Kvinnlighet och erotik I. - 3

Hon stod i alla fall kvar orörlig och hörde, att det var Rikards steg,
som nalkades. Han bugade sig litet stelt och generadt, men hon tryckte
hjärtligt hans händer och lyckönskade honom. Hennes sinnesstämning hade
plötsligt kastat om igen, hon visade sig glad och otvungen, full af
älskvärd förbindlighet och uppsluppen lekfullhet.
Då hon kom in i det lilla hvardagsrummet neg hon skämtsamt djupt för
frun i huset.
»Goddag, goda fru Rode, hur står det till? Det var länge sedan vi
råkades. -- Ljusen sitta snedt i kronan», hviskade hon blixtsnabbt, i
det hon vände sig om för att hälsa på Aagot.
Hon såg en lång, smärt, elastisk flickgestalt i en elegant, tätt
åtsittande marinblå sammetsjacka med en liten uppstående husarkrage, ur
hvilken framstack ett ljust, mycket litet hufvud med slätstruket,
glänsande hår och ett rosigt, strålande ansigte.
»Presentation behöfs inte», sade Alie och omfamnade henne. »Vi känna
hvarandra. Jag känner åtminstone dig genom de mest vältaliga
beskrifningar i Rikards bref.»
»Är hon inte rätt söt?» hviskade fru Rode senare till Alie. Hon skulle
haft lust att uttrycka sig i långt starkare ordalag, ty hon var alldeles
betagen i sin svärdotter, men hon vågade ej för Alie.
»Hon är förtjusande», sade Alie med stor värme.
Själf kände hon sig aldrig ha varit så litet till sin fördel som i dag.
Den ljusa klädningen var fadd bredvid denna mjuka, dunkla sammet, som så
väl framhöll figurens smidighet och ansigtets blommande ungdomlighet.
Och hon kände själf att hennes sätt var forceradt och nervöst bredvid
detta fullkomligt lugna väsende, som medvetandet att för första gången
vara älskad förlänade den unga Aagot, hvilken vid sitt första inträde i
verlden hade mött kärleken och därför trodde att det var naturligt att
lifvet måste le mot henne och alla hålla af henne.
Rikard var dock ej någon sentimental fästman. Han sysselsatte sig ej
mycket med sin fästmö, kanske af grannlagenhet mot Alie, kanske också af
en känslans blygsamhet, som förbjöd honom förlofvades vanliga
utställning af sina känslor till allmänt påseende. Han var mycket
uppmärksam mot Alie som vanligt, och hon var hela dagen så liflig och
underhållande, att hon väckte de främmandes beundran såsom en ovanligt
spirituel ung dam. Hon och Rikard skötte nästan ensamma samtalet. Aagot
yttrade föga, det mesta af hvad som talades om var främmande för henne,
men detta tycktes ej oroa henne eller göra henne förlägen, hon bibehöll
hela tiden sitt blida, klara uttryck af ogrumlad lycka och orubblig
tillförsigt till sin kärleks makt.
Alie hade väntat att få se de förlofvade upptagna uteslutande af
hvarandra, att uppfånga ömma ögonkast och att pinas häraf. Men nu var
det något i denna deras ytterliga förbehållsamhet, som sårade henne ännu
mer. Att se dessa båda sitta där så lugna och passiva och visa sig
älskvärda mot henne och låtsa som om de vore intresserade af att tala
med henne -- och så veta, att alt detta bara var spel, att hon var dem
lika likgiltig som hvem som hälst, som gick förbi på gatan -- och att de
inom sig egde en verld af oändlig rikedom och skönhet, som var alt för
god för att vanhelgas af en enda blick från henne -- hur det sargade
henne! Men hon talade alt jämt -- skämtade, högg in i de andras samtal
med oväntade infall, disputerade, berättade -- och hörde hela tiden sin
egen röst som på ett långt afstånd.
Aftonen kom, då de främmande bröto upp. Fru Rode hade hela denna dag
haft ett pinsamt medvetande om hvad som låg bakom Alies sprittande
glädtighet, och en dunkel känsla af att det skett henne en stor
oförrätt. Det plågade henne att hon skulle gå därifrån som en främling,
och hon häjdade henne därför, då hon reste sig för att taga afsked, och
hviskade till henne: »Du får inte gå, Alie min. Kan du inte stanna och
ligga på soffan i min sängkammare?»
»Jo, vet tant, det vill jag riktigt gärna», svarade hon, till den gamlas
glädje och öfverraskning.
Fru Rode var en stund sysselsatt med att ordna hvarjehanda i rummen och
i skafferiet, sedan alla sagt godnatt. Då hon slutligen kom in i sin
sängkammare fann hon Alie stående midt i rummet med den ena armen stödd
mot den andra och handen knuten under kinden, ögonen mer än vanligt
dunkla och beslöjade, stirrande medvetslöst rakt in i ljuset, som brann
på toalettbordet. Då fru Rode närmade sig henne fick blicken åter lif,
färgen steg uppåt kinderna, hon sprang emot den gamla, kastade sig i
hennes famn och utbrast: »Nu skola vi hålla ihop, vi båda gamla! Säg,
tantis?»
Så borrade hon in ansigtet under den gamlas haka och så kom det fram med
en skälfning i stämman: »Åh, hon är den lyckligaste -- den lyckligaste
varelse på jorden!»
»Alie, älskade barn -- känner du det så? Hvarför visade du då själf
tillbaka samma lycka, då den erbjöds dig?»
Än en gång lyckades det Alie att, efter sin gamla vana, beherska sitt
känsloutbrott med ett skämt.
»En sådan fåfäng gammal mamma», ropade hon och kom åter fram med
ansigtet. »Tror hon nu inte strax att jag menar, att den största lycka
på jorden är att få hennes son till man. Nej -- hon är den lyckligaste
därför, att hon vågar tro på sin lycka. Att känna sig älskad och att
tro, att man kan göra honom lycklig, som man älskar -- ja, det är det
bästa, jag kan tänka mig. Men ser tant», hon knäppte händerna öfver den
gamlas axel och lutade smeksamt sin kind däremot. »En sådan lycka fins
bara för den Eva, som inte ännu bitit i äpplet, och som därför inte
blifvit fördrifven ur det omedvetnas paradis. Nu förstår jag mycket väl,
att det är sådana kvinnor, som männen älska.»
»Du skulle således inte bita i äpplet, Alie, om du ännu hade valet
fritt?»
Hon svarade ej strax. Hon blef stående i samma ställning och ögonen
blickade allvarsamma och grubblande framåt rummet. Slutligen upplyfte
hon hufvudet och kastade det tillbaka med en liten bestämd knyck.
»Jo», sade hon. »Det skulle jag göra ändå.»
Så kom det åter något drömmande och nästan ömt i blicken, och hon
utbrast i vek ton: »Men hon är söt, Aagot, åh, hvad hon är söt!»