Mariquita, och andra historier från verldens utkanter - 2

resan skaffat mig en smygfeber på halsen, rörde jag mig de första
dagarna icke heller ute. Men tre dagar efter min ankomst skulle en
tjurfäktning gå af stapeln, någonting riktigt extra storartadt, och den
skulle jag naturligtvis öfvervara.
Det var söndag, strålande klart solsken och massor af folk i rörelse;
alla styrande ut mot la plaza de los toros. En så härligt belägen plats
är det nästan syndigt att använda för ett så ömkligt tidsfördrif,
dertill är den storartade utsigten öfver bergskedjan med de två väldiga
vulkanerna invid La Antigua, den gamla hufvudstaden, alltför vacker.
Men sinnet för naturskönhet är så ytterst litet utveckladt hos söderns
folk, åtminstone i bredd med det för djurplågeri, att sådant ej stöter
någon, och så har man bygt tjurfäktningsarenan på ett ställe som vore
egnadt att omskapas till en lustgård.
Spektaklet var redan börjadt när jag kom fram. En stackars långhornad
tjur, som såg mycket fredlig ut, sökte förgäfves värja sig mot sina
plågoandar, los banderilleros, hvilka stucko sina vid, med hulling
försedda jernspetsar fastade bandrosetter i hans hud, och los
picadores, hvilka från hästryggen oroade honom med sina lansar. Han
begärde nog inte bättre än att slippa ut från arenan, men då han funnit
det vara omöjligt och motståndarne blefvo alltmera närgångna, gjorde
han en och annan schock emot dem, ehuru utan synnerlig energi.
Publiken blef otålig och uttryckte sitt förakt med hyssjningar och
stampningar, hvilka till slut blefvo så högljudda att djuret måste
föras bort. Ty här är man för ekonomisk för att döda hvar tjur som
hemtas fram. Annonserna för tillställningen meddelade att sex tjurar
skulle uppträda och bland dem skulle "la espada" utvälja en, den han
skulle sticka ned. Alla de öfriga bara retas och plågas en stund samt
föras sedan ut igen.
Kom så N:o 2 fram, ett ståtligt mörkbrunt djur med långa uddhvassa
horn, som nog kunde bli farliga för den som ej höll sig på tillbörligt
afstånd. Han mottogs också med allmänna applåder när han lungt och
ståtligt marscherade in. Men så stannade han och blickade helt vänligt
på det församlade publikum. Han var tydligen inte ledsen ett smul. Och
han blef inte ledsen ens när en banderillero steg fram och högg fast
tvänne bandprydda jernspetsar i hans nacke; han bara skakade på
hufvudet och gick par steg åt sidan.
Det blef ett ännu värre hvisslande än förut, och när såväl
banderilleros som picadores förgäfves gjort allt för att reta honom
till vrede, steg oväsendet till en otrolig höjd. Till slut sprang en
banderillero, en neger, den djerfvaste och vigaste af allesamman, fram
och högg en spets från hvardera sidan i tjurens flanker, och då satte
han sig i rörelse. Men endast för att söka en utgång. Ursinnigt af
smärta och blödande från ett halft dussin ställen, der de granna
bandrosetterna hakats fast, rusade det arma, plågade djuret rundt om
arenan utan en tanke på anfall.
Folkmassan hvisslade, tjöt och stampade tills man var tvungen att öpna
en port och låta det ohjelpligt fredliga kräket slippa ut.
Icke minst högljudda i sina yttringar af förakt voro damerna, af hvilka
några tillochmed hvisslade lika bra som hvilken tjufpojke som helst. I
det stora hela föreföllo de mig mycket intressantare att iakttaga än
djurplågeriet på arenan, så att jag till en början egnade mycket liten
uppmärksamhet åt tjuren N:o 3, en svart raggig best, hela hopen mindre
än de två föregående, men hela hopen mera argsint också. Han kom
inrusande i full galopp, stannade ett ögonblick häpen midt i arenan,
gaf så till ett ilsket bölande och rusade i nästa ögonblick emot en af
banderilleros, hvilken svängde sin rödgula duk emot honom.
Nu blir det lif i spelet. Ingen annan af banderilleros än den svarte
lyckas fästa sina rosetter i tjurens nacke och äfven han kan blott
genom ett väldigt språng öfver skranket undgå närmare beröring med dess
horn, medan picadorerne hafva all möda ospard med att hålla sig utom
räckvidd vid de anfall besten gång på gång gör mot dem.
Nu är det applåder och bravorop som ljuda, allt lifligare ju mera
upphetsadt djuret blir. Och nekas kan ej att skådespelet är eggande.
Los banderilleros i blå, guldstickade sammetskostymer, med en
bjertfärgad, röd eller gul duk i ena handen och ett par fladdrande
mångbrokiga bandrosetter i den andra, söka gång på gång närma sig för
att fästa rosetterna i tjurens skin. Picadorerne på sina magra, med
grannlåter öfverhängda hästar, galoppera af och till, riktande en
lansstöt mot det marterade djuret hvar gång det kommer nära dem. Och
tjuren sjelf, med hängande tunga, ursinnig blick och bloden strömmande
ned på hvardera sidan af den väldiga nacken, sparkar upp sanden under
ett ihåligt, ilsket bölande, rusar ibland fram mot en eller annan af
sina plågoandar och stannar slutligen med fradgande mun i vanmäktigt
raseri midt i arenan. Då kommer la espada fram för att taga del i
leken. Hans drägt är öfvertäckt af guldbroderier, på hufvudet bär han
en svart filthatt med uppböjda bretten, i högra handen en lång värja
och i den venstra ett bjertrödt kläde.
Han helsar publiken med en högtidlig bugning, men får inte lång tid
till ceremonier, ty tjuren har redan fått sigte på honom och besluter
ögonblickligt att försöka sin lycka med den nya uppenbarelsen.
En viftning med det röda klädet bringar hans raseri till kokpunkten och
han rusar fram i vild fart. Mannen står orörlig med värjan lyftad tills
tjuren är blott ett par fot ifrån honom, då han med en snabb rörelse
kastar klädet öfver dess horn -- och stöter miste.
Värjspetsen träffar sjelfva bogbladet och fläcker endast upp djurets
hud och kött i ett fotslångt sår, men det är för litet för att hejda
honom. I ett ögonblick ligger den granna espadan kullslagen i sanden
och den rasande tjuren stöter gång på gång efter honom med hornen,
ehuru utan att träffa, förblindad som han är af duken, hvilken allt
hänger öfver hans hufvud.
Det har blifvit tyst bland publiken, som inte låter ett ljud undfalla
sig, medan los banderilleros från alla sidor skynda till och söka
afleda tjurens uppmärksamhet från hans offer. Damerna luta sig i högsta
spänning fram öfver skranket för att icke förlora någon detalj af
skådespelet, hvilket hotar att taga en tragisk vändning.
Det är den svarta banderilleron som räddar situationen. Han går ända
fram till tjuren, rycker klädet af hans hufvud och stöter i samma
ögonblick en jernspets djupt in i hans nacke. Djuret rusar efter honom,
men gång på gång viker han vigt och skickligt undan tills han lockat
detsamma tillräckligt långt bort, då han med ett språng försvinner
öfver skranket. Jag har hela tiden följt honom med ögonen, medan man
ledt den förolyckade espadan bort, beundrande den ytterliga
kallblodighet, hvarmed negern gång efter annan låter tjuren komma
alldeles inpå sig för att med en enda böjning af den smidiga kroppen
och ett steg åt sidan vika undan dess hvassa horn. När han så springer
öfver skranket ser jag omedelbart derinvid ett ansigte, som förut
undgått min uppmärksamhet och som nu är helt blekt af den sinnesrörelse
som den spännande scenen väckt.
I första ögonblicket fattar jag icke om jag ser rätt eller ej, så långt
är egarinnan till det näpna, mörkhyade lilla ansigtet der midt emot
från mina tankar, men i det nästa är jag öfvertygad om att det
verkligen är Mariquita som sitter der, och don Luis tätt bakom henne.
Genast kan jag dock ej komma ditöfver, ty nu kommer espadan in igen och
folkmassan tränger sig så nära till skranket som möjligt för att se om
han denna gång skall lyckas bättre. Det gör han, oaktadt den
sinnesrörelse han tydligen är ett rof för. När tjuren igen rusar emot
honom faller det röda klädet på nytt öfver dess horn och värjan sänkes
nästan till fästet in bakom dess venstra bog. Ett ögonblick står djuret
orörligt, så faller det tungt till marken -- dödt. Och folkmassan
bryter ut i jubel.
Nu först lyckas det att tränga fram genom hopen, som stimmar af och
till i förväntan på nästa akt af skådespelet.
Mariquita upptäcker mig först och nickar redan på afstånd en helsning
åt mig. Och när jag kommer fram blir jag öfverhopad med frågor af såväl
henne som don Luis, om huru min resa aflupit, hvarföre jag dröjt så
länge o.s.v. o.s.v. -- mycket flera än jag kan besvara på en gång.
Mariquita är klädd helt och hållet på europeiskt sätt, om ock med en
liten anstrykning af exentricitet i färgsammansättningarna, en
exentricitet, som emellertid passar utsökt till hennes sydländska typ.
Litet blekare är hon äfven än senast, men det klär henne också. Hon ser
med ett ord förfinad och förädlad ut och har förlorat något af det
tjufpojkaktiga, som förut utmärkte hvarje hennes blick och hvarje
rörelse.
Jag komplimenterar henne till hennes utseende och säger don Luis att
han aldrig kunnat hitta på någonting mera klädande och originelt på
samma gång än den lilla fruaktiga hatt i orange och rödt som Mariquita
bär. Men han skrattar och försäkrar att den tid redan är förbi då han
valde Mariquitas toiletter.
-- Hon har mycket större anlag för vissa sidor af civilisationen än jag
någonsin skulle trott, tillägger han på tyska, -- och spelar sin roll
alldeles utmärkt. --
Mariquita ser smått förtretad ut då hon ej förstår hvad don Luis säger,
men klarnar omedelbart upp igen då han fortsätter på engelska:
-- Kom nu med oss härifrån och lemna er hotellmiddag i sitt värde. Vi
bo i ett privat hus och hafva eget hushåll, det Mariquita sköter för
att inte alldeles ledas ihjäl af brist på sysselsättning. Ni får lära
känna henne från en ny sida -- den af värdinna. Och af det här nöjet
har ni väl i alla fall redan fått nog. --
Så lemna vi tjurfäktningen och gå, Mariquita skenbarligen alldeles
oberörd af de mer eller mindre tydligt beundrande blickar, som riktas
på henne. Endast en gång rodnar hon litet, då vi höra en herre upplysa
en annan om "att det är en Costa Ricanska, gift med den der mörklette
amerikanaren, som går till venster om henne".
Deras bostad är förtjusande nätt. Don Luis har packat upp en del af
allt det kram af kuriositeter och folkslöjd, han under sin sista resa
samlat ihop, och dermed dekorerat deras mottagnings och hvardagsrum på
ett mycket originelt och anslående sätt. På ena långväggen har han
draperat en jättestor Nicaraguansk pitahängmatta i brokiga färger och
fästat på denna en trofé af indianarbeten, betsel, sporrar, stigbyglar,
vapen, fiskredskap och annat -- en hel etnografisk kollektion. En
väldig divan är klädd med ett par ljusbruna vicuna ponchos från Chili
och dess dynor med mångbrokiga, skiftande rebozos från Costa Rica och
San Salvador, löst knutna öfver dem. På golfvet stå ett par stora,
rödbruna lerkrukor med bizarra ornament, af det slag indianerna i
Guatemala tillverka och begagna, fyllda med blommande, doftande grenar
af en buskväxt. Sofrummet ligger der innanför och matsalen utgöres af
det täckta galleri, hvilket löper rundt om den lilla, af palmer och
orangeträd skuggade trädgården, som i tropikerne hör till hvarje
välförsedt hus.
-- Jag kom hit redan två veckor efter er afresa från San José, sade don
Luis som svar på min förvånade granskning af rummet, -- och då jag
ämnade stanna här ett par månader hyrde jag genast detta hus, samlade
allting af möbler det innehöll i dessa par rum och försökte göra det så
trefligt för oss som möjligt. Och nu trifves jag så bra vid detta
"dolce far niente" lif att jag endast med största saknad kommer att
lemna det. -- Vore det inte för att jag uttryckligen lofvat Mariquita
att föra henne till San Francisco, tillägger han efter en liten paus,
-- så gjorde jag slut derpå redan här och läte henne vända om hem --
jag börjar sanningen att säga bli rädd för att till ett godt slut
rentaf bli kär i flickan. --
-- Det vore nu väl det minsta, svarade jag, men jag å min sida börjar
bli rädd för att vi begingo mera än en dumhet när vi inläto oss på den
här historien der nere i San José. Mariquita hade visst icke der heller
mera än ett framtidsperspektiv, men hon visste då åtminstone icke något
bättre, hvaremot hon synbarligen redan nu fått ögonen öppnade och
kommer att få det i ännu mycket högre grad, och då kan hon heller icke
undgå att känna hela bitterheten af sitt öde, när hon en gång anställer
jemförelser mellan denna tid och den som kommer, då hon återvändt till
Costa Rica. --
-- Nå, så farligt är det nu väl inte, menade don Luis, ehuru med
betydligt mindre säkerhet i tonen än förut då vi talat härom. -- Jag
har sörjt för att hon efter återkomsten kan lefva som hon för godt
finner, oberoende af novios och sin gemena mor. --
Mariquitas inträde afbröt allt vidare meningsutbyte om saken. Hon hade
klädt om sig och såg ännu bättre ut än på förmiddagen i sin drägt af
gräddfärgad, ljus surah med endast en stor mörkröd ros vid bröstet och
en annan dylik på ena sidan i håret.
Middagen var färdig, sade hon, och så gingo vi till bords. Det var en
utsökt liten middag, med blommor och frukt och tropikernas stora lyx,
is, i öfverflöd och värdinnan glad och liflig när hon beskref sina
erfarenheter, sedan vi sist träffades i Costa Rica.
Don Luis var på briljant humör också han och hade som vanligt utmärkta
cigarrer att bjuda på, då vi efter middagen sutto kvar vid bordet och
njöto af vårt kaffe och pratade ända tills det var full skymning.
Men när han blef bortkallad för att taga emot ett besök, kom det nyss
förut så lifliga samtalet till ett tvärt slut. Det var som om Mariquita
och jag rakt ingenting haft att säga hvarandra, utan sutto vi tysta och
liksom väntande på något, som skulle gifva konversationen ny fart.
-- Kom, sade hon till slut, det finnes stolar der ute i trädgården, der
vi sitta bekvämare. Bordet måste dukas af. --
Stolarna stodo under ett par af orangeträden, hvilkas blommor fyllde
den svala aftonluften med en söfvande vällukt. Mariquita kröp tipp i en
stor amerikansk gungstol, i hvilken hon kunde intaga en riktigt bekväm
ställning och jag satte mig midt emot.
-- Nu måste jag bedja er om en sak, började hon, -- innan Luis kommer
tillbaka. Han skulle kanske inte tycka om det. Vill ni vara snäll och
inte kalla mig vid namn när andra höra på? --
Jag kunde se huru djupt hon rodnade, men innan jag hann svara fortsatte
hon:
-- Här tro alla att vi äro gifta och derföre bemöter man mig helt
annorlunda än om man visste huru det förhåller sig, och det är så
underligt behagligt att bli bemött med aktning af alla man träffar. Ni
förstår ju och blir inte ledsen?
Det sista kom med ett ljud af gråt i rösten.
Stackars liten, tänkte jag, det har kommit snarare än jag trodde. Men
jag sade intet annat än att jag fullkomligt fattade hennes tankegång
och lofvade göra som hon önskade.
-- Men ni får inte tala om mina dumma funderingar för Luis. Jag är rädd
för att han inte skulle tycka om att jag bryr min hjerna med sådana
tankar, och han är så utomordentligt snäll och vänlig mot mig, ger mig
mycket mera än jag önskar och tröttnar aldrig att besvara alla mina
frågor. Jag är ju så dum och okunnig, som ni vet, och förstår inte
alltid allt hvad jag ser, hör och läser, och då får han förklara. --
Inom mig instämde jag i allo i hennes tro att don Luis mycket litet
skulle tycka om att se hvilken utveckling äfventyret tydligen höll på
att få, men högt sade jag endast att jag ingalunda skulle meddela honom
hvad vi talat om.
Straxt derpå kom han tillbaka och samtalet tog naturligtvis dermed en
annan vändning, men när jag sedan steg upp för att gå, sade han sig
vilja följa mig tillbaka till hotellet. Så snart vi kommo ut på gatan
frågade han om jag tyckte att Mariquita förändrat sig.
-- Otroligt, svarade jag, -- och uteslutande till sin fördel. --
Och då nu isen sålunda var bruten, frågade jag om han verkligen stod
fast vid sin föresats att om par månader skicka henne hem igen,
tilläggande att jag i hans ställe knappast skulle kunna förmå mig att
göra det.
-- Hvad vill ni då jag skall göra? frågade han surmulet. Jag kan inte
behålla henne då jag sjelf inte är riktigt bofast på någon ort, och
äfven om jag vore det kunde ju detta förhållande icke fortgå i längden.
Det enda jag kan och vill göra är att skicka henne hem redan efter ett
par veckor i Frisco, -- det hon nu framför allt längtar att få se, --
så att hon inte hinner insupa allt för mycken civilisation. Nu redan
har jag all möda att hålla henne tillbaka. Hon läser allt hvad hon
kommer öfver, och det inger henne väl till slut tankar och idéer dem
hon vore mycket bättre förutan. --
-- För resten, tillade han efter några ögonblicks tystnad på sitt
gamla, lätta sätt, -- tror jag ni inger mig alldeles onödiga farhågor.
Hon talar helt lugnt om den tid då vi skola skiljas och finner det
tillsvidare nog helt naturligt och tillbörligt att det så skall gå. När
hon kommer hem igen blir hon den mest efterfikade dam i San José och
kommer att tacka sin lycka att hon slapp litet ut. --
Härom hyste nu jag mina välgrundade tvifvelsmål, men då jag icke kunde
meddela don Luis hvad Mariquita nyss förut bedt mig om och inte heller
annars kunde göra någonting till saken, teg jag och sökte intala mig
att det väl ännu ej vore så illa, isynnerhet om don Luis fullföljde sin
afsigt att inte låta vistelsen i San Francisco räcka längre än ett par
veckor.
Huru det för öfrigt i sjelfva verket förhöll sig med Mariquitas tankar
och känslor kunde jag icke riktigt komma på det klara med. Ty ehuru jag
sedan träffade henne så godt som hvarje dag, kom hon aldrig mera
tillbaka till temat om sin ställning och sitt förhållande till don
Luis. Tvärtom hände det att hon, då jag i andras närvaro tilltalade
henne med ordet fru, gaf mig en riktig äkta tjufpojksblick af den gamla
sorten jag så väl kände till från San José.
Men böcker måste jag skaffa henne, ty don Luis, påstod hon, bara
skrattade åt hennes läslust och sade att hon skulle förderfva sina ögon
om hon höll på länge. Det var otroligt mycket hon hann med, och dervid
läste hon ingenting utan tillbörlig eftertanke, ehuru hennes sätt att
bedöma det lästa ofta nog var rätt egendomligt, så att hon mera än en
gång satte mig på det hala med sina frågor och genom den rent kvinliga
logik, som utmärkte hennes sätt att resonnera.
Hennes största nöje under vistelsen i Guatemala var att besöka teatern.
Truppen var långt ifrån första rang, men det var någonting så
fullkomligt nytt för Mariquita att hon kunnat sitta der hvar kväll och
finna nöje deri ännu dertill. Med aldrig svikande uppmärksamhet och
spändaste intresse följde hon det uppförda styckets gång och skrattade
eller rördes till tårar ömsom.
Efteråt fingo vi sedan alltid lof att föra en lång diskussion om de
handlande personernas görande och låtande, om deras tankar och känslor,
och dervid var det rent af märkvärdigt att bevittna med hvilken säker
instinkt Mariquita oftast träffade det riktiga i sin kritik, i det hon
drog slutledningar och gjorde distinktioner som skulle hedrat en gammal
psykolog.
Så gafs en kväll Camelia damen. Utförandet var i det närmaste under all
kritik men likafullt var Mariquita djupare intresserad än någonsin
förr. Och när slutet kom grät hon, grät så hejdlöst, att vi hade all
möda med att lugna henne tillräckligt för att kunna föra henne
derifrån.
Under hemvägen var hon sedan tyst och förstämd och likaså under den
halftimme jag ännu tillbragte hos dem. Hon serverade vårt thé utan att
på något sätt taga del i don Luis och mitt samtal, hvilket också i
sjelfva verket var bra matt; hon såg ut som om hennes tankar varit långt
derifrån.
Men när jag steg upp för att gå frågade hon med ens:
-- Hvad tror ni Marguerite skulle gjort om hon hvarken fått sin älskare
tillbaka eller fått dö?
-- Troligen fortsatt att lefva som förut, brummade don Luis, innan jag
hann svara.
-- Det tror inte jag, sade Mariquita, men då hon icke inlät sig på
någon förklaring af hvad hon trodde, aktade jag mig att fråga derom,
utan slog bort alltsamman med ett skämt och gick.
Vi hade ursprungligen kommit öfverens om att resa på samma ångbåt upp
till San Francisco, men förargligt nog blef det mig omöjligt att
fullfölja aftalet. Tre veckor hade flugit bort och så gick jag en
vacker majmorgon efter Mariquita och don Luis för att följa dem till
tåget, som skulle föra dem ned till kusten.
Allting var nedtaget och inpackadt så att intet spår mera återstod af
den trefnad som utmärkt deras lilla hem. Men ändå hade Mariquita tårar
i ögonen då hon, klädd i en enkelt elegant reskostym, med en liten
pojkaktig klädesmössa på hufvudet, för sista gången steg öfver det toma
hemmets tröskel.
-- Nå, Mariquita, sade jag, utan att låtsa märka hennes vemod, nu är ni
väl förtjust då det ändtligen på allvar bär af ut i verlden? --
Hon såg på mig med sina tårfylda ögon, som kvälde öfver när hon
svarade:
-- Nog är jag nöjd att få resa, men jag vet inte hvarföre det
förefaller mig som om jag aldrig mera kommer att få upplefva så
lyckliga dagar som här. --
Redan på bangården hade emellertid den sorgsna stämningen flyktat.
Rörelsen och sorlet der verkade upplifvande på henne, så att hon med
ett helt gladt leende nickade mig ett "au revoir" när tåget gled ut
från stationen.
* * * * *
Mitt första besök i San Francisco gälde naturligtvis don Luis och
Mariquita, dem jag fann installerade i en af de små cottages, som följa
de gator åt, hvilka leda ut till San Franciscos stolthet, the Golden
Gate Park. Det var ett nöje att efter de sista månadernas vildmarkslif
komma midt in i så raffinerad civilisation som don Luis hem, der
europeisk smak och amerikanskt sinne för bekvämlighet och komfort räckt
hvarandra handen för att åstadkomma någonting riktigt mönstergiltigt.
Mariquita hade säkert aldrig under sitt tidigare lif ens drömt om något
så i alla afseenden elegant, smakfullt och luxuöst som hennes nuvarande
omgifning, men ändå såg hon hvarken lika frisk eller lika glad ut som
senast i Guatemala. Blekheten hade tilltagit och var, ehuru klädande
nog, nästan för påfallande, medan de små, pigga ögonen hade förlorat
det mesta af sitt muntra, tjufpojksuttryck. Men i gengäld hade hon
också helt och hållet mistat det drag af hälften vildhet, hälften
civilisation, som ännu för några veckor sedan vidlådt henne. Ingen, som
nu såg henne i den eleganta morgondrägten af ett egendomligt rödgrått
japanesiskt tyg i briljant mönster och koiffyren arrangerad i
öfverensstämmelse dermed, genomträdd af ett par långa, ljusa
sköldpaddnålar, hade kunnat tro annat än att hon från sin första
barndom lefvat i en omgifning egnad att utveckla både smak och
skönhetssinne.
-- Ändtligen! utropade don Luis då jag trädde in. -- Nu, Mariquita,
skola vi hafva några festdagar medan vi föra vår vän här omkring och
visa honom San Francisco och dess omgifningar. Ni skall veta, fortsatte
han till mig -- att jag dessa första tider varit för mycket upptagen
med affattande af mina reserapporter och annat för att hinna föra
Mariquita ut, så att hon i sjelfva verket sett mycket litet ännu. Var
nu god och underhåll henne en stund medan jag slutar hvad jag har för
händer; så äta vi frukost tillsamman och göra derunder upp program för
resten af dagen. --
-- Jag är glad att ni kommit, sade Mariquita, så snart vi stigit in i
hennes rum. -- Luis har haft oändligt mycket bråk och arbete sedan vi
kommo hit och på långt när inte varit så glad som förut, men nu blir
det säkert bättre. Han har så ofta talat om huru roligt det skulle bli
att få er hit upp. --
-- Och ni sjelf, Mariquita? Huru trifs ni i San Francisco? Är lifvet
här verkligen så härligt som ni förestält er det, eller är det bara en
mer eller mindre gäckad förhoppning? --
Hon smålog litet tveksamt och tog sig någon betänketid innan hon
svarade:
-- Jag vet inte rätt hvad jag skall säga derom. Ännu har jag ju på det
hela sett så litet af lifvet här; och det lilla jag sett har jag
troligen inte betraktat på samma sätt som då jag brukade tänka på det
der borta. Och så har det plågat mig att se Luis nedstämd och
irriterad. Jag känner det alltid som om jag, åtminstone till en del,
vore orsaken dertill. -- Men nu blir det helt annorlunda då vi komma
att röra oss mera ute och han gör sig fri från sitt bråk. --
Så mycket var nu uppenbart att don Luis inte ännu meddelat Mariquita af
huru kort varaktighet hennes vistelse i San Francisco komme att bli,
men om det var detta som plågade honom eller om han verkligen hade mera
arbete än han tyckte om, det kunde jag icke af Mariquitas yttranden
sluta mig till.
Under frukosten tycktes han emellertid helt upplifvad och skrattade
godt åt Mariquitas beskrifning af ångbåtsresan från Guatemala och af
några typer bland deras ressällskap. Efter frukosten, föreslog han,
skulle vi göra en tur i parken och derpå åka ut till The Cliffhouse för
att se sälorna, samt äta middag der. Sedan finge man se hvad som vidare
vore att göras för att värdigt sluta dagen.
-- Vi ställa till en riktigt grundlig fest och viftdag, slutade han
skrattande, -- för att börja er San Francisco sejour. --
Men när Mariquita gått in till sig för att kläda om sig för utfärden,
blef don Luis med ens allvarsam, i det han vände sig till mig:
-- Nu måste jag bedja er om en tjenst. Till en början måste ni åtaga er
att föra Mariquita ut om dagarna, så hon kommer i rörelse, ty med detta
instängda lif går hon under. Sjelf kan jag ju inte för mina härvarande
vänners och deras familjers skull visa mig ute med henne, hvaremot det
kan göra er detsamma hvad man tänker och säger. Och bland mina
ungkarlsvänner och deras fruntimmersbekanta vill jag inte införa
henne. --
-- Och så, tillade han efter en liten paus med ett halft förläget
uttryck, -- ville jag bedja er att vid tillfälle börja bereda henne på
en snar afresa härifrån -- det är ett kapitel, som jag, skamligt nog,
ännu inte haft kurage att alls beröra. Säkert är att jag skulle gifva
bra mycket för att ha den här historien ogjord eller öfverstånden. --
-- Jag också, svarade jag. -- Och kanske ännu mera för att slippa vara
den som meddelar Mariquita att hennes glädjedagar äro förbi -- för
alltid. Sannerligen jag ens vet huru jag skall bära mig åt för att
komma fram med det. --
-- Det blir i alla fall inte så svårt, tröstade don Luis. Hon vet ju
att jag senare på sommaren skulle resa öfver till Europa, så ni kan
skylla på att jag fått underrättelser som troligen komma att påskynda
min resa hela hopen. Passa på något lägligt ögonblick och -- -- --
Men nu kom Mariquita tillbaka och vårt samtal till ett så tvärt slut,
att hon skrattande hotade oss med fingret.
-- Nu talade ni bestämdt illa om mig, Luis, eftersom ni afbröt så
hastigt. Men gå på bara, i dag blir jag inte ledsen. --
Nog misstänker jag att hon skulle känt sig något ledsen i alla fall om
hon vetat hvad samtalet gälde, men som det nu var störde ingenting den
glada stämningen under vår körtur.
Den är bra nog ensam i sitt slag, denna "den gyllene portens park" i
San Francisco med sina dungar af svartgrön barrskog, mot hvilka
eucalyptusträd och en del härdiga palmarter skarpt teckna sina
grå- eller bjertgröna blad, medan de ljusa, ständigt vårgröna
gräsmattorna äro öfversållade af blommor och buskar, hörande till par,
tre olika zoners flora. Det är Californiens underbara klimat, -- hvars
temperatur aldrig stiger så högt att värmen blir besvärlig, lika litet
som den sjunker lågt nog för att man skulle kunna tala om någon köld,
-- som tillåter sammanförandet på ett ställe af denna mångfaldiga
växtlighet, hvilken förlänar alla trädgårdar och planteringar ett så
omvexlande behag. Den ståtliga parken upptar många tiotal tunnland och
meningen är att utsträcka den ända till hafvet, dit redan nu en präktig
körväg leder, en fortsättning af den väg, som i tjugutal mil långa
vridningar genomlöper hela den vackra anläggningen.
Vi hade en treflig tur och tyckte att den tog nästan för hastigt slut
när vi hamnade vid klipphuset, ett värdshus bygdt ute på yttersta udden
vid inloppet till den välomhägnade hafsvik, vid hvilken San Francisco
ligger. Men den praktfulla utsigten öfver detta inlopp -- "den gyllene