Kloka Maja och andra berättelser - 04

Total number of words is 5119
Total number of unique words is 1269
34.0 of words are in the 2000 most common words
43.5 of words are in the 5000 most common words
46.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
som var betydligt mindre än han.
»Jaså, så han har inte haft nå’n tjänst förut, inte?» frågade Österberg,
sedan han betraktat honom först. »Hvad har han då gjort?»
»Jag har suttit inne som försvarslös!» svarade karlen och såg på honom
som om han väntat att den andre skulle gå sin väg med detsamma.
Men Österberg gick inte fortare för det. Det låg någonting i den unge
karlens ton, tyckte han, som slog honom både med en viss ängslan, men
ändå mera med en stigande nyfikenhet, som höll på att besegra den gamle
skärgårdsbons medfödda misstänksamhet mot allt som har något gemensamt
med staden.
»Det va’ just inte nå’n rekomdation, det!» yttrade slutligen Österberg,
sedan han funderat en stund.
»Nej, inte har jag fått nå’n tjänst på’n hittills, inte,» svarade karlen,
»och inte får jag väl någon nu heller, ser jag!» tillade han efter en
paus och vände sig halft om för att gå.
»Det kan en väl inte så noga veta just!» svarade Österberg och hejdade
honom. »Men inte kan vi väl stå och språka om det på gatan, precis. Finns
här inte någe’ ställe, där en kunde gå in och få sig en kopp kaffe, mån’
tro?»
»Här midt emot ä’ ett!» svarade karlen och visade på en af de otaliga
kaféskyltarna. »Och Gud vet om di inte har mat också!» tillade han med en
half suck, som lät ovanligt tung, tyckte Österberg.
»Kom me’ in, så ska vi väl höra efter!» sade han bara, gick midt öfver
gatan och steg in på kaféet, följd i hack och häl utaf karlen, som
tycktes ha brådtom att komma dit in.
Det var folktomt där inne, och sedan Österberg hört sig före med
värdinnan om där fanns något att äta och hon svarat att där fanns bara
smörgåsar och kaffe eller choklad, så beställde han några mjuka smörgåsar
med ost och salt kött och två stora koppar kaffe. Det lyste till i ögonen
på karlen när han hörde beställningen, och de satte sig ner i ett hörn så
långt borta från disken som möjligt.
»Hvad ä’ namne’,» frågade Österberg sin granne midt öfver bordet, medan
de väntade på förtäringen.
»Jag heter Pålson!» svarade karlen entonigt och såg oafbrutet åt den
lilla dörren bakom disken, genom hvilken värdinnan nyss försvunnit.
»Ä’ Pålson stockholmare kan jag tro?» fortfor Österberg vidare, i det han
betraktade honom allt uppmärksammare.
»Nej, jag ä’ oppe ifrån landet, men di säger att jag ska vara födder i
Stockholm!» svarade karlen, hvars bleka ansikte ljusnade vid åsynen af
smörgåsarna, som i detsamma buros fram.
»Nå, men hur har Pålson kommi’ så här illa ut, då?»
»Hå, det ä’ en lång historia, som jag helst vill tiga med så länge!»
svarade karlen och såg på smörgåsarna med begärliga ögon, men ville ändå
inte taga någon först, fastän Österberg sköt fram tallriken ändå närmare.
»Ja tack, men ska inte herr Österberg själf ...!»
»Nej, jag håller mej te kaffeskvätten, jag. Jag ä’ just inte så värst
hungrig, ska jag säga.»
»Den som det kunde påstå!» utbrast karlen. »Men jag har inte fått någe’ i
mej se’n i går morse, jag!»
»Jesses, människa! Hvad säger ni?» utbrast Österberg förskräckt. »Har ni
inte ätit någe’ se’n i går? Sätt i er di här då, så ska jag säga te om
fler ... men kanske att en sup skulle ...»
»Nej, tack!» svarade karlen med munnen full. »Inte har di någe’ här, och
inte vill jag ha någe’ heller. Jag förtär aldrig någe’ starkt — numera.»
Han tillade det sista ordet efter ett ögonblicks tystnad och med en ton,
som kom Österberg att studsa, något så bittert och så dystert låg uti den.
»Har Pålson gjort det förut, då?» frågade han efter en stund, sedan han
sett den ena smörgåsen efter den andra försvinna från tallriken.
»Det kan nog hända, det!» svarade denne och tycktes vilja fortsätta, men
tvärtystnade i detsamma, när värdinnan satte fram kaffet. När det var
drucket, lutade han sig tillbaka i stolen med ett uttryck af belåtenhet
öfver hela sin varelse och sade, i det han sträckte fram sin hand midt
öfver bordet, åt Österberg:
»Ja, nu får jag tacka herr Österberg så mycket! Nu behöfver jag inte
svälta ihjäl i natt, och inte i morron heller, om det också inte skulle
bli något vidare allvar med den här tjänsten, och litet schåargöra kan
man alltid få sig här och där fast det varit tunt om’et i den här veckan.»
»Ingenting att tacka för!» svarade Österberg mera af gammal vana än med
någon allvarligare mening. »Men har inte Pålson någon människa alls, som
kan rekomdera sig, ifall jag nu skulle ...?»
»Nej, ingen ann’ än befälhafvaren på Rindön, där jag varit som
försvarslös!» svarade Pålson i samma trötta ton som förut.
»Ja, inte kan jag ta och söka opp den! Men om jag nu skulle ta Pålson me
mig på försök — hur ä’ det, ä’ han någe sjövan åf sig, må tro?»
»Nog har jag rott passbåten mellan Vaxholm och fästningen allti’!»
svarade Pålson, utan att Österberg så noga kunde veta om han sade det på
gyckel eller om det var hans allvar.
»Nå ja, det ä’ då inte just så värst krångligt,» menade Österberg och
klådde sig bakom örat; »men nu mente jag om Pålson har varit me’ om
vinternot och annat skärgårdsfiske!»
»Nej, det har jag inte; men det är väl inte värre te lära sej det än te
lära sej svälta, kan jag tro.»
De orden slogo Österberg, för han tyckte att de vittnade godt om karlens
villighet att göra nytta för sig. Han smuttade långsamt på innehållet i
kaffekoppen och tittade då och då på sin gäst midt öfver bordet. Hvar
gång han satte ifrån sig koppen, öppnade han munnen som om han velat
fråga någonting, men så blef det bara ett »hm!» som kom fram, och så
tog han det vanliga rådet bakom örat igen. När detta fortgått en stund,
lutade Pålson sig litet framåt emot Österberg och sade, i det ett nästan
omärkligt leende spelade omkring mungiporna, som nu inte längre voro så
neddragna som förut:
»Det är bestämdt någonting, som herr Österberg vill fråga mig om, är det
int’ det?»
»Kalla mig Österberg, för jag ä’ inte nå’n herre, har jag sagt!» svarade
Österberg ännu buttrare än förut.
»Nå, hvad ä’ det Österberg vill veta då?» frågade nu Pålson och lutade
sig på nytt tillbaka mot stolsryggen.
Det gled en ljusning af tillfredsställelse öfver skärgårdsbons väderbitna
ansikte, när han hörde den enkla, rättframma benämningen, den enda han
var van vid och den enda han godkände, och sedan han tagit sig en ny
bit tobak och valkat den några gånger i munnen, svarade han slutligen
långdraget och liksom tvekande:
»Hå, det är just ingenting så värst viktigt med det ... men si, jag ville
gärna höra om Pålson bara har vari’ försvarslös eller om han annars har
... har tagi’ någe’ eller — hm! — ja Pålson begriper fäll hvad jag menar?»
Och den hederlige Österberg var mycket förlägen och såg riktigt olycklig
ut, när han nu tittade på Pålson öfver kaffekoppen, som han i sitt
bryderi hade lyft upp till munnen, fastän den var tom.
»Nej, jag har hvarken stuli’ någe’ eller tagi’ lifve’ åf någon!» svarade
Pålson och såg honom öppet och trovärdigt i ansiktet.
»Nå, det var då bra, det!» utbrast Österberg med tillfredsställd ton. »Då
kan Pålson ta’ och komma hem till mig i morgon bitti’, så får vi språkas
ve’ lite närmare.»
Han nämnde adressen, men när han hade gjort det, så var det som om han
kom att tänka på något, som inte förut fallit honom in, och med samma
tvekande ton som han förut begagnat frågade han nu utan att se på mannen
midt för sig:
»Hvar bor Pålson själf nå’nstans då?»
»Å, det är litet här och litet där, det!» svarade Pålson långsamt. »I går
natt låg jag på en pråm nere i Stadsgården, och i natt vet jag inte så
noga hvar det kan bli.»
Österberg såg på honom med vidt uppspärrade ögon. Hemlös, husvill —
det var något så oerhördt, tyckte han, att det skar till i hjärtat på
honom, och hur noga han annars var om slantarna, tog han nu upp sin stora
skinnpung med mässingslåset ur fickan och sade, i det han stack två
fingrar uti den:
»Kan Pålson skaffa sig något natthärbärge då, om jag ger honom ett par
riksdaler?»
»Hå kors,» svarade Pålson, i det han steg upp och nästan bockade sig för
Österberg, där han satt, »jag behöfver bara en, och då kan jag få mig en
ordentlig kvällsvard med, för ovanlighetens skull.»
»Ja, kom till mig då klockan åtta i morgon bitti’, så får vi se hvad vi
kan komma sams om!» återtog Österberg och räckte honom kronan. Sedan
betalte han förtäringen och gick ut på gatan igen, följd af Pålson, som
strax utanför dörren sade god natt åt honom och med långa steg skyndade
bort längre uppåt Söder. Och medan Österberg långsamt och full af
funderingar styrde sina steg ned åt staden, undrade han för sig själf, om
han skulle våga städsla den där stackaren till dräng, han som hade varit
försvarslös och inte kunde visa några betyg. Försiktigheten sade nej, men
människokärleken hade blifvit väckt, och den ville inte gifva med sig,
och på det sättet låg Österberg vaken en god del af natten och tänkte och
tänkte — och se det brukade då aldrig hända honom hemma på Skärlöga.

3.
Tre dagar senare, så där fram på eftermiddagssidan, stod gumman Österberg
nere på bryggan med ylleschalen lindad om hufvudet och ryggen, för att
se efter om gubben inte syntes till borta vid udden utåt fjärden. Det
blåste frisk nordväst, så att medvind hade han då ifrån Blidösund, där
ångbåten lade till, och därför tyckte gumman nu att man kunde vänta honom
när som helst. Men när han inte syntes till på en kvart och det började
kännas svalt om ryggen, trots ylleschalen, så gick gumman upp igen till
stugan och steg småhuttrande in i köket, där Edla stod vid spiseln och
skötte om kaffepannan, så att det skulle vara riktigt klart och varmt
till dess far kom hem. Edla var glad till sinnes, för dagen förut hade
en af grannarna på ön, som låg långt bort, varit i land, när han kom
hemseglande från staden, och talt om att det var bra pris på fisken och
potatisen, så nu väntade hon med säkerhet att den utlofvade yllekoftan
skulle vara med.
»Det var fasligt hvad han sölar; jag tycker han borde vara här för länge
se’n!» knotade gumman, i det hon kom fram och värmde sig vid spiseln.
»Och kallt blåser det, så det är skam åt’et. I kväll tror jag allt att vi
släpper in fårena med, du Edla.»
»Ja, kanske det, mor! Ska jag kanske gå och locka in dom me’ samma?»
»Ånej, vi ska väl si om inte far kommer först, kära barn. Fårena ställer
sig nog ve’ grind och bäar’ om di vill in!»
»Om han nu har nå’n karl me’ sej, mor,» frågade Edla, »ska vi då lägga’n
oppe på vindskammarn me’ samma, eller ska vi bädda åt’en i köke’ i natt,
i fall han ä’ frusen efter resan?»
»Åhå, han måtte väl inte gå och ta folk i olaga ti’ heller, far din!»
återtog gumman, som alltid höll på ordning i det fallet som i alla andra.
»Ja, men det ä’ bara åtta dar te’ Mikaeli, så det gjorde väl ingenting!»
menade Edla, talande alldeles invid moderns öra.
»Du pratar som du har begreppe’ te, flicka! Men det var rent omänskligt
hvad far dröjer. Det måtte väl aldrig ha händt’en någe, i den där
odrägliga stan, heller?»
»Hå, kära mor, hvad skulle det ha händt’en?» frågade Edla lugnt. »Far ä’
väl så gammal så han kan frakta sig själf, tänker jag!»
»Akta sig, säger du, ja. Men det ä’ godt te’ akta sig, där, i ett tocke
människobråte! Tänk om di har stulit pengarna åf’en — då ä’ det allt
abslut med bomullsgarne’ som jag skulle ha te väfven, och kaffet och
sockre’ med, som han skulle köpa hem!»
»Ja, och min yllekofta se’n!» tänkte Edla med en kall kåre öfver ryggen.
Men hon ville inte säga något, för att inte modern skulle blifva ännu
mera ängslig, utan försökte i stället krya upp henne med ett säkert och
gladt:
»Å, inte har di stuli’ några pengar åf honom, inte! Far vet nog hvad han
gör han!»
»Jo, du ä’ så säker, tösen min!» hördes nu Österbergs röst från den öppna
dörren, och innan gumman och Edla hunno vända sig om borta vid spiseln,
stod han midt i rummet med slokhatten nedtryckt i pannan och ett stort
paket under hvardera armen och ropade till hustrun och dottern: »Go’
kväll på dig, mor — go’ kväll, Edla! Har ni nu någe’ varmt kaffe te ge
oss, så vore det bra, för han blåser en hund där ute på fjär’n, ska jag
säga.»
Därmed lade han ifrån sig packningen på bordet och gaf dem båda ett
kraftigt och varmt handslag; några andra smekningar brukades inte på
Skärlöga.
»Nå, kära far, det var då väl att du ä’ hemma, och hur ha det gått för
dig i stan?» frågade gumman. »Var det någe’ pris på fisken, och hur var
det med potatisen?»
»Det var inte så tokigt,» svarade Österberg lugnt; »jag fick fyra och
femtio tunnan du, mor — och hafren fick jag tie för, och siken gaf
fiskköparn mig tre riksdaler punde’ för, du!»
»Och du glömde väl inte bomullsgarne’?»
»Tycker du det! När glömde jag någe’ sist?»
»Och yllekoftan?» tänkte Edla fråga, men hon vågade inte, i fall ... och
därför frågade hon i stället: »Nå, far, och nya drängen? Har I fått tag i
någon tocken?»
»Det ä’ inte så utan det!» svarade Österberg och såg litet underlig ut.
»Han kommer väl strax, han skulle bara lägga fast skötbåten och ta ner
segle’. Se där har vi’n ju, vet jag!»
Med de orden vände sig Österberg mot dörren, som med detsamma öppnades af
Pålson. Gumman, som inte hört riktigt hvad mannen sagt, gjorde detsamma
och såg på den inträdande med den mest oförställda förvåning, vände sig
sedan till mannen och sade med missnöjd ton:
»Jaså, kors! Har du tagit främmat me dig hem, far?»
»Det är nya drängen vå’n!» ropade Österberg henne i örat. »Du ska väl
säga’n välkommen, kära mor!»
»Jag får väl det då!» mumlade gumman, gick därpå fram till den nykomne,
som ännu stod kvar nere vid dörren, räckte fram handen och yttrade
vänligt nog, fast litet kort: »Ja, välkommen då, kära ... Hvad heter han,
du far?»
»Pålson heter han!» svarade Österberg.
»Jaså! Välkommen då, kära Pålson!» och sedan hon sett på honom noga en
stund, tillfogade hon: »Och nu får han väl laga att han trifs så godt han
kan!»
»Tack för det, mor Österberg!» svarade Pålson och tryckte den framräckta
handen.
»Stig fram nu te bole, så ska vi väl få oss en kopp kaffe!» sade
Österberg och tog af sig kavajen, under hvilken han hade en sticktröja.
»Det här ä’ Edla, dotter våran, som Pålson får laga att han kommer sams
me, fast hon plär då inte vara svår åf sig just.»
Edla hade under det föregående stått tyst och sett på den nykomne, som
hon tyckte såg inbunden och skygg ut; att han var fasligt blek och
utmagrad såg hon också, och hon kunde inte låta bli att tänka för sig
själf: »hvar har far fått tag i den där humlestörn, den sir då inte ut
te’ bli mycket rolig att ha i huset!»
Men emellertid gjorde hon våld på sig så godt hon kunde, gick fram till
honom hon också och räckte honom handen med ett »välkommen», som just
inte lät så särdeles vänligt och som från hans sida besvarades med ett
entonigt »tack», i det han knappt rörde vid hennes fingrar. Därpå satte
han sig vid bordet på stolen midt emot Österberg, medan gumman satte sig
emellan dem och Edla ställde fram kaffepannan, och sedan det var gjordt,
tog hon en gammal schal från dragkistan borta i vrån midt emot spiseln
och slog den om hufvudet på sig.
»Ska inte du ha dig en kopp, du också, Edla?» frågade fadern och såg på
henne litet förvånad.
»Jag ska gå sta’ och släppa in fårkräkena först!» svarade Edla litet
snäft, hvarpå hon öppnade dörren och gick ut.
»La’ Pålson fast båten ordentligt ock?» frågade Österberg, sedan de
druckit sitt kaffe. »Det ligger på bra där nere, ska jag säga!»
»Jag ska’ väl allt ge mig åf ner och titta på’n en gång till!» svarade
Pålson, i det han steg upp från bordet och tackade med framräckt hand.
»Det finns väl någe’ rep till nere i sjöbo’n?»
»Tross heter det!» upplyste Österberg kort och sträckte fötterna ifrån
sig.
»Jaså, jag ska komma ihåg det!» svarade Pålson och gick ut lika sakta och
stilla som han kommit in.
»Hvar i alla tider har du fått tag i den där långskanken?» frågade gumman
och slängde af bort åt spiseln. »Den sir då inte ut att orka göra nå’n
nytta för sig just!»
»Det vet du så lite’, mor!» svarade Österberg lugnt. »En ska inte skåda
hund’ efter hårena, heter det. Får han bara litet kött på bena, så tar
det sig nog, tänker jag.»
»Har han tjänt i skärgården förut då?» fortfor gumman och kom fram till
bordet igen.
»Nej, det har han just inte,» återtog Österberg dröjande, »men han ä’
villig och lär sig fäll snart te’ sköta göromålena. Och hvarför jag
tog’en, det va’ då mest för att han höll på te’ svälta ihjäl där inne i
stan, stackarn. Och så för det fanns just inte några som ville på att ge’
sig åf hit ut, ska jag säga dig.»
»Ne-nej, di har’et väl fetare inne i stan, kan jag tänka!»
»Fetare? Hörde du inte att den där höll på te’ svälta ihjäl?»
»Jesses då, hvad säjer du, far? Kan en tänka sig någe’ tocke? I stan, där
di lär ha tockna grofva löner, säger di!»
»Somliga, ja!» svarade Österberg filosofiskt. »Men somliga ha inte någe’
alls. Och sir du, mor, di bara flatskratta åt mig, när jag sa, att vi
bodde tre mil ut te’ sjöss; men den här, han va’ glad åt det, han,
och jag tror att om det hade varit sex mil, så hade han blifvi’ ändå
gladare!»
»Å Gu’ bevara mej, far! Tänk om han gjort någe illa och det va’ därför
som han ville bort ifrån’et?»
»Nej, du ska vara lugn, Greta! Någe’ illa har han inte gjort, det
ansvarar jag för. Men det ä’ så godt jag säjer dig alltihop med en gång.
Han har seta’ inne som försvarslös och har inga betyg; men det ska du
inte låtsa om för någon människa, för sir du, nu ä’ det jag som ger’n
försvar, och kan vi göra karl åf’en och ha nytta åf’en på samma gång, så
tycker jag att det ä’ en go’ gärning, eller hvad säger du?»
»Ja, det förstås, det, bara vi inte får ångra oss,» sade gumman
betänksamt, »för det finns ju så mycket elände och så många elaka
människor. Och tänk bara, vi som sitter här rakt ensamma — han kan ju ta’
och sätta eld på stuga’ en vacker dag!»
»Så dum ä’ han fäll inte, när han har husrum själf i’na!» menade
Österberg. »Och jag ä’ säker på, att du hade gjort som jag, om du skulle
ha stadt dig en piga och råkat på en, som vuri’ lika illa ute.»
»Ja, det ä’ en annan sak med kvinnfolka, di ä’ allti’ mer te’ lita på!»
»Undrar det, jag? Di har fäll allt sina skamfilningar, di med, om en
tittar väl efter! Men nu ska du lofva mig, mor, att hålla mun på dig och
låta det här vara oss imellan! Hör du det?»
»Får väl det då!» sade gumman sedan hon funderat en stund. »Men nog ä’
det bäst att du läser unnan pengarna nå’nstans, och nog ska jag ha ögona
me’ mig, det kan han glä’ sig åt! Och då ä’ det väl inte lönt att jag
säjer någe’ åt Edla heller!»
»Nej, tycker du det! Om hon skulle bli sint på’n nå’n gång, så skulle hon
bara gläfsa ur sig — du vet hur di unga ä’ lösa i truten — och det skulle
jag inte villa på villkor. Men nu ska du vara riktigt vänlig emot’en,
för, sir du, jag lofte att jag inte skulle säga någe’ om det där som har
vuri’, och fick han nu hum om att jag ramlat ur mig hela historien, så
skulle det besvära’n, kan du förstå. Och det vet en fäll, att har en en
tocken där black om bene’, så lär en sig aldrig gå som folk, sir du mor.»
»Ne-nej, det ä’ nog så, det. Och inte ska jag säga ett ol; men ha ögona
me’ mig, det ska jag så mycket mer!»
»Ja, det ä’ inte någe’ ondt i det, bara du lagar som så, att han inte
varsnar någe’!»
»Aja, så gammal ä’ jag, så jag vet hur jag ställer med det!»
I detsamma öppnades dörren, och Edla kom in storskrattande och ropade
till fadern, medan hon kastade af sig schalen och gick fram till spiseln
för att slå i en kopp kaffe åt sig:
»Jo, det måtte vara en rar sjöman I har skaffat er, far!»
»Hur så då?» frågade Österberg och rynkade ögonbrynen.
»Jo, när han skulle binda skötbåten, så löste han den i ställe’, och
så bar det åf ut me’n från bryggan, och nu sitter han där och kafvar i
blåsten och kan inte komma i land.»
»Jag får väl ut och hjälpa’n, jag då!» svarade Österberg och drog på sig
kavajen. »Han ä’ borta från fastlande’, ska du veta!»
»Asch då, far, att I våla er te ta en tocken!» fortsatte Edla föraktligt.
»Ja, säj det!» utbrast fadern förargad. »Och så fick jag lof att klä
opp’en te, så nu fick du ingen yllekofta den här gången heller!»
Och därmed gick Österberg ut, och Edla höll på att tappa koppen af
förvåning och grämelse på samma gång.
»Jaså!» ropade hon nästan gråtfärdig åt modern. »För en tocken där usel
fastlännings skull ska jag inte ha någe te ta på mig i vinter heller. Ja,
vänta mig, han!»
»Tyst, flicka!» varnade modern allvarligt. »Du har både ylleschal och
yllelif, så det ä’ ingen fara med dig! Pålson, stackarn, höll på och
svälta ihjäl han, säger far! Tänk dig bara, hur det skulle smaka!»
»Ja, rår jag för det, jag? Och ska han komma hit och gå här och inte duga
te någe och ta maten ur mun på mig, som ä’ doter i huset? Men si, det tål
jag inte, och inte tål jag honom heller! Kom han inte och skulle göra sig
te och hjälpa mig med fårena först, tror I mor, men då tog gumsen å puffa
te’n så han höll på te stå på hufve’, och det va rätt åt’en!»
»Jaså, den där elemenskade gumsen, den ska vi då ta och slakta te jul,
det kan han vara lugn för! Och du ä’ bara så go och ä’ höflig mot Pålson,
det säger jag dig, för annars så ...»
»Åja, mig tar I väl inte å slaktar heller, tänker jag!» svarade Edla
näsvist. »Och i den saken gör jag allt som jag vill. För det säger jag
er, mor, jag kommer allri te tåla’n!»
»Ä’ det nya drängen du talar om,» frågade nu Österberg som i detsamma kom
in igen, »så vill jag bara säga dig ...»
»Nu ä’ han väl ända ute på fjärn kan jag tänka!» afbröt Edla, som i sin
förargelse glömde den vanliga försiktigheten gent emot fadern.
»Nej du, i land ä’ han, och själf hjälpte han sig som en bra karl!»
sade Österberg skarpt, i det han gick rätt fram till dottern och spände
ögonen i henne. »Och du ä’ bara så go, och tar ske’n i vackra näfven och
visar dig hygglig mot karlen, annars ska jag lära dig att det ä’ jag som
ä’ kustus i stuga’, så mycket du vet det! Och nu ger du dig åf opp i
vindskammarn och bäddar åt’en, för karlen ä’ trött och behöfver hvila sig
ordentligt!»
Edla såg på faderns min och hörde på den sträfva rösten, att det inte
var värdt att komma med några invändningar vidare, och därför gick hon
helt tyst och stillfärdigt åstad och gjorde hvad hon skulle. Men det
sjöd och jäste inom henne, och medan hon skakade om sängkläderna där
uppe, föresatte hon sig att hon aldrig skulle visa den där »utbölingen»
en vänlig min, och kom han och ville göra sig till och hjälpa henne med
några sysslor, så skulle hon minsann snäsa af honom så att han aldrig
skulle komma igen.

4.
Men det var det märkvärdiga med Pålson, att han kom aldrig. Hela hösten
och en bra bit af vintern gick, och han gjorde inte den minsta min af
att vilja hjälpa Edla med hennes sysslor. Han skötte sina egna, lugnt
och stilla och metodiskt som ett urverk, och Österberg såg med stigande
tillfredsställelse, att han skötte dem bättre och jämnare för hvar dag
som gick. Gamle Grålle hade aldrig blifvit så omsorgsfullt ompysslad
och skött förr, och det riktigt sken om hans gråbruna fäll, där han
stod i spiltan och mådde godt med sitt friska hö och en och annan liten
hafreportion emellanåt, och själfva gumsen hade Pålson blifvit god vän
med, genom att sticka åt honom en tapp hö då och då, till omväxling med
det torra löfvet som annars bestods som hvardagsmat, nere i fårhuset.
När nu vinternoten slog till och Österberg behöfde kuska af isvägen till
stan med sin lilla strömmingsåka, så gnodde Grålle i väg med en fart, så
att hans husbonde kom lika fort in till torgs som Ljusteröborna och fick
därigenom lika bra betalt som de för sin vara. Och lika raskt, om inte
raskare ändå kilade han af tillbaka, ty nu visste han ju att vänliga ord
och ett godt foder väntade honom, när han kom hem, i stället för att han
inte förut varit säker för både glåpord och sparkar, när husbonden väl
hunnit vända ryggen till. Och inte nog med det, utan som det fanns litet
gammal skog på ön och Österberg gått och funderat på att göra ett litet
vinterhygge, för att sedan fram på sommaren ha en skutlast ved att föra
in till staden, så blef Pålson af god nytta äfven där vid lag, ty när det
inte fanns annat att göra, så slängde han yxan på axeln och gick bortåt
norra sidan af ön, där han högg raska tag, så att spånorna yrde om honom.
Och vid noten bar han sig visserligen litet bakvändt åt i början, men han
lärde sig snart både att handtera de isiga tögorna jämnt och att med
stången föra ner noten under isen, utan att trassla in sig i maskorna och
slita sönder dem. Det enda han var tafatt med, så var det med seglingen;
men nu sedan isen lagt sig rundt omkring, så var det ju inte fråga om
någon sådan, och till sommaren skulle han nog lära sig att handtera både
åran och skotet, det hade han satt sig i sinnet på.
För mor Greta gjorde han sig nyttig på många sätt. Han bar upp
vatten till ladugården åt korna, han täljde nystpinnar och späntade
torrvedsstickor till spiseln, och aldrig fattades det att elda med, något
som hon förut nästan alltid fått gräla sig till med de förra drängarna.
Och var det en stol som gick sönder eller ett bord som haltade eller en
väfspole som skulle lagas, så kunde han det med. Och när han en vacker
dag hade balkat af ett särskildt bås åt hönsen inne i ladugården och
försett det med spjälor från golf till tak och en särskild liten grind in
till båset, i hvilket han slagit upp nya vaglar för hönsen att sitta på
— då hade han helt och hållet eröfrat gumman, som från den stunden inte
visste hur hon skulle bära sig åt för att få det riktigt bra åt honom.
Hon hade till och med slagit fram åt gubben sin, om han inte skulle
försöka att komma öfver någon gammal kamin inne i stan för godt pris, så
att man kunde elda upp vindskammaren litet varmare än hvad spiselmuren
kunde åstadkomma, fastän den var varm nog och Pålson förklarade att den
värmde alldeles tillräckligt.
Österberg tyckte nog det var bra att Gretas första motvilja hade lagt sig
i fråga om drängen, men så långt som till en kamin ville han ändå inte
gå; den kunde ju komma att kosta ända bortåt en femton, tjugu riksdaler!
Och så kunde den bli eldfarlig, se’n! Nej, det fick då vara, och han
funderade starkt på att skaffa honom en lång, stickad yllehalsduk i
stället, för sådana hade han sett i en garnbod vid Slussen, och de voro
inte på långt när så dyra. Det enda han inte tyckte så bra om hos sin nya
dräng, var att han själf ovillkorligen måste ge sig af in till stan hvar
gång det blef fångst på noten, ty dit ville Pålson inte på några villkor.
Det var också det enda han nekade för att göra, och som Österberg nog
också tyckte att »själf är bästa dräng», i synnerhet i det fallet, så
störde det inte så särdeles mycket det goda förhållandet mellan husbonden
och tjänaren. Men på Edla knappast såg han en gång och aldrig oftare än
han direkt behöfde, och när han måste säga något åt henne, så blef det
snarare ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var mycket bra
i början, för hon hade ju föresatt sig att hon inte skulle tåla honom;
men hur det var, så började det förarga henne i längden. Mycket hade
hon ju inte varit ute och borta från den lilla ön, men så mycket i alla
fall att hon visste att hon såg ut som folk och att andra »gossar» varit
angelägna nog att språka med henne borta på kyrkobacken på Blidön eller
få en dans med henne, när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på
någon af öarna.
»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte hon ibland för sig
själf. »Och tyst ä’ han som en fisk! Men det vore väl underligt, om en
ändå inte skulle få’n te tänja på munlädre’, om en skulle vilja göra sig
besvär! inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä’ det söcknigt
emellanåt att bara se’n sitta och moltiga borta ve bole om kvällarna.»
Det var inte utan att Edla började göra sina små försök att få den
tystlåtne och slutne drängen att deltaga i samtalet, när de sutto inne
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Kloka Maja och andra berättelser - 05
  • Parts
  • Kloka Maja och andra berättelser - 01
    Total number of words is 5022
    Total number of unique words is 1425
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    44.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 02
    Total number of words is 5131
    Total number of unique words is 1223
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 03
    Total number of words is 5064
    Total number of unique words is 1422
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 04
    Total number of words is 5119
    Total number of unique words is 1269
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 05
    Total number of words is 5117
    Total number of unique words is 1375
    33.1 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 06
    Total number of words is 5164
    Total number of unique words is 1331
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 07
    Total number of words is 5014
    Total number of unique words is 1501
    32.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 08
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1389
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 09
    Total number of words is 5179
    Total number of unique words is 1340
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 10
    Total number of words is 5121
    Total number of unique words is 1408
    35.1 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 11
    Total number of words is 4887
    Total number of unique words is 1611
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 12
    Total number of words is 5113
    Total number of unique words is 1306
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 13
    Total number of words is 655
    Total number of unique words is 293
    54.1 of words are in the 2000 most common words
    59.8 of words are in the 5000 most common words
    61.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.