Kloka Maja och andra berättelser - 13

det! En gör allt människor orätt ibland och det värre ändå!»
»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde se’n i ögonen?»
»Nej, hvad sa’ han?»
»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men inte ska du skämmas för
mig, inte, utan för dig själf! För sir du, jag har nog smakt på den där
ekluten, jag med, och det har sin nytta med sig det också! För sir du,
har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’ taljan duger te’, om
hon låter sträcka på sig eller inte!’»
»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»
»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss, för när Österman
talte om hur vi kommi hemifrån och att ni satt här och inte visste om vi
va’ lefvande eller döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva
ut mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att gipsen inte
blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop, sa’ han! Och han sa’ att
haltningen skulle nog gå bort i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för
stadstrapporna — och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»
»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur tror du det blir när haltningen
ä’ borta?»
»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på! Men säg nu ingenting
om det här, hvarken åt far eller nå’n annan, för jag lofte Österman,
att jag skulle tiga me’t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag
tyckte att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan det var
sagdt.»
»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern glad, i det hon tog
sonens händer mellan sina. »Då kan ’en ju hoppas på att du tar dig till
vara! Men säg mig nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du
bära det, att Österman får’na?»
»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en sådan hustru som
Lotta. Och när hon i alla fall inte tyckte om mig, så ...»
Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick märktes ett kraftigt tag i
klinkan. Både modern och sonen vände sig åt dörren till; den öppnades,
och in trädde Lotta i stugan och efter henne Österman. Innan mor Stina
hann säga sitt »Guds fred» och bedja dem stiga fram, tog Österman till
orda:
»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och nu ä’ vi här, för te’
bjuda på bröllop te’ juldan!»
Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina steg upp och gick fram
till Lotta, som såg skinande glad ut.
»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade hon, bara för att säga
något.
»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på Österman med en
trohjärtad blick.
»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!» ropade Österman. »Men
när han såg att jag kom nykter hem från stan sist, och att jag varit
nykter ända se’n, så gaf han me’ sig te’ slut.»
Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne lycka, gick mor Stina fram
till Österman, fattade med sina båda valkiga händer om hans väderbitna
näfve och sade så sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»
Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans för modern, men han
låtsade ingenting om, utan ropade helt muntert, i det han slog armen
kring lifvet på fästmön sin:
»Och om inte alla märken slå fel, så blir det vinter te’ jul, så vi kan
få fyrn släckt och få åka på isen te’ körkan! Och du ska vara med, Olle,
om du också haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort och hem,
och nog ska både du och jag, Lotta — och du med, Olof — hålla rätt kurs
och akta oss för villovägar!»
»Gu’ gifve det!» tillade mor Stina med sammanknäppta händer.