Kvinnlighet och erotik II. - 07

Där var hufvudpulsådern, ja. Man sade, att det var så lätt. Hon såg sig
förvirrad om i rummet efter något hvasst föremål, och fick fatt i den
Genovesiska spadettan, som han gifvit henne, silfverpilen, som kvinnorna
bära i håret och som de ofta bruka till att sticka ned hvarandra med
under sina våldsamma svartsjuksgräl. Hon hann ej eftertänka, om denna
värkligen lämpade sig för det ändamål, hon afsåg, stack den blott i
håret och sprang efter Aagot utför trapporna och in i droskan, som
väntade.
Badhuset var ett gammalt palats med en vacker pelarburen gård med ett
citronträd och en fontän i midten, och badrummen voro dekorerade i
pompejansk stil, ungefär sådana som de varit redan på romarnes tid. Det
var ej första gången, som ett sådant bad såg en olycklig träda öfver
tröskeln för att söka ett plågfritt slut på ett lif, som förlorat sitt
innehåll och sin mening.
De fingo två rum vid sidan af hvarandra, men utan någon dörr emellan.
Om signorinan önskar någon hjälp, har hon bara att ringa på den där
strängen, sade uppassaren, som gjorde i ordning badet.
Tack, det är bra.
Hon afvisade honom skyndsamt. Skulle hon lämna dörren öppen? Nej, det
var bättre att låsa den, eljest kunde någon komma för fort -- man fick
bryta upp den sedan.
Det var kallt i det oeldade rummet, och hon hade en frossbrytning, medan
hon klädde af sig. Hon tappade på mer varmt vatten, så att det nästan
brände henne, när hon sprang i. Hon hade lagt spadettan bredvid sig på
badkarets kant och låg nu stilla med slutna ögon, öfverlämnande sig åt
de drömmar, som härigenom väcktes -- drömmar om dessa bad i det
metallblå hafvet, i solglöden, där först den tjusning fått makt med
henne, som skulle sluta med att bränna henne med en känsla af outhärdlig
blygsel. Ja, ty det var blott hennes kropp, han hade älskat -- det var
blott ett sinnenas rus, alltsammans, nu visste hon det. Och hon ville ej
öfverlefva denna förnedring.
I detta ögonblick gaf hon till ett gällt skrik och for upp i sittande
ställning. Det var blott en liten sakta knackning på hennes dörr, men
den bröt in i hennes drömmars stora tystnad som ett alldeles förfärande,
obegripligt buller.
Aagots röst utanför.
Är du färdig än?
Färdig! Jag ligger ännu i badet.
Men då har du ju legat där nästan en timme -- du blir alldeles utmattad
på det viset. Stig upp för all del!
Alie kastade en förvirrad blick på spadettan och såg först nu hur illa
den lämpade sig för det ändamål, hon tänkt. Och då hon såg på sina
kläder, som lågo på stolen, kom en löjlig, prosaisk tanke och förstörde
hela hennes stämning. Hennes linne var gammalt och något slitet --
främmande människor skulle komma in och granska hvarje klädesplagg --
när hon skulle göra något sådant, ville hon vara klädd som till brud. En
känsla af blygsel öfver sitt omogna infall jagade blodet till hennes
hufvud och löste den uppdrifna själsspänningen till en torr
verklighetskänsla. Å, hon hade öfverskattat sig själf, hon hade trott
sig mer hel, än hon var. Hon hade således ändå inte satt in hela sin
själ på detta -- hon skulle nog finna sig i att lefva ändå, med nedsatta
fordringar på lifvet och på sig själf.
Hon klädde sig med en känsla af afsky för sig själf och allt omkring
sig.


IX.

Rikard, som under hela vistelsen i Italien lefvat i en feberaktig
rastlöshet, stigit upp med solen om morgnarna samt varit på språng hela
dagarna för att riktigt grundligt studera alla förhållanden och för att
finna en afledare för den djupa misstämning, som gnagde honom, ådrog sig
härigenom slutligen en släng af den karakteristiska romerska febern, och
läkaren tillstyrkt honom att ofördröjligen lämna Roma. Som febern varit
mycket häftig och föranledt denna starka nedsättning af krafterna, som
vanligtvis en tillfällig sjukdom medför hos kraftiga individer, kunde de
ej strax tänka på hemresan, utan slogo sig ned för en fjorton dar i
Frascati, där den torra bergsluften hastigt afbröt sjukdomen. Härifrån
skulle de sedan, med blott några dagars uppehåll i Venezia, resa direkt
hem.
Under dessa stilla, overksamma dagar i det nu alldeles öfvergifna
Frascati, hvilket i sitt landtliga lugn ej erbjöd tillfälle till någon
företagsamhet eller några förströelser, lade sig en pinsamt betryckt
stämning öfver dem alla tre. De gingo där hvar och en med sin hemliga
sorg, och ingen af dem kunde lätta sitt hjärta för den andra. Hvilken
förändring, sedan den gång de reste ut tillsammans, då de voro så nära
förenade, att all deras glädje, alla deras bekymmer voro gemensamma.
Brefven hemifrån med underrättelserna om de kära där voro då det
förnämsta intresset för dem alla tre och slukades med samma begärlighet
af dem alla. Samtalet, då de om morgonen träffades vid kaffebordet, var
alltid så lifligt, som hade de ej sett hvarandra på länge, det var
alltid så mycket, både nya intryck, gamla minnen och framtidsplaner att
tala om, och om det så blott gällde att köpa ett draperi eller en
bronsprydnad med till hemmet, var det en angelägenhet, i hvilken de alla
tre togo lika liflig del. Och nu! Då de träffades vid måltiderna visste
de ej mer, hur de skulle kunna hålla ett samtal i gång, ingen hade något
att säga, när de gingo ut sökte de ej hvarandras sällskap utan gingo
hvar för sig, om kvällarna sutto Alie och Aagot hvar på sitt rum och
Rikard gick ut på sin aftonvandring, utan att fråga dem om de ville
följa med. Smärtans oundvikliga ensamhet var öfver dem. Det gick dem,
som det så ofta går i lifvet: lyckan förenar, men smärtan söndrar.
Mången kan glädjas åt en annans lycka, men ingen kan bära en annans
börda.
Man var nu i slutet af oktober och de skrefvo hemifrån Sverige, att det
redan fallit snö, att gator och vägar voro upplösta af modd och smuts,
att man satt med klistrade innanfönster och kakelugnsbrasa, medan
höststormen hven i knutarna och det var skymning hela dagen.
Och här på terrassen utanför hotellet blommade violer och rosor i det
fria, i trädgården där bakom kamelior, krysantemum, pelargoner och många
andra träd och buskar. Mandarin- och citronträden dignade af halfmogna
frukter och buro ännu på samma gång blom, hvilka uppfyllde luften med
denna ljufva vällukt, som verkar på sinnet som en lycka, en lifsglädje,
innan man ännu hunnit göra sig reda för, hvad det är som stämmer en så
angenämt. Och nedanför terrassen utbredde sig den oändliga kampagnan i
blånande toner, som i synnerhet vid solnedgången gåfvo full illusion af
hafvet och påminde Alie om Via della Circonvallazione i Genova, samt kom
henne att bryta ut i gråt vid tanken på, att hon nu för alltid skulle
lämna detta land, som hon först betraktat med misstro och kritik, sedan
med vaknande, omotståndlig turistbeundran, och som hon nu slutligen lärt
att älska såsom en del af sitt eget jag.
Det lilla, småborgerliga hemmet 4 trappor upp vid Strandgatan med sina
vindskärmar och sin fotogenlampa under de långa vinterkvällarna, hvilket
gömde allt hvad som i så många år varit henne kärt i lifvet, på hvilket
afstånd det nu kommit från henne! Hur främmande hon själf blifvit för
denna värld! Och hvad hade hon där att göra? Fanns det väl någon där,
för hvilken hon var den enda eller ens den första? Om hon aldrig kom
tillbaka mer, så skulle visst den gamla mången gång finna aftonen lång i
sin ensamhet, Aagot skulle icke ha någon att rådgöra med, när hon ville
köpa en ny toalett, och Rikard ingen, som lyssnade så uppmärksamt till
honom, när han låg på rygg på soffan och berättade om sina arbeten. Och
den lille skulle icke ha någon, som kunde roa honom så bra. Men hvad
mer, skulle icke ändå hvar och en af dem, om de kunde, köpa den andres
lif med hennes utan tvekan? En främling var hon trots allt ibland dem.
Och nu mer än någonsin förr, när hon skulle sitta där ensam med sitt
brännande minne -- ensam med sin olidliga blygselkänsla, som hon aldrig
kunde förtro till någon.
Strax efter ankomsten till Frascati hade hon gifvit hela sin förtviflan
och bitterhet luft i ett bref till Serra. Han älskade henne icke, hade
aldrig älskat henne, hvarför hade han då bedragit henne, hvarför stört
hennes lugn, hon var, om icke lycklig, så dock sorglös och frisk till
sinnet, då hon lärde känna honom, han hade med afskyvärd konst
experimenterat med henne, lekt med henne så länge det roade honom för
att sedan, när han såg att det blef allvar hos henne, att hon satte in
sitt lif därpå, draga sig tillbaka med en fras. Och han vågade ännu
komma och bedja henne att bevara som ett ljuft minne det, som nu för
henne blifvit till en oöfvervinnelig skymf.
Och -- hon kunde ej afhålla sig från att tillägga dessa ord, fastän hon
blygdes för dem och vämjdes vid sig själf för att hon kunde förnedra sig
därtill -- och, skymfen blef ännu större därigenom, att han skref detta
till henne från den kvinnas hem, för hvilkens skull han öfvergaf henne.
Hon väntade med en viss dof likgiltighet på hans svar. Det föreföll
henne, som kunde ingenting komma henne att lida mer än hon redan gjort,
lika litet som några ord från honom nu kunde göra helt igen hvad som var
ohjälpligt brustet.
Då svaret kom satt hon vid frukostbordet med Rikard och Aagot. De voro
de enda gästerna på hotellet, och uppassaren, som lämnat brefvet, gick
strax ut för att hämta en ny rätt, hvarför de blefvo ensamma en stund.
Alie blef en skiftning blekare, då hon tog emot brefvet, men hon reste
sig ej från sin plats för att rusa in till sig och läsa det i enrum, som
hon gjort vid föregående tillfällen, utan bröt det i de andras närvaro
med ett visst kallblodigt lugn, sägande sig själf, att hon hade den
fattiges mod: gör med mig, hvad ni vill. Jag har intet att förlora.
Men under det hon läste färgades hennes ansikte så småningom af en djup,
liffull rodnad och tårar strömmade till hennes ögon -- men icke tårar af
smärta utan af en vek, öm rörelse. Hon vände sig nu med flammande kinder
till Rikard och yttrade snabbt och andlöst: Jag reser inte mer hem med
er. Jag far till Genova och stannar där.
Rikard for upp från stolen och drog henne med sig in i salongen, dit han
stängde dörren, lämnande Aagot ensam i matsalen.
Får jag tala med dig! Du reser till Genova. Vill det säga, att Serra
bedt dig bli sin hustru?
Nej -- det är icke det -- men jag vill ta plats som föreläserska hos
hans tant, markisinnan Serra.
Som föreläserska hos hans tant! Det har han föreslagit dig. Och du inser
inte, hvad detta innebär -- hvilken förödmjukelse detta är för dig. Han
anser dig inte god nog att bli sin hustru, men det behagar honom att
leka kärlek med dig; ja, det tror jag nog, det är inte alltid som en så
oskyldig, så vacker -- en flicka med din öfverlägsenhet till -- sådana
flickor som du brukar just inte stå en man till buds till en sådan
ovärdig lek.
Fy, fy, fy, så styggt du uttolkar det! ropade Alie, som kom i ett
nervöst uppror för hvarje gång Rikard med sin allt för ovarsamma hand
vidrörde detta ämne. Men du förstår inte kärleken -- du kan inte, med
din natur, fatta ett sådant stämningsförhållande som vårt. För dig, med
din företagsamhetsanda, är kärleken naturligtvis bara frieri och
giftermål -- och sedan den saken väl är ordnad, slår du dig till ro och
börjar syssla med annat. Men sådan är inte han. Han kan inte gå så rakt
på ett mål. Men han kan i stället älska så, som du inte har en aning om
-- med allt det fina och ömma -- alla de där smådragen, som gör lifvet
ljuft men som du inte förstår -- det är därför inte värdt att du talar
om honom eller dömer om vårt förhållande -- låt du mig handla, som jag
tror är bäst -- jag tar ensam ansvaret på mig.
Det kan du inte, ty du är nu alldeles förblindad af din lidelse. Men
gudskelof att vi ä i ett land, där det finns medel att ställa en sådan
där herre till ansvar för sina handlingar.
Hvad menar du med det?
Jag menar att vi ska duellera -- och inte på lek utan på skarpa allvaret
-- helst så, att antingen han eller jag --
Men Rikard då, är du alldeles från dina sinnen. Du skulle vara i stånd
till att göra något så vanvettigt, så orimligt. Du skulle vilja riskera
att göra mig eller Aagot olyckliga för hela vårt lif. Duellera! Det
_kan_ du ju dessutom inte. En svensk officer, som gjorde det, skulle ju
vara störtad.
Det bryr jag mig inte om. Jag kan inte längre ta sådana hänsyn -- här
gäller det hvad som är viktigare. Jag tar vägen öfver Genova, när vi far
härifrån om ett par dar. Du reser under tiden med Aagot direkt till
Venezia och där väntar ni på mig.
Det gör jag inte.
Alie! Begriper du då inte, att jag måste försöka allt för att rädda dig.
Jag kan inte älska, säger du. Jag har inte den där sydländska vällusten
-- det där sinnligt smekande, som tjusat dig -- må vara. Men -- om du
hade velat förstå mig för fyra år sedan, så skulle du kanske sett, att
jag kan älska långt djupare, långt mer verkligt lidelsefullt än han --
med en manlig trofasthet, som dessa veka sydländingar inte har en aning
om. Hör nu och se skillnaden! Han har inte mod att för din skull försaka
sin ställning som _grand seigneur_, har inte mod att bryta med sin
förnäma släkt, inte mod och kraft att arbeta för dig. Jag däremot, vet
du hvad jag kunde varit i stånd att göra för dig, om det varit mig, du
fäst dig vid? Jag har en hustru, som jag ännu för några veckor sedan
älskade --
Men tyst då, för guds skull, hvad tänker du på!
Ja, det kan inte hjälpas, du ska höra allt. Jag har en ställning, en
framtid, förmögenhet, mitt barn, min mor -- allt hvad som kan binda en
man både genom känsla och heder och äregirighet -- men allt detta skulle
jag kasta på golfvet som den här stolen -- han slängde en stol på
golfvet och satte en fot på den -- och trampa på det, om du ville bli
min. Jag skulle lämna den militära banan och fly med dig till Amerika,
om du ville, och med två tomma händer skulle jag där timra dig ett hus,
där du skulle finna ett säkrare skydd, ett ljusare och lyckligare hem än
någonsin i din prins' fäderneärfda palats, som blygs att mottaga dig.
Å, Rikard! ropade Alie, darrande af sinnesrörelse. Hvad ska det tjäna
till att säga mig allt detta? Du visar mig bara därigenom hur mycket jag
älskar Serra. Ty jag kan ju inte annat än se, att det är något sant i
hvad du säger -- du är stark och stödjande -- han är svag och tviflande
-- han älskar mig inte så helt och han kan inte kämpa för att vinna mig
-- allt det inser jag -- och ändå -- när jag hör dig tala -- så dras
hela mitt hjärta till honom. Du är så stark, så stridslysten, så
handlingskraftig, att du mycket väl kan stå ensam. Men han är vek,
tviflande, han hör till dem, som förr skulle kunna ta lifvet af sig af
förtviflan än strida för ett mål -- och därför, just därför älskar jag
honom dubbelt -- därför att jag har mer mod, mer tro än han och därför
att jag kan stödja honom -- styrka honom -- därför att -- ja, till och
med för hans fel älskar jag honom -- ja, om han hade bara fel och
brister och du bara stora egenskaper -- så skulle jag älska hans fel --
tiotusen gånger mer än dina förtjänster -- förstår du det? Jag älskar
honom och det är alldeles fruktlöst, att du talar illa om honom.
Godt, jag ska inte tala -- men jag ska handla i stället. Det är mig icke
möjligt att stå med kallt blod och se på, att du sätter dig i en så
förnedrande ställning -- begriper du då inte, hvad följden måste bli --
Hvad för en följd? -- Hon såg honom fast i ansiktet.
Ja, om du vill, att jag ska säga det rent ut -- du inbillar dig väl
aldrig att en sådan där italienare är mäktig något sådant som en
platonisk kärlek -- han må ha spelat den komedin hittills, men var säker
att det inte räcker länge, förr än du själf kommer honom så till mötes
-- och är du då så säker på din egen styrka?
Låt mig svara för mig själf, utbrast hon och rodnaden flammade åter upp
på hennes kinder. Du har inte rätt att tala här -- om du verkligen vore
min bror, det vore en annan sak -- men nu -- och efter allt hvad du nyss
sagt mig. Du säger, att jag är förblindad af lidelse -- låt vara -- men
du själf -- är du mindre förblindad? Hur ska jag kunna fästa vikt vid
dina varningar, då jag vet, att du talar i egen sak.
I egen sak! Nej, det gör jag inte. Jag vet alltför väl, att det vore
fruktlöst. -- Om jag vore din bror -- skulle du lyssnat till mig då?
Det vet jag inte -- men du kan väl förstå, att du då på ett helt annat
sätt skulle kunnat vara mig ett stöd.
Låt mig då vara dig en bror -- jag går in på allt, bara du vill höra på
mig. Jag tar tillbaka allt hvad jag sa -- det var galenskap, öfverilning
-- gör bara en sak, som jag ber dig om: följ oss hem till mamma och
vänta där, får du se, om han kommer och söker upp dig. Eller har du inte
ens så mycken tro till hans kärlek, att du törs sätta den på det
profvet?
Låt oss inte tala om det mer! sade hon otåligt. Du förstår inte hvarken
honom eller mig -- du kan inte döma.
Därmed lämnade hon honom och satte sig att på nytt läsa Serras bref.
Du talar om förnedring -- det är du, som förnedrat hela vårt förhållande
genom att framkasta misstankar, som äro ovärdiga dig, skref han. En
Beatrice har rätt att plåga den hon älskar med småaktig svartsjuka -- du
skulle vara för stolt härtill. Men då du nu en gång velat kasta in denna
oskönhet mellan oss -- detta med anklagelser och försvar, som plägar
fördärfva hvarje banal kärleksförbindelse -- så vill jag dock säga dig,
att mitt förhållande till min svägerska snarare förtjänade din fulla
aktning. Jag beundrar henne och jag anser mig skyldig att vara den
ömmaste bror för henne -- vill hon taga sig en älskare, så skall jag
inte fördöma henne därför -- men att _jag_ aldrig skall intaga denna
ställning till henne, det har jag alltid haft klart för mig. Jag tycker
inte om stora ord, annars skulle jag säga, att familjebandens helgd är
något, som jag djupt respekterar. Min brors hustru kan inte vara något
annat för mig än en syster -- men en syster, som jag är mycket
hängifven, det medger jag, och som jag inte alls kan fördra att såra.
Hon har emellertid ingenting med mitt beslut att göra -- du har icke
förstått mig, då du icke insett, att det blott härleder sig af min
tviflande natur, min benägenhet att drifva allting till sin spets och
att sätta din kärlek på de ytterligaste prof. Besluta nu, hur du vill.
Res, och betrakta mig som en låg usling, som bedrar min sjuka bror under
hans eget tak och samtidigt förför en oskyldig flicka för att genast
öfverge henne -- om det är så, du önskar att minnas den man, du en gång
älskat. Jag beklagar, att du råkat ut för en man, som icke kan
tillfredsställa dina kraf -- hvarför har du inte hellre älskat din
Rikard -- en kraftig och energisk karaktär, en god och trofast natur,
helt säkert. Han skulle kunnat göra dig lycklig, under det jag bara
duger till att skapa disharmoni omkring mig och med mitt eget tvifvel
förgifta allt. När jag är i din närhet, när jag ser och hör dig, tror
jag ibland att du skulle kunna befria mig och lösa mig ur detta
tillstånd och gifva mig den lifskraft, som fattas mig -- men när jag är
skild från dig, komma tviflen tillbaka med tiodubbel styrka, och jag
erfar ett slags ursinnigt begär att rifva sönder, sarga, trampa ned alla
de frön, ur hvilka min och din lycka skulle kunnat spira upp. Men du
tror mig inte, jag analyserar mig själf, lägger mig blott och bar under
dina händer på dissektionsbordet -- och du säger: Komedispel. Lögn! Hvad
du här visar mig är icke dina verkliga innanmäten. Detta hjärta är icke
ditt hjärta, denna hjärna, dessa lungor icke dina. Ditt inre är på helt
annat sätt sammansatt -- Buona notte! Som du behagar, då!
Den kväfda smärta och bitterhet och den känsla af egen svaghet, som låg
i detta utbrott, var det, som hade gripit Alie så djupt, och som kom nya
strängar att röra sig inom henne.
I förening med Rikards anklagelser mot honom, ja, med själfva känslan af
Rikards öfverlägsenhet som karaktär framkallade de hos henne något af
det bästa och djupaste i hvarje kvinnas kärlek, något af moderlighet.
Och hela hennes varelse genombäfvades af den innerlighets- och
ömhetskänsla, som kanske har djupare rötter i kvinnans väsende än den
blott erotiska lidelsen.
På aftonen stod hon med Aagot på terrassen utanför hotellet och
betraktade kampagnan, som utsträckte sig under deras fötter oändlig och
hemlighetsfull i månskenet. Längst bort mot horisonten glimmade en
ljuscirkel, som tecknade den eviga stadens konturer.
Aagot hade aldrig synnerligt lifligt uttryckt någon förtjusning öfver
Italien, och Alie förvånades därför att nu höra henne utbrista: Å, när
jag tänker på, att det är sista månskenet här, och att vi snart ska vara
hemma igen blir jag helt förtviflad.
Hvad, Aagot, du längtar inte hem. Är det möjligt?
Längtar du hem? frågade Aagot och såg henne oväntadt i ögonen.
Nej. Jag reser inte hem.
Det gör du rätt i. Jag skulle inte heller resa hem, om jag inte måste.
Du, Aagot. Men du har ju din lille gosse, din man, föräldrar, ditt
vackra hem, allt.
Och har inte du alldeles detsamma, kanske? Hvad har jag, som inte du
har?
Men jag! Jag har helt simpelt ingenting af allt det.
Du vet mycket väl, att du har det alltsammans. Det är alltihop mer ditt
än mitt -- alltihop. Gossen, svärmor, också Rikard -- du är mycket mer
för dem, än jag. Jag kunde dö och allt skulle gå på samma sätt -- du
öfverger oss, och vi vet inte mer, hvad vi ska ta oss till, någon af
oss.
Alies egna tankar! Var det möjligt, Aagot, den lyckliga hustrun, modern
och dottern, hon kände denna samma tomhet och saknad som hon, den
ensamma, utan familj och hem! Samma förtviflade känsla af att icke ha
någon, som är allt för en, och som man själf kan vara allt för.
Jag förstår inte, Aagot, hur du kommit på sådana tankar.
Nej, du förstår inte, för du är van att betrakta mig som en själlös
docka utan känsla -- så betraktar ni mig alla. Aagot, hon är nöjd med
allting -- Aagot, hon är alltid lika glad. Ja, sådan har jag varit. Men
jag har lärt och sett åtskilligt på den här resan, som kunde vara bättre
att inte ha tänkt på. Svenskarne kan inte älska.
Hvad är det du säger, Aagot. Jag begriper inte, hvad som kommer åt dig i
kväll. Månskenet gör dig sentimental.
Vill du kanske påstå, att Rikard kan älska, utbrast Aagot och hennes
hvita kinder färgades plötsligt. Har han kanske en enda dag, en enda
timme omgifvit mig med en sådan ömhet, ett sådant, obeskrifligt något af
-- hvad ska jag säga -- erotik, passion kanske -- jag vet inte hvad --
men så, som Serra varit med dig. Å, tror du inte, att jag sett och känt
skillnaden? Rikard och jag ä som två gamla farföräldrar med hvarandra --
men jag är inte längre nöjd med det, jag är ung, jag, som du, jag är
också vacker, jag vill också ha något af det där, som är lifvets poesi
och lycka.
Ovanan vid att uttrycka sig så varmt framkallade en stark sinnesrörelse
hos Aagot. Hon till hälften blygdes öfver sina ord, till hälften
berusade sig själf med dem, hennes kinder flammade högröda och hennes
ögon glänste, såsom Alie aldrig sett förr.
Men, käraste Aagot, jag tror det är ditt eget fel. Så vidt jag vet, har
du heller aldrig visat Rikard någon riktig ömhet.
Nej, det är sant. Jag var uppfostrad i de idéerna af mamma, att kvinnan
skulle alltid vara reserverad och aldrig visa sig förälskad; hon skulle
vara kylig och kysk, på det sättet skulle hon bättre bevara mannens
kärlek. Och så var jag så kylig och så kysk, så rent af motvillig mot
alla smekningar och allt lidelsefullt, att Rikard ledsnade på mig -- och
nu, när jag tvärt om -- hon fick gråten i halsen och hade svårt att få
fram de sista orden -- nu kan jag hela dagen brinna af längtan efter en
smekning -- men han -- han vänder mig ryggen och sofver -- eller tänker
på något annat.
Nu bröt hon ut i gråt med ansiktet mot Alies axel.
Ja, på det sättet kastar vi kvinnor ofta bort vår lycka, sade Alie. Vi
törs inte vara ömma och hängifna -- vi vill bara ha, men inte ge. Aagot!
sade hon och lyfte upp den andras hufvud samt såg henne in i ögonen med
uttrycket af ett stärkande beslut. Ska vi komma öfverens om att lägga
bort den där s. k. kvinnligheten och vara modiga och sanna, Aagot du.
Hur? frågade Aagot och torkade tårarna samt försökte le, redan full af
blygsel öfver sitt utbrott.
_Du_ ska låta Rikard se dig såsom jag sett dig nu -- du ska säga honom
allt hvad du sagt mig -- och jag tror, att du ska återvinna honom. Jag
-- ja, jag vet nog, hvad jag ska göra.
Du reser till Genova?
Ja.
Och han har inte friat till dig?
Nej. Och det behöfs inte häller. Jag ska ge honom hela min kärlek, hela
min hängifvenhet -- jag ska vända ut och in på mig för att ge honom
hvarje skrymsle af min själ. Men jag ska ingenting begära och inte gå
och vara »stolt» och vänta. Gör detsamma, Aagot, jag ber dig, jag
ålägger dig. Och gör du det inte, förtjänar du inte att vara lycklig och
älskad.
Denna afton hängde sig Aagot med ovanlig ömhet vid sin mans arm, då de
gingo in till sig, men han var förströdd och lade knappt märke till
henne. Följande morgon var hon mycket otålig att igen få tala med Alie
och gick och knackade på hennes dörr strax hon var uppstigen. Hon visste
ej, hvad hon ville säga henne, men hon var så van att rådgöra med henne
om allt, att hon, trots den vaknade svartsjukan, ej fann annan utväg än
att för henne lätta sitt hjärta i det stora bekymmer, som begynte mer
och mer tynga hennes sinne. Då ingen svarade på hennes knackning,
öppnade hon dörren och tittade in. Redan utgången! Men hvad -- hennes
koffert var ju borta! Med detsamma fick hon ögonen på ett bref,
adresseradt till Rikard, som låg framme på bordet. Hon tog det, tvekade
ett ögonblick, i det alla hennes instinkter af snäll och väluppfostrad
flicka och klanderfri hustru uppreste sig mot den handling, hvartill
dock svartsjukan omotståndligt dref henne -- bröt brefvet med darrande
händer och läste: Jag reser till Genova och ber dig att lämna mig i
fred. Kom ihåg, att intet ger dig rätt att ingripa i mitt lif, men den
minsta finkänslighet borde tvärt om förbjuda dig att blanda dig i mina
förhållanden och att döma öfver mig. _Jag_ sätter åtminstone blott min
egen lycka på spel.
Aagot gick direkt till Rikard och räckte honom brefvet.
Du har läst det? frågade han, sedan han genomögnat det.
Ja.
Och -- hvad -- hvad är ditt intryck?
Att det är godt att hon rest, sade hon och lade armarna på hans axlar.
Nu har du bara mig -- men du ska få se, att jag ska bli mycket mer för
dig nu, när hon inte alltid står liksom emellan oss och trycker ner mig
med sin öfverlägsenhet. Nu ska jag bli allt, allt för dig.
Det grep honom en känsla af pinande tomhet vid dessa ord. Det vore tusen
gånger bättre, om hon vore likgiltig som förr -- men att hon nu, i detta
ögonblick, kom och liksom begärde ömhet af honom -- att det vaknat hos
henne en önskan att blifva mer för honom än förut just nu, då han
bittert kände, att hon intet kunde vara, och då hans själ var sårad till
döds af Alies grymhet, det var för mycket.
Låt oss framför allt inte bli sentimentala, sade han. Du har varit för
mig allt hvad jag begärt och önskat.
Och han vände sig bort och lämnade henne.


X.

Tåget närmade sig Genova och den entusiasm, som hittills hållit Alie
uppe, började sjunka. Om han dock, när allt kom omkring, icke skulle bli
glad att se henne! Kanske skulle hon genom sin ankomst blott sätta honom
i svårigheter.
Hon tröstade sig med tanken, att hon endast kom för att hindra duellen.
Denna fara en gång afböjd, kunde hon ju strax lämna honom igen.
Hon tog en droska och for till det hotell, där hon förut bott med Aagot
och Rikard, och där man kände igen henne. Hon öfverlade med sig själf,
om hon genast borde sända bud till Serra och säga, att hon var kommen,
men en obestämd oro för att han då ännu en gång skulle kunna motsätta
sig hennes plan kom henne att besluta sig för att handla på egen hand.
Han skulle öfverraskas med att finna henne redan inflyttad hos hans
tant, innan han visste någonting.
Följande morgon vid 11-tiden begaf hon sig alltså till Via Nuova, denna
trånga, mörka gata, där hvarje hus är ett museum, hvarje portal ett