Mariquita, och andra historier från verldens utkanter - 1

MARIQUITA OCH ANDRA HISTORIER FRÅN VERLDENS UTKANTER
Af
Konni Zilliacus

N. A. Zilliacus' Förlag, Wiborg, 1890.



INNEHÅLL:
Mariquita.
På lokomotivet.
Min reskamrat.
Ur min porträttsamling.
William Anilin.
Den nya kaptenen.


MARIQUITA.

Det var i San José de Costa Rica jag gjorde don Luis', såsom han der
kallades, bekantskap. Vi råkade bo vägg i vägg på samma hotel och då
väggarna blott bestodo af rör med litet påsmetad lera, var det nästan
som hade vi delat rum och således ganska naturligt att vi inom kort
blefvo så bekanta som om vi känt hvarandra många år.
Han var af sydländsk härkomst, ehuru född och uppfostrad i Europa, hade
rest verlden omkring, sett allt, hört allt och njutit af allt, som kan
ses, höras och njutas och var derföre vid trettiotre års ålder
betydligt skeptisk och svår att intresseras för någonting. Sin
förmögenhet hade han i det närmaste gjort slut på och derföre låtit
engagera sig af några affärsmän i San Francisco, hvilka sändt honom ut
att studera handels och andra förhållanden i Syd och Centralamerika för
deras räkning. I Panama hade han haft en släng af klimatfebern och
ansåg sig derföre behöfva ligga öfver någon tid i San José för att helt
och hållet fördrifva den innan han satte sig i tillfälle att i San
Salvadors bakungstemperatur skaffa sig en ny dosis.
För öfrigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brådska med att
återvända. De som sändt honom ut betonade i hvart bref att han skulle
taga sig god tid att se och inhemta det mesta möjliga; alla omkostnader
bestredos af dem och hans rikligt tillmätta arvode, det han under
bortavaron alls icke behöfde röra, ökades under tiden till en rätt
aktningsvärd summa.
Så alltför strängt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jag
godt egna några timmar per dag åt kringströfvandet med don Luis både
inom San José och i dess omgifningar. Han hade ett utmärkt sätt att
umgås med infödningarna och kom snart på så vänskaplig fot med hvarenda
en att vi voro säkra om att vara välkomna på hvarje hacienda i trakten,
der man ändå i allmänhet icke är så synnerligen hugad för att utan
vidare taga emot utländingar. Jag profiterade i vidsträckt mått af hans
popularitet och besökte i hans sällskap alla, hvilkas bekantskap han
gjort under veckorna före min ankomst till San José.
Aftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis' rum, der vi på
infödningsvis brukade sitta och röka i den öppna dörren, prata några
ord med förbigående bekanta, säga "adios" åt hvarje vacker flicka som
passerade inom hörhåll, bara för att få höra hennes melodiska "adios
señor" till svar, samt lyssna till tañon och marimban, hvilka hvarje
kväll ljödo från en posada nära intill.
En afton, då vi som vanligt ställt våra stolar i dörröppningen och
sutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst och
stadigt rökande, kom der en ung flicka förbi hvilken don Luis inte
åtnöjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med en
fråga om huru hon mådde, och då stannade hon ett ögonblick för att
svara. Hon var mycket behaglig, mörkhyad, svarthårig samt hade de
grannaste tänder och de rödaste läppar man kunde önska.
Jag frågade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar att
hon hette Mariquita, var sexton år gammal och dotter till en tjock,
otäck matrona, som bodde vid nästa tvärgata.
-- Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nästan lust att
bli närmare bekant med flickan. Hon ser så frisk och glad och pigg ut
att hon verkar helt upplifvande. Förut brukade jag alltid prata några
ord med henne i förbifarten, men hon måtte varit bortrest eftersom jag
inte sett till henne på ett par veckor. --
Sedan sågo vi henne nästan hvarje afton vandra förbi och försummade
aldrig att säga: "adios Mariquita", lika litet som hon underlät att
småle och svara: "adios señores". Ibland språkade vi litet med henne
och blefvo småningom rätt goda vänner.
Hon gick i lära hos en modist och det var på återvägen derifrån hon
hvarje kväll passerade förbi vår dörr. Roligt tyckte hon inte det var,
sade hon, att sitta instängd hela dagen i ett rum, och hon tänkte icke
hålla ut mycket länge dermed. Men hvad hon ämnade företaga sig ville
hon inte säga.
Hon bara skrattade så tänderna lyste när vi frågade om hennes "novio"
lofvat gifta sig med henne och påstod att hennes mor inte tyckte om att
någon af gossarna stod och hängde utanför hennes fönster om kvällarna
-- och ingen gosse har lust att vara någons novio om han inte ens får
ha det nöjet.
Underligt var det för resten ej heller om hon icke trifdes vid att
sitta stilla hela dagen i ett rum, som inte hade så mycket som ett
fönster ut åt gatan, ty först och främst hade hon tydligen en del
indianblod i sina ådror, och det hade redan varit förklaring nog på
hennes motvilja mot sådant lefnadssätt, men dessutom hade hon i all sin
dar förut lefvat på landet, på sin fars hacienda, och det var ett skäl
mera för att tycka att hennes nuvarande lefnadssätt var rentaf
odrägligt.
Det var först efter fadrens död som de flyttat till staden, der de nu
bott ett år. Då hade hans slägtingar lagt beslag på hela haciendan med
allt hvad der fans och helt kort om godt förklarat att då Mariquitas
mor aldrig varit gift, hade hon heller ingen rätt att vidare stanna
kvar i huset, lika litet som hennes dotter. Men en pension hade de ändå
fått och med den lefde de nu så godt sig göra lät.
Allt detta berättade hon oss under samtalen utanför vår dörr och
tycktes icke alls finna det underligt att det så gått, lika litet som
det på minsta vis tycktes förefalla henne förödmjukande att vara dotter
till en hustru som aldrig varit gift.
Men så äro de moraliska begreppen der nere i södern icke heller så
synnerligt utvecklade. Det är ingenting ovanligt alls att se barn af
tre, fyra olika mödrar, af hvilka endast en varit gift med den
gemensamma fadren, uppfostras tillsammans såsom medlemmar af en och
samma familj. Och då man ej är så alltför nogräknad med färgen heller,
händer det ofta att fruns i huset barn äro hvita, medan köksans äro
mulatter och mellanfärgerna representeras af små halfindianer, hvilkas
mödrar under kaffesaisonen kommit ned från bergstrakterna för att
arbeta ihop några dollars och oförhappande råkat skaffa haciendadons
familj tillökning af en ny nyans.
Man drar försorg om sin brokiga afkomma i alla fall och sällan faller
det någon hustru in att oppnera sig emot att alla barnen lefva
tillsammans under hennes öfveruppsigt. Det är endast främlingen som
finner ett sådant hushåll besynnerligt. Landets egna barn fästa sig ej
dervid, dertill är det alltför vanligt.
Mariquitas fall var nu ett undantag från den allmänna regeln, beroende
på att hennes far alls icke varit gift, hvarken med hennes mor eller
med någon annan, och så hade hela hans förmögenhet gått öfver till
aflägsna slägtingar, hvilka icke ansett sig hafva några skyldigheter
mot den illegitima dottern, utan affärdat henne blott med ett magert
årsunderhåll.
Det var nu en otur som ingen kunde hjelpa, menade Mariquita, och
ingalunda någon orsak att vara ängslig. För eller senare skulle hon nog
finna någon novio, som vore villig att försätta henne i bättre
förhållanden. Längre sträckte sig inte hennes förhoppningar, och
sjelffallet tyckte hon det också vara, att hennes öde icke kunde
gestalta sig bättre än hennes mors.
Någon sorgsenhet ådagalade Mariquita på intet sätt då hon talade om
dessa förhållanden. Endast när hon berättade om sina pinotimmar hos
modisten var hon ledsen, men det behöfdes bara en fråga eller ett ord
för att bringa henne in på andra tankar igen, och då skrattade hon på
nytt så ögonen glittrade och tänderna lyste.
Hon hade ett sådant lustigt litet skratt, en liten melodisk drill, som
kunde vara längre eller kortare, men aldrig blef högljudd. Det var
endast den intensivare glansen i hennes små svarta ögon och djupleken
af groparna i hennes kinder som antydde graden af munterhet.
En gång frågade vi om hon inte ville stiga in, men då blef hon
allvarsam och förklarade att det vore högst opassande. Hon kunde nog
stå en halftimme ute på gatan, om så skulle vara, och prata med oss
medan hon knaprade konfekt som ett möss knaprar socker, men komma in
till två caballeros -- det kunde aldrig komma i fråga. Och dervid förde
hon sitt högra pekfinger af och an framför munnen under en kokett liten
skakning på hufvudet, en gest som betyder ett oåterkalleligt nej.
Don Luis tyckte lika mycket om att prata med henne som jag, men han
påstod i alla fall att hon var i grund och botten förderfvad och trots
sina sexton år en utstuderad kokett. Det var nu hans theori att
depravationen hos söderns folk är medfödd och lika naturlig som begäret
efter mat och dryck. Hela den uppfostran kvinnorna få, förklarade han,
bestod i undervisning om huru man skall fånga en man, och den konsten
känna de i grund redan innan de fullständigt hunnit trampa ut
barnskorna.
-- Någon känsla af moraliskt ansvar hafva de platt inte, sade han, och
veta icke hvad verklig tillgifvenhet vill säga. Så länge de få allt
hvad de åstunda, kunna de vara trogna nog, men om något bättre erbjuder
sig tveka de inte en minut att gripa derefter. --
Jag tyckte nu att ett par af de drag, han ansåg specifika för
tropikernas kvinnor, med samma skäl kunde sägas utmärka könet i
allmänhet, men var i öfrigt af olika åsigt angående sjelfva grundlaget
i deras natur. För min del vidhöll jag att det inte behöfdes annat än
att behandla en flicka af Mariquitas skaplynne på ett annat sätt än det
hon var van vid för att ingifva henne helt andra aspirationer än dem
hon insupit i den omgifning der hon förut lefvat. Jag trodde och
förfäktade att en sådan halfvild natur, som hennes tydligen var, blott
genom umgänge med en bildad, finkänslig man skulle och måste vakna upp
till ett helt annat åskådningssätt af lifvet och troligen utveckla en
känsla af tacksam tillgifvenhet, om icke något mera, så stark som trots
någonsin en kvinna af mera civiliserade föregåenden i den vägen kunde
prestera.
Vi kunde ibland disputera kvällen igenom härom, naturligtvis utan att
någonsin komma till resultat, och hvar gång Mariquita hade hållit
tillgodo med några Costa Rica konfektyrer, dem det verkligen behöfdes
sådana tänder som hennes för att rå med, samt pratat en stund med oss,
börjades dispyten på nytt.
Så ströfvade vi en lördag, torgdagen i San José, omkring i
saluhallarna. Det var ett af våra stående nöjen att se på hvimlet der,
insupa doften från ananashögarna och orangerna, hvilka i massor bjödos
ut i hvart hörn af den vidsträckta bygnaden, mönstra och kriticera
señoritorna, hvilka regelbundet infinna sig der i morgontoilett, samt
studera folktyperna, af hvilka de förfärligt fula oförfalskade
indianerna från bergen, smutsiga, vidriga och djuriska, mycket litet
svarade mot begreppet af det tappra, ädla rödskinnet som pojkböckerna
tala om. De allra roligaste att se på voro dock negerkäringarna,
isynnerhet när de råkade i gräl, hvilket inträffade allt jemt, men nog
föreföll det oss svårt att erkänna brödraskapet med denna gren af
menskligheten, så lika vi än enligt traditionen äro inför vår Herre.
Midt i stimmet upptäckte vi med ens Mariquitas skrattande ögon och mun
och bredvid henne en matrona, som tydligen var hennes mor. Vi nickade
åt flickan när de kommo förbi och frågade huru hon mådde, och då
stannade hon och presenterade oss för modren. Gumman neg så djupt de
feta knäna medgåfvo, sade att hennes dotter berättat huru vänliga vi
varit och frågade om vi inte ville göra hennes ringa hus äran af ett
besök. Vi tackade och lofvade med det första efterkomma uppmaningen.
-- Der ser ni, sade don Luis, när de gått vidare, att jag hade rätt.
Jag håller vad om huru mycket ni vill att den der käringen när som
helst är färdig att sälja flickan, om man bjuder ett anständigt pris.
Men hon vet nog huru nätt och aptitlig snärtan är, så billigt blir det
inte.
-- Bra, svarade jag, men då jag ju egentligen inte hållit på
omöjligheten att afsluta en slik handel, utan bara talat om den
sannolika effekten på Mariquita sjelf af en längre sammanvaro med en
hygglig och bildad karl, måste jag litet få precisera aftalet. Gör upp
med modren om att lefva och resa med Mariquita någon tid, tag henne med
er härifrån så fort som möjligt, behandla henne som ni skulle behandla
en europeiska eller amerikanska, och jag påstår att hon inom kort blir
så totalt förändrad att ni sjelf erkänner er hafva bedömt henne orätt i
alla stycken. --
-- Godt, sade don Luis på sitt vanliga korta sätt, vi gå redan i kväll
till dem och göra upp saken. Får ni rätt, så ställer jag till den
finaste middag Frisco kan åstadkomma när vi träffas der uppe, får ni
orätt så -- ja, så ställer jag till middagen ändå; men ni får lof att
vid desserten i detalj beskrifva anledningen till festen och
högtidligen göra afbön hos de närvarande damerna för att ni påstått en
liten vildinna från barfotarepubliken i Centralamerika kunna i något
afseende jemföras med civiliserade fruntimmer. --
Det var ju skäligen goda vilkor. Jag förklarade mig villig att
underkasta mig följderna om jag mot förmodan skulle hafva misstagit
mig, och på kvällen vandrade vi ned till Calle del Menado, der
Mariquita och hennes mor bodde.
Hon var inte hemma ännu, men modren försäkrade att det ej skulle dröja
många minuter innan hon komme. Vi skulle bara göra oss den mödan att
sitta ned ett ögonblick och betrakta hela huset med allt hvad der fans
som vårt eget o.s.v. o.s.v, -- en hel ström af den vanliga spanska
artigheten, som i grund och botten betyder rakt ingenting.
Don Luis sade till en början knapt någonting alls, så att jag hade att
föra konversationen allena, och då jag var rädd att Mariquita skulle
komma innan vi hunnit för modren klargöra ändamålet med vårt besök,
försökte jag så fort som möjligt leda samtalet in på rätta spåret. Det
gick lättare än jag kunnat föreställa mig. Vid första antydan förstod
den otäcka gamla halfindianskan ögonskenligen genast hvarom det var
fråga, men sökte som vid all annan handel drifva upp priset på varan så
högt som möjligt. Det blef ett oändligt loftal öfver Mariquita, hvars
alla egenskaper vi fingo höra utläggas både vidt och bredt.
Scenen var, lindrigast sagdt, vidrig. Den lefvande fettklumpen, som en
gång varit en mensklig, kanske tillochmed behaglig varelse, höll tal
som om hon bjudit ut en häst till salu och rökte dervid den ena
stinkande, af brunt omslagspapper och förfärlig tobak tillverkade
cigaretten efter den andra. Jag började känna mig obehaglig till mods
och don Luis skrufvade sig af och till på sin stol, nervöst tvinnande
sin ena mustasch, hvilken dock omöjligt kunde bli mera uddhvass än hvad
den redan var.
Slutligen kunde han icke härda ut längre.
-- Está bueno, sade han tvärt, jag vet att Mariquita är en söt och glad
flicka så det behöfva vi inte vidare tala om. Var god nämn utan omsvep
de vilkor, hvarpå ni vill afstå henne. Jag hatar allt onödigt prat. --
-- Hvad tänker ni om mig? frågade käringen, som vid hans inblandning i
saken synbarligen trodde att det var något slags bolagsaffär vi ville
göra upp, i högst förnärmad ton. Tror ni jag vill sälja mitt barn till
ett skamligt lif? --
Och så följde en lång historia om huru hederliga hennes föräldrar och
förfäder allt intill sjunde led alltid hade varit, huru ärbar och
ansedd hon sjelf var och huru det aldrig kunde komma i fråga att hon på
sådant sätt skulle skiljas vid sin enda glädje i verlden o.s.v.; det
mesta ackompagneradt af tjutlika snyftningar, hvilkas frambringande
bragte henne i tillräckligt våldsam svettning för att rättfärdiga
användandet af den smutsiga näsdukstrasa, hvarmed hon i ifvern
aftorkade alla andra delar af ansigtet utom ögonen.
Det var en trenig komedi. Vi försökte ett par gånger stämma hennes
ordflöde, men hon bara höjde rösten så vi fruktade att grannarna skulle
tro något mord vara i görningen och rusa till hjelp. Och ännu
trefligare blef det då Mariquita kom in midt under oljudet.
Hon såg förvånad ut, men innan hon hann göra någon fråga vände sig
modren till henne med ett nytt utbrott:
-- Inte sant, querida de mi alma, du håller af din mor? Säg det åt los
caballeros och säg dem också att vi äro ärbart folk; dig tro de nog.
Men nu blef don Luis ond på allvar.
-- Det kan vara nog nu, sade han skarpt. Jag gjorde er en fråga och
behöfver inte svar af någon annan, innan jag fått ert. Nu ber jag er
sluta detta samtal, men så mycket vill jag ändå tillägga att min vän
här endast talade på mina vägnar.
Det var tillräckligt för att upplysa gumman om misstaget och hon gjorde
också omedelbart frontförändring i det hon på Mariquitas fråga: hvad
som vore på färde, förklarade att los caballeros missförstått henne.
Hon vore visst icke emot något, som kunde göra hennes barn "lyckligt",
men hon hade icke genast rätt uppfattat meningen.
Och dermed gaf hon sig till att för Mariquita förklara det don Luis
hölle mycket af henne och nu gjort ett förslag att taga henne med sig.
Mariquita skulle nu sjelf afgöra, sade hon, om hon å sin sida hölle
tillräckligt af don Luis för att följa med honom. Derpå kommer allt
dock slutligen an, tillade hon med en salvelsefull suck och något som
väl skulle föreställa ett ömt uttryck i rösten.
Mariquita såg på oss och småskrattade på ett sätt, som visade att hon
fullt uppfattade situationen, men när hon svarade sin värda mamma att
hon mycket hellre ville följa med don Luis än fortsätta hos sin modist,
höll hon sig berömvärdt allvarsam.
Så skickades hon ut i köket för att tillreda en kopp chocolad, den
gumman sade sig nödvändigt vilja bjuda los señores, som gjort sig mödan
att besöka hennes hus, men i sjelfva verket för att icke öfvervara
fortsättandet af underhandlingarna om den finansiella sidan af saken.
Så snart Mariquita aflägsnat sig började gumman helt diplomatiskt med
en förklaring att ehuru hon visst inte hade någonting att invända mot
ett arrangement, som vore till hennes barns lycka, vore hon ändå
tacksam för att få veta hvilka garantier don Luis ville lemna för dess
fortvaro.
-- Inga alls, svarade don Luis kärft. Jag tar henne med mig härifrån,
förser henne med allt hvad hon behöfver och kan önska, medan vi äro
tillsammans, och skickar henne om ett halft år eller så tillbaka.
Besparingar kan hon göra om hon vill af sina fickpengar, dem jag inte
ämnar vara njugg med. Det är alltihop. --
-- Och alldeles tillräckligt, skyndade gumman att försäkra. -- Men
tyckte inte don Luis ändå det vore rättvist att anslå någonting för den
närmaste tiden efter Mariquitas hemkomst, då ju naturligtvis den
stackars flickan skulle hafva alltför svårt att glömma sin vän för att
inom kort inlåta sig med någon annan novio. Hennes mor skulle nog
förvalta detta något tills Mariquita sjelf behöfde det. --
Der kröp ändtligen bockfoten fram och den var så tydlig att jag ansåg
mig öfverflödig vid den vidare underhandlingen, som nästan bragte mig
att må illa, hvarföre jag sade mig vilja se åt om jag kunde vara
Mariquita till någon hjelp, och gick ut i köket.
Hon rodnade något litet då jag kom, men skrattade ändå när hon frågade
om don Luis och hennes mamma blifvit vänner igen. Det lilla
fullfjädrade stycket tycktes ha allting betydligt klarare för sig än
jag någonsin skulle trott.
Jag visade också tydligt mitt misshumör, men vår temmeligen enstafviga
konversation behöfde lyckligtvis icke räcka länge, då modren snart
ropade på Mariquita och frågade om icke chocoladen var färdig.
Det var den och vi gingo in tillbaka. Don Luis såg ut som om han tagit
in någon betydligt bäsk medicin, drack tyst sin chocolad och tände en
ny cigarr, i det han steg upp och tog sin hatt.
-- I morgon på förmiddagen kommer jag efter Mariquita, sade han, och
för henne till någon som kan ställa i ordning åt henne en ordentlig
utrustning af allt hvad hon behöfver. Jag vill sjelf välja ut hvad jag
tycker passar henne bäst. Buenos noches, señoras. Och dermed gingo vi.
Don Luis skakade på sig som en våt pudel då vi väl voro ute på gatan.
-- Fy f--n hvad den käringen är vidrig, sade han med ett uttryck, som
om han behöft lätta sig med en dugtig grofhet för att inte kväfvas af
allt hvad han fått lof att svälja under visiten. -- Jag för Mariquita i
morgon dag till Agua Caliente så jag slipper se hennes mor. Hon kan der
undergå en liten förberedande träning i civilisation på tumanhand med
mig, tills hennes saker bli i ordning och jag för henne ombord på
ångbåten bland andra menniskor.
-- Nog blir det ett lättvunnet vad, tillade han efter en stund med ett
halft cyniskt leende. -- Ni har ännu för mycken europeisk, eller kanske
rättare nordisk idealism i kroppen för att rätt kunna bedöma den här
sortens folk. --
-- Jag nästan fruktar för att ni har rätt, svarade jag, -- men så
alldeles säkert är det inte. --
Något vidare samtal blef det ej om saken. Det föreföll mig nästan som
hade vi båda två känt oss litet skamsne medan vi vandrade genom de
kvälltysta gatorna till hotellet, och ingendera tycktes hugad att
förlänga sammanvaron utan gingo vi hvar till sitt rum så snart vi kommo
fram.
Följande dag lemnade don Luis verkligen San José och jag kände det, då
jag efter middagen rökte min ensliga cigarr, som hade straffet för min
andel i menniskohandeln redan begynt. Det var långa aftnar jag sedan
tillbragte helt ensam, och många gånger ångrade jag det dumma
tilltaget, som beröfvat mig det enda sällskap jag haft.
Så fick jag en vacker dag, ungefär en vecka derefter, ett telegram från
don Luis. "Kom och helsa på oss", lydde det, "tag minst par dagar på
er. Luis". Han tycktes behöfva sällskap han också.
Jag for redan med första tåg till Cartago och då jag ej hade lust att
vänta tills ångspårvagnen gick, skaffade jag mig en häst och red ned
till Agua Caliente. Don Luis hade icke väntat mig föran följande dag då
jag kunnat komma ända fram i en bekväm kupé, så att jag tog dem med
öfverraskning när jag med ens trädde in i hans rum.
Mariquita satt helt uppkrupen i en stor länstol och läste en bok som
tycktes lifligt intressera henne, eftersom hon inte ens såg upp när
dörren öpnades. Don Luis satt och rökte vid det öpna fönstret, med båda
fötterna på fönsterkarmen och gungade bakåt med stolen, i en ställning
så äkta amerikansk att jag skrattade till. Han vände på hufvudet.
-- Halloh! ropade han i det han hoppade upp, det var mer än hyggligt af
er att komma så snart. Det här börjar bli litet monotont, skall jag
säga, men jag vill inte återvända till San José innan jag vet när båten
går från Puntarenas. Svärmor är inte så ljuflig och hit får hon inte
komma.
Mariquita hade också stigit upp. Hon såg för komisk ut i en modern
europeisk drägt, men tyckte synbarligen sjelf att hon var utmärkt
lyckad och räckte mig med mycken värdighet handen samt frågade huru jag
mådde.
-- Hade jag vetat vänta er ren i dag så hade jag låtit henne kläda om
sig, sade don Luis. Annars får hon då och då kläda sig på europeiskt
sätt för att småningom vänja sig att uppträda som en dam. Mariquita
mia, tillade han på spanska, vill du göra oss det nöjet att byta
kostym? Vi tycka båda att du är mycket nättare i Costa Rica drägt. --
Hon rodnade litet och såg kanske en smula förtretad ut, men gick ändå
genast.
Jag tog upp hennes bok. Det var en berättelse från stora verlden i
Europa, en öfversättning af en af Ouidas fantastiska historier, just
egnad att förvrida hjernan på en liten vildinna som Mariquita.
-- Jag odlar hennes själ, som ni ser, sade don Luis skrattande. -- Hon
är förtjust i sådana der historier och tror naturligtvis hvarenda
galenskap de innehålla.
-- Det skulle ni låta bli, svarade jag. Hon blir alldeles tillräckligt
vriden genom den beröring hon kommer att ha med verlden, utan att läsa
sådant här. Se ni till bara att inte äfventyret får en ledsam
upplösning. --
-- Basch! skrattade don Luis, i det vi satte oss på balkongen
utanför rummet. -- Ni är allt samma fantast. Det är inte mera
farligt för Mariquita att läsa och drömma om englagoda engelska
lösdrifvar-aristokrater och moraliskt förderfvade hertiginnor än för en
pojke att önska sig vara Robinson Crusoe. Det sysselsätter hennes
fantasi och ger henne ändå någon aning om huru man lefver och rör sig
utanför Costa Rica -- om den nu också blir något vriden. --
Jag svarade ingenting, om jag också kände mig långt ifrån öfvertygad.
Men utsigten från vår balkong var mera värd uppmärksamhet än Mariquitas
utsigter att bli förvandlad till en civiliserad dam.
Månen har gått upp bakom vulkanen Irazu, hvars väldiga konturer
afteckna sig skarpt och klart mot natthimlens upplysta fond. Nedanför
skimra ljusen i Cartago och derifrån sänker sig marken i breda afsatser
ända till de heta källorna under oss. Deras varma vatten sänder upp en
tjock hvit dimma, hvilken som en bred strimma af rök följer bäckens
slingrande lopp så långt vi kunna se nedåt dalen. Från orchidékorgarna,
som hänga rundt om balkongen, stiger en nästan döfvande stark doft i
den svala nattluften upp till oss och nedanför faller ljuset från
lampan i ett fönster bjert på två camelia träd, öfversållade båda med
praktfulla, lysande röda och hvita blommor.
-- Icke sant, det här är vackert, säger Mariquitas röst helt sakta. Hon
står i den öpna dörren, fullt belyst af lampan inne i rummet, klädd i
Costa Rica flickornas klädsamma drägt: en lätt, ljus kjol, en
spetsprydd, bländande hvit camison och en mångfärgad, mjuk rebozo
vårdslöst kastad öfver axlarna så att endast en del af halsens och
armarnas varma bronsfärgade hy är dold.
Hon skrattar inte nu, utan ser med drömmande ögon ut på det sköna
landskapet och hennes röst har ett främmande tonfall när hon
fortsätter:
-- Jag visste aldrig förut att verlden var så härlig -- det kan nog
inte vara mycket vackrare i andra länder än här. --
Jag såg noga på henne och frågade mig hvarifrån detta tonfall och dessa
tankar kommit, men don Luis fäste ingen uppmärksamhet dervid. Han
komplimenterade henne blott till hennes utseende i den vackra drägten
och sade att hon äfven i San Francisco, alltid då de vore hemma, skulle
kläda sig på samma sätt om hon ville göra honom ett särskildt nöje. Och
dermed var den flyktiga stämning förjagad, som väckts hos henne af
naturens nattliga fägring och vår tysta beundran deraf.
När vi gingo in igen pratade och skrattade hon så fullkomligt på sitt
gamla sätt att jag knappast visste om jag sett rätt.
Nästa dag tillbragte vi med en lång ridtur bland bergen, hvarunder
Mariquita var liflig som en gnista och glad som en fisk hela tiden; när
vi på kvällen kommo tillbaka voro vi för trötta att sitta uppe och
prata.
Men när jag morgonen derpå reste, följde mig don Luis till stationen
och yttrade dervid bland annat att Mariquita verkligen öfverträffade
alla hans förväntningar. Glad, liflig, läraktig och alltid färdig
att foga sig efter hvarje hans önskan, var hon idealet af en
följeslagarinna för någon tid. -- Och dervid, tillade min skeptiske
vän, gör hon sig inga illusioner alls vis-à-vis framtiden, utan har
fullt klart för sig att dessa festdagar inte komma att vara
i evighet. --
Sedan såg jag dem icke mera före min afresa från San José, en vecka
derefter. De voro fortfarande kvar i Aqua Caliente, sysselsatta med att
studera engelska, det don Luis föresatt sig att lära Mariquita, samt
med långa ströftåg ända bort till indianbyarna bland bergen, enligt
hvad don Luis skref till mig då han önskade mig en lycklig resa och ett
gladt återseende i San Francisco, om inte förr.
* * * * *
Vi träffades emellertid redan i Guatemala. Jag hade behöft betydligt
längre tid för min resa än jag antagit och trodde derför att don Luis
längesedan var i San Francisco -- om med eller utan Mariquita visste
jag ej.
Ja, så öfvertygad var jag derom att jag inte ens frågade efter honom
vid min ankomst till Guatemala City, och då jag under senare delen af