Krigskorrespondenter och andra lögnare - 4

som tänkte ta bordsilvret och lämna igen det i morron, bara för att han
skulle få se hur nödvändigt det är att ta en stöldförsäkring."
"Men först sa ni, att ni gjorde det för att skoja med honom", invände
fru Bergman.
"Ja, se det var i hastigheten, jag hade inte tid att förklara mig."
"Jag har beslagit er med tvetalan. Det hoppas jag skall skärpa
straffet", sade fru Bergman. "Men det där om att ni är god vän med min
man är nog sant, han är ju bekant med alla möjliga ruskiga individer.
Jag skall emellertid låta honom få titta på er innan jag ringer på
polisen. Ni är ju i gott förvar där ni står."
Strax efter fem steg Bergman, lindrigt stagad och med skorna i handen in
i sängkammaren, och fru Bergman störtade emot honom. Han undvek henne
emellertid behändigt, och ämnade just förskansa sig bakom en stol när
han hörde ett ljud från garderoben.
Med tre fasta steg var han vid dörren, slängde upp den och stod
lamslagen. Innanför såg han sin vän Napoleonsons vanställda drag.
"Nu förstår jag, varför du varit så enveten med mig på sista tiden, ditt
svinansikte", röt Bergman och gav Napoleonson en smocka, som förändrade
hela hans ansiktstyp.
"Låt mig förklara, Berg...."
"Jaså, du svarar också, ditt vidriga kadaver." Och så fick Napoleonson
en smocka till.
"Det är rätt, Manfred! Klå den uslingen!" ropade fru Bergman gillande,
och detta fäste Bergmans uppmärksamhet på henne.
"Ha! Eländiga!" röt han.--Han läste tjugufemöresböcker, och visste, att
interjektionen "Ha" med fördel användes vid dylika tillfällen. "Nu har
jag avslöjat dig. På knä, och bed din vanärade make att han skonar ditt
värdelösa liv."
"Men käre Manfred...."
"Kalla mig inte 'käre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Här skall flyta
blod!"
I verkligheten flöt där redan blod, för Napoleonsons näsa var nästan
krossad.
"Han bröt sig in, Manfred, för att stjäla bordsilvret, och ..."
"_Lögnerska!_" vrålade Bergman med kursivstil. "Bröt han sig in i
sängkammargarderoben? Vill du påstå det? Trodde han att bordsilvret
fanns där? Va? Vem låste om honom? Svara, eller jag dödar dig."
Och han gav Napoleonson, som höll på att hämta sig, en smocka till.
"Jo, det gick till så här. Han...."
"Tyst! Jag vill inte höra dina lögner. Jag stackars bedragne make! På
knä! _På knä!_ Ha!"
Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin
makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina
brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp
tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa.
"Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt.
"Var har du varit?"
Den vrede hämnaren blev ögonblickligen spak.
"Det ... det ... är ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det
kommit på min rock, lilla älskade Gudrun", sade han milt men besvärat.
"_Du vet det, Manfred!_" sade fru Bergman olycksbådande. "Det är
alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett ända se'n september
förra året."
"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun,
jag...."
Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret.
Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det
är onödigt så länge frun finns i huset.


DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON

Den gamle kamrern lade ned jultidningen, där han nyss läst den
sedvanliga vackra och som varnande exempel särdeles lämpliga berättelsen
om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och såg ut genom fönstret.
Där ute föll snön sakta i stora flingor, som den så ofta gör om
julaftonen i berättelser, men så sällan i verkligheten, gaslyktorna voro
redan tända, fastän klockan var bara fyra, en tät ström av förnöjda
människor drog förbi, och de framilande slädarnas bjällror pinglade
melodiskt.
Den gamle kamrern tänkte. Hur likt hans öde var inte dens, som han nyss
läst om i jultidningen. Alltid ensam och övergiven, övergiven till och
med en sådan kväll som denna, då alla människor, glada och leende,
samlades kring sina festligt smyckade julgranar. Den gamle kamrern blev
fuktig i ögonen, och han kom ihåg sin syster Beata, som han inte besökt
på femton år.
"Om jag skulle hälsa på hos henne i kväll", sade han tankfullt till sig
själv. "Det kanske skulle vara trevligt för ombytes skull. Så får jag
väl köpa några presenter till hennes ungar, jag tycker mig minnas, att
hon har en hel del."
Gamle kamrern stoppade på sig några tior, tog på päls och cylinder och
stod just i begrepp att gå, när Augusta, hans mångåriga hushållerska,
observerade tilltaget.
"Vart i herrans namn skall kamrern hän mitt på själva julafton?"
"Vart jag skall hän? Skulle det angå henne?" morrade kamrern. "Jag skall
gå till syster min och fira jul. Missunnar hon mig det, kanske, när det
inte är jul oftare än en gång om året."
"Det var då det galnaste jag hört", skrek Augusta. "Skall inte kamrern
sitta hemma och dricka toddy som vanligt?"
"Tyst, människa", kommenderade gamle kamrern. "Jag gör hur fanken jag
vill. Så hon vet det."
Med det slängde kamrern igen tamburdörren och gick muttrande nedför
trapporna. Augustas uppträdande hade rufsat till hans förut så goda
humör, och julaftonstämningen på gatorna gjorde inte samma intryck på
honom på nära håll som uppifrån fönstret.
Han nådde emellertid en galanteriaffär och lät strömmen föra sig in.
"Ge mig något, som passar för ett medelålders fruntimmer", befallde han
ett biträde och intog en avvaktande hållning.
"Ja--hm--hurdan är fruntimret i övrigt?" frågade den unga damen, som
tydligen inte var situationen fullt vuxen.
"Ful som stryk, ilsken, omgift och vill låtsas vara yngre än hon är",
svarade kamrern irriterad.
"Min herre vet inte ungefär vad som skulle passa?" fortsatte biträdet
sin interpellation.
"Hur i helsicke skall jag kunna veta vad ni har på lager?" fräste
kamrern, vars blod nu började komma i svallning. "Slå in något för ett
medelålders fruntimmer, vadsomhelst, hör ni _vadsomhelst_. Men kvickt
skall det gå. Jag ämnar inte förnöta hela min nådatid här."
Två minuter senare tågade kamrern ut ur butiken bärande ett stort paket,
om vars innehåll han inte hade den blekaste aning. Han styrde kosan
till en leksaksaffär, där han beställde ett stort sortiment leksaker för
alla åldrar, med tanke på svågern besökte han en herrekipering och
avslutade det hela med att i ett parfymeri köpa med en ask, innehållande
en ådekolångsflaska och två opoponaxtvålar, avsedd för svågerfamiljens
piga.
Men det skulle han aldrig ha gjort. Han hade nämligen under dessa
butiksbesök hunnit bli överlastad med paket. Under armarna hade han
stora buntar, och uppefter dem hängde paket vid paket, i vänstra handen
bar han en medelstor gunghäst och den högras alla fingrar voro betäckta
med snören, i vilka hängde paket. När han kom in i parfymeributiken var
endast yttersta spetsen av högra lillfingret ledigt, och där hängde
expediten pigans opoponaxtvålar.
Men de hängde inte säkert. Genast när den gamle kamrern kom ut i
folkträngseln blev han medveten om en känsla av otrygghet, vilken ökades
när paketsnöret lugnt och målmedvetet gled en millimeter nedåt
lillfingerspetsen. Kamrern ledade på lillfingret i hopp att snöret
skulle glida uppåt igen, men missräknade sig totalt. Snöret tog endast
tillfället i akt att åka ytterligare en millimeter ned. Kamrern
fortsatte framåt, men vid varje steg kände han, hur det oundvikliga
närmade sig alltmer.
Sakta, oändligt sakta, men även oändligt säkert gled snöret utför
fingertoppen tills det slutligen nådde spetsen. Då gled det över, och
paketet föll tyst och stilla ned på den vita snön.
Den gamle kamrern stod där hjälplös, med händerna och armarna fulla
kunde han inte göra mera än kasta förebrående blickar på paketet, vilket
dock icke tycktes i minsta mån inverka på detta.
I detta ögonblick anlände en minderårig träskolasse till valplatsen, såg
den överlastade kamrern och det ensamma paketet och fattade genast icke
blott situationen, utan även paketet samt ett fast beslut att snarast
möjligt förändra sitt geografiska läge. Då släppte kamrern hela bördan,
så att alla paketen ströddes över trottoaren, grep tag i pojken, ryckte
från honom paketet och gav honom ett par hurrillar med det, så att
ådekolångsflaskan krossades och spred sitt doftande innehåll över
kamrerns rena manschetter.
Sedan gällde det att bli lastad med de andra paketen igen, men detta
mötte hart när oövervinneliga svårigheter. Tre, fyra paket gick väl an
att få fatt i, men sedan började det att bli krångligt. När han tog upp
ett, föll genast ett annat i gatan, och den gamle kamrern svor,
svettades och blev så småningom himla ilsken på allt vad jul, julklappar
och julbesök hette. Den omständigheten, att en liten, men livligt
intresserad åhörareskara samlades omkring honom och genom uppmuntrande
tillrop sökte underlätta hans arbete, bidrog inte särdeles till att göra
humöret mildare, och när slutligen en äldre, distingerad dam stannade,
såg på honom och smålog, brast kamrerns tålamod.
"Vad flinar hon åt, gamla habba", röt han till åhörarnas förtjusning,
och grep ett paket på måfå. "Ta det här! _Ta det_, människa. Hör hon
inte vad jag säger, sabla markatta?"
"Och här", han grep en yngling i rockkragen och slängde ett paket mitt i
flinten på honom. "Här får han julklapp, snorhyvel--och här har hon,
sakramenskade satkäring--och här har han, fähund--ta emot, fördömda
knölföda--se här--och här--och här--"
På en halv minut voro kamrerns juklappspaket på detta originella sätt
utdelade bland de kringstående, och med händerna i pälsfickorna, befriad
från sin börda, begav han sig på hemväg.
En traditionell julaftonskamrer skulle nu ha känt sig varm om hjärtat
vid tanken på de många människor han gjort glada, men vår kamrer var
inte traditionell. Han var bara arg som ett bi, så arg, att han för
första gången på tjugu år _sprang_ uppför sina trappor.
Uppkommen låste han upp sin tamburdörr, steg in i sin våning, samlade
sina lungors fulla kraft och röt:
"Augusta! _Augusta!_ Hör hon då inte, människa? _Augusta!_ Sätt på
toddyvattnet!"


PENGAR

Jag var helt nyss i utlandet för att kasta ett öga på kriget och kan
hälsa så mycket från Karlson. Han bor ju för närvarande i utlandet och
det är klart att jag hälsade på honom när jag i alla fall var där.
Egentligen skulle Karlson varit i London, och jag väntade att han skulle
ha varit nere vid stationen och mött när jag kom. Men ingen Karlson var
nere. Och ingen annan heller.
Jo, en hel del andra personer voro ju nere, för all del, om jag skall
säga som sanningen är. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan där
utanför av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare
omsorgsfullt dolts under några miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes
ägna någon egentlig uppmärksamhet åt min person. Om man undantar sjutton
bärare som slogos om min kappsäck och trettiotvå droskkuskar som
energiskt visslade och vinkade åt mig.
Jag blev ganska betydligt sårad över denna brist på uppmärksamhet från
min vän Karlsons sida och satte mig rätt surmulet i en droska för att
köra till ett hotell, som jag kände till, och som låg cirka fem minuters
promenad från stationen.
Det tog kusken tjugu minuter att köra dit, men så hade jag också sett en
ganska betydande bit av London under färden. Det enda jag hade att
anmärka mot färden var, att han körde runt det sista kvarteret tre
gånger. Sju shillings var det billiga pris han begärde för åkningen,
varför jag vinkade till mig polismannen som stod i hörnet och frågade
vad taxan var från Kings Cross.
"Tio pence, sir!" svarade bobbyn, och kusken mottog utan ett ord, men
med en blick, en shilling. Så länge polisen var inom hörhåll, fortfor
kusken att tiga, men när denne väl kom undan, höll han en halvtimma på
andra sidan av gatan för att vakta ut mig, medan han för de
förbipasserande oförbehållsamt yttrade sina åsikter om utlänningarna i
allmänhet och mig i synnerhet, med inflickande av några ord om mina
förfäder och eventuella efterkommande.
Längre fram på dagen sökte jag Karlson på den adress där han borde bo,
men fann att han lämnat London. Var han var visste ingen, men han hade
kvarlämnat tre trasiga skjortor, en äldre hatt och ett sympatiskt minne.
Sorgsen for jag vidare för att söka en annan vän jag hade i London, en
tidningskorrespondent från Göteborg, men den dagen fick jag intet, ty
även han hade skuddat metropolens stoft från sina fötter.
"Ack", sade hans värdinna. "Han gick här hela dagarna och gjorde
ingenting. Skrev gjorde han aldrig utom när han kvitterade ut remissorna
från sin tidning. Men så kom kriget, och då fick han så mycket att
skriva om att han började frukta för att behöva överanstränga sig, och
därför reste han hem. För övrigt", fortsatte hon med stolthet i rösten,
"var han tvungen att resa, för han var major i svenska arméns reserv och
måste inställa sig. Tänk, major vid hans ålder!"
Jag uttalade min oförställda beundran för detta snabba avancemang, ty
jag minns ganska tydligt hur min vän för sex år sedan kasserades vid
beväringsinskrivningen.
Därifrån for jag till legationen för att höra mig för om Karlson. Jag
fick träffa envoyén själv, och han mottog mig med diplomatens vanliga
förbindlighet. Men när han fick höra att jag var god vän med den celebre
Karlson blev han nästan ödmjuk, bad mig sitta i sin egen stol, bjöd på
en havanna och frågade om jag ville ha en whisky och soda. Detta senare
blev jag dock tvungen att avböja, dels därför att jag av princip aldrig
dricker något på förmiddagen, dels därför att jag alldeles nyss läskat
mig med en whisky och soda.
Karlsons adress kände han. Han kunde den utantill, fastän den var rätt
invecklad, och skrev upp den på ett papper åt mig.
"Det är ett gott stycke från London", sade han. "Ett par timmars
järnvägsresa."
"Då bryr jag mig inte om att fara", sade jag. "Han var ju inte och mötte
mig vid stationen."
"Han fick nog aldrig ert meddelande om att ni skulle komma", sade
excellensen. "Han ligger ju vid havet och sköter sin hälsa."
"Badar han havsbad?" frågade jag med intresse.
"Ja visst."
"Då reser jag", svarade jag. "Nöjet att få se Karlsons slanka
tangofigur i en baddräkt uppväger fullt resans obehag." Han väger 110
kg. Och jag reste.
Karlson var nära att svimma av överraskning när jag ett par tre timmar
senare steg in i hans rum, och fru Karlson störtade, med ett dämpat
skrik av glädje, i min famn. Det var mycket angenämt.
Hennes man grep med entusiasm mina båda händer och tryckte dem kraftigt,
och mina ögon tårades, dels av rörelse över detta hjärtliga välkomnande,
dels därför att Karlson är ganska stark.
"Välkommen, välkommen, gamle barndomsvän", ropade Karlson. "Detta är
alltså anledningen till att remissan inte kom. Du kommer med pengar, min
käre, käre bror!"
"Nej", svarade jag. "Jag haver inga pekunier med åt dig."
"Ha, ha, ha!" svarade Karlson. "Tror du inte jag ser hur din högra
rockficka tynges ned av gyllene sovereigner, som du längtar att ösa i
min hand."
"Karlson!" svarade jag. "Det är icke guld, som tynger ned fickan. Det är
en liten browning, vilken som bekant är ett bland de viktigaste
föremålen i en krigskorrespondents utrustning. Jag har inga pengar åt
dig."
Karlson måste ha förstått att jag talade allvar, ty han släppte genast
mina händer och fru Karlson slet sig med ett nytt och mindre dämpat
skrik åter ur min famn.
"Vad fadren har du då här att göra?" frågade Karlson ilsket.
"Jag är ute och tittar på kriget", svarade jag. "Och jag vill bara hälsa
på en gammal bekant."
"Hälsa på!" svarade Karlson hånfullt. "Hälsa på en man, som bara har sju
och en halv pence samt en svensk femöring mellan sig och svälten. En man
som inte betalt sin inackordering på en vecka, som hotellbetjänten
upphört att kalla 'sir', som understäderskan betraktar som en jämlike
och sökt bjuda på biograf, och som värdinnan aldrig låtsas se utom när
han kommer ned för att äta, då hon spänner ögonen i honom och räknar
varenda bit. Och så kommer en så'n där åsna hit, utan att ha pengar med
sig. Det skulle roa mig att veta vem som är dum nog att skicka ett så'nt
kräk utomlands, en så'n...."
"Jag skulle möjligen kunna undvara en fempundare", svarade jag enkelt.
Karlsons ansikte förklarades plötsligt av ett himmelskt leende och han
grep åter mina händer.
"Käre vän", sade han. "Är det inte det jag alltid har sagt, att du är en
hedersman, en präktig ung man, som kommer att gå långt här i världen.
Var har du de där fem punden?"
Fem gyllene sovereigns försvunno i Karlsons hand, och ögonblicket
därefter försvann Karlson genom dörren. När han återkom öppnades dörren
av den djupt bugande hotellbetjänten som sade:
"Varsågod, sir, och stig in, sir, om ni behagar, sir!"
Och i bakgrunden syntes den vänliga hotellvärdinnan som nickade och
smålog åt oss alla tre. Mest åt mig!
Tre veckor senare träffade jag åter Karlson. Jag kom från
krigsskådeplatsen, och mina pund hade rullat på ett betänkligt sätt. Nu
hade jag bara två kvar, och biljetten till Sverige kostade sex. Och jag
måste hem ett slag innan jag fortsatte med min välsignelsebringande
verksamhet som korrespondent.
När mitt bleka men vackra ansikte blygt stacks in genom dörrspringan
till Karlsons hotellrum, satt Karlson med fötterna på bordet och en
tjock cigarr i mungipan.
"Nej, se, tjänare, är det du igen!" sade han. "Det var ett sabla
rännande, men stig in i alla fall, och tag en havanna."
Jag steg tveksamt in, tog en havanna, hostade försagt och sade:
"Det är svåra tider vi leva i!"
"Kan inte säga det", svarade Karlson.
"Jo", opponerade jag mig. "De äro jädriga! Och jag har kommit hit för
att tala med dig om en--hm--ganska pinsam sak. Jag är strax pank!"
"Beklagar!" sade Karlson utan vidare medlidande i rösten.
"Nu vet jag visserligen att din egen ställning är förtvivlad men, bli
inte ond, kära Karlson, skulle du möjligen, jag säger _möjligen_, utan
obehag för dig själv kunna undvara ett eller annat av de där punden, som
du fick av mig för tre veckor sedan. Jag skall nämligen hem, och fastän
jag är en utmärkt simmare, en av de bästa jag känner, så vill jag inte
gärna simma över Nordsjön. Där är så mycket minor, you know."
"Är min ställning förtvivlad?" sade Karlson.
"Ja", sade jag. "Jag vet ju...."
"Du är en rätt taktlös gynnare", svarade Karlson vänligt. "Men
naturligtvis kan du få tillbaka de där lumpna fem punden, som du
tvingade på mig."
Han drog upp en näve guldmynt ur byxfickan.
"Vill du ha mer så går det an", sade han. "Du är visserligen litet dum
och kommer med rätt egendomliga påståenden, men du är i alla fall ett
beskedligt fä och jag är inte arg på dig. Här är guld om du vill ha det,
och vill du ha sedlar så ligger det en hop fempundare i papperskorgen.
Jag har inte räknat dem, men du kan ta vad du behöver."
"Förlåt", sade jag blygt. "Du har inte möjligen fått remissa sedan jag
var här sist?"
Han tog ned fötterna från bordet.
"Naturligtvis har jag fått remissa! Varför skulle jag inte få det. Kan
du säga mig någon anledning i hela vida världen till att jag inte skulle
få remissa?"
Men det kunde jag inte. Såvida inte världskriget....


POLLY

"Det har varit en karl här med en låda och ett brev till redaktören",
sade pigan när hon väckte mig på morgonen. "Här är brevet, lådan har jag
ställt i skrivrummet. Det är ett hänglås för'na, och ho' är väldigt
tung. Jag undrar vad det kan vara i'na!"
"Det skall Amanda inte lägga sig i", sade jag, och bröt brevet. "Här är
nyckeln, ser jag. Tag den och sätt den i låset, så att jag vet var jag
har den."
Pigan försvann med nyckeln, och jag läste:
"Käre vän!
Jag sänder dig härmed en låda, innehållande
en boaorm, som du för gammal
vänskaps skull skall förvara åt mig
ett par da'r. Jag har fått den från Hagenbeck
i Hamburg, som jag är agent
för, och en menageriägare i Uddevalla
skall ha den. Han skulle hämta den hos
dig i stället, för jag måste resa till Härnösand
och sälja ett par svarta pantrar
och ett näbbdjur till ett tivoli där. Du
får inget besvär alls med ormen och behöver
inte ge den någon mat. Den äter
nämligen endast var sjätte månad. Den
heter Polly och är mycket snäll och tillgiven.
Sanne vännen _Alfred_."
Det var ett rätt överraskande brev, men jag hann inte fundera så mycket
över det, ty i detsamma ljöd ett skri från pigan inne i skrivrummet. Ett
skri, som inte bara gick genom märg och ben, utan även genom brandmuren
till Olssons, som genast, sin vana trogna, knackade i väggen.
Med den kännedom om pigors nyfikenhet i allmänhet och Amandas i
synnerhet, som jag äger, insåg jag genast vad som hänt och störtade i
två språng ur sängen och upp på klädskåpet. Jag visste aldrig att jag
var så vig.
I detsamma gled Polly tyst och stillsamt in genom dörren. Hon såg litet
förvånad ut över att finna mig där uppe, men viftade vänligt på
stjärten och kom efter. Hon hade mycket lätt för att klättra.
När hennes huvud kom i jämnhöjd med skåpets övre kant hoppade jag
dödsföraktande ned från min höga ställning, och fastän jag vrickade två
tår stannade jag inte ett ögonblick utan flög mot dörren. Polly smålog
och slog lekfullt sin stjärt om mitt vänstra smalben. Så kom hon ned för
att stifta närmare bekantskap.
Jag har aldrig varit särdeles förtjust i ormar, men jag bemötte henne i
alla fall med vänlighet, och smekte henne utefter ryggen så långt jag
nådde och kliade henne under hakan. Hon uppfattade vänligheten på det
rätta sättet, och lindade sig flera varv omkring mig för att visa hur
fäst hon var vid mig. Och medan hon vänligt slickade mig i ansiktet
smekte hon mig ömt med stjärten.
Medan vi voro i denna vackra ställning anlände min värdinna, som hört
den vettskrämda pigan tala om att jag hade en stor orm inne hos mig och
ville ha reda på vad jag nu hade hittat på igen. Polly lindade
ögonblickligen upp sig och kom emot henne.
Värdinnan gav till vrål, som kom Olssons att banka ilsknare än vanligt,
och försökte smita, men det lyckades inte. Polly tog henne tvärt om
livet, placerade henne i ett hörn och började så smått kurtisera henne.
Jag undrar om inte Alfred gjort ett misstag när han trodde att det var
en hona.
Fruntimmer ha mycket svårt att finna sig i litet ovana situationer, det
förstod jag när jag såg värdinnan. Hon tycktes nämligen inte fatta att
Polly var mycket snäll, utan satt likblek i sitt hörn och tjöt tills
Polly stoppade sin stjärtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar
att skriket tog på Pollys nerver.
Jag begagnade tillfället att kläda mig, medan jag förgäves sökte lugna
värdinnan med upplysningen att Polly inte åt mer än en gång var sjätte
månad. När jag fått på mig kläderna, antog jag min allra oskyldigaste
uppsyn och närmade mig dörren. Polly märkte inte avsikten förrän det var
för sent, så att jag hann smita ut och stänga. Men jag fick ju slå igen
dörren mitt i ansiktet på henne. Så tog jag rock och hatt och gick för
att telegrafera till Uddevalla.
Polly väntade mig utanför porten. Hon hade krupit ut genom ventilen och
klättrat ned för stuprännan. Nu dansade hon omkring mig och viftade på
stjärten och var tydligen mycket glad över att ha fått fatt på mig igen.
Alfred hade rätt. Hon var verkligen tillgiven.
Det blev rätt folktomt på gatan, där jag gick fram med Polly ringlande
bakom mig; men på ett respektfullt avstånd följde en alltmer tätnande
folkmassa. Så syntes en pickelhuva lösgöra sig ur massan och en
poliskonstapel närmade sig hotfullt om än något tveksamt.
"Vad är det?" frågade han och pekade på Polly från tio meters avstånd.
"Det är en boaorm", upplyste jag.
"Är det herrns orm?" frågade han vidare.
"Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det är Alfreds orm."
"Vem fan är Alfred?" frågade konstapeln rått.
"Alfred är min gode vän", svarade jag. "Och han är bortrest."
"Ormen får emellertid inte gå här på gatan", sade han. "Hör herrn det?"
"Det hör jag", sade jag. "Men jag är inte fullt säker på att Polly
uppfattar innebörden."
"Det blir herrns sak att ta bort ormen", sade han. "Det är ju herrns
orm."
"Nej", svarade jag, "det är Alfreds."
"Det syns ju tydligt att det är herrns orm, han följer ju efter herrn."
"Det gör ni också", svarade jag stillsamt. "Men om inte ormen får gå
här, så står det ju er fritt att häkta honom."
"Nej, men jag skulle ha lust att häkta er", sade konstapeln.
"Gör det", svarade jag och stannade.
Polly slingrade sig genast uppefter mig och lade sin kind mot min. Säga
vad man vill, det var ett tillgivet djur.
Konstapeln tittade på oss ett ögonblick, se'n vände han och gick. Jag
fortsatte också min väg och Polly gled genast ned från min axel och
följde mig som förut.
Ett stycke framför oss på gatan gick en dam ledande en liten hund. Hon
gick och anade inte att vi voro bakom. Polly blev plötsligt intresserad
och kilade fram, och innan den lille hunden hann säga ett ljud hade hon
sväljt honom med hull och hår. Det var tydligen just då sex månader
sedan hon ätit frukost.
Men Polly var ett väluppfostrat djur, och när hon märkte att damen
fortfarande höll fast i den andra ändan av kopplet var hon för artig att
rycka sig lös, utan följde snällt efter i den lilla hundens ställe. Det
såg riktigt rart ut.
Efter en stund vände sig damen om för att titta efter sin lilla vov-vov,
men fick syn på Polly i stället. Jag skulle gärna ha velat säga ett par
ord till förklaring, men tyvärr fick jag inte tillfälle till det. Damen
svimmade allt för hastigt.
Då tog jag Polly i kopplet och ledde henne i väg. Det var nästan
trevligare så än att ha henne ringlande lös och ledig bakom mig. Hon
ledsnade emellertid snart att gå i band, och för att undvika detta
sväljde hon kopplet undan för undan, så att jag till slut var tvungen
att släppa för att inte själv bli svald. I glädjen över sin nyvunna
frihet uppfann hon en ny lek. Hon slank in genom en stupränna och följde
den upp på taket, gled så utmed takrännan till nästa stupränna, och åkte
nedför den som en oljad blixt. Detta upprepade hon flera gånger och fann
det tydligen mycket roande.
Men när Polly en gång kom ned från en av dessa utflykter kom en ångvält
framåt gatan, som höll på att läggas om. Polly hade aldrig sett en
ångvält förr, och började i sitt oförstånd klättra uppför dess framsida
för att hälsa på den vettskrämda föraren. Just som hennes huvud nådde
honom och han med vansinne i blicken hoppade ur, råkade hennes
stjärtspets fastna under vältens framhjul. Nu följde några tragiska
ögonblick. Välten skred sin jämna gång framåt, och Polly drogs
obevekligt under den, hela tiden kastande förtvivlade blickar på mig.
Men jag kunde ingenting göra. Vad förmår en ensam människa mot en
ångvält? Så försvann Polly under välten.
När jag återsåg henne var hon platt som ett bräde och oupplösligt
förenad med makadamen.
Det var det sista jag såg av Polly. Jag blandade mig nämligen diskret i
folkmassan. Men jag sörjde henne verkligen uppriktigt. Hon var så
tillgiven.


DEN TYSTLÅTNE

Främlingen kom in på baren genom hotellingången, nickade bekant åt
bartendern och lade en femcentare på disken. Eddy, bartendern, nickade
igen och ställde en flaska lemonad framför honom.
"Skall det bli barnkrubba här nu också?" frågade Bob Kelly spetsigt och
mönstrade främlingen från topp till tå.
Denne, en smart och bleklagd liten man, låtsades inte ha hört, utan slog
lugnt upp sin lemonad, smakade på den, tog en pastilj ur fickan och
stoppade den i munnen.
Bob smålog. Bartendern smålog också, men inte mot Bob.
"Tattale liten", sade Bob. "Han har fått ont i halsen och har inte sin