Mariquita, och andra historier från verldens utkanter - 4

gestalten, golfvet der han står, tendern med dess kolhögar bakom honom
-- och lemmar oss i mörker igen.
Vi hafva redan dånat fram öfver flera broar, pustat uppför stigningar
och rusat; nedför andra i hejdlös fart, allt med den mörka, högtidliga
skogen till sällskap, och hafva åter nått högsta kammen af en ås. Men
nu skjuta vi icke fart som förut när det börjar gå utför. I stället ser
Tom efter att luftbromsarna äro klara och låter tåget helt sakta glida
nedåt.
Skogen glesnar och försvinner. Framför oss ligger något mörkt, högt,
stort, som i en svart massa reser sig mot natthimlen. Det är sjelfva
bergskedjorna. Nedanför oss är mörkret så djupt att jag ingenting kan
urskilja. Det ser bottenlöst ut.
Nu sättas luftbromsarna i verksamhet, farten, som ökats af sig sjelft,
saktas igen och så glida vi ned på viadukten, hvilken i en ytterligt
skarp kurva för oss öfver det bottenlösa mörkret framför oss. Vi kunna
icke se huru djupt det är till botten af ravinen och urskilja ingenting
annat än två skenor, löpande öfver jernsyllar, hvilka tyckas hvila på
sjelfva det svarta mörkret, medan vi djupt under oss höra ett otydligt
brus af vatten, blandadt med ekot af rasslet från vårt tåg.
Åter tränger sig på mig den tanken huru bekymmerslöst vi ofta sofva oss
fram öfver afgrund och bråddjup. Ett enda felgrepp, en axel som
brister, en mutter som lossnar och knappast en enda af sofvarne i de
präktiga vagnarna der bakom skulle ens hinna vakna innan hans sömn i
ett ögonblick blefve för djup att någonsin mera kunna störas.
Men nu är viadukten passerad och straxt på andra sidan derom ligger den
station, der vi byta lokomotiv. Med en känsla af saknad lemnar jag min
plats, men Tom försäkrar mig att den snart blefve obehaglig, ty nu
komma vi in i bergstrakten, der nattluften är isande kall och banan går
fram genom den ena tunneln efter den andra.
Det är med mera värme än förut jag trycker Toms hand till afsked, och
när han presenterar mig för sin efterträdare, ger sig min nyväckta
respekt för lokomotivförarens ansvarsfulla, hvarje nerv och muskel
ansträngande verksamhet luft i en bugning, aktningsfullare än jag
vanligen brukar bestå mina medmenniskor.
Så går jag tillbaka i min vagn -- och sofver snart som de andra.


MIN RESKAMRAT.

"Det är så ledsamt och enformigt att resa allena, man har ingen att
meddela sig med om sina intryck och erfarenheter" -- låter det vanligen
då det är fråga om fördelarna af att resa ensam eller i sällskap. Och
ofvanstående uttrycker nog den åsigt som hyllas af det stora flertalet.
Men sannerligen säger jag er: det är bättre att känna sig så ensam och
öfvergifven som en ung fru; då hennes man första gången rest bort på en
vecka, än att resa i sällskap med en preussisk löjtnant.
Ty dertill hade vår herre uppenbarligen ämnat honom; och endast
storartadt ungdomligt lättsinne var det, som bragt honom att skolka med
sin skolgång så att han förverkat rättigheten att fullgöra sin
värnepligt som "einjähriger freiwilliger" och sedan avancera till
epåletterna. I stället hade han rymt undan de år i uniformsrock, som
väntade honom och efter den betan var paradiset nu stängdt för alltid.
Det hjelpte inte alls att förbanna förbemälda lättsinne både sent och
bittida och att kamma håret med bena ända ned i nacken samt sno
mustaschämnena uppåt. På sin höjd var det bara en ringa tröst i
olyckan. Och stort mera var icke heller användandet af oförfalskad tysk
officersjargon, så ofta sig blott göra lät. Men för mig var det mera.
Det var en mara, som pinade mig om dagarna och förföljde mig i mina
nattliga drömmar.
Huru vi nu kommit att resa tillsammans hör väl egentligen inte hit, men
jag vill ändå antydningsvis nämna att urvalet -- i kvalitatift
hänseende -- inte var så synnerligen stort bland de äfventyrare det
hvimlade af der nere i vildmarkerna. Bland de blinde är ju den enögde
kung. Min förfelade löjtnant var rentaf en ljuspunkt i den omgifningen.
* * * * *
I Leon, Nicaraguas gamla hufvudstad, gingo vi en morgon till
kathedralen för att se leonesiskorna bevista den tidiga messan. Det är
ett vackert, vördnadsbjudande tempel, denna kathedral. De höga, smala
fönstren sprida blott en sparsam belysning under de höga hvalfven, der
luften kännes frisk och sval. Tystnaden före messans början är djup och
högtidlig och den gamla altartaflan vacker och rörande i all sin
naivitet -- allt gör stämningen andaktsfull och lugn.
Framför en Mariabild låg en ung flicka på knä, ögonskenligen helt
försjunken i bön. Radbandet rörde sig snabbt mellan de fina fingrarna,
läpparna mumlade den ena bönen efter den andra, och emellanåt lutade
hon för långa stunder åt gången pannan mot det kyliga stengolfvet.
När så messan började och dess högtidliga toner, vackert accompagnerade
af orgeln, liksom strömmade ned från det hvälfda taket, tycktes den
unga bedjerskans andakt ytterligare stegras. Läpparna rörde sig
ifrigare, tårarna stego henne i ögonen och när hon nästa gång höjde
ansigtet mot gudsmodersbilden strömmade de ned för kinderna.
Den hvita drägten och den löst hängande svarta rebozon klädde henne på
ett rentaf förtjusande sätt. De stora mörka ögonen sågo så sorgsna ut,
kinderna voro så bleka och tårarna flöto så rikligt, att jag sjelf
kände mig halft rörd der jag stod bakom en af de väldiga pelarne, fullt
inne i den stämning den högtidliga musiken, rökelsen och de skumma höga
hvalfven framkallade.
-- "Eigentlich ein famös nettes Kind!" -- hörde jag en röst i mitt öra.
Och när jag vände på hufvudet såg jag min reskamrat stå och tvinna sin
ena mustasch, med bröstet ut och klackarna ihop, kastande sina mest
förföriska blickar på min sorgsna lilla bedjerska.
Svara gjorde jag ej, när jag sakta drog mig öfver till andra sidan af
kyrkan -- och inte var det Gud fader jag åkallade i de par böner jag i
min tur frammumlade.
* * * * *
I de vilda, ödsliga gränsmarkerna mot republiken Honduras hade vi en
dag ridit från dagbräckningen till långt in på eftermiddagen. Vägen
hade gått genom ett torrt, solförbrändt landskap, hvars enformiga
karakter icke afbrutits på minsta sätt. Vatten hade vi icke träffat på
sedan flera timmar i de torra bäckar vi passerat, hvarföre också våra
hästar voro uttröttade och vi sjelfva så förslöade af hettan och
törsten, att vi ej mera brydde oss om någonting, knappast ens sågo oss
omkring.
In i bergstrakten hade vi dock kommit och höllo som bäst på med att
klättra upp för en höjd af några tusen fot. Vägen slingrade sig i
ytterligt branta zigzagkrökningar längs bergväggen, som var betäckt med
tät buskskog, nu löflös och grå, men med här och hvar en svag skiftning
i ljusrödt eller hvitt, der en eller annan buske eller något litet träd
stod i blom.
Luften var glödande het och hettan dallrade öfver marken så att våra
värkande ögon i förtviflan sökte någon hvilopunkt, medan doften från de
blommande buskarna, kvalmigt sötaktig och kväfvande stark, steg mot
hufvudet som ett opiumrus.
Allt efter litet stannade hästarna för att pusta ut i branten. Solen,
som baddade rätt på bergväggen, frambragte strömmar af svett från de
arma djuren, men vi voro sjelfva alltför trötta och slappa för att
stiga af och till fots försöka nå höjden af passet.
Slutligen kommo vi upp på sjelfva krönet -- och der var allt med ett
slag förändradt. Sjelfva bergstoppen bildade en liten platå, bevuxen
med tätt, fint gräs under en dunge af högresta, grönskande barrträd.
Vinden strök fram deröfver och förde med sig den härligaste friska doft
af kåda och barr -- ja, nästan af nord. Tröttheten försvann med ens när
jag med en obeskriflig känsla af njutning sög in den gamla, välbekanta
doften, den jag på så lång tid ej känt.
Det var som hade jag vaknat. Nu såg jag också den praktfulla,
vidsträckta utsigten öfver den vilda bergsnejden och längs en dal, som
vidgade sig mil efter mil, begränsad af höga, väldiga ryggar på båda
sidor, med vulkanen Momotombos jättekägla och en glimt af
Nicaraguasjöns glittrande vatten längst borta vid synranden.
Jag hade stannat min häst och satt försjunken i tankar och minnen, dem
den friska, eggande barrdoften kallade fram. De radade upp sig i
hundratal, det ena efter det andra, till ett helt bildergalleri inom
några minuter, och bragte mig in i en stämning så full af vemodig
hågkomst, att så godt som ett intet kunnat narra saltvattnet upp i mina
ögon -- -- --
-- "Ein kolossal schneidiger Geruch" -- sade reskamratens röst. Han
hade hunnit upp också han.
Jag högg till min häst med sporrarna så att det stackars kräket med ett
par satser flög bort öfver den lilla platån -- och mina tankar voro bra
fula. Men jag sade ingenting, hvarken under det långa, besvärliga
nedstigandet i dalen eller sedan vi kommit fram till nattkvarteret, der
jag i timtal låg och rökte, medan det bländande klara månskenet
hindrade mig från att få sömn.
* * * * *
En annan dag hade vi ridit vilse i skogs- och bergsmarkerna, der
hundrade vägar korsade hvarandra i alla riktningar, så att snart sagdt
blott instinkten hjelpte oss att hålla rätt kosa. När vi efter långt
letande slutligen kommo in på rätta stråten igen, var solen redan nära
sin nedgång och våra hästar så trötta, att vi måste unna dem ett par
timmars rast och fortsätta först sedan månen gått upp.
Det blef en besvärlig färd. Vägen gick berg upp och berg ned, mest
genom skog, der skuggorna voro så täta att man blott med möda kunde
urskilja den smala stigen. Slutligen kommo vi efter en sista brant
stigning upp på en högslätt, som bildade det egentliga passet, och der
stodo träden så tätt att vi funno för godt att stiga af och leda
hästarna vidare.
En timme ungefär räckte promenaden genom skogen, der man i hvarje nu
snafvade öfver trädrötterna, dem det var omöjligt att se i det höga
gräset. Så upphör skogen med ens, vi komma ut på en liten gräsbevuxen
slätt -- och der stannar jag, full af häpen beundran öfver den utsigt
som ter sig för min blick.
Tusental fot sänker sig bergväggen i breda, väldiga terasser från den
lilla slätten ned mot dalen. Längs denna flyter en ståtlig flod, hvars
vatten glimmar som silfver i månskenet. Bortom floden och de odlade
fält som kanta den, vidtar skogsmarken igen, sträckande sig i en mörk
massa upp längs den bergås, som längst borta reser sig högt mot skyn.
Och der står skogen i brand på tre skilda ställen.
Breda, flammande bälten slingra sig genom mörkret, emellanåt skjutande
långa, hvassa eldtungor ända upp till sjelfva krönet af bergen, ofvan
hvilka tunga, svarta moln af rök hänga nästan orörliga i den lugna
nattluften.
Intet ljud af branden når fram till oss och intet annat ljud stör
heller den nästan öfverjordiska stillheten i bergsverlden rundt
omkring. Månens kalla, hvita ljus belyser hela nejden och framkallar
djupt svarta skuggor från de enstaka träd och dungar, hvilka likt mörka
jättebuketter teckna sig mot de gröna betesmarkerna nedanför.
Och borta på slätten mellan floden och oss ligger den lilla staden dit
vi sträfva, med hvita hus och en kyrka, hvars bizart formade torn höjer
sig högt öfver taken omkring och i den skarpa belysningen tecknar sig
som en underlig hvit silhouett mot skogen bakom.
Stillheten är så fullständig, lugnet så djupt, tystnaden så högtidlig
att hela synen förefaller som en storartad, fantastisk drömbild, den en
rörelse, en fläkt kunde förjaga. -- "Bei der Prachtaussicht würde ein
Gläschen Bier so recht famös schmecken." -- Jag vände mig bort från det
magiska sceneriet, men jag blef inte ens ond. Jag bara tyckte under
nedfärden längs den branta vägen att jag i andanom såg en hop
öldrickare der uppe på den lilla fridfulla bergplatån, med väldiga
muggar i händerna och tobaksröken bolmande fram mellan rödblonda skägg
-- och natten derefter drömde jag att jag blef utdrifven från
lustgården af en engel med skimrade hvita vingar, uppsnodda mustascher,
bena i nacken och pickelhufva.
* * * * *
Ångbåten hade kastat ankar på redden utanför hamnen Acajutla i San
Salvador på aftonen efter en dag, så olidligt het att en och hvar gått
och suckat efter kvällen, som borde bringa någon svalka.
Nu hade kvällen kommit men utan att medföra den vanliga brisen, och
luften var lika tryckande som förut. Passagerarne hade alla samlats
uppe på däck och bildade efter vanligheten små grupper, inom hvilka
samtalen emellertid denna afton flöto mycket trögt och matt.
Jag satt och pratade med en gammal amerikanska, som rest och sett
mycket och nu senast vistats hela vintern i Frankrike och Tyskland,
hvilkas båda språk hon talade så väl som trots någon inföding.
Den har nog skäl för sig den allmänna åsigten att amerikanskorna i
regeln äro högljudda och ej så litet framfusiga och okvinliga i sitt
sätt, men i stället äro undantagen, när man lyckas påträffa sådana, så
mycket mera lysande. Det är nästan fransk esprit, men utan frivolitet,
tysk gedigen bildning, men utan tråkighet, engelsk kvinlighet utan
pryderi och öfver det hela ett drag af specifik amerikansk öppenhet
samt frihet från allting tillgjordt.
Den gamla damen jag samtalade med var ett sådant undantag.
Hon frågade ut mig angående de centralamerikanska vulkanerna, deras
utbrott, de härjningar de åstadkommit och en mängd andra detaljer; dem
jag lyckligtvis ännu hade i färskt minne.
Ämnet hade ett visst actualitetsintresse, ty Izalco, som ligger nära
kusten och är fullt synlig från Acajutlas redd, är en af de farligaste
i hela samlingen och hade hela dagen mullrat och rökt på ett sätt, som
lät förmoda att ett utbrott icke var långt borta.
Bakom Izalco höjer sig en hel grupp andra vulkaner, likt en armé af
resar med en framskjuten förpost, som då och då förkunnar att han vakar
och när som helst är redo att slunga ut död och förstörelse öfver
nejden. Kring dessa höga toppar hade småningom massor af hotande svarta
moln dragit sig samman, antydande att ett oväder var att förvänta efter
de sista dagarnas oerhörda hetta.
Ju längre det lider, desto mera tryckande blir luften. De svarta molnen
börja skifta i kopparfärg och mullret i vulkanen har tystnat. Så hafva
ock samtalen ombord. Det är som kände enhvar på sig att något ovanligt
är i annalkande och man bidar under tystnad.
Då dånar det plötsligt till som en artillerisalfva ur tusende kanoner
och i samma ögonblick skjuter en väldig eldpelare flera hundra fot högt
öfver Izalcos topp mot den mörka skyn. Den stiger och faller, skiftar i
lysande rödt och brännande gult, tecknande sig i skarpa konturer mot
den svarta molnmassan der bakom. Och inne i jordens innandömmen smatra
de skarpa knallarna så godt som utan afbrott, blandande sig med dånet
af eldpelaren, hvar gång den skjuter upp på nytt.
Det är storartadt vackert, högtidligt och skräckinjagande på samma
gång. Och ännu mera storartadt blir det då åskvädret bryter löst.
De bländande hvita blixtarna, hvilka synas ännu hvitare i jemförelse
med den rödgula eldkvasten öfver vulkanens topp, slungas icke fram en
om en utan i hela knippen på en gång. I alla riktningar ljunga de genom
molnen, som stiga allt högre och högre tills de breda ut sig öfver hela
himlahvalfvet. Så kommer åskdundret till och rullar med ett doft
mullrande fram och tillbaka, förstärkt af de skarpa underjordiska
knallarna från vulkanen, ur hvars krater eldstoden nu står nästan
orörlig upp mot skyn, lik en upp och nedvänd brinnande jättekon.
Något sådant har ingen af oss ännu bevitnat. Enhvar känner sig gripen
af samma känsla af obetydlig intighet gentemot detta naturkrafternas
uppror. Damerna se bleka ut och allas blickar äro ofrånvändt riktade
mot land, der härden för det väldiga arbetet befinner sig. Ingen
försöker att yttra något och ännu mindre tillåter sig någon häda den
praktfullt hemska synen genom någotslags utrop af beundran.
Då ljuder ett:
-- "So ein rechtes Sauwetter heut' Abend!" --
Den gamla amerikanskan riktar på min reskamrat -- ty det är
naturligtvis han som ger sina känslor luft -- en lång blick, rycker på
axlarna och beger sig bort, in i salongen, i det hon i förbifarten
hugnar också mig med ett ögonkast af ungefär samma innebörd, men
kortare.
Jag sade heller ingenting -- men jag kommer mycket väl ihåg hvad jag
tänkte.
* * * * *
Ja, mera var det inte jag hade att förtälja om min reskamrat.


UR MIN PORTRÄTTSAMLING.
Antti Ulukka.

Han var när allt gick omkring den bäste arbetaren i hela lägret,
ingalunda den flinkaste, men den som ändå i längden uträttade det
mesta. Det såg kanske icke så mycket ut, när han med betänksamma tag
förde sin hacka eller spade, men i stället höll han heller aldrig upp
en minut. Från det ögonblick förmannens hvisselpipa ljöd, till tecken
att arbetstimmen var inne, och till dess hornet förkunnade att det var
matdags, var han intet annat än en arbetsmaskin, som gick på jemt och
utan afbrott.
Och aldrig något förspillande af tiden med onödigt prat dervid. De ord
voro öfverhufvudtaget icke många som kommo öfver hans läppar också då
han intet hade att göra, och under arbetstiden hände det nästan aldrig
att han öppnade munnen för annat ändamål än för att släppa ut röken
från pipan, hvilken oföränderligen och alltid hängde i venstra
mungipan.
Hemma var han från Kuusamo, der han egde ett litet hemman, hvilket han,
med färdiga skulder på och fyra yngre syskon som delegare uti, hade
ärft efter sin far. I många år hade han der kämpat mot frost, missväxt
och hypotheksräntor, hade under tiden gift sig och sedan, då ett par
munnar kommit till, funnit det ännu svårare att få båda ändar att gå
ihop.
Då hade han fattat ett stort beslut. Han skulle ut i verlden också han,
dit bort till guldlandet på andra sidan hafvet, hvarom han på
kyrkbacken och på sina sälsynta stadsresor hört så mycket språkas.
Hustrun och brödren, som var nästan fullvuxen, finge sköta hemmanet
under tiden -- han skulle nog förtjena ihop åtminstone så mycket som
till kronoutskylder och räntor.
Och dermed reste han, först in till Uleåborg, der han sålde sin unghäst
för att få respengar, så till Wasa, der han köpte biljett till New-York
och sedan den vanliga stråkvägen öfver Sverige och England.
I New-York hade han genast låtit värfva sig ned till Costa Rica och der
hade han nu arbetat i något öfver två år, hvarunder han sparat ihop och
skickat hem runda sexhundra "daler". Dermed borde nu enligt hans
beräkning hemmanet vara skuldfritt, men han ärnade ändå stanna kvar
tills jernvägen blefve färdig för att skaffa sig ett litet extra
kapital, som nog kunde behöfvas för att sätta lägenheten i godt stånd
igen.
Det var ingalunda på en gång han meddelade mig allt detta, dertill var
han alldeles för ordkarg och otillgänglig, men efterhand som jag
lyckades vinna hans förtroende kunde jag locka ur honom det ena efter
det andra.
Mig hade han, från första stunden jag såg hans tysta, oförtrutna,
ärliga arbete, ingifvit de lifligaste sympatier. Det låg någonting så
äkta nordiskt, manligt och helgjutet öfver den väldiga, öfver sex fot
höga gestalten med de breda axlarna och det godmodiga ansigtet med dess
tungsinta, ljusgrå ögon, att det icke kunde förfela att göra intryck i
bredd med allt det slödder der för öfrigt fans i lägret.
Omtyckt var han af dem allihop och respekterad derjemte, sedan han ett
par gånger visat att hans fromsinthet på intet vis härledde sig från
feghet eller svaghet. Så länge han fick vara i fred gjorde han inte en
mask förnär, utan upptog de andras skämt med öfverlägset lugn och
blandade sig aldrig i det som ej rörde honom -- med ett ord -- en den
godmodigaste jätte som Finlands skogar någonsin fostrat.
En enda gång såg jag honom brusa upp, ehuru saken verkligen den gången
ej rörde honom det minsta.
Lägrets slagtare och hans medhjelpare hade fångat in en tjur från
betesmarkerna, der vårt köttförråd fick ströfva fritt omkring tills
någon del deraf behöfdes. Slagtaren var till häst och hade sin lasso
kring djurets horn, och likaså medhjelparne, hvilka gingo bakom och
hade till uppgift att hindra den halfvilde besten från att rusa på
ryttaren.
Tåget hade i allsköns lugn avancerat ända till närheten af
lägerbarackerna, men der beslöt tjuren att stanna. Ingenting hjelpte,
hvarken skymford, stenkastning eller käpprapp, då medhjelparne till
slut vågade sig tillräckligt nära för att använda sina påkar.
Slagtaren sjelf red gång på gång tillbaka för att låta sin häst taga
fart och flög sedan i full galopp framåt så långt linan räckte, men
tjuren bara knyckte på hufvudet och rörde sig inte ett steg. De två
halfvilda hundarna, hvilka alltid följde med sin herre för att hjelpa
till vid infångandet af tjurarna, skälde och beto det arma djuret hvar
de blott kunde komma åt, så att bloden öfverallt rann från dess kropp,
men det hjelpte inte heller.
Slutligen drog en af medhjelparne sin machete och stack dermed djuret i
benen. Det såg otäckt ut, men tjuren gaf bara ifrån sig ett doft
bölande och rörde sig ej.
Jag hade redan en gång tillropat karlarna att slå linan kring ett träd
och lemna djuret i fred för en stund, då det troligen sedan skulle taga
reson och låta leda sig till slagtarhuset, men de voro för mycket
upphetsade för att lyda.
När så inte ens machetestötarna hjelpte, blef halfindianen, hvilken
tjenstgjorde som slagtare i lägret, så ursinnig att han i sin tur drog
macheten, red upp till tjuren och med ett hugg skilde dess svans från
kroppen.
Jag rusade ut för att -- ja, jag vet sannerligen icke sjelf hvad jag
ämnade säga eller göra, då jag såg Antti Ulukka, som varit sysselsatt
med tvätt vid bäcken straxt nedanför, springa upp. Han hade en sten så
stor som ett barnhufvud i handen, sprang med ett par långa satser fram
till tjuren och fälde den med ett enda slag mot pannan till marken.
-- Nu kan ni bära den härifrån om ni har lust, ni hundar, sade han på
ren finska till slagtaren och hans drängar, men pina den kan ni inte
mera. -- Och dermed vände han om till sin tvätt igen.
Ursinniga voro männen nog, ty nu måste de slutföra slagten der de voro
samt bära bort allting derifrån, men de ansågo det dock icke rådligt
att försöka göra Antti något för när. Han föreföll dem påtagligen
alltför hårdhändt.
Annars var det svårt nog att förmå honom till utförande af något
kraftprof. Han skulle då vara på särskildt godt humör eller eljest ha
någon giltig anledning dertill. En sådan fick han osökt en dag ute på
arbetsplatsen.
Det var midt under hetaste middagstiden och gossarna hade arbetat
friskt sedan tidigt på morgonen, så att jag ansåg mig hafva skäl att se
genom fingrarna med att en eller annan stannade och torkade svetten ur
pannan eller tog sig en klunk vatten oftare än det kanske strängt taget
varit nödigt.
Den ende som inte arbetade ett smul långsammare än vanligt var Antti
Ulukka. Med samma jemna, afmätta tag som alltid skyfflade han sin
skottkärra full och sköt den fram till branten der den utskoflade
jorden kastades ned. Men sin pipa hade han låtit slockna. Den hängde
nog kvar på sin vanliga plats, men det kom ingen rök derur och det var
ett säkert tecken till att egarens humör ej var det allra bästa.
Så kom kontraktören ut till vår arbetsplats under sin vanliga
inspektionsrund och der stannade han en stund för att se huru det led.
De andra arbetarne fingo med ens ökad fart, men Antti höll på precist
på samma sätt som förut. Han hade ju inte förut saktat af och ansåg sig
derföre inte nu heller behöfva skynda på.
-- Hvarföre lassar den der karlen inte mera på sin skottkärra? sade
kontraktören till mig. Han ser nog ut att kunna orka med mera. --
Jag öfversatte frågan till Antti, som inte svarade ett ord. Han bara
lemnade sin fulla skottkärra för ett ögonblick, gick fram till en stor
sten, som nyss förut blifvit utgräfd, bar den med största ledighet fram
till kärran och lade den öfverst derpå.
Skottkärran var som sagdt redan förut i det närmaste fyld och stenen
som nu kom till hade varit en lagom börda för tre vanliga karlar.
Följden var också den att då Antti, skenbart utan minsta ansträngning,
lyftade kärran, båda skalmarna brusto tvärt af.
-- Derföre tar jag inte mera på, sade han. Och kontraktören svor ett
par mustiga tag öfver den som levererat honom skottkärrorna, men sade
för resten ingenting.
Helt och hållet intima vänner blefvo Antti och jag sedan jag en gång
skrifvit några rader för honom till kontoret i New-York, genom hvilket
hans penningeförsändelser förmedlades. Ja, han gick tillochmed så långt
att han en dag frågade om jag ville hafva den vänligheten att skrifva
till hans hustru -- i hans namn förstås.
Hon hade icke på långa tider fått något bref, emedan han inte tyckte
riktigt om att låta någon af kamraterna skrifva för sig och sjelf var
för styf i fingrarna att mera lära sådana konster. Nog visste de ju der
hemma att han lefde och mådde bra, så länge han skickade hem pengar,
men han tyckte ändå det vore roligt att en gång sända litet utförligare
meddelanden.
Jag var naturligtvis villig och grep genast verket an. Att försöka
locka något ur Antti sjelf om hans tankar och känslor, var emellertid
förspild möda. Han bara log sitt allra bredaste löje till svar och
menade att jag nog visste hvad som borde skrifvas, så att jag var
hänvisad uteslutande till min egen uppfinningsförmåga.
Det blef ett utmärkt vackert bref i alla fall, fullt af öm längtan och
trofast saknad o.s.v., allt troligen af mycket höggradigare temperatur
än Antti någonsin känt. Också var han så belåten att han tillochmed
gjorde ett försök till en bugning när han tackade för skrifvelsen.
Ett par månader derpå kom svaret och det innehöll en sannskyldig
knalleffekt. Om det nu var den värme jag låtit Antti uttrycka eller
hans förkunnade hemkomst som tagit gemålen på det ömma och kommit henne
att nu redan bekänna kort, kan jag icke afgöra. Nog af, efter att först
hafva smickrat mig med att tacka för Anttis bref "med de många vackra
orden" samt meddelat honom allting om årsväxten, väderleken, kornas
helsotillstånd o.s.v., öfvergick hon till att hon nu hade att omförmäla
en mycket ledsam händelse, för hvilken hon icke kunde annat än
ödmjukeligen bedja om förlåtelse. Det var ju första gången något sådant
passerat och derföre skulle Antti inte bli ond, hon ångrade sig redan
så bittert -- o.s.v.
Jag läste brefvet högt för min vän, som först myste helt förnöjd öfver
de goda underrättelserna, men sedan såg alltmera förvånad ut ju längre
preludierna och bönerna om förlåtelse räckte.
Så kom knalleffekten: familjen hade för en tid sedan ökats med en son!
Anttis pipa föll ur hans mun -- troligen för första gången i tiden, men
han sade intet annat än: "har man sett på f--n!"
Jag visste inte rätt hvad slags min jag skulle hålla, men ansåg det
ändå för min skyldighet att försöka komma fram med några tröstegrunder,
hvilka Antti tycktes åhöra med stor andakt. Men när jag slutade såg han
bara stint på mig och sade en gång till: "har man sett på f--n!" Och så
steg han upp och gick, lemnande både pipa och bref i min värjo.
Den aftonen låg Antti full utanför lägret, dödfull tillochmed -- för
första gången på två och ett halft år.
Han hade gått direkte till kommissariatsbutiken, köpt en flaska
"cognac" och satt sig att dricka på en sten utanför sofbaracken. Der
hade han suttit tills flaskan var tom och då hade han rullat ned från
stenen samt somnat der han låg, allt utan att säga ett ord till någon
menniska.
Det hade nu harmen och bedröfvelsen gjort.
Följande morgon kom han till mig redan innan manskapet blifvit utblåst
till arbete, iförd sina bästa kläder, tvättad, kammad och utan andra
spår af föregående dagens bekymmer än ett resolut drag öfver munnen och
ögonen.
Han ville hafva sin likvid, sade han, ty nu skulle han hem. Det tycktes
inte duga att dröja alltför länge borta.
Mig såg han nästan ut som om han kunnat ställa till en olycka så jag