Kvinnlighet och erotik II. - 05

Men inser du inte, att jag inte kan låta denna kurtis fortgå.
Hvad angår det dig? Jag har ingen annan än mig själf att svara för.
Du störtar dig.
Och om jag vill störta mig, är det inte min rättighet? Hvad har du att
erbjuda mig, efter du vill rycka mig från den enda lycka, som mött mig i
lifvet. Tror du inte, att jag fått nog af att alltid vara en slängboll,
som kastas hit och dit mellan er alla, som alltid ska stå alla till
tjänst, men som vräkes undan i en vrå, när ingen behöfver mig.
Hvad i all världen menar du med det? frågade Aagot och Rikard, lika
häpna bägge två.
Har inte du kanske en gång öfvergifvit mig för Aagot? Och äfven din mor
-- försköt hon inte mig i sitt hjärta, så länge den första förtjusningen
för Aagot varade. Sedan, när hon blef ensam, tog hon mig till nåder
igen. Och så är det alltid -- jag ska alltid vara till reds för alla,
när man behöfver mig, men ingen vill vara något för mig, för ingen är
jag den första, ingen håller riktigt af mig. Din mor, som jag är en
dotter för, älskar hon mig också som en dotter? Visst inte, hon ansåg
mig ju inte god nog åt sin son. Och aldrig ett ögonblick skulle hon
tveka att uppoffra mig för dig, för dina barn, för Aagot, som ändå är så
mycket mindre för henne än jag -- men bara därför, att hon är din
hustru.
Men för all del, lugna dig då, kära Alie. Hvad hör allt detta hit?
Jo, det hör hit, att jag inte precis är en gammal tant ännu, som kan
nöja mig med att lefva bara för andra. Hvarför skulle inte jag också en
gång kunna bli älskad? Hvarför skulle inte jag kunna få någon, som lefde
för mig, som jag kände att jag kunde göra lycklig, bara jag och ingen
annan i världen.
Detta utbrott upprörde Rikard lifligt, det låg som en uppenbarelse för
honom däri. Detta var således förklaringen till det kyliga, knappa i
hennes väsende, som en gång stött honom tillbaka. Han hade aldrig
förstått henne, aldrig vetat att spela på de rätta strängarna. En aning
gick upp för honom om hvad hon kanske skulle kunnat bli för honom, om
det varit han, som vetat tända denna glöd, och en smärtsam beklämning,
som inför ett förfeladt lif, fick makt med honom. Hvilken maskerad, hela
lifvet! Han hade varit blind för den våldsamma känslighet, som dolde sig
under den enas kalla mask och hade i stället låtit sig lockas af den
andras kvinnliga yttre, hvilket blott dolde ett fullständigt tomt inre!
Och Alie! Hon hade försmått det, som kunnat utveckla sig till en så stor
och stark och manlig kärlek för att sedan kasta bort sig själf till en
ytlig, lättsinnig kurtisör, för hvilken hon blott var en kvinna som
många andra, en vacker form. Ty hvad visste, hvad förstod han af hennes
djupare väsende. Maskerad! maskerad!
Han anade ej, att det fanns ännu en annan mask med i spelet, att det
misslynta, trumpna lilla barnansiktet där bredvid honom dolde en annan
sida af lifvets stora maskerad.


VI.

Rikard med sin handlingskraftiga natur var ej i stånd att lida passivt.
Han _måste_ ingripa på något sätt i händelsernas gång, söka tvinga dem
efter sin vilja. Han beslöt, för att ändå företaga något, att uppfordra
Serra till en förklaring, och på morgonen af den andra dagen, då han
antog att han borde vara återkommen, gick han och sökte upp honom i hans
villa.
Han fann honom sakta vandrande utanför på en terrass, ledande en gammal,
ståtlig dam, som han antog vara hans mor. Det var något så ovanligt ömt
och skyddande i det sätt, hvarpå han stödde henne, att Rikard ej kunde
undgå att känna sig tilltalad häraf, och han stannade ett ögonblick på
afstånd och betraktade dem. Han märkte nu i den gamla damens rörelser
något osäkert och försiktigt. Hon kände sig för, hvar hon satte foten,
och höll ena handen utsträckt framför sig samt hade en skärm för ögonen.
Serra fick sikte på Rikard och ropade till honom: Herr Kapten! Stig på!
Ursäkta, att jag inte kommer emot er -- men kom bara in, jag ber.
Rikard öppnade grinden och trädde in på den rikt blomstersmyckade
terrassen utanför villan.
Det är den svenske officeren, om hvilken jag just talat, tant! sade
Serra till den gamla damen. Kapten Rode! Markisinnan Serra! Min tant
beredde mig den angenäma öfverraskningen att vara här, då jag kom i
morse, tillade han till Rikard.
Då vill jag inte störa, sade Rikard och ville gå.
Nej -- ni stör visst inte. Jag är visserligen min tants varma
tillbedjare, men förhållandet mellan oss är nu redan så gammalt, att
inte är det precis nödvändigt att vi ständigt ä i tête-à-tête. Eller
hur, tant?
Markisinnan log belåtet; men Rikard var ej i stämning för att skämta,
utan svarade sträft: Hvad jag önskade tala med herr markisen om är i
alla fall af allt för enskild natur för att nu -- jag ska be att få
komma igen en annan gång.
Om det är så, så lämnar jag herrarne, sade den gamla damen. Följ mig
bara in, Andreuccio.
Hon böjde med vänlig förbindlighet på hufvudet åt Rikard och gick
därefter långsamt upp för de breda marmortrappstegen upp till villan,
stödd af Serra på samma ömma, försiktiga sätt, som Rikard först lagt
märke till.
Min tant är nästan blind, sade markisen, då han kom tillbaka till
Rikard. Men så liflig och ungdomlig till sinnet, att jag för min del
alltid blir lite förälskad i henne, hvar gång jag råkar henne. -- Er fru
mår bra? fortfor han i vanlig sällskapston. Hon har öfvervunnit sin
trötthet?
Rikard hörde ej ens denna fråga. Han hade af Serra blifvit förd in i en
stor sal med gula möbler och nedfällda, gröna persienner. Där var nästan
mörkt och han såg knappast den andres ansikte, där denne halflåg i en
fåtölj med en cigarett i munnen. Han försökte dock att studera honom, i
det han började: Jag går helst rakt på saken. Ni vet kanske, att den
unga dam, som är med min hustru och mig här, är ett slags fosterdotter
till min mor, och att jag därför har en brors skyldigheter och
rättigheter emot henne. Efter hvad jag såg i förgår afton, anser jag mig
därför böra fråga er, hvilka era afsikter äro.
Ej en rörelse hos den andre förrådde, att denna högtidliga fråga gjorde
något som helst intryck.
Afsikter! svarade han blott lugnt och med sitt vanliga förbindliga
leende. Jag har inga andra afsikter än att som artig värd göra hennes
vistelse i mitt land så angenäm som möjligt.
Då tillåter jag mig att säga er, att man inte komprometterar en ung
flicka med en så enträgen kurtis, utbrast häftigt Rikard.
Ni är en mycket öm -- bror! inföll Serra och tog cigaretten ur mun samt
såg spefullt på honom. Hans gamla misstankar vaknade i en ny form. I
hvad förhållande stod hon egentligen till denne unge officer, som ej
genom något verkligt familjeband var förenad med henne? Och var kanske
hustrun svartsjuk, så att det nu blifvit nödvändigt att söka placera
henne? Åhå, inte så lätt lurad, min vän.
Hvad menar ni? frågade Rikard iskallt.
Jag menar, att jag tror era bekymmer något öfverflödiga. Om någonsin en
ung dam varit rustad att svara för sig själf, är det visserligen
signorina Alie.
Rikard insåg, att hans manöver var förfelad, och fann ej annan utväg än
ett återtåg.
Godt! Jag ber då att få säga er farväl med detsamma, sade han stelt, i
det han steg upp. Vi reser i morgon.
Redan! Det gör mig ondt, svarade Serra fullkomligt artigt och
fullkomligt kallt. Jag ska då tillåta mig att göra en afskedsvisit hos
damerna i eftermiddag.
Då Rikard kom tillbaka yttrade han dock ingenting om sitt beslut att
resa. Han vågade ej gå så brådstörtadt till väga, emedan han fruktade
att Alie då kunde vara i stånd att fullfölja sin hotelse och stanna
ensam kvar. Han började i stället att i allmänna ordalag tala om huru
italienarne, i synnerhet af de högre klasserna, vore de mest samvetslösa
egoister i kärleksaffärer. Att förföra en flicka, helst af en lägre
klass än de själfva, eller underhålla en brottslig förbindelse med en
annans hustru, helst sin bäste väns, emedan det är bekvämare och
angenämare, det är deras dagliga förströelse, sade han. Men när det är
fråga om giftermål, har kärleken icke det minsta att betyda. Det faller
icke en italienare inom den högre societeten in att gifta sig med en
flicka, därför att han gjort henne sin kur, kanske är förälskad i henne.
Giftermålet är uteslutande en konvenanssak och en spekulation.
Har du lidit af sömnlöshet i natt och roat dig med att läsa någon fransk
roman, frågade Alie stridslysten. Det är förklarligt att du, som så
sällan läser romaner, trott dig göra en upptäckt. Men du får förlåta,
att för mig, som läst så många, är det lite gammalt, allt det där.
Jag talar inte om franska romaner, utan om verkliga, italienska
förhållanden.
Och hvad vet du om dem, om jag får fråga? Hämtar vi inte alla vår visdom
ur de franska romanerna, när vi vill bedöma de sydländska folken?
Förlåt, men jag är inte någon nykomling i Italien. Du vet, att jag varit
här flera gånger och jag har haft många förbindelser äfven med
aristokratien genom mina militärvänner. Jag har visserligen inte känt
många damer, men jag har hört männen tala och berätta sina
kärlekshistorier. Och jag försäkrar dig, att hade du lyssnat till dem en
halftimme --
Officerarne ä också öfverallt ett dåligt släkte, inföll Alie hetsigt.
Du tror att det är bara officerarne. Men om jag nu talat just med markis
Serra själf och från hans egen mun --
Hvad? frågade Alie och reste sig med flammande kinder. Hvad har du talat
med honom om?
Det hade ej varit Rikards mening att omtala sin direkta inblandning i
Alies angelägenheter. Han visste väl, att hon skulle upptaga det illa.
Men nu hade hennes misstro till allt, hvad han sade, retat honom och han
glömde sig.
Jag kommer just nu från honom. Jag har frågat honom rent ut, hvilka hans
afsikter med dig voro.
Han hann icke säga mer, då Alie med skälfvande stämma och tårar af vrede
afbröt honom.
Du har vågat -- du har vågat, utbröt hon. Med hvad rätt blandar du dig
i, hvad som inte angår dig -- hvad ska nu han tänka om mig! Att jag vill
framtvinga ett frieri! Fy, det är så afskyvärdt. Du har förstört allt
för mig -- hela min lycka -- du har förplumpat allt det som var fint och
stämningsfullt -- nu är allt förbi!
Och hon grät med ansiktet i händerna -- grät, så att hela hennes kropp
skakades.
Aagot kom fram och sökte smeksamt lugna henne, men hon stötte henne
bort.
Hvad har ni med mig att göra? ropade hon förtviflad. Hvad rätt har ni
att beröfva mig den enda lycka, jag någonsin ägt i mitt lif. Ni tvingar
mig att skiljas från honom, men om det är för att följa er såsom
hittills, så misstar ni er. Det må gå med mig hur det vill, men jag
sätter aldrig mer min fot inom era dörrar efter detta.
Rikard hade blifvit mycket blek och det ryckte kring hans ögon och
läppar. Han kunde icke tala; den smärtsamma beklämningen tillsnörde hans
strupe. Han hade förlorat henne. I dubbel, tiodubbel mening förlorat
henne. Och han älskade henne.
Midt i detta upprörda ögonblick syntes en skugga i de öppna dörrarna
till terrassen. Endast Aagot hade besinning nog att med sitt vanliga
småleende gå emot och hälsa på markis Serra, som trädde in.
Alie, sade Rikard lågt. Hvad jag kan göra för att försona -- det vill
jag göra, allt hvad du begär. Ska jag lämna er ensamma nu?
Alie svarade ett kort, energiskt: ja! och Rikard gaf Aagot en vink att
följa sig och gick, efter att ha växlat ett par intetsägande ord med
markisen.
Denne uppfattade genast hennes upprörda sinnesstämning, hvarom för
öfrigt hennes skälfvande läppar och genom tårarna gnistrande ögon gåfvo
ett allt för tydligt vittnesbörd.
Han gjorde ett slag genom rummet och såg att alla dörrar voro
tillstängda, därefter satte han sig ned i soffan, drog henne till sig
och frågade tvärt: Ska vi gifta oss?
Aldrig! utbrast hon häftigt. Hvilken kränkning att han på detta sätt --
han trodde sig således nu tvungen därtill efter Rikards ogrannlaga
inblandning.
Hör på mig, Alie -- med Beatrice är allting slut. Jag har sagt henne
rent ut, att jag älskar dig.
Verkligen! Du har sagt det?
Det ljusnade till öfver Alies förgråtna ansikte.
Och nu vill du lämna mig -- resa din väg för att inte mer komma åter
hit. Det är ju inte möjligt?
Hvad ska jag då göra? Jag begär ju inte bättre än att få stanna -- om
jag bara visste någon utväg.
Jag vet en utväg, som kanske inte vore så dålig. Jag har en tant, som
bor i nedra våningen af vårt palats -- änka efter min farbror, en mycket
älskvärd och bildad dam. Hon har just kommit till villan för att hälsa
på mig -- vi ä särdeles goda vänner. Hon är född amerikanska, mycket
språkskicklig och road af läsning, men hon är nästan blind och hon ville
därför ha en ung flicka i huset, som kunde läsa högt för henne både
franska, tyska och engelska. Och som detta är nästan omöjligt att finna
i Italien, blef hon mycket glad, då jag talade om dig, och du blir strax
antagen, om du vill.
Du har redan talat vid henne! -- Det hade således icke ens varit hans
allvar, då han frågat henne, om hon ville bli hans hustru.
Men detta -- att vara i en tjänande ställning i din familj, yttrade hon
med lite osäker stämma, kunde du vilja det?
Tjänande -- hvad säger du -- min tant skulle behandla dig som en dotter.
Seså, nu är du sårad. Men hvad vill du då, när du inte vill bli min
hustru? Du afböjer allt, hvad jag föreslår. Vill du således ändå, att vi
ska skiljas?
Spela inte komedi med mig! Jag vill inte bli din hustru -- det är
fullkomligt sant och jag har alltid sagt dig det -- hvarför ska du då
kränka mig med att föreslå det, när det inte ens är ditt allvar.
Det är mitt allvar, att om du vill -- tro mig, jag älskar dig så mycket
nu, att jag till och med vill göra en dårskap för din skull. Allt vill
jag göra hellre än att mista dig. Låt oss således göra kort process och
gifta oss, det är det enklaste. I Italien kunna vi inte stanna, förstås
-- jag vet inte annat än att vi får resa till Massaua med andra
misslyckade subjekter. Vill du det?
Men hvarför i all världen --
Hvarför? För att få något att lefva af, helt enkelt. Du ser förvånad ut
-- du tänker på vårt palats. Men först och främst är det inte mitt, utan
min brors -- och för det andra, äfven om jag skulle öfverlefva min bror
och ärfva det, så vore det så mycket sämre att vara utan förmögenhet.
Hvad tror du det kostar att äga ett sådant palats? Det slukar en hel
förmögenhet för hvarje generation, det och de anspråk det medför. Det
kostar så mycket, att äldste sonen -- äfven på de tider, då Genovas
stora familjer ännu voro rika, aldrig kunde tänka på att gifta sig annat
än till en stor hemgift. Ännu mycket mindre nu, då alla förmögenheter ä
så reducerade, tack vare vår stora armé och flotta och vår dyrbara
administration, som lägger sådana bördor på landtbruket, att det vore
bättre skänka bort all sin jordegendom än betala skatt för den. -- Och
till den yngre sonen har det aldrig blifvit någonting öfver. Du ser
således, att Beatrices två millioner inte ä mer än nätt och jämt hvad
jag behöfde för att kunna uppehålla min ställning som gift.
Och du skulle inte finna något förnedrande i att göra ett sådant
giftermål -- för att bli försörjd?
För att bli försörjd, det är inte rätta ordet. Jag har hvad jag behöfver
som ogift. Men giftermålet för med sig stora fordringar i min ställning,
och därför måste det äfven bringa en vissa fördelar. Diamine, hvad
skulle eljest hela äktenskapet tjäna till? Och som jag troligtvis ej kan
undgå att en dag bli prins di Palmi -- min bror är ju så sjuklig och kan
inte få några barn -- åtminstone min son får således ärfva titeln och
palatset -- så anses min ställning betinga ett par millioner i
äktenskapsmarknaden, så att det är blott fullständigt i sin ordning, att
min hustru medför detta i hemgift, och jag kommer inte i någon
förbindelse till henne för det.
Alie kände sitt mod sjunka. Det var ett allt för stort svalg mellan dem.
Hela uppfattningen var ju så olika. Hon kände sin enkla, borgerliga,
mänskliga uppfattning af äktenskapets betydelse och mening falla sakta
och ljudlöst till marken som ett litet visset blad, hvilket den
blifvande prinsen af Palmi trampade på i förbigående utan att märka det
en gång. Hvad förstod han af hennes lifssyn!
Gifter jag mig åter utan förmögenhet, fortfor han, ja, då kommer jag
först och främst i den pinsamma belägenheten att inte kunna underhålla
palatset, om det blir mitt en gång -- eller jag sätter min son i den
belägenheten. De dyrbara konstsamlingarna, som mina förfäder satte sin
stolthet i, dem finge jag sälja -- och nu för tiden finns knappast
någon, som köper hela samlingen, den finge styckas bort bit för bit till
den högst bjudande -- den stolta lapis-lazulisalen med sina svarta
sfinxer, där det var min glädje att gå och drömma som yngling om mina
förfäders bedrifter -- den finge jag väl -- ja, hvad vet jag, man finge
bryta ut stenarna ur väggarna och sälja dem styckevis -- sköfla hela
härligheten -- kort sagdt, det kan ju vara bara fåfänga kanske, men jag
ville dock, att du skulle förstå, att vi, som genom generationer växt
upp i ett sådant hem, vänjer oss så vid den tanken att bevara det
oförändradt till våra barn i sin ordning, att detta blir oss en tyngande
plikt, och att vi knappast anser oss ha rätt att frigöra oss.
Ja, jag förstår det. Men hvad jag inte förstår är, att det just skall
vara genom ett giftermål, som ni skaffar er de erforderliga medlen. Kan
då inte en man som du bryta sig en bana själf?
Hvad skulle det vara för en bana? Hvilken karrier tror du att jag skulle
kunna göra i det moderna Italien? Jo, om jag ej hölle mig för god till
att knuffa mig fram bland all den plebs, som nu tränges om platserna --
om jag ville krypa för de nuvarande maktinnehafvarne och låta mig
beskyddas och muta och göra mannamån -- ja, då tror jag nog att prinsen
af Palmi in spe skulle bli accepterad och att jag kunde göra en stor
politisk karrier samt få tillfälle att roffa åt mig några millioner af
folkets medel, som så många andra af de så kallade liberala -- och du
skulle tas emot med uppräckta händer i Crispis politiska salonger och
ingen skulle där fråga efter ditt stamträd. Men därmed skulle jag också
afsäga mig mitt skönaste privilegium såsom oberoende adelsman, att få
säga de där herrarne sanningen -- att få slunga dem i ansiktet deras
lögner, då de säger sig vilja folkets bästa på samma gång som de utarmar
dem och drifver dem att emigrera i tusental för att förgås af elände,
medan deras rika vinfält står oskördade, efter som det ej lönar sig att
skörda dem -- allt under det de styrande och deras skyddslingar, som
ofta begynt som fattiga uppkomlingar utan ett öre, hopar allt större
rikedomar i sina fickor och köper våra palats, sedan de ruinerat oss.
Ja -- och hur har ni själfva fått era förmögenheter en gång -- var ni
kanske bättre, när ni hade makten?
Nej, det påstår jag inte. Men just därför, att vi nu kommit utanför, ä
vi bättre än de andra. Det är alltid minoriteten och oppositionen, som ä
de bästa i ett samhälle -- de, hvilkas idealer inte ä dagens. Och det
skulle kosta på mig att afstå från detta mitt dyrbara privilegium genom
att sluta mig till den flacka majoriteten. Du har läst mina dikter -- du
vet, hur oberoende min ställning är åt båda hållen. Tror du, jag kunde
fortsätta att skrifva så, om jag måste tänka på att göra en karrier?
Han hade rest sig upp och gick af och an i rummet, fortsättande att tala
för sig själf med lifliga åtbörder. Plötsligt afbröt han sig, knäppte
med fingrarna, som om han funnit något, blef så stående stilla en stund
med handen öfver ögonen, hvarefter han begynte räkna på fingrarna.
Det går ihop! utbrast han. Har du papper och penna där? Sätt dig och
skrif.
Och han dikterade för henne en sonett, som hade format sig kring tanken
om minoritetens privilegierade ställning såsom opposition mot samtidens
missriktningar, om den ensamme, som stod utanför alla partier och blott
åsåg kappjakten efter ämbeten och utmärkelser, hvilka falbjödos till den
högstbjudande.
Då Alie hade slutat skrifva, steg hon upp och gick fram till honom samt
lade armarna om hans hals och kysste honom för första gången af egen
impuls.
Var säker om, att inte jag ska bli den, som drar dig ifrån denna
privilegierade ställning, sade hon. Jag hör lyckligtvis inte till de
kvinnor, som älskar på det sättet -- som vill draga ned och hänga sig
fast vid den, de älskar.
Säg inte så. Om du älskar mig riktigt, ska du tvärtom inte sky något
medel att hålla mig fast.
Och förmå dig att handla mot din öfvertygelse?
Ja, än sen? Hvad är en öfvertygelse i grunden? Ingenting är absolut sant
eller osant. Och om man väljer den ena eller andra nyansen af denna
komposition, så betyder det i det hela inte stort. Jag är oppositionsman
af temperament och naturlig smak -- men en öfvertygelse -- hvilken
intelligent man kan ha en öfvertygelse?
Alie kände sig obehagligt berörd af detta omslag i hans ton. Hennes
idealistiskt anlagda natur hade genast med värme omfattat den
ståndpunkt, han i sin sonett utvecklat, och det hade synts henne lätt
och härligt att uppoffra sin personliga lycka för ett sådant mål. Men nu
isades hon af hans skepticism, hvilken med ens slog ner den entusiasm,
som flammat upp inom henne.
Jag har bara en öfvertygelse, fortfor han leende. Och det är, att
ingenting annat i lifvet kan göra mig lycklig än din kärlek. Och om du
älskar mig riktigt, så ska du minsann inte tänka på att offra mig för
någon öfvertygelse. Jag ville att din kärlek skulle vara så hänsynslöst
stor, att den ginge fram äfven öfver detta -- att den tvingade mig att
offra allt för dig, till och med mitt oberoende. Jag tror egentligen,
att vi endast på det sättet skulle kunna bli verkligt lyckliga.
Det ska du aldrig vänta af mig, invände hon. Det är ingenting jag är så
rädd för som att du ska behöfva offra något, det allra minsta för min
skull.
På det sättet ska du fördärfva allt för oss. Min lycka skulle vara, att
du fordrade mycket -- men också gåfve mycket. Du vill inte göra hvarken
det ena eller det andra.
Han hade tagit henne i sina armar och höll henne tätt intill sig, så att
hon ej kunde se honom in i ögonen. Hon lade därför hufvudet något bakåt
för att se på honom och sade: Jo, tvärtom -- jag fordrar mycket -- och
vill också gifva mycket -- under vissa förutsättningar. Öfvertyga mig om
att du älskar mig helt -- och det finns intet, jag inte vill gifva.
Intet? frågade han med sina läppar mot hennes och en stråle i ögat.
Men du hörde villkoret, upprepade hon och vred sig lös, rodnande.


VII.

Följande dag frågade Rikard Alie, om hon ville gå in på att resa nu,
eller om hon ännu önskade stanna i Nervi. Hon svarade, att de blott
skulle bestämma som de ville, hon skulle följa dem när som helst. Det
var nämligen öfverenskommet mellan henne och Serra, att de nu skulle
skiljas, emedan det var nödvändigt, och att Alie skulle följa med de
andra på den tillämnade rundresan i Italien, men sedan ville Serra
sammanträffa med dem på nytt och de skulle då närmare besluta om sin
framtid.
Familjen Grey-Johnston gjorde en tebjudning för dem sista aftonen. Alie
var i en på en gång upprörd och glad sinnesstämning. Det föreföll henne
som om denna skilsmässa aldrig skulle bli af, som skulle i sista stund
något oväntadt inträffa, som förändrade allt. Hon klädde sig elegant i
sin nya foulardklädning. Den enkla tebjudningen hos den engelska
familjen var för hennes uppspelta fantasi en stor fest, en förlofnings-
eller bröllopsfest, som öppnade en framtid af okänd, blott dunkelt anad
lycka framför henne, och hon hade något af en bruds på en gång blyga och
strålande uttryck, då hon trädde in i salongen. Det grönblå sidenet i
klädningen kom hennes hy att framstå ovanligt varm och klar. I håret
hade hon instuckit ett par stora, olikfärgade rosor och kring halsen
lindat sin collier af pärlor, som var Rikards present till minne af
resan. Med långa, svenska handskar, höga guldskinnsskor och en hvit
plymsolfjäder i handen såg hon så distingerad ut, att Florence smått
försmädligt utbrast: Å, hvad den Alie kan se stilfull ut, när hon vill.
I dag är hon ju en riktig prinsessa.
Prinsessan Palmi, inföll Harriet.
Om jag ville, ja, sade Alie och gaf henne en stor blick.
Hör! hviskade Florence till Aagot, hon inbillar sig verkligen -- liksom
han inte hade gjort lika mycket sin kur till -- andra -- som till henne.
Ja, han har ju det sättet mot alla, sade Aagot. Ett sätt att se på en --
att trycka ens hand och behålla den länge i sin -- har han gjort det
också med dig?
Florence smålog betydelsefullt och rodnade. Det gick verkligen för
långt, tänkte hon inom sig, trodde nu också Aagot -- å, hvad de voro
löjliga! Men hon visste hvad hon visste, hon.
Florence hade klädt sig helt hvit i afton. Hon var en skönhet i engelsk
stil, blek, genomskinlig, smal om lifvet och utan former -- Harriet var
rödhårig med en liten uppnäsa, mycket finhyllt och en smula fräknig
under ögonen -- men hon var liflig och munter och ansågs pikant.
Florence väntar, att han ska fria i afton, hviskade hon till Aagot.
Mr Grey-Johnston var en hypokonder, som alltid undvek sällskapslifvet,
och hans fru var mycket sjuklig, hvarför flickorna voro till och med
ännu mer öfverlämnade åt sig själfva än engelska flickor vanligen äro.
De begagnade sin frihet till att hitta på förströelser och kokettera för
alla män, som de lyckades draga till sig -- d. v. s. kokettera på
engelskt vis, blodlöst, kallt, ty af passion hade de icke ett spår, och
de funno därför Alie narraktig och skrattade åt henne, då de ofta sågo
henne så upprörd och genombäfvad af känsla.
Tebordet var dukadt ute på terrassen med lampor under bar himmel.
Florence gick och ordnade kopparna med sina vaxhvita händer, modern satt
bredvid i en hvilstol och mr Grey-Johnston kom och gick, åt upp tebrödet
och sade icke ett ord.
Rikard stod just och ansträngde sig för att få ett samtal i gång om
Crispis tyska politik, då Harriet, följd af Serra, kom rusande upp för
de tre trappstegen från trädgården och kastade sig skrattande i armarna
på Aagot.
Kan du tänka dig hurdan han är! ropade hon. Vi skulle springa i kapp
uppför stora gången, och så föll jag omkull -- och hvad tror du, han tog
sig för, när han lyfte upp mig. Fy, fy! sade hon och pekade fingret åt
honom.
Hvad gjorde ni? frågade Alie leende.
Jag kysste henne på kinden. Och om jag inte gjort det -- tror ni inte
hon skulle föraktat mig och ansett mig som en narr -- när en ung dam
faller till ens fötter, så skulle man väl vara en ohjälplig tölp --
Vill ni hålla vad med mig, att jag kan klättra upp på det där taket?
ropade Harriet, som icke återkom från sin uppsluppna sinnesstämning. Och
hon flög lätt och smidig till muren och lyckades verkligen klänga upp på
en öfre terrass ofvanpå ett tak.
Kom, signorina Alie! ropade Serra. Om ni också klättrar upp, så ska vi
springa i kapp där uppe.
Å, ni är tokig! Springa i kapp där uppe -- det är ju inte något
stängsel.
Ja, det gör ingenting. Kom!
Han drog henne med sig med våld och lyfte henne, hvarefter Harriet
däruppifrån drog henne upp. Trädgården syntes härifrån djupt under dem
och Alie hissnade, då Serra grep henne om lifvet och gjorde en åtbörd
som för att slänga henne ut öfver djupet.
Hvad går det åt er i kväll?
Jag vill göra någon galenskap. Hitta på något, miss Harriet. Ju
tokigare, ju bättre.
Alie såg förundrad på honom. Det låg en viss vild ysterhet öfver hans
väsende denna afton.
Ska vi göra inbrott i ett af rummen här. Hvems är det där fönstret? Den
franska damens? Ska vi gå in och stjäla hennes smycken?
Kom och drick te! ropade Florence's stämma därnedanför.
Bra! Men hur ska vi komma ned? Vill ni, att jag kastar er ned, först den
ena och så den andra?
Nej, vi stjäl oss igenom ett af rummen här, sade Harriet, och så komma
vi ut i stora korridoren.
Och om alla ä inne, invände Alie.
Det gör ingenting -- vi kan ju be om lof.
Visst inte, sade Serra. Följ bara mig! Och släpp inte.