Krigskorrespondenter och andra lögnare - 6

beundran inför all den kungliga glans som utvecklades inför deras ögon.
Jag stod orörlig.
När de två efter en lång stund sett sig nöjda på kunglighetens gulnade
ansikten vände de sig mot mig.
"Hörru, va ä de där för en?" frågade ungmön.
"Tyst, ser du inte att han är levande!" svarade ungersvennen i en
teaterviskning.
Jag rörde icke en muskel, utan blickade oavvänt in i Hans Majestät
Konungens stela ögonglober.
"Den där! Nä huru håll i mej! Kan du inte se att den är av vax, va?
Harru nånsin sett en levande människa så gul i syna, och så utan uttryck
i ögona?"
Jag är blek, jag medger det. Nobelt blek! Men det var ju i alla fall
onödigt att påpeka det på det sättet.
"Minsann har du inte rätt", svarade karlen. "Det är ju en vaxgubbe. Men
de va sjutton vad han var lik en människa vid första ögonkastet."
Så kastade han ett par försiktiga blickar omkring sig. Ingen människa i
sikte.
"Elvira!" viskade han ömt, och hon rekognoscerade hastigt terrängen även
hon. Så möttes deras läppar.
Då hostade jag.
De älskande slungades från varandra och betraktade misstänksamt först
mig, sedan den kungliga familjen. Men vi voro lika orörliga allesammans.
"Vem fadren var det som hostade?" sade ynglingen.
Jag vände mig mot honom och lyfte artigt på hatten.
"Det skall jag säga herrskapet. De var prins Bernadotte! Han tycker inte
om sådant där."
"Va ... va....", stammade han. "Är herrn levande?"
"Det äro vi allesammans", svarade jag. "Den kungliga familjen sitter här
en timme om dagen numera för att undvika det eviga rännandet uppe i
slottet. Jag är en tjänstgörande kammarherre."
Med det intog jag min ursprungliga ställning och paret backade djupt
bugande in i nästa rum där de bemötte alla vaxfigurerna med utsökt
hövlighet.
En stund senare, när jag stod och tittade på Gunnar Wennerberg stego
Jonsson och Karlsson in i rummet i sällskap med en släkting från
Falköping. Jonsson nickade åt mig. Men jag blinkade inte ens.
Karlsson stannade förvånad.
"Nä hör nu dra, jag tyckte först att det var han själv."
"Jag också", instämde Jonsson. "Nu går då skammen på torra landet. Har
dom satt upp _den_ också här. Det kan man kalla brist på urskillning."
"Och här uppe till på köpet", sade Karlsson. "Va har dom skräckkällaren
till, när dom inte placerar den där figuren där?"
"Om Wennerbergs släktingar får veta att dom ställt honom bredvid honom
så har dom nog till att flytta honom från honom", förmodade Jonsson.
"Vem är det?" frågade släktingen från Falköping. "Är det rånmördare
Ander?"
"Nej!" svarade jag. "Det är ingen mördare, men härnäst jag träffar
herrarna på något ensligt ställe så tänker jag bli det. Tills vidare
nöjer jag mig med ett litet överfall."
Med detta tog jag fatt i herrar Jonssons och Karlssons huvuden och slog
kraftigt ihop dem, gav för ordningens skull även släktingen en knytnäve
i ansiktet och gick stillsamt min väg.
Nu har jag köpt mig en browning. Man vet aldrig när man träffar Jonsson
eller Karlsson.


LANTBRUK

Jag har ett mycket ädelt hjärta, som varmt klappar för alla människor,
eller åtminstone för rätt många. Men för ingen känner jag så djupt som
för lantbrukets utövare, för jag vet hur de ha det. Jag har nämligen
själv idkat lantbruk en gång. Det är många år sedan nu, och var varken
långvarigt eller egentligen avsiktligt.
Jag befann mig nämligen en vacker höstdag stående uppefter en husvägg i
en liten stad i Nord-Dakota, föremål för en viss uppmärksamhet ifrån
invånarnas sida. Jag var nämligen mycket fin. Klädd i frack. Och om
också väst, krage och halsduk saknades, så hade jag däremot halmhatt,
gula skor och f.d. ljusa byxor. Jag kan ännu inte fatta hur de små
barnen kunde ropa: "tramp" efter mig när jag var så fin.
Orsaken till att jag befann mig där var den, att min läkare ordinerat
mig frisk luft, motion och riklig näring. Frisk luft hade jag fått, det
fanns gott om den runt omkring mig, motion hade jag också fått, ty jag
hade promenerat 148 engelska mil de sista dagarna, men med näringen var
det litet klent. Jag var visserligen innehavare av en tysk tvåpfennig,
men jag hade ännu inte lyckats utfundera något sätt att fördelaktigt
utnyttja detta kapital.
Då stannade en man av landets söner framför mig och granskade mig
kritiskt.
"Du är stor och lång", sade han äntligen och spottade tobak på mina
skor.
"Ja, och du är dum", svarade jag vänligt.
Han glodde ett slag.
"Är du stark också?"
"Det skall du strax få erfara, din drul, om du inte inom fyra sekunder
förfogar dig i väg till nästa stat."
"Stor i käften är du också", konstaterade han lugnt, och tillade, innan
jag hann inleda misshandeln: "Vill du ha arbete?"
Jag ville visst inte ha arbete. Tvärtom tyckte jag, att det var
ofantligt mycket angenämare att leva som himmelens fåglar. Men däremot
ville jag mycket gärna ha mat, och som sådan inte stod att få utan att
man arbetade för den, betvingade jag min motvilja och svarade jakande.
Tio minuter senare satt jag i en buggy, som skumpade fram över prärien,
ibland genom ett vetefält och ibland över hjulen i vattensjuk mark, men
bara hänsynslöst framåt. Och i kvällningen voro vi framme. Man var nog
finkänslig att bjuda på mat genast, och jag gjorde rätt för mig till den
grad att farmarens missis bleknade. Se'n lånade jag en corncobpipa och
tobak, och gick ut för att ta mig en rök.
Så småningom började ljusen i huset släckas, och som jag ansåg det vara
tid att gå till sängs steg jag in. Jag möttes av familjens förvånade
ögon.
"Vad vill du?" frågade farmaren.
"Jag vill veta, var min liggplats är?"
"Var du vill", sade farmaren och förde mig till dörren. "Precis var du
vill. Jag har etthundrasextio acres prima åkerjord här omkring, och du
får lägga dig på precis vilken av dem du vill." Så knuffade han ut mig.
Well, jag lade mig i en hövålm på en äng, och där sov jag både mjukt och
gott. Bara inte moskiterna funnit mig så välsmakande.
Mitt i natten--klockan var knappt fem--väcktes jag av ett ihållande
vrål från farmhuset, och när jag stigit upp och skakat av mig det
värsta, såg jag farmaren stå på sin trappa.
"Vad vrålar du efter?" skrek jag.
"Ämnar du sova hela da'n, ditt lata nöt?" genmälde han. "Solen står
redan högt på himmelen."
"Mycket sant", svarade jag. "Det gör den alltid. Men jorden har inte
ännu vänt sig så mycket att vi kan se den. Det där begriper du inte
förresten."
Som jag emellertid förstod hans hjärtas mening, gick jag tvärs genom ett
havrefält och inställde mig till tjänstgöring. Till att börja med fick
jag ett skrovmål igen, och se'n leddes jag ett stycke bakom ladugården
och befalldes att gräva ett hål i marken där.
Jag är inte tillräckligt hemma i lanthushållningens hemligheter för att
veta vad farmaren skulle använda hålet till. Men jag förmodar, att det
var nödvändigt för honom att ha det. Han behövde det antagligen i
utövningen av sin verksamhet, och jag tror, att hål i jorden ha ett
särdeles stort inflytande på jordbrukets sunda utveckling.
En av mina vänner, som också är lantbrukare, har uttalat en förmodan,
att han behövde hålet för att begrava något självdött kreatur i, men
enligt min erfarenhet av produkterna av den mannens kök, hade han ingen
tanke på att skaffa en speciell grav för självdöda djur, så länge min
aptit var vad den var.
Att gräva det hålet var ett av de mest hopplösa arbeten jag i min ungdom
och oförstånd någonsin åtagit mig. Till en början fann jag det roligt.
Storstadsbarn som jag är, fann jag det vara ett originellt nöje att påta
med en spade i jorden, och då jag började mitt i natten, så var det
skönt att ha något att hålla sig varm med.
Men solen steg, och med den kom värmen. Inte en vanlig, bleklagd värme,
utan en äkta högsommarvärme, sådan som den är på prärien i rötmånaden.
Då började jag finna sysselsättningen trist. Jag grävde och grävde i
oändlighet i den svarta, sorgliga jorden. Allt längre ned sjönk min
lekamen under den normala nivån, och ändå fanns det alltjämt mera jord
kvar.
Till slut greps jag av förtvivlan. Jag slängde upp jorden som en valfisk
sprutar vatten och arbetade mig allt längre in i jordens innandömen.
Någon räkning på tiden hade jag inte, men jag förmodade, att jag arbetat
i omkring fyra månader, och var nära jordens medelpunkt, när jag
oförmodat fick höra farmarens röst:
"Ja, ni hundans lösdrivare duger då ingenting till. Här har du arbetat i
sju timmar och bara hunnit fyra fot ned. Tvi attan. Kom nu in och ät
medda."
Samma dag lämnade jag, utan egen begäran, men också utan saknad,
farmarens tjänst och var åter fågelfri. Men sedan dess hyser jag en djup
och fast rotad sympati för alla, som tvingas att gräva i jordskorpan.