Kvinnlighet och erotik II. - 04

Inte har jag läst så många kärlekshistorier, inte, sade Florence, mer
och mer brydd.
Det är också inte värdt att läsa dem. Det är bättre att lefva dem.
Han såg på Alie och deras blickar möttes; men Florence, som satt med
nedslagna ögonlock, kände tydligt hans blick riktad på sig och hon sade
sedan till Harriet, då de kommo upp på sitt rum, att hon varit så
generad öfver, att Serra i de andras närvaro gjort henne en så tydlig
kärleksförklaring.
Ja, så har jag alltid drömt mig kärleken, fortfor Serra, vänd till Alie.
Det är så oskönt att spara och ekonomisera med den, som vi människor gör
och aldrig våga släppa sig riktigt lös, emedan man måste tänka på
framtiden. Hellre en enda dags fullt kärlekslif och sedan slut. Eller
hvad säger signorina Alie?
Naturligtvis är det bättre, svarade hon och såg hastigt upp med en glimt
i blicken.
Ni skulle verkligen vara i stånd till det? Ni skulle kunna glömma
forntid och framtid och allt i ögonblicket?
Ja, jag skulle kunna det -- om jag kunde _tro_, svarade hon starkt.
Tro -- på hvad? När det inte är fråga om framtid -- således inte om
trohet --
Nej, jag bryr mig inte om troheten -- men sanning -- sanning i
ögonblicket -- ett fullt, absolut hängifvande. Ty jag vet ingenting
oskönare, än om den ena ger sig helt, på lif och död -- och den andre
bara på lek.
De hade sänkt stämmorna och talade nu så lågt, att de ej kunde höras af
de andra, som sutto på den motsatta sidan i båten.
Ger man sig till er, ger man sig icke på lek, hviskade han.
Då de gingo hem upp för den lilla fotstigen mellan trädgårdsmurarna, som
låg djup som en hålväg i svart skugga, fann Serra tillfälle att jämte
Alie komma bakom de andra. Han lade armen om henne och drog henne in
emot muren, så att de ej kunde ses, om någon vände på hufvudet, och
hållande henne fast sluten intill sig kysste han henne med dessa snabba,
hetsande kyssar, som liksom betogo henne andedräkten.
Vill du vara min? frågade han. Min helt och hållet -- utan löften, utan
framtid, utan världens inblandning -- min hemliga brud?
På muren ofvanför deras hufvuden klängde rosenrankor, hvilka hängde ända
ut öfver vägen och blandade sin milda, söta doft med orangeblommans mer
berusande och magnolians bedöfvande, nästan kväfvande vällukt. Där i den
löfrika, mörka trädgården midt emot var ett stort magnoliaträd, som just
var belyst af månen, där det stod ensamt på en gräsmatta, under det
citronlunden nedanför låg i djup skugga. Man såg tydligt den enda,
jättelika förunderliga hvita blomman, som i sin stela fullkomlighet
förefaller så onaturlig och hvars kvalmiga vällukt är intensiv och
oroande som en halfruttnad blomma i ett tillstängdt rum. -- Och månen,
som belyste den förtrollade lustgården där inne, det var ej nordens
bleksiktiga gula måne, som gömmer sig bakom trädtopparna lågt ned vid
horisonten, utan en lysande eldkula, hvilken satt midt öfver ens hufvud
lik solen och som strålade så starkt, att det kändes som om den värme
och glöd, som uppfyllde natten, hade sin källa där.
Alie insöp allt detta i en enda sammanhängande bild. Det var ramen
omkring denna kärlek, som hon ännu stred emot och som syntes henne lika
främmande, halft overklig som den natur, som omgaf henne -- och hvilken
ändå berusade henne och gjorde henne mer och mer motståndslös -- liksom
denna ljumma, saltmängda luft och dessa starka, hetsande vällukter.
Hon lösgjorde sig med möda från hans famntag, satte till rätta hatten
som fallit ner i nacken och gick med sakta, släpande steg före honom upp
för backen.
Då hon kommit in i sitt rum och hade klädt af sig för att gå i säng,
kände hon, att det skulle bli henne omöjligt att sofva. Hon kände ännu
som i en hallucination magnolians kvalmiga lukt stiga sig åt hufvudet.
Hon gick ut på sin balkong i sin långa, hvita nattdräkt och stod länge
och hängde öfver balustraden, stirrande ner i trädgården under sig,
upprepande i minnet allt hvad han hade sagt denna kväll och enligt sin
vana liksom lyssnande till klangen af hans stämma för att höra, om där
ljudit en enda falsk ton.
_Om_ han blott lekt, _om_ han blott spelade komedi, eller _om_ -- det
fruktade hon mest -- om hans kärlek blott var ett sinnligt rus, om han
ville äga henne blott emedan hon var vacker, emedan han i badet hade
blifvit fängslad af hennes kropp -- om det var så, så ville hon hellre
störta ut i natten och springa, springa, springa -- långt bort från
honom och från sig själf. -- -- --
Hon väntade med stark spänning på hans ankomst följande dag. Det
föreföll henne som om i går något afgörande tilldragit sig mellan dem,
och som om hon, af hans hållning i dag, borde få klarhet i de tvifvel,
som plågade henne. Hon trodde att han skulle skynda till henne tidigare
än vanligt, men hela morgonen gick utan att han syntes till. Då han ej
heller kom till badet begynte hon bli orolig. Hvad kunde väl nu hålla
honom borta från henne.
Först fram på eftermiddagen kom han till terrassen, där hon satt, och
hon märkte strax en viss förändring i hans utseende och väsende. Det var
också liksom en främmande ton i hans stämma, då han hälsade på henne.
Han satte sig ned bredvid henne på marmorbänken, utan att inleda något
samtal. Hennes hjärta stod stilla i beklämd väntan.
Efter en stund återtog hon sitt arbete, att laga en lång, gul
silkesvante, som hon höll uppträdd på handen. Han följde med ögonen de
små snabba, nervösa rörelserna af de mjuka händerna, och slutligen tog
han fatt i dem, drog af henne vanten och kysste båda händerna.
Nu först fick hon mod att tala.
Ni kom inte till badet i dag?
Nej, jag var upptagen -- min familj har kommit hit på ett litet besök --
min bror och svägerska.
Det stack till inom henne -- hon kom ihåg hvad Florence hade sagt om
hans kurtis af den vackra prinsessan di Palmi.
Ni beundrar väl mycket er svägerska? sade hon.
Hur så? Hur faller ni på det?
Jag såg hennes porträtt i palazzo Serra. Det är den mest förtjusande
kvinna jag någonsin sett.
Det är sant -- och det är synd om henne, att hennes äktenskap blifvit så
misslyckadt. Jag anser mig därför också skyldig att visa henne all den
uppmärksamhet, jag kan -- hennes önskningar har alltid varit en lag för
mig. Och vet ni hvarför hon nu kommit hit? Egentligen för att öfvertala
mig att följa med dem till vårt gods i Calabrien för att vara med om
skörden där.
Skörden! Vinskörden! Men det är väl icke förrän i Oktober?
Vi brukar vara där allt från det fikonen begynna och ända tills vinet är
inbärgadt. Det är en enda oafbruten skördetid från augusti och nästan
till jul.
Alie kastade hufvudet tillbaka med en litet ansträngd åtbörd, smålog
tvunget och sade spefullt: och hvad säger markisinnan Beatrice om det?
Hon ska ju bli er hustru, ni måste väl då först be henne om lof.
Det var första gången hon vidrört hans kurtis med Beatrice och de
rykten, som angåfvo henne som hans tillämnade hustru. Hon hade ej velat
låta honom tro, att hon var svartsjuk, men nu kände hon dock måttet
rågadt och nu bröt det oemotståndligt fram med en sådan häftighet, att
hennes läppar darrade.
Det också har ni hört. Jag måste beundra er att ni så länge tegat med
alla dessa misstankar. Tro för resten inte, att jag ämnar försvara mig
-- det är alltihop sant. Jag beundrar min svägerska och jag är till
hälften förlofvad med Beatrice -- det vill säga det är ett
konvenansparti, som redan för länge sedan varit uppgjordt mellan våra
familjer -- det är egentligen bara mitt samtycke, som ännu fattas -- men
hvarför tar du dig allt detta så när, anima dell' anima mia! fortfor han
leende och flyttade sig närmare intill henne. Beundra är ett, välja till
hustru är ett annat, men ett tredje är -- vet du, hvad det tredje är --
det är att älska. Och det är dig, endast dig jag älskar.
Tack! Och emellertid visar ni mig er kärlek så, att ni reser bort med en
annan och gifter er med en tredje.
Hon sade det med ett tvunget skratt, samlade ihop sina tillhörigheter
och ville gå.
Vänta litet. Jag hvarken reser bort eller gifter mig, om ni inte vill
det. Vet ni hvad min svägerska sade -- hvarför hon egentligen kom
hitresande så där hastigt. Hon hade hört, att jag skulle gå här och göra
min kur för en viss, svensk flicka, och hon fruktade, att jag skulle
göra en galenskap.
Hvad skulle det vara för en galenskap?
Det skulle vara det slags galenskap, som man kallar: mariage d'amour.
Det var första gången han vidrörde möjligheten af äktenskap mellan dem
och det behagade henne icke. Tanken att tränga sig in i denna familj,
som naturligtvis ej skulle vilja veta af henne, att genom ett äktenskap
till en sådan grad höjas i social ställning, rikedom och yttre glans,
upprörde henne, kastade liksom en skugga öfver det förhållande, hvari
hon inlåtit sig till honom och sårade hennes stolthet. Om hon skulle
älska honom, så ville hon hellre förlora än vinna allt på denna kärlek.
Ni kan lugna er svägerska, sade hon. Ni kan säga henne, att den lilla
obetydliga svenska flickan sätter allt för mycket värde på sitt
oberoende för att vilja binda sig.
Detta yttrande stötte honom.
Å, är det så, signorina, utbrast han. Och jag som trodde att ni älskade
mig.
Ja -- det vore kanske också rättare att säga -- binda _er_. Jag har den
känslan att jag inte för något pris i världen skulle vilja se er bunden
vid mig af yttre band. Och ett italienskt äktenskap är ju också något
förskräckligt omoraliskt -- det är ju olösligt.
Och det kallar ni omoraliskt.
Han skrattade, han fann henne lustig, antingen otroligt naiv eller
otroligt djärf.
Ja, jag tycker alldeles afgjordt att det skulle vara omoraliskt -- af
mig till exempel, att begagna mig af att ni vore förälskad i mig till
att binda er för hela lifvet, när jag vet, att ni inte ens själf tror på
en evig kärlek.
Skulle ni således finna det mer moraliskt att tillhöra mig utan någon
invigning af vare sig präst eller borgmästare -- utan samhällets
bekräftelse?
Ja, det skulle jag -- om jag bara vore riktigt säker --
På hvad?
På att det för er vore lika mycket allvar som för mig --
Excentriska hufvud! Allvar ska det således vara -- fruktansvärdt
allvarsamt, hvad -- men inga löften --
Han såg på henne med en underlig blick -- en blick i hvilken hon läste
en viss misstro, ett tvifvel, hvars rätta art hon ej förstod, men som
förbryllade henne.
Han kunde i själfva verket ej fatta denna yttring af tanketrots mot
samfund och lagar hos en ung flicka. Detta starka häfdande af det
individuelas rätt gent emot samhällets yttre former var ett utslag af
modern, nordisk idealism, som för honom, italienaren, positivisten, var
så främmande, att han missförstod det.
Van som han var vid den italienska flickans ytterliga tankeskygghet,
kunde han ej föreställa sig denna hänsynslöshet förenad med jungfrulig
oskuld, och den ledde honom därför blixtsnabbt till en slutsats, hvilken
dessutom syntes honom kasta ljus öfver mycket, som förut förefallit
honom oförklarligt i denna främmande flickas väsende. Det fullständigt
obundna lif hon tycktes ha fört allt sedan sin tidigaste ungdom, den
utvecklade själfständighetskänslan, den djärfhet, hvarmed hon
diskuterade de ömtåligaste frågor, ja, själfva hennes sätt emot honom,
detta att hängifva sig till en viss grad, men alltid veta att draga sig
tillbaka i rätta ögonblicket -- tydde det icke på erfarenhet? Det var en
skymt af gäckeri i tonen, då han nu frågade henne: hur många gånger har
min emanciperade, svenska flicka redan tillämpat dessa idéer?
Hon förstod icke strax -- hon stirrade blott häpen på honom.
Jag menar -- hur många gånger har du redan gjort en man olycklig --
eller lycklig?
Hon gaf till ett rop, som om man slagit henne.
Är det så ni förstår mig! utbrast hon med darrande stämma.
Han ville taga hennes händer, men hon ref sig lös.
Gå! Gå! Ni, som älskar en, gifter er med en annan, beundrar en tredje --
ni kan inte förstå mig. Ni kan inte förstå, att för mig kan kärleken
endast komma som helhet, som något allt uppslukande, allt omfattande och
för hela lifvet! Allt det andra, beräkning, klokhet, försiktighet,
föraktar jag -- å, så djupt -- den som inte kan sätta in allt på sin
kärlek, förlora allt på den, hellre bli olycklig för hela lifvet på den,
än lycklig på något annat sätt -- den kan inte älska, och den ska inte
komma och tala om kärlek.
Underliga flicka! utbrast han, och hans ögon lyste till. Hur har du
funnit just dessa ord, som ä liksom tagna ur mitt eget, innersta väsen.
Ja, älska mig så och du ska kunna göra med mig allt hvad du vill! --
Han hade haft för afsikt att begagna den förevändning, som syskonens
besök gaf honom, och resa därifrån. Denna kurtis med en ung flicka, som
han ej kunde tänka på att gifta sig med, började bli för allvarsam, det
var hög tid att afbryta. Men nu var han igen så fängslad, att han ej
kunde rifva sig lös. Så fort hon uppenbarade för honom något af kraften
och djupet af sitt eget väsende, kände han som en frisk, styrkande bris
draga fram öfver sitt kvalmiga lif, och han tyckte, att hans hela
tillvaro berodde af, om han kunde äga henne och behålla henne.
För att afleda svägerskans misstankar sade han henne nu, att han skulle
komma efter dem till Palmi om ett par veckor, men att han först ville
göra ett besök i det närbelägna Spezia, där markisinnan di Monsoprano
hade en villa, dit hon i dessa dagar dragit sig tillbaka med sin dotter.
På detta sätt vann han lite tid, och då prinsens rest var han nu åter
oaflåtligt vid Alies sida, mer förälskad i henne än någonsin.


V.

Aagot väntade nu Rikard hvarje dag och hon längtade efter honom med en
viss nervös oro och otålighet, som icke liknade henne. Detta att
dagligen ha två förälskade under sina ögon, att se Serras smekande ömhet
och Alies upprörda känslighet hade hos henne väckt en längtan efter
kärlek, som hon aldrig känt förr.
Slutligen anlände då Rikard en morgon utan att ha skrifvit förut och
öfverraskade dem. De hade just den dagen bestämt sig för en utflykt.
Serra hade öfvertalat dem att resa och bese Spezia i sällskap med honom.
Han ville ej försumma den utlofvade visiten hos markisinnan di
Monsoprano, men resa bort utan Alie på en enda dag kunde han ej heller
förmå sig till. Han försäkrade henne, att han skulle begagna detta
tillfälle till att låta förstå, att han ej vidare tänkte på giftermålet,
och ehuru Alie skulle funnit det naturligare, att han låtit förstå detta
genom att ej alls uppsöka dem vidare, gick hon dock in på förslaget utan
någon anmärkning.
Då Rikard kom, ville Aagot naturligtvis afstå från utflykten, men denne
förklarade sig tvärt om mycket hågad att följa med, han hade i alla
händelser önskat att se hamnen i Spezia. Och så sutto de på tåget, en
knapp timme efter sedan han var kommen. Han hade ej hunnit mer än äta
frukost och kläda om sig, men Aagot hade begagnat denna stund till att
berätta honom, hur bekymrad hon var för Alie, huru denna komprometterade
sig och gjorde sig rent af löjlig genom att visa sig alldeles ursinnigt
förälskad i markisen, hvilken dock hade så föga allvarliga afsikter, att
han samtidigt kurtiserade henne, Aagot, på ett sätt, som ofta gjorde
henne förlägen. Hon höll upp här och väntade, att Rikard skulle göra
några närmare frågor om detta. Hon hade så gärna velat se honom lite
svartsjuk, men han tycktes helt upptagen af hvad hon berättat om Alie.
Var det verkligen möjligt! Alie så förälskad, att hon glömde all
värdighet och takt. Alie, den kalla, satiriska, kritiska Alie utsättande
sig för sådana anmärkningar. Det ville han dock se med egna ögon förrän
han kunde tro det.
Under hela tiden de vandrade omkring i Spezia var han ifrigt upptagen af
att iakttaga Alies och markisens hållning, och som han på samma gång ej
ville försumma tillfället att se och studera förhållandena på den ort,
de besökte, hade han ingen tid öfrig för sin hustru, som gick där
ovanligt allvarlig och förstämd vid hans sida. Plötsligen lämnade han
dem och gaf sig ut i roddbåt för att närmare bese ett par krigsfartyg,
som lågo i hamnen, och Aagot måste finna sig i att gå ensam med Serra
och Alie till en restaurant och begynna frukostera utan Rikard. Alla de
små omsorger Serra egnade Alie irriterade i dag Aagot mer än någonsin.
Han tänkte inte på att se på krigsfartyg, han.
När ändtligen Rikard kom mot slutet af frukosten, visade sig Aagot
nästan för första gången i sitt lif vid dåligt lynne. Hon förklarade sig
så trött, att hon ej orkade gå mer och vägrade följa med på en liten
utflykt i ångbåt till det egendomliga, antika Porto Venerze, om hvilket
man talade såsom något ytterst märkvärdigt. De andra kunde ju fara, om
de ville, hon skulle lägga sig och hvila på hotellet under tiden.
Hon hoppades att Rikard skulle afstå från färden och stanna hos henne.
Men det var i stället Serra, som föreslog, att de skulle uppge den, då
hon ej kunde komma med. Rikard däremot framhöll hur synd det skulle vara
att försumma denna intressanta utfärd och han påyrkade, att Aagot skulle
söka öfvervinna sin trötthet och följa med. Men hon lät sig icke
öfvertalas. Hon var besluten att sätta sin man på detta prof. De hade
varit skilda hela sommaren. Och om han nu föredrog att fara och se på
några gamla, ramlande hus och en utsikt framför att stanna hos henne, så
--
Rikard anade ej det minsta af hvad som försiggick inom hans vanligen så
lugna hustrus själ utan gick nu för att höra efter när den lilla
ångbåten skulle gå, medan Alie och Serra följde Aagot in i hennes rum
och den sistnämnde ordnade soffan åt henne samt drog igen
spjäljalusierna. Nu ska ni sofva ett par timmar och vara riktigt rask,
när vi kommer igen, sade han med sitt vinnande, mjuka tonfall. -- När de
hade gått, låg Aagot och grät på soffan.
Rikard var ytterst uppfylld af hvad de hade sett, då de kommo tillbaka
och berättade lifligt för Aagot, hur underligt eländigt, fattigt och
ramlande detta lilla näste under klippan var, och hur naturens härlighet
och prakt kontrasterade med armodet i dessa mörka gränder. Han märkte ej
ens den misslynthet och köld, hon visade honom, utan tolkade hennes
förstämdhet blott som yttringar af den trötthet, hon talat om.
Serra åt middag hos markisinnan Monsoprano, och Alie gick strax efter
table d'hôten på hotellet ut i trädgården, medan Aagot och Rikard dröjde
i salongen, drickande kaffe och läsande tidningar liknöjdt och
förströdt. Då Serra återkom och ej fann Alie med dem gaf han sig strax
ut att söka henne, och som det ännu var något månsken gissade han, att
hon gått till trädgården. Han fann henne sittande på en låg mur under
pergolans vinlöfstak, hvilket lade hennes ansikte i djup skugga under
det ett par skarpa månstrålar, som här och där bröto igenom löfven,
kastade bjärta dagrar på hennes klädning och genast visade honom, hvar
hon var.
Nå? frågade hon, då han stod framför henne. Hvad sa Beatrice?
Stackars liten! Hon grät och gjorde mig en stor svartsjuksscen. Och
modern bad mig säga rent ut om jag öfvergifvit tankarna på giftermålet,
emedan hon i så fall ville välja en annan man till sin dotter.
Och hvad svarade ni?
Å, jag lyckades lugna dem fullkomligt. Men det kostade mig visserligen
ett offer.
Hvilket då?
Min stolta, svenska flicka blir väl inte svartsjuk, sade han och satte
sig bredvid henne, i det han tog hennes hand i sin och strök den sakta
smekande uppåt armen. Jag måste lofva dem att stanna här öfver
morgondagen och tillbringa hela dagen hos dem.
Alie gjorde ett litet snabbt ryck för att lösgöra sin arm, men han höll
den kvar.
Hvad nu? Du är svartsjuk?
Visst inte!
Naturligtvis inte, skrattade han. Men du tycker i alla fall inte om det
-- det stöter dig. Men det är ju bara en konvenanssak, för att bevara
skenet.
Och hvilket sken är det ni vill bevara? frågade hon med kinderna röda af
sinnesrörelse och vrede; att ni tänker på att gifta er med Beatrice,
eller hur? Men det enklaste sättet att bevara det skenet vore ju att
förlofva er med henne. Hvarför gör ni inte det strax?
Hon hade sprungit upp och ställt sig mot en af de brutna
stuckkolonnerna, som uppburo vinlöfstaket, med händerna bakom sig,
hufvudet framåtböjdt, men ansiktet tillbakastadt, så att hennes
ställning kom att påminna om dessa martyrers, med armarna bakbundna vid
en trädstam och ögonen mot himlen, som man så ofta ser på de gamla
mästarnes taflor. Hon böjde den mjuka kroppen med en vaggande rörelse
fram och tillbaka och talade lågt, upprördt, med kort, nervös stämma.
Jag ska i alla fall inte längre hindra er. Jag ska be Rikard att vi får
resa, helst i morgon dag, och sedan ska ni inte vidare höra talas om den
svenska flickan, som -- som --
Hon var så vacker i den ställning, hon intagit, att han nästan icke
hörde hvad hon sade, utan var helt upptagen af att med ögat följa
gestaltens mjuka linier, och hans arm smög nu oemotståndligt om hennes
lif. Om du fordrar det, sade han lågt, ömt, så skickar jag strax återbud
till Beatrice och följer med er tillbaka i morgon.
Men den kroppsliga tjusning, hon kände sig utöfva öfver honom, syntes
henne i denna stund som en kränkning, hon vred sig undan och sade
häftigt: ni ger och tar tillbaka löften som ingenting. Men jag ska
aldrig fordra, att ni ska vara trolös mot en annan för min skull. Stanna
bara hos Beatrice!
Är det ert allvar?
Ja visst. Och nu är det så godt jag säger er farväl med detsamma. När ni
kommer tillbaka till Nervi är vi kanske resta.
Flicka! är det så du älskar mig! Han grep tag i båda hennes axlar och
ryckte henne fram emot sig, i det han böjde sitt ansikte tätt emot
hennes, med gnistrande ögon och hopbitna läppar. Det var en så häftig
öfvergång, att Alie stod som andlös inför den sjudande lidelse hon
plötsligt läste i detta vanligtvis så behärskade ansikte.
Släpp mig -- ni gör mig ju riktigt illa, kunde hon blott framstamma.
Så mycket bättre -- jag vill göra dig illa -- jag skulle ha en riktig
fröjd af att se dig vrida dig i smärta inför mig och be mig om nåd.
Han kastade henne ifrån sig så att hon till hälften föll ner på muren,
där hon nyss suttit, vände sig om och ville gå.
Men hon sprang upp och grep tag om hans arm samt försökte få honom att
vända sig emot henne.
Jag förstår dig inte, sade hon.
Han stötte åter undan henne och gick ifrån henne. Ännu en gång sprang
hon efter honom, tog fatt i båda hans händer och sade: gå inte!
Det lyste upp i hans ansikte.
Du älskar mig? frågade han.
Ja.
Du älskar mig!
Och i ett anfall af vild, yster glädje lyfte han henne upp på sina armar
samt bar henne springande långs hela sandgången under pergolan.
Jag förstår dig inte, upprepade hon, då de åter satt sig ned bredvid
hvarandra.
Förstår du inte, att din kärlek har blifvit mig ett lifsvillkor. Jag
leker med den, jag sätter den på alla möjliga prof -- men om jag tror
att den sviker, blir jag utom mig. Jag tviflar på mig själf -- men du
får inte tvifla, ty då är allt förloradt. Du måste vinna mig tum för tum
ifrån mig själf. Du är den starka af oss, ty du är hel och klar --
därför ska du ha mod att hålla mig kvar, till och med mot min egen
vilja. Hade du låtit mig gå nu, så hade jag aldrig kommit igen till dig
-- men när du så slutligen sa det lilla förlösande ordet: 'gå inte!' ja,
då kände jag, att du eröfrade mig så fullständigt, att jag inte mer
skulle kunna göra mig fri, om jag också ville.
Och ändå -- jag vet inte, om jag kan tro på dig riktigt, sade hon med
ett smeksamt tonfall och lade hufvudet mot hans axel -- du är ändå --
Hvad!
Jag vet inte, om jag törs säga det -- du är en mycket god aktör. Midt i
din våldsamhet nyss visste du ändå mycket väl hvad du gjorde. Du kastade
mig med en viss varsamhet, så att jag kom att falla ned helt bekvämt, i
sittande ställning.
Naturligtvis, sade han, skrattande. Sådana ä vi italienare. Lidelsefulla
och behärskade på samma gång, hetsiga och beräknande. Det är därför jag
älskar dig, förstår du, för att hos dig finnes denna helhet i stämning,
som jag saknar hos mig själf.
Han drog henne ett ögonblick upp på sitt knä och tryckte henne tätt
intill sig. I det samma kom Rikard gående framåt sandgången. De sprungo
båda upp, men det var för sent, han hade sett dem, han vände så häftigt
om, som hade han rusat med pannan mot en mur och gjort sig illa.
Alie var brydd att möta honom efter detta och gick upp på sitt rum.
Först vid 10-tiden kom hon ner i salongen och fann då Serra där,
fördjupad i ett schackparti med Aagot.
Då hon räckte honom sin hand till god natt sade han: vi träffas alltså
inte förr än i öfvermorgon. Eller vill ni att jag ska komma ner till
tåget i morgon bittida?
Han hade således ändå beslutit sig att bli kvar! Just nu när hon trodde
att han var hennes så helt och hållet.
Hon svarade i isig ton: nej, för all del, gör er inte så mycket besvär?
Bravo! Så får jag sofva till kl. 9. -- Följande morgon vid affärden var
Alie i en stark spänning. Hon hoppades att han dock ej skulle underlåta
att komma till stationen. Men när tåget gick utan att han syntes till,
ångrade hon häftigt, att hon varit så afvisande föregående kväll. Han
hade ju strax förut så varmt bedt henne att vårda deras kärlek och ej
tillåta honom att mot sin vilja förstöra deras lycka. Hvarför hade hon
ej svarat honom helt uppriktigt och naturligt: jag önskar inte bara att
ni ska komma ned till stationen utan också, att ni ska följa med oss
tillbaka till Nervi. -- Men än en gång hade hon genom sin ömtåliga
stolthet satt allt på spel, hade stött honom tillbaka och lämnat honom
att tillbringa dagen med denna Beatrice, som älskade honom så mycket,
att _hon_ säkert icke skydde något medel för att behålla honom.
Men -- å andra sidan -- om hans kärlek icke vore mera fast än att hon
ständigt måste vara på sin vakt för att bevara den -- hvad var den då
egentligen värd? Var det då icke bättre att lösrycka sig, att bekämpa en
lidelse, som höll på att förnedra henne? En känsla af oändlig beklämd
tomhet svarade inom henne på denna själfpröfning. Jo, det vore bättre,
men -- hvad hade hon då sedan att lefva för.
Alie såg på Aagot och Rikard, där de sutto midt emot henne i kupén. Hon
hade förstått allt det, som föregick inom Aagot och visste, att hon satt
där och längtade efter en liten uppmärksamhet, ett litet ömhetsbevis
från sin man med samma smärtsamma saknad, som den, hvilken nu förtärde
Alie. Men samma bundenhet låg äfven öfver hennes väsende. Det var den
gamla, eviga väntan på det första steget, hvarmed det kvinnliga släktet
i alla tider pinat sig själfva och männen.
Rikard kände ett visst instinktivt obehag öfver Aagots köld, men han var
allt för upptagen af den förändring han funnit i Alies hela väsende för
att lägga mycket märke till något annat.
När får vi gratulera dig till din förlofning? frågade han henne nu helt
tvärt.
Alie ryckte till och svarade förvirradt och afvisande, att hon inte
visste, hvad han menade.
Jag tror att du gjorde bättre i att förtro dig till oss, fortfor Rikard.
Du komprometterar dig annars inte bara i alla andras utan också i hans
egna ögon. Du vet väl, att i Italien inte en ung flicka kan taga emot en
mans kurtis i hemlighet, utan att utsätta sig för de mest kränkande
tolkningar. Det enda hederliga herr markis Serra kan göra är att utan
uppskof komma till mig och begära din hand, och gör han inte det, reser
vi strax härifrån.
När har du blifvit nämnd till min förmyndare? svarade Alie uppflammande.
Du har kommit hit under mitt beskydd och jag är ansvarig för dig. -- Det
är bäst du börjar tänka på att packa dina koffertar, Aagot.
Men han hade valt ett mycket olyckligt ögonblick för att tala med Alie i
detta ämne, ty hon var nu så ömtålig för det minsta vidrörande däraf,
att hon råkade i uppror vid första ord.
Ni gör naturligtvis som ni vill, men jag stannar, sade hon i utmanande
ton.
Stannar. Ensam vid en badort i Italien!
Ja, när ni tror er böra lämna mig ensam, så. När det inte är värre med
ansvarskänslan --