Kloka Maja och andra berättelser - 03

Total number of words is 5064
Total number of unique words is 1422
31.9 of words are in the 2000 most common words
39.7 of words are in the 5000 most common words
43.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
På tredje dagen var han hemma igen, nykter som en spik och nyter som en
brudgum, dagen efter bröllopet. Som det var en god fjärdingsväg till
närmaste ångbåtsbrygga, tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och for
själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf, ty de hade kommit
öfverens om att det första sammanträffandet skulle vara utan vittnen, och
på landsvägen fanns det ingen som lyssnade.
»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med sig alla sakerna och
gamla Brunte väl kommit uppför backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som
kloka Maja sa’ att hon såg’et i kaffekoppen?»
»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,» svarade Anders
Jonsson och smackade åt Brunte, »och det mer än jag trodde’na om. Det har
allt sin regala riktighet både me’ fastern och hemmane’!»
»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»
»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan och slog i honom att
jag ville si mej om och köpa någe’ hemman oppe på fastlande’, och han
visste en som var däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»
»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»
»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring, ska du tro, både
i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde mej ärende me’ te’ hälsa ifrån
Magnus, efter som jag i alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej
öfver att hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte hur bra
ho’ ville.»
»Nå, talte di om son sin någe’?»
»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och grät, och di sa’ bägge
två att di inte har hört åf’en på åtta år, så di tror båda två att han ä’
dö’. Och gumma’ sa’ te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin
i lifve’ och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver gå
te’ oskylda.»
»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så tokigt me’ Magnus
ändå!»
»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt tala ve’n nu, när jag
kommer hem, och fundera me’n om han inte vill stanna i tjänsten, så får
en fäll si se’n hvad det kan bli åf.»
»Och du låss fäll inte om att du varit borta i Ryd?»
»Så gal’n ä’ jag fäll inte! Men hur ä’ det me’ jänta? Har ho’ kryat te’
sej riktigt?»
»Ja vars, nu ä’ det ingen fara me’na. Men hör du, far, hvar ska du nu
säga att du har vuri’, när du har vuri’ så länge hemifrån?»
»Jo, jag har tänkt ut att jag har furi’ opp te’ Norrtälje för te’ höra
mej för om hafreleverans te’ hösten. Det är en af handelsmännerna där,
sir du, som köper opp för dragonerna, och han lär ta’ åt sej allt hvad
han kan få.»
Mor Lovisa kunde inte annat än beundra sin gubbes fintlighet, och så
kommo de hem i det bästa lynne, och Anders Jonsson nickade vänligare åt
tjänstfolket än han gjort på mången god dag.
Sedan han tagit af sig stadskläderna och fått på sig sin gamla vanliga
arbetsdräkt, gick han neråt viken, där färjan brukade lägga till, och när
den en stund efteråt kom fullastad med hö borta ifrån holmen, ropade han
åt Magnus, som stod i fören med en åra, färdig att taga törn emot bryggan:
»Har ni redan fått åf gräse’ där borta, pojkar?»
»Jaa, det här ä’ sista dufningen, det,» svarade Magnus.
»Det va’ raskt gjordt åf er. Då kan ni gärna låta’t ligga här te’s i
morron, för någe’ regn blir det nog inte i natt, och ni kan behöfva ta’
er en liten firafton.»
Drängarna sågo på honom med förvånade ögon, och Fiskar-Olle var den mest
förbluffade af alla. Men när de väl kommit upp, blef det ännu värre.
»Gå opp med er nu te’ mor,» sade Anders Jonsson, »så får ni er en kopp
kaffe.»
Och medan de andra gingo uppåt, fortsatte han till Magnus, som lade fast
trossen ännu ett slag:
»Se’n kan du komma in i kammaren te’ mej, Magnus, så får vi språka om
betyge’.»

8.
När Magnus efter en god halftimme kom in i kammaren, satt Anders Jonsson
vid bordet med pipsnuggan i munnen och ett pappersark och stora plånboken
framför sig på bordet.
Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg instucken i den ena af
fickorna, men sedlarna tycktes vara vårdslöst inlagda, så att de stucko
fram tämligen synbart, och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna
och grå.
»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve’,» började Anders
Jonsson och pekade på en stol vid andra sidan af bordet.
»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.
»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter dagsgörat.»
»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna och bena!» sade
Magnus, klef långsamt fram och satte sig på yttersta stolskanten, inom
sig undrande hvad det skulle bli utaf.
»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där betyge’?»
»Ja’ ska fäll det, kan jag tro.»
»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på Marbottna, tänker jag.»
»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte så värst bortskämder.»
»Å, inte har du fäll svulti’ här, det jag kan veta!» svarade Anders
Jonsson och höll på att bli sint, fast han sökte hejda sig så godt han
kunde.
»Det ä’ fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade Magnus och tittade
ner på golfvet.
»Åja, ovett kan du få annerstans me’.»
»Det vet jag me’; men det ä’ inte bara _det_ som det hänger på.»
»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken. Du får samma lön hos mej
som di har bjudi’ dej där bortnas och sjöstöflarna och potatislande’, och
så lägger jag te’ en kavaj och ett par böxer ...»
»Ja tack, men det ä’ inte lön det kommer an på. Utan det ä’ allt bäst
jag får betyge’ utskrifvet ändå. Det ä’ allt på det vise’ att jag vill
härifrån, för si jag står inte ut me’t längre.»
»Hvad ä’ det du inte står ut me’?»
»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus och steg upp för att gå.
»Jag kan ju få betyge’ i morron.»
»Men nu ä’ det jag som vill veta hvad det ä’ du inte står ut me’!» sade
Anders Jonsson häftigt, steg upp och tog ett par långa steg förbi drängen
bort emot dörren, »och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej
hvad det ä’!»
»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!» svarade Magnus och såg så
säker ut att husbonden inte kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men
jag kan ju gärna säga’t för den del’n, så kan inte Jonsson säga att jag
går och humlar me’ någe’. Jag tycker om Lina, och efter som jag ä’ för
fattig och för simpel för’na så vill jag härifrån, det är hela saken, och
nu vet husbond’ det.»
»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror du ska kunna tvinga
mej te’ ge’ mej på de’ vise’?»
»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te’ ge’ mej flickan — men det
är därför som jag vill härifrån. Det kunne nog vara den som stannte och
ställde te’ elände för er, men si tocken vill jag inte vara, och inte
Lina heller. Och si därför ä’ det bäst att ni låter mej gå.»
»Men si nu ä’ jag jämt opp lika enveten som du, och nu vill jag ha dej
kvar, för sir du att folk ä’ sturska, det tycker jag inte illa om, när di
duger te’ någe’ för resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej
midt i syna. Och det ä’ visst bra, det, att du tycker om Lina, men det ä’
därför inte sagdt att hon tycker om dej.»
»Hå, hvad den saken anbelangar ...»
»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll bäst att vi hör åt
me’na själf!»
Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och ropade utåt med
dundrande röst:
»Lina! Ä’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»
Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet bredvid modern, men
denna klappade henne på axeln och hviskade hastigt:
»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir det slag i saka!»
Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in. När hon fick se Magnus
där inne, blef hon som en drypande blod i ansiktet, och hon tyckte
riktigt att andedräkten stockade sig inom henne.
»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag i henne, förde henne
fram och ställde henne rätt emot Magnus, »Magnus här påstår att du tycker
om’en, ä’ det sanning, det?»
»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste tvekan.
»Å i helsike heller! Hur understår du dej ...»
»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det ändå, och jag kan inte
hjälpa’t!»
»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den envetingen att han blir
kvar då, för jag lär inte rå på’n.»
»Herre min skapare, far ... har jag blifvi’ rakt tokig, eller ä’ det er
mening att ... att ... att Magnus och jag ...»
»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej, och efter det ä’ som
det ä’, så får fäll du försöka hålla’n kvar, när inte jag kan få bukt
på’n.»
Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon först armarna om halsen
på fadern och kysste honom och sedan gjorde hon samma process med Magnus,
som i sin ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och dröjde
en god stund med att släppa ner henne igen. Men när hon sedan väl kom på
fötter på nytt, vände hon sitt glädjestrålande ansikte mot fadern och
sade med en segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om
hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:
»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr sej om Marbottna
längre.»
Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant att Anders Jonsson
på Österäng tog en simpel dräng till måg; men Österängsfar själf gick
omkring och såg småslug ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat
än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han började på fullt
allvar tänka på att själf tillika med mor Lovisa sätta sig ner på en af
utgårdarna och låta de unga öfvertaga gården.
Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja tycktes riktigt hafva
vunnit hans gunst, henne som han varit så rasande på. Litet emellanåt
måste hon komma till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen
för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon karl till huset vid en
viss gård uppe i Ryd, så blef Anders Jonsson allt mera nyter och glad,
och kloka Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken, när
hon knogade af hem till Olle och Lotta.
Så kom julen och under den blef det trolofning på Österäng och ett
hejdundrande kalas. Prästen själf var med, och där växlades ringar mellan
Magnus och Lina riktigt efter handboken, för att det skulle vara så
mycket säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som han var
postmästare tillika, så hade han med sig ett bref till Magnus, ett tjockt
bref med tämligen svårtydd utanskrift. Den lycklige fästmannen läste
det tillsammans med fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut,
föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga bibelspråk
späckadt tal.
Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade. Kloka Maja var också
med, och under det hon klingade med fästmön, tog Anders Jonsson sin
blifvande måg litet åt sidan och frågade:
»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»
»Det va’ ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha fått hem son sin ifrån
Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’, så gla’. Hon skrifver att han stannar
hemma nu och öfvertar gåln.»
Anders Jonsson tappade glaset i golfvet. Men just nu klingade prästen med
sitt och föreslog en skål för de ärade makarna på Österäng, som voro nog
goda föräldrar att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också
inte hade värdsliga ägodelar ... och hvad skulle Anders Jonsson göra?
Han måste dricka och tacka till — men det var inte någon särdeles vänlig
blick som han i detsamma slängde af bort till kloka Maja.


”FASTLÄNNINGEN”.

1.
Skärlöga hette ön och låg sina styfva tre mil utanför närmaste
fastlandsudde och hade omkring sig sin egen skärgård af små, nakna
kobbar, blandade med en och annan liten holme, där det växte några alar
och rönnar och där ett saftigt gräs spirade upp ibland stenarna. Ön
var inte stor, men hade god jord inne på läsidan åt söder och präktigt
fiskvatten rundt omkring på de stora fjärdarna och i de trånga sunden
mellan holmarna. Åt norr och öster skyddades åkerlapparna af höga
bergknallar, som åt sjösidan stupade brant ner i vattnet; men åt söder
och väster voro stränderna långsluttande och låga, och täta vassar
lockade gäddorna in emot land, där de stodo och gassade sig i solskenet,
allt för lata att bry sig om löjstimmen, som hoppade och lekte innanför
vasskanten, och endast rörande på sig när en mört eller sarf kom
svängande in på deras område, eller när abborrarna glupade allt för snålt
efter de silfverglänsande löjorna och det nästan såg ut som om de för
skam skull velat vara med om jakten.
Tidigt om våren sjöngo alfåglarna hela fjärden rundt, och stora kullar
af dykänder häckade på kobbarna, där äfven en och annan ejder och några
par skrakar slagit sig ned. Men på själfva ön var det orrlek i de tidiga
vårmorgnarna, och äfven midt på sommaren kunde man få höra en eller
par ensamma skvaltorrar, som sutto och knäppte i de höga tallarna och
granarna på norra sidan, där dessa vuxit höga i skydd af berget. Skaror
af snöskator och starar skvattrade i askarna omkring stugan, och hur
liten än ön var, så fanns det ändå morkulla, som sträckte ifrån ett litet
kärr rätt inne i skogen rätt öfver åkerglintorna och stugtaket, med en
sväng utåt kobbarna, och sedan tillbaka igen samma väg.
Det fanns bara en stuga på hela ön; men den var tämligen stor och väl
bibehållen, med ett stort rum och kök på nedra botten och två vindsrum,
som inte kunde eldas, och till hvilka man klättrade upp på en mycket
brant trappa, som nästan förr kunde kallas en stege eller kanske ändå
snarare en fallrepstrappa, sådan som den finns om skeppsbord. Men den
som byggt stugan och som nu också ägde den, hade varit skeppare i unga
dagar, och därför ville han ha något som påminde om skutan, sedan han för
länge sedan satt sig i ro på landbacken. Han hade valt den så liten och
så sjöombrusad som möjligt, den ö, där han ville sätta sig ner, och där
trifdes han också utmärkt, den gamle Österberg, med hustru och dotter,
och om man hade bjudit honom ett helt säteri borta på fastlandet, så
skulle han inte velat byta »på villkor», som han själf brukade säga.
Den lilla jordlappen han hade gaf honom korn, hafre och potatis till
husbehof, och en liten trädgårdstäppa hade mor Österberg själf tagit
upp, där det växte kålrötter, persilja och dill och där det ändå fanns
plats öfver till litet ringblommor och balsaminer och en liten buske med
åbrodd, som var gummans förtjusning. En stor fläderbuske växte utmed ena
stugväggen, och det var nästan som att ha en läkare i huset, ifall man
blef krasslig, menade gumman, som sedan gammalt kurerade både sig själf
och man och barn med fläderte, ty det hjälpte för alla åkommor.
Ett stenkast ifrån stugan låg sjöviken med sin båtbrygga och sin sjöbod,
sina gistor för fisknät och strömmingsskötar, och vid bryggan lågo stora
notökan, fisksumpen och skötbåten sida vid sida i broderlig sämja, som
endast stördes något litet när sydosten låg in i viken och de började
gnida sig emot hvarandra, uppgifvande då och då några knarrande läten,
som likväl voro mera gemytliga än egentligen uttryck för något starkare
missnöje. Längre uppåt land lågo ladugårdshusen och logen rödmålade
och litet snedvridna, därför att terrängen där var tämligen sluttande
och jordmånen lös; men stodo gjorde de ändå och gåfvo godt skydd åt de
två korna, den enda gamla hästen, en stutkalf och fem, sex får, hvilka
utgjorde hela kreatursbesättningen på Skärlöga. Lägger man till de nu
nämnda inbyggarna fem stycken hönor utan tupp, en gammal svart katt, en
hundvalp och en tam skata, som hade slagit ner sig ur boet som unge och
skadat ena vingen på sig, men nu, sedan hon fått den lagad igen, inte
brytt sig om att flyga bort, så har man därmed räknat upp Österbergs hela
hushåll där ute på ön. Han hade nog haft en dräng också, men den hade på
vårsidan gifvit sig af till Skeppsholmen och blifvit matros, sedan hans
företrädare året förut tagit hyra på en skonare och dennes företrädare
åter fått det infallet att försöka sin lycka i Amerika.
»Di ä’ rakt som di hade fått kvicksilfver i kroppen på sig,
skärgårdspojka!» hade då Österberg sagt, i det han valkat bussen åt
ena sidan; »så nu tror jag rakt åf att en får ta och städsla sig en
fastlänning för te få behålla’n kvar!»
»Jesses nej då, far! Hvad tänker du på? Ska du ta hit en estlänning nu
också!» ropade då gumman, som hörde litet illa. »Di ä’ ju så’na vilda
ena, så!»
»Fastlänning, sa’ jag!» ropade Österberg tillbaka och höjde rösten. »Di
brukar då inte vara så värst kvicka te’ röra på sig, har jag hört folk
säga.»
»Ja, men di ä’ inte sjövana!» återtog gumman och skakade på hufvudet.
»Och hur ska det då bära te’ med fisket för dig, far?»
»Hå, han får fäll vänja sig,» svarade Österberg lugnt, »så har jag fått
gjort och di andra med!»
»Och så lär di ska vara så envetna, och inte vill di äta strömming!»
»Blir di hungriga, så går nog det me’, tänker jag,» menade Österberg
trankilt som vanligt: »och när jag nu far te’ stan med siken, så tänkte
jag få fast i någon som kunde passa.»
»Ja, men ta inte nå’n ung spoling, det säjer jag dej, far!» förmanade
gumman. »Kom ihåg att Edla ä’ på sjuttonde åre’!»
»Nå kors ja, det vet jag fäll! Men inte kan jag fäll för det ta en gammal
en, som inte nå’ orkar. Så mycket guss ol har du väl präntat i’na, så
inte det är någe’ farligt, vet jag!»
»Ja, det är ju det jag säger, att en får fara varligt!» återtog gumman.
Edla hörde på, men låtsade inte om något, där hon satt och vindade upp
garnet för nätbindningen till vintern. Men i sitt sinne log hon åt
gummans bekymmer och kanske också en smula åt farsgubbens säkerhet; fast
nog tyckte hon att det skulle vara en underlig en, som skulle komma
henne att tänka på »tocke där skräp», som hon plägade kalla kärlek och
giftasfunderingar, när hon på kyrkfärderna till Blidön träffade de andra
unga flickorna från öarna rundt omkring. Ingen af de förra drängarna hade
hon brytt sig om, fastän de nog gjort sina försök att vara artiga på sitt
vis, och de voro ju ändå raska och duktiga skärgårdspojkar alla tre —
skulle det nu komma en ifrån fastlandet och knipa bort hennes hittills
orörda hjärta, så vore det väl märkvärdigt, tyckte hon. Emellertid kunde
hon inte låta bli att fundera på hur han skulle komma att se ut, den där
fastlänningen, som hennes far tänkte försöka att få fast i där inne i
stan, dit hon för resten bra gärna hade velat följa med; men det visste
hon var inte värdt att tala om, i synnerhet nu, när förtjänsten på fisket
hade varit klenare än vanligt under sommaren och förhösten. Hon skulle så
gärna själf velat köpa den där yllekoftan, som fadern hade lofvat henne
nu i två vintrar och som han den här gången bestämdt skulle ta med sig
hem, så vida han nämligen kunde få någorlunda mänskligt betalt för fisken
och några tunnor potatis och hafre, som han kunde undvara och tänkte ta
med sig.
När Österberg därför på eftermiddagen hade lastat skötbåten för att gifva
sig af till Blidön för att gå därifrån med ångbåten nästa morgon, så
gjorde Edla ett sista försök att öfvertala modern om att hon skulle få
följa med, åtminstone till ångbåten.
»Jag tror aldrig far kan redan sig ensam, vet I mor!» sade hon, i det hon
försiktigt hörde sig för. »Han behöfde allt få någon med sig ifall vind’
mojnar och han får ta te årorna mot kvällningen.»
»Han tänker lägga te ve Kråkholmen, för Janson ska te stan, han också,»
upplyste modern lugnt, »så det behöfver du inte vara lessen för, kära
barn!»
»Ja si, jag tänkte annars att jag kunne ha följt me’ te ångbåten!»
»Tycker du det? Hur skulle du kunna ta dig hem se’n om vind’ håller i
sig? Kanske bli borta hela da’n i morron och låta mej vara ensam med
kritterna? Nej, tack ska du ha!»
»Kors, di går ju ute än, vet jag!» menade Edla, smått förargad öfver att
det tog emot öfverallt.
»Ja, därför behöfver väl du inte vara ute hela da’n!» fnurrade gumman
till och lyfte af kaffepannan, för att Österberg skulle få något varmt i
sig innan han gaf sig af.
»Se dig nu för i stan, kära far, så di inte stjäl pengarna åf dig. Och
förkyl dig inte!» skrek gumman nere vid bryggan, just som båten lade ut.
»Och glöm inte yllekoftan, far!» ropade Edla och viftade med förklädet.
»Ajös med er!» ropade Österberg tillbaka, i det han skotade an seglet
och lade styråran till rätta akter ut; »det ä’ så godt ni gör i ordning
vindskammarn öfver köke’, ifall jag har en dräng me’ mej, när jag kommer
te’baks!»
»Hvad i alla tider tänker han på?» muttrade gumman, som hörde illa efter
vanligheten; »ska han ta en säng me’ sej? Fållbänken måtte väl duga den
som förut, tänker jag!»
»Han sa att det kan hända, han har en dräng med sig, när han kommer
te’baks!» förklarade Edla.
»Åhå, det måtte väl inte vara den tjugufjärde än heller!» menade gumman,
»och en ska väl ha tid på sej te göra i ordning, innan en tar främmande
folk i huset. Ropa det åt far du, Edla!»
»Asch nej, han ä’ för långt borta! Ser I inte att han kvista åf ut
på fjärden nu, mor?» svarade Edla och såg med en halfkväfd suck efter
fadern, som styrde ut på det stora vattnet utanför ön.

2.
Inne i staden var det fullt hus på kommissionskontoren, där de
tjänstsökande stodo i långa rader och det till och med ända ut på gatan.
De flesta af dessa voro landsbor, som ville in till staden, det härliga
paradiset, som de drömt om ända sedan de läst sig fram hos prästen, och
dit de längtade med hela sin naiva tro på, att där skulle de riktigt
skära guld med täljknifvar och få ett arbete så ofantligt mycket lättare
än det, som de trälat med ute på åkern och i skogarna. Man såg ibland
dessa väntande skaror ynglingar, som knappt hunnit öfver pojkåldern;
unga flickor med friska, öppna och ofördärfvade ansikten, omgifna af den
på landsbygden ännu inte föraktade schaletten; kraftiga, starka karlar
mellan tjugu och trettio år; men också många bleka, utmärglade figurer af
båda könen, på hvilka stattorparlifvets halfva svält satt sin sorgliga
prägel. Och alla stodo de där väntande och fulla af förhoppningar,
stodo där dag från dag, till dess slutligen den stora stadens hungriga
gap uppslukade dem för att med dem befolka fattigbarackerna eller
fängelserna, så vida de inte, visa af skadan, vände tillbaka igen dit
därifrån de kommit, men vände tillbaka med tomma fickor och krossade
förhoppningar.
De första dagarna hade de öfvermodigt och stolt visat tillbaka alla anbud
att få komma ut på landet igen; nu hade de tjänstfolkssökandes leder
glesnat och nu voro de färdiga att taga hvilken lön som helst, om de
bara sluppe vända om hem igen och kanske få försöka att tigga sig kvar
på en plats, som de hittills föraktat. Men ut på en liten ö långt borta
i hafsbandet, långt bort från all ära och redlighet, som det heter, dit
ville ingen, och Österberg gick från kontor till kontor utan att kunna
få tag i någon som han kunde eller ville fästa i sin tjänst.
När han först talade med dem som han tyckte sågo lämpliga ut, läto
de villiga nog, ty han var väl klädd och såg »tät» och ordentlig och
hederlig ut; men när de fingo höra hvart det skulle bära af, så betackade
de sig alla.
»Så gärna kan en då gå i sjön med en gång,» svarade en af dem, en ung
karl, som påstod att han inte smakat en bit mat på två dar: »för då vore
det åtminstone slut me’ samma!»
»Ja, förr än jag ger mig åf dit ut bland strömmingarna, så svälter jag
te’s di ser dagern igenom mig!» förklarade en annan, satte händerna i de
trasiga kavajfickorna och vände Österberg ryggen.
Han började tro, att han skulle få fara hem utan dräng.
Men en dag, när han gått från det ena kontoret till det andra, kom han
slutligen långt upp på Söder, där det också fanns ett sådant och där det
var ovanligt litet folk, tyckte han. Han gick in och frågade den gamla
frun, som satt innanför en disk, om hon hade några tjänstsökande, som
ville utåt landet.
»Ut till landet?» frågade frun och tittade upp på honom öfver glasögonen,
medan hon höll kvar sitt bläckiga finger på bladet af en stor bok, som
hon satt och skref i, »dit vill ju ingen kristen själ numera, ska jag
säga herrn! Nej, om herrn vill komma igen efter flyttningen, då kan det
så vara!»
»Jaså, finns det ingen här, som vill utåt skärgården?» frågade Österberg
och såg sig omkring på de innevarande.
»Herrn kan ju fråga dem själf!» svarade frun och fortsatte att skrifva.
»Ä’ det långt bort?» frågade en undersätsig karl med rödt hår och en hel
mängd fräknar i ansiktet, i det han steg fram från dörren, där han stod
och stödde sig mot dörrposten; »och hva’ ä’ det en har te göra?»
»Det är en tie mil norr ut!» svarade Österberg, »och göromålen nu te
vintern det ä’ te vara med om fisket för det mesta.»
»Hur långt ä’ det te fastlandet då?» frågade karlen och mönstrade
Österberg från hufvud till fötter.
»Det ä’ bara en tre mil ut te sjös!» svarade denne lugnt och såg på
karlen tillbaka.
»Jaså, bara tre mil?» återtog karlen hånfullt, vände sig sedan till de
andra, spottade föraktligt ut åt golfvet och utbrast: »Fy fan! då stjäl
jag hellre och kommer på Långholmen, för det ä’ åtminstone nära stan, om
en vill försöka te rymma.»
Och med de orden återtog han sin plats vid dörren, under det de andra
uppstämde en skallande skrattsalfva, som ändå inte föreföll särdeles
glad, om den också var bullrande.
»Ja, gör det då!» svarade Österberg lika lugnt som alltid, i det han
vände sig om för att gå, sedan han först hälsat på frun och frågat om han
skulle betala något.
»Nej, inte för det här!» svarade hon; »men vill herrn skrifva opp sig och
höra hit sen, så kostar det en och femti!»
Men det tyckte inte Österberg var lönt, och därför gick han sin väg, och
när han passerade karlen nere vid dörren, gjorde denne ställningssteg för
honom, som om han varit en gardist på post, och ropade efter honom ut i
porten:
»Ajös, farbror lille! Hälsa strömmingarna så mycket!»
»Di ä’ ljusgröna, di där!» mumlade Österberg, smått förargad för sig
själf och steg ut på gatan. Det var tämligen sent på eftermiddagen och
började skymma på, och han tänkte just taga ut stegen för att komma till
sitt logi uppe i Bollhusgränden innan det blef alldeles mörkt, då han
plötsligen hörde en lågmäld, tvekande stämma alldeles bakom sig:
»Ursäkta att jag frågar; men herrn skulle väl inte behöfva någon dräng?»
Österberg vände sig om litet häpen; han hade inte sett någon därutanför,
när han steg ut genom porten, men nu såg han bakom sig i skymningen en
lång, mager och torftigt klädd karl, som lyfte på en skärmlös mössa och
såg på honom med ett par insjunkna, hungriga ögon.
»Jo, det kunne väl hitta på och hända det!» svarade han tämligen
tvekande, ty karlen såg just icke vidare treflig ut vid första
ögonkastet. »Jag var just inne på kontore’ för te höra mej om.»
»Ja, jag tyckte jag hörde di skratta åt herrn,» återtog karlen. »Jag var
ute i farstun, ska jag säga. In var det inte värdt te gå, för inga betyg
har jag och inte har jag någe’ te betala me’ heller.»
»Jaså, inte det!» svarade Österberg betänksamt; »det va’ ledsamt, det!»
»Åja, inte ä’ det så roligt, just!» fortfor karlen med trött ton.
»Hvarför har han inga betyg då?» frågade Österberg, sedan han funderat en
stund.
»För att jag inte haft nå’n tjänst!» svarade karlen som förut. »För
resten kan herrn gärna säga du te mej, för det ä’ jag van ve’ se’n
gammalt.»
»Och inte ä’ jag just van ve te skällas för herre,» upplyste honom
Österberg buttert, »utan annars så heter jag Österberg och ä’
skärgårdsfiskare för resten.»
»Och bor väl långt ifrån stan då?» återtog karlen med lifligare ton, i
det han sakta följde efter Österberg, som börjat aflägsna sig från porten.
»Håja, det ä’ allt en bit!» fortfor Österberg och såg på honom från
sidan, sedan nu gaslyktorna börjat tändas. Han märkte då att karlen såg
bra och hygglig ut, fast ansiktet var magert och utsvultet och kläderna
fläckiga och nötta. Han såg ut att vara bortåt trettio år, så vida inte
det att han slitit ondt gjorde att han såg äldre ut, och kroppen var
reslig och starkt byggd, fastän han nu gick litet lutad, om det var för
att han var trött eller för att han skulle höras bättre utaf Österberg,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Kloka Maja och andra berättelser - 04
  • Parts
  • Kloka Maja och andra berättelser - 01
    Total number of words is 5022
    Total number of unique words is 1425
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    44.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 02
    Total number of words is 5131
    Total number of unique words is 1223
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 03
    Total number of words is 5064
    Total number of unique words is 1422
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 04
    Total number of words is 5119
    Total number of unique words is 1269
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 05
    Total number of words is 5117
    Total number of unique words is 1375
    33.1 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 06
    Total number of words is 5164
    Total number of unique words is 1331
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 07
    Total number of words is 5014
    Total number of unique words is 1501
    32.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 08
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1389
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 09
    Total number of words is 5179
    Total number of unique words is 1340
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 10
    Total number of words is 5121
    Total number of unique words is 1408
    35.1 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 11
    Total number of words is 4887
    Total number of unique words is 1611
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 12
    Total number of words is 5113
    Total number of unique words is 1306
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 13
    Total number of words is 655
    Total number of unique words is 293
    54.1 of words are in the 2000 most common words
    59.8 of words are in the 5000 most common words
    61.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.