Kvinnlighet och erotik II. - 10

Total number of words is 5027
Total number of unique words is 1422
31.8 of words are in the 2000 most common words
42.7 of words are in the 5000 most common words
46.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
er kärlek -- det finns kanske andra, som nödgas kväfva och dölja den
hela sitt lif för att inte störa hans lugn och kasta honom in i en falsk
ställning. En sådan kvinna kan ha rätt att tala om offer -- men inte ni,
ni, som äger honom -- ni, som har allt -- åh! Jag vill inte höra er!
Hon hade kastat sig tillbaka i soffan och knäppte händerna öfver
hufvudet, i det hon höjde de stora, släpande, nu tårfyllda ögonen mot
taket.
Alie såg för första gången, att detta harmoniskt formade ansikte bar
spår af lidande och inre kamp, hon hade något af mater dolorosa i sitt
uttryck och sin ställning, som gjorde henne så idealiskt skön i detta
ögonblick, att Alie, omotståndligt följande sin impuls, kastade sig på
knä vid soffan, kysste hennes händer under strömmande tårar och
framhviskade: ja, ni har rätt -- ni har rätt -- och jag tackar er!
Lætizia böjde sig fram, Alie kände de kraftiga armarna om sin hals, det
yppiga, skälfvande bröstet mot sitt, en tårad kind mot sin. Och de
kysste hvarandra.
I detta ögonblick trädde Andrea in i rummet. Han såg och förstod genast
allt.
Lætizia! utbrast han med stämman bruten af sinnesrörelse. Och för första
gången omfamnade dessa båda hvarandra i en lång, innerlig omfamning:
hans var tacksam rörelse, hennes smärtsam försakelse.
Alie, sade Andrea därefter och tog hennes hand. Vet att den vördnad och
tillgifvenhet jag hyser för henne är så stor, att både ditt och mitt öde
beror af henne. Jag ska hellre mista det käraste jag eger i världen än
göra henne emot.
Du ska göra hvad hon vill, sade Lætizia, pekande på Alie. Jag har
förtroende till henne -- vi förstår hvarandra. Hvad _hon_ beslutar
gillar också jag, ty jag är säker på att det är det bästa för dig.
Hon hade fullkomligt återvunnit sin själfbehärskning och smålog mot
honom med en äldre systers lugna välvilja.


XII.

En dag i slutet af juni ankom ett ungt par till ett litet, anspråkslöst
hotell långt upp bland bergen i Tyrolen. Alla de öfriga gästerna på
hotellet intresserade sig mycket för dem. De syntes aldrig annat än vid
måltiderna, stannade aldrig kvar efter middagen i sällskapsrummet utan
gingo strax upp till sig och gjorde ej ens mycket fotturer. Men när de
kommo till bordet, vanligen för sent, låg det ett sådant skimmer af
lycka öfver dem, de voro så frånvarande och likgiltiga för omgifningen,
så synbart försjunkna i en egen, rik, hemlighetsfull sällhetsvärld, att
de liksom spredo en fläkt af poesi och erotik omkring sig, blott de
visade sig. Alla talade om dem som »de nygifta», och mången ung eller
halfgammal mö, mången desillusionerad hustru betraktade nyfiket och med
afund denna lyckliga unga brud, som ryckte till, när någon tilltalade
henne, som om man väckt henne ur en dröm, glömde att räcka faten till
sin granne till höger under det hon alltjämt tänkte på att förse sin
granne till vänster samt var fullkomligt omedveten om, att man beundrade
hennes skönhet och hviskade om henne vid bordet. De talade nästan icke
med hvarandra under måltiden, men det fanns ingen som ett ögonblick
kunde taga detta för likgiltighet, ty man kände instinktivt, att det
blott var, emedan de ej kunde tala till hvarandra utan en smekning, ej
kunde se på hvarandra utan ett allt för vältaligt leende, ej kunde yttra
likgiltiga och hvardagliga ord till hvarandra. Och om han någon gång
gjorde henne en obetydlig fråga, t. ex. om hon ville ha mer af den eller
den rätten, såg hon upp på honom med en sådan värme i blicken, en sådan
glöd på kinden och ett så rörligt uttryck kring läpparna, att en tysk,
som satt midt emot henne vid bordet, blef alldeles utom sig af
förälskelse och svartsjuka och påstod, att han skulle sluta sitt
hittills hederliga lif som mördare, i det han skulle hitta på något
tillfälle att peta den där italienaren utför ett bråddjup.
Alla försök att inleda bekantskap med dem afvisades af Alies förströdda
svar och ögonblickliga återfall i sina drömmerier och af Andreas iskalla
oåtkomlighet. Man lyckades ej ens få reda på, af hvilken nation hon var;
man märkte, att hon förstod och talade alla språk, men alla med en något
främmande accent.
Sålunda hade de tillbragt flera veckor på samma hotell utan att känna en
enda af de öfriga gästerna där.
Men ingen, som såg detta lyckliga par kunde ana det mörker, som midt
under detta solljus småningom lade sig mer och mer öfver den enas själ.
Ju mer fullkomlig deras lycka var, ju mer växte inom Alie vissheten, att
den ej kunde räcka länge. De hade förverkligat Andreas dröm: att under
några veckors fullt egande och njutande samla ett helt lifs
kärlekslycka. Hon kände mången gång, att detta var för mycket, att detta
var ett oförsvarligt slöseri. Men känslan af det stora mörkret, som
väntade henne efteråt, kom henne att nedtysta alla betänkligheter och
girigt gripa hvarje ögonblicks lycka, som nu skänktes henne.
Och under tiden samlade hon all sin själs energi kring den tanken: att
hon _måste_ hafva styrka att gifva honom fri den stund, han själf skulle
önska det; att hon icke finge, i det afgörande ögonblicket, förneka sin
naturs djupaste kraf: att hellre gå under själf än se en annan ofritt
fasthållen vid sig.
Och midt under hans tätaste famntag och hetaste kyssar kunde hon för sin
inre syn skåda den stora ensamheten, som skulle komma sedan, och grubbla
öfver den oundvikliga skilsmässa, som förestod. Hon hade i fantasin
genomlefvat alla de olika former denna skilsmässa kunde komma att taga.
Hon tänkte sig att någon af hennes bekanta från Stockholm en vacker dag
genom en händelse skulle anlända till denna samma plats, skulle upptäcka
i hvilka förhållanden hon här befann sig och skrifva därom till fru Rode
-- och så skulle Rikard säkert anse det för sin plikt att ingripa ännu
en gång, han skulle komma resande dit genom natt och dag och fordra att
hon strax följde med honom hem. Och denna gång skulle hon ej sätta sig
till motvärn. Hon skulle säga Andrea, att hon följde honom för att resa
hem och besöka fru Rode. Så skulle de skiljas utan att säga sig själfva
eller hvarandra att det var för alltid. Och en gång i Stockholm ville
hon skrifva det till honom -- allt det, som hon stilla tänkt under det
hon låg i hans armar och kände i hans kyssar en kärlek, som gaf allt i
nuet men ej bevarade något för framtiden.
Ofta, när hon gick ner till middagsbordet föreställde hon sig, att hon
bland de nykomna gästerna skulle få se den eller den af sina bekanta
träda in. Förundrade utrop. Du här! Och ensam! Med hvem är du? Hon
beredde sig att försvara sig i det längsta.
Jag är med en italiensk familj -- vi bor i närheten -- jag har blott
kommit hit i dag på en fottur. -- Och så bort, fort packa kappsäckarna
och i väg till en annan trakt.
Det skulle endast skydda henne för stundens obehag, för förödmjukelsen
att se det förhållande, hvari hon lefde, och som för henne var det
heligaste af allt heligt, vida höjdt öfver all världens dom, betraktas
med missaktning och ovilja, stämplas som något lågt och förnedrande. Men
sedan skulle upptäckten och katastrofen komma i alla fall så som den
måste komma.
Till fru Rode hade hon skrifvit, att hon var på resa med markisinnan.
Och hon hämtade alltid själf sina bref på det lilla postkontoret i
närheten. Hon, som aldrig förr ljugit i hela sitt lif, fann det nu lätt
och naturligt att bedra alla. Hon var inne i en trollkrets, som drog sig
allt tätare omkring henne, och allt det utanförstående blef så overkligt
och långt borta.
Andrea öfverlämnade sig under tiden fullkomligt sorglöst åt lyckan att
slutligen äga henne på det sätt, han alltid åstundat, ensam, undangömd
och uteslutande för sig själf. Alla moln hade vikit från hans sinne och
hans lycka var jublande, full af lidelsefulla och ystra utbrott, den var
ett oafbrutet, girigt tagande -- han tyckte sig aldrig äga henne nog,
han var svartsjuk om hvarje stund och kunde ej finna sig vid att hon ett
ögonblick var sysselsatt med något annat än med honom.
Då hon någon gång satte sig ned för att skrifva till fru Rode, stod han
otåligt öfver henne och klagade alltid, att det blef för långt, ehuru
dessa bref blefvo allt kortare och mer sällsynta.
Men en gång kom ett bref från Aagot, som återväckte Alies känsla för
dessa, som hon förr kallat de sina, så lifligt, att hon strax satte sig
ner att skrifva ett långt svar.
Aagot meddelade henne, att hon väntade en tillökning i sin familj inemot
jul och att hon var mycket glad häråt.
»Jag har ofta tänkt på hvad vi talade om den där sista aftonen i
Frascati», skref hon. »Och vet du, jag tycker allt, att vi då pratade
stora dumheter, bägge två. Jag tror inte, man blir lycklig genom att
vara så där öfverspänd, och Rikard förstår sig inte alls på sådant --
men vi ä lika belåtna med hvarann för det, och jag önskar ingenting
annorlunda än det är.»
Alie skref och uttryckte sin lifliga glädje öfver att allt utvecklat sig
så bra och gjorde Aagot en mängd frågor om deras lif, om parfveln, om
fru Rode. Tillgifvenheten och intresset för dem hade vaknat på nytt vid
Aagots förtroliga meddelande.
Andrea blef otålig, då han såg henne så ifrigt upptagen och frågade, om
hon ej kunde fortsätta i morgon, han ville gärna gå ut lite nu.
Hon svarade kort och utan att se upp: nej, nej, låt mig sluta nu!
Han stod en stund ännu och såg på henne, hur pennan raspade mot papperet
och hur hon satt framåtlutad med kinderna röda af ifver och helt
uppfylld af hvad hon hade för sig.
Kom nu, sade han smekande och ville taga papperet ifrån henne.
Nej, låt vara. Jag vill ha af brefvet i kväll.
Gör som du vill; men då går jag ensam. Hon märkte en liten skiftning af
otålighet i hans röst, sprang upp och lade händerna på hans axlar.
Du går ensam! Hvilken idé! Tror du jag tillåter det!
När du sitter hela eftermiddagen och skrifver utan att se upp en gång.
Jag har suttit en halftimme. Men det gör detsamma. Det får vara till i
morgon.
Detta var blott ett af många tillfällen, då hon med både glädje och oro
såg, hur fordringsfull hans kärlek var. Ett torrt tonfall i hennes
stämma, ett ögonblicks förströddhet var nog för att förstöra hans lynne.
Och hon kände med bäfvan, att i samma stund hon ej skulle kunna fylla
hvarje hans tanke, ständigt förnya sin ömhet och utveckla ända till det
otroliga sitt förstående och gensvar på hvarje hans stämning, så skulle
han kylas af och hans fantasi skulle söka tillfredsställelse på annat
håll. Endast ett förhållande så fullt och rikt, så ständigt nytt och
mångsidigt, att det gick öfver mänskliga krafter att bevara det sådant i
längden, skulle helt kunna fängsla honom.
Han fortfor också allt jämt att experimentera med henne och sätta hennes
ömhet på prof, han hade en viss fröjd af att tyrannisera henne och bryta
hennes motstånd på alla punkter, att se henne icke ha någon vilja eller
tanke, som icke var hans.
Om _det_ är ditt ideal, anmärkte hon ibland skrattande, så begriper jag
inte, hvarför du förälskat dig just i mig, då det finns så godt om små
dumma flickor, som inte begär bättre än att vara sin älskades trogna
hund.
Och begriper du inte, att en sådan liten flicka skulle jag strax ledsna
på och förakta. Men att bryta en vilja som din, att se en stolthet som
din krypa till korset, att göra dig så förälskad, att du inte längre
bryr dig om något annat än bara att hålla mig fast till hvad pris som
helst -- det är något, som lockar mig.
Det var redan mindre frimodig tillförsikt i Alies ton nu än förr, då hon
svarade: det ska ändå aldrig lyckas dig.
De gjorde ej några stora fjällstigningar, emedan en viss indolens, som
alltid låg i hans väsen, smittat äfven henne, och äfven emedan de ej
ville underkasta sig obehaget att ha en förare, som störde dem med sitt
sällskap. Men de gjorde emellanåt mindre ströftåg, letade sig fram
själfva på de små skogsstigarna, ofta förirrande sig in i vilda snår,
där de då sorglöst lade sig ned att hvila i gräset hela timmar,
likgiltiga för om de någonsin mer skulle hitta tillbaka till hotellet.
Som Alie var mer van än han vid att ströfva fram i sådan vildmark och
kände sig som hemma hos sig bland dessa tallar och granar, bergsknallar,
mossor och brusande bäckar, ville hon alltid leda vägen; men han ville
gå efter sitt hufvud och så tvistade de ofta om hvilken af de olika
fotstigarna de borde välja. Han afgjorde dock alltid saken kort med att
gå den väg, han ville, och Alie följde protesterande.
Hvarför följer du då, sade han, skrattande. Hvarför går du inte din egen
väg?
Så vände han sig om mot henne, såg henne komma klättrande efter utan att
räcka henne handen till hjälp -- men när hon hunnit fram till honom grep
han henne om lifvet och lyfte henne upp i sina armar.
Ser du, att du är min, sade han. Det är onödigt, att du protesterar. Du
följer mig ändå, hvart jag går. Och om jag nu ville kasta mig ned där i
forsen, så följde du också med.
Han sprang med henne ut mot klippkanten, där ett svindlande bråddjup
störtade rätt ned i den hvitbrusande gletscherströmmen.
En gång hade de varit ute och ströfvat omkring hela dagen och gingo
först hemåt inemot solnedgången, då de påskyndade sina steg för att ej
öfverfallas af mörkret. Alie var mycket trött, men vägrade att stödja
sig mot honom, då hon antog, att han måste vara lika trött, fast han ej
ville erkänna det. Men så kommo de till ett ställe, där vägen delade
sig. Å ena sidan en stor väg, hvilken här gjorde en betydlig krök innan
den vek af åt det håll, dit de borde gå. Å andra sidan en liten stig,
som förde öfver en något gungande träskmark, men som skar af hela
kröken.
Låt oss gå här, sade Alie.
Nej, det är för sent att våga oss ut på okända vägar, invände han.
Men det är ju alldeles tydligt, att denna är mycket kortare.
Var så god -- gå den då, om du vill. Jag går stora landsvägen.
Chi lascia la via vecchia per la via nuova
Sa ciò che lascia ma non sa ciò che trova
(Den, som lemnar den gamla vägen för den nya
vet hvad han lemnar, men ej hvad han finner)
deklamerade han skrattande, i det han fortsatte rakt fram, öfvertygad
om, att hon skulle komma efter.
Men denna gång satte hon sig afgjordt på tvären. Det var allt för
orimligt att göra en sådan krok, när man var så trött och det fanns en
så ypperlig genväg.
Få se, hvem som kommer först, ropade hon gladt till honom och vek in på
den lilla stigen samt begynte gå mycket fort, ifrig att vinna stort
försprång. Hon såg honom lugnt och långsamt framskrida på stora vägen
och triumferade redan vid tanken på, hur långt efter henne han skulle
komma. Visserligen var fotstigen lite obehaglig, en mängd törniga buskar
refvo i kjortlarna och marken sviktade här och där, så att hon blef våt
om fötterna. Men det gjorde ingenting, hon var redan långt före honom.
Ett litet stycke ännu, och hon skulle vara framme vid stora vägen på en
punkt, dit han ej kunde nå utan ännu tre långa krökar. Och han var ändå
nog fräck att gå så där långsamt.
Men hvad var detta? Hon stannade häpen. En ström -- fotstigen ledde till
en ström, så bred, att det ej var att tänka på att hoppa öfver.
Naturligtvis -- hur hade hon kunnat glömma det. Stora landsvägen förde
ju öfver en bro! Och det var därför han gick så långsamt, han visste,
att hon skulle bli tvungen att vända om och gick där och fröjdade sig åt
hennes nederlag.
Men hon skulle icke gifva honom den tillfredsställelsen. Stigen
fortsatte ju där längs strömmen, det fanns säkert en spång längre fram,
det var icke möjligt annat än att det skulle finnas något medel att
komma öfver. Och i värsta fall var hon besluten att springa i och vada
öfver. Hon gick därför käckt vidare, påskyndande sina steg, så att hon
nästan sprang, allt ifrigare ju mer hon märkte, att mörkret föll på och
att hon nu redan aflägsnat sig så långt från stora vägen, att hon ej
visste hur benen skulle bära henne att återvända ännu en gång hela denna
krök. Men ju längre hon kom, ju bredare och djupare blef strömmen, allt
efter som den närmade sig sitt utlopp i den lilla sjön, och förgäfves
spanade hon mellan de buskar och snår, som bekransade den, om hon ej
skulle upptäcka skymten af en bro eller ett grundt ställe. Hon hade så
brådtom, att hon nu ej ens hade tid att se sig om efter honom.
Hon hörde på afstånd ljudet af en vagn på andra sidan strömmen, men hon
såg ej ens däråt, förrän hon tvingades därtill af ett tillrop. Nu såg
hon upp och fick se Andrea i en liten bondkärra farande raskt förbi och
svängande hatten åt henne, skrattande. Inom ett ögonblick var han
försvunnen vid kröken af vägen, just där hon beräknat komma fram långt
före honom.
Hon stannade häpen. Var det möjligt, att han utan vidare körde ifrån
henne? Nej, det var naturligtvis bara ett elakt skämt, han skulle strax
komma tillbaka och möta henne. Hon visste nu, att det var hopplöst att
gå vidare och begynte återtåget, alltjämt nästan springande, uttröttad,
med värkande fötter, sönderrifven klädning och med den känsla af
hjälplöshet, som öfverfaller närsynta i mörkret. Och då Andrea
fortfarande ej syntes till, började hon blifva allvarsamt förbittrad på
honom. Detta var dock att drifva skämtet för långt. Hur kunde han ha
hjärta att lämna henne ensam ute i mörkret blott för att få det nöjet
att förödmjuka henne!
Hennes trötthet och retlighet ökades för hvarje steg, hur väl hon nu
hade behöft hans arm att stödja sig mot! Han visste det och han lämnade
henne för ett dåligt skämt.
Nej, så skulle han minsann icke få den triumf, han hoppats. Nu var det
hon, som skulle straffa honom i stället.
Strax bakom träsket, på hvilket hon befann sig, på denna sidan af
strömmen, fanns en annan liten by med ett främlingshotell. Dit ville hon
gå och taga in där för natten. Och så ville hon se, om icke det skulle
bli han denna gång, som måste gå efter henne.
Andrea hade emellertid gjort upp med bonden, som han råkat på vägen, att
denne skulle fara tillbaka med honom för att hämta henne vid
skiljevägen, men först ville han låta henne tro, att han verkligen
öfvergifvit henne för att se, hur hon skulle taga det, och han lade sig
därför på utkik bakom en klippa och bespejade henne. Han såg hennes
ojämna, nervösa springande och fröjdade sig vid tanken på att få taga
henne trött i sina armar och lyfta henne upp i vagnen och fråga henne,
om hon nu lärt sig, att det bästa hon hade att göra vore att uppge all
egen vilja och blindt följa honom. Men så såg han henne stanna och
tveka, då hon kom till vägen, som ledde till den andra byn. Och så, med
ett raskt och energiskt beslut, kastade hon sig in på denna väg och
försvann snart bakom husen.
Han förstod hennes mening. Å, hon tänkte, att han skulle springa efter
henne dit! Hon tänkte att han skulle komma förskräckt och ångerfull och
tigga henne om att komma tillbaka med honom!
En stygg tanke kom öfver honom. Han satte sig upp i vagnen och sade till
bonden att köra vidare.
Vi ska då inte vända om efter signoran? frågade denne.
Nej, det behöfs icke.
Alie väntade med spänning i sitt lilla rum på hotellet hela kvällen.
Naturligtvis skulle han gifva sig ut att söka henne, då han icke såg
henne komma. Och då låg det så nära till hands att gissa, att hon tagit
sin tillflykt hit, att det ej kunde slå felt, att han ju komme hit och
frågade efter henne.
Men det blef natt, och han kom icke. Detta var han således i stånd till!
Större var icke hans kärlek, än att han kunde veta henne ensam ute i
mörkret utan att ens taga reda på, hvad som blifvit af henne. Men om han
trodde, att hon nu skulle vara den, som först kom till honom, så misstog
han sig. Hon ville vänta tåligt på honom, en dag, två dagar -- och kom
han icke då -- ja, så måste hon ju tro, att han grep denna anledning för
att bli fri -- och så hade hon ingenting annat att göra än taga en
biljett på postvagnen och försvinna.
Följande dag väntade Andrea på henne hela dagen. Han var säker om, att
hon skulle komma, men han kände sig ändå nästan förbittrad på henne för
att hon kunnat lämna honom på detta sätt. Han gick hela dagen af och an
utanför huset och rökte cigaretter, den ena efter den andra, kastade
bort dem halfbrända och rullade nya, i det han spejade utåt vägen. En
underlig kyla smög sig mer och mer öfver hans sinne. Å, var det icke mer
bevändt med hennes hängifvenhet än så! Svek den för ett så litet prof?
Ja, då hade han ju misstagit sig helt och hållet på henne, det var en
illusion när han trott sig ha vunnit henne så helt, att hon ej mer
skulle kunna frigöra sig. Ja, hvad tjänade då hela leken till. Å, han
borde väl vetat det, att något verkligt kunde det icke bli. När hade han
någonsin haft ett helt förhållande i sitt lif. Och han hade ju alltid
vetat, att detta måste sluta en dag, lika väl som alla andra. Han hade
bara inte trott, att det skulle komma så snart. Men det var bäst, som
det var, det var sannerligen hög tid att nu blifva fri, han hade ju
varit på väg att haka sig fast vid denna flicka på det mest lumpna,
banala sätt. I morgon skulle han taga diligensen och gifva sig af
därifrån. Nu visste han då åtminstone, att hon skulle trösta sig, han,
som så många gånger fruktat för, att han en dag skulle drifvas till att
göra henne en obotlig sorg. Gudskelof, det var då ingen fara.
Han gick ännu och rökte och spejade utåt vägen, när mörkret föll på. Och
han hade blifvit så nervös och retlig, att han höll på att piska upp en
pojke, som kom springande mot honom, som om han haft något att säga
honom, för att sedan blott begära en soldo. Han hejdade flera bönder,
som kommo körande, med den meningslösa frågan, om de ej sett en dam på
vägen, och när värdinnan på hotellet frågade honom, om ej signoran
skulle komma igen i dag heller, bad han henne ursinnigt, att hon icke
skulle blanda sig i, hvad som icke angick henne.
Alie hade under tiden med en viss förtviflans kallblodighet öfverlagt,
hvad hon hade att göra. Hur kunde hon resa med blott den lilla kassa,
hon hade i fickan och utan några reseffekter? Nej, hon ville vänta ännu
en dag och sedan ville hon sända ett bud till honom med en biljett, däri
hon bad honom att tillställa henne hennes tillhörigheter. Hon hade
skrifvit och kasserat och skrifvit om igen denna biljett många gånger
under dagens lopp, hade mildrat dess ursprungliga bitterhet, tills den
slutligen blifvit nästan öm.
Vi ha funnit det tillfälle, du sökt för att skiljas, tänkte hon sig till
slut skrifva. Låt oss minnas hvarandra utan bitterhet -- -- -- hvad mig
beträffar -- skall jag alltid välsigna de outsägligt lyckliga dagar, du
skänkt mig.
Detta kom under en ström af tårar.
Allt som dagen led blef hon mer och mer vekt stämd. En våldsam,
oresonlig längtan började att få makt med henne. Ej återse honom mer!
Det var ju icke möjligt. Slut för alltid! Och hon skulle nu anträda den
långa, oändliga återresan till Sverge ensam, hon skulle sitta dag och
natt i kupén med denna dödande sorg i hjärtat -- för att slutligen komma
fram -- till hvad? Till ett lif af evig saknad, till dagar och nätter
och veckor och år, som ej skulle ha annat innehåll för henne än ett
ständigt rufvande öfver hvad hon ägt och mistat. Nej, det var att bli
tokig åt, och hon skulle bli det, om hon kom åter hem. Hvad var då att
göra? Resa härifrån, det måste hon -- hon måste låta honom veta, att hon
rest -- men sedan? Då hon for i diligensen, om natten, öfver det vilda
bergspasset! Hon ville taga platsen på taket, denna förtjusande dubbla
fåtölj, i hvilken de båda suttit, när de kommit, och hvarifrån
bråddjupen på sidorna syntes så svindlande -- och så -- om natten -- med
ett språng! Ja, det var det enda, som återstod henne.
Mot aftonen greps hon af en outhärdlig ångest. Tänk, om han redan
förverkligat, hvad hon tänkte på. Om han tagit afton-diligensen och
rest! Nej, hvad var klockan? Diligensen gick kl. 9. Det var ännu tid.
Och förtviflad, besinningslös, glömmande allt annat för den enda tanken
att hindra honom att resa, började hon att springa vägen fram åt byn.
Han stod ännu utanför hotellet och rökte. Det var redan mörkt, och han
väntade henne icke mer. Men han hade vägrat att gå in till bordet, där
de andra gästerna samlats till aftonmåltiden. Då värdinnan envisades att
han dock skulle äta något, hade han dundrat ett: lämna mig i fred! så
energiskt, att ingen mer tordes närma sig honom. Han såg den stora,
tunga postvagnen med sex hästar komma långsamt släpande upp emot
stationen, och han stod just och funderade på, om han skulle gifva sig
af redan i kväll, då han hörde små, ifriga steg och såg en liten,
kvinnlig gestalt komma springande emot sig.
Han kastade bort cigaretten, tog ett par steg emot henne, öfvertygade
sig om att det var hon och hans ögon lyste upp i jubel, det brusade för
hans öron och surrade i hans tinningar, som vore han färdig att förlora
medvetandet, han öppnade sina armar och drog henne, utan ett ord, med
sig in i deras rum. Hon föll storgråtande till hans bröst, och de voro
båda som från besinningen, gräto och skrattade om hvartannat, samt
kväfde hvarandra med sina omfamningar, utan att på länge komma till
tals. Och då hon slutligen ville börja tala, tystade han henne.
Låt mig bara känna, att jag har dig igen, sade han och blef sittande med
henne tätt sluten intill sig långt inpå natten, utan att tillåta henne
att röra sig.
Vet du hvad Runeberg säger, vågade Alie blott en gång sakta hviska:
»I himlen
af deras kärlek föddes
ej ordens skyar mera.»
Efteråt återkom han ofta till detta. Det är inte värdt du talar om att
lämna mig, ty nu har du ju sett, att du inte kan det, sade han. Om jag
också skulle önska att bli fri från dig, ska det inte lyckas mer -- du
ska nog hålla mig fast.
Hon försökte bestrida det. Det var för hans skull, hon gjorde det, och
inte blott för sin egen. Hon visste, att hon skulle gjort honom
olycklig, om hon lämnat honom på detta sätt. Men om hon en gång blefve
öfvertygad om, att det vore bättre för honom --
Inte ens då, afbröt han. Du ska hålla mig fast ändå -- men hvarför
försvarar du dig, som om det vore en anklagelse? Förstår du inte, att
detta är min lycka.
Men du själf -- du skulle verkligen lämnat mig, om jag inte kommit
tillbaka?
Ja, det är säkert.
Hvad du är underlig! Du vill alltid, att jag ska göra allt -- och själf
vill du inte räcka ut en hand för att hålla mig.
Ja, ser du -- det är därför att vi ä af så olika ålder. När man är ung,
som du, har man tillräcklig entusiasm för att tro det lönar sig att
strida för något. När man däremot är gammal och lifserfaren --
Vi ä ju alldeles jämnåriga.
Personligen, ja, men inte som ras. Du är af ett ungt folk, du. Kom i
håg, hvad Giusti säger i dikten till Gino Capponi på tal om barbarerna:
Ma il libro di natura
Ha l'entrata e l'uscita:
Tocca a loro la vita
E a noi la sepoltura.
E poi, se lo domandi,
Assai siamo campati.
Gino, eravamo grandi,
E là non eran nati.
(Men naturens bok
har inkomster och utgifter:
Dem tillkommer lifvet,
oss förgängelsen.
Och om du mig spörjer,
länge nog ha vi lefvat.
Gino, vi voro stora,
då de ej voro födda.)
Ser du, fortfor han i samma lekfulla ton. Vår kärlekshistoria är i smått
barbarernas intagande af det gamla Roma. Kan du tänka dig saken omvändt
-- att romarne skulle tågat ut till barbarerna?
Ja, det gjorde ni väl också mången gång.
Ja, på sin tid naturligtvis. När vi ännu voro tillräckligt unga för att
vara ett eröfrarfolk. Men när vi en gång hade nått själfva höjden af
världsmakt och kultur -- då fanns det ingenting som skulle förmått oss
att anstränga oss mer. Vi behöfde det nya blodet, vi läto oss i det hela
ganska gärna styras af främmande eröfrare, emedan det var bekvämare --
men om någon skulle sagt oss, att i barbarernas land funnes själfva den
eviga ungdomens lifskälla, tror du att vi då skulle tågat ut för att
finna den? Nej, vi skulle sagt: -- förutsatt att vi trott på hela
historien -- att vara evigt ung kan visst vara bra, men kostar det så
mycket ansträngningar, får det hellre vara.
Fy, det är afskyvärdt! Du gör mig helt förtviflad, när du talar så.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Kvinnlighet och erotik II. - 11
  • Parts
  • Kvinnlighet och erotik II. - 01
    Total number of words is 4817
    Total number of unique words is 1577
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 02
    Total number of words is 4730
    Total number of unique words is 1607
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 03
    Total number of words is 4912
    Total number of unique words is 1374
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    48.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 04
    Total number of words is 4958
    Total number of unique words is 1380
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    44.6 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 05
    Total number of words is 4989
    Total number of unique words is 1429
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 06
    Total number of words is 4825
    Total number of unique words is 1674
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 07
    Total number of words is 5110
    Total number of unique words is 1403
    34.9 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 08
    Total number of words is 4923
    Total number of unique words is 1481
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 09
    Total number of words is 5030
    Total number of unique words is 1443
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 10
    Total number of words is 5027
    Total number of unique words is 1422
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 11
    Total number of words is 3795
    Total number of unique words is 1242
    34.7 of words are in the 2000 most common words
    43.9 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.