Kvinnlighet och erotik II. - 06

Han tog de båda flickorna vid hvar sin hand och de gingo sakta, spejande
mot de öppna balkongdörrarna till ett af de rum, som vette ut åt den
loggia, där de befunno sig. De sågo en äldre dam gå och syssla i rummet
och utan ett ord drog Serra dem med sig och de rusade alla tre som en
hvirfvelvind igenom rummet och ut på andra sidan.
Han är alldeles komplett tokig i kväll, sade Harriet till de andra, då
de åter kommo ned till tebordet.
Ja, det är sant. »Ho la mente piena di raggi e di follia», deklamerade
han, vänd till Alie.
Hvad betyder det? frågade Florence.
Jag har sinnet fullt af strålar och galenskap, öfversatte Aagot
trovärdigt.
Serra satte sig med Alie på muren ett stycke ifrån de andra, tog hennes
hand, böjde sig emot henne och deklamerade med ögonen i hennes:
Oh! sei bianca, sei pura come perla marina,
E parli il vero, armata della tua castità.
Guarda, la notte è bella; guarda, il cielo è sereno.
Sai tu che sia la fiamma che ti solleva il seno?
Se la tua voce trema, sai tu Berta, perchè?
Questo nuovo sgomento, questo vano terrore,
Il rimprovero stesso di cui ti crucci è amore,
È amore e tu sei bella e tu vivi per me.
Il mio braccio ti serra, il mio cuor ti desia.
Ed ho la mente piena di raggi e di follia,
E voglio che mi passi sul labbro il tuo respir.
Voglio posar la fronte sulla tua fronte bianca,
Voglio sentirti inerte, come persona stanca.
Voglio che inebbriata mi parli di morir.
GIACOSA.
(O, du är hvit och ren som hafvets pärla är,
Och sant du talar, klädd i kyskhets vapenskrud.
Se, natten huru skön, se himlen huru klar!
Vet du den lågas namn, som eldar så ditt bröst?
Din stämma darrar, vet, o Berta, du hvarför?
Din ångest, förr ej känd, din bäfvan utan grund,
Själfförebråelsen, allt detta kärlek är!
Det kärlek är, och du är skön och du är min.
Min arm omsluter dig, mitt hjärta dig begär.
Min själ i lågor står och jag är yr och vild.
Din ljufva andedräkt få känna på min mun,
Emot din pannas snö min panna luta få
Jag ville och dig se i vanmakt halft försänkt,
Och höra dig i rus blott tala om att dö.)
Hennes hand blef liggande i hans och hon satt så orörlig som om hon
knappt andades. Kanske kände hon något af detta viljelösa hängifvande,
hvarom dikten talade, genomströmma sig.
Det var mörkt på den delen af terrassen, där de båda sutto, de syntes
knappast, men den mjuka, smidiga, manliga stämman trängde patetiskt och
med en egendomligt darrande lidelsefullhet fram till de andra vid
tebordet.
Stämningen bröts dock af Florence, som ingenting hade förstått.
Ert te kallnar, sade hon. Kan ni inte deklamera sedan?
Men Aagot, som uppfattat det hufvudsakliga af verserna och som kände sig
skandaliserad af vissa uttryck däri och af vissa allt för vältaliga
tonfall, gick fram till Alie och vidrörde sakta hennes arm samt hviskade
till henne: Kom till tebordet. Sitt inte här borta i mörkret ensam med
honom -- du glömmer dig ju.
Alie ryckte till och steg upp. Då hon kom fram i ljuset från tebordet,
hade hon ett yrvaket, frånvarande uttryck i ögonen.
Serra återföll i sin förra uppsluppna ysterhet. Han satte sig att rida
grensle på en stol i galopp öfver hela golfvet, han draperade sig till
en arab med teservetterna och bordduken och satte sig på marken med
korslagda ben, strax därefter var han en siciliansk bandit med en
hårlugg öfver ögat och dolken under kappan, som stod på lur i skuggan af
muren och kastade sig öfver Rikard, då denne kom i närheten, med ett så
plötsligt, kattlikt språng och fordrade portmonnä och klocka med så
hotande stämma och minspel, att flickorna skreko till.
Hvad går det åt er? sade Alie, som skrattade med de andra, men som
dunkelt kände, att det låg något bakom denna uppsluppenhet.
Det är, emedan ni reser i morgon.
Så, ni är glad för det?
Nej, det är inte därför jag är glad, men sista akten i en komedi kan
aldrig vara nog munter. Nu har jag spelat komedi för er i två hela
månader och nu vill jag sluta med ett glansnummer.
Alla flickorna ville veta, hvad han menade med att han spelat komedi.
Har jag inte gjort er min kur allesamman, kanske? frågade han. Och jag
slår vad, att ni tagit mig på allvar allihop. Endast signora Aagot icke
-- hon är den enda, som aldrig velat tro, att jag varit förälskad i
henne -- --
Ni har för höga tankar om er själf som aktör, utbrast Alie med exalterad
munterhet. Hvem tror ni har tagit er på allvar! Ingen -- men somliga af
oss har kanske roat sig med att betala er med samma mynt -- och hvem
vet, om det inte är ni, som blifvit narrad till slut.
Kanske, sade han och såg halft lekande, halft pröfvande på henne. Det
ska framtiden utvisa.
Efter detta skämt kom det som en stillhet öfver dem båda två. Serra
begynte åter deklamera verser. Han kunde alla Italiens klassiska skalder
utantill och när han icke direkt ville uttala sina egna personliga
känslor, gaf han gärna sina stämningar luft i en omskrifning, med andra
ord, utan att välja, gripande på måfå bland det, som han mest älskade
och beundrade.
Hvarför deklamerar ni aldrig något af er själf? frågade honom Florence.
Nej, för jag tycker bara om att deklamera det, som jag verkligen
beundrar. Ja, tro nu inte, att det är af blygsamhet, jag säger så,
tillade han skyndsamt. Det är en fras, som jag lärt, och som jag tycker
låter bra. Hör på detta, sade han till Alie. Jag har ju berättat er,
huru jag dyrkade Leopardi, när jag var ung och svärmisk. Hör nu till
sist en liten bit af honom och sedan ska det vara nog.
Han ställde sig framför henne och deklamerade:
Sempre caro mi fu quest'ermo colle,
E questa siepe, che da tanta parte
Dell' ultimo orizzonte il guardo esclude.
Ma sedendo e mirando, interminati
Spazi di là da quella, e sovrumani
Silenzi, e profondissima quïete
Io nel pensier mi fingo; ove per poco
Il cor non si spaura. E come il vento
Odo stormir tra queste piante, io quello
Infinito silenzio a questa voce
Vo comparando: e mi sovvien l'eterno,
E le morte stagioni, e la presente
E viva, e il suon di lei. Così tra questa
Immensità s'annega il pensier mio;
E il naufragar m'è dolce in questo mare.
(Städse mig kär var denna ensliga kulle
och denna häck, som till stor del stänger
från blicken den yttersta horisonten.
Då jag sitter och skådar, obestämda
rymder bortom denna och öfvermänsklig
tystnad och en djup, oändlig stillhet
inbillningen frammanar; föga fattas
att hjärtat bäfvar. Och medan jag vinden
hör susa mellan dessa plantor, jämför
jag inom mig denna tystnad med denna
stämma, och jag tänker på evigheten
och de svunna tider och den varande
och lefvande och dess röst. Och i denna
vida oändlighet drunknar min tanke,
och det är mig ljuft förlisa på detta haf.)
De sutto alla tysta, när han slutat. Diktens milda svärmeri och det veka
tonfallet hade utöfvat ett visst inflytande äfven på dem, som ej
förstodo helt. Den oändliga stillheten, som föresväfvat diktarens
fantasi, hade genom ordens och föredragets fulländade konst liksom
kommit öfver dem alla och höll dem som i en förtrollning.
Slutligen reste sig dock Aagot med en frågande blick på Rikard.
Klockan är tolf. Ska vi inte ta afsked nu? Vi ska tidigt opp i morgon.
Det blef ett allmänt afskedstagande, hvarvid Serra fick tillfälle att
hviska till Alie: Jag kommer och tar afsked af dig i ditt rum senare,
när de andra gått till sängs. Vill du?
Alie svarade ej, men det for såsom en darrning igenom henne och hon blef
plötsligt helt blek.
Hvem väcker er i morgon bittida? frågade Harriet Aagot.
Å, Rikard vaknar alltid af sig själf.
Jag vaknar också alltid, när någon ska resa, sade Harriet. Jag ska komma
och nypa Alie i näsan, medan ni alla sofver. Du sofver ju alltid med
dörren öppen, du -- gör du inte det?
Serra såg på Alie vid denna fråga. Hon svarade ej.
Då hon kommit in på sitt rum, som genom en korridor sammanhängde med
Rikards och Aagots, var hon mycket otålig att bli ensam, men Aagot kom
oupphörligt in till henne, än för att söka någon af sina saker inne hos
henne, än för att erbjuda henne att få lägga ned i sin koffert någon af
hennes tillhörigheter. Aagot hade alltid en vana, då de skulle resa, att
gå och småsyssla sista natten till fram emot morgonen. Alie blef så
otålig till slut, att hon svarade henne ovänligt:
Låt det vara nu, jag ber dig -- jag dör af trötthet. Har vi glömt något,
kan vi ju lägga ned det i morgon.
Tag åtminstone af dig den där klädningen, så att jag får lägga ner den
ordentligt i min stora koffert. Du förstör den, om du ska knyckla in den
i din.
Alie tvekade. Hvad skulle hon hitta på för att komma från detta. Klockan
var redan 1, han kunde komma hvilket ögonblick som helst, och icke gick
det an att hon tog emot honom annat än fullt klädd.
Men Aagot gaf icke med sig. Det var som om hon haft någon misstanke, ty
det var ej möjligt att bli af med henne i kväll.
Har du tänkt på, att din resklädning är sönderrifven. Inte! Ja, lägg dig
bara nu, så ska jag fästa upp draperiet, medan du klär af dig.
Hon blef tvungen att ge henne kjolen och hade nu blott en ljusröd
morgonklädning att kasta om sig. Hon satte sig framför spegeln och
begynte taga ner sitt hår för att låta Aagot tro, att hon verkligen
ämnade gå i säng, men samtidigt lyssnade hon med öron och alla sinnen
utåt korridoren, och tyckte sig oupphörligt höra steg. Tänk, om han kom
och knackade på medan Aagot satt där! För att hindra detta begynte hon
tala högt, på det han skulle höra, att hon ej ännu var ensam.
Hvad gör Rikard! Stackare, han kan väl inte somna så länge du går och
stökar. Låt vara nu, söta Aagot, det är bra som det är! Det är inte alls
så noga i järnvägskupén.
Hvad du är otålig! Nå, då tar jag klädningen med mig och slutar inne hos
mig. -- Det var fasligt hvad du håller på länge med ditt hår i kväll --
hvarför lägger du dig inte?
Alie kysste henne brådskande på kinden och nästan sköt henne ut, och så
fort hon var gången ordnade hon sin klädsel i jagande hast och med
hjärtat bultande i våldsam oro för att han skulle komma och finna henne
så där halft afklädd. Hon vred upp håret igen, knäppte omsorgsfullt igen
alla knapparna i den långa peignoaren samt knöt ett sidenband fast om
midjan för att det ej skulle se så ledigt och vårdslöst ut -- hon
blygdes så öfver att han skulle finna henne i en annan dräkt än han
lämnat henne, att hon nästan önskade, att han icke skulle komma. Och då
hon nu verkligen hörde och igenkände hans steg, blef henne denna blyghet
så öfvermäktig, att hon blixtsnabbt, utan att besinna sig, rusade till
dörren och vred om nyckeln.
Hon hörde honom taga i dörren, hörde en sakta hviskning: öppna, amor
mio! -- ett ögonblicks väntan, så gick han, kom tillbaka igen, tog ännu
en gång i dörren -- och därefter, med ett litet, föraktfullt,
förbittradt »pah!» aflägsnade han sig snabbt.
Då hon hörde hans bortdöende steg i korridoren sjönk hjärtat inom henne
och det kom öfver henne som en plötslig mattighet ofvanpå den starka
spänningen nyss. Hon klädde skyndsamt af sig, lade sig till sängs och
blåste ut ljuset.
Ja, nu var allt slut! I morgon bittida skulle hon resa -- och hon hade
nekat honom det tillfälle att få taga afsked af henne, som han bedt om
och hvartill hon dock gifvit ett slags stumt samtycke! Skulle han väl
efter detta komma och söka upp henne mer? Af falsk blygsel hade hon åter
igen fördärfvat allt -- och troligtvis för alltid! Hon vred sig
våndfullt i sin bädd och kunde ej tänka på att somna.
Natten var så där tryckande kvaf, som den endast kan vara i södern --
utan ett luftdrag, så starkt ångande af vällukter, att man tycker sig
kväfvas, och den minsta rörelse, blott att räcka ut handen eller jämka
kuddarna, medför ett svettbad.
Hon slutade med att ligga fullständigt orörlig med armen under nacken
och stirrande genom de öppna balkongdörrarna utåt stjärnhimmeln, som
framskymtade gnistrande och flammande mellan loggians hvita kolonner.
Hon låg så, då hon plötsligt såg utsikten skymd af en mörk gestalt, som
fyllde dörröppningen. Hennes ögon vidgade sig och stirrade stela och
orörliga på denna uppenbarelse, som blott syntes henne som en
fantasibild, framkallad af hennes vakna drömmar. Hon var nästan
medvetslös, då ett par armar om hennes lif, ett par läppar mot hennes
kom hennes stelhet att liksom smälta i en hängifvenhet utan gräns.
* * * * *
Följande morgon var det den vanliga, jäktande brådskan, som åtföljer
alla affärder med järnväg, i synnerhet vid en tidig timme. Alie var mot
sin vana icke färdig i tid, så att Aagot måste hjälpa henne att lägga in
sina saker, och hon måste gifva sig af utan kaffe. De kommo till
stationen i sista stund, Rikard och Aagot sprungo åt hvar sitt håll för
att köpa biljett och se efter bagaget, flickorna Johnston kommo med
blommor och kyssar. Alie lyckades dock komma undan ett ögonblick och ut
på perrongen före de andra, hvarigenom Serra fick tillfälle att närma
sig henne.
Om några veckor kommer jag och söker upp dig, hann han blott säga. Tro
på mig, vänta på mig och älska mig.
Hon svarade blott med ett kort, energiskt: Ja!
Alla de andra kommo nu ut, tåget var där, dörrarna öppnades, ett
ögonblicks allmän förvirring och rusning!
Omotståndligt, utan tanke på omgifningen, kysste han henne på munnen, i
det han hjälpte henne upp i kupén. Aagot hann blott att studsa,
konduktören slog igen dörren och det bar i väg.
Alie var fullkomligt borta från omgifningen. Hon satt orörlig, som
förlamad inkrupen i ena hörnet, med ögonen blickande rakt framför sig,
med en fin rodnad öfver kinden och ett visst egendomligt hemlighetsfullt
uttryck, som den som lyssnar till dolda röster eller skådar en värld,
osynlig för andra.


VIII.

I Firenze fortfor detta drömmande tillstånd. Hon tillbragte sin mesta
tid på gallerierna och sökte alltid att få vara ensam så mycket som
möjligt. Den skönhetsvärld, som här omgaf henne, spred en viss ro öfver
hennes sinne. Hennes medfödda skönhetskänsla satte henne i stånd att
tillgodogöra sig hvad hon såg på ett mer förtroligt sätt än som blott
konstnjutning. De hade något att säga till henne personligt, de blefvo
en del af hennes eget upprörda tanke- och känslolif, dessa taflor, där
färgernas och liniernas skönhet sammansmälte med känslans djup och
innerlighet, och hon somnade om kvällarna och vaknade om morgnarna med
ögat och sinnet så mättadt af dessa intryck, att de spredo som ett
skimmer öfver hennes eget lifsöde. Gallerierna berättade henne hela
mänsklighetens saga i en förskönande, idealiserande belysning, som väl
passade samman med den romantiska vändning, hennes eget lif fått. Och
all tvekan angående det berättigade i det förhållande, hvari hon inlåtit
sig, försvann inför den större lifssyn, som dessa salar förtäljde om.
Den stolte kavaljeren där, som bar ett af historiens största namn och
hvars porträtt var måladt af Salvator Rosa -- denna rena italienska typ
med de på en gång lidelsefulla och milda svarta ögonen, den elegant
smidiga gestalten, det på en gång indolenta och energiska i uttrycket --
och denna blonda kvinna, i hvars bild Tizian koncentrerat en främmande
races skönhetstyp, de hade naturligtvis varit ett älskande par, men
ingen frågade: Voro de gifta? Hvem var hon? Hvad var hennes fars titlar,
namn och stamträd? Han stod i katalogen med alla sina titlar uppräknade,
hon var namnlös. Men hvad betydde allt detta i en värld, där skönhet,
ungdom och kärlek härskade allsmäktigt.
Och alla dessa bilder af »la santa famiglia», där moderslyckan och
moderskärleken fått det skönaste uttryck, som någon fantasi kan
frammana, hur hon kunde njuta af dem. Hon kunde sitta timtal och drömma
framför Peruginos och Botticellis fromma madonnor, som i stum
lycksalighet betrakta det nyfödda barnet.
Någon gång bröts dock hennes stämning af andra, mer oroande bilder. Midt
i denna värld af idealisk skönhet framträdde också en och annan ton af
mer sinnlig art: Rubens djärfva köttslighet afstack bjärt mot
italienarnes idealism. Här var det icke längre en ängel, som med
vördnadsfull hållning och djupt bugande bragte den skygga, häpna
jungfrun budskapet om, att hon skulle bli mor. Här var det en kraftig,
framstormande man, som med brännande lidelsefullhet åtrådde en kvinna,
hvilken å sin sida flydde honom blott för att locka och egga. Alie vände
sig bort från sådana taflor, full af en obestämd oro. Men när äfven
Rubens döpte en tafla »santa famiglia» fann hon detta så djärft, att hon
småleende stannade framför den. Det himmelska barnet, som ofta nog ser
ut att ha engelska sjukan, emedan målaren, i bemödandet att göra det
riktigt själfullt, begåfvat det med ett allt för stort hufvud och allt
för bleka kinder, var här förvandladt till en duktig, rosig pojke, som
lutar hufvudet tillbaka och skrattar så hjärtligt smittande, under det
den några år äldre Johannes ser på honom med leende beundran som en
äldre bror, hvilken finner den lille mycket söt och lustig. Modern, rund
och fyllig, ser ut som en präktig amma, och Josef är icke mer den
ensamme gubben, som håller sig på afstånd och ej har med det hela att
göra, utan en ungdomlig, belåtet leende familjefar.
Andrea skref flera gånger och hans bref öfverflödade af ömma uttryck.
Alie stängde alltid in sig för att läsa dessa bref, hvilka hos henne
väckte en liflig rörelse, kom henne att rodna och få tårar i ögonen
eller gjorde henne allvarlig och fundersam. Hon läste dem oupphörligt om
igen, hvarje afton på sängen innan hon somnade, många gånger äfven om
dagen, när hon hade en stund för sig själf; och ibland kunde hon vakna
om natten, grubblande öfver något uttryck däri, och hon fick då ej ro
förrän hon tändt ljus och tagit fram brefpacken, som hon alltid hade
under sin hufvudkudde, samt letat reda på det ifrågavarande stället. Hon
pröfvade och vägde hvarje ord för att se, om det var verkligt kändt, om
det var ett uttryck öfverensstämmande med hans karakter och hans
personliga sätt att känna eller en allmän fras; och hon sårades och
ängslades djupt, när hon någon gång tyckte sig märka det sistnämnda.
Det var alltid denna samma fruktan, som nu stegrades till verklig ångest
-- fruktan att ha gifvit vika för en kärlek, som från hans sida varit
endast lidelse, ej hela personens fulla hängifvande. Och allt som hon
grubblade öfver hvad som tilldragit sig mellan dem och särskildt öfver
den sista natten, kom hon att fantisera öfver och omdikta hela deras
förhållande så många gånger och på så många sätt, att hon slutade med
att icke veta, hvad som händt i verkligheten och hvad endast i
inbillningen. Och denna ovisshet med afseende både på sig själf och
honom stegrade nu hennes otålighet att återse honom till en förtärande
längtan. Hon tyckte att hela hennes lif, hennes själfaktning och
sinnesjämvikt skulle blifva beroende af detta nya sammanträffande, och
af om ett djupare och varaktigt förhållande skulle visa sig kunna framgå
af det fantasiens och sinnenas rus, som under den glödande solen, i det
ljumma badet, i de doftande, ångande sommardagarna omotståndligt fört
dem tillsammans.
Därför var det henne ett svårt slag när ett bref kom, som meddelade
henne att han ej kunde komma till Firenze, som han tänkt. Det hade
uppstått svårigheter där nere på godset, förvaltaren befanns hafva
vanskött egendomen, så att nu hela administrationen måste ställas på en
annan fot, hans bror var dålig och det var omöjligt att han kunde lämna
honom ensam med alla dessa obehag.
Sök att uppehålla dig i Italien så länge som möjligt, skref han, så
skall jag väl alltid kunna nå er, vare sig i Roma eller Venezia på
uppresan. Men _om_ du måste resa utan att vi återsett hvarandra -- det
stack till inom henne, hur kunde han blott tänka sig en sådan möjlighet
-- så skall jag söka upp dig en gång i Sverge, när min ställning blir
mer oberoende än den är nu. Men skall du väl vänta på mig? Jag vågar
knappast hoppas det -- jag har alltid vetat, att jag icke var ämnad att
blifva lycklig, och det förundrar mig egentligen icke, att ödet tycks
vilja skilja oss åt just i det ögonblick, då vi funnit hvarandra.
Hon läste brefvet flera gånger och det lade sig som en isande kyla kring
hennes hjärta. Så lätt var han färdig att uppge henne -- mer allvar hade
det icke varit. Hon satt först som förlamad inför detta slag, men så
småningom steg en blodvåg upp i hennes ansikte och hon erfor en
brännande, outhärdlig blygsel vid tanken på att hon gifvit sig helt åt
en man, som för framtiden skulle blifva en främling för henne och för
hvilken hon endast skulle blifva en ibland många. Var det så de skulle
sluta, alla hennes drömmar om en kärlek, som borde vara så mycket
större, djupare och mer sammanhängande än allt hvad hon sett hos andra!
Blott ett kort rus -- och så förbi!
Utom sig af sinnesrörelse, med hela sitt väsende i uppror gaf hon sig ut
att gå -- hon bara gick och gick, utan att tänka på hvart det bar,
hjärtat bultade och det susade för hennes öron som sjudande vatten.
Hon gick upp för den vackra Viale dei Colli, som vindar sig upp för
höjden mellan hvita villor och blomstrande trädgårdar, hvilka ligga
tysta och svala i skuggan af lager och citronträd, dofta af rosor och
orange-blom, prunka med oleandrar och kamelior, hvilkas praktfulla
blommor afsticka bjärt mot trädens mörka, blågröna massa. Så kom hon upp
till Piazzale Michel Angelos stora ensamhet, där den unge David
behärskade horisonten och aftecknade sina kraftiga linier mot den af
aftonrodnaden purprade himlen och kullarnas violetta konturer. Hon
stannade och såg på den hemlighetsfulla Natten på statyns sockel,
hvilken från första stunden hon sett den starkt hade fängslat hennes
fantasi. Hvad hade den väldige velat uttrycka med denna outförda
gestalt, som ej ännu riktigt trädt fram ur det marmorblock, ur hvilket
den var skapad, men som dock var så mystiskt lockande, så innehållsrik,
så full af sagor och sägner och drömmar, att man i den kunde läsa snart
sagdt hvarje stämning, man själf genomlefvat.
Det var på en gång den sömnlösa natten, då man vrider sig under kvalfull
ångest af och an på den heta bädden och lyssnar till den täta
klockringningen, som blandar sig med timslagen, så att man förvirras och
ej kan bli klok på om det är kväll eller morgon -- och den sofvande
natten, full af dagens lif och af ljusa drömmar -- och den vakande
natten, då hjärtat står stilla i bäfvande väntan, då ögonen blicka
skrämda och tjusade mot lifvets och kärlekens största mysterium -- då
hjärtat liksom upphör att klappa, pulsarna tyckas afstanna och ett
töcken höljer tankar och känslor -- -- -- -- Men det var också den
hotfulla, mörka natten, ensamhetens och förtviflans mörka natt, från
hvilken ingen utgång finnes.
Alie såg och såg -- hur de plastiska figurerna aftecknade sig mot
septemberaftonens genomskinliga klarhet -- hur blommornas stad låg där
nedanför i ett rosenskimmer och hur Arno lindade sig fram genom den som
ett silfverband -- nu ljöd Angelusringningen från många kyrkor genom
aftonens tystnad -- känslorna blefvo henne öfvermäktiga, hon brast i
gråt, öfverväldigad af denna stämning, som uppenbarelsen af det
fullkomligt sköna väcker inom oss genom sin motsägelse med vår inre,
sönderslitna värld. Där kommo några resande och stannade på piazzan med
Bædeker i hand, och de sågo förundrade på den ensamma, gråtande flickan.
Alie skyndade undan och gick in på kyrkogården San Miniato för att få
gråta i fred. Här, mellan de hvita monumenten med dessa sörjande
kvinnogestalter på trappsteget eller skinande änglar, som med utbredda
vingar bevakade grafvens port, kunde hon få gifva vika för sin
sinnesrörelse utan att väcka uppseende; det var blott allt för naturligt
att gråta här, och hon blef liggande länge på knä vid en obekant graf,
snyftande så våldsamt, så hejdlöst, som det kanske aldrig blifvit gråtit
öfver den döde.
Ur denna förtviflan framväxte ett beslut hos henne. Hon skulle icke
resa, hon skulle finna på hvad som helst för att kunna uppehålla sig i
Italien, tills hon återsett honom. Resa hem med detta dödliga tvifvel i
hjärtat, det var omöjligt.
Hvarför hade hon tillbakavisat platsen hos markisinnan Serra? Det var ju
blott af högmod, som hon ej velat antaga den. Ja, _då_ kunde detta
högmod vara på sin plats, men icke mera nu. Nu var det viktigaste af
allt för henne att återse honom för att få klarhet i sina tvifvel. Och
hon beslöt sig hastigt för att skrifva till honom, att hon ville antaga
platsen, om den ännu stode henne öppen. Hon skyndade att afsända detta
bref för att lägga en bestämd handling mellan sig och sin egen tvekan,
men hon nämnde ännu ingenting därom till Rikard och Aagot, utan gick där
tyst emellan dem, oåtkomlig, helt upptagen af sitt grubbel och af den
växande ångesten i sitt sinne.
I dessa dagar reste de till Roma och här gick hon och väntade på hans
svar. Ett jublande, tacksamt svar blef det väl -- han skulle glädjas
öfver detta prof på hennes ömhet, detta bevis att hon kom ihåg hans bön
att icke tillåta honom att förstöra deras lycka, och att hon, för hans
skull, kunde öfvervinna sin stolthet.
Men -- hvad var detta -- hon blef alldeles stel och hvit i ansiktet, då
hon läste brefvet. Han afböjde det. Hon hade förödmjukat sig ända därhän
att erbjuda sig komma till honom -- och han afböjde det.
Jag bör icke antaga ditt anbud, skref han. När jag först framställde
detta förslag, älskade jag dig icke ännu så djupt, medvetet, som jag nu
gör. Jag tänkte då endast på min egen tillfredsställelse. Nu älskar jag
dig tillräckligt för att ha styrka att försaka dig hellre än att låta
dig uppoffra dig. Hur länge tror du väl att vårt förhållande, om vi hade
tillfälle att dagligen se hvarandra, skulle kunna döljas för min tant
och för min svägerska. Och hvilken kunde ej sedan din ställning bli, om
de upptäckte allt. Tro mig, det är bättre att ej återse hvarandra, att
endast bevara minnet af den ljufvaste lycka lifvet kan skänka och som
skall kasta sin återglans öfver hela vårt lif. Det är bättre att skiljas
så, än att draga ned och slita ut denna kärlek i hvardagslifvets prosa,
som fallet skulle bli om vi gifte oss -- eller att utsätta oss för de
obehag och kränkningar, de missförstånd och slitningar, som skulle
följa, om vi lefde i ett hemligt förhållande till hvarandra.
Härpå följde de vanliga ömma uttrycken: »anima dell' anima mia, mio
dolcissimo amore» etc., hvilka hon nu sprang öfver nästan med
förbittring. Ty hon kunde ej nu tro på deras sanning, en skärande
misstanke vaknade inom henne. Hon hade lugnt låtit honom resa utan att
oroa sig för den dagliga, landtliga samvaron med svägerskan, och hon
hade aldrig, sedan första gången de talat härom, framkastat någon
misstanke angående hans beundran för henne. En sådan svartsjuka syntes
henne ovärdig, hon ville visa honom full tillit. Men nu! Hvem vet, om
det ej var hon ändå, som hållit honom kvar, som ej ville tillåta honom
att resa till henne?
Denna misstanke brände henne nu med en känsla af oöfvervinnelig skam --
hon som varit så öfvertygad om, att hon aldrig kunde älska någon, som ej
först gifvit henne de mest otvetydiga bevis på en kärlek öfver hvarje
prof -- hon hade slutat med att kasta bort sig själf till en man, som
öfvergaf henne efter deras första famntag. Hvad för ett lif återstod
henne väl efter detta. Det som han kallade sitt lifs ljufvaste minne,
det hade nu för henne blifvit för alltid besudladt, blifvit till en
fläck, som aldrig kunde rentvås.
Det fanns blott en lösning -- att dö! Ja, döden, endast döden kunde åter
upprätta henne, återge henne hennes själfaktning. Efter en sådan kärlek
kunde intet följa -- allt blef lågt och lumpet efter detta, endast döden
hade tillräcklig storhet för att på ett värdigt sätt afsluta ett sådant
lifsöde.
Aagot hade beställt varmt bad för dem i dag och ropade nu till Alie att
komma. Badet!
En tanke flög igenom hennes upphettade hjärna. Hon såg på sina händer.