Mariquita, och andra historier från verldens utkanter - 3

porten" -- med seglare och ångare i mängd, gående ut till hafs eller
löpande in i hamnen, och ut öfver oceanen som bryter sig i tunga
bränningar mot kusten, kom oss snart att glömma allt annat. Och så
klipphusets stora märkvärdighet, de halftama salarna, hvilka i
hundratal lefva på de tre enstaka klippor, som höja sig ur vattnet inom
par hundra alnar från land. Några dussin af djuren ligga alltid
uppkrupna på klipporna, försänkta i sömn, medan andra under ett
idkeligt, doft vrålande söka eröfra sig en plats, och ytterligare andra
tumla om i vattnet rundt omkring, fullkomligt obekymrade om alla de
menniskor, som i timtal stå uppe på klipphusets veranda eller på
stranden nedanför, iakttagande de roliga djurens lif och vanor.
Mariquita var förtjust och skrattade som ett barn när ett par af de
lustiga gynnarne under kampen om någon bekväm plats hals öfver hufvud
tumlade ned i sjön och dervid gåfvo luft åt sin öfverraskning med ett
högljudt fnysande, för att nästa minut på nytt tränga undan hvarandra
vid försöket att krypa upp tillbaka. Under hela middagen, den vi läto
servera ute på verandan, tröttnade hon inte att betrakta de glänsande
bruna, våta kropparna der ute i vatnet, men när vinden mot solnedgången
småningom dog bort, medan det röda klotet sjönk ned i hafvet långt
borta i vester, glömde hon dem och betraktade under tystnad den
skimrande vattenytan, som i långa, mjuka, glänsande dyningsvågor sakta
smög sig fram till stranden för att brytas mot dess klippor i en
dånande, hvitskummande bränning.
På hemvägen kommo vi öfverens om att jag skulle börja rida ut med
Mariquita om morgnarna. Don Luis lofvade skaffa henne en passande häst
och stälde sin egen till min disposition.
-- Det kommer att göra dig godt, sade han till den unga flickan, hvars
ögon glindrade redan vid tanken på det länge saknade favoritnöjet.--
Inom några dagar kommer du att se lika frisk och glad ut som förr,
tillade han med mera ömhet i tonen än jag förut märkt då han talat med
Mariquita.
Till mig sade han, medan vi efter att hafva lemnat Mariquita hemma
vandrade till mitt hotell, att jag inte behöfde göra mig någon alltför
stor brådska med att meddela Mariquita att slutet var nära.
-- Det är inte för mycket om hon får någon liten tid på sig för att
göra bekantskap med de angenämare sidorna af lifvet här, af hvilka hon
ju tillsvidare sett nästan ingenting. --
-- Nej, min vän, svarade jag. -- Vid första lämpliga tillfälle ämnar
jag göra slag i saken. Ju längre det går på detta sätt, desto svårare
blir det för henne att finna sig i det oundvikliga slutet -- och med er
har jag ingen misskund alls, om jag också godt kan förstå att ni så
mycket som möjligt ville uppskjuta detta slut. --
-- Kanske är det en orsak till till min motvilja att säga ifrån åt
Mariquita, sade don Luis fundersamt, -- ehuru jag inte gjort det klart
för mig. Ja, gör som ni vill, tillade han med en suck. -- Jag litar på
att ni gör Mariquita så litet ondt som det öfverhufvudtaget är möjligt
då ni inleder den oundvikliga slutuppgörelsen. --
Att don Luis inte heller tog saken alldeles så lätt som han förut tänkt
sig det, hördes godt på hans tonfall, men hvad var nu egentligen dervid
att göra? På aftonen låg jag länge och funderade derpå innan jag
somnade, men kunde inte finna på någon lämpligare utväg ur dilemmat än
att sända Mariquita hem så fort som möjligt. Ty om don Luis beslöte sig
för att taga henne med sig öfver till Europa så blefve det efteråt bara
så mycket svårare för dem att skiljas och derföre var det vida bättre
att det skedde redan nu.
Tillfället att tala om saken med Mariquita kom snarare än jag hade
förmodat. Vi hade sedan några dagar börjat våra morgonridter ute i
parken, der San Franciscos eleganta verld temmeligen fulltaligt brukar
samlas för att med en timmes ridt eller en promenad till fots rekreera
sig efter föregående dags ansträngningar, och hade som alltid ridit en
stund längs den vanliga vägen der det talrika sällskapet galopperade af
och an. Så hade vi slagit in på en sidoväg, der vi läto hästarna gå i
skridt, medan vårt samtal så småningom blef allt enstafvigare och
slutligen helt och hållet afstannade. Intet annat hördes än våra
hästars jemna steg och det sakta, så att säga förnäma knarrande
läderljud, som nya sadlar och remtyg frambringa, då och då afbrutet af
ett klirrande när Mariquitas otåliga fuchs kastade upp hufvudet och
gjorde ett försök att komma i väg, så att ryttarinnan tvangs att taga
ett fastare grepp i tyglarna. Morgonluften var frisk och ren, med då
och då en doft af daggfuktig växtlighet, som kom oss att draga ett
djupare andetag, och det klara, lifvande solskenet spelande mellan
grenar och blad, tecknande liksom ett skuggspel på vägen framför oss.
-- Det är skada att Luis inte hinner vara med på våra morgonridter,
sade jag tanklöst, -- det kunde nog göra också honom godt att vara mera
i rörelse. --
-- Tror ni verkligen att han inte har tid? frågade Mariquita med ett
litet matt småleende. Men i detsamma stego tårarna henne i ögonen vid
det hon vände bort ansigtet -- och jag insåg att hon fullkomligt lika
väl som jag fattade hvarföre don Luis inte följde med oss.
-- Kanske kunde han finna tid dertill, svarade jag, besluten att gripa
tillfället i flygten och nu rycka fram med mitt grofva artilleri, --
men då finge han att arbeta in på nätterna i stället. Det är icke så
lätt för honom att få allting ordnadt och afslutadt under den vecka han
har kvar före afresan till Europa. --
Mariquitas häst stannade tvärt, i det hon på nytt vände sitt nu
kritvita ansigte mot mig.
-- Har don Luis bedt er säga mig detta?
Jag såg att ett nekande här tjenade till mindre än ingenting och
svarade derföre rent ut att så var, att han bedt mig söka förbereda
henne derpå, för att sålunda måhända göra det litet lättare.
Hon lät sin häst sätta sig i gång igen och vi redo en stund utan att
någondera ytrade ett ord.
-- Stackars Luis, sade hon slutligen, -- hvad det måste hafva plågat
honom, dessa sista veckor, medvetandet att han måste göra mig sorg --
mången annan skulle nog tänkt bra litet på den sidan af saken. -- Nu
rida vi hem, tillade hon. Endast hennes ytterligare blekhet visade huru
hårdt det träffat -- och kanhända den takt hon lät sin häst inslå.
Farten blef alltför häftig för att medgifva något vidare samtal tills
vi om några minuter stannade vid deras dörr. Då bad hon mig följa med
in.
-- Det blir lättare för Luis om vi ej äro på tumanhand de första
ögonblicken. --
Endast honom tycktes hon tänka på, och det obehag situationen måste
innebära för honom, medan hon dolde sin egen sorg och sina egna tankar
så väl, att om jag icke hade sett huru all färg med ens vek från hennes
ansigte då slaget föll, jag knappast skulle vetat huru hårdt det
drabbade.
Men när vi kommo in gick hon fram till don Luis, der han satt vid sitt
skrifbord, böjde sig ned öfver honom och kysste honom, något som hon
aldrig förut gjort i min närvaro -- och så skyndade hon in i sitt rum
med tårarna strömmande ned öfver kinderna.
-- Hvad har ni sagt henne? frågade don Luis med en skiftning af
ansigtsfärgen också han.
-- Att ni reser till Europa om en vecka. Nu är saken afgjord
och klar. --
-- Det var väl nog det bästa, sade don Luis tveksamt, men med ett
uttryck som om han gifvit bra mycket för att det bästa icke händt. --
Huru tog hon det?
Jag beskref tillgången så noga jag kunde, betonande särskildt att
Mariquitas första tanke gält honom och det obehag medvetandet att vålla
henne smärta måste förorsakat honom. Och så tillade jag, kanske med en
helt liten bismak af skadeglädje:
-- Nu medger ni väl åtminstone att jag från början bedömt Mariquita
riktigt, ty draget att glömma all sin egen sorg, sitt ödelagda lif och
sin eländiga framtid, för att blott tänka på den man har kär, är väl så
äkta kvinligt och fint, att den som är mäktig deraf måste anses
fullkomligt hafva lemnat vildinneståndpunkten bakom sig. --
-- Jag medger hvad som helst, svarade don Luis trött, -- och har
sanningen att säga redan länge gått och burit på medvetandet att
Mariquita var och är mycket för god för sådan lek som jag bedrifvit. --
Jag bara önskar att vi kunde göra slut på alltsamman redan i dag. --
-- Nästa båt till Panama går om tre dagar, sade jag, -- och med den
måste Mariquita följa, ty sedan går ingen på fyra veckor, som anlöper
hamn i Costa Rica. --
-- Stackars min lilla flicka, sade don Luis sorgset, vid tanken på
Mariquitas långa ensamma resa till sitt hem igen. Och derefter sutto vi
och rökte tyst och ihärdigt tills hon kom in och sade att frukosten
väntade.
Hon var lugn nog, men de muntra små ögonen sågo så innerligt sorgsna ut
och ögonlocken voro betänkligt svullna -- svårt hade den lilla, modiga
stackaren att svälja sin gråt och sin frukost, den hon säkert endast
för don Luis skull rörde vid.
-- När går ångbåten till Puntarenas? frågade hon slutligen, i så lugn
ton hon kunde åstadkomma.
-- Om tre dagar, svarade jag. -- Och sedan går ingen på en månad.
-- Alltså om tre dagar, sade hon sakta, med en så hopplöst sorgsen
blick på don Luis att det skar mig i hjertat.
-- Kom hit i afton, sade don Luis, sedan vi på otroligt kort tid stökat
undan frukosten. -- Vi äta middag tillsamman här hos oss och fara sedan
till theatern. Jag skall telefonera efter en loge. --
Middagen blef icke just mycket gladare än frukosten, ehuru vi nog alla
ansträngde oss för att samtala om likgiltiga saker; och bra liten
uppmärksamhet egnade innehafvarne af vår loge åt stycket som uppfördes.
När så don Luis gick ut under mellanakten framkastade jag den förmodan
att Mariquita inte skulle bry sig om morgonridterna numera.
-- Tvärtom, svarade hon, -- nu mera än förut. Ni kan väl förstå att det
är plågsamt för Luis och mig att tala om min afresa och nästan ännu
plågsammare att försöka tala om likgiltiga saker. Ju mindre vi äro på
tumanhand, desto bättre -- så ni får vara beredd på trägen tjenstgöring
dessa sista dagar, slutade hon med ett litet leende, som trots allt
ändå hade en skymt af likhet med förra tider.
De gingo snabt de tre sista dagarna. På morgnarna gjorde vi längre
ridter än förut, åto frukost i deras hem och träffades igen till
middagen på någon restauration, för att sedan tillbringa också aftonen
utomhus.
Den sista morgonen redo vi på hemvägen upp på en hög kulle, derifrån
man har en den härligaste utsigt öfver hela San Francisco, öfver staden
med dess räckor af hus, affärskvarteret med dess ståtliga palatser och
öfver hamnen med dess otaliga fartyg och väldiga ångfärjor, dem man kan
följa med ögat nästan ända bort till Oakland på andra sidan bugten.
Mariquita satt en lång stund alldeles tyst och betraktade det rörliga,
pulserande lifvet der långt nedanför oss. Långsamt lät hon till slut
blicken öfrerfara hela den vackra taflan. Så vände hon ansigtet bort
derifrån och satte sin häst i gång igen, i det hon med en djup
snyftning tryckte näsduken mot sina ögon.
Jag tyckte mig icke kunna säga någonting.
Så redo vi hem igen under oafbruten tystnad och kommo oss icke för med
att tala stort mera under frukosten heller. Omedelbart efter denna
lemnade jag dem båda, i det jag lofvade komma tillbaka på aftonen en
stund innan båten gick.
Don Luis hade blifvit allt tystare och dystrare ju längre tiden led; de
sista dagarna hade han gått omkring som om han icke vetat hvar han
skulle göra af med sig sjelf. Så hade han hittat på att ställa till sin
förlorade middag på sjelfva afskedsaftonen ute på Klipphuset. "Jag
måste hafva lif och rörelse omkring mig", sade han, "för att inte
blifva alldeles hypokondrisk sedan Mariquita rest." Vi skulle följa
henne till båten och derifrån köra rakt ut till det väntande
sällskapet.
Det var ungefär vid elfvatiden jag lemnade dem, och då jag inte kände
mig så särdeles gladt stämd, jag heller, begaf jag mig hem till
hotellet för att der på bästa sätt fördrifva tiden till klockan sju, då
jag lofvat afhemta dem.
Men frampå eftermiddagen kom en kypare upp och sade att man kallade på
mig i telefonen. Jag gick ned och hörde don Luis' röst som bad mig
komma tidigare, så fort som möjligt.
-- Programmet är något förändradt, sade han med ett helt annat uttryck
i rösten än då jag senast hört honom på morgonen, men utan att gifva
någon vidare förklaring.
Jag skyndade att kläda om mig, ty från ångbåten skulle vi ju begifva
oss direkte på middag, och så for jag ut till don Luis' villa,
högeligen nyfiken att få veta hvad som nu stod på.
Det var Mariquita som öpnade dörren vid min ringning. Hon var klädd i
reskostym, såg förlägen och förgråten ut, men log ändå med hela
ansigtet i det hon tillika torkade sina ögon med en näsduk, som
tydligen användts för samma ändamål redan förut.
-- Kom in, kom in, ropade hon, innan jag hann så mycket som öpna
munnen. -- Jag är så rysligt lycklig och nöjd -- Luis får berätta allt.
Och dermed flög hon in till sig igen.
Don Luis stod i sitt rum framför en koffert, den hans betjent höll på
att packa. Han skrattade också då han fick syn på mig.
-- Tag en cigarr, sade han, -- och stäfja er nyfikenhet ett par minuter
medan jag ser efter att Charles slutar packningen riktigt.
-- Gå er väg, Charles, och hvila er en stund, sade jag -- jag skall nog
hjelpa don Luis om det behöfves.
-- Och nu, fortsatte jag till denne, så snart betjenten stängt dörren,
-- hvad är meningen med allt det här? Hvarför har ni narrat mig hit i
otid och hvad har ni för inpackning för er? --
-- Jo, svarade don Luis med småflat min, -- det blef klart för mig i
dag att jag inte kunde låta Mariquita resa tillbaka till Costa Rica --
och derföre reser jag sjelf redan i afton till New-York och Europa och
tar henne med mig. --
Jag blef ond och sade don Luis temmeligen rent ut att han bar sig åt
som ett nöt.
-- Om ni nu skiljts från Mariquita, slutade jag, -- så fans det
åtminstone någon möjlighet för att hon småningom skulle glömt de sista
månaderna och funnit sig i lifvet der nere igen, men huru vill ni bära
er åt för att skiljas, sedan ni lefvat samman ytterligare några
månader? --
-- Det vet jag inte, svarade don Luis ytterst kallblodigt,-- och kommer
troligen heller aldrig att få veta det, emedan jag inte alls mera har
för afsigt att skiljas från Mariquita. Jag ämnar ännu förrän vi resa
vigas vid henne. --
Det sista med en stadig blick på mig.
-- Halloh! började jag i min ytterliga förvåning, men tystnade i
detsamma, ty det slog mig med ens att detta ju verkligen var en långt
bättre lösning af trasslet än jag någonsin tänkt mig.
-- Vagnen är straxt här, fortsatte don Luis, -- tillståndsbevis tog jag
ut i förmiddags och presten väntar oss. Ni blir vitne. --
Dermed ringde han på Charles, gaf honom några sista ordres för
inpackningen och tillsade honom att vara nere vid bangården i god tid.
Så gingo vi in till Mariquita, som under tiden med kallt vatten, puder
och andra lämpliga medel sökt försätta sin lilla, strålande fysionomi i
presentabelt skick igen.
Jag gratulerade henne till förändringen i reseplanerna, men hann inte
med något vidare, ty nu anmälde Charles att vagnen var der och vi gingo
ned.
Mycket talade vi ej heller under åkningen, som för resten inte räckte
länge. Mariquita frågade endast halfhögt om don Luis var säker på att
inte ångra sig.
-- Det är tid ännu att vända om, sade hon, men såg icke riktigt ut som
om hon önskat få göra det.
Don Luis bara skrattade, och med detsamma voro vi framme.
Presten var färdig och ceremonien -- med hans hustru som andra vitne --
var amerikanskt kort och enkel, så att vi inom mindre än en halftimme
voro på väg till bangården.
-- Kom ihåg att härefter aldrig kalla mig annat än Mariquita, sade hon
så snart vi satt oss i vagnen, med äkta tjufpojksmin syftande på ett
föregående tillfälle då hon bedt mig om något annat i den vägen.
-- Nu får ni vara ensam värd på middagen, sade don Luis. -- Jag har
bedt Ned Richards skicka sin trafvare ned till stationen för er räkning
så att ni möjligast fort kan komma ut till Klipphuset, der man väl
redan börjar bli otålig. Ursäkta nu mig på bästa sätt, tillade han
skrattande.
Vid stationen väntade Charles med biljetter och kappsäckar. Sofkupén
var abonnerad och prydd med en del blommor, om hvilkas anskaffande jag
hunnit hviska ett ord åt Charles innan vi foro till presten. Tid hade
vi just jemnt tillräckligt för att trycka hvarandras händer och uttala
ett hopp om att någongång träffas igen -- och så rullade tåget i väg,
utan att jag riktigt hunnit hemta mig från min förvånade häpenhet.
Ned Richards trafvare var ett utmärkt djur, som på otroligt kort tid
förde mig genom parken ut till Klipphuset, der ett talrikt sällskap af
damer och herrar väntade på värden med allra största otålighet -- en
otålighet, som förbyttes i en ännu större förvåning när jag med ett par
ord förklarade huru sakerna stodo.
Ned Richards hviskade något åt hofmästaren, straxt derpå smälde
champagnekorkarna och så drucko vi alla ett glas i botten för de
resandes välgång.
Det var ju visst oegentligt att börja med champagnen före soppan, men
hela historien hade ju så att säga börjat från oriktig ända.


PÅ LOKOMOTIVET.

Ofta nog under de oändligt långa, tröttsamma timmarna i jernvägskupén,
då der ingen fans att språka med och ögonen begynt tröttna vid de
ständigt lika fruktlösa försöken att uppfatta något af det
förbiskymtande landskapet, hade jag tänkt på huru mycket intressantare
det ändå vore att en gång göra en resa på sjelfva lokomotivet. Men det
hade alltid stannat vid blotta afsigten. Jag tänkte visst icke
egentligen på att Pullman vagnen i sjelfva verket var en så oändligt
mycket angenämare vistelseort, men jag fruktar för att det ändå i
grunden blott var det dunkelt närvarande medvetandet härom, som
afhållit mig från försöket.
Också den dag, hvarom nu här är fråga, hade jag under den långa färden
från föregående afton till långt in på eftermiddagen hunnit bli
hjertinnerligen trött på alltsamman -- ressällskap, tobaksrökning,
tidningar och alla andra till buds stående distraktioner. Vi hade
slutligen kommit till middagsstationen, min måltid var undanstökad och
jag gjorde ett slag längs perrongen för att litet räta på benen, samt
kom dervid ända upp till lokomotivet.
-- Halloh, gamle gosse, hvart gäller resan? --
Jag såg mig omkring. Frågan måste gälla mig, ty ingen annan var synlig
i närheten. Men hvem var frågaren? Det var lokomotivföraren, "the
engineer"; som han kallas i Amerika, det var tydligt, ty han var det
som räkte fram sin flottiga hand och såg så bekant ut. Men inte kände
jag honom. Skakade hand likafullt, men såg tveksam ut förmodar jag, ty
han fortsatte:
-- Träffades senast vid Piedras de Fuego, då ni red som paymaster, en
liflig eftermiddag när niggerna försökte göra revolt. --
Nu klarnade mitt minne. Tom Finlay var det. Och med ens stod hela
scenen tydligt för min blick.
Det var nere i Costa Rica vi hade råkats, och det var ingen annan än
Tom, som hjelpte oss ur klämman när ett par hundra negrer gjorde
revolt, emedan vi å dragande kall och embetets vägnar från deras
månadslikvid afdrogo priset för ångbåtsresan från Jamaica till Puerto
Limon.
De stodo skockade utanför dörren till kommissariatsbutiken och några af
de fräckaste, med en groflemmad, bläcksvart gynnare i spetsen, trängde
sig in, förklarande att de skulle ha sin likvid till fullo -- med godo
eller ondo. Och dervid gjorde ledaren en obehagligt insinuant rörelse
med den påk han hade i handen.
Det var då Tom steg upp, gick fram till anföraren med den lugnaste min
i verlden och -- stack sin revolver rätt i hans mun innan någon hann så
mycket som blinka.
-- Och nu, ert förb----de pack, röt han åt de förbluffade svartingarna,
nu lagar ni er i väg på ögonblicket om ni inte vill ha bitarna af den
här gossens skalle i synen. Vi ha sex skott hvar, utom två
hagelladdningar i geväret der, så det räcker allt för flera än den här
syndaren. Och ni har just jemt en minut på er.
Ingen som såg Tom i det ögonblicket kunde ens en sekund betvifla
allvaret i hans afsigter, och inom mindre än en half minut var platsen
klar, så när som på den bålstore anföraren, som blifvit grå af skräck
och slog en formlig trumhvirfvel med tänderna mot revolverpipan.
-- Inom tio minuter är du borta från lägret och visar du en enda gång
till din babianfysionomi på den här trakten, så hänger jag dig med mina
egna händer -- sade Tom, i det han omsorgsfullt torkade af revolvern på
ärmen af sin ylleskjorta. Och niggern, som kort förut varit kavat nog,
försvann som en rök.
Hela scenen drog, som sagdt, i en blink förbi mitt minne när jag såg
Toms ärliga grå ögon blicka emot mig.
Med ett par ord meddelade jag honom att jag reste på samma tåg, norrut
hän -- hvart, visste jag ju icke sjelf så noga.
-- Hoppa upp här, uppmanade Tom. Det är bara en half timme till nästa
station, der ni kan byta om igen ifall det här blir för långtrådigt och
obekvämt. --
Så hade jag då fått min åstundan uppfyld, att en gång resa på
lokomotivet.
Egentligen bekvämt var det nu inte. Jag fick sitta på Toms verktygslåda
på ena sidan, medan han sjelf stod på den andra, färdig att när som
helst sätta i gång. Emellan oss hade vi ugnen, den eldaren allt efter
litet öppnade för att kasta in mera kol, och då strömmade der ut en
hetta, som nästan förtog andedrägten. Men framför oss låg banan slät
och jemn med skenorna likt tvänne svarta streck, hvilka långt, långt
borta löpte samman i ett enda; den vida, ödsliga prärien i glödande,
dallrande solljus, med flockar af boskap utsträckta der och hvar i
gräset och längst borta ett blåaktigt, otydligt töcken, nedtill
liknande kullar och skog, upptill smältande i ett med molnen och
solröken.
Många ord hunno vi inte vexla förrän konduktören gaf signal och Tom
släppte på ånga. Helt litet först, så något mera, maskinen pustade ett
tag, ett till, hjulen rörde sig långsamt omkring, nästa ögonblick gledo
vi utan den minsta ryckning ut från stationen och inom ytterligare
några sekunder sköto vi fram med full fart.
Tom såg på mig och nickade.
-- Det är en fin pjes det här lokomotivet, ska jag säga. Jag känner
henne ut och in och hon lyder ordres bättre än en örlogsmatros. --
Och Tom lät sin seniga hand med en smekande rörelse glida längs staken,
som meddelade hans vilja åt maskinen och satte dess kraft i rörelse.
Det var verkligen både nytt och intressant att åka på lokomotivet. I
stället för otydliga glimtar af landskapet, tröttande genom sin brist
på detaljer, dem man aldrig hann uppfatta, låg här hela nejden som en
karta för våra ögon. Först långt borta, liksom sedd genom en bakfram
hållen kikare, så växande i storlek och tydlighet ju närmare vi kommo,
tills bilden med ens tycktes flyga rätt inpå oss, för att nästa sekund
försvinna och lemna plats för en ny.
Och så sjelfva banan. Här en kurva, der en bro öfver en liten bäck,
hvilken jag alls icke märkt der den silade sig fram genom gräset tills
vi med en knyck och ett dån flögo deröfver. Så en stigning, ty så jemn
är prärien ingalunda som den på afstånd förefaller; farten blir
omärkligt allt saktare, lokomotivet pustar hårdare -- det är nästan som
om vi sjelfva kände tyngden af de många vagnar bakom oss; och
ofrivilligt drar jag ett andetag af lättnad när vi nått högsta punkten
och åter börja glida utfor.
Tom ser på mig och småler. Han behöfver inte fråga för att veta att jag
första gången åker på lokomotivet. Så ger han sin stake en ytterligare
knyck i den riktning jag redan vet betyder ökning af farten och vi
skjuta i väg som en blixt. Banan ligger rak och jemn milslångt framför
oss, solen har börjat sjunka och sänder sina strålar längs skenorna,
hvilkas slitna ytor glänsa som band af silfver. Farten blir allt värre,
när vi glida utför en sakta sluttning, men Tom vet att det icke är
någon fara. Han bara ser på mig och hvarje gång någon liten ojemnhet
ger oss en knyck, nickar han och ser ut som om han tyckte det vara
utmärkt roligt.
Tala kunna vi icke för dånet och rasslet, men det är utmärkt roligt, om
också den ursinniga hastigheten ger en samma kittlande känsla som när
man kommer nedåt med en slänggunga och emellanåt frestar en att gripa
tag i någonting för att -- ja, bara för att det går så fort.
Tom rör igen på sin stake. Vi hejda oss något litet, så drar han i
signalrepet öfver våra hufvuden, en gång, två, tre gånger och hvar gång
svarar lokomotivet med ett bölande ljud. Farten saktas alltmera och
någon minut derpå stanna vi vid en liten station, som ser så ytterst
obetydlig, ensam och öfvergifven ut, nästan som utkastad på måfå i det
stora, vida gräshafvet.
-- Ni har präktiga nerver, säger Tom med en gillande blick på mig. De
allra flesta bruka första gången känna sig uppskakade när jag släpper
henne lös i en sluttning. Det betyder sextio å sjuttio mil i timmen och
det är inte litet. Nå, vill ni fortsätta eller gå tillbaka i vaggonen?
-- Fortsätta, svarar jag. Och två minuter derpå flyga vi åter fram
öfver slätten, rakt in i det glödande röda solljuset. Det blir allt
rödare ju lägre solen sjunker och till sist står hon som en jättestor,
rödglödgad boll i det fina, blånande töcknet. Står stilla ett ögonblick
och så, när vi glida utför sluttningen, dyker hon med ens ned under
synranden. Men åt höger norrut faller skenet ännu så varmt och klart på
en rad af kullar, klädda med mörk, högtidlig skog, och när också de
sjunkit i mörker; dallrar ännu det sist döende ljuset öfver bergskedjan
der bakom -- så långt borta att vi först på natten hinna dit, trots den
svindlande farten.
Allt ännu sluttar banan utföre, vi svänga småningom åt höger och närma
oss alltmera skogen. Nu skymtar der otydligt ett bredt vatten i den
tilltagande skymningen. Om ett par minuter ila vi fram längs
flodstranden, följa den en bit, gå i en kurva, så skarp att lokomotivet
lutar öfver, ned på bron och brusa med ett dån likt åskans öfver och
emellan dess nätverk af jern, som i ett virrvarr skymtar för våra ögon.
På andra sidan ligger åter en station, der vi taga in vatten samt tända
våra lyktor, och så framåt igen.
Vi arbeta oss uppåt en lång sluttning med allt saktare och saktare
fart. Öfverst är kullen redan bevuxen med buskar. Vi skjuta fart igen
sedan hela tåget hunnit upp och nästa minut rusa vi in i skogen och
mörkret.
Endast en helt liten bit af banan framför oss och de raka, släta
stammarna på båda sidor kunna vi se, skarpt belysta af lyktskenet. Allt
det andra är mörker, ty träden stå så tätt att deras kronor bilda ett
enda hvalf, som utestänger hvar smul af den svaga skymningsdagern.
Men inte sakta vi farten för det. Min vän lokomotivföraren känner
tydligen hvarje tum af banan, hvarje kurva, hvarje stigning. Och nu
mera passera vi sådana allt efter litet. Terrängen blir alltmera och
mera ojemn ju närmare vi komma till bergstrakten och kräfver oaflåtlig
uppmärksamhet och påpasslighet af den, i hvars hand hela det ståtliga
tågets och dess hundratal passagerares öden ytterst hvila. Aldrig förut
har det fallit mig in hvilket oerhördt ansvar lokomotivföraren
egentligen har. Ett ögonblicks oaktsamhet, en minuts distraktion -- och
tåget rusar ohjelpligt till sin undergång.
Men Tom har inga sådana distraktioner. Hans grå ögon blicka ofrånvändt
på den korta, upplysta sträckan framför oss och det är tillräckligt för
att i hvarje nu upplysa honom om hvar vi äro och hurudan terräng vi
hafva framför oss. Den starka handen med de långa, seniga fingrarna
håller med ett fast grepp om staken och ökar eller minskar farten efter
behof.
Vi försöka alls icke mera att tala, der vi flyga fram genom natten.
Endast framför oss är det ljust; men sjelfva sitta vi i mörker för att
så mycket bättre kunna tillgodogöra oss belysningen från lyktorna.
Blott när eldaren kastar in mera bränsle, strömmar det skarpa rödgula
eldskenet ut från ugnen, lyser ett ögonblick upp den nedhukade