Krigskorrespondenter och andra lögnare - 3

"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst
han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick? Det här är endast ett
skämt."
"Det där kan du säga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu
och håll käft."
Men nu intervenerade fru Erlandsson.
"Stopp ett ögonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har
så'na där idiotiska påhitt ibland. Vem är ni?"
"Känner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson ömt. "Jag är
ju din egen lille man."
Det galltjut fru Erlandsson uppgav väckte uppseende i de tre närmaste
kvarteren.
"Min man! Vilken fräck usling! Denne knoddsköne bandit vågar påstå att
han är min käre, fule och litet enfaldige, men dock så beskedlige man."
"Nä hörru! De där är för grovt", sade polismannen. "Nu åker du med."
Och gripen av fjorton starka armar, fördes Erlandsson mot dörren. Men då
blev Erlandsson på allvar rädd.
"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i
ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är
Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag
har på magen."
"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.
"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson
bevekande. "Så känner du säkert igen mig."
I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in.
"Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva
sta'n."
"Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har
paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte
vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta
mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."
Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog.
"Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?"
"Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att
det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han,
andra på att det inte är han."
"Det här är jag!" kved Erlandsson.
"Jag kan inte yttra mig bestämt förrän jag får tala med honom om någon
sak, som jag säkert vet, att bara Erlandsson och jag känner till."
"Gör det, Hilmér!" bad Erlandsson, "så ska du få se, att det är jag."
"Till exempel den där hundralappen, som du lånade av mig i förra
månaden", sade Hilmér.
"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson förvånad.
"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det
är inte Erlandsson."
Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till:
"Jo, jo, jag minns!"
"Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur
det gick till när du lånade den?"
"M--nej--jag menar jo."
"Nå, berätta då!"
"Jag bad dig låna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson
enkelt.
"Stämmer!" instämde Hilmér. "Men jag är inte riktigt övertygad än.
Betala igen pengarna, så skall jag tro dig. Det är klart", sade han till
poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det är
Erlandsson."
"Naturligtvis inte!" ansågo dessa.
Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade
sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det
orättfångna godset försvinna i sin ficka.
"Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles
tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna
kan låta honom gå."
När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände
ögonen i honom och sade sakta och tydligt:
"Ge mig tillbaka mina pengar!"
"Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt.
"Ge mig tillbaka pengarna, annars så....", sade Erlandsson hotfullt.
"Men du har ju i vittnens närvaro erkänt...."
Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek
undan. Erlandsson förlorade följaktligen jämvikten, snavade över ett
hörn av mattan och slog ansiktet i golvet.
När han steg upp kände även hans fru igen honom. Han hade fått tillbaka
sin gamla profil, näsan var lika konkav som förr, och pannan lika
knölig.
Men ansiktet var dock väsentligt förändrat. Det var nämligen mera brett
än långt. Slaget mot golvet hade trängt ut paraffinen åt sidorna.
Erlandsson är fortfarande inte skön.


DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN

Gamle likkistsnickare Anderson i Barbacka avsomnade en vacker dag och
vart begraven i ett fodral av sin egen välkända tillverkning, och änkan,
som var för gammal till och med för att gifta om sig, överlät affären åt
första biträdet, snickare Petterson, som var känd Barbackabo och hade
kundkretsens fulla förtroende.
Barbacka tyckte att detta var i sin ordning och sjönk, när begravningen
var över, åter ned i samma idylliska ro som förut. Det hörde till
kutymen i Barbacka, att affärer skulle skötas stillsamt, och staden hade
ingen anledning att befara att dess nye borgare, som till på köpet
utövade det mest diskreta av stadens alla hantverk, skulle bryta denna
goda sed.
Men Petterson var en man med energi och ambition. Gamle snickare
Anderson hade visserligen blivit husägare och rådman på att ta hand om
cirka hälften av Barbackas befolkningsförluster, men detta blygsamma mål
räckte inte för Petterson.
Följden blev den att Barbacka en vacker lördag, när tidningen kom,
brutalt rycktes upp ur sin slummer av följande annons:
_Barbacka Begravningsbyrå_--Direktör K. P:son Petrini--levererar
prydliga och bekväma likkistor samt klädsamma svepningar fort, väl och
billigt. Rabatt vid större beställningar. Klipp ur annonsen!
Samtidigt visade sig likkistsnickare Petterson, numera direktör Petrini,
på stadshotellet iklädd splitter ny kostym, lackskor och damasker,
vilket i Barbacka ansågs vara höjden av elegans, sedan en yngre
handelsresande från Örebro visat sig där så utstyrd. Denna prakt
förhöjdes ytterligare genom att Petrini förtärde ett glas renskt vin,
vilket både han och staden i övrigt ansågo mycket passande för hans
yrke.
Dagen därpå upphängdes stadens första glasskylt över direktör Petrinis
affär, och efter ytterligare ett par dagar förstorades skyltfönstret
till i Barbacka dittills oanade dimensioner.
Barbacka häpnade, och avvaktade med spänning vidare händelser.
De läto inte länge vänta på sig. I stadens tidning syntes lördagen därpå
åter en annons:
_Ni sover sött_ om ni vilar i en av Barbacka Begravningsbyrås charmanta
kistor iförd en av våra verkligt eleganta svepningar. Gör ett försök!
Och på söndagen skyltades i det nya fönstret med en mängd på varandra
ställda kistor. Stora, svarta nederst, så allt mindre och mindre, tills
toppen pryddes av en liten vit kista. Och på alla kistorna stod det
plakat: "Hållbar men billig!"--"Högst komfortabel!"--"Senaste
modell!"--"Rymlig och luftig!" o.s.v. Och på den lilla vita stod en
vackert målad skylt: "För er lilla älskling!"
Det var folksamling utanför Petrinis fönster hela söndagen, och de damer
som inte hade några barn sade: "O, så älskligt!" och "Tänk, så sött!"
Men de som hade småttingar gingo hem och voro särdeles vänliga mot dessa
hela dagen, men tänkte däremot ganska ovänliga tankar om direktör
Petrini.
Likkistsnickare Olsson, som var Petrinis konkurrent och en dålig
psykolog, bragtes nära förtvivlans brant, när han såg denna imponerande
skyltning, och Petrini själv, som var ännu sämre psykolog, såg framtiden
i ett rosenskimmer och drömde om egna stenhus, ordförandeskap i
stadsfullmäktige och till sist en liten vasatrissa på begravningsfracken
om allt ville sig väl, och detta sporrade honom till nya ansträngningar
för att genom en rationell modern reklam driva upp sin affär till så
stort omfång som dödsprocenten i Barbacka tillät.
Men nu spurtade även Olsson upp sig, och i nästa nummer av Barbacka
Veckoblad annonserade även han. Visserligen räckte hans fantasi endast
till för ett vanligt enkelt påpekande av likkistsnickare Olssons
existens, medan Petrini annonserade:
_Beställ edra likkistor_ hos Barbacka Begravningsbyrå. Köp i dag, innan
lagret tar slut! Eleganta kistor sändas gärna till påseende.
Men Petrini märkte dock att konkurrenten började röra på sig och tog i
med friska tag, för att ytterligare distansera honom.
På måndagen lämnade Petrini till stadens mera framstående familjer
elegant tryckta affärskort, vari han påpekade att hans affär var den
absolut förnämsta på platsen och rekommenderade den vid förekommande
behov. Olsson hade inte förstånd till sådana finesser. Han gick bara
till fattighusföreståndaren och skrev kontrakt på tio år om leverans av
fattigkistorna.
Detta retade visserligen Petrini ganska betydligt, men gjorde honom alls
inte nedslagen. Han var ju en energisk man och insåg att ett motdrag
måste göras. Efter något funderande fick han också en idé, som han ansåg
god och genast satte i scen.
På tisdagen fick således Barbacka åter tillfälle att förvåna sig över
ett väldigt plakat i Petrinis skyltfönster:
_Realisation!_ Endast två dagar säljas varma och dragfria likkistor samt
fullt moderna svepningar till häpnadsväckande billiga priser. Försumma
icke detta enastående tillfälle, utan skynda att förse er!
När de två dagarna voro slut blev Petrini verkligen något missmodig, ty
han hade under hela realisationstiden inte lyckats sälja en kista, och
han låste in sig på sitt rum för att under aftonen fundera ut något nytt
slagnummer.
Den kvällen dog den rike garvare Erikson av slag. Petrini fick inte
veta det förrän morgonen därpå, men då blev han samtidigt underrättad om
att Olsson redan varit där, klädd i frack och vit halsduk mitt på blanka
förmiddagen, beklagat sorgen och givit änkan en stor bukett vita rosor.
Som en liten erkänsla för denna sin finkänslighet hade han fått
beställning på hela begravningen. Det skulle nämligen bli en mycket
storslagen affär och änkan var för medtagen för att sköta om någonting.
Petrini var en av de mest uppriktigt sörjande vid garvare Eriksons bår,
och han välvde i sin hjärna vilda planer på att slå sin lika obetydlige
som besvärlige konkurrent ur brädet.
Så sjuknade borgmästarens fru. Kjorteltelegrafen meddelade, att hon var
mycket dålig och att slutet kunde väntas när som helst.
Då insåg Petrini att stunden var inne, då han skulle göra sitt stora
slag, och skrudad i sin begravningsfrack, hög hatt med högt sorgband och
svarta handskar steg han upp till borgmästaren, som blek och förstörd
tog emot honom i rummet utanför sängkammaren.
"Herr borgmästare!" sade Petrini med stark, om än ganska sorgbunden
stämma. "Det har kommit till min kännedom att fru borgmästarinnans slut
väntas när som helst, och då ju givetvis stadens förnämsta dam skall
sova sin långa sömn i en kista från stadens förnämsta begravningsbyrå,
tog jag mig friheten att gå hit för att taga mått. Så lovar jag att
kistan skall stå färdig närhelst fru borgmästarinnan behagar avsomna."
Borgmästaren stirrade på Petrini och kippade efter andan, men innan han
lyckats få fram ett ord slogs sängkammardörren upp, och där stod fru
borgmästarinnan, klädd i sin vita nattdräkt, men med hälsans rosor på
kinderna.
"Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det nötet. Vill han ta
mått till kista på en levande människa?"
Hur Petrini kom ut kan han inte bestämt säga. Det gick för snabbt. Men
när han plockade upp sig från gatan kände han sig i starkt behov av en
mjukbäddad och behaglig liggplats av sitt eget fabrikat.
Nu är han borta från Barbacka. Men f. likkistsnickaren, numera fabrikör
Olsson, som är rangerad karl, gift med garvaränkan, husägare,
stadsfullmäktig och väntar på Vasen, säger alltid när hans namn nämnes:
"Petrini var det inget fel på. Men han var för energisk för sitt yrke."


I TRAPPAN

Nathanael Lundbom hade stannat i sta'n över natten och låg nu ensam i
våningen, ty familjen var på vischan och njöt av mygg och lantluft. Det
var alldeles tyst i våningen. Till och med klockorna hade fått
permission, det var bara den evinnerliga gökklockan inne hos Bergfelts
som tjatade med sitt kuku varenda kvart.
Lundbom hade alltid hatat den gökklockan.
Nu låg han vaken och slö, klockan var visserligen tio, men det gav han
katten. Han hade varit på sammanträde dagen förut, och det blev sent.
Det var därför han låg i stan.
Rrrrr! Det kom en lång och ilsken ringning på tamburklockan.
"Ring ni!" sade Nathanael Lundbom uppmuntrande. "Det mår ni bara bra av.
Gno på! Sätt fingret på knappen och tryck. Det är så enkelt, så."
Men det kom ingen mera ringning, fastän Lundbom med spänning väntade.
"Kanske det var posten!" mumlade han och stack ett ludet ben över
sängkanten. "Jag får allt lov att se efter den saken."
Enkelt och flärdfritt klädd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i
tamburen, kikade försiktigt för att se, att ingen var i trappan, öppnade
se'n dörren och smet ut.
Riktigt, det låg något i brevlådan. Sablar! Vad det var kallt på
trappstenen.
Lundbom öppnade brevlådan och tog ut brevet. Samtidigt öppnade någon
annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms
tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade
Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd
i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.
Lätta fruntimmerssteg närmade sig uppför trappan, och det fasansfulla i
situationen trängde sig allt mera inpå Nathanael. Det var ingen tid att
tveka. Han smög sig ljudlöst uppför trappan. Stegen följde.
"Det var mig ett sabla fruntimmer att bo högt", tänkte Lundbom,
som redan smugit förbi generalkonsulns i andra våningen,
manufakturhandlarens i tredje och var på väg till urmakarens i fjärde.
Stegen följde!
Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då
svor han högt.
Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade
stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen.
"Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst.
"Nä!" svarade Nathanael i hastigheten.
"Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.
"Fröken skall inte vara rädd", svarade Lundbom vänligt. "Det är inte
farligt alls. Bara ni inte går högre upp."
"Fröken!" sade rösten indignerat. "När jag har varit gift snart ett helt
halvt år. Hjälp!!"
"Vad skriker ni för?" frågade Lundbom med värme. "Har jag rört er?"
Med det steg Lundbom några trappsteg ned och befann sig ansikte mot
ansikte med ett ungt fruntimmer med fördelaktigt utseende.
Fruntimret gallskrek och svimmade, och Lundbom lade liket åt sidan,
varefter han fortsatte nedåt. På nedersta trappstegsavsatsen stod
portvaktsfrun och undrade var skriket kom ifrån. När hon fick se Lundbom
komma neddansande i bara nattskjortan skrek hon inte och svimmade inte
heller--portvaktsfruar ha inte sådana nerver--utan hon störtade in i sin
bur--inte genom luckan utan bakvägen--och kom om ett ögonblick tillbaka,
klädd i en sopborste och sin man.
"Vill ni öppna för mig?" skrek Lundbom.
"Jag har blivit utestängd."
Pang! kom sopborsten till svar mitt i planeten på Lundbom.
Då blev Nathanael arg, och som han ju inte kunde slå en kvinna, ryckte
han till sig borsten och planterade den bland hennes mans anletsdrag i
stället. Portvaktsfruns man slocknade ögonblickligen, och portvaktsfrun
störtade åter in i sitt rum, körde huvudet ut genom luckan och röt:
"Mord, hjälp, polis! Det är en galen karl här."
Vilket genast hade till följd att en poliskonstapel, som befann sig inom
hörhåll, smet in i en butik. Sin därvaro motiverade han genom att
telefonera efter förstärkning.
Det samlades nu rätt mycket folk utanför huset, och portvaktsfrun
fortfor att skrika:
"Hjälp! Lidberg! Mordbrännare! Oss välsigna och bevara!"
"Han mördar henne nog snart", sade den församlade allmänheten.
Nathanael gick in i portvaktsfruns bur och drog henne vänligt men
bestämt från fönstret.
"Mördare! Sablars blod! Brandkåren!" skrek portvaktsfrun i diskant, så
att en lomhörd fru i nästa kvarter sade till sin kanariefågel: "Kvittrar
du, lilla pippi?"
"Nu mördar han henne!" sade allmänheten, och poliskonstapeln i butiken
ringde efter mer förstärkning.
När Nathanael fått in portvakts frun, band han henne till händer och
fötter och stoppade en handduk i munnen på henne. Då tystnade hon.
"Nu har han mördat henne, och ingen polis finns här", sade allmänheten
och gick hem för att skriva insändare om saken i Dagens Nyheter.
Äntligen hade Nathanael Lundbom lugn omkring sig, och han kunde börja
söka efter en nyckel som gick till hans tamburdörr.
Då gjorde han en upptäckt! Han hade sin egen nyckelknippa i handen. Hade
haft den hela tiden sedan han gick ut för att öppna brevlådan.
Tyst och stilla smög han upp för trappan och steg in i sin våning
samtidigt med att polisen sprängde porten.


GETINGBOET

"Jag förstår inte var alla getingarna kommer ifrån", sade herr Ahlbom
när han kom ned till frukosten på verandan, och fann ett halvdussin av
dessa midjesmärta insekter surrande kring honungsburken. "Här har jag
slagit ihjäl den ena getingen efter den andra hela sommaren och ändå
finns det fullt upp kvar."
"Ja, nog har du verkat förödande på getingarna alltid", sade fru Ahlbom
med en blick på det stora glas akvavit, som Ahlbom just slog upp.
"Vad menar du, Sofia?" frågade Ahlbom ilsket, men frun lät sig inte
bekomma.
"Men jag skall tala om för dig var insekterna kommer ifrån", fortsatte
hon lugnt. "Ute i redskapsboden hänger ett stort getingbo."
"Och det har naturligtvis fått hänga där i ro och fred, och sända skaror
av samhällsvådliga rovdjur över oss", anmärkte Ahlbom.
"Det är ingen som har blivit biten", svarade hans fru.
"Biten!" fnös Ahlbom föraktligt. "Det är egendomligt vad fruntimmers
insikter i naturvetenskaperna äro bristfälliga. En geting biter inte,
han sticker med en gadd, som är placerad i, låt oss säga, sitsen. Deras
mundelar äro ombildade till sugmun."
"Hur kan de äta flugor då?" frågade fru Ahlbom vetgirigt. "Suger de i
sig dom? Och jag fick lära mig i skolan, att de kan tugga ved till
gråpapper. Gör de det med sugröret?"
Herr Ahlbom avstod från besvarandet av dessa besvärliga
interpellationer, och fortsatte sin frukost under tystnad, då och då med
stor försiktighet vinkande åt getingarna.
Men efter frukosten uppträdde Ahlbom beväpnad med en järnhård
beslutsamhet och en klump tjärat trassel på en stång.
"Nu ska du se på gnistor", sade han stolt till sin undrande maka. "Om
ett par ögonblick skall det vara slut med allt vad getingar heter här i
huset. Jag skall tända eld på det här blosset och röka ihjäl dom
sablarna, skall du se."
"Var försiktig, Isak!" uppmanade fru Ahlbom ängsligt, men belönades för
sin omtanke endast med en förkrossande blick.
"Tack! Jag _kan_ ta vara på mig själv", svarade hennes make. "Jag har
gudskelov uppnått myndig ålder."
Det var dock inte utan alla farhågor som Ahlbom steg in i redskapsboden,
ty han visste att getingar ytterst sällan ta hänsyn till person, och ha
ett ganska hetsigt lynne.
Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en
sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting
krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och
tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid
hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog
han till.
Det var ett ganska kraftigt slag, och det var träff inte bara på
getingen utan även på getingboet, och detta hade den naturliga följden
att hela getingsamhället kom ut för att se efter vad det var frågan om,
och som Ahlbom synbarligen var den skyldige, gingo getingarna
ögonblickligen till attack.
Aldrig förut hade Ahlbom varit någon sportsman, en gång i sin gröna
ungdom hade han visserligen löpt hundra meter på endast sexton sekunder
längre tid än världsrekordet, men det var längese'n. Men nu utvecklade
han en hastighet, som skulle ha gjort Knut Lindberg vansinnig av avund.
Getingarna flögo dock ännu fortare, upphunno med lätthet Ahlbom och
följde honom sedan troget tills han under upphävande av höga verop
hoppade i trädgårdsdammen.
Visserligen svävade de en stund över stället där han försvunnit, men när
han åter klev upp på dammens andra sida, var han så betäckt av gyttja
och smuts att de antagligen trodde honom vara en helt annan person, och
läto honom fara i frid, eller måhända rördes de till medlidande med hans
bedrövliga uppenbarelse.
Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade när
hon såg sin lagvigde komma tillbaka dyvåt, lerig, svullnande och arg.
"Skratta inte, kvinna!" röt Ahlbom med mord i blicken, men det hjälpte
inte.
"Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in
och kläd om dig, så skall jag sköta om dina bulnader."
Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas
omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon
beklagade honom.
"Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "Så de ha hanterat dig. Jag skall
be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet."
"Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons
dräng? Du tror således att Andersons dräng kan göra det, som din
lagvigde make misslyckats i? Vilken framstående förmåga månde inte
vandra omkring i denne drängs enkla skepnad! Vore det inte skäl i att du
skilde dig från mig och lät viga dig vid denne underbare man, som i allt
är din nuvarande make så vida överlägsen?"
"Men Isak...."
"_Tyst!_ Jag skall själv göra slut på getingboet så snart jag fått torra
kläder på mig."
Beslut och handling äro ett hos en sådan man som Ahlbom, och
följaktligen avtågade han, så snart han var färdig, till redskapsboden,
satte eld på sitt vapen och höll det under getingboet. Nu hade nog
getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men åtminstone
en av dem hade flugit ut i något ärende, och kom tillbaka just när
Ahlbom tuttat på. När han såg vad som skedde med hans hem fattade han
humör, och anföll blosset, men då detta var väl varmt flög han ut efter
käppen och träffade i dess andra ända Ahlbom, som han genast gav ett
nyp.
Med ett illhojande släppte Ahlbom blosset och nu var utgången fri för de
övriga getingarna. De kommo också mycket prompt, något yra i huvudet
kanske, men annars fullt effektiva, och nu upprepades samma historia som
förut, endast med den skillnaden, att Ahlbom nu sprang direkt till
dammen.
När Ahlbom åter plåstrats om och fått torrt på sig, började han fundera
på, om det inte i alla fall vore skäl i att skicka efter Andersons
dräng, då i detsamma denne värderade person kom instörtande i rummet.
"Det brinner i herr Ahlboms redskapsbod!" ropade han, och rusade ut igen
med den Ahlbomska familjen i hälarna.
Men det var ingenting att göra. Redskapsboden var torr som fnöske, och
brann utmärkt, tydligen påtänd av Ahlboms tjärade bloss, som han så
vårdslöst slängt ifrån sig. På en halvtimma var det hela över och endast
några kolnade stockar fanns kvar av boden.
Boden var assurerad, och för övrigt inte mycket värd, så att Ahlbom
brydde sig inte mycket om den saken, men vad som retade honom var, att
getingarna inte också strukit med. De hade nämligen gett sig av vid
första skymt av röklukt, och svävade nu som en sky runt ruinerna.
Det är fortfarande fullt av getingar hos Ahlboms. De ha byggt ett nytt
bo i villans vind, och de få bo kvar i fred. Ahlbom vill nämligen inte
gärna bli husvill.


ETT NATTLIGT BESÖK

Karl August Napoleonson var agent för stöldförsäkringsaktiebolaget
Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han själv påstod. Han
stöldförsäkrade varenda människa han träffade, antingen de hade något
att försäkra eller ej, och om man fick tro honom, så var
inbrottstjuvarnas antal i Sverige flera procent större än
befolkningssiffran. Men hos sin vän Bergman lyckades han inte. Bergman
ägde en bordsilveruppsats värd 900 kronor och den hade Napoleonson gett
sig ett fult ord på att försäkra, medan Bergman gett sig ett icke
obetydligt fulare ord på att en försäkring var obehövlig.
Det blev till slut en fix idé hos Napoleonson, att han skulle försäkra
Bergmans borduppsats. Han pratade och övertalade, men det hjälpte inte,
han tiggde och bad, men Bergman var hård som sten, han hotade, men
Bergman var inte rädd, och till slut tillgrep han den förtvivlade
utvägen att bjuda på middagar. Bergman tog gärna emot, men försäkra sin
borduppsats ville han inte.
Till slut, efter flera nätters grubblande, fattade Napoleonson ett
beslut. Han skulle stjäla borduppsatsen. Se'n skulle Bergman få klart
för sig hur nödvändigt det var att försäkra sitt lösöre.
Natten därpå vid fyratiden, när fru Bergman satt uppe med eldgaffeln
över knäna och väntade på sin man, som gått ut en liten stund på kvällen
med en affärsvän, hörde hon ett lätt buller i matsalen.
"Nu kommer det svinet äntligen", tänkte hon, och gjorde sig klar till
aktion.
Hon väntade en stund på, att den älskade maken skulle stiga in i
sängkammaren, men han kom inte. I stället hördes ett metalliskt ljud
från matsalen.
"Vad i Herrans namn har karlen nu för sig", tänkte fru Bergman. "Han
måtte vara mer än vanligt full i natt."
Med det smög hon ljudlöst ut ur sängkammaren och kikade in i matsalen.
Vad hon där såg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa.
Framför byffén stod en karl med mask för ansiktet, och plockade vid
skenet av en ficklampa ned hennes bästa bordsilver i en handväska.
Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rädd för råttor
och tittade aldrig under sängen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss
respekt för nästan allting utom sin man. Fru Bergman smög emellertid
smidigt fram mot inbrottstjuven och när hon kom tillräckligt nära
dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen
och tände.
Tjuven vacklade vid slaget, sjönk på knä, och hade nog svimmat, om inte
fru Bergman väckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par
bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.
"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag
är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med
Bergman."
"Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig,
annars krossar jag skallen på er."
"Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en
bov?" Och han tog av masken.
Fru Bergman granskade hans ansikte.
"Jag har läst, att de farligaste bovarna alltid se ut som riktigt
beskedliga fä i ansiktet", sade hon misstroget. "Ni är nog en mycket
farlig bov. Gå före!"
"Men lilla, rara fru Bergman...."
"Våga inte kalla mig så, skurk!"
"Men...."
"Tyst, och gå före, annars så...!"
Den stackars Napoleonson hade ingenting annat att göra än att gå före
efter fruns anvisningar in i sängkammaren och vidare in i en garderob,
som omsorgsfullt låstes.
"Nu står ni där, förstår ni, och håller er lugn, medan jag ringer efter
polisen", sade fru Bergman morskt när hon låst dörren. "Ni skall få se,
att ni får livstids straffarbete för det här", tillade hon uppmuntrande
efter någon eftertanke.
"Nej, vad ni gör, så ring inte efter polisen", bad Napoleonson med
ömklig röst inifrån garderoben. "Låt mig i Herrans namn först tala med
min gamle vän Bergman."
"Det nötet är ute och suddar, i stället för att hålla sig hemma och
skydda sin värnlösa hustru för tjuvar och banditer. Men han skall få se
på annat."
"Förtjusande fru Bergman", tiggde Napoleonson. "Ring då inte på polisen
förrän han kommer. Det är riktigt sant att jag inte är någon tjuv, utan
en god vän till Bergman, och agent för stöldförsäkringsbolaget Inbrott,