Krigskorrespondenter och andra lögnare - 1

Total number of words is 4661
Total number of unique words is 1541
28.3 of words are in the 2000 most common words
37.5 of words are in the 5000 most common words
42.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

Krigskorrespondenter och andra lögnare
Historier av Sigge Strömberg

_Sigge Strömbergs-böckerna Vol. 7_
1922


INNEHÅLL

KRIGSKORRESPONDENTER
SKÖNHETSVÅRD
DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN
I TRAPPAN
GETINGBOET
ETT NATTLIGT BESÖK
DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON
PENGAR
POLLY
DEN TYSTLÅTNE
CYLINDERHATTEN
PRISBOXNING
FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE
SVÄNGDÖRREN
PÅ PANOPTIKON
LANTBRUK


KRIGSKORRESPONDENTER

I.

Bob Hyes, representant för Arizona Kicker, lade upp även vänstra benet
på bordet, flyttade maggördeln på sin cigarr ett stycke längre in,
talade och sade:
"Hemma i Arizona känner jag en karl, som gärna betalar tusen dollars för
att få läsa vad jag skriver."
"Blind, förmodar jag!" högg Harry Taylor, Montana Screamers
förhoppningsfulle unge man, in. "Och om de därhemma visste, hur våra
sagor tillverkas, så skulle de gärna betala vad som helst för att få oss
inom skotthåll."
Suvaroff, ryssen, smålog stillsamt och sade:
"Jag skriver aldrig annat än vad som är sant."
"Då har du allt billiga telegramkostnader", förmodade Taylor.
"Förresten skulle det inte gå an för oss. Vår läsekrets nöjer sig inte
med så tarvliga saker."
Sanningen i det sista yttrandet var så påtaglig, att det blev tyst en
stund. Så tog Taylor åter ordet.
"Här sitta vi, sju stycken fantasifulla unga män. Ett par av oss äro
vida berömda krigskorrespondenter, ett par andra tro att de äro det, och
resten hoppas bli det på den här resan. Men ingen av oss kommer så nära
de ställen där det händer saker och ting, att han kan höra kanondundret.
Jag kan knappt påminna mig att ha sett en tysk i mitt liv och hade väl
aldrig fått se en sårad heller, om inte van Weide ramlat av hästen i
förgår."
"Jag slant!" sade van Weide generad.
"Slant? När du satt på en häst? No, sir! Du rider lika illa som du
skriver. Men i alla fall, medan man sitter här och inte får veta mera än
de officiella lögnerna, fordrar publiken att man skall hålla den à jour
med allt vad som händer här, från fältslag ned till kommenderande
generalens frukost. Och inte det minsta samarbete mellan kollegerna, så
att om jag, som tycker om enkla vanor, telegraferar att han ätit
havregröt och druckit vatten, så ger Wilson i Harristown Tribune honom
kall kyckling och bourgogne mitt på blanka förmidda'n."
Men i går lyckades jag i alla fall få litet fakta att bygga en
korrespondens på. Jag fick fatt i en stabsofficer som för ögonblicket
inte tycktes ha så förbaskat brått, som de där kurrarna alltid har. Jag
högg honom i knapphålet, gav honom mitt kort och sade:
"Monsieur överste, eller vad ni är. Jag har rest hit från Amerika för
att se krig, men har ännu inte fått se något. Att ni inte för oss
omkring och visar oss slagfält kan jag förstå, eftersom slagfälten
alltid stanna på den tyska sidan, men skulle det inte vara möjligt att
få se en soldat? Bara en enda, om ni så vill, och det behöver inte vara
av den bästa sorten. Han må gärna ha en liten skavank. Ser ni, jag
skulle så gärna vilja vara i stånd att säga, när jag kommer över pölen
igen, att jag sett något av kriget."
"Monsieur!" sade han högdraget. "Ni vet, att vi inte uppmuntrat pressen
att sända representanter."
"Sure!" sade jag. "Men jag behöver ingen direkt uppmuntran. Jag är inte
hårdbjuden."
"Jag vill uttrycka mig tydligare, monsieur", sade han. "Vi önska inga
korrespondenter i detta krig."
"Jag skulle gärna vänta till nästa, herr generalmajor och riddare", sade
jag. "Men jag har absolut inte tid. Livet är ju så kort."
"Det torde bli ännu kortare, om ni utan tillåtelse söker skaffa mera
nyheter än generalstaben lämnar er", svarade karlen.
"Det är det jag vet", svarade jag. "Annars hade jag inte kommit så här
hövligt och anständigt och bett att få veta det jag vill ha tag i. Den
metoden är inte så värst bruklig hemma i Montana. Där frågar man inte,
där tar man reda på det man vill. See?"
"Ingenting hindrar er att fara hem till Montana, och där praktisera er
metod", sa han högdraget. "Bon jour, monsieur."
Och med det tänkte han ge sig av, men han kände inte mister Harry Taylor
från Helena, Montana U.S.A.
"Stopp lite", sade jag. "Herr greve och talman. Vi skulle gärna vilja
veta, varför vi inte få gå och titta själva. Är det något fel på
krigsskådeplatsen, som ni inte vill ska komma ut? Lita på mig. Jag är
världens mest tystlåtna person."
"Monsieur!" sade han. "Anledningen torde vara klar för envar människa,
som är begåvad med endast måttlig intelligens."
"Alltså vet ni det", svarade jag. "Men ser ni, herr överfälttygmästare,
mina själsgåvor äro mycket mera än måttliga. Jag är den mest
intelligenta människa jag vet, och har följaktligen genomskådat er. Ha!"
sade jag och gjorde stora gesten, som imponerade förbaskat på karlen.
"Ni äro rädda för oss, det är allt. Ni begå grymheter mot fångar och
sårade, det är därför ni inte vågar släppa oss fram. Ni hänger fredliga
infödingar, ni bränner gårdar, skändar kvinnor och mördar oskyldiga
barn, som i många fall inte ens genom dopet upptagits i den kristna
församlingen. Det inre Kongos fasaväckande kannibaler äro som
nattvardsbarn i jämförelse med er."
"Monsieur!" skrek han. "Ni glömmer, att vi föra krig i vårt eget land."
"Monsieur!" skrek jag ännu högre. "Jag glömmer ingenting! Det är just
det jävulusiska i hela saken, att ni för allt det där buslivet i ert
eget land. Ha, Monsieur! Allt det oskyldiga blod ni spillt på det sköna
Frankrikes jord ropar till himlen och Montana Screamer, det ansedda
blad, som jag representerar, efter hämnd."
"Monsieur!" ropade han med en röst, som kunde skrämma ett ulanregemente,
men inte mig. "Monsieur! Ni tar fel. Jag försäkrar er, att ni gör ett
förfärligt misstag."
"Herr generalmajor och riddare!" sade jag. "Ni gör ett ännu mera
förfärligt misstag när ni håller mig i okunnighet om vad som sker vid
fronten. Då måste jag tro, att ni har något att dölja. Min åsikt är, att
det står till så som jag sagt där framme, och jag känner det vara en
moralisk skyldighet mot den värld som i andlös spänning väntar mina
uttalanden, att ge luft åt mina åsikter i min tidning, det mest
inflytelserika bladet i Förenta Staterna med biländer, såsom Hawaji,
Filippinerna och Panamakanalzonen. Ni kan, om ni så vill, undvika det,
genom att låta mig få se något."
"Kallas inte detta revolverjournalistik!" frågade han.
"Om inte precis, herr fältmarskalk, så något i den vägen", svarade jag.
"Men min skyldighet mot läsekretsen är att tala om vad jag borde ha
sett. Jag kommer att gå ännu längre. Jag kommer att i någon mån
författa. Jag kommer att tala om hur jag, efter att under överhängande
livsfara ha trängt fram till fronten och bevittnat de gräsligheter som
ägde rum där, avsvimmad sjönk till marken och upptogs av tyska
ambulansen, om hur tyskarna voro som mammor för mig, om hur väl de
behandlade alla, sårade, fångar och befolkning, hur de enkla invånarna i
de erövrade distrikten hylla tyskarna med äreportar, och kalla dem sina
befriare, och hur de fångna franska soldaterna fälla tårar över att de
burit vapen mot en så storsint och ädel nation. Vidare...."
"Det räcker, monsieur!" sade generalstabsprissen. "Är det något särskilt
ni vill veta? Visa er något kan jag inte, men om ni vill ha detaljer
från det stora slaget vid Grand Bete i går, så måste jag väl stå till
tjänst."
"Det slaget hade jag inte hört talas om", sade jag.
"Nej," svarade han. "Det hålles tills vidare hemligt."
"Tror ni att jag intervjuade karlen? Något! Och på kvällen kablade jag
över två tusen ord om det. En bra historia förresten. Livligt skildrad,
med granater, förintade kavalleribrigader, taggtrådsstängsel, kulsprutor
och hela baletten. Jag var ensam om nyheten i går, men i dag har jag
intet emot att ni får den, gubbar, jag var ju i alla fall först."
Femton minuter senare voro samtliga amerikanska korrespondenter vid
telegrafstationen och kablade av en samfälld och kraftig dementi på
Taylors vackra bataljmålning.

II.

Två trötta sjukbärare, som stretat med sin bår i ojämn lunk, satte ned
den vid vägkanten just då Harry Taylor kom susande vägen fram på en
motorcykel, med en fart som om han glömt något viktigt. Harry Taylor
lyste upp när han fick se den sårade, stoppade, steg av och slängde
motorcykeln i diket på ett sätt, som förklarade dess skamfilade
utseende.
"Förståndigt av er, gubbar, att ta er fem minuter i samma ögonblick,
som ni fick se min rena profil svänga runt vägkröken. Här får ni var sin
cigarr, jag kan inte röka dem själv, men ni fransmän som ä' vana vid
Demi-Londres tycker nog att de är jäkligt fina."
Han böjde sig ned över den sårade och granskade honom.
"Vad är det med prissen? Stått i vägen för en granat. Well, ingen kan
för olyckan fly. Dåligt omlagt förband det här, han blöder ju som en
kalv. Det får jag lov att göra om."
Med ett par hastiga snitt skar han upp förbandet, tog fram ett annat ur
sin ficka, ansade med lätta händer såret i soldatens axel och lade om
det.
"Se så ja! Nu har han det komfortabelt. Kan inte begära bättre mitt i
brinnande krig. Nu till den senare delen. Hur gick det här till?"
Den sårade svarade inte. Hans ögon voro slutna och det bleka ansiktet
vänt emot himlen. Han tycktes ha förlorat allt intresse för denna
världen, och ingen rörelse tydde på att han levde.
"Slö pojke det där!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt.
"Om vi inte piggar upp honom, så kommer han bort snart. Var är min
fältflaska? Här! Se så, gapa och blunda, så får du något gott."
Han tvingade ned några droppar av spriten i den sårades mun, och karlen
öppnade ögonen.
"Se så ja! Så ska det tas! Nu rycker han upp sig, och om ett par dar är
han vid fronten igen och stoppar nästa granatskärvas vilda flykt. Hör
du, gosse, hur gick det här till, egentligen?"
"Det var strid!" upplyste en av sjukbärarna.
"Vad i herrans namn säger ni, karl?" sade Harry Taylor med bitande
ironi. "Slogs dom? Fick han inte det här vid en tebjudning? Det låter
otroligt, men jag får väl tro er. Tag en cigarr till! Jag är inte rädd
om dem."
I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett
belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor.
"Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?"
"Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag
i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre. Han har fört ett
herrans liv efter dig hela förmiddagen. Var förtvivlad för att han inte
fått tag i dig. Förbannade, svor, bad, grät! Fransman, förstår du!
Impulsiv. Han hade några viktiga meddelanden, som han ville ge
amerikanska publiken genom en verkligt ansedd källa. Ansåg dig
lämpligast, löjligt nog. Det blir en fin historia för dig, gamle gosse.
Jag är grön av avund. Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig!
Skynda! Hasta! Nå, är du där än?"
Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället
den sårade med synbart intresse.
"Vad är det där för en prick, som du håller på med?"
Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin
solbrända kind.
"Det här? Det är en kär släkting. En brylling till min hustrus första
eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt
inte oss hindra dig. Generalen väntar."
"Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och
steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall
jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst
sista också."
Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande.
"Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom
skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?"
"Absolut!" försäkrade Bob Hyes.
"Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min."
"Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte."
Harry Taylor funderade ett ögonblick.
"Hade jag en kulspruta här, så skulle situationen strax vara avklarad,
men som det är, får jag väl låta dig leva och göra en dygd av
nödvändigheten. Och eftersom du i alla fall är här och skräpar kan vi
samarbeta. Jag, som är mest intelligent, sköter om intervjun och säger
till dig vad du skall skriva, du, som ju i alla fall kan stenografera,
tar ned vad jag säger. Håll mun! Jag tål inga motsägelser. Nu börjas
det."
Han gav den sårade ännu en klunk ur fältflaskan och vände sig till
sjukvårdarna.
"Var hittade ni den här göken?"
"Han låg en tre kilometer nordost härifrån i ett snår, där dom visst
haft en patrullstrid."
"Bravo! Men 'patrullstrid' duger inte alls. Vad skall vi säga?
Sammanstötning, låter ingenting, förpostfäktning, skräp, fältslag kan
man ju egentligen inte kalla det utan en viss överdrift, som är mig
motbjudande. Drabbning! Där ha vi ordet! En drabbning kan stå emellan
hur många personer som helst eller hur få som helst, dock minst två.
Skriv: En blodig drabbning utkämpades i dag ungefär aderton kilometer
nordnordväst om--vad om, skall vi säga? Derci? Rethel? Betheniville? Det
sista låter bäst! Alltså: Nordnordväst om Betheniville mellan--mellan
vad? Vi få väl göra det här franskvänligt, så att det åker igenom
censuren. Alltså: mellan en fransk infanteriavdelning och två tyska
kavalleriregementen, understödda av infanteri, fält- och
positionsartilleri, varibland de berömda 42 centimeters mörsarna, ett
flertal Zeppelinare och aeroplan, ingenjörstrupper, träng,
fästningsartilleri samt flottan med kustartilleriet. Det blir bra! Det
låter nästan som en officiell generalstabsrapport."
"Utmärkt!" sade Bob Hyes. "Men vore det inte skäl i att stryka
fästningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt på folk, som letar
efter fel."
"Du har rätt, min vän, stryk vapnet."
Han böjde sig mot den sårade.
"Kan ni höra vad jag säger?"
Den sårade gjorde ett jakande tecken.
"Well, tala då om hur det hela gick till."
"Jag vill dö!" sade den sårade.
Harry Taylor såg allvarligt ledsen ut.
"Ingen tid att tänka på sådant nu", sade han. "Det här är viktiga saker.
Vi två representera en av Förenta Staternas förnämsta tidningar, och en
liten smutslapp i sydvästern, och vad vi skriva kommer att med andlös
spänning läsas av miljoner av Amerikas intelligentaste män och kvinnor
samt cirka tjuguåtta cowboys och ett halvdussin falskspelare i Arizona."
"Jag vill vara i fred", viskade den sårade matt.
"Vara i fred!" utbrast Harry Taylor indignerad. "Det kan man kalla
egoism. Vara i fred, mitt i kriget! Och när plikten mot fäderneslandet
kallar. Det är ju La Frances ära det gäller. Och förresten har ni fått
två drinks av mig. Otacksamhet är det fulaste som finns. Låt mig få en
liten beskrivning på striden."
"Vi ryckte försiktigt fram--", viskade fången.
"Bravo! Skriv: Med yttersta försiktighet ryckte den franska styrkan
hjältemodigt fram mot den överlägsna fientliga styrkans befästa
ställningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver
skälvde av spänning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som ödet
avancerade de genom terrängen mot den fruktansvärda fiende, som väntade.
Det där var inte illa. Nå, min gubbe. Vad hände vidare?"
"Ett skott small--."
"Utmärkt! Skriv: Allt var tyst. Icke ett blad rördes av
kvällsvinden--jaså, det var på morgonkvisten, ja, sätt morgonbrisen
då--. Soldaternas fötter sjönko ljudlöst ned i den mjuka mossan. Ingen
fågel kvittrade, ingen lärka slog i skyn. Tystnaden låg som ett dok över
nejden och tryckte med centnertyngd soldaternas sinnen. Spänningen blev
outhärdlig, hotade spränga brösten. Nävarna kramade gevären, så att
knogarna vitnade. Man ville göra något, skrika högt, skjuta, vråla, vad
som helst för att ge utlopp åt energien, för att bryta denna hemska,
beklämmande tystnad, som hotade att krossa en.--Så med ens brast det
lös! Det brakade till från den befästa höjden i fronten, och luften
fylldes av ett helvetiskt larm. Granaternas krevader, kulsprutornas
rassel och handgevärens smattrande förenade sig till en demonisk kör,
som växte, växte--. Som en orkan av död och förintelse svepte
projektilerna genom de framstormande leden, dödande, krossande,
lemlästande, sopande ned soldaterna bataljonsvis. Nå, min gubbe, hur
gick det se'n?"
Den sårade, som under Harry Taylors diktamen tydligen återvunnit sitt
intresse för verkligheten, skakade på huvudet.
"Nej, det är bäst ni fortsätter själv. Ni begriper det där bättre än
jag."
"Mycket förståndigt sagt, min vän. Det är nog bäst att jag klarar av det
själv på grundval av det rikhaltiga material ni lämnat. Är du klar, Bob,
så gå vi på igen?--Som rytande rovdjur störtade fransmännen framåt.
Seger eller död! skreks ur hesa strupar och alla luckor fylldes genast
av nya män. Den överlägsna tyska styrkan slogs med förtvivlad
tapperhet, men mot detta anfall kunde den intet uträtta. Oemotståndligt
trängde fransmännen fram. Varje tumsbredd jord såldes fot för fot med
tyskt blod, men intet hjälpte. Likt en jättevåg rullade den franska
styrkan mot kullens topp, och snart såg man trikoloren vaja stolt för
vinden där uppe.--Dom har väl fana med sig vid sådana tillfällen? Inte?
Gör ingenting. Det gör sig bra ändå.--Kring fanstången rasade länge en
hårdnackad bajonettstrid. Stål slog mot stål, trycktes in i varma,
skälvande kroppar, och marken var översållad med sargade lik, utstungna
ögon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motståndet brutet och
ett oordnat återtåg tog vid, medan fransmännen satte i gång ett
energiskt förföljande.--Puh! Det där får vara nog för den här gången.
Det var väl en livfull skildring, eller hur, Bob?"
"Fin!" svarade Bob Hyes. "Vår sårade vän här, som givit oss alla dessa
värdefulla upplysningar, förtjänar ett bättre öde än att komma på
lasarett och av misstag få en eller annan lem avskuren."
"Tack för omtänksamheten", sade den sårade. "Men det är nog ingen fara.
Jag känner mig mycket bättre nu, och nu _vill_ jag leva. Det gör mycket
till."
"Det gör det", sade Harry Taylor. "Det var ju roligt att ni fått
tillbaka er livslust. Far i frid."
"Ja", sade den sårade. "Jag måste leva för att komma hem och berätta om
allt det underbara som jag upplevat."
Sjukbärarna togo åter på sig sina selar och lyfte sin börda. Harry
Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin häst.
"Det var sant", sade Taylor innan han satte i gång motorn. "Hur många
tyskar stupade egentligen i det där slagsmålet, som ni var med om?"
"Ingen", sade den sårade. "Dom skubbade sin väg båda två."

III.

Harry Taylor öppnade försiktigt dörren och stack in huvudet.
"Är Hyes här?" frågade han med en viss ängslan i rösten och såg sig
omkring.
"Nej", sade van Weide. "Jag har inte sett honom i eftermiddag."
Harry Taylor slank in hel och hållen, slog sig ned, lade hatten inom
räckhåll och sade:
"Gudskelov för det då! Jag längtar inte efter att få träffa honom.
Hoppas att han begått självmord eller något annat förståndigt."
"Vad nu hava hänt?" frågade Ferati.
"Åh, ingenting just. Det blev visst bara något hinder med hans
telegrafering, och han är antagligen litet nervös nu. Jag tycker inte om
nervösa personer. I synnerhet när de ha skjutvapen.
Se Bob och jag intervjuade en sårad i förmiddags, det vill säga, jag
intervjuade, och Bob hade mera ett dränggöra, han stenograferade, så att
den saken var alldeles i sin ordning. Fransmannen hade varit med om en
sju helsikes drabbning, och var alldeles smäckfull av intressanta
detaljer, som han inte önskade något högre än att få genom mig sprida ut
i världen. Han gick på och pratade en hel timme nästan, och jag samlade
materialet och gjorde naturligtvis med min vanliga skicklighet en
verkligt intressant historia av det. Han hade förmodligen hållit på att
prata än om jag inte till slut bett sjukbärarna bära bort honom och då
grät han av sorg över att behöva skiljas från mig. Han hade aldrig förr
träffat en så tjusande personlighet, sa han.
Well, Bob och jag åkte till den bondstuga, där vi mot ersättning av en
mindre förmögenhet lyckats få kvarter, och Bob föreslog, att vi skulle
gå in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid.
Vi behövde ju inte kabla förrän klockan två.
Det gjorde vi, och på en halvtimma gjorde jag ihop en korrespondens, som
för all framtid kommer att betraktas som en av amerikanska
journalistikens skönaste pärlor.
När jag höll på med de sista raderna öppnade Bob dörren:
"Är du färdig snart, Harry?" sade han. "Så få vi sällskap till
telegrafen."
"Visst", sade jag. "Vänta bara i sex rödkindade sekunder så kommer yours
truly som en oljad blixt."
"Nej, vet du", sa han då. "Jag tror att jag går ensam till
telegrafstationen, och eftersom du ju kan behöva lite vila, så låser jag
till om dig och tar nyckeln med mig." Och så slog han igen dörren.
Detta var ju precis vad man kunde vänta sig av Bob Hyes, så jag blev
inte alls förvånad utan tvärt om.
"Lås du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."
"Det är en stark och bra ekdörr den här!" svarade han.
"Well, folk är väl inte döva här i huset i alla fall. Jag skall föra ett
sådant helsickes liv, att jag snart skall bli utsläppt, om inte annat,
så på en stege genom fönstret."
"Jag skall säga, att du är full och galen, och inte får släppas ut!"
svarade fähunden. "Om du vet någon mer möjlighet att komma ut, så gör
mig den tjänsten och nämn den, så att jag kan få nöjet att förebygga
den. Inte? Nej, inte jag heller. Ja, ajöken då. Var inte ledsen. Jag
skall telegrafera till din tidning att du vågat dig för långt fram och
ligger svårt sårad på ett militärsjukhus."
Med det gick han nedför trapporna, men kom snart upp igen.
"Hör du Harry", sade han. "Om du hoppar ut genom fönstret, så bryter du
nog nacken. Gör det!"
Se'n gick han, gudskelov, definitivt.
Jag satt kvar och tänkte. Ut måste jag, även om jag skulle följa Bobs
råd, och hur det var tilltalade det mig inte precis. Jag slog
trumvirvlar på dörren, men inte en själ kom. Då gjorde jag, som alla
sköna riddardöttrar brukade på den gamla, goda tiden. Jag band ihop mina
lakan och hissade mig ut.
När jag var tre meter från marken släppte knuten som höll ihop lakanen
och jag hamnade i en blomsterrabatt. Sammanträffandet med moder jord var
inte särdeles behagligt, och förbättrade inte precis mitt utseende, men
alla ben och grejor höllo, och förresten ser nästan varje anständig
människa ut som en buse här nere.
När jag konstaterat, att jag inte behövde läkarevård stack jag i väg
bort till telegrafstationen, fast besluten att slå ihjäl Bob Hyes, som
jag ovillkorligen måste träffa på vägen.
Jag träffade honom. Men inte på det sätt jag väntat. Han stod nämligen
med sitt manuskript i handen utanför ett hus och talade med en
stabsadjutant. Jag tog ögonblickligen betäckning, försvann helt enkelt
i terrängen och sprang på omvägar till telegrafen.
Där inträffade det underverket, att den ende tjänsteman, som befordrade
allmänhetens telegram för ögonblicket var ledig och mitt telegram
kablades i väg genast. Men medan jag stod där fick jag en idé, rusade
ut, och direkt in i närmaste hus.
"Det finns väl en bibel i huset?" frågade jag en flicka, som öppnade för
mig.
"Bibel?" sade hon, som om hon inte trodde, att hon hört rätt.
"Ja, bibeln eller den heliga skrift, med eller utan illustrationer av
Gustave Doré. Jag betalar tjugu francs i guld extra kontant för en
bibel."
Jag fick en inom tre sekunder och lämnade efter mig tjugu francs och det
intrycket att jag var vansinnig.
Med bibeln i hand rusade jag in på telegrafstationen, rev ut första Mose
bok, skrev min tidnings adress på titelbladet och lämnade den till
telegrafisten.
"Ilkabla genast det här", sade jag.
Nummer två trodde naturligtvis att jag var vansinnig.
"Det här?" sade han.
"Ja, det där! Första Mose bok! Tror ni inte att censorn släpper den
igenom? Här är femhundra francs till porto. Det som blir över får ni
behålla om ni bara ser till, att inget civilt telegram slipper i väg
innan det här är expedierat."
Det var ett argument, som han förstod. Han gav mig en medlidsam blick,
som jag håller honom räkning för, och tog pengarna så hastigt som
möjligt, för att jag inte skulle hinna att ångra mig.
På trappan utanför mötte jag Bob Hyes. Han höll på att få slag först när
han såg mig, men sedan flinade han.
"Så, Harry! Du klarade dig ut ändå", sade han. "Du är duktigare än jag
trodde dig om."
"Säkert", sade jag. "Mycket! Till och med duktigare än du tror mig om
nu. Jag har skickat mitt telegram."
"Jag skall skicka mitt nu", sade han.
Jag skakade fundersamt på huvudet.
"Du är alldeles för vårdslös, Bob. Skickar dina saker alldeles för sent.
Tänk om ditt telegram av någon anledning blev hindrat en timma eller två
eller tre, så var ju mitt ute och telegraferat över hela Amerika innan
ditt hann över, och du skulle få på huden av din tidning för att du
kablade gamla nyheter."
"Men det blir inte försenat", sade Bob, och klev upp för trappan.
"Var inte du för säker", svarade jag. "Det kan ha kommit tjänstetelegram
emellan, eller någon, som var på telegrafen före dig, kan ha lämnat in
ett så sabla långt telegram, att det tar flera timmar att skicka av det.
Om till exempel någon av ondska och ovilja kablade första Mosebok--"
Han stirrade ett ögonblick på mig med vansinne i blicken, så röt han:
"Jag skjuter dig om du har--", och störtade in.
Jag avlägsnade mig diskret innan han kom ut, fastän det nog skulle ha
varit intressant att få studera hans fysionomi då."
"Hör du, Suvaroff, som sitter nära fönstret. Säg till mig om du ser Bob
Hyes komma hit!"

IV.

Harry Taylor satt med ansiktet dolt i händerna hopsjunken på en dikesren
långt borta från världen, när van Weide kom körande vägen förbi i sin
bil.
"Hallå, Harry! Sitter du här?" ropade van Weide förvånad. "Hur är det
med dig? Är du sjuk?"
Harry Taylor rörde sig inte och såg inte upp.
"Det är van Weide, som tilltalar mig", sade han dovt. "Jag känner igen
rösten. Den låter som en duett av en cirkelsåg och en bastuba."
"Jag är förkyld", sade van Weide indignerad.
"Kroniskt", fortsatte Harry Taylor. "Nej, jag är inte sjuk. Men jordens
rotation besvärar mig. Jag var på en hippa i går."
"Vem mer än du?"
"Ingen. Jag höll den alldeles själv. Det vill säga Charley Reeves, min
sekundant, var ju med. Men han räknas inte."
"Sekundant?"
"Ja, jag har duellerat med Bob Hyes. Han är hos Röda korset nu."
Van Weide steg ur vagnen och gick fram till Harry Taylor.
"Vad i Herrans namn säger du, karl? Har du skjutit Hyes?" frågade han
förskräckt.
"Skjutit? Inte? Jag har inte rört honom ens. Jag överlämnar åt lägre
stående intelligenser att slåss med kniv och skjuta skarpt. Jag
duellerar med hjärnan, ett farligt vapen, som varken du eller Hyes eller
ens Reeves har tillgång till."
Han lyfte huvudet ur händerna och tände sin pipa.
"Min själ är matt i dag och jag kan tydligt höra sfärernas musik och jag
vill helst vara i fred. Men som jag vet att du aldrig går förrän du fått
veta allt som inte angår dig, och som jag vill bli av med dig så snart
som möjligt, skall jag berätta historien för dig.
Ser du, Bob tycker inte om att bli förekommen när det gäller att skicka
fria fantasier för många cent ordet över till Staterna, och så länge han
åtnjuter förmånen av mitt umgänge kan ju den saken inte undvikas. På
det viset inträffar ibland episoder och på grund av en dylik har han i
flera dagar letat efter mig överallt.
Jag har varit litet svåranträffbar, det är sant, för jag ville inte göra
honom något illa, men i går träffade han mig i alla fall. Charley Reeves
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Krigskorrespondenter och andra lögnare - 2
  • Parts
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 1
    Total number of words is 4661
    Total number of unique words is 1541
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    37.5 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 2
    Total number of words is 4642
    Total number of unique words is 1496
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 3
    Total number of words is 4464
    Total number of unique words is 1546
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 4
    Total number of words is 4672
    Total number of unique words is 1533
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 5
    Total number of words is 4582
    Total number of unique words is 1493
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Krigskorrespondenter och andra lögnare - 6
    Total number of words is 1488
    Total number of unique words is 673
    39.3 of words are in the 2000 most common words
    47.7 of words are in the 5000 most common words
    50.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.