Kloka Maja och andra berättelser - 02

Total number of words is 5131
Total number of unique words is 1223
33.9 of words are in the 2000 most common words
42.7 of words are in the 5000 most common words
45.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
»Står det te’ läsa i skåln där, det då?» fortfor mannen och försökte se
tviflande ut, men kunde inte låta bli att kasta en halft förargad, halft
skygg blick på Maja, som gick fram och ställde spilkummen på bordet borta
vid fönstret.
»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och spände ögonen i honom.
»Om Jonsson vill komma hit nu, så kan han själf få si.»
»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!» mumlade han och ville
gifva sig af ut.
Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för honom, i det hon helt
kärft yttrade:
»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det gäller det enda barnet
vi har. Och har nu Maja en gång gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du
fäll också höra på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att
vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’ mej och frågar
doktorn, och då får hon ligga kvar där te’s hon blir frisk igen, och
tycker du att det blir billigare ...»
Men se kostnaden, det var just att taga Anders Jonsson på hans ömmaste
sida, hvarför han också helt fogligt vände om på halfva vägen, makade sig
med långsamma steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det
inte alldeles såg ut som om han ville bitas:
»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä’ fatt då. Men när det ä’ midt i
bråaste andtiden, så kan ni fäll inte undra på om en blir sint öfver
eländet.»
»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när en har skuradt och i
ordning,» utbrast Maja långsamt. »Ho’ passar allt på när ho’ kan komma
illa te’, för annars skulle vi fäll inte ta oss så värst åf’ena. Men
titta nu, ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen, som
det går ut alldeles som stålringar ifrån, och sir han hur en åf de där
stålringarna sitter fast ve’ en annan liten klump, som sir ut som ett
hjärta?»
»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och stirrade i spilkummen.
»Men hvad ä’ det det ska betyda då?»
»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke’ och att det står åt både
bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja med bestämd ton.
»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders Jonsson och stirrade
envist i vattnet.
»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’ hjärtklumpen? Och som
hänger ihop ve’ den med de där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’,
det?»
»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor Lovisa afgörande.
»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!» medgaf Anders Jonsson.
»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t ska jag säja,» återtog Maja
med aldrig svikande säkerhet och skvalpade litet på spilkummen, så att de
lösa bitarna ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men nu
ska vi titta på lite’ annat me’.»
»Står det hvad en ska bota’na me’ också?» frågade Anders Jonsson, som det
tycktes allt mer och mer intresserad.
»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade en hastig blick
på Lovisa, som nickade helt omärkligt, liksom till tecken af godt
samförstånd. Därpå återtog hon helt långsamt, som om hon haft svårt att
läsa sig till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten, som
ligger på ena sida’ och har liksom en hufve’knopp me’ en hatt på?»
»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade åt motsatta hållet.
»Ä’ de’ meklamente, det då?»
»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja, »och om jag inte
sir alldeles för tokigt, så ä’ det inte mer och inte mindre än en karl,
som ligger te’ huse’!»
»Hå kors i alla tider! Ge’ mej si!» ropade mor Lovisa lifligt och böjde
sig fram öfver spilkummen.
»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder hufvet rakt åt
hjärteklumpen där bortnas?»
»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa allt mer och mer
intresserad af hvad hon trodde sig se.
»Syns det om han har någe’ ock?» frågade Anders Jonsson med spefull ton.
»För annars är det fäll inte värdt att han omakar sej!»
»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det ock skulle så vara, så
gjorde det fäll ingenting, när han kommer te’ rikaste bond’ på hela ön.»
Anders Jonsson var lika litet som någon annan dödlig okänslig för
smicker, och han kunde inte låta bli att stryka sig om hakan med
själfförnöjd min; men som han började ana satans list, återtog han genast
med betydligt kärfvare ton än förut:
»Prata nu inte tocke’, utan tala hellre om hvad en ska göra för te’ få
jäntan på bena igen.»
»Det ä’ just det vi ska titta efter nu!» sade Maja försiktigt och
kastade en hastig blick på mor Lovisa, som fortfarande stod försjunken i
betraktande af spilkummen.
»Ni kan ju göra det då, medan jag går ut och ser efter att di har skött
om hästarna ordentligt,» svarade Jonsson och gick sin väg med ovanlig
brådska, som om han varit rädd för att någon skulle vilja hindra honom.
»Tänk om han ger sig åf in te’ flickan,» hviskade mor Lovisa hastigt och
tog ett par steg för att skynda efter honom.
»Bry er inte om det, ni,» svarade Maja med ett slugt blinkande, »jag har
sagt’ena hur hon ska bete sej.»

5.
När Anders Jonsson kom ut på gården och just skulle snedda af öfver
till stallet, såg han en mörk skugga komma emot sig från prånget mellan
stallbyggnaden och vagnsskjulet. Det klack till smått i honom, när han
kände igen Magnus, ty han visste ju med sig själf att han icke varit
särdeles vänlig emot honom under dagens lopp; men han lät ingenting
märka, utan sade endast helt kort, i det han tänkte gå förbi honom:
»Har du sitt efter hästarna ordentligt och gifvit dom foder te’ natten?»
»Ja, jag tänker fäll det,» svarade Magnus kort, och när han såg husbonden
göra min af att gå förbi, fortfor han med bestämd ton: »Men nu ä’ det så
att jag ville tala me’ Jonsson ett par ord.»
»Jaså! Hvad är det frågan om då?» svarade Jonsson och stannade, men såg
till att det var tämligen stort afstånd mellan honom och drängen.
»Jo, jag skulle villa ha mitt betyg i mårron,» svarade Magnus kort som
förut.
»Betyg?» frågade Jonsson tämligen förbluffad. »Hvad ska du med det te’
göra?»
»Skaffa mej en ann’ tjänst, förståss,» svarade Magnus.
»Jag tycker du skulle fäll först höra, om jag vill ha dej kvar!»
»Det har jag fäll hört tillräckligt att ni inte vill — och om ni också
skulle vilja, så vill inte jag!»
»Hvart tänker du ta’ vägen då?»
»Jag har talt me’ Söderman på Marbottna. Hos honom får jag hundraåtti
och två par sjöstöflar och potatisland, så det tänker jag allt att jag
kommer te’ ta’. Laga därför att jag får betyge’ i mårron bitti’, för
Fiskar-Olle ska dit och jag vill skicka’t me’ honom.»
Och därmed gick Magnus sin väg neråt gården, där drängstugan var belägen,
och Jonsson såg mycket fundersam ut, när han långsamt knogade sig af in i
stallet.
Det var två saker som förargade honom mer än han kanske ville tillstå för
sig själf. Den första var att drängen sade upp själf, i stället för att
Jonsson fick göra det, och det andra var att han tänkte sig till Söderman
på Marbottna, Anders Jonssons gamle rival både om makten och rikedomen i
socknen.
Nu stod han där inne i stallet framför Bläsens spilta och tyckte att det
var retsamt att han skulle bli af med den bästa drängen han hade; ty det
var Magnus ovillkorligen, om han också var tämligen stursk af sig. Men
det visste Anders Jonsson mer än väl att de kunde vara, om de också inte
dugde till något, och kanske värst då — och så stark och så nykter och
ordentlig hade han inte haft någon dräng på länge.
Det var bara det där förargliga att jäntan ... men när allt kom omkring
var det kanske inte så farligt med kärleken — det var kanske bara litet
dansflams och ingenting vidare.
Om han skulle gå in och se hur det var med henne och så kanske få höra
litet med detsamma, hur landet låg?
Ja, sagdt och gjordt. Anders Jonsson höll nog af dottern på sitt vis,
fast han just inte kelade med henne; men det var nu inte hans vana med
någonting här i världen, kanske med undantag af hästarna, ty dem var han
öm om så att det förslog.
När han därför sett om dem att de hade hvad de behöfde och klappat
stallgumsen, hvilken trofast stod i spiltan bredvid Bläsen, som han
emellanåt knuffade på länden för att han skulle spilla litet timotej åt
honom, så gick han beslutsamt öfver gården in i byggningen och steg sakta
— det vill säga så sakta som han kunde — in i Linas kammare.
Det var skumt där inne, men inte alldeles mörkt, eftersom fönstret låg
åt väster och gården som vanligt låg tämligen naket uppe på höjden, och
Anders Jonsson, som redan var van vid skymningen därutifrån, kunde mycket
väl urskilja dottern där hon låg med täcket uppdraget tätt omkring sig
och ögonen stirrande rätt ut i rummet. Ovan vid att hafva någon sjuk
omkring sig — ty man var i allmänhet frisk på Österäng — stod han ett
ögonblick litet tveksam strax innanför dörren, men slutligen bestämde
han sig för att gå fram och hade just föresatt sig att vara så tyst som
möjligt, då han plötsligt stötte mot en af stolarna, som med ett häftigt
rakande knuffades ett stycke ut på golfvet.
»Hvad ä’ det?» ropade Lina med skrämd röst och gjorde en hastig rörelse
under täcket. »Ä’ det någen där?»
»Bli inte rädd, kära barn,» sade fadern så mildt och beskedligt han
kunde, »det ä’ bara jag!»
»Ä’ det Fiskar-Olle?» pustade Lina häftigt. »Gå er väg! Hvad har ni här
te’ göra? Husch hvad det luktar strömming åf er! Gå er väg, säjer jag!»
Hon drog upp armarna öfver täcket och slog vildt åt honom med bägge
händer, medan hon kastade sig fram och tillbaka i sängen.
»Jesses, flicka!» ropade nu Anders Jonsson, rädd på fullt allvar. »Känner
du inte igen far din? Står det så åt hufve’ på dej, stackare?»
Och nu tog han fatt i den framsparkade stolen och satte sig ner vid
sängfötterna, sedan han först stoppat pipsnuggan i fickan.
»Hufve’ ja! Oj, oj, oj!» jämrade sig Lina och klämde om hufvudet med
bägge händer. »Det värker och spänner och är så hett, så hett! Men inte
ä’ ni far, inte! Nej då! Han håller bara väsen, han, när han kommer ...
han ä’ inte så där tyst, han inte ... för honom kan en gärna både få vara
sjuk och lägga sej och dö — hva’ bryr han sej om det? Bara han får in
rågen, så!»
Anders Jonsson var inte särdeles veksinnad af sig, men det slog honom att
hans eget barn inte tänkte bättre om honom än så. Han försökte att tala,
men det satt som en stopp i halsen på honom och han kunde inte få fram
ett ord. Men han pustade i stället, och han kände att svetten bröt fram i
pannan på honom, där han satt.
»Jag ville önska jag vore dö’,» fortfor Lina och jämrade sig sakta, »för
jag ä’ ändå bara i vägen för både den ena och den andra. Vore jag borta,
så kunde Magnus tjäna kvar — för en så golik karl får far ändå inte på
långa vägar — och vore jag unnan, så behöfde han inte ge’ sig åf te’
Marbottna, där di vill pracka på’n Ida och få’n te’ måg i huse’, för
det di vet att han kan sköta hela gåln, nu sedan Söderman har blifvi’
sjukliger åf sej.»
»Hvad säjer du, flicka?» ropade Anders Jonsson, som nu fick mål i munnen.
»Ä’ det _det_, som ligger bakom?»
»Husch då, ligger det nå’n bakom?» ropade Lina och gjorde en häftig
rörelse för att sätta sig upp, hvarpå hon med förskräckta ögon stirrade
åt väggen bakom sängen. »Ha ut otyget! Säg åt mor att hon kommer in — hon
ä’ den enda som håller åf mej — mor, mor, mor! Hör ni, jag vill att mor
ska komma in!»
»Ja, jag ska säja åt’ena!» svarade Anders Jonsson alldeles handfallen
och steg upp. Men så satte han sig igen, lade sin stora, valkiga hand
på dotterns, som hon hade kastat fram uppe på täcket, och sade med mera
mildt uttryck i rösten än Lina någonsin förut hört utaf honom:
»Känner du inte igen mej, om du tittar noga på mej ändå?»
Det kändes svårt för Lina att fortfara som hon börjat, men kloka Maja
hade ju sagt att hon skulle hålla i sig, och på henne trodde hon som på
berg. Hon fortsatte därför att stirra åt väggen och slängde sig oroligt
som förut, ropande:
»Mor ska komma in, mor ska komma in! Det bränner och värker, så jag kan
hvarken höra eller si. Mor! Mor!»
Dörren öppnades i detsamma och mor Lovisa kom in, följd hack i häl af
Maja, som bar en kopp med något rykande innehåll, med hvilket hon gick
fram till sängen.
»Kors, ä’ du här, far?» frågade mor Lovisa och såg förvånad på Anders
Jonssons spaka och allvarliga ansikte, »jag trodde du var ute hos
hästarna.»
»Ho’ känner inte igen mej, flickungen,» hviskade mannen och gick ut med
långsamma och dröjande steg.
När dörren stängts efter honom, reste sig Lina hastigt i sängen och
hviskade till modern och kloka Maja, som lutade sig öfver henne:
»Det var för väl att ni kom! Jag tyckte så synd om far — och det säger
jag er, att i mårron går jag opp igen! Det får gå hur det vill, men skapa
mej tokig, det vill jag inte vidare.»
»Det kan fäll hända att det inte behöfs heller,» svarade kloka Maja, »för
om jag inte såg galet, så ha allt meklamente’ gjort nytta på’n me’samma.»

6.
När mor Lovisa efter en styf halftimme kom tillbaka in i kammaren, satt
Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i munnen och såg mäkta fundersam
ut, där han hade bläckhornet framför sig och ett ark papper utbredt på
bordet. I ena handen höll han en träpinne, vid hvilken en gammal rostig
stålpenna var fastbunden med fordom hvit tråd, som nu hade blifvit
svartbrokig af bläcket, och den andra var långsamt och stadigt sysselsatt
med att krafsa bakom vänstra örat, som om den myndige husbonden där sökt
råd för någon kinkig kasus, den han hade svårt för att reda.
Mor Lovisa såg på honom med på en gång småslug och undrande blick, men
hon sade ingenting, tog sin stickstrumpa, som låg på byrån vid dörren,
och satte sig sedan på andra sidan bordet midt framför sin själfrådige
herre och man.
När de suttit tysta en god stund, tog Anders Jonsson bort vänstra handen
från hårtestarna bakom örat och sade, sedan han med några ansträngande
drag fått eld igen på pipan, som hållit på att slockna under hans djupa
funderingar:
»Hur ä’ det me’na nu då?»
»Menar du flickan?» frågade Lovisa utan att titta upp från strumphälen,
som hon just höll på att taga ihop.
»Jaa, hvem skull’ jag annars mena?»
»Åjo, ho’ ska fäll låtsas vara liksom lite’ kryare se’n ho’ fick in.»
»Hvad va’ det för djäfvelstyg som kärngen smorde i’na då?»
»Det talte ho’ minsann inte om; men någe’ varmt va’ det, och illa smakte
det, sa’ Lina.»
»Har ho’ gått nu?»
»Ocken menar du?»
»Kors, kärngkratta’ vet jag!»
»Ja, ho’ gick hemåt för en stund se’n.»
»Det va’ då väl, det. Ha tocke där trolltyg i huset under natta, det
skulle jag inte villa.»
Så blef en lång stunds tystnad igen, under hvilken Lovisa stickade och
Anders Jonsson stack ner pennan i bläckhornet och började skrapa på
papperet med den rostiga pennan.
»Har du någe’ bläck i flaska? Det här ä’ då som det vure beck i’t.»
»En kan ju slå i ett par droppar vatten — för flaska’ den va’ då tom i
våras, den.»
Och därmed tog mor Lovisa bläckhornet och gick ut i köket med det. När
hon efter ett par ögonblick kom in igen, satt Anders kvar och stirrade på
papperet, och vänstra handen hade återtagit sin gamla plats bakom örat.
»Hvad ä’ det du ska skrifva för slag?» frågade mor Lovisa och satte
bläckhornet framför honom.
»Det ä’ Magnusses betyg,» svarade Anders Jonsson kärft och körde ner
stickan i bläckhornet för att röra om det utspädda bläcket.
»Jaså, du låter’n gå te’ Mikaeli?»
»Jag tänkte låta’n gå, det vet du ... men nu ä’ det han som sagt opp sej!
Han lär ska te’ Söderman på Marbottna, sa’ han.»
»Nåja, ajöss me’n då! Folk finns det allti’ te’ få!» sade Lovisa med
föraktlig ton och tittade med detsamma på sned på mannen, som drog
stickan ur bläckhornet och med förargad ton utbrast:
»Ja, det ä’ lätt te’ säja för dej, du som inte har någe’ me’ dom te’
göra!»
»Nå kors, du ville ju själf bli åf me’n, tyckte jag!» återtog Lovisa med
en ny snedblick.
»Ja, på sätt och vis,» återtog Anders Jonsson i samma ton som förut; »för
en stursk karribel ä’ han — och så det där med jäntan — men bra ä’ han
annars, förståss, och si att Söderman ska få’n, det är _det_ som retar
mej, begriper du.»
»Nå, så får du fäll tala me’n att han stannar kvar, då. Och om du ökar på
lön åt’en ...»
»Kan du tänka dej att han får hundraåtti hos Söderman — det ä’ ju rakt
okristligt! Och två par sjöstöflar och potatisland! Kan en tänka sig
tocke’?»
»Ja det kunne fäll du orka me’ också, om du ville!» sade mor Lovisa lugnt.
»Bå’ det och mer till!» svarade Anders Jonsson tvärsäkert. »Och inte
behöfde jag fäll komma på kneken för det. Och så låg jänta där inne och
dyfla om att Söderman ska lämna gåln ifrån sig och att di vill ha’n te’
måg, för att han skulle öfverta, alltihop.»
»Ja, en duktig karl ä’ allt Magnus, det ska då ingen kunna förneka,»
menade mor Lovisa, »så jag undrar inte på att di vill komma åt’en.»
»Nä-ej! Och det ä’ just det som förargar mej.»
»Om du skulle tala me’n lite,» framkastade mor Lovisa som på försök, »det
vure kanske inte så ogalet.»
»Nä-ej si, ber’n det gör jag då rakt inte!» svarade Anders Jonsson och
doppade ner pennan för att börja skrifva, men så fick han med sig en stor
kluns af det tjocka bläcket, och så föll den midt på papperet som en
stor plump och då kastade han pennan ifrån sig utan att tänka på att han
nyss rört omkring med bakändan, och nu gjorde den ett långt, svart streck
på papperet. Det var som förgjordt alltsammans.
»Jag tycker du kunne ta’ och sofva på saken,» sade Lovisa och hade svårt
att låta bli att skratta åt mannens förargade min och bläckiga fingrar,
»allti’ hinner du skrifva det där i morron bitti’.»
»Ja, det kan du då ha rätt i!» medgaf Anders, som inte begärde bättre än
att få uppskjuta saken. Han steg upp och fick ny tobak i pipan, tände på
den och började kläda af sig. Lovisa hade ännu litet att stöka med, så
att hon gick ut och in mellan kammaren och köket; och när hon slutat sina
göromål för dagen, kom hon in för att säga godnatt och underrätta Anders
om att hon låtit bädda åt sig inne hos Lina för att kunna se om henne
under natten.
»Så godt kan det vara!» sade Anders Jonsson, och just när hustrun tog i
dörrlåset för att gå ut, ropade han, som om han just nu kommit att tänka
på en sak:
»Hör du Lovisa, du!»
»Ja, hvad vill du?»
»Du kunne allt höra dej för lite’ me’ Magnus i morron bitti’, om det ä’
abslut att han ska te’ Söderman.»
»Jaa, tror du det går ann?» frågade mor Lovisa och log inom sig själf åt
att det hon väntat på hela kvällen ändtligen kom i sista stunden.
»Du kan ju allti’ låtsa som det bara kom från dig själf och som jag inte
visste åf’et.»
»Åja, det förståss, det kan jag fäll,» svarade mor Lovisa och gick.
När hon gått ut, vände Anders Jonsson sig åt väggen och tyckte att han
burit sig riktigt finurligt åt. På det sättet kunde hustrun kanske ställa
saken till rätta, och så var han ju ändå obestridt herre i huset.
Och den glada öfvertygelsen somnade han på.
Medan detta försiggick inne i kammaren, hade kloka Maja knallat sig af
hem med sin påse på armen, och till den hade nu kommit en liten korg, i
hvilken mor Lovisa stoppat ner litet smått ur visthusboden, som Maja
tyckte var godt att bära på, just därför att det kändes litet tungt. Det
hade mörknat på duktigt, innan hon gick, men gamla Maja var inte rädd för
mörkret, och vägen kände hon till, så det var nog ingen nöd för henne att
komma hem.
När hon kommit en bra nog bit från uthusen på Österäng och skulle taga af
genvägen, som gick öfver skogen hem till hennes stuga, hörde hon steg af
en gående, och det dröjde inte lång stund förrän en mörk skugga kom emot
henne från en trädgrupp, som stod just vid vägskälet. Maja saktade stegen
litet och tittade skarpt framför sig; hon var nästan lika skarpsynt i
mörkret som hennes gamla Olle där hemma, och hon såg snart att det var
Magnus, som kom emot henne.
»Kunne fäll tro det också,» mumlade hon för sig själf; »inte kan den fäll
sofva, kantänka.»
»Go’ kväller, mor Maja! Ni ä’ fäll på hemvägen, kan jag tänka!» hördes nu
Magnus’ röst alldeles invid henne.
»Jo men ä’ jag så!» svarade Maja lugnt. »Och om jag inte sir galet och
hör galet me’, så är det Magnus.»
»Det ä’ nog riktigt, det.»
»Ä’ du ute och styr så här i mörkre’, du?»
»Ja, jag visste att ni tänkte er hem, och efter som det ä’ mörkt, så
fundera jag om jag inte skulle slå sällskap med er på hemvägen.»
»Hå, jag kan nog gå ensam, jag — och du kan fäll få bättre följe än te’
gå me’ en gammal käring, kära gosse.»
»Ja, men si det ä’ så att jag ville språka litet med er.»
»Det kan så vara!»
»Ni kan gärna låta mej få bära korgen åt er, så stö’r ni er bättre på
käppen.»
»Ja, tack för det!»
Och så gingo de tysta några ögonblick uppåt skogsstigen, och Maja tyckte
det var skönt att få någon att bära åt sig och att det väl kunde vara
värdt en liten belöning.
»Du vill fäll veta hur det står te’ med Lina, kan jag tänka?» frågade hon
därför efter en stund.
»Jo Jesses, det vill jag visst, det!» svarade Magnus ifrigt. »Hur ä’ de
me’na, mor Maja?»
»Hå, det ä’ allt lite’ skralt, förståss — men någe’ farligt ä’ det inte.»
»Nå, Gud ske lof för det då! Jag blef riktigt illa ve’, när hon damp i
förmiddas.»
»Och ändå va’ det fäll du som prata dåndimpen på’na.»
»Ja, jag vet inte hvad som kom åt mej — men si, när ho’ dansa med den där
målarn ...»
»Det var för att du dansa me’ Ida, kan du då fäll begripa.»
»Ä’ ni säker på att det bara va’ för det?»
»Jag ä’ bara säker på en sak,» svarade kloka Maja med en viss skärpa, som
dock var uppblandad med en stor portion godmodighet, »och det ä’ att ni
ä’ lika tokiga bägge två, ni som de andra unga. Men hör nu, Magnus, säj
mej en sak: ä’ det sant som di säjer att du ska te’ Söderman te’ hösten?»
»Ja, hvad vill ni jag ska göra? Inte kan jag gå här och bli hunsad utåf
Anders Jonsson, och så en vacker dag si att han gifter bort Lina med en
som har någe’! Då ä’ det fäll mycket bättre att jag ger mej åf och lagar
att jag själf får någe’, för när jag inte kan få Lina, så gör det mig
ackurat detsamma hvem jag tar, om det så vure ett ändå värre troll än Ida
Söderman.»
»Nu talar du som du har förstånde’ te’! Men jag tänker det ä’ allt gåln
du friar te’ och inte Ida Söderman. Och frågan ä’ om inte det står te’ på
samma sätt med ditt tycke för Lina me’.»
»Nej, mor Maja, det kan ni lita på, att om hon så vure Fiskar-Olles
dotter, så tyckte jag om’ena lika mycket för det. Men si hvad Ida
anbelangar så inte tog jag henne om inte ho’ hade någe’, inte. Lina det
ä’ en annan sak, det. Det ä’ flicka som inte finns maken te’ i hela
skärgåln.»
»Och så ä’ Österäng allt en bra mycke’ styfvare gål än Marbottna? Hvasa?»
Och nu stannade kloka Maja litet andfådd uppe på backkrönet, där det var
glest med träd och där hon kunde se Magnus rätt i synen med sina skarpa
små ögon.
»Hå ja,» svarade Magnus och såg på henne tillbaka, »det vet jag fäll nog,
men det frågar jag inte efter, om jag bara får Lina. Men hur det än blir
nu, så har jag sagt opp i kväll, och te’ hösten flyttar jag — han ska ge’
mej mitt betyg i morron bitti’, Anders Jonsson.»
»Jaså, har du sagt opp i kväll? Jaha, det var inte så dumt, det. Men vill
du lyda mitt råd, så fjäska inte sta’ med betyge’ i morron bitti’, utan
lugna dej en dag te’ — allti’ hinner du ge’ dej åf te’ Söderman.»
»Hvad ska det tjäna te’ och dra’ ut på tiden?»
»Det kan du aldrig veta. Gör nu som jag säger och låts’ inte om någe’ i
morron. Jag kommer te’ Österäng på förmidda’n, och då får vi fäll si hvad
det kan bli åf.»
»Och det ä’ säkert att det inte ä’ nå’n fara med Lina?»
»Ånej, ho’ kommer sig nog — bara du låter bli och dansa med Ida Söderman.
Men hör du, Magnus, har du inte nå’n släkting oppe på fastlande’, tycker
jag mej ha hört?»
»Joo, nog har jag en faster oppe i Ryd, men henne har jag inte hört åf
se’n jag var pojke. Ho’ ville ha mej dit och tjäna då, men när jag inte
hade nå’n lust, så blef ho’ arg på mej, och se’n har jag inte hört någe’
åf’ena.»
»Hur ä’ det, ho’ ä’ ju gift med en bonde där bortnas?»
»Ja, och di har en gål som ska vara hyfven, har jag hört.»
»Har di nåra barn — vet du det?»
»Ja, di har en son som har fari’ te’ sjöss och som lär ska vara i
Amerika, har jag hört.»
»Jaså, ja — det va’ bra, det!»
»Hva’ för det då?»
»Kors, det ä’ ju allti’ bra te’ ha släktingar, vet jag. Men si där har
jag ju min gamla stuga — och där kommer Olle emot mej med rumpa’ i
vädre’. Ja si, när en har sällskap, så blir vägen kort, heter det. Go’
kväll, Olle lilla! Ja, ajöss med dej då, Magnus. Gå nu hem och lägg dej
och bry dej inte om någe’ betyg i morron, inte. Jag ska ta’ och lägga ut
kortena för dej, när jag kommer in — och i morron ska du få höra hur det
låter.»
Därmed stultade kloka Maja upp emot sin stuga med Olle före sig, och
Magnus stod kvar och tittade efter henne, innan han gaf sig af hemåt vid
betydligt bättre kurage än förut.

7.
När några dagar hade gått, var allting sig likt igen på Österäng —
åtminstone till det yttre. Rågen var inne utan att ha fått regn på sig,
Lina var uppe igen sedan morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus,
och denne hade inte vidare talat om betyget.
Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring och såg mäkta fundersam
ut. Kloka Maja hade, när hon fick sin betalning, och den som var hederlig
ändå, råkat fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om sonen
som farit till Amerika och som sedan inte hörts af — och sedan Anders
Jonsson ett par kvällar därefter haft en lång öfverläggning med mor
Lovisa, öfverraskades folket af att han morgonen därpå gaf sig af på
ångbåten in till staden.
Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit, och i synnerhet
var det fallet under sommarmånaderna. På hösten däremot, när hafren och
potatisen och fårköttet skulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och
då hände det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom hem —
man träffade ju så många bekanta på ångbåten och så kunde man ju få gå
och kursa ett par dagar inne i staden — och något skulle man ju göra på
mellanstunderna, förstås.
Det kunde aldrig hända honom mera att han kom redlös hem — han som så
många andra; det hade händt honom en gång, och då hade han till på köpet
tappat hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De där hundra
kronorna hade han fått äta upp åtskilliga gånger, ty mor Lovisa var just
inte den som glömde någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars
var — och det värsta var att hennes herre och man totalt glömt bort att
köpa hem garnet till bolstervaret, som skulle väfvas, och de utlofvade
ylleschalarna både åt henne och Lina.
Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann inte så lätt.
Det märkvärdiga med den här färden var det, att han dröjde borta i två
dar och att mor Lovisa inte visade sig ett spår orolig för det. Hon gick
där lugn och flitig som vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och
annat att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också belåtnare ut
än hon varit på mången god dag.
Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan rågskörden och hvetet,
som snart också var fallfärdigt, hade man annat att syssla med. Det låg
en stor holme ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att taga
vara på. Det kom senare än det andra gräset, därför att man först lät
kräkena beta af holmen på våren, innan man släppte ut dem på hemkanterna,
och nu voro drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och när de
kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan, voro de uttröttade och
lade sig tvärt att sofva. Flickorna, som voro med för att räfsa, hade
inte heller lust att sitta uppe särdeles länge, och därför märkte ingen
af dem att Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i björkhagen
de två kvällarna som Anders Jonsson var i staden.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Kloka Maja och andra berättelser - 03
  • Parts
  • Kloka Maja och andra berättelser - 01
    Total number of words is 5022
    Total number of unique words is 1425
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    44.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 02
    Total number of words is 5131
    Total number of unique words is 1223
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 03
    Total number of words is 5064
    Total number of unique words is 1422
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 04
    Total number of words is 5119
    Total number of unique words is 1269
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 05
    Total number of words is 5117
    Total number of unique words is 1375
    33.1 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 06
    Total number of words is 5164
    Total number of unique words is 1331
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 07
    Total number of words is 5014
    Total number of unique words is 1501
    32.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 08
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1389
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    49.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 09
    Total number of words is 5179
    Total number of unique words is 1340
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 10
    Total number of words is 5121
    Total number of unique words is 1408
    35.1 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 11
    Total number of words is 4887
    Total number of unique words is 1611
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 12
    Total number of words is 5113
    Total number of unique words is 1306
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kloka Maja och andra berättelser - 13
    Total number of words is 655
    Total number of unique words is 293
    54.1 of words are in the 2000 most common words
    59.8 of words are in the 5000 most common words
    61.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.