Kloka Maja och andra berättelser - 09

»Tag honom under andra armen du, Marie,» sade min far kort och bestämdt —
han var alltid sådan; »och låt oss föra honom in!»
»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda plattyska, »di har
schlagen honom dedt!»
»Håll munnen på dig,» sade min far, »och låt oss laga att vi få honom in
i rummet, innan nattvakten kommer.»
Och med förenade krafter förde vi nu den nästan helt och hållet
vanmäktige mannen in i rummet, där min far och Trudchen satte honom i min
fars gamla länstol, medan jag sprang ut i köket efter vatten och ättika,
för att tvätta och förbinda hans sår.
När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far stod med armen om
den unge mannens axlar för att hålla honom uppe i sittande ställning i
stolen. Jag steg fram för att börja torka blodet ur den slagnes ansikte,
men jag darrade, så att jag knappt kunde hålla skålen med vattnet och
ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans såvida inte min far
tämligen sträft ropat till mig:
»Stå nu inte där och darra på manschetterna, utan tvätta först såret i
hufvudet, som blöder värst; det andra är bara en liten rispa! Men hvad
är det då åt dig, kära barn? Jag har aldrig sett dig bära dig så bakvändt
åt.»
Och jag tror nog att gubben hade rätt, ty inte vet jag om det var åsynen
af blodet och det gapande såret i hufvudet eller om det var minnet af
den ohyggliga synen nyss utanför fönstret, då alla störtade sig öfver
honom, eller om det var en förkänsla af att jag här såg framför mig den
ende man, som jag skulle fatta tycke för i hela mitt lif; men aldrig
i all min dar har jag varit så förvirrad som jag nu var. Och när jag
så hade fått blödningen från såret i hufvudet att stanna, och skulle
börja att tvätta blodet från hans ansikte, som blekt och med slutna ögon
hvilade mot länstolens höga rygg, så darrade min hand som om jag hade
haft en frostattack. Min far, som under tiden gått till ett väggskåp i
sitt lilla arbetsrum, hade därutur tagit fram en långhalsig butelj med
millefoliumbrännvin, den enda medicin som fanns i huset, och den enda som
han nånsin begagnade, och kom nu fram till den unge mannen med ett fylldt
glas af det i hans tanke ovärderliga medikamentet.
»Hur är det med dig, flicka?» ropade han, när han fick se hur min hand
darrade, »jag tror, Gud förlåte mig, att du är färdig att dåna bara för
en smula blod?»
»Ånej, kära fatter,» svarade jag; jag hade alltid varit van att kalla
honom så, ty fast min far var svensk född så var min mor pomerinkare, och
vi talade därför en sorts underlig tysk-svenska i huset; »men jag är rädd
för att den stackars gossen här får sätta lifvet till, han är ju alldeles
likblek och ger inte minsta tecken till lif ifrån sig.»
»Ja en annan gång låter han bli att ge sig i slagsmål,» svarade min far
buttert; »galna kattor få rifvet skinn, det är så vanligt det! Vore i
alla fall synd på pojken, för han ser hygglig ut. Tycker du inte så med,
Miken?»
»Jo, fatter lilla, vore det inte bäst att skicka Trudchen efter
stadsfysikern?»
»Vet jag visst! Hvad kan han göra som inte millefoliebrännvinet uträttar
lika bra? Hm, tycks vara ett bättre mans barn, den här. Hör på, min
gosse, gapa litet nu, så ska du få se på annat slag.»
Men i detsamma som min far förde glaset till munnen på den unge mannen,
utstötte han en djup suck, gjorde en våldsam rörelse med handen och slog
ut glasets innehåll öfver min fars väst, i det han med stora, förvirrade
ögon såg sig omkring och utropade på den klaraste och tydligaste svenska:
»Hvar är jag? Akta er, edra skurkar! Om ni vore ännu tio till, så ska jag
visa er att en svensk sjöman inte viker för sådant där byke! Där har du,
och du, och du ...» och nu började han slå omkring sig som en galning,
till dess han slutligen helt utmattad sjönk ner i stolen igen, och på
nytt, men nu med mycket saktare röst frågade:
»Hvar är jag?»
»Jo, du ä’ hos mig, handskmakare Bohm,» svarade min far, »och här ser du
Marie, dotter min! Men sitt still nu, för här behöfver du inte slåss, min
gosse. Och när jag fått slå i ett glas till utaf medikamentet, så slå
inte ut det för mig, ty därtill är det både för dyrt och för godt.»
Och medan min far stultade af in till sitt hörnskåp igen, skyndade jag
mig att binda för såret öfver vänstra ögat med en stor bindel som täckte
icke allenast såret, utan äfven själfva ögat. Han tycktes nu vara redig,
och jag glömde inte på mången Herrans dag den blick han kastade på mig,
innan jag täckte öfver ögat; ja, jag kan se den ännu när jag vill.
»Tack!» sade han helt tyst, i det han lutade hufvudet tillbaka mot
stolsryggen. »Jag hade en liten syster som hette Marie. Om hon hade
lefvat, så hade hon varit lika stor och vacker som ni.»
Ingen hade nånsin förut sagt att jag var vacker, och inte visste jag
heller af det själf. Det var ondt om speglar i min fars hus, och inte
hade jag mycket tid att spegla mig på heller. Jag visste inte hvarför
jag rodnade, men jag kände att jag gjorde det, och sedan var det mången
både ond och glad stund som de orden återkommo i mitt minne. Ty ni ska
veta, det gick inte så lätt att bli den fattige sjömannens hustru, som
ni tror. Men jag skall väl inte gå händelserna i förväg. Min far kom
tillbaka med sitt medikament, som han trots alla protester hällde i
den unge sjömannen, och efter en god stund hämtade han verkligen så
mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur han kommit i gräl med
de främmande sjömännen. Det hade som vanligt varit för en småsaks skull;
han var jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och skulle gå
upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo omkring honom och ville att
han skulle taga af sig hatten för dem, därför att de tillhörde en fransk
korvett och han bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som var
kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den näsvisaste af de
franska matroserna, och inom kort var slagsmålet i full gång.
»Det öfriga känner ni,» sade sjömannen, »och hade inte ni och er dotter
varit, så hade de väl slagit ihjäl mig, kan jag tro! Men nu får jag lof
att gå, för annars håller väl kapten ett fasligt väsen, när jag kommer
ombord igen.»
»Du kan gärna stanna kvar här i natt,» menade min far; »det går inte an
att gå ut i den fuktiga luften med de där skråmorna.»
»Och så kunna de stå och lura på er därnere vid hamnen,» tillade jag utan
att våga se på honom.
»Ah, det har ingen fara!» svarade den unge mannen, i det han steg upp ur
stolen, »skråmorna ä’ ingenting med ... jag är bara litet yr i hufvudet
af dem — och de ha längesedan glömt att de varit i krakel med mig, så
druckna som de voro. Därför ännu en gång, tack för hjälpen och låt mig nu
gå ombord.»
»Ja, men låt oss höra af dig i morgon!» sade min far i det han skakade
hans hand; »du ä’ ju vår landsman, och det ska roa oss att veta att du
inte får några efterslängar utaf det här kalaset. Ta och lys honom ut
genom porten du, Marie!»
Jag tog ljuset och gick före honom ut genom dörren; utkommen i farstun
måste jag sätta handen för ljuset för att det inte skulle blåsa ut, och
jag kände då huru en hand lades på min arm och en sakta och upprörd
stämma hviskade i mitt öra: »Tack, Marie, den här kvällen glömmer jag
aldrig!»
Ögonblicket därefter hörde jag hans raska och fasta steg ute på gatan,
och de försvunno allt mer och mer, under det att jag försökte att stänga
igen porten, men hindrad dels af ljuset som jag inte ville släppa, dels
af darrningen i mina händer, som inte ville öfverge mig, dröjde jag så
länge, att min far slutligen öppnade dörren och ropade:
»Nå, Marie, hvad gör du så länge? Har sjömannen tagit dig?»
Jag svarade ingenting utan skyndade mig in, och den natten var den första
sömnlösa jag någonsin haft.

6.
»Man kan väl tänka sig,» fortsatte gumman; »den oro och otålighet, med
hvilka åtminstone jag den följande dagen afvaktade vidare underrättelser
om den slagne sjömannen. Min far var alltid tyst och sluten, så att af
honom hörde jag ingenting, och klockan 6 på kvällen tog han som vanligt,
sedan han slutat sitt dagsarbete, hatt och käpp och begaf sig af ut. På
min fråga hvart han skulle gå, såg han först på mig mycket förvånad,
sedan svarade han helt lakoniskt som vanligt: ’till klubben’, och så
vandrade han sina färde.
När jag blef ensam tilltog min oro så att jag slutligen inte visste
mig något råd för att få den stillad. Jag lade bort mitt arbete, och
gick fram och tillbaka i rummet, ifrigt funderande om jag inte skulle
våga att ta Trudchen med mig och gå neråt hamnen, för att skaffa mig
underrättelser om den slagne. Detta var minsann inte någon småsak för
en flicka i min ställning, och jag visste mycket väl, att om jag hade
blifvit sedd af någon utaf grannarna, så skulle det ha varit slut med
mitt rykte för alltid. Nu för tiden skulle en sådan sak till och med i
en småstad anses för ganska naturlig; men så var det sannerligen inte
då. Alla de moderna idéerna om kvinnans likställighet, och sån’t där,
som de nu skrifva tidningarna fulla om, kände man den tiden inte till;
för en ung flicka fanns det inte mer än ett yrke, synålens, och inte
mer än en plikt: att niga och säga ja, när föräldrarna väl hade utsett
en man åt henne, sak samma om hon tyckte om honom eller inte, eller
om han var ung eller gammal. I synnerhet var det fallet med en fattig
borgarflicka sådan som jag, och våra mödrar uppfostrade oss från första
stunden i de begreppen, så att när stunden kom, gjorde man sällan några
invändningar. Det var också inte utan att min far mer än en gång låtit
påskina, att han nu ansåg mig tillräckligt gammal för att, också jag,
gå all världens gång, och att en välbehållen änkling om ett par och
fyrti år, en mässingsslagare på samma gata som vi själfva, hade kastat
sina något skelande ögon på mig. Mannen hette Kortz, hade eget hus och
stor verkstad, samt bara tre barn från sitt förra gifte, af hvilka
dock två voro pojkar och en förskräckelse för hela stadsdelen, hvars
portluckor och fönsterrutor aldrig fingo vara i fred för dem. Min far
hade visserligen inte uttryckligen talat om mässingsslagarens frieri;
men ofta nog, då han kom hem från klubben, hade han låtit ord undfalla
sig om, hurusom han mycket väl skulle kunna reda sig ensam med Trudchen,
fastän hon visserligen var litet dum och långsam; men att, om det inte
var så rasande roligt i och för sig själf, så fick man i alla fall trösta
sig, när man hade sitt barn väl försörjdt, och så vidare. Allt detta rann
mig nu i hågen, när jag gick oroligt af och an, och om den hederlige
mässingsslagaren, hvars gulgråa hår till följd af hans yrke oftast stötte
i grönt, förut redan förefallit mig afskyvärd med sina skelande ögon och
sitt plumpa skratt, så blef han ännu värre i jämförelse med den unge
sjömannen, hvars tacksamma blick och bleka anlete förföljde mig hvar jag
gick och stod. Trots min medfödda blyghet och förskräckelse, hade jag
också redan fattat mitt beslut att gå ut i köket och säga till Trudchen
att följa med mig, det fick nu för resten gå hur det ville, då jag i hast
hörde tunga steg utanför på gatan, någon öppnade porten, och efter något
trefvande omkring på dörren, slutade med att bulta på den. Med klappande
hjärta skyndade jag att öppna, och en gammal matros steg tvekande in
i rummet, medan han strök af mössan med ena handen, och stack fram en
hopviken papperslapp i den andra, i det han valkade en duktig buss fram
och tillbaka, därpå vände sig och spottade mot dörren, hvarpå han mycket
betänksamt vände sig om igen och frågade:
»Kan just undra om jag seglat riktig kurs, jag? Är det här som
handskmakar Bohm bor?»
»Ja, hvad vill ni honom?»
»Jo si, det är inte så utan att jag inte skulle liksom vilja lämna åf det
här, ifall han kan ta emot’et.»
»Min far är inte hemma nu för tillfället,» svarade jag, i det jag
utsträckte handen efter papperet; »men kanske att jag ...»
»Å hoj!» afbröt han mig hastigt, i det han skärskådade mig från topp till
tå, med ett par kloka grå ögon under buskiga svarta ögonbryn; »jaså, det
är dottern, det! Kunde förstå det på tacklingen och riggen ... se, pojken
ligger för ankar, si ... skamfilad öfver hela skrofvet, ska jag säga!»
»Hvem menar ni?» stammade jag.
»Kors, jungman vet jag! Han blef skamfilad i går afton utaf några
fransoskanaljer; kom ombord sen och såg ut som hin håle i synen; kånka
honom till sjukhuset i middags, för han fick feber i faggorna ...
försökte, både kapten och jag, att få i honom en grogg, men det bar sig
inte. Bad, när vi kånka dit’en, att jag skulle gå te handskmakar Bohm
och lämna den här lappen, för det var han och hans dotter, som frälst
lifhanken på’n, kantänka. Men hur ä’ det lilla mamselln? Hin kölhala mig,
tror jag inte hon blir blek i syna som ett nytt läsegel!»
Jag var visserligen ingen sjåpig eller förklemad flicka, det skall Gud
veta; men förskräckelsen från kvällen förut satt ännu i mig, och när
jag nu hörde att den stackars gossen var förd till sjukhuset, så ansåg
jag det liktydigt med att han var död; ty sjukhuset hade i alla tider
utgjort min förskräckelse. Därför kände jag att jag bleknade och att mina
ben inte ville bära mig, och jag tyckte jag var färdig att sjunka till
golfvet, då jag hastigt kände ett par starka armar som fattade om mig
och satte mig på en stol, under det att en röst, som sökte göra sig så
mild och mjuk som möjligt, hviskade i mitt öra:
»Seså, mamsell lilla, ta nu inte så illa vid sig ... pojken mönstrar
väl inte af bums heller, för att han fått sig ett par skråmor. Men si,
sanningen ä’ att doktorn sa, att han får ligga i lugnvatten ett par
veckor, innan han kan sätta alla lapparna till igen och ge sig ut på
seglats.»
»Tror ni inte att det är något farligt?» frågade jag, i det jag sökte
sansa mig så godt jag kunde.
»Nej vasserra, jag känner hans skalle, jag ... det ä’ jag som gjort’en
till sjöman, ska jag säga lilla mamselln! Det ska inte vara några
fransosnäfvar, som spräcker skallmejan på den pojken, inte! Men si, det
värsta är att kapten är segelfärdig och skutan klar, och att vi tänker ge
oss af i morgon om vinden håller sig, och då vete tusan hvem en ska få
som tittar om honom därborta på sjukhuset.»
Och under det den gamle, ärlige matrosen sade detta, valkade han bussen
med förnyad fart, och tittade på sned på mig, med ett på samma gång
enfaldigt och skälmskt uttryck i sina gråa ögon. Men jag var för mycket
upptagen af tankarna på den unge sjömannen, för att rätt besinna hur jag
blottade mitt inre för budbäraren, då jag hastigt utropade:
»Sörj inte för det, det ska nog vi göra; min far och jag; ty,» tillade
jag litet saktare, »han är ju vår landsman, och ...»
»Nå ja, då är det ingen nöd,» sade matrosen i det han skakade min hand
med en trohjärtenhet, som gjorde att han kramade den nästan blå; »då ä’
jag lugn för min jungman. Rasande duktig pojke, ska lilla mamselln tro,
kvick som en katt i tackel och tåg, och läser navigation som en hel karl;
den blir nog snart skeppare på egen skuta, och då kan han gifta sig, och
ta lilla frun med på resan, och har han då mig vid rodret, så kan di vara
lugna bägge två! Men ajös nu, här står jag och pratar ... ska gå ner till
sjukhuset och titta om’en litet, innan jag går ombord.»
»Vill ni låta mig följa med er till sjukhuset?» frågade jag hastigt.
»Nej, hör nu lilla mamselln,» återtog matrosen betänksamt, i det han
valkade sin buss mycket ifrigt; »det tror jag väl inte går an ändå. För
si, i kväll vet han väl ändå inte mycket till sig. Doktorn sa att febern
skulle smälla till värre mot afton; utan ta hon breflappen så länge,
lilla mamsell, och låt mig hälsa’n från henne, ifall han begriper så
mycket svenska ... och så i morgon bitti när jag tittar om’en igen, så
kan jag komma in och tala om hur det ä’ fatt me’n.»
Jag tog emot papperet, tackade den redlige matrosen, som ånyo kramade min
hand nästan värre än förut, hvarpå han aflägsnade sig med en vänskapsfull
nick och snart med vaggande gång passerade förbi fönstret, gaf mig ännu
en nick som om han velat säga: »var lugn, mamsell lilla,» och aflägsnade
sig neråt gatan.
Jag stod kvar vid fönstret med det hopvikta papperet i handen, och
försänkt i så djupa tankar att jag inte märkte huru tiden gick, förrän
jag hörde min fars käpp slå emot gatstenarna, och såg honom passera förbi
fönstret i sällskap med mässingsslagaren, hvilken dock tog afsked vid
porten och vände om åt samma håll från hvilket de kommit. Jag spratt
till, utvecklade det lilla papperet, läste vid skenet af gatlyktan de
tvenne orden: »Tack, Marie», skrifvet af en darrande hand, och hade
knappast hunnit stoppa det kära papperet i barmen, förrän min far
inträdde i rummet.
»Hvad nu, flicka, sitter du i mörkret?» sporde min far, i det han satte
ifrån sig hatt och käpp på den vanliga stolen vid dörren; »hvad vill det
säga?»
»Kära fatter!» ropade jag, i det jag skyndade emot honom; »här har varit
bud ifrån den där sjömannen, som blef så illa slagen i går.»
»Jaså, och därför sitter du i mörkret?» upprepade han kärft; »hvad har
det ena med det andra att göra?»
»Ingenting, kära fatter lilla, men jag blef så ledsen.»
»Tänd på ljus nu först, så får jag höra det andra sedan.»
Sedan ljuset var tändt och luckorna skrufvade, satte min far sig i
sin länstol, gaf mig tecken att draga min stol närmare intill hans och
frågade:
»Hvad var det för bud?»
»Det var en gammal matros från samma fartyg som han själf.»
»Nå, hur är det med honom?»
»Illa, fatter! Han har feber och ligger på sjukhuset.»
»Såå? Måtte ha fått duktigt med smörj då! Jaså, på sjukhuset ... ja, där
lär han väl inte må för väl, känner jag stadsfysikern rätt.»
»Och det värsta är att i morgon seglar kaptenen sin väg, så att han får
ligga där ensam och öfvergifven, stackars gosse.»
»Du ä’ fasligt ömsint om den där junkern!» sade min far och såg på mig
med en djup rynka mellan ögonbrynen.
»Han är ju vår landsman, fatter lilla! Och tänk bara om han har far och
mor i lifvet, hvad de ska vara oroliga för honom.»
»Jaja, det är då sant, det. Men det är så vanligt för de gamla det, när
ungarna flugit ut. Ska väl gå och titta om honom i morgon, får jag se hur
det står till. Om gumman min lefde, så kunde vi flytta hit honom från
sjukhuset, för där får han väl både svälta och allt.»
»Ja, men fatter lilla,» menade jag och försökte att vara mycket lugn,
fast hjärtat klappade så hårdt, att jag knappt kunde tala; »nog kan
Trudchen se efter honom, ifall du vill.»
»Den,» sade min far, i det han tände sin pipa, som jag stoppat och räckt
honom; »det ville jag just se, hur det fåret skulle bära sig åt med den
saken!»
»Nå, men så kunde väl jag åtaga mig att sköta om honom,» sade jag
tvekande, i det jag såg ned på min sömnad, som jag fattat tag uti; »du
har själf sagt att jag är en bra sköterska, fatter ... minns du det, när
du själf var sjuk i fjol?»
»Ja, men det passar inte att en ung slinka som du blir sjuksköterska åt
en tocken där pojkvasker!»
»Passar det inte? När skulle det kunna anses opassande att öfva
barmhärtighet emot de lidande?» frågade jag litet jesuitiskt, jag
medger det gärna; men jag kunde inte annat, »låt flytta honom hit hem,
fatter lilla, det vore ju stor synd om han skulle få ligga och dö utaf
vanskötsel på sjukhuset.»
»Hm, visst vore det synd,» sade min far, i det han såg på mig med
pröfvande blick; »men jag tycker du ä’ bra angelägen att få honom hit?
Du måtte väl inte ha förgapat dig i pojken, när du förband honom i går
afton? Men det säger jag dig, Miken, har du sådana funderingar så lurar
du dig, för jag tar inte någon fattiglapp till måg, det vet du, och Kortz
har mitt ord, det vet du också.»
»Tror du då, fatter lilla, att man blir kär i en människa, som man
knappast sett i fem minuter?» frågade jag och tvang mig att skratta,
ehuru det skar till i hjärtat på mig som med en hvass knif, när jag hörde
mässingsslagarens namn nämnas; »det vore väl ändå allt för galet. Och
vore han inte sjuk, den stackars gossen, så kan du vara säker på att jag
inte det minsta skulle bry mig om honom.»
»Nå, det kan jag väl också tro,» menade min far lugnad, i det han
drog stora moln ur sin pipa; »och i morgon ska jag gå ner till kapten
och fråga hur dan pojken är, och är han hygglig, så ska jag säga åt
stadsfysikern att han får flyttas hit, så få vi se om det kan bli
människa af honom igen. Men sätt nu fram kvällsvarden, min flicka. Jag är
hungrig, ska du veta!»
Den natten sof jag heller inte mycket, men jag vet inte rätt om det var
af oro öfver den unge sjömannens tillstånd eller af glädje öfver att få
sköta honom.»

7.
»Ni tycker väl, ni unga,» fortsatte gumman, »att jag är en bra stor
toka, som sitter här och talar om mina ungdomsdårskaper för er; men jag
ska säga er, att när man blir så gammal som jag är, så värmer det upp
hjärtat att få i minnet lefva om igen sin vårsprickningstid; den är ändå
den rikaste man har. Och man skall ha blifvit mycket förstockad och
mycket förtorkad i själen för att inte glädjas åt att få påminna sig den
på nytt.
Men hur det nu var, så fick min far goda underrättelser från kaptenen och
dåliga från sjukhuset, och det gjorde att inom två dagar var den unge
sjömannen transporterad hem till oss, och bäddades ner i ett litet rum
innanför dagligrummet, där jag brukade sitta, — och nu, mina unga vänner,
börjades en bra skön tid för mig, ska ni tro. Jag hade alltid varit ensam
och utan några jämnåriga vänner, och min far hade aldrig varit särdeles
ömsint eller meddelsam emot mig. Nu fick jag någon att vårda, att vara
allt för, och jag kan inte beskrifva för er huru jag allt mera fästade
mig vid min skyddsling, så kan jag gärna kalla honom, ty han var hjälplös
som ett litet barn, och jag tyckte nästan att jag var mera en mor än en
syster för honom. Ty fransosernas knifvar hade tagit djupare än man först
trodde, och det höll på att bli hjärninflammation utaf, så att många
veckor gingo förbi, innan han ens kände igen mig, annat än under korta
mellanstunder, och min far som tyckte att det inte kunde vara någon fara
för mig att på detta sätt vara ensam med en sjuk, öfverlämnade slutligen
den sjukes vård helt och hållet åt mig.
Och ändå missräknade gubben sig, ty hans sjukdom och hjälplösa belägenhet
var just det, som främst af allt banade honom vägen till mitt hjärta.
Jag hade som ung flicka ett eget, något tungsint lynne, och hvad helt
säkert inte ett helt år af dans och fröjd och lustbarheter skulle ha
utverkat, det gjorde nu och mycket säkrare några veckor vid en sjuksäng.
Men det är så många som gå förlofvade från en bullrande bal, där de lärt
känna hvarandra knapphändigt nog under det halfrusiga intrycket af en
hvirflande vals, att det kan inte skada om en och annan går förlofvad
från utöfvandet af ett sjuksköterskekall: det säkra är att nog kommer
den unga flickan från det sistnämnda sammanträffandet med mindre farliga
illusioner, än oftast nog från det första. Nå, efter en lång och envis
kamp emellan lif och död, segrade dock den unge sjömannens friska och
kraftiga natur, och inom kort kunde han stappla omkring därute i det
största rummet stödd på min arm; men nu var det jag som höll på att bli
sjuk i stället. Jag måste också verkligen hålla mig vid sängen ett par
dagar, under hvilka Trudchen i stället fick se efter både honom och mig,
medan min far dolde sin oro för mig genom att gå och smågräla emellan
mitt rum och den unge sjömannens, om att han hade fått lasarett i huset,
och att en annan gång kunde unga sjömansglopar vara litet mindre korta om
hufvudet, så kunde en ärlig borgare slippa ifrån sådant där elände.
När jag kom upp igen, fingo vi båda unga klart för oss, hur det stod
till med våra hjärtan, och många ord behöfdes inte för att oss emellan
afsluta det förbund, som, Gud vare lof, ingenting annat än döden kunde
upplösa. Fråga de båda unga där, så får ni väl höra om kärleken vid
sådana tillfällen har för vana att vara mångordig af sig. Ju djupare och
sannare han är, desto mindre har han att säga, tänker jag. För oss var
en handtryckning, en blick, och en hastigt och under stor fruktan å min
sida utbytt kyss mer än nog, och sedan försökte vi att vara så lugna och
likgiltiga som möjligt emot hvarandra i min fars närvaro. Det blef en
ganska lång konvalescens, under hvilken min fästman, ty så kallade jag
honom i mina drömmar och vid våra korta ensamma stunder, skaffade sig
böcker att läsa för att fullkomna sig i sitt yrke. På det sättet gick på
nytt en lycklig månad; men då var han helt och hållet återställd, och
nu måste det bli slut på den lyckliga tiden. Hans kapten hade skrifvit
till honom med en kustjakt ifrån Lübeck, att han där väntade på honom
för att sedan fortsätta färden till England och vidare neråt Spanska
sjön, och att han måste skynda sig, så vida kaptenen inte skulle blifva
tvungen att inmönstra en annan i hans ställe. När det brefvet kom var
min far inte hemma, och vi unga hade nu en lång öfverläggning om hur vi
skulle bete oss, för att min far inte skulle tvinga mig att gifta mig med
mässingsslagaren.
»Jag går till honom, innan jag far,» sade Gustaf, i det han drog mig
intill sig, »och säger honom, att om han understår sig att se på dig
medan jag är borta, så slår jag ihjäl honom.»
»Men, käre Gustaf,» bad jag, i det jag försökte lugna honom, »det är väl
ändå inte rätta sättet. Litar du inte på mig, att jag aldrig gifter mig
med någon annan än dig?»
»Jo, det gör jag visst, Marie lilla; men din far skall nog försöka tvinga
dig, när jag är borta. Han räknar på att mässingsslagaren har egen gård,
och jag ingenting annat än ett par friska armar och god vilja att bli en
duktig skeppare med tiden. Och det ska jag också bli, och det inom två
år, det kan du lita på!»
»Nå, låt oss då säga min far det,» föreslog jag, »för jag kan i alla fall
inte samtycka till någon hemlig förlofning utan hans vetskap, det skulle
han aldrig förlåta oss, och då blef den sista villan värre än den första.»
»Jag har också inte tänkt, att vi skulle dölja det för honom, utan säga
rent ifrån, och det har jag föresatt mig att göra redan i kväll. Men
först ville jag ha saken på det klara med dig, Marie lilla, för har du
inte tålamod att vänta på mig, så lär det väl inte vara värdt att tala
vid far din om saken. Ser du, jag har en gammal farbror öfver i Strömstad
i Sverige, och han skaffar mig nog en skuta att föra, om jag bara visar
att jag duger till det. Det har han lofvat, och fast han är duktigt snål
och inte velat ge mig något till min uppfostran, så håller han nog ord
ändå, när jag kommer och visar, att jag är fix och färdig — det har ingen
fara. Vill du därför bli min, utan att bli förskräckt för att vi kanske
få dragas med fattigdom och bekymmer i början, så ska nog allt gå bra.»
Att jag svarade ja, var naturligt; ty hvilken aderton års flicka tänker
på fattigdom och bekymmer, när hennes utvalde ser henne så trofast in i
ögat som min Gustaf gjorde, och när hennes hand hvilar i den älskades så
lugn och trygg som fallet nu var med min hand? Åtminstone var det inte så
den tiden att man såg mera på möblemanget än på hjärteglädjen, mera på
de årliga inkomsterna än på friden och lyckan i hemmet, och är kärleken
utaf den äkta sorten, så tänker jag väl det är detsamma ännu i dag. Eller
hur, mitt unga herrskap?»
»Nog tror jag det är fallet med de unga,» svarade den lycklige
fästmannen; »men se, det är alltid de gamla som ha sina betänkligheter,
naturligtvis. För dem går lifvets goda öfver allting, och de kunna aldrig
tänka sig någon sällhet utan en full kassakista och ett väl försedt bo!
De besinna inte, att just mödan att tillkämpa sig allt detta, är för det
unga sinnet ett behof och en glädje.»
»Åja, det där låter mycket bra,» återtog gumman, om man bara har allvar
med det! Men de gamla kunna nog vara att ursäkta, de också; ty de ha sett
mera af lifvet än de unga. Jag tyckte nog, jag också, att min gamle far
var orättvis och hård; men jag såg många gånger se’n, att hade vår kärlek
inte varit af det slaget, som fördrager allting, så nog kunde vi haft
våra ganska bekymmersamma dagar, både under de första och senaste åren af
vårt äktenskap. Men det tänkte vi minsann inte på den kvällen som nu var