Kloka Maja och andra berättelser - 11

klara dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur sikte
igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den andra i djupet; men
alltid samma storhet och samma himmel öfver ens hufvud.
Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i hand, och låta blickarna
följa hvarandra bort till det glödande klotet af guld, som så stilla och
majestätiskt rinner ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten
droppe; att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens hufvud,
återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet, att man slutligen
tycker sig sväfva emellan tvenne himlar till dess plötsligt en lekande
fisk spritter upp bredvid fartygets sida och med ett slag af sin stjärt
grumlar hela det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att man
bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är det väl underligt om
man vid tjugu år under sådana förhållanden tycker sig vara så lycklig att
man fruktar detta öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och
att man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara en dikt,
så full af poesi och glädje, att man tycker sig af en enda stund hafva
nog för ett helt återstående lif? Nej, det är till och med inte underligt
att minnet däraf gör en gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att
hon sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna följa hennes
svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig att hon en gång varit ung
som de!»
Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på detta sätt slutade sin
berättelse, och minnets återsken öfver hennes åldriga anlete tycktes
utplåna skrynklorna och jämna dragen, så att hon, där hon satt i det
klara lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka. Man
behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka sig henne, lika litet
som man behöfver något öfvermått däraf för att en klar septemberafton,
då den nedgående solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och
ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva vårsprickningens timmar, då
färgerna äro lika lifliga som på hösten.
Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen omkring gummans
tebord. De båda förlofvade sutto med hvarandras händer fast omslutna, och
blickade in i hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld,
som kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt på den gamla, som
mot sin vana nu alldeles tycktes hafva glömt att någon annan än hon fanns
i rummet. Efter en stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete,
hennes läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga
sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrans namn.» Ett par tårar rullade sakta ner utför hennes fårade
kinder, och efter några ögonblick steg hon stilla upp och gick in till
sig utan att säga ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet
till dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig för
gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd, att hon möjligen
funnit sig illamående. Jag öppnade sakta dörren och såg då den gamla stå
vid sin byrå, försjunken i betraktande af ett föremål, som alltid stod
där öfverhöljdt af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var
alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag såg gumman stå
i stilla bön framför en gipsmask, tagen på dödsbädden af hennes äldste
son, faderns afbild. Gumman höll gudstjänst med sina minnen.
När den unga flickan gifte sig med sin fattige fästman, var det den
präktiga gumman som på allt sätt uppmuntrade dem, när släkten å sin sida
gjorde allt för att de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga
boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den sällsynta förmågan
att alltid veta hvad som bäst behöfdes, och att aldrig gifva så att
gåfvan blef någon börda. På bröllopskvällen var det den präktiga gumman
som följde de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men varmhjärtade
välsignelse fingo de med sig dit in, och den blef en verklig sådan,
den bar frukt i blomstrande barn, i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt
välstånd, och i en äktenskaplig lycka utan några moln.
Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman hos de nygifta, där
hon naturligtvis alltid var en gärna sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid
ett tillfälle när den unga frun var ute i köket, att hon nu var så ensam
igen.
»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det hon visade åt dörren
där den unga frun gått ut; »och det är alltid litet långsamt nu att vara
ensam på nytt. Men jag har i stället tagit min gamla kompanjon mamsell
Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås att hon retar
mig ibland med att hon flaggar så rasande när hon ska klä sig. Och då
gafflar Augusta — så nog har jag lifligt omkring mig, alltid!»
»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att skratta åt, och att
retas åt också,» menade jag, »det är hälsosamt, påstås det.»
»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får jag hit min sonhustru
och sondotter från Amerika. De ska stanna öfver vintern; fast son min
han kommer bara på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag
riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är första gången det
händer mig, skall jag säga, så man får väl inte undra på om jag känner
mig litet nyfiken. Det enda som gör mig litet rädd, så är det att de där
amerikanskorna ska vara så koketta och bortskämda, sägs det; men de få
väl ta seden där de komma, de som andra.»
Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från andra sidan oceanen
hade kommit, träffade jag den präktiga gumman på nytt. Hon såg då
allvarligare ut än vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära
anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både si och så.
Flickan var visserligen bortskämd och elak emellanåt, men det gick väl
för sig, menade den gamla; det var egentligen sonhustrun som inte fick
nåd för hennes ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i allmänhet
ha svårt att komma öfverens, äfven när afstånden i språk och vanor inte
äro en hundradel så stora som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens
på något så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje älskande
mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man begära att svärmodern
med alla sina små egenheter och anspråk kan finna nåd inför sonhustruns
ögon. Det var således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen
och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka till Newyork
igen, annars hade han väl emellanåt kommit till korta som mellanpart i
striden.
Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan sin orsak till den
misstämning som ibland rådde i hennes hem den vintern; men man måste
också besinna att hvilken gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt
ur jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af den försiktiga och
måna svärdottern.
»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när hon tyckte att det
gick för långt med noggrannheten, »tror jag att hon tänker börja räkna
sockerbitarna i skålen i rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer
väl turen till kaffebönorna!»
»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på sitt vanliga sätt;
»bönorna ä’ ju malda, vet jag!»
»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman allt mera förargad.
»Nog måtte det väl i Herrans namn bli litet öfver åt dem när jag dör en
gång, så att de inte behöfver vara ängsliga för det.»
Längre fram på vintern började den unga missen, som var en ganska
vacker flicka för öfrigt, troligen finna det mer än lofligt enformigt i
Sverige, och därför roade hon sig med att sätta i gång en liten »intrig
i fönstren» med en ung herre som bodde midt emot. Modern kom slutligen
underfund med den lilla intrigen, det blef ett fasligt väsen, och gummans
hemtrefnad blef förstörd för en längre tid.
»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade gumman ibland och
tittade utåt vindflöjeln, som ännu alltjämt roade sig med att visa
nordliga vindar; »i sommar ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt
skärgården för att få andas ut litet!»
Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga gästerna reste
tillbaka till landet i väster. Gumman hade nog haft mycket ledsamheter
af dem, men det hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes
åt för alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa med dem
öfver hafvet, voro förgäfves.
»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,» svarade då gumman,
»och den lämnar jag inte. Där vänta man och barn på mig; tycker ni att
jag skulle vilja lämna dem för att följa de lefvande bort till ett land
där jag inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni; här passar ni
lika illa som jag skulle passa därborta, och därför är det bäst att hvar
och en är hemma hos sig.»
Och så blef det också. De långväga släktingarna kommo aldrig mera
tillbaka, och den präktiga gumman gick ännu i några år sin ensamma men
glada och kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner,
och den ensliga grafven på kyrkogården.
I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång under årens lopp. På
sistone åldrades hon hastigt och mycket; anletet blef infallet, ögonen
förlorade sin glans, minnet svek henne ofta nog, och man såg att det
stundade till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och hennes
gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade om gumman, omtalade att
de ensamma stunderna framför gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det
var inför den älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt
döden.
I många år hade jag, i sällskap med det unga paret, plägat besöka gumman
på nyårsdagen; hon tillhörde nämligen den gamla tiden, och såg gärna att
man på denna dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en liten
enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.
Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till sängs. Hon kände
icke igen oss mera. Vi stannade ett ögonblick vid sängen, väntande att
hon kanske skulle vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna
väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon: »Gustaf ... nu gå
vi hem till fatter ... gossarna äro med. Äro de med alla? Detlof också?
Ja, kom, kom!»
Hon lefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo, ty här behöfdes
ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än väl. Om några dagar hade också den
präktiga gummans rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande
vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe ibland
bergen.


VILLOVÄGAR.
EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÄREN.

1.
Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens fyrplats, och lika
askgrå och tung låg novemberhimlen utbredd öfver vattnet och de här och
där uppstickande kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde sig
som jättelika hufvuden af några på djupet lurande vidunder.
Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän vattenytan nu var
lugn, kom dyningen svallande upp emot och öfver klipporna och sjönk
tillbaka igen med ett tungt stönande ljud, som liknade en långdragen
suck af någon, som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på
afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på någon af de halft
öfverspolade klipporna i sydost, där de farliga grundbrotten lågo och det
gälla skriket af någon förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden
mellan de pustande andedragen ifrån hafvet.
Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda stugorna hade svårt att
kunna höja sig i den tunga luften; den kröp i stället långsamt utefter
takåsarna och när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot
marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta upp i töcknet
och disan, som den gjorde ännu tätare och mörkare. Det gamla fyrtornet
kunde knappast skönjas annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst
på udden och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot de
upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att låta svepa in sig
i den täta kapprock, som hölls färdig af sjötjockan, innan vintern kom
och lade hafvet i bojor och för några månader eller veckor befriade den
gamle kämpen från hans trägna vakthållning.
Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager en tröstlös ödslighet
utbredd öfver bergknallen på hvilken fyren var rest. Icke ett träd,
knappast en krypande buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga
linjer; endast några grågröna tufvor af den härdiga och förnöjsamma
strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade sakta i luftdraget ute
från sjön, visade att det fanns någon växtlighet på ön.
Såg man närmare efter, funnos likväl utanför fyrmästarens bostad, på
den lilla platsen mellan bergväggen och själfva stugan, några magra
krusbärsbuskar och mellan dem en uppkastad jordlist med lämningar af
några sommarblommor. Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga, och
vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn sina nakna grenar emot
väggen och tycktes denna morgon utgöra en välkommen afledare för röken
från skorstenen, hvilken utefter de knotiga grenarna letade sig ner till
marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten och på den vägen
komma ut till töcknet öfver vattnet.
Framför spisen i det af elden klart upplysta köket uti fyrvaktaren
Jonsons stuga stod hans hustru och passade på kaffepannan, som puttrade
öfver elden. Hon var en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio,
med ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint utbredt
öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände hon sig åt fönstret
och kastade en lång, spejande blick ut i den grå morgongryningen; men
för hvarje gång vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en
halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna, omkring hvilka
ett bittert drag af halft bekymrad oro hvilade.
Slutligen hördes långsamma, trötta och något släpande steg på berghällen
utanför dörren, därpå några skrapningar och stampningar som om någon
velat befria sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett
kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.
Han var lång som hustrun och ryggen var böjd. Under den af fukten nästan
drypande sydvästen, som han strök af sig, föll håret i gråa, raka testar
ner öfver en hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon under
de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs af ett gråsprängdt
skepparskägg, som var längst under hakan, men lämnade de knotiga kinderna
och den envist hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en gråbrun
skäggstubb stack upp och visade att rakknifven inte särdeles ofta var i
gång på det väderbitna ansiktet.
Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren, sträckte ut handen med
något stort, mörkt föremål uti och sade med entonig röst:
»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och i natt var det fyra
som dängde sig i!»
Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig blick på det
framräckta föremålet och sade sedan med en egendomlig skiftning i stämman:
»Stackare dom!»
»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han slängde fågeln, en
stor grågås, bort i hörnet invid spisen. »Di ä’ inte så dumma te’ koka
soppa på, har du själf sagt!»
»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di flyger och flyger och
vill unnan vintern och kacklar så gladt oppe i luften och en hör di raska
vingslagena när hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»
»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna på ljuset och så —
klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och
hvem vet hvad det ä’ för någe’ di har kommit undan?»
»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en fågel, som ä’ ute och
flyger ...»
»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det nån fara med honom, kära
Stina! Men slå nu upp kaffet, för det ser ut som tjockan skulle tätna te’
och då får en lof te’ sätta mistlurn i gång.»
»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade hustrun i det hon
lyfte af kaffepannan och satte den på en stentallrik på bordet framme vid
fönstret.
»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det sir inte så ut. Ska du
inte ha dig en skvätt me’ nu då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig
ned vid bordet.
»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade hustrun i det hon gick
tillbaka till spisen, böjde sig ner och tog upp den ditkastade fågeln,
som hon noga betraktade med tungsinta blickar.
»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!» uppmanade mannen, i
det han började blåsa på kaffet, som han slagit ut på fatet. »Jag ska
plockan sen jag, under middagsrasten!»
Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte sig ned på
spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.
»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter en stund och bredde
tankfull ut den ena vingen öfver sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om
föräldrarna va’ med?»
»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne. »Men di kom undan — för
di andra tre va’ ungfåglar di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»
»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter en stunds tystnad.
»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton som skulle vara glad.
»Di har så många, så. Di lägger ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»
»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun på nytt, liksom om
hon envist fullföljde en dyster tankegång, som hon ändå inte ville eller
kunde släppa.
»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte oskäliga kritter!»
sade mannen i förebrående ton. »En ska inte blanda ihop tocke, för ser
du, Stina, det ä’ ogudaktigt, säger prästen!»
»Det kan han säga, han som inte har mist några!» svarade hustrun och
smekte nästan omedvetet den döda fågelns gråhvita bröst.
»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!» sade mannen, i det han
satte ifrån sig koppen på bordet och långsamt uppstigande gick bort till
henne där hon satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof kvar!
Och så länge få vi fäll vara nöjda!»
»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar också?» frågade hon och såg
med ångestfull blick upp i mannens väderbitna ansikte.
»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte ändå samma glada
ton som nyss. »Det var ju rakt omöjligt att pojkspolingen kunde komma
tebaks ifrån skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman
ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’ Furusund, eller kanske
rakt åf opp te’ stan, och då kan vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på
några dar!»
»Ja ser du, Anders! Det är just det som jag ä’ rädder för!» hviskade
hustrun.
»Ocke då?»
»Att han har fått följa med opp te’ stan!»
»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»
»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»
»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa pojken där lika bra som
han kan lotsa en seglare härute.»
»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla sig på! Du minns
fäll hur det gick med Gustaf!»
»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det ä’ i Olof! Hade inte
han vari’ så enveten efter kvinnfolk — annat ä’ det med den här — han
tittar ju inte åt dem en gång.»
»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga att titta på!»
»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»
»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och bra flicka, hon — och
det ä’ inte tockna som jag ä’ rädd för att han ska råka ihop me’!»
»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det ä’ fråga om en fattig
pojke som Olof! Hade han någe’ te’ spendera på, då kunde det så vara.
Och för resten så sa’ jag te’ Österman, när pojken kom till honom som
lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så skulle håle ta’
sin Österman, om pojken tog skada af någe’, och Österman lofte mig ...»
»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han inte själf vet hvad
han gör ...»
»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i mig me’ te’ slut! Men
det lofvar jag dig, att ä’ han inte hemma tes i morgon, så ber jag
fyrmästarn om pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han
kommer förbi här på kvälln!»
»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon steg upp och lade sin
hand på hans. »Lofvar du mig det riktigt säkert?»
»Har jag nånstin narra’ dig förr, Stina?»
»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte undra på att jag ä’ orolig
— för det ä’ inte det värsta, att en mister dom så här!»
Hon satte sig ned igen och lade handen på det mjuka fågelbröstet, medan
hon tankfull stirrade ut genom fönstret.
»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha’ honom här redan i
dag, för det kommer ju en båt i kväll, som går österut, vet jag! Så nu
ska du vara lugn, Stina! Och har du inte annat te’ göra, så kan du gärna
plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas på’n, när Olle kommer hem!»
Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen. Glasen skulle putsas
uppe i lanterninen, och olja skulle fyllas på, till dess mörkret kom och
fyren på nytt skulle kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som
vägleder seglaren på hafvet, på samma gång som det förvillar seglarna i
luften.

2.
Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång fortfarande underlig
till mods. Hon hade nog tillräckligt att sköta om, och man må icke
tro, att hon satt där kvar med den döda fågeln i knät; men hon kunde
icke besluta sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog under
höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för fyrtornets lockande ljus,
och de förolyckade grågässen och gräsänderna voro ju mycket välkomna
förstärkningar för de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och
lotsar för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var det icke med
gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja det annars så välkomna bestyret.
Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla vår skärgårdsbefolkning
för sentimentalitet. Det hårda lifvet och de friska vindarna därute
blåsa bort alla möjligheter till sådana stämningar som kunna behärska
stadsbon inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga, ändlösa,
enformiga och stillastående vågytan utanför sina fönster, eller bergsbon
med de blånande vidderna öfver och inpå sig. Men det finns _en_ känsla
som är gemensam för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna eller
hafsstranden och det är i moderskänslan, där den finnes utvecklad till
denna halft instinktlika, halft omedvetna oro, som aldrig hvilar och
aldrig kan stillas.
Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två söner hade hon redan
mistat; den äldste hade hafvet tagit ifrån henne — den näst äldste
människorna och världen, och honom var det som hon sörjde djupast och
bittrast. Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt — en
störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga till med sin båt
vid ett i nöd stadt fartyg under en rasande storm — det var bittert, men
det hade likväl tröst bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen
som en tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora allmänna
— men minnet af den lefver kvar därute bland klipporna och skären och
när barnen på det närbelägna fastlandet kommo in på kyrkogården där han
låg under en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med stora
ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick förlorad, när han skulle
lotsa!» Det var hans minne.
Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det var moderns outplånliga
sorg att han var lefvande begrafven i fängelset. Till sjöss hade han
gått, ett vildt lif hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga
kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i förvillelserna,
och det hade slutat med ett mord. Ett öfverlagdt mord, för att få
medel till fortsatta utsväfningar och ett mord under så försvårande
omständigheter att dödsstraffet tycktes oundvikligt. Men den kungliga
nåden kom emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt
fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte bittrare än döden!
Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också han slukas af den stora
stadens Moloch — nu skulle kanske också han bländas af det lysande
eländet därinne och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet
liksom den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej! Så fick
det icke gå — hon skulle rädda honom, hon skulle ...
Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.
Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan, själf obekant med
staden och alla dess smygvägar? Och gjorde hon honom icke orätt? Var han
inte en frisk, ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i
gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren, öppen och ärlig
som den luft han varit van att inandas ända från sin barndom?
Jo, men just därför — — just därför!
Om det bara inte varit Österman som han kommit att fara med — Österman,
hvars lärling han blifvit! Österman var den bästa lotsen af alla därute
på ön — men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan och
tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid mot elementerna — en
glad och alltid hjälpvillig kamrat, när något brast eller fattades,
var han som en lössläppt vilde när det rådde lugn ute på sjön och när
det vid helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom staden — hur
lefde han inte där? Var det inte i friskt minne ännu ute på ön, när han
skulle gifta sig med en flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig
fyra dagars permission för att fara in till staden och göra uppköp för
bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren, som var farbror till
flickan?
Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och ingen Österman kom! Och
ändtligen på nionde dagen, när bud hade gått med förbifarande ångbåtar
in till staden, när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren var
ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle afsätta honom, så kom han
utseglande med en åländsk fisksump, steg i land drucken som en kaja,
utan kavaj och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna
som han skulle köpa bröllopstraktering för, hade ytterligare kommit i
slagsmål och öfverfallit polisen, hade fått låna sig penningar att betala
plikten med och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att han gaf
flickan så många som flögo och åkte och vände, när han fått veta att hon
förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till slagsmål på ön med
de andra lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste upp en
stickande nordvästlig storm, kastade han sig, drucken som han var, ner
i lotsbåten och gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen
sättas ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom ön,
fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så omöjligt som att ta’
ner månen.
Sådana där bragder hade Österman gjort många, och det kunde inte förnekas
att han var en rådig och duktig karl, en lots som få och en målrohållare
som ingen. Och emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig
och godmodig som ett barn.
Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som omgafs af ett småkrusigt
hår, och ögonen sågo glada och trohjärtade ut, fast det blänkte till i
dem emellanåt, och det berodde på hur stark den blänkningen var, om han
skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle få makt med honom.
Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes Olof skulle göra sin
första bekantskap med staden — så vida han inte gått förlorad med båten
när han lämnat Österman ombord på skonarn.
Men det hade han nog inte. Jonson och de andra karlarna hade ju varit ute
och letat efter båten — om den kantrat, skulle den ju flutit i land vid
någon af öarna eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i
lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?
Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan hon rufvat på alla
dessa tankar, men nu väcktes hon ur dem, genom att dörren rycktes upp och
en ung flicka inträdde i stugan.
Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte särdeles vacker, men
frisk och blomstrande flicka på aderton, tjugu år, med öppen blick och
hurtigt utseende, mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en
växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.
»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon gick fram till
bordet; »jag fick lof att in och höra hur det är med er! Ni sitter väl