Krigskorrespondenter och andra lögnare - 5

Total number of words is 4582
Total number of unique words is 1493
29.1 of words are in the 2000 most common words
38.1 of words are in the 5000 most common words
42.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
mamma här, som kan se till honom. Men han tar sin medicin ordentligt
själv."
"Låt pojken vara", sade Iwar Hanson. "Han gör dig ju intet för när."
"Håll käften", svarade Bob. "Du är inte tilltalad. Jag ska inte röra
honom förresten, han är så liten och klen. Men han är rädd, den tusan,
och vågar inte svara ett ord eller ens titta på mig. Visade han
åtminstone, att det fanns ruter i honom, så skulle jag bjuda på whisky."
Främlingen stod fortfarande oberörd. Smakade på sin lemonad, smålog åt
Eddy och tog upp en tidning ur fickan.
Då blev Bob litet smått förbaskad.
"Hör du, du, du!" sade han till främlingen. "Tror du, att du är något
slags europeisk prins eller så, som inte kan se en vanlig enkel
amerikansk medborgare?"
Främlingen vände bladet i tidningen och började läsa fotbollsnotiserna.
Bob Kelly låtsades han inte om.
"Hör du, Bob", sade Eddy, bartendern. "Nu kan det vara nog med det där.
Om en person, som till och med bor här på hotellet, vill gå in till den
här baren och dricka vatten eller va tusan som helst, och läsa sin
tidning i ro och fred, utan att tala med en så'n där skrävlande, tjock
drulle som du, så har han rätt till det, och hör se'n. Du äger inte
hotellet."
"Lägg dig inte i det här, annars skall jag ändra om dig i ansiktet",
svarade Bob. "Karlen skall säga goddag, eller titta på mig, se'n skall
jag inte bry mig om'en. Men jag går aldrig in på, att han står så där
och låtsas som om jag, Bob Kelly, inte existerade."
Eddy log.
"Du skulle aldrig våga vara så uppkäftig om inte karlen vore så mycket
mindre än du", sade han. "Du är sex fot och tre tum lång, och väger över
tvåhundra pund, och den där ynglingen väger säkert inte mera än
etthundratrettio. Mot en karl, som är större än du, skulle du försöka
imitera en gentleman i uppförandet."
"Jag ger fanken i vad du säger", svarade Bob. "Nu är saken den, att
karlen skall hälsa på mig."
Med det lyfte han sitt glas mot främlingen och sade skål. Främlingen såg
honom inte.
Då lade Bob sin väldiga näve på främlingens axel.
För första gången såg främlingen upp från tidningen. Han tittade ett
slag på Bob, smålog stillsamt, nickade och höjde sitt glas.
"Tror du att jag skålar i lemonad", röt Bob.
Främlingen svarade inte, men hans ansikte antog ett förvånat uttryck.
"Låt upp din trut, ditt lilla stinkdjur! Säg ett ord, annars slår jag
huvet av skaftet för dig", vrålade Bob utom sig.
Främlingen svarade inte ett ljud, men lyfte åter sitt lemonadglas mot
Bob. Bob slog till det, så det flög till andra ändan av krogen.
Då sträckte främlingen ut sin hand, tog Bobs ölglas och slog det,
inklusive glas, i ansiktet på Bob.
Ja, se'n var saken klar.
"Inget slagsmål i lokalen", skrek Eddy. "Gå ut på bakgården om ni skall
slåss."
"Slåss!" skrek Bob. "Nä, vi ska inte slåss. Jag ska bara piska upp den
där gröngölingen, så att han lär sig att svara och vara hövlig en annan
gång."
Vi gingo ut på bakgården allesammans. Våra sympatier voro ju med den
lille, men etiketten hindrade ett ingripande. Och förresten tyckte vi ju
litet var, att han åtminstone kunde ha sagt skål.
Bob röt och svor när han tog av sig rocken, men främlingen skalade av
sig rock och väst utan ett ord. Våra anvisningar om bästa sättet att
attackera brydde han sig inte om.
Så började leken.
Bob rusade fram och slog ett slag, som kunde ha fällt en tjur, men den
lille flyttade sig ett par tum och slaget gick förbi. Så blixtrade den
lilles vänstra ut och träffade Bob bakom örat. Bob raglade till, men
rätades genast upp av en högerhand under hakan, för att en kvarts sekund
senare vikas dubbel för en stöt i mellangärdet. Bob bölade och hans
väldiga armar gingo som släggor i tomma luften, medan den lille dansade
omkring honom och satte sina stötar tätt som en trumvirvel och med
beundransvärd precision.
En minut av detta var allt vad Bob tålde. Sedan sjönk han ihop i en hög,
vaggad till sömns av en stöt på sidan av underkäken.
Främlingen väntade precis tio sekunder på att Bob skulle resa sig, se'n
tog han sina kläder och gick lugnt in i baren och upp för hotelltrappan.
När Bob vaknade, efter att ha fått en spann vatten över sig, stirrade
han vilt omkring och sade:
"Var är han? Tag hit honom, så skall jag göra slarvsylta av honom."
Bartendern betraktade småleende Bobs väsentligt förändrade ansikte.
"Gå upp på hotellet", sade han. "Han bor där. Fråga efter dövstumme Kid
Carrigan, den bäste lättviktsboxaren i Chicago."
Bob gick inte upp.


CYLINDERHATTEN

Karl Anton var mycket stolt när han stegade fram i solskenet på
söndagsmorgonen för att hälsa på sin senaste fästmö, fröken Lydia
Söderberg, ty han hade på sig en splitter ny ulster, skiftande mellan
gult, brunt och grönt, och enligt Karl Antons åsikt av underbar skönhet,
samt en cylinder, som glänste med bländande glans. Det var i synnerhet
den senare som Karl Anton var stolt över, ty si det var hans allra
första cylinder, och den tycktes honom vara oändligt mera glänsande än
någon annan cylinder i och utom kristendomen.
Han kände sig därför som en fullfjädrad hjärtekrossare när han steg
innanför grinden till herr Söderbergs villa och tryckte på knappen. Hans
hjärtas utkorade kom själv och öppnade, men i och med henne kom Karl
Antons livs största överraskning, ty i stället för att bedårad störta i
hans famn började hon fnittra.
"Gud, vad du ser lustig ut, Karl Anton. Hi-hi-hi! Har du gått genom
sta'n så där? Hi-hi-hi!"
"Vad är det?" frågade Karl Anton ängsligt, och snurrade runt, i ett
fruktlöst försök att se sig själv överallt på en gång. "Är det en fläck,
eller vad?"
"Nej, men snälle Karl Anton", sade fröken Söderberg. "Begriper du inte,
att du ser ut som en fågelskrämma. Hög hatt och ulster! Och en så'n
ulster se'n."
"Det är en fin ulster", sade Karl Anton stött. "Den är köpt hos Union."
"Det kan hända, men den är gräsligt ful. Och så passar det inte alls med
hög hatt till ulstern. Jag går inte ut och promenerar med dig, när du är
klädd på det där viset. Beata kan springa hem till dig med ulstern och
hämta din överrock i stället medan du stiger in och dricker kaffe."
Protester hjälpte inte. Karl Antons öde var beseglat, och han hade intet
annat att göra än att överantvarda ulstern åt ensamjungfrun Beata, som
genast gav sig i väg med den. Men innan Karl Anton lämnade från sig
ulstern strök han kärleksfullt med hattborsten kring cylindern och
hängde upp den.
Detta iakttogs av herr Söderberg junior, en förhoppningsfull och
handlingskraftig ungdom om tolv år, och så snart fröken Lydia och Karl
Anton försvunnit in i förmaket tog han ned hatten och grep borsten för
att glänsa upp den litet.
I förmaket satt Karl Anton och Lydia, lyckliga och kärlekstörstande, men
tyvärr genom närvaron av Lydias fader och moder hindrade att släcka sin
törst. Samtalet flöt rätt trögt, ty gamle Söderberg ville tala om
politik, fru Söderberg om pigor, Karl Anton om kärlek och Lydia om
giftermål, och det var därför nästan välkommet när det stördes av ett
hemskt jamande och skällande från tamburen. På ett ögonblick voro alla
ute, och Karl Antons blod frös vid den syn, som mötte hans ögon. Alla de
unga Söderbergarna stodo i en ring på alla fyra, tre av dem skällde och
den fjärde jamade ömkligt. Mitt i ringen låg Karl Antons nya cylinder,
borstad visserligen, men mot ludden, så att den i stället för slät och
glänsande var luden och ruggig.
Han störtade fram och grep den, och ett enstämmigt tjut höjdes från
barnskaran.
"Han tar våran katt!" vrålade den minste, som jamat och därmed tydligen
avsett att sufflera hatten.
"O, låt dem ha den, Karl Anton!" bad fru Söderberg.
"Det kostar bara femti öre att låta borsta den", påpekade herr
Söderberg.
"Och dom har så roligt!" sade Lydia.
Men Karl Anton var obeveklig. Han borstade nödtorftigt hatten och hängde
upp den igen.
"Du är bestämt ingen barnavän, Karl Anton!" sade Lydia fundersamt när de
gingo in igen.
"Eller kanske femtiöringen...." sade herr Söderberg insinuant.
"Att inte tåla barn är ett bevis på dåligt hjärta!" sade fru Söderberg,
och sjönk ned i schaggsoffan.
Det blev ingen riktig fart i samtalet, och Lydias blickar innehöllo mera
missnöje än ömhet. Men ute i tamburen var det dödstyst. Minut efter
minut gick, men inte ett ljud hördes.
"Det måtte väl inte ha hänt barnen något", sade fru Söderberg ängsligt
efter fem minuter och gick ut. Karl Anton följde med, i sitt stilla
sinne önskande att det hänt dem ganska mycket.
Men det hade det inte.
Tre av dem sutto i en ring på golvet, mitt i ringen stod Karl Antons
hatt upp och nedvänd, och på den hade Söderbergs minsta placerats i
sittande ställning. Och inte nog med att hatten under hans tyngd antagit
en dragspelsbälgs form, utan barnet, som bara var två år, hade
missuppfattat situationen, och Karl Antons luktsinne sade honom att
hatten var i grund förstörd.
Med två steg var han framme vid gruppen, grep Söderbergs minsta vid
öronen och lyfte honom av hatten. Söderberg junior grep ögonblickligen
hatten och störtade på dörren, men icke snabbt nog att undgå att få sin
hastighet väsentligt ökad av en kraftig spark från Karl Anton.
"Barnplågare!" skrek fru Söderberg och rusade mot Karl Anton.
"Mördare!" röt herr Söderberg och följde exemplet.
"Hjärtlöse niding!" snyftade Lydia och pekade på dörren.
Men Karl Anton var situationen vuxen. Han slängde ungen i fru
Söderbergs, en knytnäve i herr Söderbergs, och tilltalsordet "markatta"
i Lydias ansikte, grep på måfå en rock och en sportmössa och rusade ut.
Att sportmössan tillhörde Söderberg junior och alltså endast täckte Karl
Antons bara fläck i skallen, och att rocken var Lydias aftonkappa
generade honom inte alls, han tog dem på sig ändå och gick sin väg.
På trädgårdsgången vid grinden stod hatten, och Karl Anton stannade ett
ögonblick och betraktade vraket. Det såg hemskt ut, ludet, tillknycklat
och på intet sätt liknande den eleganta hatt han haft med sig. Hans
hjärtas bitterhet översvallade så att han tog sats och gav den en väldig
spark.
Under de närmaste fem minuterna hoppade Karl Anton omkring på ett ben,
inneslutande högra foten i ena handen, och familjen Söderberg med
fastrar, mostrar, onklar, kusiner, sysslingar, bryllingar och övriga
släktingar och vänner, samt även pigan, i de vildaste och mest ödsliga
förbannelser.
Söderbergs förhoppningsfulle son hade nämligen ställt ett par
tegelstenar i hatten.


PRISBOXNING

Jag har sett en hel del slagsmål i mina dar, både med och utan kniv, och
även deltagit i inte så få. Jag har sett regelrätta boxningskamper
mellan yrkesmän, svenska slagsmål med danska skallar, sett trettio
franska stuveriarbetare slåss med en enda dylik, som vid likbesiktningen
befanns ha fått sexton knivhugg i kroppen, varav framgår att fjorton av
de andra ansågo kvällen förfelad; och en julafton råkat vara
mellankommande part i ett slagsmål mellan civila och spårvägsmän efter
en spårvägsolycka i Amerika, men undkom, som bekant, med livet.
Men när jag på Holborn i London fick se en jätteskylt med
tillkännagivande om att Gunboat Smith och Young Ahearn skulle boxas om
tio tusen pund blev jag i alla fall intresserad. Att se folk slåss för
livet är en sak, men att se smockan utdelas för hundraåttiotusen kronor
hade dock mera intresse.
"Denna smocka måste jag se", tänkte jag, och gick till min vän Karlson i
London.
"Skall vi gå och se på prisboxningen i kväll?" frågade jag. "Det blir
nog intressant."
"Nej", svarade Karlson med en bestämdhet, som klädde honom. "Jag vill
inte se ett så brutalt skådespel."
"Jag bjuder!" sade jag.
"Det var en annan sak", inföll Karlson hastigt. "Då kan jag ju lägga
band på min avsky och följa med, eftersom jag ändå en gång väl skall se
något dylikt elände."
Vi togo på aftonen Undergrounden till Shepherds Bush. Karlson var
dyster. Hela hans inre uppreste sig mot att betrakta en prisboxning. Jag
var också rätt dyster. Jag hade lovat betala biljetterna. Och på sistone
hade jag funnit att dessa voro ganska dyra. Från 200 kronor nedåt.
"Vi ta väl en plats rätt långt borta", sade jag. "Så slipper du lida
allt för mycket av det råa skådespelet."
"Nej", sade Karlson. "Vi ska sitta alldeles intill. Skall man se det, så
skall man se det ordentligt, så att man slipper att göra om det."
"Hm, ja, javisst!" sade jag. "Men de där fina platserna gå nog åt
tidigt. Femshillingsplatserna äro så många, så dessa kan man ju alltid
få."
"Jag tänkte så jag också", sade Karlson. "Så jag har ringt och
reserverat två fempundsplatser."
Fempundsplatser! Hundraåttio kronor, som jag skulle betala! Aldrig!
"Varför tog du inte tioguineaplatser?" frågade jag dock med vänlighet i
rösten.
"Jag försökte", sade Karlson. "Men tråkigt nog var dom utsålda."
"Ädle vän!" sade jag tyst och började tänka, men det hjälpte inte. Det
fordras en viss vana. Men när vi kommo till Stadion vid Shepherds Bush
och nöden var som störst kom idén.
"Sablar!" skrek jag till och förde handen mot byxfickan. "Jag har glömt
min portmonnä." (Jag förvarar alltid portmonnän i västfickan.)
"Det gör ingenting", sade Karlson älskvärt. "Jag har en hel del pengar
på mig, så att jag kan lägga ut."
"Tack", sade jag. "Du får igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla
sinne tänkte jag: "Du får aldrig igen dem."
I detsamma kom jag att föra handen till västfickan, och det klack till i
mig. Min portmonnä var borta. Jag hade verkligen glömt den på hotellet.
Jag mindes mycket väl att jag lagt den ifrån mig på byrån i mitt rum och
inte tagit den med mig. Min själ fylldes av salig glädje, men det varade
inte länge.
"Jag såg att du glömde den, gamle vän, och stoppade den i fickan", sade
nämligen Karlson och räckte ut sin hand, i vilken min portmonnä, stinn
och späckad, vilade. "Det var de pengarna jag hade på mig."
Men jag fann mig.
"Jaså den", sade jag och stoppade den vårdslöst i fickan. "Tack skall du
ha, men det var inte denna utan den andra jag menade. I den här är det
bara några kopparslantar."
"Gamle skämtare", sade Karlson. "Det är fyrtiotre pund och tio shillings
i den. Jag har räknat dem."
Stilla sörjande plockade jag vid biljettluckan upp mina tio pund och
gick med Karlson in och satte mig, betydligt tyngre om hjärtat och
lättare om pungen än förut.
Kampen började. Den var inte värd tio pund att se på, tyckte jag.
Karlson däremot värmdes upp.
"Det är inte så illa som jag föreställt mig", sade han. "Jag håller fem
pund på yankeen."
"Jag tycker det är bara strunt, se där. 'Kanonbåten' kan ju inte sätta
in ett ordentligt slag. Det skulle ha varit jag. Nej, jag sätter tio
pund på engelsmannen mot dina fem."
I detsamma fick Ahearn en uppercut så att huvudet höll på att trilla av
skaftet.
"Bravo!" sade Karlson. "Jag trodde att det här skulle vara brutalt, men
det är ju inte så farligt. Det är en manlig sport."
"Det är det", sade jag. "Men den är för rå för min kultiverade smak."
Boxarna dansade runt på segelduken, och för varje lyckat slag eller
parad blev Karlson allt mera entusiastisk, och jag allt mera behärskad.
Ty slagen voro i regel utdelade av yankeen.
"Jag borde ha boxats i mina yngre da'r", sade Karlson och kände på sina
armmuskler. "Här finns förresten saker än."
"Jag _har_ boxats", svarade jag. "Och jag ångrar djupt, att jag
någonsin tog ett par vantar på. Jag skall aldrig göra så mer! Fast jag
har nog haft nytta av det en eller annan gång."
Karlson kände på mina biceps.
"Ja", sade han. "Utan den konsten vet jag inte hur du skulle ha klarat
dig. För min del, så får jag alltid vara i fred. Det syns på en karl när
han har jättekrafter."
Strax därpå lyckades "Gunboat" placera en vänstersväng på Ahearns
käkben, fullföljde med en höger hook till plexus solaris, och
engelsmannen sjönk tyst och stilla ned för minst tio sekunder. Saken var
klar.
Publiken tjöt. Karlson värst. Men medan publiken tjöt av raseri för att
en utlänning vågat klå Ahearn, tjöt Karlson av diametralt motsatt
anledning. Lyckligtvis uppfattade publiken icke Karlsons opinionsyttring
för vad den verkligen var, så att han kom levande ut.
Jag tjöt inte. Jag var upptagen med att räkna ut hur mycket jag skulle
ha kvar när jag betalat Karlson hans tio pund. Resultatet var sorgligt,
men jag betalade och lät honom leda mig ut, halvt vanmäktig. Jag hörde
honom tala om något "manligt, grandiost, storartat" men fattade inte
vad det var frågan om, förrän han väckte mig ur min dvala med ett
tjuvnyp i armen och sade:
"Tycker inte du som jag!"
"Jo", svarade jag med värme. "Jag instämmer livligt med vad du sa innan
vi gingo dit: Det var ett brutalt skådespel!"
"Vet du ingen levandes hut", skrek Karlson. "Skall du yttra dig så om
självförsvarets ädla konst. Du skall få erfara...."
Pang! Jag fick smockan mitt i planeten och såg en stund änglar i luften.
När jag hämtat mig var Karlson redan halvvägs till Undergrounden.
Jag satte mig på taket av en motorbuss.
* * * * *
P.S.--Just när denna vackra berättelse är färdig inträder
hotellvaktmästaren, som skickats efter biljetter, och underrättar, att
matchen mellan Gunboat Smith och Young Ahearn inställts, därför att
Ahearn sjuknat. Det var mycket tråkigt, men det jag har skrivit, det har
jag skrivit. En svensk journalist tar aldrig tillbaka.


FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE

Bergfeldt tittade in till sin gamle vän frukthandlare Fellberg här om
dagen när han var på väg hem till middagen. De pratade naturligtvis
politik, det gör ju alla människor nu för tiden, men i motsats till de
flesta andra hade de likadana åsikter i varenda fråga.
Över detta blev Fellberg så förtjust att han, när Bergfeldt gick,
stoppade en stor, grann blodapelsin i Bergfeldts ficka. Bergfeldt tycker
inte om apelsiner. Det är den enda frukt, som han finner vidrig, men som
han inte ville stöta sig med sin gamle vän Fellberg tog han emot ändå.
Men när han promenerat ett stycke råkade han sticka handen i fickan och
kände då den stora, granna apelsinen där. Han ville inte ha den, alltså
tog han upp den ur fickan och lade den lugnt och stillsamt ifrån sig på
gatan.
Detta hade ju varit gott och väl, om det inte hade råkat hända på
krönet av Hamngatsbacken. Under andra omständigheter hade apelsinen
legat lugnt kvar på sin plats, men nu gav den sig i stället i väg nedåt
backen med alltjämt växande fart. Bergfeldt följde efter i något lugnare
tempo, och när apelsinen fastnade i en rännsten hjälpte han den vidare
på väg med sin käpp. För det var ju i alla fall hans apelsin.
Detta gjorde att de passerandes intresse, som hittills varit fastknutet
vid den rullande sydfrukten, med ens intensifierades och kopplades över
till Bergfeldt. Folk stannade och granskade honom för att se om han såg
samhällsfarlig ut, några yngre medborgare började följa efter honom, och
till sist, nära slutet av backen, klev en ordningens väktare
gravitetiskt över gatan och närmade sig Bergfeldt, som lugn och oberörd
traskade sin väg framåt.
Konstapeln stoppade honom diskret genom att ställa sig framför honom och
frågade barskt:
"Hönnu hänn! Va menar hänn me att rulla apelsin?"
Bergfeldt mönstrade kritiskt sin vederdeloman från kaskens blanka
mässingsknopp till spetsarna av hans brednosade skor och när
polismannens tecken till begynnande nervositet blevo tillräckligt
tydliga, svarade han med en motfråga:
"Vad brukar man mena när man rullar apelsin?"
Konstapeln bleknade. Han hade inte väntat sig ett svar som stod i så
oproportionerligt förhållande till hans fattningsgåvor och som vanligt i
sådana fall tillgrep han maktspråk.
"Hänn får inte lov att rulla apelsin här", sade han.
"Jag rullar inte", svarade Bergfeldt milt. "Det är apelsinen som rullar
själv."
"Men det va hänn, som satte den i gång!" röt konstapeln eldröd i
ansiktet.
"Nej", svarade Bergfeldt. "Det var jordens attraktion som satte den i
gång. Jag endast lade ned den på gatan. Finns det någon lagparagraf, som
förbjuder folk att lägga apelsiner på gatan?"
Det var en kvistig fråga, men konstapeln klarade situationen som en hel
karl.
"Neej....", sade han. "Jo, det är förargelseväckande beteende!"
"Såå!" svarade Bergfeldt och vände sig till den alltmera tätnande
åhörarskaran. "Är det någon av herrskapet, som blivit förargad för att
jag lade en apelsin på gatan?"
Ingen svarade, och Bergfeldt fortsatte:
"Alltså inte! Konstapeln här är visserligen arg som ett bi, men det är
för att han framställer ologiska frågor utan att vara beredd på att möta
konsekvenserna."
"Hänn missfirmar polisman. Hänn följer med till kontoret!" sade
konstapeln och lade sin hand på Bergfeldt.
"Knappast!" svarade Bergfeldt.
"Va nu då! Vildsint motstånd också. De här kan nog inte sonas med
böter."
"Nej, det blir nog minst halshuggning", förmodade Bergfeldt. "Och kanske
rent av förlust av medborgerligt förtroende för alltid till på köpet."
"Nu går det för långt", råmade konstapeln. "Kommer hänn med i godo?"
"För det första har ni redan konstaterat att jag kommer att göra
vildsint motstånd, för det andra har ni rätt i det, och för det tredje
går det nog illa för er om ni hindrar mig att fortsätta min väg fram."
"Hotelser också! Kom!" Och polisnäven grep kraftigt tag i Bergfeldt.
"Nej", sade Bergfeldt. "Jag skall inte gå med er. Men ni kan få gå med
mig till Karolinska institutet. Jag skall dit för att undersökas. Jag
kom nämligen i morse från kolerasmittad ort i Sydryssland och man anser
sig ha skäl att förmoda, att jag har massor av baciller överallt, både
utanpå och inuti mig."
Bergfeldt hade knappast talat till punkt förrän det var folktomt runt
omkring honom. Till och med konstapeln hade fått ett brådskande ärende
bortåt Regeringsgatan.
Stilla och oförargligt fortsatte Bergfeldt sin väg hem. Han såg sig om
efter apelsinen, men den var försvunnen. Och nedåt gatan kilade en liten
gosse för fulla muggar med något gult i handen.
Han hade tydligen tagit apelsinen ungefär samtidigt med att polisen inte
tog Bergfeldt.


SVÄNGDÖRREN

När Andersson upptäckte ölstugan--förlåt, bierhallen "Zum alten
Frankfurterwurst", tyckte han, att han gjorde ett fynd. Den låg
visserligen stillsam och undangömd vid en bakgata, men visade sig i alla
fall vara ett flott ställe med utmärkt mat och väl tempererad dryckjom.
Det var emellertid inte detta, som tilltalade Andersson mest, utan
entrén till hela härligheten. Ölst ... bierhallen bestod sig nämligen
med en roterande svängdörr, konstruerad på samma sätt som ett vändkors.
Andersson hade i Berlin sett likadana dörrar, och eftersom hans
Berlinresa var hans enda expedition utom Sveriges gränser, höll han
styvt på allt som han sett i metropolen vid Spree.
Ödet ville emellertid, att Anderssons åsikter i detta fall skulle
undergå en liten förändring.
Första gången han på "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin
lukulliska måltid av Salvatorwurst och surkål, lämnade han nämligen en
sedel i betalning utan att så noga titta på den. Födoämnena kostade 95
öre, och kyparen lämnade fyra kronor och fem öre tillbaka.
Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansåg sig vara gammal kosmopolit
och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen.
"Nå?" sade han.
"Va, herrn?" svarade vaktmästaren bugande.
"Försök inte med mig", sade Andersson barskt. "Jag är ingen oskuld från
landet. Hit med en femma till, det var en tia jag lämnade."
"Förlåt, det var en femma!" svarade kyparen något mindre artigt.
"Hut, drummel!" röt Andersson. "Mej lurar du inte, sabla bondfångare!
Hit med femman bara!"
Nu var det vaktmästarens tur att fixera Andersson.
"Jaså, på det viset", sade han. "Ni är en så'n."
"Hur var det?" frågade den tillskyndande hovmästaren.
"Den där lymmeln vill lura mig. Han fick en tia och gav tillbaka på en
femma. Men det duger inte med en gammal globetrotter som jag."
"Jag fick en femma!" svarade kyparen.
"Tyst, karl!" sade Andersson. "Jag måtte väl veta det bäst, jag hade två
tior och en femma i plånboken, och se nu!" Han drog upp plånboken, och
öppnade den.
Det låg två tior i den.
"Hm!" sade hovmästaren.
"Åh, ursäkta!" sade Andersson mycket skamsen. "Jag har gjort ett
misstag, ser jag."
"Det är inte alltid det lyckas", yttrade en herre vid närmaste bord och
betraktade hånfullt Andersson.
Andersson spände blicken i honom, men som karlen såg stark ut och
kyparkåren tycktes vara endast allt för villig att hjälpa Andersson ut,
blev det inte något bråk, utan Andersson tog sin hatt och rock och
avlägsnade sig med värdighet.
Dagen därpå kom Andersson åter till "Zum alten Frankfurterwurst" för att
äta frukost. När han steg in genom svängdörren, riktades varenda
kypares ögon mot honom, men så snart han slagit sig ned tycktes ingen
märka att han existerade.
Andersson knackade. Ingen kom. Han knackade igen, hårdare. Samma
resultat, eller rättare, samma brist på resultat. Först vid fjärde
knackningen, som var den hårdaste i världshistorien, kom en vaktmästare
fram till hans bord och sade:
"Strax!"
Efter fem minuter började Andersson knacka igen. Efter ytterligare
femton fick han lämna sin beställning, och sedan ytterligare en
halvtimme och en brödassiett, som råkat stå i vägen när Andersson
knackade, förintats, fick han vad han begärt.
Andersson är ibland rätt disträ, och när han ätit, druckit och läst
morgontidningen reste han sig och gick utan att tänka på betalningen.
Kyparkåren, som hela tiden haft sin uppmärksamhet riktad på Andersson,
växlade en blick, och lokalens starkaste vaktmästare rusade, med
uppriktig glädje i sitt ansikte, efter honom.
Andersson hade just hunnit utanför svängdörren när han kom ihåg, att
han borde ha betalat. Han såg genom glasrutan kyparen komma och vände
hastigt tillbaka. Svängdörren snurrade våldsamt runt, ty medan Andersson
rusade in på ena sidan, rusade kyparen ut på den andra.
Väl inkommen fick Andersson se kyparen, som inte märkt, att Andersson
vänt om och väl inte heller kunnat tänka sig den möjligheten, stå där
ute och titta, och han gav sig genast i väg ut till honom, men i samma
ögonblick fick kyparen syn på Andersson och gav sig i väg in.
Svängdörren snurrade åter med våldsam fart och i nästa ögonblick var det
Andersson, som stod utanför medan kyparen var där inne. Åter rusade
kyparen ut och Andersson in, kyparen in och Andersson ut, varv på varv
gick den vilda jakten och svängdörren roterade med svindlande hastighet.
Slutligen, när Andersson för trettonde gången passerade lokalen mötte
hans ansikte en hård kyparnäve, som var i rörelse i rakt motsatt
riktning, han raglade baklänges, svängdörren snurrade förbi honom, och
ögonblicket därefter möttes han och lokalens starkaste kypare.
Låt oss draga en slöja över vad som nu följde.
Det må vara nog sagt, att mötet, ur Anderssons synpunkt, blev mycket
ömt, och att det bylte, som några minuter senare köksvägen slungades ut
ur "Zum alten Frankfurterwurst", för en ytlig betraktare inte påminde
särdeles mycket om Andersson.
Andersson besöker inte mera "Zum alten Frankfurterwurst", och han har
totalt mist sin beundran för roterande svängdörrar.


PÅ PANOPTIKON

Jag var på Svenska Panoptikon här om dagen för första och möjligen sista
gången i mitt liv. Det var mycket vackert. Moltke och flygbaron Calle
Cederström och en amerikansk jätte som hette någonting, jämte en hel del
andra andligen och lekamligen store män.
Jag stod just vid den kungliga familjegruppen och tyckte synd om
kronprinsen, som alltid blir så illa hanterad av tecknare och
skulptörer, när ett lantligt par stannade bredvid mig och försjönko i
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Krigskorrespondenter och andra lögnare - 6
  • Parts
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 1
    Total number of words is 4661
    Total number of unique words is 1541
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    37.5 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 2
    Total number of words is 4642
    Total number of unique words is 1496
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 3
    Total number of words is 4464
    Total number of unique words is 1546
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 4
    Total number of words is 4672
    Total number of unique words is 1533
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 5
    Total number of words is 4582
    Total number of unique words is 1493
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 6
    Total number of words is 1488
    Total number of unique words is 673
    39.3 of words are in the 2000 most common words
    47.7 of words are in the 5000 most common words
    50.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.