Kvinnlighet och erotik I. - 2

som icke hade hans vana vid marscher och strapatser kunde blifva trött
af en så lång promenad, föll honom icke in. Han hade aldrig tanke för
annat, än hvad som för ögonblicket intresserade honom själf, och Alie
skulle förr ha gått tils hon stupade än hon velat låtsa om att hon var
trött.
Dylika promenader upprepades sedan ofta och äfven fru Rode, som under
flera år fört ett nästan fullkomligt stillasittande lif, blef snart
tvungen att följa med Rikard ut på visiter, på teatrar, på utfärder utåt
landet.
»Jag är i alla fall tacksam, så länge jag slipper vara med om
springlekar», sade gumman humoristiskt en dag då Rikard hade öfvertalat
henne att följa med till en familj på landet, där det fans fullt med
ungdom i huset.
»Ja, men det slipper nog inte jag», sade Alie, »fast jag aldrig har
kunnat fördraga springlekar i all min dar.»
Om förmiddagarne arbetade Rikard några timmar inne i sitt rum på ett
större krigsvetenskapligt verk, till hvilket han samlat material under
sina resor. Han tålde då ej att störas af ett enda ljud -- ingen fick
röra sig i rummet utanför, ingen fick ens taga i en dörr. Alies rum låg
på ena sidan om salen, hans på den andra. När det då någon gång hände
att hon kom in utifrån, då han satt och arbetade, ville hon ej gå igenom
salen, utan kunde sitta långa stunder i köket och vänta på, att han
skulle gå ut. Detta såg modern, men det föll henne icke in att göra
någon invändning häremot. För henne var det själffallet, att alt och
alla skulle underordna sig under hans trefnad.
Före middagen voro alltid både modern och Alie ute i köket och hjälpte
kokerskan med matlagningen, oroliga för att ej middagen skulle bli
färdig på klockslag. Alie sprang af och an, lyfte på grytlocken, stack
in ett vedträ i spisen för att det skulle brinna bättre, hälde upp
soppan, hjälpte till med dukningen och vände på roastbiffen, mycket
ängslig för att den ej skulle blifva lagom stekt. Rikard hade blifvit så
bortskämd, att han nästan aldrig kunde få någon mat här hemma, som
smakade honom. Modern skaffade hem kött från stadens förnämste slagtare
och öfveransträngde sig i ekonomiskt afseende för att kunna bjuda honom
ett godt bord. Han var visserligen alt för älskvärd för att göra någon
direkt anmärkning, men hans kritiska blickar, den försigtighet hvarmed
han först smakade på hvarje rätt, samt hans allmänna uttalanden om det
förträffliga franska köket, sade dock tydligt nog, att hennes
ansträngningar voro förgäfves.
Rikard hade emellertid ingen aning om alla dessa omsorger och fick af
Alies yttranden snarare det intrycket, att hon var mycket likgiltig för
alla husliga bestyr. Hon uttalade sig föraktligt om herrarnas vanliga
svaghet för ett godt bord och förklarade, att en förnuftig människa icke
borde ställa några andra fordringar på sin föda, än att den vore sund
och närande -- gurmandien vore ovärdig en tänkande varelse. I allmänhet
bestred hon nästan alt, hvad Rikard yttrade, och angrep hans åsigter och
lefnadsvanor på alla möjliga punkter, samtidigt med att hon i djupaste
hemlighet var villig till hvilket personligt offer som hälst för att
hans trefnad ej i något fall skulle störas.
Han var i allmänhet litet för hastig i sina slutsatser och alt för
tvärsäker och absolut i sina omdömen, samt var van att imponera och bli
trodd på sina ord i synnerhet när det gälde unga damer. Men här mötte
honom för första gången hos en kvinna en kritik, som häjdade honom steg
för steg, tvang honom att motivera hvarje påstående och rätta hvarje
förhastad uppgift. Han öfverraskades oupphörligt af att finna, hur
mycket Alie hade läst och tänkt och hvilket förträffligt minne hon hade.
Hon var honom fullt vuxen på hvarje punkt af allmänt mänskligt vetande
och hade till och med ej så litet fackkunskaper i hans egna hufvudämnen,
hvilka hon, då han yttrade sin förvåning öfver hennes insigter i detta
afseende, sade sig ha studerat för att sätta modern i tillfälle att
bättre följa honom. Han var alltid full af planer och initiativ, och han
öfverraskades af den lätthet, hvarmed hon satte sig in i hans idéer
äfven när det rörde ämnen så främmande för henne som strategi,
förbättring af krigsmaterielen o. d.
Han blef också mer och mer lifligt intresserad af hennes samtal och
tillbragte större delen af dagen i hennes sällskap. Men på samma gång
som han beundrade henne och fängslades af hennes vakna intelligens, var
det dock något i alt detta, som verkade litet afkylande på hans känslor.
Man kunde ej säga att hon var okvinlig, hvarken i utseende, rörelser,
sätt att tala eller i afseende på lynnet och karaktären; tvärt om,
hennes hängifvenhet för hans mor, hennes själfförsakande lif hos henne
voro drag af äkta kvinlighet -- och dock! Han tog sig själf i förhör och
frågade sig om det ej kanske endast var hans manliga egenkärlek, som
kände sig litet kväst af att veta hvarje ord och handling stå under en
kvinnas kritik; om det han saknade hos henne kanske endast var den
blinda beundran, som han för så godt pris plägade vinna af hennes kön.
Han sade sig själf, att det endast var hans sämre, egoistiska, egenkära
jag, som kände sig tillbakastött af henne, under det att alt det bästa
inom honom, hela hans djupare personlighet drog honom till denna kvinna,
som förstod honom så fullständigt, som var ett så ypperligt sällskap för
honom och som skulle kunna blifva hans verkliga maka i en så mycket
rikare och fullare mening än någon annan, han känt. Han började
öfvertyga sig själf om, att han älskade henne. Det var visserligen ej en
sådan kärlek, som han stundom drömt om -- ej denna alt beherrskande
lidelse, hvilken poeterna besjunga. Men han var troligtvis icke mäktig
en sådan kärlek, hans fantasi och tankar voro alt för starkt tagna i
anspråk af hans vetenskapliga intressen och han sade sig själf, att han
i sin hustru snarare behöfde ett intelligent och angenämt sällskap, en
väninna, med hvilken han kunde utbyta tankar, än en älskarinna att
jollra med. Och en dag, då de voro ute på en af sina vanliga promenader
bad han henne att blifva hans.
De kommo ej hem tillsammans. Alie kom först och då modern frågade efter
Rikard, mumlade hon någonting om »ett ärende» och skyndade sig förbi
henne och in i sitt rum med hatten på och floret neddraget för ansigtet.
Fru Rode var van vid Alies underligt växlande lynne, i synnerhet sedan
Rikard kommit hem, men hon greps dock nu af en oförklarlig ångest, utan
att kunna göra sig reda för, hvad det var hon fruktade. Hon visste att
det var lönlöst göra Alie några frågor, då hon befann sig i en sådan
sinnesstämning som nu, och väntade därför otåligt på sonens hemkomst.
Han kom också snart, såg nervös och upprörd ut och drog genast modern
med sig in i sitt eget rum och stängde dörrarna.
»Säg mig hvem det är, som Alie är kär i?» frågade han tvärt. »Och
hvarför har mamma inte talat om det för mig?»
»Hvad säger du?» utbrast hon häpen. »Har Alie sagt att hon är kär -- i
någon annan än dig?»
»Nej, det har hon inte sagt, men hon vägrar kort och bestämdt att blifva
min. Och hon vill ej gifva mig något skäl.»
»Åh, det är inte möjligt -- det är inte möjligt!» utbrast modern. »Det
måste vara ett missförstånd -- jag skall tala vid henne.»
»Ja -- men inte öfvertala henne», inföll Rikard och höll henne kvar.
»Jag vill inte ha en hustru, som endast genom öfvertalningar blir min.
Jag trodde att hon -- det är obegripligt, hur man kan misstaga sig så.
Försök i alla fall att få veta om det är någon annan.»
Fru Rode skyndade in till Alie och tilltalade henne i en smärtsamt
upprörd ton.
»Min kära Alie, detta hade jag inte väntat af dig! Hvarför har du inte
från början visat att du inte tyckte om honom? Du har ju tvärt om
uppmuntrat honom med den största vänlighet och tillmötesgående? Och hvad
har du egentligen emot honom? Hvar kan du finna en man, som bättre
skulle passa för dig?»
»Vill tant således ha mig till sonhustru», frågade Alie skarpt och såg
först nu upp med glimmande ögon och flammande kinder. Hon var sysselsatt
med att byta skodon efter promenaden. »Borde inte tant tacka mig i
stället! Har jag inte alltid vetat kanske, att tant långt ifrån ansåg
mig god nog åt sin son? Och tror tant jag vill tränga mig på -- och bli
din sonhustru mot din vilja?» Hon böjde sig åter ned och började knäppa
upp den återstående kängan med en sådan häftighet, att knapparna flögo
utåt golfvet.
»Min gud, Alie, är jag då verkligen en sådan elak gammal käring, att det
är för min skull, som du afvisat min son?»
»Nej, för min egen skull», utbrast Alie, kastade kängan framåt rummet
och kröp ned på golfvet för att leta efter sina skor under sängen. »För
att jag inte vill att tant och jag skola bli osams -- och det skulle vi
naturligtvis bli, när tant såg, att jag inte gjorde din son lycklig.»
»Men -- min snälla vän -- det skulle du visst --»
»Nu narras tant», ropade Alie och reste sig upp med sina skor i handen.
»Kan tant ha samvete att säga mig midt i ansigtet att tant tror, att
Rikard skulle bli lycklig med mig?»
»Ja, men kära Alie, hvarför skulle han inte -- --»
»Liksom tant inte visste det! Liksom tant inte visste, att jag är häftig
och nervös och orolig till lynnet, och att han behöfver en lugn och
harmonisk hustru -- och liksom tant inte visste, att han behöfver
pengar, när han skall gifta sig, och att hans hustru snart skall hänga
tung som en kvarnsten kring hans hals, om han tvingas att lefva i små
och trånga förhållanden! Och liksom tant inte visste, att jag är en
sådan natur, att i samma ögonblick jag märkte eller bara anade något
sådant skulle jag, till hvad pris som hälst, försvinna ur hans lif!»
»Och först och sist!» fortfor hon efter en paus, och hennes stämma var
nu sväfvande och osäker, »liksom tant inte visste, att han als inte
älskar mig, att han bara inbillar sig det, därför att han trifs i mitt
sällskap och därför att du och jag hålla af hvarandra -- och -- sådana
där yttre anledningar.»
Fru Rode var förstummad. Den fråga, hon hade velat komma fram med och
tvinga henne att besvara på samvete: »älskar du någon annan, efter du
afvisat honom?» dog på hennes läppar. Tycktes det ej i själfva verket
framgå af alt hvad Alie nyss sagt, att hon dock verkligen älskade honom?
-- Ej en tanke på sig själf -- endast på honom och hans lycka. Detta
rörde moderns hjärta djupt, hon drog Alie i sina armar, kysste henne och
sade: »men _om_ du ändå misstar dig, Alie? _Om_ han i alla fall
verkligen älskar dig? Då är det ju klart att du, och endast du, är den,
som kan göra honom lycklig.»
»Nej, det tror jag i alla fall inte. Om han också älskade mig verkligt
nu -- fast det gör han inte, det vet jag -- jag är alt för klarsynt, ser
tant, det är min olycka -- men _om_ -- så skulle jag kanske inte kunna
säga nej. Ty man säger inte nej till Rikard --» hon stannade, och det
for ett uttryck af öm stolthet öfver hennes drag. »Man säger inte nej
till honom!» upprepade hon, drömmande.
»Nu går jag efter honom, Alie», utbrast modern.
»Nej, nej! låt mig tala till punkt. Jag skulle kanske inte kunna säga
nej -- men det vore en olycka, ty jag skulle aldrig våga tro hvarken på
honom eller mig själf. Det är inte bara mot andra jag är kritisk, ser
tant, jag är det framför alt mot mig själf. Jag skulle alltid plågas
outsägligt af tvifvel på mig själf, af fruktan att han en dag skulle
upptäcka, att han misstagit sig på mig, att jag inte kunde vara alt det
för honom, som han väntat.»
»Men, kära Alie, om _du_ inte kan vara tillräcklig för honom, så kan
visst inte häller någon annan -- --»
»Jo bevars», ropade hon ifrigt. »Hvilken annan flicka som hälst, snart
sagdt, skulle passa honom bättre än jag. Andra äro inte så tviflande --
de taga emot alt hvad de få utan att granska det så noga -- och så kunna
de så utmärkt bra nöja sig med halfheter och kompromisser, men det kan
inte jag -- jag ville vara alt, alt, absolut _alt_ för min man -- samma
dag jag upptäckte, att jag inte längre vore det -- --»
»Nå -- hvad då, din toka?»
»Jag skulle skjuta honom», sade hon i en ton, som skulle föreställa
skämtsam, men hon spände med det samma blicken i den gamla med ett par
så stora, allvarsamma ögon, att denna förlorade all lust till att vidare
öfvertala henne.
»Jag trodde aldrig, att du var så öfverspänd, Alie, du med all din
kritiska snusförnuftighet. På det sättet kan du ju aldrig gifta dig.»
»Nej, hvem säger annat! Man skall vara ett barn eller en idiot för att
taga ett sådant steg -- --»
»Ja -- eller också skall man kunna _älska_. Kan man inte det, så medger
jag -- --»
»Älska! Tant begriper ju ingenting. Det är just, om man älskar, som man
inte vågar -- hvad gör det eljest -- hvad skulle det göra mig, om jag
gjorde Pål eller Per olycklig -- men att binda en man, som man älskar,
vid sig för hela lifvet -- du gud, hvilket enfaldigt själfförtroende!»
»Nej, Alie, nu tror jag ändå, att jag ber Rikard komma!»
»Gör det, om tant vill», sade Alie och gaf henne åter en allvarsam,
nästan hotande, dunkelt glimmande blick. »Jag skall då bara upprepa mitt
_nej, nej, nej,_ så att det genljuder genom hela huset.»
Rikard väntade modern otåligt inne i sitt rum. Hon beredde sig att
meddela honom alt, men han gjorde henne bara den enda frågan: »älskar
hon någon annan?» och då hon nekande besvarade denna, ville han icke
höra mer, utan tog sin hatt och gick ut.
Hans egenkärlek var djupt sårad. Han hade litat så säkert på sin makt.
Han hade aldrig förr förgäfves sökt närma sig en kvinna -- han hade
alltid blifvit mött på halfva vägen och ändå hade han aldrig gifvit så
mycket af sig själf till någon annan, som till Alie. Och han var van att
lyckas icke blott i detta afseende. Han hade aldrig haft en allvarsam
motgång, aldrig tvingats att afstå från ett fattadt beslut, alltid
genomdrifvit sin önskan i hvarje punkt, där detta legat honom om
hjärtat. Och nu tvingade honom hans stolthet att afstå från sitt mål
utan att ens göra ett försök att öfvervinna det motstånd, som så
oväntadt hade rest sig i hans väg. Ty att tigga sig till kärlek -- nej.
Han ville icke längre hafva den, han skulle icke taga emot den, om den
nu frivilligt erbjöds honom.
Han hade under dessa år i utlandet alltid haft en förnimmelse af, att
Alie satt hemma och väntade på honom, att hon liksom höll lyckan i
beredskap åt honom, när hälst han ville komma och hämta den. Han kände
sig nu förbittrad på henne, som om hon bedragit honom, och han hade en
känsla af, att han nu gjort upp räkningen med sitt förflutna lif,
hvilket var så nära sammanknutet med tanken på henne och att framtiden
hädanefter låg fri och öppen för honom, lockande honom att söka
ersättning för sina förlorade illusioner.
Han undvek Alie ett par dagar och beslöt sig sedan plötsligt för att
resa bort på en tid. Han for till en badort i Norge, uppträdde där som
ifrig kurtisör och förtjusade alla de unga norskorna genom sin svenska
officers-elegans. Hans nuvarande sinnesstämning gjorde honom synnerligen
mottaglig för en verklig förälskelse. Det behöfdes blott att det nu kom
i hans väg en naiv, omedveten ung flicka, motsatsen till Alie -- och den
tändande gnistan var redo att falla.
Och hon kom. Och den föll.
Fru Rode fick ett långt, långt bref -- ett bref, som egentligen tycktes
vara skrifvet för Alies räkning, och som hon naturligtvis också fick
läsa. Detta innehöll, utom några få, men varma uttryck om hans kärlek
och hans lycka, hufvudsakligen ett slags filosofiska betraktelser öfver
kärleken, tydligen hopkomna som själfförsvar.
»Hvarför älskar jag henne -- just henne, har jag frågat mig själf. Ty
hos en förnuftig människa bör det ju alltid vid hvarje handling och till
och med vid hvarje känsla finnas ett därför. Jag har träffat många mer
utvecklade kvinnor, som bättre än hon kunnat förstå mitt inre själslif
-- ja, jag har alltid företrädesvis sökt sådana kvinnors sällskap.
Hvarför har jag då icke älskat en af dem?»
»Hör! hör!» inföll Alie.
»Vänta. Han lägger till något här -- det är för din räkning --: »eller
hvarför har, när jag älskade en af dem, jag ej varit i stånd att väcka
hennes genkärlek?»
»Nu vill han stryka öfver med hartassen», afbröt Alie. »Den där lilla
lögnen hade han als inte behöft besvära sig med att kasta till mig som
en allmosa.»
»Åh, Alie!»
»Nå, fortsätt, lilla barn» -- det var Alie som kallade fru Rode så,
aldrig omvändt -- »låt oss nu inte uppehålla oss vid småsaker! Jag
brinner af otålighet att få höra mer.»
»Man skulle väl kunna tycka att kärleken framföralt borde uppstå mellan
dem, som bäst förstå hvarandra, som kunna lefva ett helt och fullt
själslif gemensamt. Men det är icke så; dessa utvecklade kvinnor, som
förstå oss helt, dem vilja vi hafva till väninnor -- som sådana äro de
ovärderliga, vi beundra dem, vi ha stor behållning af att utbyta tankar
med dem, vi finna dem i hög grad intressanta, men -- vi älska dem icke.»
»Nu är han litet ologisk», inföll åter Alie, som råkat i en mycket
uppsluppen sinnesstämning. »Nyss älskade han dem ju -- men det gör det
samma, gå på bara -- jag tycker om hans naiva själfmotsägelser. Således
-- vi älska dem ej!»
»Det är nämligen så, tror jag, att kärleken lyder helt andra lagar än
hela vårt öfriga känslolif.»
»Det är sant -- den kommer som en nysning -- utan att man egentligen vet
af, att man förkylt sig.»
»Alie då!»
»Så ja, barnet mitt, blif inte stött! Din son är ju när alt kommer
omkring inte så olik andra dödliga. Han kan väl också få snufva en gång.
Nå, vidare!»
»Det erotiska hör nämligen till ett helt annat område i själen än
vänskap, tillgifvenhet, sonlig kärlek och dylikt. Det hvilar mest på
motsättningarnas lag. Och därför fruktar jag, att när den modärna
kvinnoemancipationen fått göra sitt verk -- --»
»Åh, alt bättre och bättre! Små reaktionära snärtar också! Mins tant hur
vältaligt han för bara några få veckor sedan talade för kvinnans
uppfostran till mannens jämnlike -- men det gör ingenting. Vidare i
texten! Det här roar mig obeskrifligt!»
Hon kröp upp i soffan närmare intill fru Rode, lade sin arm under hennes
och följde med i brefvet, medan hon läste högt.
»När kvinnan blir lika utvecklad, lika reflekterande, räsonnerande och
medveten som mannen, så kommer det erotiska, som är det mest säregna i
kärlekens natur, att försvinna ur verlden. Kierkegaard har rätt då han
säger, att kvinnans väsende är omedelbarhet -- det är däri, »das ewig
weibliche» egentligen består. Ja, du skulle bara se min Aagot, mamma, så
skulle du bättre än om du läste dussintals afhandlingar i detta ämne
förstå hvad jag menar. Du skulle se henne med dessa öppna, blå
barnaögon, som blicka så undersamma och oskuldsfulla ut i den stora,
okända verlden -- --»
»Nej, hör!» utbrast Alie och klappade i händerna. »Hur näpet! Aldrig
förr har jag vetat att Rikard var barnkär.»
Fru Rode lade handen på hennes mun.
»Tyst, otäcka unge!» sade hon. »Nu får du inte höra ett ord mer, när du
hånar så där.»
»Ja, vet du hvad, jag har sannerligen också hört nog», ropade hon och
sprang upp. »Nu går jag in till mig och sätter mig att grubbla öfver
kärlekens stora problem. Jag skulle ha lust att skrifva en afhandling,
som jag skulle kalla -- vänta -- jo -- Kvinlighet och Erotik, skulle jag
kalla den.»
Fru Rode skrattade förnöjdt åt Alies utgjutelser, som tycktes göra henne
en riktig hjärtefröjd. De öfvertygade hennes omisstänksamma sinne om,
att Alie ej hyste någon djupare känsla för Rikard, som hon en tid varit
benägen att tro, ty då skulle hon naturligtvis tagit hans förlofning på
helt annat sätt. Fru Rode skulle ej riktigt kunnat förlåta sin blifvande
sonhustru, om hon vållat Alie någon hjärtesorg. Men som det nu var, var
gumman innerligt glad och belåten.
Rikard sände ej något porträtt af sin fästmö, då han påstod att de alla
voro ofördelaktiga. Men hans bref voro mer och mer uppfylda af lycka,
kärlek och jubel, och moderns lätt antända fantasi blef häraf starkt
påverkad till den blifvande sonhustruns förmån, och hon var mycket
benägen att hålla af den flicka, som gjort hennes son så lycklig, och
att se henne med hans ögon i den första kärlekens idealiserande ljus.
Det hade blifvit beslutadt, att den unga norska fästmön och hennes
föräldrar skulle följa Rikard till Stockholm för att lära känna hans mor
och välja bostad åt de unga. Fru Rode och Alie voro därför nu ifrigt
sysselsatta att ordna hemmet för de främmandes mottagande. Alies lynne
råkade under detta i ett nytt skede. Hon var retlig och nervös, ogillade
alt hvad fru Rode föreslog och rörde sig med en sådan häftighet, att hon
ett par gånger råkade slå sönder af gummans bästa porslin, under det hon
lifligt förebrådde denna, att hon liksom enkom hade stält det i hennes
väg. Fru Rodes goda lynne rubbades ej af detta, hon endast upphäfde en
och annan from suck i sitt hjärtas innersta af belåtenhet öfver att det
ej blef något af mellan Rikard och Alie.
»Så där nervös brukar Rikard också vara, så fort han har några praktiska
bestyr», tänkte hon för sig själf. »Det skulle just blifvit ett skönt
par! De hade väl sprungit omkull hvarandra i sin ifver, när de skulle
sätta bo. -- Det förstås -- Aagot har väl sina fel, hon med. Men
gudskelof att jag inte känner henne förut. Nu dröjer det väl i alla fall
litet, innan jag kommer under fund med bristerna. Och så kan jag
åtminstone tils vidare få glädjas oblandadt.»
Alie genomskådade henne fullkomligt -- hon kunde läsa hvarje tanke, som
rörde sig i den gamlas hufvud -- och detta gjorde henne alt utom mildare
stämd.
Fru Rode ville gärna, att den unga fästmön skulle bo i hennes hem under
sin vistelse i staden, och hon öfverlade helt okonstladt med Alie om hur
detta skulle låta sig göra, utan en tanke på att såra henne. Men en dag
kom Alie plötsligt och meddelade henne, att hon skulle flytta bort, så
att Aagot kunde få hennes rum.
»Jag har skaffat mig en inackordering i närheten. Det kommer ett
stadsbud hit på eftermiddagen och hämtar min koffert», sade hon i en
vårdslös ton, som gjorde hela denna anordning till en sak af ytterst
ringa betydelse.
Den gamla släppte soppslefven med hvilken hon just var på väg att hälla
upp soppan.
»Hvad är nu detta för påfund? Hvad i all verlden menar du?»
»Jag kan väl också behöfva lite omväxling», svarade hon skämtsamt. »Det
är flere unga herrar inackorderade där. Och hvad skall jag här i huset
att göra nu, när ende sonen är förlofvad.»
Fru Rode räckte ut sin hand och fick tag i Alies, som hon klappade.
»Jag förstår nog, hvarför du vill göra det -- men jag kan inte finna mig
i detta, att du rent af skulle flytta ur huset. Hvarför reser du då inte
hällre och hälsar på dina vänner på landet på ett par veckor, som du
ändå tänkt?»
»Nej, hör, en sådan elak gammal gumma hon är! Hon unnar mig inte ens att
vara i samma stad som hennes sonhustru!» utbrast Alie med antagen
munterhet. »Jag skall nu bort, ju längre dess bättre. Jag dugde nog
under de ensamma, sorgliga åren, i brist på någon annan. Nu har man sin
son hemkommen från Afrika och så en ung vacker fästmö på besök -- hvad
skall man då med gamla Alie att göra! Men det lyckas inte, tantis»,
fortfor hon och gjorde en kraftansträngning för att fortfarande skämta
bort sina tårar. »_Se_ henne skall jag i alla fall. Tant skall inte få
mig bort ur staden, nej inte om tant blefve tiodubbelt så elak mot mig,
som tant varit hela denna tid.»
»Som jag varit», inföll den gamla med komisk förvåning. »Är det jag, som
varit häftig och retlig och grälat om allting, kanske?»
»Ja, tant har ingenting sagt, men tror inte tant att jag vet hur du i
dina tankar förskjutit mig och kastat bort mig, som du inte näns göra
med dina utslitna klädningar en gång. Tror du inte jag vet hur du, gamla
lättrörda fjolla, som du är, redan öppnat ditt hjärta för henne på vid
gafvel. Hvad vet tant om henne, annat än bara det att Rikard förälskat
sig i hennes oskyldiga barnaögon? Och är tant inte ändå genast färdig
att taga henne på god tro i sin öppna famn? Och jag återigen -- hur fick
jag inte vara smidig som en katt och from som ett lam och listig som en
räf, innan jag lyckades besegra tants misstro till mig och tillkämpa mig
den dotterliga ställning hos tant som nu denna främmande skall komma och
taga som sin naturliga rätt.»
Fru Rode kände sig träffad och gripen af dessa med låtsad skämtsamhet
uttalade förebråelser. Detta hade sålunda Alie gått och burit på hela
tiden och hon hade ej tänkt på att genom ömhet och grannlagenhet mildra
denna kris för henne.
»Ja, du har kanske nog rätt, gudnås! Jag är visst en riktigt elak och
egoistisk gammal gumma. Men du kan väl ändå inte på allvar tro på alt
det där, du nu säger. Nog vet du, att ingen i alla fall i längden kan
tränga ut dig -- det är nästan dumt att stå och göra dig några
försäkringar om den saken, som är så själfklar.»
Hon drog Alie till sig och de omfamnade hvarandra hjärtligt, Alie dock
mer häftigt än innerligt, rädd som hon alltid var för att gifva vika för
ett känsloutbrott.
På eftermiddagen flyttade hon verkligen, men först efter att ha gifvit
fru Rode ett uttryckligt löfte att komma tillbaka när fästmön hade rest.
»Det vill säga, om tant då bryr sig om mig längre», tillade hon. »Du
skall inte tro, att du kan lura mig. Märker jag, att dina känslor för
mig äro en nyans förändrade, så kommer jag inte. Då reser jag utrikes
och -- försvinner någonstans ute i den stora vida verlden -- på ett
eller annat sätt.»
»Försvinner! Sådana dumheter hon alltid pratar, den flickan! Hvad skall
vara meningen med det där?»
»Jag gifter mig med någon svartögd spanior -- tar en fransman till
älskare -- min man dödar honom i en duell och jag tar gift och dör!
Tablå!»
Hon rabblade upp hela denna ramsa i ett enda andetag och sprang så utför
trapporna efter stadsbudet, som bar hennes koffert.
Samma dag de förlofvade kommo, skulle de vara ensamma med föräldrarna --
men dagen därpå skulle Alie komma till middagen.
Hon hade tagit fram ur kofferten den ljusa, sjögröna klädningen med
perlgarnityret, som hon lät sy sig i våras för Rikards skull, men som
aldrig kom på då. Nu var den ej så lämplig längre, då det redan var
höst, och vädret var kallt och regnigt, men det var den enda vackra
klädning hon egde, och hon ville dock vara elegant för de främmandes
skull. Hon såg sig i spegeln och tyckte att det glittrande perlregnet ej
längre klädde henne nu då det skimmer var borta, som i våras hade gifvit
en sådan glans och färg åt hennes utseende, och om hvilket hon nog
visste, hvarifrån det kom och hvart det gick. Om hon nu skulle valt sig
en ny drägt, hade den visst blifvit i en kall, gråblå färg och i en
enkel, sträng stil.
Emellertid kastade hon om sig en kappa och gick den korta vägen snedt
öfver gatan. Men hon tyckte icke, att det var, som om hon gått i
verkligheten, utan som när man går i en dröm och aldrig kommer fram. Så
sprang hon upp för den korta trappan, stannade vid dörren och stirrade
en lång stund med dum förvåning på namnplåten. Hon plägade aldrig gå den
vägen numera, hon hade vant sig att gå köksvägen, alt sedan Rikard kom
hem och ej fick störas. Undras om lilla Aagot skulle finna sig vid att
smyga sig in i köket och sitta där och vänta på att få gå in till honom!
Var det verkligen hon själf, som nu stod som en främling härute och drog
i klocksträngen? Och därinnanför satt nu _dottern_ i huset, redan
hemmastadd där förmodligen, redan i besittning af de rättigheter, den
ställning i hemmet som hon själf först långsamt tillvunnit sig.
»Undras om hon sofvit godt i min säng i natt. Om hon fann sig själf söt
och morgonfrisk, då hon satt framför mitt toalettbord i morgse och såg
sig i spegeln. Åhja, hvad är det för konst att vara fraiche och vacker,
då man känner sig älskad!»
Steg närmade sig i tamburen och Alie fick ett infall. Om hon skulle
sticka sitt visitkort i lådan som en annan främling och gå sin väg --
och så bort, bort hvart som hälst i verlden, där hon hade lika stor rätt
att vara som alla andra -- där hon icke behöfde trängas undan för att
andra skulle få plats.