Kvinnlighet och erotik II. - 08

konstverk, hvarje gård ett arkitektoniskt praktstycke, och där tvärs
igenom gårdarna skymta ständigt blomstrande terrasser med utsikter öfver
hafvet. Hon kom till Palazzo Serra och gick in med en beklämd känsla af
ett oändligt afstånd mellan invånarna här och den lilla obetydliga
flickan i sin grå resklädning, som gick att söka en underordnad plats
hos en medlem af familjen.
Betjänten vid dörren ville visa henne bort under förklaring att det ej
var förevisning i dag. Hon svarade med skygg röst, att hon sökte
markisinnan, gaf sitt visitkort och bad betjänten säga att hon var den
dam, som markis Andrea rekommenderat markisinnan i somras i Nervi.
Betjänten kom snart tillbaka och införde henne i en stor kall salong med
få möbler, marmormosaikgolf och marmorbord samt stela, obekväma divaner.
Här fick hon vänta länge, och som hon redan var frusen, när hon kom, då
Genovas gator i dag piskades af en häftig nordanvind, som gjorde att man
nästan icke kunde komma fram om gatuhörnen, isade henne nu det gamla
palatsets kyla så, att rysningar gång på gång gingo igenom henne, och
hon fruktade att hon förkylt sig och skulle insjukna. Hu, att ligga sjuk
här, det skulle vara förskräckligt! Modet började svika henne. Dessa
palats, hvilka synts henne en så härlig tillflyktsort under
sommarvärmen, de voro dock egentligen mycket otrefliga att bo i. De hade
plötsligt förlorat hela sitt behag för henne. Proportionernas ädelhet,
liniernas renhet gladde ej mer hennes öga, hon tänkte, att ett visst
litet hemtrefligt rum fyra trappor upp vid en viss gata i Stockholm,
öfverfylldt af banala möbler och väl ombonadt mot alla vindar, var dock
tiotusen gånger angenämare att lefva lifvet i än detta iskalla palats.
Ändtligen blef hon införd till markisinnan, som satt i ett kabinett med
ett slags pall med varma kol under fötterna samt i knäet en liten
stenurna med het aska för händerna. Bredvid henne satt en annan
medelålders dam, som Alie gissade var den amerikanska sällskapsdamen,
som varit hos henne sedan hon blef blind. Båda voro insvepta i schalar
och markisinnan hade sammetshatt på hufvudet och pelsmuddar.
Men Alie hann blott kasta en flyktig blick på dem, ty det fanns en annan
i rummet, som genast ådrog sig hela hennes uppmärksamhet. Prinsessan
Palmi satt där i en låg länstol. Alies hjärta klappade starkt af denna
känsla af beundran blandad med svartsjuka, som denna undersköna dam
ingaf henne. Ja, ty hon var underbart vacker, hon syntes Alie
öfverträffa alla de idealbilder af kvinnlig skönhet, hon sett i
gallerierna. Hon var klädd i en morgondräkt af brun sammet, garnerad med
pälsbräm. Klädningen var uppdraperad öfver axlarna som på de antika
statyerna af romerska matronor och lämnade halsen fri -- en hals af
klassisk form, tvärskuren, kraftfull i linierna och med en yppig
rundning. Hela gestalten var för öfrigt den äkta romarinnans, hög och
fyllig. Håret, det egendomligt rödbruna, Tizianska håret, hängde i en
pung i nacken, ögonen, aflånga, stora, rödbruna äfven de, släpande och
ändå stråliga, riktade sig kritiskt granskande på Alie, som kände sig
egendomligt förringad under denna blick. Hennes skönhetssinne var alltid
färdigt att beundra det som var vackert, men här var det på samma gång
en stolthet i hållning, en fulländning i toalettens minsta detaljer,
något af så utpräglad »grande dame» i hela personligheten, att Alie
tyckte sig stå inför ett väsen af annan art än hon själf, och kände sig
så imponerad, att hon skulle velat kyssa hennes klädningsfåll, och på
samma gång så förödmjukad, att hon velat gråta öfver sin egen ringhet
jämförd med den kvinna, med hvilken _han_ var van att lefva i dagligt
förtroligt umgänge.
Det är alltså ni, som min nevö talade om, sade markisinnan. Ni ska vara
mycket språkskicklig och skulle ha lust att stanna i Italien -- min nevö
kände visst egentligen en bror eller kusin till er -- jag vet inte om
han har sett er själf -- men era släktingar hade sagt, att de skulle gå
in på att lämna er i Italien, om de kunde finna ett godt hem åt er --
var det inte så?
Alie nickade tyst; hon förstod att så borde det låta. Men på samma gång
kastade hon en skygg blick på prinsessan, undrande hvad hon tänkte om
djärfheten hos den svenska flicka, på hvilken hon varit svartsjuk. Ty
att det varit svartsjuka och ej blott fruktan att hennes svåger skulle
göra en mesallians, att denna stolta, furstliga skönhet älskade samma
man som hon, det hade Alie genast trott sig uppfatta af den blick,
hvarmed hon granskade henne.
Markisinnan bad mrs Howard att gifva Alie en bok.
Vill ni göra mig det nöjet att läsa ett litet stycke för mig, sade hon
med ett vänligt småleende. Jag vill gärna höra er röst -- och ni har ju
inte sagt ett ord ännu.
Hon lät henne pröfva både franska, tyska och engelska.
Det är förvånande, sade hon, ett så godt uttal på alla språk. Det sätter
jag särskildt värde på -- jag kan inte tåla, att man rådbråkar ett
språk. Och en mycket behaglig röst också, inte sant, Lætizia?
Alie visste dock med sig, att hon ej läst med mycket uttryck, och att
hon darrat betydligt på rösten.
Nu vill jag också ha den glädjen se er, fortfor den vänliga markisinnan,
ty jag är inte alldeles blind, ser ni -- jag kan ännu se lite på mycket
nära håll, gud vare lof. Vill ni inte komma närmare.
Mrs Howard vinkade åt henne att böja sig fram öfver stolen, och
markisinnan klappade henne på kinden.
Carina, eh! sade hon. Men så ung! Bara ni kan trifvas med mitt stilla
lif.
Alie kände hela denna granskning och utställning af sin person och sina
resurser inför den stumt iakttagande prinsessan som en outhärdlig
förödmjukelse och var hvarje ögonblick färdig att brista ut i gråt.
Är det således afgjordt? frågade markisinnan. Jag kan bara säga, att jag
ska bli mycket glad, om ni vill komma till mig. Vill ni kanske be er
kusin -- eller svägerska -- den damen, som ni är med, att komma hit, så
ska jag göra upp allt med henne.
Alie förklarade brydd, att hon skilts från de sina i Roma och kommit
ensam till Genova.
Ensam! Och hvar bor ni här?
Jag tog in på samma hotell, där jag varit tillsammans med de mina och
där de kände mig. Min -- fosterbror var sjuk och därför kunde de inte --
Hon talade ifrigt, kännande instinktivt nödvändigheten att urskulda sig
för ett steg, som hon visste här skulle betraktas som mycket opassande.
Ja, kvinnan har ju samma fria ställning i de nordiska länderna som hos
oss i Amerika, sade den gamla markisinnan, som också tycktes finna en
ursäkt nödvändig inför sin nièce. De ä inte bundna och öfvervakade som
här -- Andrea berättade mig flera intressanta exempel härpå.
Nu lät prinsessan för första gången höra sin röst -- en djup, fyllig,
rik alt sådan som Alie genast tänkt att denna ståtliga varelse måste
hafva, och sade: ja, det där är ju mycket bra, om de unga flickorna
också ä uppfostrade så, att de inte missbrukar en sådan frihet.
Alie kände udden i anmärkningen och rodnade starkt.
Jag måste dock för min del säga, fortfor prinsessan, att jag, som ung
flicka, inte skulle velat veta af denna frihet, äfven om den erbjudits
mig. Jag tycker man är så lycklig, så länge man har någon, som vakar
öfver en och vårdar sig om en -- det gör lifvet så torrt och kallt att
lefva på eget ansvar.
Ja, det är en så olika uppfattning, inföll markisinnan förmedlande. Men
vi förstår hvarandra, signorina mia. Jag hör också till dem, som väckt
horrör i Italien genom min själfständighet. Emellertid bör ni dock inte
längre bo kvar ensam på hotellet utan hellre flytta hit med detsamma, om
ni tror er kunna bli nöjd här. Villkoren --
Låt oss inte tala om det. Jag önskar ett hem här, inte en plats, inföll
Alie med häftighet.
Godt, godt, som ni vill.
Men det kan väl inte gå an, invände prinsessan. Min tant skulle då
alltid genera sig för att besvära er -- hon önskade en aflönad
föreläserska, som hon betalar 100 l. i månaden -- var det inte så, tant?
Alie kände sig öfvertygad om att prinsessan gjorde detta för att gifva
henne en underordnad ställning i huset, och hon beslöt att ej låta sig
förödmjukas.
Jag har aldrig haft någon aflönad plats och behöfver det inte, sade hon
med låg, men fast röst. Men däremot har jag i många år varit hos en
äldre dam, som inte är min släkting -- jag har ingen släkt mer, jag har
mist alla -- och hos henne tror jag nog att jag vetat att göra mig
nyttig utan att önska någon annan lön därför än lite vänlighet och
välvilja, som man så väl behöfver, när man är ensam.
Tårarna trängde vid dessa ord ända fram i hennes ögon och stämman blef
sväfvande.
Och det ska ni få, var säker på det, sade hjärtligt markisinnan. Herre
gud -- kyss mig, barn, -- hon är ju allt för söt. Jag tycker redan jag
håller af henne. Och vill du inte ge henne handen, Lætizia, du ska också
bli vänlig mot henne, det är jag säker om.
Men den fina, juvelgnistrande hand, som på denna uppmaning räcktes
henne, var kall och stel.
Mrs Howard! Vill ni kanske visa signorinan hennes rum. Ni vet -- röda
kabinettet och det lilla sofrummet innanför. Vi ska låta sätta in ett
skrifbord sedan, så att ni får ett trefligt arbetsrum. Men nu får min
kammarjungfru strax följa er till hotellet och taga reda på era saker.
Den amerikanska damen förde henne in i ett stort rum med tillslutna
persienner. De hade gått genom ett par korridorer och Alie hade ej lagt
märke till väderstrecken, men hon hade nu ett litet hopp, att rummet låg
åt sol- och hafssidan. Men nej, hennes följeslagerska öppnade
persiennerna på glänt och hon såg intet annat än en mur midt emot. Samma
kalla, ödsliga intryck, samma möbeltomhet, som i salongen!
Är ni nöjd? frågade markisinnan, då hon kom tillbaka. Alie böjde stum på
hufvudet, under det tårarna stodo henne i halsen.
Jag ska inte öfveranstränga er, fortfor vänligt den gamla. Ni är ung och
behöfver naturligtvis lite förströelse. Jag åker ut hvar dag, när det är
vackert väder, och då kan ni alltid följa med, när ni vill. Och om ni
någon gång har lust att spatsera, så kan ni göra sällskap med mrs
Howard, som går i bodar ibland.
Alie försökte att visa sin glädje öfver dessa rikliga tillfällen att
komma ut och förströ sig. Hon fick kammarjungfrun med sig och gick till
hotellet, och innan hon ännu fått tid att tänka sig in i det, var hela
flyttningen gjord, och hon stod i sitt kalla, mörka rum och gned sina
händer samt stampade med fötterna, ur stånd att tänka på något annat än
att hon frös, frös så som hon aldrig gjort i hela sitt lif. Hon var
färdig att brista i gråt, då hon såg på sina händer, sina små, hvita
händer, som nu voro svullna och röda. Hon var gridelin i ansiktet och
fötterna kändes som blyklumpar. Hon hade sprungit upp och ned i rummet,
medan hon sysslade med sin packning, men utan att lyckas värma sig.
Sätta sig ned och företaga sig något var ej att tänka på. Och hon
föreställde sig hur den vinter skulle bli, som hon nu måste stanna här.
Instängd mellan dessa dystra murar, aldrig frihet att gå ut ensam! Kom
det öfver henne denna omotståndliga frihetslust, som ibland där hemma
brukade drifva henne ut på ändlösa ströftåg uppåt de södra bergen, bort
åt Kungsholmen och Djurgården så att hon ofta ej kom hem förr än i
mörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att gå med mrs Howard i
bodar. Hon med sina oregelbundna, själfsvåldiga vanor, sitt utvecklade
själfständighetssinne, hon insnörd i den etikett, som stänger den
italienska flickan från lifvet, hon öfvervakad, ledsagad, vaktad, som
icke en tioårig skolflicka hemma. Ty hon förstod nog att markisinnan,
trots sin amerikanska uppfostran, dock med åren blifvit tillräckligt
mycket italienska för att ej mena så mycket med den frihet, hon sade sig
vilja uppmuntra.
Och Andrea! Hvad kunde hon väl under dessa förhållanden vara för honom?
Kunde de ens någonsin träffas ensamma, skulle hon ens få mottaga honom i
sitt rum, få gå ut med honom? Troligtvis aldrig. Så vida hon ej ville se
honom i hemlighet, utsätta sig för förödmjukelser, gifva den stolta
prinsessan rätt i sina antydningar om en missbrukad frihet. Å, detta var
henne det pinsammaste af allt -- att denna kvinna, som hon tyckte stod
så högt öfver alla, hon sett, och som _han_ beundrade och höll af som en
syster -- att hon skulle se på henne med denna föraktfulla blick,
betrakta henne såsom en underordnad person af tvifvelaktig karakter, en
simpel löntagerska med anstrykning af äfventyrerska. Hur hon skulle
önskat kunnat säga henne i ansiktet: jag skulle kunnat bli prinsessa
Palmi liksom du, om jag velat det. Men jag har försmått att begagna min
makt öfver honom till att skaffa mig den ställning, som du skulle
respekterat, och visste du allt, skulle du kanske ha lite mer aktning
för mig.
Hvilken oerhörd dårskap hon hade gjort! En våldsam hemlängtan grep
henne. Å, den som nu sutte i soffhörnet vid skymningsbrasan hos den kära
gamla, med téköket på bordet och pratande riktigt af hjärtans lust,
medan bjällrorna klingade utanför på gatan och snöstormen yrde utan att
göra annan verkan än att öka hemkänslan i det varma rummet.
Vid denna tanke kunde hon ej motstå längre; hon brast ut i stormande
gråt. Och när hon en gång börjat därmed ville hon aldrig sluta, det var
en vällust att få gråta ut riktigt åtminstone!
Hur ensam hon kände sig. Och hur hopplös var hennes sorg! Ty om hon nu
följde sin ingifvelse, om hon gick till markisinnan och sade: jag kan
inte stanna, jag har fått bref från de mina, att jag behöfs hemma -- det
kunde hon ju göra -- och så fort till tåget och tillbaka till Frascati
-- om hon också gjorde detta, så visste hon ju, att ingen frid i alla
fall fanns för henne i det gamla hemmet. Hon visste ju, att den lycka
och trefnad, hon utmålade sig där, var en förfluten lycka. Ty aldrig mer
kunde hon sitta med sinneslugn i sitt gamla soffhörn med fötterna
uppkrupna och armbågarna på knäna, pratande så där af hjärtans lust,
aldrig mer så där öfverdådigt muntert leka och rasa med parfveln, aldrig
mer tala förtroligt och fritt med Rikard, medan han låg på rygg på
soffan uppe hos dem -- allt det var nu förändradt, Rikard var förälskad
i henne och hon hade djupt sårat honom -- Aagots svartsjuka var väckt
och därmed var det förhållandet brutet -- och hon själf, framför allt
hon själf var så förändrad att hon ej mer hade fotfäste någonstädes. Det
var detsamma hvart hon reste, hvar hon lefde -- ingenstädes frid och
lugn mer! Ty hennes lif hade fallit ur sitt sammanhang i samma stund som
det, som skulle utgjort lifvets högsta lycka och djupaste innehåll hade
kommit till henne i en form, som ej tillfredsställde hennes naturs
starkaste kraf.
Andrea hade varit ute och kom först hem fram på eftermiddagen.
Prinsessan Palmi hade låtit säga att hon önskade få tala med honom, då
han kom. Han trädde in till henne med sin vanliga min af älskvärdt
galanteri och frågade skämtsamt, hvad hans nådiga svägerska nu hade
uppfunnit för en befallning att glädja sin trogne tjänare med.
Men han märkte genast, att hon var starkt upptagen af något, som oroade
och misshagade henne.
Jag ville bara fråga dig, om det skett efter öfverenskommelse mellan dig
och henne eller om det varit ett infall af henne själf, började hon.
Hvilket? Hvad? Jag begriper inte ett ord.
Ty om det varit en öfverenskommelse mellan er, så vill jag säga, att du
inte handlat så lojalt mot mig, som jag är van att vänta af dig. Det är
i alla fall i mitt hus hon kommer och jag kan, för min tants skull, inte
undgå att ta emot henne hos mig. Jag tycker inte att det hade varit för
mycket, om du först hade frågat mig, om jag ville taga emot denna
främmande person i familjekretsen.
Hvad i guds namn ska allt detta betyda. Hvem talar du om? utbrast han,
häftigt upprörd af den aning, som sade honom hela sammanhanget.
Du vet således verkligen inte af det? Nå, i så fall hade jag rätt i att
taga henne för en riktigt intrigant liten äfventyrerska. Så vet då, att
din vackra svenska flamma från Nervi nu är installerad hos min tant
nästan som dotter i huset.
Andrea visste ej hvad som försiggick inom honom i detta ögonblick. Det
var på en gång glädje, triumferande, jublande glädje öfver att hon vågat
detta för hans skull och missnöje öfver den obehagliga belägenhet, hvari
hon försatt honom. Ty å ena sidan ville han icke kränka sin svägerska
och stärka hennes misstankar genom att allt för varmt taga Alies parti,
å andra sidan måste han ju dock rättfärdiga henne i prinsessans ögon.
Och han förutsåg en hel kedja af svårigheter och förvecklingar, men på
samma gång tyckte han, att han ville falla på knä och tacka henne för
hvad hon gjort.
Nå -- jag tror du är häpen själf öfver en sådan djärfhet, sade
prinsessan, som med sina stora, släpande, guldskimrande ögon betraktade
honom, där han gick upp och ned i rummet, talande och gestikulerande för
sig själf.
Han tvärstannade och lyfte upp hufvudet med en frågande min, liksom
väckt ur en dröm.
Hvad -- djärfhet! -- Han återkom till full besinning och svarade leende:
min bästa Lætizia, hvad din fantasi kan skena i väg. Hvad är det nu för
märkvärdigt i allt detta? Jag hade i Nervi föreslagit signorinan platsen
hos min tant, hon afslog den, och jag fann därför ingen anledning tala
med er därom. Nu har hon förmodligen kommit på andra tankar, och den
omständigheten, att hon inte meddelat sig med mig härom, tycker jag inte
är något så märkvärdigt. Jag hade ju inte vidare med saken att göra, hon
har vändt sig direkt till min tant, det var ju i själfva verket det mest
passande.
Strax därefter kom Andrea ned till markisinnan, gratulerade henne till
att ha funnit hvad hon önskade och åhörde småleende hennes loford öfver
den unga flickan.
Det gläder mig, att du tycker om henne, efter det är jag, som hittat på
att föreslå det. Hvar är hon -- jag ville gärna göra henne min visit.
Jag ska skicka efter henne.
Nej, förlåt, bästa tant -- börja inte med att behandla henne så! Kom i
håg, hon är uppfostrad som en amerikanska -- låter du henne inte ta emot
visiter i sitt eget rum, ska hon känna sig riktigt förnärmad.
Nå, som du vill. Hon har fått röda kabinettet till sin salong.
Alie låg ännu på soffan och snyftade, då hon hörde en kort, snabb, lite
nervös knackning på sin dörr. Hon kände den så väl. Tårarna tvärstannade
och hjärtat stod liksom stilla af väntan. Hon kände som om hon ville
kväfvas af en blandad känsla af hopp, lycka, ångest och blygsel -- ja,
blygsel, kvinnlig blygsel öfver, att hon varit mer trofast och mer stark
än han -- att hon hållit fast, när han velat släppa. Och hon kände, att
om han ej visade sig glad öfver, att hon kommit, om han än en gång bad
henne resa, så vore hon färdig att springa ut genom fönstret.
Då intet svar kom på hans knackning öppnade han dörren och trädde in.
Hon satt till hälften upprätt i soffan och höll ännu näsduken för halfva
ansiktet, i det hon dock blickade upp mot dörren.
Han såg i ett ögonblick, att hennes ögon voro svullna af gråt, att
hennes hår var i oordning, som då man borrat hufvudet in bland kuddar
samt att hon blifvit mager, med något långdraget i ansiktet och halsen,
som skadade hennes utseende, men som grep honom djupt och kom liksom en
ny lifskälla af ömhet att på ett ögonblick kvälla fram inom honom. Han
var med ett språng framme vid soffan, ryckte upp henne och tryckte henne
intill sig i ett tätt, andlöst famntag. Hon slöt ögonen och blef länge
liggande orörlig på soffan med armarna fast lindade omkring honom och
sin mun mot hans under en känsla af att hon vore färdig att dö i en
obeskriflig vånda af lycksalighet.
Solen hade gått ner och det hade blifvit skumt i rummet, då de reste sig
upp, ännu med armarna om hvarandra, ännu under intrycket af en
berusning, som gjorde dem ur stånd att tänka på något annat, än att de
nu egde hvarandra helt, att all längtan, all smärta upplösts i en
fullkomlig lycka. Under ett omotståndligt behof af luft och rörelse drog
han henne med sig ut genom en korridor ut på det platta taket af en
lägre afdelning af byggnaden. Här fann hon nu för första gången sedan
hon kommit in i palatset den utsikt öfver hafvet, som hon drömt sig. De
stodo på en af dessa härliga, öppna loggier, som utgöra den italienska
byggnadsstilens största behag; ett stort fajansgolf, omgifvet af ett
järnstaket, kring hvilket kamelior och rosor stodo garnerade i full
blom, under dem hela staden med alla sina skinande hvita palatser,
hamnen med sina hundratals fartyg, hafvet med sin obegränsade horisont,
alltsammans glödande med denna varma, plötsligt uppflammande och strax
bortdöende rodnad, som följer solnedgången i södern.
Här kändes det ej längre kallt, emedan muren bakom dem skyddade mot
vinden, och den röda belysningen öfver alla föremål gaf tvärt om
illusionen af full sommarvärme.
Och här återfann Alie igen sitt älskade Italien, det Italien, som icke
längre var för henne blott den evigt blå himlens land, som alla nordbor
drömma om, utan ett land, där det äfven kan vara kallt och mörkt, där
man äfven kan misströsta och förtvifla, men som, dock först sedan man
lidit sig in i det, kan bli en kärt, som vore det ens eget land,
förflyttadt under ett lyckligare luftstreck. Och liksom man mera älskar
den som skänkt en lyckan, än den som gifvit en lifvet, mera sin make än
sin mor, så hade Italien nu blifvit hennes hemland i djupare mening än
någonsin Sverge varit det. Hon hade återfunnit sammanhanget i sitt lif.


XI.

Min hustru, hviskade Andrea. Han kallade henne så nu och hon lät honom
säga det, det klingade så ljuft i hennes öron. Men inom sig visste hon,
att hon nu mindre än någonsin ville blifva det. Det var hon, som hade
kommit till honom, hade hon ej gjort det, hade hon kanske aldrig
återsett honom, och hon var glad öfver att hon gjort det. Men för intet
pris ville hon vinna några yttre fördelar därpå. Gifta sig med honom,
binda honom olösligt vid sig för hela lifvet, mottaga de offer detta
skulle medföra för honom -- det kunde hon endast göra, om han en gång
sökte upp henne, om han kom till henne och sade: jag _har_ redan brutit
med allt för att ega dig.
Men så länge han endast sade: jag är beredd att offra allt, hela min
ställning, hela min framtid, om du vill bli min hustru, så länge
upprepade hon åter och åter sitt nej.
Men hon begynte emellertid trifvas väl i sitt nya hem. Markisinnan
bemötte henne med så mycken vänlighet och förtroende, att hon endast led
af att behöfva föra henne bakom ljuset med afseende på sitt förhållande
till Andrea. Men snart beslöt han sig för att till hälften inviga tanten
i deras hemlighet, för att de skulle få mer tillfälle att vara ostörda
tillsammans. Han sade henne, att de voro sins emellan förlofvade och
tänkte på att gifta sig, så fort han kunde skaffa sig någon ställning,
som satte honom i stånd därtill. Markisinnan skänkte dem sin fulla
sympati. Hon hade inga aristokratiska fördomar, var själf dotter till en
self-made man och trodde att det skulle vara en lycka för Andrea, som
hon höll hjärtligt af, om han genom omständigheterna blefve tvingad in i
någon bestämd verksamhet. Hon gaf de unga all den frihet de skulle haft,
om de varit ett amerikanskt förlofvadt par, tillät Andrea att hvarje dag
tillbringa flera timmar i Alies rum och var med i hemligheten, då de
stämde möte ute för att gå ut och promenera. Som öfre våningen icke fick
ana något, införde hon som sed att Alie gick ut ensam, när hon ville,
blott hon icke blef ute efter solnedgången.
Herre gud, flickan är ju van vid att röra sig fritt, sade hon på
prinsessans invändningar. Inte kan jag tvinga henne att gå skridt för
skridt med mrs Howard -- det är nödvändigt för hennes hälsa att hon får
taga sig motion.
Emellertid öfverlämnade sig de unga fritt åt alla förälskades små
glädjeämnen.
Det var en ständigt ny lycka i detta att veta sig tillhöra hvarandra
helt och att så småningom mer och mer taga hvarandra i besittning. Han
hade i sin förälskelse så många af dessa små barnsligheter, som utmärka
starkt erotiska naturer, och som mildra lidelsen med en lekfull
glädtighet. Han dyrkade hvarje tum af hennes personlighet, doften af
hennes hud, hennes andedrägt, alla hennes åtbörder, hvarje tonfall af
hennes stämma, hårets fall -- ja, äfven hennes små brister, såsom en
guldplomb i en tand, ett litet märke på kinden, en ovana att sitta
hopkrupen, ett litet gungande med höfterna, när hon gick -- allt iakttog
han och allt var han förälskad i. Han kände hennes doft på hvarje
klädesplagg, hon nyttjat, samt röfvade alltid hennes näsdukar, handskar
och schaletter. En silkesschal, som hon ofta burit under sommaren, tog
han med sig upp på sitt rum och svepte in sig i den om natten. Det var
hans glädje att taga ned hennes hår, kamma det och böja det i ringlar
kring fingrarna, samt sedan försöka olika sätt att lägga upp det.
Kom det då någon oväntadt och knackade på dörren, hade hon ett sätt att
blixtsnabbt vrida upp det igen, så att det såg vackrare ut än någonsin,
med små lockar lösgörande sig här och där bakom öronen och vid
tinningarna.
Sutto de tillsammans i soffan med armarna om hvarandra och Alie begynte
tala, berätta eller fråga något, bad han henne ofta vara tyst, det
störde honom att tala, han ville sitta stilla och bara njuta af att
känna henne så tätt intill sig, lyssna till hennes hjärtas slag, insupa
hennes andedräkt. Detta var honom sysselsättning nog för flera timmar.
Men Alie kände i allt detta något annat än den personliga kärleken till
honom. Det var äfven denna allmänna kult af kvinnan, af allt det som är
specifikt kvinnligt, af allt det sexuelt tilldragande hos det motsatta
könet. Det var en sinnlig vällust däri, som förskräckte henne och
utmattade henne, hon kunde ej hålla ut att lefva i denna ständiga
excitation och försökte därför att lösgöra sig, resa sig, företaga sig
något, förströ sig, finna på en gemensam sysselsättning. Men då hon
föreslog att gå ut eller att läsa något, förebrådde han henne att hon
ville förstöra deras lycka.
Läsa, gå ut, det kan du göra med hvem som helst, lefva kan du bara med
mig. Och när man älskar hvarandra lefver man blott när man håller
hvarandra så tätt sammanslutna, att man liksom andas med samma lungor,
att bägges hjärtan klappa med samma pulsslag. Det är för mig kärleken.
Hon gaf vika och satt stilla, men hon var ej i stånd att på detta sätt
öfverlämna sig åt ögonblicket, hon kunde ej hindra sin hjärna att
arbeta, och hon grubblade oaflåtligt på ett medel att knyta honom fast
vid sig på ett mer personligt sätt, att egga hans intressen, drifva
honom till att utveckla sina rika anlag och vilja något i lifvet. I
samma mån som hon hängaf sig mer helt åt denna kärlek, kände hon ett
behof att göra den till medel, icke blott till mål, medel till att föra
dem båda framåt till en rikare, mänsklig utveckling. Hon kände, att
endast på så sätt kunde den blifva bestående, att så länge hans kärlek
blott var ett vällustigt njutande, hade den ej den lifskraft, som bär en
öfver lidelsens period med dess eggelser och retelser in i den verkliga
lifsgemenskapens trygga hamn. Hennes oaflåtliga sträfvan var därför att
tränga in i hans tankar, att ana och gripa i flykten hvarje stämning,
som flög igenom honom, att uppmuntra allt det som bar lifskraft i sig
och att sympatisera äfven med det, som ej egentligen var henne
sympatiskt. På detta sätt ville hon göra till verklighet hans lekfulla
smeknamn: anima dell' anima mia = min själs själ.
Hvad tänker du på? frågade hon honom ofta, då de sutto tysta tillsammans
med armarna om hvarandra.
Jag tänker inte, svarade han vanligen. Jag känner dig -- det är allt. --
Och hvad tänker du på?
Jag tänker mycket, jag, i stället, svarade hon. Jag tänker på, att du
ska bli en verkligt stor skald -- jag arbetar i tankarna på ditt stora
historiska epos. Nu är det länge, som du inte skrifvit på det.
Jag behöfver inte dikta nu mer. Jag lefver. Och när jag inte är med dig,
fantiserar jag bara om dig, om oss -- i stället för att tänka på att
göra vers. Sådant kan vara godt, när man ingen personlig lycka har --
Det tycker inte jag. Jag tycker att lyckan -- kärleken -- bör stimulera