Kvinnlighet och erotik I. - 1

Total number of words is 4899
Total number of unique words is 1476
31.9 of words are in the 2000 most common words
42.3 of words are in the 5000 most common words
46.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

ANNE-CHARLOTTE LEFFLER:


KVINLIGHET OCH EROTIK.
I.

»Mycket täckt i sanning -- en alt för täck grupp», sade den artige
fotografen. »Mor och dotter så där förtroligt tillsammans!»
»Det är inte min dotter», sade den gamla, leende.
»Åh, åh! sonhustru då, förmodligen! Eller, jag menar -- inte sonhustru,
men en liten fästmö, säkerligen!»
Den unga rodnade lifligt vid dessa ord -- en plötslig rodnad, som jagade
blodet upp i ett par underliga spetsar uppåt tinningarna.
»Nej -- vi äro bara två goda vänner», sade fru Rode, »fast det är en
liten olikhet i ålder, förstås.»
»Ser du», hviskade den unga flickan ifrigt, då fotografen sysslade vid
apparaten. »Jag visste nog, att det skulle ge anledning till sådana
gissningar. Och när nu porträttet kommer till Alger, så skola alla
Rikards vänner naturligtvis tro det samma.»
»Åhnej, porträttet kan då i alla fall lyckligtvis inte rodna. Det är
just du själf, som ger stöd åt dessa rykten genom att blossa så där vid
minsta anspelning.»
»Ja -- är det inte förargligt -- är det inte dumt och meningslöst att
blodet så där skall rusa upp i ens ansigte, när man als inte vill det
och utan något skäl!»
»Var så god -- ansigtet något mer hitåt, om jag får be!»
»Vänta -- jag ville bara ordna omgifningarna litet bättre först.»
»Förlåt, min nådiga fröken, jag försäkrar att fröken kan lita på min
artistiska blick i det afseendet.»
»Men det är inte fråga om det artistiska nu», inföll fru Rode. »Jag
ville så gärna att omgifningarna skulle se ut som de vanliga i vårt hem.
Det är just därför vi tagit med länstolen och lampan -- porträttet skall
skickas som julklapp till min son, som är i Alger. Han är löjtnant vid
generalstaben, men har gått i fransk krigstjänst och har inte varit
hemma på tre år -- och det skall glädja honom att få en liten bild från
vårt dagliga lif.»
»Alltid skall tant prata och babbla i onödan bara det blir tal om din
son», hviskade flickan skämtsamt, i det hon kysste den gamla på örat.
»Hvad har fotografen med det där att göra? Det tjänar ju bara till att
styrka hans misstankar, begriper inte tantis det!»
»Han måste ju veta hvarför vi nödvändigt vilja anordna allting efter
vårt eget hufvud», svarade fru Rode, litet tillrättavisande. »Ställ nu
lampan på sin rätta plats, som vi kommit öfverens om. Och brefvet! hvar
är brefvet? Åh, så förargligt -- nu har jag visst glömt det hemma. Alie,
tag hit min svarta påse. Hvar är den? Nu skall man få se, att den ligger
kvar i vagnen.»
Hon började att med den största oro leta i fickor, på bord och stolar
och talade i en så ängslig ton, som vore det fråga om en verklig
olyckshändelse.
Alie storskrattade.
»Jag undrar, hur många gånger den svarta påsen varit bortkommen och tant
färdig att få slag af förskräckelse», sade hon. »Naturligtvis ligger den
här -- se, bakom ryggen på tant! Ack den slarfviga, orediga lilla
gumman!»
»Förlåt -- men jag tycker det skulle se naturligare ut, om fröken hölle
brefvet i handen och läste högt ur det för sin mor -- för frun, menar
jag.»
»Nej, nej, det går inte an», inföll fru Rode ifrigt. »Det skall
föreställa att ett bref från min son just kommit, och då läser jag det
alltid först själf.»
»Seså -- nu jollrar hon om sin lille gosse igen», hviskade Alie och nöp
henne i armen.
Fotografen försvann bakom apparaten och Alie fortfor: »Ser du det, ditt
gamla troll, att till och med fotografen tycker att det vore
naturligare, om jag finge läsa brefven strax. Men unnar tant mig det
någonsin, kanske? Nej bevars, tant skall förstås alltid vara så vigtig
och se efter, om de innehålla några hemligheter först. Liksom tant sedan
kunde tiga med dem för mig i alla fall! Liksom hon inte så småningom
klämde ur sig hvarenda smul.»
»Tyst, pratmakerska! Sitt ordentligt nu och låt bli att gräla. Du måste
se mild och kvinlig ut på porträttet, kan du väl förstå! Och stryk den
där otäcka luggen ett litet grand ur pannan. Jag är säker om, att Rikard
inte tycker om den.»
»Än se'n! Hvad bryr jag mig om det? Nej», sade hon energiskt, i det hon
drog fram håret, som den gamla strukit tillbaka. »Aldrig i evighet går
jag in på att ha uppstruket hår, det har jag sagt tant hundra tusen
gånger.»
»Stilla nu, om jag får be!»
»Nej, hör nu tantis, låt bli att skjuta ut underläppen så där!» hviskade
åter Alie, som ej tycktes vara i stånd att hålla sig stilla en minut.
»Jag vill inte ha en svärmor, som ser så där elak ut!»
De voro båda färdiga att brista i skratt, då fotografen varnande höjde
handen med elegant utsträckt pekfinger och ropade: »nu börjar jag».
Det var skada, att ej en målares känsliga pensel fick återge den grupp,
som nu satt framför fotografiapparaten i den starkt solbelysta ateliern.
Den gamla i sin länstol med den höga, ranka, litet framåtböjda figuren,
det oaktadt ålderdomen lifliga och rörliga ansigtet, hvilket visserligen
talade om genomgångna sorger men äfven om en spänstig glädtighet och en
humor, som lekte i de många, fina rynkorna vid ögonen och i det lilla,
förnöjda leendet i munvinklarna. Det hvita håret, mjukt och silkeslent,
men mycket tunnt, krusade sig vid tinningarna, hufvudet var för öfrigt
täckt af en rund, svart sammetsmössa, kantad af en bred, gulnad äkta
spets, som föll ned öfver nacken.
Den unga, bekvämt uppkrupen i ett soffhörn bredvid henne med ena armen
stödd mot bordet och ögonen uppmärksamt fästa på den gamlas ansigte,
under det denna syntes läsa högt ur brefvet. En uttrycksfull utpräglad
fysionomi, en fin, mjuk figur med snabba, litet fogelaktiga rörelser,
mörkblå närsynta ögon med ovanligt stora pupiller och starkt beskuggade
af raka, skarpa ögonbryn och en något framträdande panna, öfver hvilken
det grågula håret krusade sig lätt och luftigt, liknande ett dammoln,
som satts i rörelse af en solstråle. Hakpartiet mycket rundt och
vackert, den fina munnen i hög grad känslig och nervös.
Både ansigtet och figuren voro fulla af kvinligt behag, men uttrycket
var så medvetet och beherskadt, att det i allmänhet verkade något
afkylande på de män, som fängslades af Alies kvinliga fägring och
liffulla, skimrande väsen. Det fans mer än en man af hennes beundrare,
som drömde om hur hänförande detta fina, rörliga ansigte skulle vara om
det en gång kunde lemna sin reflekterade förbehållsamhet och smälta i
kvinlig ljufhet. Och att älskas af en sådan kvinna som Alie, att se
dessa allvarliga, litet grubblande, alt för kritiskt forskande ögon
vekna till ett uttryck af ömhet och hängifvenhet -- det hade föresväfvat
flere män såsom den största sällhet på samma gång som den största
utmärkelse, som kunde tänkas.
Men denna lycka hade ännu ingen man ernått och man hörde ofta bland
ungherrarna det uttalandet om Alie: »vacker, kvick, glänsande -- men
utan kvinlig känsla».
* * * * *
Rikard Rode hade tillbragt sin julafton ute med några kamrater vid
regimentet -- fransmän, för hvilka denna dag icke hade någon betydelse.
Då han kom hem på natten låg ett stort kuvert på hans bord med moderns
handstil. Han öppnade det ifrigt och gaf till ett utrop af glad
öfverraskning, då han tog upp det vackra och väl lyckade
kabinettsporträttet. Hans mor hade aldrig förr kunnat förmås att låta
porträttera sig. Han förstod, att det var Alies energi, han hade att
tacka för, att det nu slutligen skett.
Och Alie själf! Ja, af henne hade han visserligen en gång fått ett
porträtt, men det var nu redan flera år gammalt. Hon var ännu lika
vacker, tycktes det!
Där sutto de båda så förtroligt tillsammans vid vinterlampan i det gamla
hemmet. Han kände igen alt ända till den enkla gammalmodiga bordduken,
som för länge sedan varit utdömd och likvisst ej ännu tycktes ha blifvit
ersatt af en ny. Nej, hans mor hade ju aldrig råd att köpa någonting för
egen del, alt hvad hon kunde spara ihop gick åt till hans dyrbara
studieresor.
Det var eget att tänka, att Alie under dessa tre år, han varit borta,
kommit att intaga en dotters ställning hos hans mor! Ja, han hade henne
att tacka för mycket. När hans syster Ida så plötsligt rycktes bort,
kort efter det han anträdt sin utrikes resa, skulle han naturligtvis
blifvit tvungen att afbryta sina studier och vända om hem till den
ensamma modern, om ej Alie då hade varit villig att intaga sin aflidna
väninnas plats. Hon hade själf kort förut mist sin egen mor och stod
nästan ensam i lifvet, men hon var, ehuru långt ifrån rik, dock
tillräckligt förmögen för att kunna lefva oberoende -- ja, han visste
genom Ida, att hennes plan hade varit att gifva sig ut på resor i
främmande länder, och då var det ju alltid en uppoffring att i stället
flytta till den gamla, som vid den tiden icke hade tanke för något annat
än sin våldsamma, otröstliga sorg.
Fru Rode hade egentligen aldrig tyckt om Alie medan Ida lefde, det
visste Rikard mycket väl. Hon hade till och med, alt sedan de båda
flickornas barndom, ogillat deras förtroliga vänskap, först i anledning
af Alies familjeförhållanden -- modren lefde skild från sin man, systern
var en sångerska af andra rangen med ett något tvetydigt rykte -- men
sedan också på grund af Alies egen personlighet, som var alt för
egendomlig och påfallande för att ej väcka misstroende hos en mor, som
gärna ville göra sin dotter till ett praktexemplar af en normal kvinna.
Ja, Alie hade visst varit mycket omogen ännu, då Rikard såg henne sist,
ehuru redan då tjugutvå år gammal. Det var så mycket, som jäste hos
henne, att hon ej kunde komma till harmoni så lätt som andra, mer
torftigt anlagda naturer. Det var något så ombytligt och oberäkneligt i
hela hennes väsende -- hon kastades mellan entusiasm för vissa allmänna
ideér och intressen och en förbehållsam kyla så snart man kom in på
känslornas område. Försökte man blott att på långt håll närma sig hennes
djupare känslolif drog hon sig ängsligt tillbaka och slog bort hvarje
allvarligt ord med skämt.
Rikard undrade, om hon förändrat sig mycket under dessa sista år, då hon
och modern nu tycktes förstå hvarandra så väl. Men modern hade nog också
förändrat sig, Alies inflytande hade gjort sig gällande öfver den gamlas
mottagliga natur, hennes lifsåskådning hade vidgats och Rikard hade
mången gång vid läsningen af hennes bref känt, att han hade Alie att
tacka för att hans mor förstod honom så väl och kunde följa honom i alla
hans intressen. Tidiga sorger och ett enformigt, tillbakadraget lif hade
samlat litet damm öfver en af naturen klar intelligens; men på de sista
åren hade luften rensats i hemmet, det kände han, en friskare vind hade
fått spelrum mellan tak och vägg, hans mor var hans så helt och hållet
nu, förstod hon honom i alt, delade alt med honom såsom sällan
ålderdomen förmår göra det med ungdomen.
Rikards känslor värmdes för Alie mer och mer, då han med porträttet i
handen tänkte på alt detta. Det var egentligen underligt att han, som
alltid varit så lifligt intresserad af henne, dock aldrig hade varit
förälskad i henne. Ida hade alltid önskat att han skulle blifva det och
gjort alt för att sammanföra dem så ofta som möjligt; med modern åter
hade förhållandet varit motsatt. Rikard skrattade ännu, då han tänkte
på, hur orolig hon hade varit, om de någon gång händelsevis blifvit
lemnade på tu man hand, och hur hon alltid haft ett eller annat litet
förargligt yttrande om Alie, när hon tyckt sig märka, att Rikard var mer
än vanligt intresserad af henne.
Nå, nu hade väl alt detta förändrat sig. Om de nu, då de återsågo
hvarandra, skulle lära att älska hvarandra, så kunde väl förmodligen
ingenting glädja modern mer. Fast underligt var det ändå, att hon så
föga talade om Alie i sina bref. Hennes namn förekom naturligtvis
oupphörligt, så sammanknutet som det var med moderns dagliga lif, men
aldrig några uttalanden om hvad Alie under dessa år blifvit för henne,
aldrig någonting, som egentligen var egnadt att väcka Rikards intresse
för henne. Det var förmodligen en finkänslig grannlagenhet af modern;
hon var rädd att Rikard skulle tro, att hon ville inverka på honom i
detta afseende, liksom Ida förr försökte göra.
Rikard kände sig egentligen ej skapad för det husliga lifvets undangömda
lycka och hade just aldrig varit tilltalad af tanken att gifta sig med
en flicka utan nämnvärd förmögenhet. Han älskade lifvet i stor stil och
hade alltid drömt om att gå andra vägar än medelmåttans vanliga. Och
dock hade han aldrig kunnat besluta sig för att göra ett lysande parti,
oaktadt tillfälle därtill mer än en gång erbjudit sig under hans
vistelse i utlandet, där han lefvat mycket med inom det högre
sällskapslifvet och blifvit firad och bortskämd af vackra och spirituela
damer af flera nationaliteter. Var det icke ändå innerst tanken på
Alice, som gjort att han hela tiden varit så kallsinnig gent emot dessa
förförelser?
Han satt länge kvar med porträttet i handen och moderns bref framför
sig. Modern hade skrifvit som förklarande text till bilden: »Jag har
just fått bref från dig, och Alie sitter otålig och väntar på att få del
af innehållet».
Brukade således Alie få del af hans bref? Och väntade hon verkligen med
otålighet härpå? Och han, som plägade skrifva så förtroligt till modern
-- lägga hela sitt själslif öppet för henne, meddela henne alla sina
planer, hvarje den flyktigaste känslostämning! Hvad Alie kom honom nära
med ens! Hon hade således under alla dessa år lefvat i förtrolig
beröring med hela hans inre lif. Han började längta efter att återse
henne och det var med verklig spänning och en obestämd förkänsla af, att
hans lif först nu skulle börja blifva rikt och personligt, som han på
våren styrde kosan mot fosterlandet.
Han väntades tidigt på f. m. med ångbåt från Lübeck. Alie hade just fått
hem en ny vårklädning och hade tagit den på, då hon kom in till
frukostbordet. Hon brydde sig i allmänhet icke mycket om sin klädsel och
kunde nyttja samma klädning dag ut och dag in i åratal. Men när hon
gjorde sig något nytt använde hon alltid mycken möda på att välja
någonting verkligt vackert, utan att bry sig synnerligen mycket om det
herskande modet för dagen. Det fans ett ord, som för henne betecknade
det hon mest af alt afskydde i verlden: det banala -- antingen det nu
gaf sig uttryck i ord, känslor, möbler, kläder eller prydnader! Hällre
ohöflig, än banalt artig -- hällre hård och frånstötande än banalt
känslofull, hällre klädd i afstickande färger och i tyger, som als icke
passade för årstiden, än i en banalt vårdad modedrägt. Den drägt hon nu
valt för att mottaga Rikard klädde henne så väl, att fru Rode, som var
mycket svag för skönhet och aldrig kunnat tåla en ful människa, blef
lifligt betagen, då hon fick se henne, vände henne rundt flera gånger
och beundrade henne.
»Mycket, mycket vackert. En så egendomlig, sjögrön skiftning på den där
atlasen i lifvet! Jo, jag tackar, jag! Ett så öfverdådigt perlbroderi!
Det där som faller ned kring halsen som ett regn -- det ser mycket
pikant ut. Vänd på dig litet -- nej, inte så där, sväng dig om så där
hastigt som du brukar. Du skulle se hur det glimmar af perlorna. Sådant
där glitter passar just för dig, en ormaktig, hal liten trollpacka som
du är. Det är som något man vill hålla fast, men som alltid glider en ur
händerna. Hon är alldeles lik en såpbubbla i dag, hela flickan!»
»Den bilden var inte så dum, lilla tantis», sade Alie, som i dag tycktes
vara i ett humör lika strålande som hennes perlor. »Det är ändå roligt
att vara väl klädd. Jag känner mig som om jag kunde hoppa öfver småtak i
dag.»
Hon stod vid bordet och lade sista hand vid ordnandet af en stor
blomskål med perlhyacinter, gullvifvor och blåsippor, instuckna i mossa.
Fru Rode betraktade den varma färgen på hennes kind och det skimmer, som
låg öfver hela hennes uttryck; och plötsligt kommo tankar öfver henne,
som läto en liten skugga glida öfver hennes öppna, rörliga ansigte.
»Du ämnar väl inte behålla den där drägten på i dag», anmärkte hon tort.
»Jag är rädd att Rikard skall finna det löjligt, att du tar på dig det
bästa du har så här dags på morgonen.»
Alie svängde sig om med en blixtlik rörelse, så att perlorna gnistrade;
rodnaden brände sig fast med skarpa kanter uppåt tinningarna; hennes
litet nervösa röst, som var ett ytterst känsligt instrument, tolkande
alla de växlande stämningar, hon var så angelägen om att dölja, fick ett
hvasst och obehagligt tonfall, då hon inföll: »åh, var inte rädd! Jag
skall inte lägga några krokar för tants gullgosse» -- och härmed sprang
hon in i sitt rum, klädde om sig på två minuter och kom åter ut i sin
något illa medfarna, svarta vinterklädning. Feststämningen var borta
både hos henne och fru Rode, hvilken satt och grämde sig öfver att hon
sårat Alie och funderade på hur hon skulle få henne glad igen.
Denna lilla misstämning kastade en skugga öfver hennes glädje, då hon en
stund därefter fick omfamna sin son. Hon såg också att Rikard kände sig
obehagligt berörd af det flyktiga och konstladt likgiltiga sätt, hvarpå
Alie hälsade honom.
»Hvilken otäck, gammal gumma jag är», sade hon för sig själf. »Jag som
just ville att hela hemmet skulle stråla emot honom, då han kom -- och
så har jag själf förstört hela glädjen med mina dumma och onödiga
farhågor.»
»Vänta -- nej, du skall inte berätta någonting förr än Alie kommer in»,
afbröt hon sonen, då de suto tillsamman i soffan i hvardagsrummet, sedan
han packat upp och ordnat alla sina saker, hvilket skedde strax sedan
han kommit inom dörrarna. »Låt mig gå efter Alie först.»
»Men hör nu, mamma, säg mig, hvad går det egentligen åt Alie?» utbrast
den unge officern och sprang upp. Han satt aldrig många minuter på samma
plats. »Hvarför tog hon så snäft och ovänligt emot mig? Jag som trott
mig förstå af mammas bref, att hon ändå hyste både intresse och vänskap
för mig.»
»Det gör hon också, Rikard, det kan du vara säker på. Så som hon följt
med hela ditt lif under alla dessa år --»
»Således är det bara den vanliga, svenska tillgjordheten», utbrast han,
förtretad. »Jag mins det där sen gammalt -- här i norden kan en flicka
aldrig vara naturligt vänlig mot en man, utan det skall vara god ton att
vara fjär och förbehållsam och försigtig, som vore hennes dygd i fara
vid minsta blick från en karl. Jag är van att umgås på en helt annan fot
med unga damer, skall jag säga mamma. Amerikanskorna t. ex. hur
naturliga och kamratlikt vänliga äro de icke mot en man, så snart de
lärt känna honom. Usch, jag kan inte med det där svenska pryderiet och
hyckleriet!»
Han gick af och an och kastade tillbaka rockuppslagen, som om de tryckte
honom på bröstet. »Puh! Hvad det ändå är för en kvalmig atmosfär här i
vårt hederliga Sverge.»
»Men det är verkligen inte als likt Alie att vara pryd, det försäkrar
jag dig.»
»Nå, så bed henne komma in då och säg, att jag verkligen inte är så
farlig. Hon behöfver inte als använda så starka medel för att hålla mig
på afstånd. Jag har en mycket fin näsa i det fallet och har ännu aldrig
fallit en kvinna besvärlig -- aldrig gjort min kur för någon, som ej
uppmuntrat mig därtill.»
»Alie, Rikard tycker det är så konstigt af dig, att du håller dig undan
på detta sätt» -- fru Rode talade i den halföppna dörren in till Alie,
som satt och skref, »han är riktigt förargad på dig. Kom ut nu!»
»Jag har inte tid», svarade Alie utan att se upp. »Jag måste få af det
här brefvet i dag.»
Först vid middagen visade hon sig åter, och fru Rode såg, att Rikards
blickar nu underkastade henne en tämligen omild kritik. Detta gjorde
henne med ens så förunderligt varm om hjärtat för Alie. Hon höll i
själfva verket af henne som en dotter och tålde aldrig af andra den
minsta anmärkning mot henne. Hon ville gärna att hennes son skulle
beundra henne -- bara han icke fäste sig vid henne på allvar. Hvarför
hon egentligen var så rädd för detta gjorde hon sig icke riktigt reda
för.
»Det är bäst Rikard väljer någon, som jag aldrig förr sett», brukade hon
ibland helt uppriktigt säga till Alie. »Jag har så stora fordringar, att
ingen som jag känner någonsin kan tillfredsställa mig. Därför vill jag
inte känna henne förr än det är för sent att ändra -- då får jag
naturligtvis lof att försöka vara nöjd.»
Detta hade dock icke hindrat henne att oroas af den lifligaste
svartsjuka å sonens vägnar hvarje gång hon sett någon annan man egna
Alie sin hyllning.
»Hvad alt är sig likt här», sade Rikard, då de efter middagen suto
tillsammans alla tre. »Samma stick-korg, som jag alltid brukade leka med
och trassla till garnet -- mins mamma det -- och samma gamla, nötta
album, som jag till mammas förtviflan brukade sitta och knäppa på.»
»Ja, och du har ännu samma oro i fingrarna, kan jag märka», sade modern
och slog honom skämtsamt på händerna.
»Ja, och i benen», inföll han och sprang upp. »Mins du, hur du brukade
förmana mig att man bör sitta stilla och icke gå så där af och an, när
man talar. Se här -- de gamla märkena på mattan efter min kammarmotion
här inne om kvällarna. Åh, hvad det altsammans kommer lefvande tillbaka
för mitt minne! Men hvad jag icke förstår», sade han och stannade, »det
är, att ni kunnat lefva på det här sättet i så många år utan den minsta
omväxling. Mamma, som är gammal och gått igenom så mycket, det kan så
vara -- men Alie -- dag ut och dag in lika -- och det medan jag tumlat
om i lifvet under så många, olikartade förhållanden -- gjort fälttåg i
Afrika, upplefvat alla möjliga äfventyr -- jag vet inte, jag får
förnimmelsen af något trångt och förkväfdt när jag tänker på det lif, ni
fört. Har du varit lycklig med detta, Alie? Hvad är det som förmått dig
att lefva så -- det skulle jag bra gärna vilja förstå.»
Han stannade, kastade sig ned i den lilla soffan bredvid henne och
började leka med hennes brodergarn.
Hon satt med återhållen andedrägt, lutad öfver sitt arbete. Hennes
hjärta bultade våldsamt. Om han bara ville gå sin väg -- ej sitta henne
så där nära, ej snudda så där vid hennes axel, som han gjorde, då han
lade handen på soffryggen bakom henne. Åh, om han ville resa sig upp och
gå -- bara en liten bit bortåt rummet, så skulle hon nog återvinna sin
själfbeherskning och kunna svara honom lugnt och naturligt. Men att se
upp på honom nu, då han satt så nära -- det var icke möjligt.
Han väntade några minuter på ett ord från henne -- men då hon
fortfarande satt med hufvudet nedböjdt, blef han åter förtretad öfver
hvad han kallade hennes pryderi, reste sig och gick till modern, som
satt i en gungstol, hvilken han nu med pojkaktig lekfullhet började
sätta i så häftig rörelse att den gamla skrek på samma gång som hon
skrattade af glädje att ha sin gosse stående där, som i forna tider. Han
kom att stå nästan med ryggen vänd mot Alie, och hon kunde nu obemärkt
se upp på honom. Hon hade alltid beundrat nackens fina form -- figurens
smidiga styrka, som hade något af en stålfjäders spänstighet, då han
sprang upp så där plötsligt, som han vanligtvis brukade göra då han blef
ifrig. Hans utseende hade egentligen en fin, nästan kvinlig skönhet,
fast präglad af en brinnande, nervös energi och en verksam, arbetande
intelligens, som hade något smittande och elektriserande. Alie hade
alltid känt, att man icke kunde vara sysslolös i Rikards närvaro, och
hon fann sig nu träffad af hans kritik öfver det något apatiska drömlif
hon fört de åren han varit borta.
»Vårt lif har inte varit så enformigt, som du tror», sade modern efter
en stund. »Du har minsann vetat att hålla oss i spänning med alla dina
planer och dina vilda företag. Under fälttåget följde Alie på kartan
alla dina manövrer -- hon hade skaffat sig stora specialkartor från
Paris och ett par digra arbeten öfver Algier. Du skulle sett henne,
närsynt som hon är, hur hon låg dubbel på det stora salsbordet för att
kunna se på kartan -- och hur hon snäste mig, stackare, när jag ibland
gjorde dumma frågor och inte hade riktigt reda på din marsch-rut. Ja, vi
lefde i en spänning, som om vårt eget hus varit belägradt af fiender.»
Rikard såg på Alie och fick ett ögonblick reda på hennes blick. Han såg
däri något, som liknade en reflex af det lefvande intresse modern
beskrifvit. Han blef värmd häraf och närmade sig henne åter.
»Och ni väntade naturligtvis med hvarje post att få höra, att jag fallit
för någon arabs kula?»
»Naturligtvis!» svarade Alie, och skalkaktigheten fick öfverhand öfver
förlägenheten. »Tant såg Rikard hvarje natt ligga badande i blod på ett
öfvergifvet slagfält, under det korparna då och då höggo sig ett stycke
kött till föda.»
»Usch Alie, sådana otäcka ord du har. Jo, du må tro, Rikard, det var
roligt, när jag höll på att förgås af ångest för dig att höra henne tala
i den där vägen -- --»
Rikard såg häpen ut.
»Men det gjorde naturligtvis inte Alie då!»
»Jo visst», sade fru Rode och alla de små vecken vid hennes ögon började
att röra sig och småle. »Du tror kanske, att hon sökte trösta mig -- att
hon sade mig några vänliga och lugnande ord? Nej, långt därifrån. Hon
bara grälade på mig och sade att jag var dum och löjlig och odräglig,
och att om jag inte upphörde att beklaga mig skulle hon gå sin väg och
jag skulle aldrig få se henne mer o. s. v.»
»Ja», sade Alie, som nu började blifva mer lik sig själf och falla in i
sin vanliga, skämtsamma ton. »Det var det enda, som hjälpte. När jag
riktigt hade grälat på henne en lång stund upphörde hon vanligtvis att
gråta och jämra sig, och ibland lexade jag till och med upp henne så
grundligt, att jag fick henne att skratta. Men talade jag vänligt till
henne och sökte uppmuntra henne, då blef det bara sju gånger värre. Då
blef hon riktigt ond på mig och sade, att jag talade mot mitt bättre
vetande och att det vore bättre, om jag åtminstone ville erkänna att
Rikard var sårad eller fången eller död eller -- ja, gu'vet, om hon inte
ibland misstänkte araberna för att vara människoätare och servera Rikard
som stek på middagsbordet. Jo, medge, tantis lilla, att du inte var
riktigt säker på den saken. Fast det vågade hon förstås aldrig säga till
mig, ty då visste hon att jag skulle skämt ut henne för hennes
okunnighet.»
»Tro inte på hennes dumma prat, käre Rikard!» sade fru Rode och slog
henne på kinden -- Alie hade stigit upp och stod framför den gamla,
lutad öfver henne, stödjande sig på gungstolens armstöd. »Ibland hittade
hon på att hålla med mig och öfverdrifva min oro», fortfor hon, vänd
till Rikard. »Då låtsade hon själf vara alldeles förtviflad, så att jag
måste trösta henne.»
»Och det var naturligtvis bara spel?» frågade Rikard, som blifvit helt
vekt stämd vid skildringen af hur dessa båda lefvat blott i tanken på
honom, medan han varit ute och uppsökt äfventyr och endast tänkt på att
göra sitt eget lif så rikt och intressant som möjligt. »Du var själf
aldrig det minsta orolig för hur det skulle gå mig, Alie?» Hon släppte
gungstolen, vände sig om och såg honom in i ögonen. Han grep hennes
händer och kysste dem, men hon drog dem fort tillbaka. »Skola vi inte gå
ut en stund?» frågade han. »Här käns så kvaft och jag är inte van att
sitta inne en hel eftermiddag. Mamma vill inte -- nej, det kunde jag
tro, du har naturligtvis alldeles kommit ur vanan att promenera nu, när
jag varit borta -- men, Ali? Har du varit ute i dag?»
»Nej, men -- --»
»Går du inte ut för hvarje dag?»
»Åhnej, inte precis!»
»Men hvad är det för ett lif! Sitta mellan fyra väggar -- ung, som du
är! Alie, åh, hvad jag hade lust att lära dig, hvad det vill säga att
lefva! Kom med mig nu!»
Nej, Alie ville inte. Hon hade alla möjliga förevändningar. Hon skulle
sy ut det där mönstret -- hon hade litet ondt i hufvudet, det såg så
regnigt ut o. s. v. Men Rikard gaf icke vika. Hans friska energi och
lefnadslust verkade så smittande, att Alie själf började tycka, att hon
lefvat som en riktig mullvad, och att hon väl kunde behöfva skaka af sig
litet jord.
Och så gingo de -- gata upp och gata ned -- utåt Djurgården, hem öfver
Ladugårdsgärdet och Lill-Jans och Villastaden. Han ville se på alla
nybyggnader, alla planteringar, som vuxit upp sedan han reste. Att hon,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Kvinnlighet och erotik I. - 2
  • Parts
  • Kvinnlighet och erotik I. - 1
    Total number of words is 4899
    Total number of unique words is 1476
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik I. - 2
    Total number of words is 4983
    Total number of unique words is 1392
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kvinnlighet och erotik I. - 3
    Total number of words is 1036
    Total number of unique words is 496
    43.1 of words are in the 2000 most common words
    50.3 of words are in the 5000 most common words
    53.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.