Kloka Maja och andra berättelser - 12

aldrig och är orolig för Olof heller?»
»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade mor Jonson. »Men
jag hoppas fäll, att det ä’ i onödan!»
»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på skonarn me’, det säger då
både far och gamla lotsålderman. Så ni ska inte vara rädd för att han har
blifvi’ kvar därute, inte!»
»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis _det_, som jag är rädder
för!»
»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn utåt sjön heller —
för han va ju på ingående, säger de!»
»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är just det jag ä’ rädd
för, att han fått lof att följa me’ opp till stan!»
»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog ut med finska båten i
morron kväll! Och dessutom ä’ inte eran Olof en sådan gosse, att man
behöfver vara rädd för honom, om han också skulle vara i stan!»
»Säger du det, kära Lotta?»
»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»
»Gu’ signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också, för jag känner ju
min gosse — men si, frestelserna ä’ många och en kan aldrig veta — och
vore det bara någon annan än Österman som ...»
»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl som di säger här
allmänt?» frågade flickan och såg på fyrvaktarhustrun med forskande blick.
»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!» svarade Stina. »Jag vet
nog att han är duktig och rejäl, så länge han ä’ redig, men si, får han
aldrig så litet i hufvut — — då —»
»Han hade nog inte så lite’ i hufvudet när han gaf sig åf ut och lotsade
in briggen!» svarade Lotta harmset, i det hon såg ut genom fönstret.
»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön och lät henne sitta där
då?»
»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade Lotta i samma ton
som förut. »Far säger själf nu, att han inte undrar på’t, för hon lär ha
lagt sig ut för både målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi
fått höra!»
»Nej kors, hva’ säger du? Va’ hon tocken?»
»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han hade kunna’ görat på
annat vis, förstås — det vet jag me’. Men så svår som di målar ut’en ä’
han då visst inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl inte
att undra på om han blir våt!»
»Det låter som du skulle tycka synd om Österman, kära Lotta?» framkastade
mor Jonson och såg på henne med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte
åf en sådan flicka som du!»
»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre än di ä’,» svarade
Lotta med lifligare färg på kinderna än förut, »och hade han bara någon
som såg efter sig och brydde sig om’en, så kunde han väl bli’ bättre, han
med, tänker jag!»
»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson varnande. »Du vore
inte den första flicka som hängt opp sig på det repet!»
»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig för att en vill si någe’
godt hos den som alla anka’ på! Och inte tar eran Olof nån skada åf, att
han ä’ med Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i morgon
kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad den färden har vari’ bra
för!»
Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson annat att fundera på.
Det var inte utan att både Jonson och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta
som en blifvande sonhustru — och skulle hon nu — —»
»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman! Det ä’ då ett elände
med den — hvar en än gör åf honom! Tror hon att hon skulle kunna vända om
den? Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så lätt, den!»
Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.

3.
Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på kvällen och fyren
redan varit tänd i flera timmar, satt fyrmästaren Holm inne i kammaren
i sin byggnad, som var större än de andra, och drack en romtoddy med
lotsålderman Lund, medan både två blossade på sina pipsnuggor och som
vanligt talade om väder och vind.
Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt och koleriskt
temperament, och den gamla lotsåldermannen däremot var det personifierade
lugnet, hvilket icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom när
de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren var lika röd som den
gamla lotsen var stockkonservativ som en äkta gammal ämbetsman i statens
tjänst.
Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller tullar — det var helt
enkelt fråga om Österman och fyrvaktarens Olof.
»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig så fasligt, Jonson
och käringen hans!» ropade nu fyrmästaren för minst tionde gången, i
det att han lyfte på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville
säga så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han blifvit
kvar därute, så skulle de väl ha’ fått fatt i båtskrollan åtminstone
någonstans i närheten.»
»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!» sade
lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så hade nog Österman
fiskat opp’en. Det har jag redan predikat för dom ända sen i går! Nej,
ser du, mäster det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»
»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»
»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för Österman, tänker jag! Di
tror väl att han ska gå och supa med pojken och att di ska komma i någe
krakel med polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med honom
som med den andra —»
»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag! Och den här är ju en
hygglig och stadig pojke, inte annat än jag har sett!»
»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har varit ute för en
kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom en aldrig vet hvad en unglots
duger te’, förr än han sitt döden i ögena! Och hvad Österman duger te’
men inte ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och segla
på egen hand!»
»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det väl ändå så farligt med
Österman, som ni alla skriker till heller! Det va’ nu det där spektaklet
i fjol, för att han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen —
och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det undra jag då inte
på, så brorsdotter min hon ä’!»
»Jag tycker bra om Österman som lots, men en vilde ä’ han, och spakar
han sig inte, så får han allt gå där, innan han kan vänta på nån
befordran. Hade inte det där stockholmsspektakle’ kommi emellan, så hade
han väl allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var så arg,
så han ville rakt köra bort’en med en gång!»
»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och rannsakning ändå, tänker jag!
Nog ä’ di styfva af sig, ämbetsmännerna, men ser du, den allmänna
meningen —»
»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi ska gräla igen! Annars
tror jag det är klokast att vi håller oss ifrån poletiken! Och vill du
som jag, så bryter vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det
har blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det tänkte lätta på,
och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt åttatiden.»
»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half till, jag! Vädret är ju
lugnt, så i natt får ni nog vara i fred, och om jag talar med Lotta, så
har hon nog varmt vatten kvar på spisen.»
»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit, för jag känner på
mig att vi ha’ Österman och pojken med på’n, när han väl är här!»
»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman komma in och få sig en
skvätt med!»
»Om han ä’ sådan att han behöfver något mera, ja!»
»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå i god för att — — men
nog har han lofva’ att det inte skulle hända mer — —»
»Har han lofva’ dig det?» frågade lotsåldermannen förvånad och stod kvar
vid dörren med sydvästen i handen.
»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat någon annan!» svarade
fyrmästaren med en slug blinkning på ena ögat, just när de gingo förbi
köksdörren.
Gamla lotsåldermannen nickade tyst och gick förut ut på gården.
Tjockan hade verkligen lättat på, och fyren kastade nu sitt klara ljus
vidt ut öfver sjön, som låg stilla och orörlig och knappast kunde skiljas
ifrån rymden, som ännu var molndiger och grå, utom längre bort i öster,
där månen just höll på att gå upp, halfäten och röd och kastade en
aflång, lätt vattrad reflex ned i den stillastående sjön. Längre åt norr
syntes en klarare rand, med några matt blinkande stjärnor, och när de
båda männens ögon hunnit vänja sig vid det sparsamma ljuset, sågo de uppe
vid utkiken, dit de styrde sina steg, en kvinnlig gestalt som stödde
sig emot gransträfvorna vid trappan och, med hufvudet vändt åt väster,
stirrade ut öfver stugornas tak åt den stora fjärden, som sträckte sig
inåt fastlandet.
»Står ni här, mor Stina!» sade lotsåldermannen, sedan han betraktat henne
några ögonblick under tystnad. »Jag tänker ni se efter finska båten som
ska komma i kväll.»
»Ja nog gör jag så, lotsålderman!» sade mor Jonson med en suck. »Jag har
ingen ro te’ hålla mig inne! Jonson sitter nere ve’ båtbryggan och väntar
med båten, ifall han skulle få höra honom blåsa!»
»Nog blåser han, det kan ni lita på, mor Stina!» tog nu fyrmästaren till
orda. »I rappet har ni pojken eran frisk och sund hemma igen.»
»Jag ska gå opp och titta om jag inte kan se topplyktan öfver
Mörkekobben!» sade lotsåldermannen och gick med raska steg uppför den
vingliga trappan, »för den här tiden ä’ det just han brukar komma, så
vida det inte har varit tjocka inåt skärgården.»
»Klif inte miste, bror Lund!» varnade fyrmästaren, i det han gick närmare
intill trappan och tittade uppåt.
»Åhå, di här stegena känner jag till, så jag kan sofva och gå dom!»
svarade den gamla lotsen, i det han med fasta steg gick upp på den lilla
plattformen. Han stannade där ett ögonblick med handen öfver ögonen och
blickade utåt.
»Ser du något åf’en?» frågade fyrmästaren.
»Nej inte än! Men nu hör jag i stället — hör ni inte också? Det är flog
oppe i luften — vänta, hör ni inte hur det hviner?»
»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll! Hör ni, mor Stina —
nu skrika de — det är grågäss igen — schy, schy! Hur vingarna susa och
ändå ä’ de så högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem. Nu är’
de midt öfver oss — — få nu se hur det går med fönsterna i kväll!»
»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,» ropade den
lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri. »De måtte fäll flyga förbi!»
»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?» frågade fyrmästaren
och vände sig framåt fyren, bredvid hvilken nu det starka kacklandet
hördes.
Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma syntes i det starka ljuset
från fyren de flyttande grågässens långsträckta triangel strax på sidan
om det gamla tornets lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka
ett ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna stannat på
spända vingar, bländande af ljuset, det såg nästan ut som om triangelns
långsträckta ben brutits af en uppstående oro; men då hördes på en
gång den ledande fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet huru
den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den öppnade näbben åt de
tvekande — därpå höjdes ett långt uthållande skri från hela den vingade
skaran, och med susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och
försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver hafvet.
»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande kvinnan och andades
ut med en djup suck. »Di flög’ förbi!»
»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal och van gubbe, som
inte lät lura sig,» hördes lotsens röst uppe från plattformen, »så den
här gången fick du allt lukta efter steken, bror Holm!»
»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade fyrmästaren och fortsatte
sedan, i det han vände sig till fyrvaktarhustrun:
»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert, det har jag litet
svårt att begripa!»
»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade hon sakta, »och som
också kan komma på villovägar!»
»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det finns mycket som
blänker och lockar här i världen!»
Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände sina öron för
att höra om en ny flyttfågelsgrupp skulle nalkas. Men ingenting störde
tystnaden, förrän den gamle lotsen däruppe med djup röst varskodde de
andra två, i det han ropade:
»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu minuter skall vi ha’
honom här!»

4.
Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan, där Jonson satt
väntande i båten, färdig att taga till årorna vid första signal. Flere af
lotsarna voro redan där nere och några af fyrpersonalens barnungar stodo
där nyfikna och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af kvinnorna
hade äfven kommit ner, och bland dem var också Lotta, som när hon fick se
fyrvaktarhustrun genast gick fram till henne, stack sin arm under hennes
och hviskade:
»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä’ säker på att Österman
kommer och har honom med sig!»
»Gu’ signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk om han inte stannar!»
»Visst stannar han, det ska ni få se!»
Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans djupa ton på långt
afstånd hördes skära igenom den ännu stiltjetunga luften.
»Hör ni! Hvad sa’ jag?» ropade Lotta och tryckte sig tätt intill den
darrande modern, som med knäppta händer stod och stirrade ut i mörkret.
»Vill Jonson ha’ hjälp med en åra!» ropade en af lotsarna till den i
båten sittande fyrvaktaren.
»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort, afbruten stämma, och
då en af de unga ändå ville hjälpa honom, var han nära att hoppa i sjön,
ty båten var redan ute och dref för starka årslag utåt fjärden.
Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom förklingat, blef det tyst
som i en graf där nere på bryggan, och man hörde nu på afstånd tydligt
propellerns taktmässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den
röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva följt med ångaren
från den inre skärgården och nu syntes draga sig utåt hafvet.
Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare takt, och om ännu några
ögonblick till upphörde det alldeles.
»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa stämma. »Då kan ni vara
lugn för att di ä’ med, mor Stina!»
I detsamma stack ångarens för fram bakom den utspringande bergudden
och syntes långt ute på sjön som en mörk, oformlig massa, från hvilken
försalongens upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något
vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt seglade de
brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt och hållet, man hörde det
aflägsna bullret af någon som tungt hoppade ner på toften af en båt,
därpå hördes ett längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop,
som gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes hufvuden,
därpå började de brinnande ögonen röra sig igen, först sakta och liksom
tvekande, sedan med allt raskare fart till dess hela det mörka vidundret
efter några ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med full
maskin styrde sin kurs österut mot det af några få matta månstrimmor
sparsamt upplysta hafvet.
»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade fyrvaktarhustrun med
tröstlös ton, i det hon fortfarande stirrade utåt sjön.
»Säg inte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen uppmuntrande. »För mina
öron lät det då som två — eller hvad säger ni, pojkar?»
»Ja då, nog va’ det flera än en!» hördes det från dem alla. Därpå blef
det tyst igen och nu började aflägsna årslag skönjas därute ifrån
fjorden. De ljödo långsamt och dröjande — det lät nästan som de stannade
af emellanåt och som om de roende varit upptagna af någon öfverläggning.
Sedan ökades takten igen, och det lät nu som om starkare armar förde
årorna, än de som rodde dem förut.
Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte långsamt, men ännu
kunde man icke urskilja några bestämda konturer. Slutligen framträdde
dock de mörka linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart
spindel på långa ben närmade sig stranden.
»Kan ni se hur många som ä’ i båten?» frågade Stina med darrande röst och
vände sig till en af de yngre lotsarna, som stod längst ute på bryggan
med handen öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.
»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter akterut. Men den som
sitter i aktern sir ut som han hade någe bylte som han höll i.»
»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre ä’ di! Det där som du
tycker va’ ett bylte, det ä’ en som ligger.»
»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har honom med sig död!»
»Nej då, dö’ ä’ han inte! För nu reste han på hufvet!» ropade lotsen.
Båten närmade sig nu allt mera.
»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren, »det hörs på årtagena!»
»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och skyndade så långt fram på
bryggan, att Lotta måste hålla henne tillbaka, för att hon inte skulle
falla i sjön. »Har du Olof med dig?»
»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från sjön.
»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon slog armarna om
fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det var jag som hade rätt!»
»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu Stina med nyvaknad oro.
»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt muntert och gladt, »och
pojken skulle väl inte ta’ ordet ur munnen på far sin heller!»
De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga svar, men
fyrvaktarhustrun fattades nu af en ny ängslan. Var sonen sjuk eller — —
det uppstod en mörk, bitter misstanke i hennes själ — hvarför svarade han
inte? Låg han kanske redlös i båten — hade den stora stadens förbannelse,
det djuriska ruset, följt honom dit ut och var det den vilde Österman —
som — —
Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut, ty nu slängdes
årorna med ett raskt tag upp i båten, och ett dussin händer sträcktes ut
för att hindra den att törna emot bryggan.
»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från toften där han satt.
»Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar, så kom ner i båten och hjälp mig
att ...»
»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade modern och skyndade fram.
»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte så illa vild ut — det
ä’ inte någe farligt! Han har bara lite’ ondt i ena bene’!»
Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten, förbi Österman och fram
till mannen, som satt med armen om sonens lif och höll honom tryckt
intill sig, medan denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll
hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem kastade hon sig ner
på båtbottnen, slog armarna om sonens hufvud och frågade hviskande:
»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig illa?»
»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade sonen sakta och
mödosamt, »och di sa’ på lasarettet att knäskålen ä’ krossad på mig!»
»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»
»Ja, mor! Och det va’ Österman som skjutsa mig dit. Och hade inte han
varit, så låg jag väl nu på sjöbotten, för ni ska veta att jag föll i,
när vi skulle gå ombord!»
»Ä’ ni klara nu, pojkar, så får vi hem’en med detsamma!» ropade Österman
som under tiden gjort fast båten. »Men ta’ i’n försiktigt, för di har
gipsat bene’ på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i
knät, om han också aldrig tar i så mycket som en svagdricksputell!»
Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar lyftat upp den unga
lotslärlingen från toften, där han låg, och sedan gick tåget i sakta
mak upp till fyrvaktarens stuga, där de lade ner honom på soffan inne i
kammaren, medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den gamla sängen
och Österman och fadern hjälptes åt att kläda af honom.
När de fått honom till sängs och Österman, mindre bullersamt än vanligt,
önskade honom god natt och lofvade att höra om honom på morgonen, höll
Olof kvar hans hand och sade med tårar i ögonen:
»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit emot mig! Aldrig i
lifvet!»
»Ah seså!» svarade Österman och försökte se skämtsam ut. »Det var fäll
inte för mycke’, när det va’ för min skull du råka ut för’et! Men du ska
ha’ tack för en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter
ifrån stan förr, som i kväll!»
Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar och ville säga något,
men han skyndade sig hastigt ut, utan att vilja höra på hvarken ursäkter
eller tacksägelser. När han kom utanför dörren väntade honom likväl en
bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon fick se honom,
gick hon fram emot honom och sade innerligt, i det hon räckte fram sin
tämligen stora, trofasta hand:
»Tack, Österman! Tack för det här!»
»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg på henne på en gång
bedjande och trotsigt.
Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande ännu ett steg, men
hejdade sig hastigt, vände bort hufvudet och sökte sakta rycka lös sin
hand, i det hon hviskade:
»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»
»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och slog armarna om henne
innan hon hann draga sig undan.
Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang in till sin far, och när
hon kom in var hon röd som en drypande blod. Men när Österman om en stund
kom in för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett hvarann
förr än nu.

5.
Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä, att han kunde stödja
på benet. Och den första tiden han gick uppe måste han begagna käpp, och
då han själf var af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han
aldrig skulle få lägga bort den.
»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!» sade han en kväll till
modern, som satt inne hos honom i kammaren, medan fadern var på vakt
uppe vid fyren, »för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’
lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te’.»
»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid blir det fäll nå’n
råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far, och det ä’ ju också ett bröd,
som en kan lefva på! Och du som ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma
längre än far din och rakt åf bli’ fyrmästare med tiden! Och kan du få
Lotta te’ hustru — —»
»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det han otåligt slog sig på
det skadade knät. »Henne får jag aldrig, mor, så mycket vet jag, sedan
den där olyckliga färden till stan! Henne tycker Österman om, och hon
tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast det ä’ en bra flicka, så
har jag inte hjärta te’ missunna honom.»
»Hvad säger du, gosse? Tycker Österman om henne — och tror du att hon —
— men si, det kan då fäll rakt inte vara möjligt. När hon har te’ välja
emellan en tocken rustare som Österman och en så ordentlig pojke som du.»
»Det är nog inte ordentligheten som det kommer mest an på där ve’lag!»
återtog han långsamt och tillade sedan, i det han med sväfvande blick
såg bort ifrån modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som
hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör ni Österman orätt, mor
— för han ä’ mycket bättre än jag — och hade inte han varit ...»
»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur sjön och hjälpte dig
till lasarettet — men det var ju ändå för hans skull som du fick bene’
mellan båten och fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»
Olof steg upp och gick haltande några steg öfver golfvet stödjande sig
mot käppen. Han pustade tungt och strök sig med handen gång på gång öfver
pannan, som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta ett beslut,
haltade fram till modern och lade sin hand på hennes arm, frampressande
med möda, som om det bränt honom på läpparna:
»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte mellan båten och
fartyget som jag fick knät mitt förstördt!»
»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade modern, i det hon
halfvägs reste sig upp från stolen där hon satt.
»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne tillbaka ner i
stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala om för er alltihop, som det
va’ från början te’ slut. Det va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi
la’ till ve skonarn, och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom
i vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och höll opp mig, till
di fick kasta ut en ända från skonarn och fick upp oss båda två, fast det
blåste så, att han fick brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen
fick han lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full fart
ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna och släppa oss opp
utan talte med oss att vi skulle följa med opp till Vaxholm — men när vi
kom dit, så låg jag och sof och Österman stod vid roret, och eftersom
vind höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång. Och när
ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och traktering, och Österman
ville att vi tvärt skulle gå ombord på en ålandsslup som var på utgående
— men det ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång kommit
till stan, så ville jag också se mig omkring, medan jag va’ där. Och när
Österman sa’ att vi promt skulle ge oss åf, så blef jag arg och svarte
att det angick honom inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag
kunde sköta mig själf.»
»Och oss tänkte du inte på, som satt hemma och va’ oroliga!» sade modern
förebrående.
»Jo, visst tänkte jag på er; men så tyckte jag det också, att när ni inte
såg te’ båten och ni visste att det blåste vind inåt, så kunde ni fäll
begripa, att jag hade följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’
Skeppsbron, så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö, som han
kände te’, och medan han pratade med dem, så passa’ jag på och gaf mig
åf ut på egen hand — och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond
mening, utan jag tyckte bara det, att så gammal var jag, så att jag inte
behöfde gå och ledas i band som en hundvalp.»
»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern och väntade med bäfvande
hjärta på svaret.
»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan jag gick och såg på stan
och de granna husena och gatorna, men så hur det var, så tyckte jag, att
jag behöfde mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in på
en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig gata borta i själfva
stan, där det bodde en hel mängd med segelsömmare — och därinne träffade
jag på några sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på konjak
och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen och på det viset
blef det i flera omgångar, och när jag kände att jag börja’ bli yr i
hufve, så ville jag stiga opp och gå min väg — men då satte di te’ och
skratta åt mig, och somliga skällde på mig och kallade mig morsgris och
bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja opp dom, men så blef
vi goda vänner igen, och sen minns jag icke mycket åf alltihop — utom
det, att först va’ vi inne på någe ställe där di spelte med långa käppar
på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några bollar, och sen va’ vi
oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch och där det va’ fruntimmer som
passa opp, och en af dom — hon var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast
hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och då blef en af di
andra arg, och så tog vi ihop och slogs och sen minns jag bara, att jag
tyckte di vräkte mig utför en trappa och att jag slog knäet i stengatan,
så att det skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»
»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl sig!» mumlade modern
mellan tänderna.
»Hvad säger ni, mor?»
»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom te’ dig igen?»
»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på lasarette’, och knät och
hela benet var så styft och ondt, så jag kunde inte röra det en smul. Och
det var en ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte hur
jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång, ljushårig karl som fört
mig dit och han hade fått tag i mig på ett poliskontor, sa’ han — och
då skämdes jag som en hund, och när Österman kom dit fram på middan, så
tordes jag knappt se honom i synen — — för jag begrep på beskrifningen
att det var han som hade fraktat mig dit!»
»Aldrig kunde jag tro att _han_ skulle kunna vara så bra! Men så där ä’