolver, den der karlen är starkare än de flesta och
van vid sådant här. --
-- Ja, men full derjemte, svarade denne och gick ett steg framåt.
Irländaren trodde tydligen att han skulle hafva lätt göra och rusade
ögonblickligt på sin motståndare, måttande ett slag mot hans ansigte;
tillräckligt för att fälla en oxe.
Men den nya kaptenen var på sin vakt. Med en böjning af kroppen undvek
han slaget och placerade i detsamma sin egen näfve midt emellan
irländarens ögon med ett eftertryck, som kom denne att ragla.
Och i nästa ögonblick, innan Jim Kelly ännu hunnit besinna sig, hade
kaptenen med ett halft steg åt sidan intagit ny ställning och måttade
derifrån först ett slag med venstra handen mot irländarens käk och
omedelbart derpå ett annat med den högra mot hans hals så att mannen
föll till marken. Det var en affär på högst tio sekunder alltihop.
Kelly steg upp igen och såg sig omkring halft förvånad och halft
bedöfvad, men fullt nykter.
-- Hvad tycker ni om det? frågade den nya kaptenen med samma lugna ton
som förut. Är det nog eller vill ni fortsätta?
-- Nog har jag tillräckligt, mumlade irländaren otydligt i det han
spottade ut en tand som lossat, men kanske någon af er också har lust
att bli bekant med vår nya kapten, vände han sig med ett svagt försök
att skämta till kamraterna.
Ingen tyktes förspörja någon lust åt det hållet, hvarföre den nya
kaptenen tog rocken på igen och vi gingo in.
-- Det der gjorde ni bra kapten, sade Jack Loofs. Jag trodde
sannerligen inte att ni var så kvick i näfvarna. Från och med nu står
ni på rätt fot med gossarna och kan lita på dem. Hvad dricker ni?
Och deri hade han rätt. Den nya kaptenen hade verkligen kommit på rätt
fot med gossarna, det visade sig redan följande morgon då Jim Kelly kom
in och begärde sin "tid".
-- Hvarför vill ni bort? frågade kaptenen.
-- Jag trodde inte jag skulle få stanna, svarade irländaren, då jag bar
mig så lurkaktigt åt i går, men om kapten vill behålla mig så kan jag
nog lofva att det inte blir mitt fel om någonting framdeles händer. --
-- Stanna ni kvar, sade kaptenen, det var ju inte jag som fick stryk i
går, så jag anser mig inte ha skäl att afskeda er. --
-- Tack kapten, sade Kelly med ett grin som drog hela hans svullna och
brokiga ansigte på sned. Lita på mig hädanefter. Jim Kelly glömmer
aldrig en vänlighet. --
Det gjorde han inte heller och lika litet tycktes de andra glömma den
första bekantskapen med den nya kaptenen. Om de på något sätt kunde
visa sin tillgifvenhet eller göra sin kapten någon liten tjenst så
försummade de aldrig tillfället. Och arbeta gjorde de så det var en
lust och glädje deråt. Truppen, som förut haft rykte om sig att vara en
af de sämsta på linjen, blef inom kort citerad som mönster och fick sig
mer än en liten frihet beviljad af öfveringeniören, hvilken aldrig
talade om den i andra uttryck än som "de pånyttfödda banditerna i Los
Mesas".
Så kom dagen då den nya kaptenen skulle lemna sitt befäl. Gossarna hade
med en mun förklarat att de inte ämnade gå på arbete före frukosten den
dagen. De ströko omkring i lägret, kommo ibland upp för att se om det
snart skulle bära af, synade mulåsnan och kände på sadelgjordarna för
att se om allt var i ordning, och buro sig i allmänhet åt som om de
haft någonting på sinnet, hvilket inte ville komma fram.
När allt var färdigt kom den nya kaptenen ut, gick öfver till
hospitalet för att säga farväl till ett par af gossarna som lågo der,
och fann de öfriga samlade i en klunga utanför kommissariatet, när han
kom upp tillbaka och var färdig att stiga i sadeln.
De sågo menande ut, den ena knyckte på den andra och några mumlade till
hvarandra, men det ville inte blifva något af.
-- Hvad är det gossar? frågade kaptenen till slut, har ni något på
hjertat så sjung ut. --
-- Jo, de ville bara säga, kom det från någon innerst i klungan, som
inte kunde ses, att om kaptenen kom någonstädes der han kunde använda
arbetare igen så behöfde han bara skrifva. De hade kommit öfverens om
att hjelpa hvarandra med respengar om så vore och skulle säkert komma
allihop. Och om de också inte kunde få fullt lika hög arbetslön som
här, så var det inte så noga. De skulle nog komma ändå. --
Det föreföll mig som om hans röst var en smula oklar då den nya
kaptenen tackade dem och de skrattade inte nu när han lyfte på hatten i
det han red bort och sade dem farväl.
Men när han kom upp på kullen, der vägen krökte sig bakom en
skogsdunge, och vände sig om i sadeln, flögo allas hattar på en gång i
luften och gossarna hurrade så det grånade i skogen.